Senaste kommentarerna i forumet

Helgen gick bra, men drickat fanns där. Vi var ute och åt på restaurang. Vid ett av borden satt ett par och båda drack bara cola. Jag önskade att det var vi. Känns som att vi inte gör ngt längre utan att det skall drickas. Fy för det! Hoppas er helg gått bra ❤️. Från en sak till en annan. Jag vet med nästan 100 % säkerhet att min man fattar att han överkonsumerar/har problem med alkoholen. Känns så när han pratar om (sitt) drickande. Han kan också "skämta" om det, men jag hör ändå allvaret och på något sätt sorgen i rösten.
Jag funderar och funderar över mitt liv. Hur jag vill ha det och vad jag behöver. Är 40 + och många härliga år kvar att leva så jag tänker om allt detta är värt att leva kvar i...
Skäms nästan och skriva det här, men jag tycker att det är så skönt att få egentid både hemma och när jag är iväg. Det behöver ju alla oavsett, men att inte behöva ha den där känslan av att inte veta vilket tillstånd han är i är så skönt och jag kan slappna av.

Ja, steg ett att erkänna sig maktlös känns viktigt. Så svårt att verkligen acceptera. Som att stå bredvid när någon drunknar… TAck för bra kommentarer. Jag ska absolut gå med i en anhöriggrupp och rekommendera mina andra barn att göra detsamma.

Jag minns min tid i buren. Varje gång jag öppnade min ytterdörr så klev jag in i buren, där jag var fri fysiskt att röra mig som jag ville, men ändå fången i en bur. Jag minns flera nätter som jag tog min kudde och täcke och la mig i badrummet. Jag stod inte ut, att ligga i sängen bredvid mitt ex. Jag stod inte ut hur han rökte och drack på nätterna och var i alla rummen. Jag stod inte ut. Och ändå stannade jag kvar i min bur, vingklippt i åratal.
När jag gick hemifrån och gjorde de saker jag behövde göra för mig själv och för andra i omgivningen, då drömde jag mig bort, till ett liv som jag aldrig kunde föreställa mig att jag skulle kunna få.
Till ett liv som jag alltid velat leva. Till det liv som jag har idag.
Det hjälpte mig att drömma. Det hjälpte mig att hoppas. Det hjälpte mig, att jag är sann med mig själv idag. Att jag lever det liv som jag vill. Ingen kan styra över mig idag. Jag har valt min omgivning. Och jag inspireras av alla i den. Jag väljer att möta människor som inspirerar. Och jag vet att jag inspirerar även dem. Vi säger det ofta. Jag säger att jag älskar de som jag älskar. Och jag får höra att de älskar mig. Jag behöver inte vara omtyckt. Jag behöver ha en omgivning som värdesätter mig, lika mycket som jag värdesätter dem.
Vi är varsamma med oss själva och varandra.
Jag har fått nya vingar. Och jag flyger vart jag vill och hur jag vill.
Jag gör en snurr ibland när jag går i staden. Jag hoppar i vattenpölar. Jag kramar träd i parker. Jag stannar upp och ser på människor. Och jag tycker att det är intressant.
Att vi är så många som bara passerar varandra. utan att verka berörda.
I förra veckan såg jag två kvinnor som grät. Jag ville stanna och fråga hur det var. Jag var i sällskap av min pojkvän och han har förstått hur jag är med människor jag möter. Jag är hjälpsam. Men han får mig att förstå att jag behöver hjälpa mig själv i första hand. Jag vet det också. Jag har adhd och har hjälpt alla som jag brytt mig om i hela mitt liv, sedan lekis.
Nu hjälper jag mig själv. Men nästa gång jag är ensam och ser någon kvinna gråta på stan. Då tänker jag gå fram och fråga hur det står till. Och vara den medmänniska jag är för en stund. Och öva på att inte ta situationen vidare. Inte bjuda på kaffe och prata.
Jag behöver så mycket övning på att ta för mig, så jag får en anställning snart. Det närmar sig. Jag önskar att jag hade någon version av mig själv omkring mig. Någon som sträckte ut en hand. Och sa, "du kanske kan börja på min arbetsplats". En vän vill att jag ska arbeta där hon precis har fått jobb, men det är väldigt mycket stress och jag tål inte det.
Jag har förmedlat arbeten till andra sedan jag var tonåring och fick erbjudanden om jobb hela tiden, ändå upp till 25 fick jag erbjudande från höger och vänster. Men sedan kom kraschen med medicin och hypomaniska skov som avlöste varandra. Och så fick jag ta hand om det. För att överleva. För att komma i balans. Jag är tacksam för min resa. Och för att jag hade råd att ägna mig helt och hållet åt min hälsa. Jag blev friskare än "vanligt" dödliga. Nu har jag observerat i åratal. Och jag är bekymrad för hur det är med stress, med drev på sociala medier (där jag inte alls finns) och tänker inte återvända till. Jag testade ett par sk vänner nyligen, de som fanns i mitt umgänge med mitt ex. De vi åt middagar med på fina ställen. Skrev ett fint mejl. Fick inget svar. Förväntade mig inget svar. Visade min pojkvän bilder i helgen, från min tid med mitt ex. Blev helt chockerad att jag levde det liv som jag levde då. Alla män är höjdare idag, alla kvinnor lever ett gott liv tack vare sin män. Mycket är yta, men det finns även värme och jag minns det som var fint. Men för en del är det bara yta och de kvinnorna har blivit sjuka. I alkoholism och andra sjukdomar. Vad vill jag med detta?
Jag vill bara skriva av mig. För jag blev så tacksam att se bilder ur mitt medberoende liv, där jag såg lycklig ut på bilder. Jag hade fina kläder och fina väskor. Allt var fint. Men i hemmet, så var jag i buren. Där jag var vingklippt och inte kunde flyga.
Jag såg väskor jag har sålt. Och jag känner bara tacksamhet. För att jag levt i en bur och tagit mig ur.
Livet är så oändligt vackert, när man är sann med sig själv.
Och tar hand om sig.
Och väljer medvetet sin omgivning,
Första steget är däremot, hur ska jag ta mig ur.
Och hur ska jag finna den rätta omgivningen för mig.
Meditera var svaret för mig.
Och jag slutar aldrig meditera.
Oavsett.
Meditationen guidar mig i livet.

@Ecatrina helt övertygad om att allt på sikt blir bättre då kraften inte rinner iväg. Och rörande ultimatum - det en deklarerar är ju en gräns för vad en orkar. Alltså nu går det inte längre ifall det inte blir en förändring. Den andra vuxna människan har då att hörsamma detta, eller låta bli. Att recensera en gräns (mitt ex var utmärkt på detta) och underkänna den, för att t.ex. få fortsätta att dricka, ändrar ju inte känslan eller fakta (ens trötta lekamen och psyke, att ännu en alko-helg känns stressande och dödstrist att tänka på). Det jag famlar efter handlar om gränser och respekt för dem. Kanske: jag kan inte tvinga dig att sluta dricka, men jag kan veta själv vad jag orkar och vill. Och det är hit men inte längre, för att det inte finns mer kraft att hiva in i - och faktiskt - en annan persons alkoholproblem. Och i många fall, även andra problem under och kring.

Önskar dig en god vecka, och allt som är bra, och ett eget rum där luften är klar!

@sape
Så hoppfullt och svårt på samma gång! Vägen till nykterhet är sällan spikrak och återfall är ofta en del av det hela, För att orka stötta behöver du stöd själv. Fråga om du genom din pappas behandlare kan få del av CRAFT, en metod för att stötta medberoende och anhöriga. Ta hjälp av anhöriggrupper, t ex Co-anon som har stödgrupper för anhöriga.

Det är en balansgång som handlar om att både vara stöd och att sätta gränser och ta hand om sig själv. Det är aldrig, aldrig ditt ansvar hur det går för din pappa. Men när du orkar är det ju också fit att få vara nära och vara stöd. I mitt fall försöker jag vara stöttande utan att fördöma, lyssna på vad min anhöriga behöver och hur mycket jag ska fråga.

Skriv gärna igen och berätta hur det går och vad det väcker för tankar hos dig!

För de första tänker jag att varken du eller hans syskon kan ta ansvar för detta. Ni är maktlösa och kan endast ta hand om er själva och se till att ni mår så bra som möjligt. Låter kanske omöjligt, men jag tycker också att ett anhörigprogram skulle hjälpa dig att hantera denna mycket smärtsamma situation. Att se sitt barn, som man önskar allt gott, rasera sitt liv är nog något av det mest smärtsamma man kan uppleva. En partner kan du lämna men inte ditt barn. Har en son själv som haft missbruksproblem och den oron jag som mamma bar på fanns där ständigt, påverkade allt. Det var verkligen att leva i en mardröm. Vad jag märkte var att de förändringar/förbättringar han gjorde var när jag gjorde ingenting. Hade prövat allt och tvingades inse min maktlöshet, vilket inte var lätt men befriande när jag väl gjorde det. Anhörigprogrammet var det som förändrade allt som gjorde att jag kunde börja må bättre, släppa taget dvs acceptera min maktlöshet.

Så bra skrivet @Hillevi . Klokt. Jag ska hitta mitt rum, en väldigt stärkande bild du målade upp för mig.
Ja, just nu är jag hos några vänner som är borta över dagen. Distans just nu var nödvändig. Kommer åka hem senare, för barnens skull. Vill inte skrämma dem och skapa dramatik inför dem.
Min största önskan är att skilsmässan ska skötas på ett moget sätt, med barnen i fokus. Den största rädslan inför tanken på skilsmässa är att han kommer svartmåla mig inför barnen och sin familj. ”Det var mammas fel att det blev såhär, det var HON Som lämnade mig”. Jag är också rädd att han kommer straffa mig ekonomiskt, han har bättre förutsättningar att hitta ett annat boende, få lån etc än vad jag har. Men jag fortsätter smida min plan och hålla mitt sinne så klart som möjligt. Jag känner mig säker på att jag kommer gå stärkt ur detta och att jag kommer bli en mycket mer närvarande och glad mamma (och människa överlag) om jag börjar fokusera på mig själv.

Så bra skrivet @Hillevi . Klokt. Jag ska hitta mitt rum, en väldigt stärkande bild du målade upp för mig.
Ja, just nu är jag hos några vänner som är borta över dagen. Distans just nu var nödvändig. Kommer åka hem senare, för barnens skull. Vill inte skrämma dem och skapa dramatik inför dem.
Min största önskan är att skilsmässan ska skötas på ett moget sätt, med barnen i fokus. Den största rädslan inför tanken på skilsmässa är att han kommer svartmåla mig inför barnen och sin familj. ”Det var mammas fel att det blev såhär, det var HON Som lämnade mig”. Jag är också rädd att han kommer straffa mig ekonomiskt, han har bättre förutsättningar att hitta ett annat boende, få lån etc än vad jag har. Men jag fortsätter smida min plan och hålla mitt sinne så klart som möjligt. Jag känner mig säker på att jag kommer gå stärkt ur detta och att jag kommer bli en mycket mer närvarande och glad mamma (och människa överlag) om jag börjar fokusera på mig själv.

@Ecatrina vad bra att du åkt iväg en stund, och du kommer hitta plan och väg. Såg vad du skrivit ovan och mannens meddelande, och en tanke - att det inte är så att en som anhörig står och tittar på medan ens anhöriga dricker, utan det drabbar en själv/barn eller vilka det nu finns i närheten. Lever en tillsammans är det ju inte som att den drickande är ett autonomt subjekt i rymden, allt som görs spiller i och över på andra. För mig blev det så att expartnerns drickande gjorde mig illa, för det satte en sunkig och destruktiv nivå, fr.a. på alla helger och ledigheter. Det drog mig nedåt. Och partnern var helt uppsnurrad kring drickat. Tror det finns ett rum för en själv att öppna, som handlar om att säga nej tack till det liv som erbjuds med partner + alkoholen. Börja fundera kring och inreda det rummet. Ens partner kanske tror det står "ultimatum" på den rumsdörren, medan det i själva verket står "mitt jag", känslor, tankar, drömmar, omsorg och behov. Ja, det blev lite flummigt, men det jag vill komma åt är att det enda en vill är väl att få lite lugn och tro och trygghet, och att det sällan blir så medan en dricker, och drickandet överskuggar och skjuter undan de andras (i någon mening) liv.

Och alla goda tankar till dig och pepp och du och barnen är värda det bästa :-)

@Mimzan tack för tipset om Co-anon. Inte läst om dem innan. Jag kommer söka stöd där, helt klart. Tack, ni är otroliga och viktiga för mig just nu. ❤️

@Mimzan tack för tipset om Co-anon. Inte läst om dem innan. Jag kommer söka stöd där, helt klart. Tack, ni är otroliga och viktiga för mig just nu. ❤️

Exakt @Snödroppen . Väggarna som kryper närmre och närmre. Jag har åkt iväg ensam, behövde få luft och komma bort. Jag tar till mig ditt råd, ska samla ihop mig och sen börja planera. Barnen måste skyddas från detta och det är inte det lättaste. Önskar att vi hade anhöriga (finns tyvärr inga morföräldrar eller liknande) att åka till. Men nu är det som det är. Vet att han inte kommer flytta ut nu på direkten och jag KAN inte lämna barnen där. Så måste planera och göra det bästa av situationen trots vi bor under samma tak. Men det är svårt. Det är hemskt. Det är så tragiskt att han inte förstår hur illa det är. Idag sa han att nåt om att ”jag hämnas för att…” och så tog han upp en mindre händelse som skett i nutid. Som om problem en inte finns utan att jag bara hittar på dem för att ”hämnas” på honom. Hans resonemang skrämmer mig, som jag skrivit innan ser jag nu att han är så mycket sjukare än jag trott. Tycker synd om honom och vill hjälpa. Men först måste jag hjälpa mig och våra barn. ❤️

Exakt @Snödroppen . Väggarna som kryper närmre och närmre. Jag har åkt iväg ensam, behövde få luft och komma bort. Jag tar till mig ditt råd, ska samla ihop mig och sen börja planera. Barnen måste skyddas från detta och det är inte det lättaste. Önskar att vi hade anhöriga (finns tyvärr inga morföräldrar eller liknande) att åka till. Men nu är det som det är. Vet att han inte kommer flytta ut nu på direkten och jag KAN inte lämna barnen där. Så måste planera och göra det bästa av situationen trots vi bor under samma tak. Men det är svårt. Det är hemskt. Det är så tragiskt att han inte förstår hur illa det är. Idag sa han att nåt om att ”jag hämnas för att…” och så tog han upp en mindre händelse som skett i nutid. Som om problem en inte finns utan att jag bara hittar på dem för att ”hämnas” på honom. Hans resonemang skrämmer mig, som jag skrivit innan ser jag nu att han är så mycket sjukare än jag trott. Tycker synd om honom och vill hjälpa. Men först måste jag hjälpa mig och våra barn. ❤️

Vilken bra liknelse @Mimzan . Exakt så kan känslan beskrivas, som om han är kär i någon annan och att jag i så många år bara tvingat mig själ acceptera det. Ja, visst kan det låta hårt om man bara läser ordet LÄMNA. Men jag förstår och vet att ni vet alla ambivalenta känslor jag har i denna stund. Blir så berikad av era ord. Tänk att det sitter för mig okända människor nånstans i landet och som just nu känns så emotionellt nära mig. Fin tanke! ❤️
Jag har åkt iväg. Sa till barnen att jag behövde vara ensam. Är på ett ställe där jag får vara det men har ingen plan. Kanske behöver ta mig samman och åka hem igen, försöka fila på planen samtidigt som vardagen få lunka på. Det är så extremt jävla jobbigt att vara nära honom, han bjuder själv inte in till samtal så det är en mycket märklig stämning i huset. Givetvis märker barnen att vi inte pratar med varandra.
Jag kommer fortsätta skriva, ni här på forumet är de enda som i nuläget vet. ❤️

Jag skrev i går kväll att du skulle lämna. När jag läser mitt inlägg låter det så hårt, som om det skulle vara enkelt att lämna. Jag är ledsen för om min kommentar gav dig en dålig känsla. Det är ju inte som att man långsamt glidit isär i relationen och inte längre älskar varandra. Här är det som att man långsamt tvingats vänja sig vid att den man älskar är er kär i någon annan - i det här fallet alkoholen - som dessutom har kidnappat hans hjärna. Det gör att han inte kan fatta kloka beslut. Det gör att han lägger allt som inte är bra på dig. Du blir hans slasktratt.

Jag lämnade min man till slut - det tog ganska många år, men för barnens skull var jag tvungen. Efteråt insåg jag att jag även räddade mig själv.

Fortsätt här på forumet, ta hand om dig själv så att han inte lyckas få dig att tappa ditt egenvärde. Du behöver stöd att göra egna kloka val, inse att han är sjuk och att han måste ta ansvar för sitt tillfrisknande och att du kan ta ansvar för ditt. För mig var det fruktansvärt svårt att se vad jag själv kunde göra, men till slut gick det. Sök anhörigstöd så att du slipper bära allt själv, t ex Co-anon har fantastiska stödgrupper både fysiskt och online. Gå dit!

Jag känner igen så mycket av det du beskriver. Det som griper tag i mig mest med din berättelse är dina tankar om hur du själv ska navigera i detta nya. "Känns ibland som att han är på väg åt sitt håll med behandling, ett nyktert liv, en nystart liksom. Kvar står jag, ledsen och sårad." skriver du. Det känner jag igen så väl! Ett sätt att ta hand om sig själv är att söka stöd för sin egen del, som medberoende. Jag har funnit stöd här på forumet, men också genom att vara med på Co-anonmöten. De finns både på vissa orter och on-line. Det har för mig varit otroligt helande att möta andra i liknande situation. Där har jag mött så många som berättar "min historia" fast med sina ord. Det jag trodde jag var ensam om delar jag med så många andra. Att dela är sig läkande. En del beroendemottagningar erbjuder också CRAFT, ett program för anhöriga/medberoende. Fråga om hans behandlare kan ge dig möjlighet till det!

Något annat jag tänker på att är att frågan om realtionen får vara lite pausad. Det är så mycket som ska tas om hand och processas just ny, så kärleksfrågan blir lite åsidosatt, precis om din man uttrycker det. Men att söka hjälp är förstås bra, fatta bara inga avgörande beslut om relationen förrän saker och ting är lite mer normaliserade! Ett steg i taget ...

Skriv gärna vidare i tråden, är säker på att vi är många som känner igen oss i din berättelse och det är skönt att höra andras tankar!

@Ecatrina du är fantastiskt stark och det måste vara väldigt mkt tuffare med barnen i den situationen.
Förstår att du känner dig låst. Hade samma känsla, kändes som att vara i ett fängelse där väggarna kröp närmare och närmare.
Det som hjälpte mig var att tänka ut en en plan, prata med andra och be om hjälp.
Det är för svårt att gå igenom själv och det är jag nu väldigt tacksam att jag gjorde.
Du skriver att du önskade att du hade ett alternativ, det är det jag menar med att tänka ut en plan för dig och dina barn.
Eventuellt ringa socialtjänsten anonymt och rådfråga de.
Styrkekram ❤️

Idag är det söndag. Jag kan inte ens titta på honom. Vill bara fly men vet inte vart. Dessutom vill jag inte skapa oro för barnens skull men samtidigt känns det i vanlig ordning helt fel att lämna dem än med honom. Jag vill inte vara utan mina barn, det är HAN jag inte klarar av att vistas med just nu.
Önskar jag visste vad jag skulle göra, att jag hade ett tryggt alternativ att vara på för mig och barnen för att få distans.
Ni är fantastiska allihop, stödet och peppen jag får hjälper mig så mycket. ❤️

@C-Moll
Hej, fint att du skriver här, ofta skönt att veta att andra är i liknande situation. Och skönt att skriva av sig.
Jag har inte erfarenhet av att ha en son som dricker och tar droger ... "bara" ett ex. Sådan maktlöshet det måste vara.

Kanske det finns en anhöriggrupp du kan kontakta? Ofta far anhöriga väldigt illa, inte bara den som är beroende.
🌹

Jag tänker att så länge han inte själv är motiverad till att sluta så gör han det inte. Men att man bra kan fortsätta berätta hur man upplever situationen, att t ex berätta om konkreta situationer.

Det jag upplever är viktigt är att man sätter gränser. Att man även t ex inte lånar ut pengar, betalar räkning om det någon gång blir en sådan situation.
Och att om det i någon situation som drar iväg, inte drar sig för att göra en orosanmälan.

Sköt om dig.

@lejo
Hej, jag läste dina inlägg.. Du är långt ifrån ensam❤️ Hoppas helgen gått bra 🫶🏻jag har en man som druckit sen vi träffades för 30 år sen. Jag tror det är svårt om han själv inte vill.. det behövs rätt hjälp för honom. Är han inte där så.. ja tråkigt att säga det men, jag tror DU behöver ställa dig frågan- Vilket liv DU vill ha och leva? Stor kram 🥰

@Ecatrina
Jag var i samma situation och forumet hjälpte mig verkligen.
Jag blev manipulerad och trodde att jag överdrev, osv osv.
Så fint att du inte känner dig ensam här, det är du inte.
Han har visserligen rätt i en sak och det blir fel för han måste vilja sluta själv för sin egen skull. Just nu är han väldigt sjuk.
Du skrev tidigare att du innerst inne vet det här, det är bra. Jag fick hjälp att lyssna på den rösten, den känslan jag hade innerst inne.
Mitt ex sprang på AA, gick på behandling, pratade ständigt om sitt tillfrisknande men ljög, manipulerade och utsatte mig för psykiskt våld.
Jag bad om hjälp för att fly från honom och jag fick hjälp. Det kan bli bra för dig, för dina barn fast det är svårt att se det.
Det är tufft, smärtsamt men du kan välja att befrias från det här. Han väljer just nu att leva kvar I sitt missbruk.
Önskar dig all värme och allt ljusnpå din väg framåt. För det kan du få ❤️

@hejho84
Hej, fint att du skriver. 💕
Vad behöver du hjälp i? Ett stöd i att hålla ultimatum att han ska hålla sig nykter eller flytta? Hur få honom att flytta? Önskar du att han ska få hjälp att sluta dricka, att ni kan fortsätta?

Som åtminstone jag upplevt saker i mitt liv kan man inte förmå någon annan att sluta dricka om de inte själva är motiverade till det. Det är de som måste komma till insikt och göra jobbet liksom.

Sköt om dig. Skriv gärna igen och berätta vad som händer. 🌹

Hans svar var väl rätt tydligt. Han ser inte att han har ett problem, han tycker att han "väljer" att dricka. Offerkoftan är på, med andra ord. Och den gör också att du får rollen som ond. Ond, som inte vill se honom drängfull jämt för det är ju "det roliga" som han har. Hur man nu kan tycka att det är roligt att bli full.
Det är lätt för missbrukaren att se sig som missförstådd. Det är så man blir medberoende, för man tycker ju synd om dem - till en viss gräns.

@Ecatrina jag vet – detta forum var guld värt när det skakade som mest, och det tog två år från jag var inne första gången tills jag vågade skriva. Kände det som att skriften liksom inte var "solidarisk" med förhållandet. Vad jag inte fattade var att jag, genom att skriva, började visa solidaritet med mig själv. Spräcka (medberoende)bubblan. Och så den kanske viktigaste läxan (och i ständig övning) - att förstå att en är värdefull, även om den andra (och inte är det offerkofta att vilja vara värdefull för den en lever med, det är ju common sense, men som blivit twistat in i en bag in box eller dylikt istället) inte visar/kan visa det, och försöka att leva så. Sedan finns det en sak som jag tänker på i relation till missbruk och relationer. Å ena sidan kan en ju se det som enormt ego att fortsätta dricka, sedan en påtalat att det skadar andra. Å andra sidan, en person som dricker kan ju inte visa varsamhet/omhändertagande mot/om sig själv, så hur skulle den då kunna vara/visa det mot en annan? Å tredje sidan är det en sjukdom, progressiv. Och min erfarenhet av att slutligen sätta ner fötterna (jag gjorde det om och om igen under åren tillsammans, viss bättring, sedan sämre igen), vilket var i sista stund, var att jag då, själv, inte direkt hade något annat val än att till slut lyssna på egna signaler och behov. Och exakt noll uppbackning i något som helst har jag inhöstat från exet. Det var väntat, men ändå hårda fakta.

Fortsätt skriv och läs här! Och du är värdefull! :-)

@Ecatrina
Jag tänker så här .. 🙄
Ja, det är han som är sjuk ... Väldigt sjuk. Alkohol har kraft. Han "behöver" sin alkohol för att funka.
Du som hotar den biten och det reagerar han på, han försöker med allt han kan för att vinna relationen med sin alkohol. I den bästa av världar skulle du också vilja ha den tänker han möjligen.

Då någon sjunkit så lågt och inte är villig för förändring/ insikt kommer aldrig ens närmaste att bli viktigare än alkohol för den beroende.

Då man är fast kanske man ändå någonstans inombords önskar en bra relation, men att det tyvärr inte finns förmågan till det. Emellanåt kanske man tänker hur man betett sig men åker dit igen och börjar dricka. Att man styrs av en demon. Mina tankar detta åtminstone ...

Sedan tänker jag också att ingen människa föds väl med tanken att bli beroende, missbrukare, alkoholist men att man någon gång kört i diket.
Men ansvar att söka hjälp finns hos en själv. Kanske låter hårt men tänker också att kan man inte rädda någon annan så får man rädda sig själv.

En nykter alkoholist sade till mig att jag ska sluta försöka förstå mig på honom, mitt ex, för det går helt enkelt inte. Utan i stället rikta fokus på mig, hur jag vill leva och mina värderingar. Hur jag kommer dit.
Ta hand om dig.
🌹