Senaste kommentarerna i forumet

Hans svar var väl rätt tydligt. Han ser inte att han har ett problem, han tycker att han "väljer" att dricka. Offerkoftan är på, med andra ord. Och den gör också att du får rollen som ond. Ond, som inte vill se honom drängfull jämt för det är ju "det roliga" som han har. Hur man nu kan tycka att det är roligt att bli full.
Det är lätt för missbrukaren att se sig som missförstådd. Det är så man blir medberoende, för man tycker ju synd om dem - till en viss gräns.

@Ecatrina jag vet – detta forum var guld värt när det skakade som mest, och det tog två år från jag var inne första gången tills jag vågade skriva. Kände det som att skriften liksom inte var "solidarisk" med förhållandet. Vad jag inte fattade var att jag, genom att skriva, började visa solidaritet med mig själv. Spräcka (medberoende)bubblan. Och så den kanske viktigaste läxan (och i ständig övning) - att förstå att en är värdefull, även om den andra (och inte är det offerkofta att vilja vara värdefull för den en lever med, det är ju common sense, men som blivit twistat in i en bag in box eller dylikt istället) inte visar/kan visa det, och försöka att leva så. Sedan finns det en sak som jag tänker på i relation till missbruk och relationer. Å ena sidan kan en ju se det som enormt ego att fortsätta dricka, sedan en påtalat att det skadar andra. Å andra sidan, en person som dricker kan ju inte visa varsamhet/omhändertagande mot/om sig själv, så hur skulle den då kunna vara/visa det mot en annan? Å tredje sidan är det en sjukdom, progressiv. Och min erfarenhet av att slutligen sätta ner fötterna (jag gjorde det om och om igen under åren tillsammans, viss bättring, sedan sämre igen), vilket var i sista stund, var att jag då, själv, inte direkt hade något annat val än att till slut lyssna på egna signaler och behov. Och exakt noll uppbackning i något som helst har jag inhöstat från exet. Det var väntat, men ändå hårda fakta.

Fortsätt skriv och läs här! Och du är värdefull! :-)

@Ecatrina
Jag tänker så här .. 🙄
Ja, det är han som är sjuk ... Väldigt sjuk. Alkohol har kraft. Han "behöver" sin alkohol för att funka.
Du som hotar den biten och det reagerar han på, han försöker med allt han kan för att vinna relationen med sin alkohol. I den bästa av världar skulle du också vilja ha den tänker han möjligen.

Då någon sjunkit så lågt och inte är villig för förändring/ insikt kommer aldrig ens närmaste att bli viktigare än alkohol för den beroende.

Då man är fast kanske man ändå någonstans inombords önskar en bra relation, men att det tyvärr inte finns förmågan till det. Emellanåt kanske man tänker hur man betett sig men åker dit igen och börjar dricka. Att man styrs av en demon. Mina tankar detta åtminstone ...

Sedan tänker jag också att ingen människa föds väl med tanken att bli beroende, missbrukare, alkoholist men att man någon gång kört i diket.
Men ansvar att söka hjälp finns hos en själv. Kanske låter hårt men tänker också att kan man inte rädda någon annan så får man rädda sig själv.

En nykter alkoholist sade till mig att jag ska sluta försöka förstå mig på honom, mitt ex, för det går helt enkelt inte. Utan i stället rikta fokus på mig, hur jag vill leva och mina värderingar. Hur jag kommer dit.
Ta hand om dig.
🌹

Trodde aldrig att ett forum på nätet kunde bli såhär viktigt för mig@Hillevi . Så skönt att få skriva av sig, och jag är så tacksam för det ni säger. Behöver lösa era ord om och om igen. Känner mig så mycket mindre ensam med er uppbackning och era råd. Ni skriver sanningen som jag ju innerst inne redan vet, samtidigt behöver jag verkligen få det bekräftat av andra för att inte tro att jag är den ”kontrollerade” och ”överkänsliga” person min man hävdar. Frågan som hela tiden kommer upp i mitt inre är: hur kan han göra såhär mot mig? Mot sin familj?! Jag förstår inte, jag försöker tänka att jag ÄR värdefull precis som ni skriver. Men den person jag VILL vara värdefull för bevisar gång på gång att jag inte är värd ett skit. Ja, där åkte visst min egen offerkofta på. Tar av mig den igen ;). Han har fel. Jag ÄR värdefull, det är HAN som är sjuk. Sjukare än jag trodde faktiskt.

@Ecatrina fattar att du blir ledsen. Och enormt tröttsamt med ett sådant bebisbeteende + offerkofta från hans sida. Av ex-et fick jag också höra hur tråkig jag var, häxan Surtant osv. I själva verket var jag ju den enda av oss som ville göra något annat än sitta parkerad vid en bag in box eller på en krog. Som ens kom på att det fanns en värld bortanför detta. Prova att släppa handen kring honom lite och rita din egen karta. Alltså egentligen handlar det väl inte om att du vill/inte vill lämna, utan ha ett drägligt liv för dig och barnen. Ett värdigt liv. Ett bra liv. Ett liv som inte är totalt förutsägbart - och tillika oförutsägbart, fast nästan alltid med trista konsekvenser, och så ska en vara glad och tacksam då ifall det inte går över styr. Att få ett drägligt liv tillsammans med någon som dricker är nog svårt. Och apropå att någon inte fattar: drog upp exet ur badkaret en midnatt och hade jag inte vaknat till och hört hur det skvalade, vet jag inte hur det hade gått. Snälla däcka inte mera i badet bad jag. Redan nästa kväll - ut och dricka öl, jag var tråkig som inte ville. Så sjukt bara. Och det gör något med en att vara i det vansinnet, twistade verkligheten, där allt som sker ändå bara ska leda fram till det enda - sitta och dricka.

Jo, en sak till - med lämnandet. Det är ju en sak ifall två människor glider isär, men när det gäller alkoholen ställs en ju inte inför det i första hand, är min erfarenhet, utan för att överleva, känna någon sorts värdighet, börja kunna tänka på livet som något eget och levande (vs medberoendet), kan det vara så att en behöver gå. Och som Snödroppen skriver, så ju längre en stannar, om den andra inte fattar, desto sjukare/slitnare/mer nerfilad blir man. Och har kanske sedan länge slutat ställa sig frågor som: gör den här personen mig lycklig, ser hen mig, får hen mig att känna mig bekräftad, levande osv., eftersom en är så uppsnurrad kring hur det går med den andra och alkoholen att det den sortens frågor försvunnit. Alltså: vad får jag ut av denna kväll med en person som gör detta? På vilket sätt tror x att detta stärker vår relation, min tillit. Tror bara jag försöker skriva fram något om hur en lyckas hoppa över sig själv, den instansen, i djupet av medberoendet.

Alla varma goda tankar, och som Snödroppen skriver - du är värdefull -

Jag vet att du har rätt @Snödroppen . Jag fick ett sms från honom nyss: ” Jag vill kunna styra över de delarna av mitt liv, vad jag tycker om att göra, vilka människor jag tycker är kul att träffa.
Jag förstår att du valt att inte dricka och att det förhoppningsvis är något positivt och får dig att må bättre. Att ta beslut åt andra genom ultimatum om skillsmässa känns bara helt fel. Jag vill själv kunna välja när var och hur jag slutar dricka alkohol, du får gärna stötta - men jag tycker inte du skall styra över mitt liv och mina beslut.” Detta bekräftar väl allt det du skrivit? Jag vill åka härifrån nu, men kan givetvis inte lämna barnen. Och han kommer inte lämna huset om jag ber honom. Är så arg men märker att vi inte har något att säga varandra mer.

@Ecatrina
Jaa ... gör allt för att få fokus på annat än sig själv. På DIG.
Och du, försök stå pall, gå inte in i en diskussion och låt dig inte provoceras och reagera på det, tänker jag.

Kram, och styrka till dig.
💞💪

@Ecatrina
Vet du vad, och jag förstår vilken uporivande process det här är jag har varit där själv, han verkar inte alls vara i närheten av en insikt om sitt missbruk.
Han är väldigt sjuk och visar att han inte är mogen att ta ansvar.
Jag stannade i 3 år med en väldigt sjuk man och jag blev bara mer och mer sjuk själv.
Det är inte meningen att barn ska växa upp i detta och inte du heller.
Precis som du säger till honom så är han vuxen och får ta sina beslut själv.
Sen är det känslorna man inte rår över.
Men inget av det du berättar tyder på att han är redo att ge upp sitt missbruk.
Ta hand om dig, du är värdefull ❤️

@Ecatrina
Jag har nog bara en sak att säga: LÄMNA. LÄMNA. LÄMNA.. I bästa fall leder det till att han vaknar upp och söker hjälp och när han är nykter kan ni se vart ni vill i er relation, inte nu.

Jag vet att man kan känna sig skräckslagen, men det kommer att bli bättre för dig och barnen. Det svåraste är att vara i det och ta steget att lämna - allt efteråt blir faktiskt lättare.

@Bellan1
Precis som övriga skriver är det klart att du ska orosanmäla. Jag har varit i samma situation, och jag led alla kval. Till slut landade jag i att det var en kärlekshandling ATT anmäla och bara min egen feghet och medberoende som hade hindrat mig.

Det jag också vill lägga till är hur viktig du kan vara för barnen; ta hand om dem en helg, säg att du vet hur det är och att de alltid kan ringa dig, planera för att ta hand om dem när deras pappa är borta etc. Många gånger är det sådant som räddar barnen - att någon såg och hjälpte. Vi kan inte förlita oss på att socialtjänsten kan lösa allt, vi runt omkring är oerhört viktiga och det är vi som finns kvar över tid. Men TILLSAMMANS med professionella kan det vända och bli riktigt, riktigt bra till slut.

Det där känner jag igen @Tröttiz . Jag har fått höra alltifrån : ”Men hur kul är det att vara med nån som bara är sur och arg hela tiden (dvs jag), vad fan ska jag göra?” Eller ”Det är sånt kaos med barnen hela tiden, det är enda sättet jag känner att jag kan må bra på. Att få min stund (med vinet)”. När jag berättat om situationer som gjort mig fruktansvärt ledsen och arg, som när jag försökt väcka honom en kväll när han däckat och vårt ena barn mådde dåligt och de andra två behövde läggas och jag inte fick liv i honom! Jag ruskade och skrek att han skulle vakna men han var helt borta! När jag beskrivit hur jävla HEMSKT det varit för mig så ser han lite skyldig ut men kommenterar det inte. Tar ett glas vin redan en timme efter att jag berättat för honom vad som hänt.
Det gör ju att mina ord känns så oviktiga, min upplevelse tas inte på allvar.
Idag frågade han mig om han ”fick” ta ett glas vin till maten. Skrev in det här nyss. Bara att han frågar och att han vet hur jag ska reagera ingår väl lite i skuldbeläggandet/manipulationen. Nu är det MITT fel att det blivit dålig stämning. Att jag blivit ledsen och dragit mig undan. JAG har förstört kvällen nu. Är så arg och ledsen just nu.

Lördag (3 dagar efter att jag tydliggjort att JAG KOMMER GÅ OM DU INTE SÖKER HJÄLP)
Okej. Jag trodde verkligen att han på något sätt ville bevisa för mig att han inte ”har sug” efter alkohol (även om jag ju vet att han har det). Igår var det fredag och som jag skrivit innan var han iskall och otrevlig igår hela kvällen. Gick och la sig tidigt för att han var ”trött”. Men han drack inget.
Vi åt nyss middag hela familjen. Jag kände mig gladare på länge, önskade väl att han skulle se det. Jag har varit snäll och försökt bjuda in honom, inte mitt vanliga ”sura jag” som ofta visar sig (pga våra/hans problem). När vi skulle sätta oss och äta säger han: ”Är det ok att jag tar ett glas vin till maten?” Jag blev som förstenad. Menade han allvar?! Han HAR alltså inte förstått ens en bråkdel av det jag sagt?! Han frågar mig, så att JAG återigen ska bli ”djävulen” som hindrar honom från att ”må bra”. Hindrar honom från att få vad han anser vara ”livskvalité”.
Jag svarade att jag inte bestämmer över honom . Han får göra som han vill. ”Men du vet var jag står och vad jag sagt. Men det är ditt val”. Fan. Trodde inte detta skulle hända redan nu!
Han tog inget vin till maten men vi pratade inte med varandra under måltiden. Jag kämpade för att inte börja gråta inför barnen men nu har jag gått iväg från resten av familjen. Blev så ledsen, så besviken. Något gick sönder inom mig ännu en gång.

Vad skulle jag ha gjort? Har jag gjort fel som ställt ett ultimatum? Vet inte hur jag ska agera längre. Jag såg fram emot en mysig kväll med familjen UTAN alkohol, ville visa honom att jag vill vara med honom, att vi kan ha mysigt och trevligt även utan alkohol.
Nu sitter han med sin telefon. Avskärmad och arg på mig. Jag vet inte om han kommer dricka ikväll men jag blir inte förvånad. Och då har han ju gjort sitt val? Då måste jag ju göra det jag sagt att jag ska göra, dvs lämna?!

@Ecatrina
Förresten - nu har jag mig själv att rå om, det gick så med karln ...
Det har varit en jobbig resa, men som jag skrivit i tidigare inlägg:
"ett sunt förhållande ska bygga ett vi utan att förstöra ett jag".

Trivs bra, och behöver "bara" mig själv just nu.

Sköt om dig.
🌹

@Ecatrina
Vet inte riktigt i nuläget vad som hör inom manipulation ... 🙄
Lite det där att det var fel på mig. Jag var tråkig, och det som hade hänt hade minsann inte hänt. Att mitt i allt medge att "jo jag dricker men ibland har jag faktiskt koll, du behöver inte tjafsa hela tiden" . Därtill att ibland har jag fel men inte vill medge det. Jag skrev dagbok så jag kunde kolla upp, jo jag var helt ok med mitt omdöme och överreagerade inte och mindes rätt. Då när han sade han hade koll på läget hade han INTE. Det var just då massa kaos ... Att på olika sätt få mig att tvivla på mig själv och MITT omdöme. 🤯 Och om inte jag "tror på honom eller orkar med honom får jag minsann skaffa en annan karl " ...

Tack för din historia @Självomhändertagande ! Det känns hoppfullt att läsa när min oro över framtiden är så stor. Glad att du lyckats navigera och att du hittat din styrka! Din historia inspirerar mig, tack! ❤️

Tack för ditt inlägg @Åsa M . Känns som om jag kommer famla efter hoppet en stund till. Jag fokuserar på att göra saker JAG mår bra av, känner ju redan idag att jag är så mycket gladare pga att han inte drack igår även om han var otrevlig och ”trött”. Läste i forumet för de som kämpar med att komma ur sitt alkoholberoende att just fredagar är en kämpig dag. Skickade faktiskt den länken till min man, men har givetvis inte fått någon som helst återkoppling.
Jag går igenom det anhörigprogram som vi får tillgång till här, gjorde första delen igår och fått med mig mycket. Jag vet att jag satt någonting i rullning, både inuti mig själv och i honom. Kommer ge honom en chans men fokusera på mitt och barnens mående. Och jag KOMMER lämna om poletten inte trillar ner hos honom. Känner mig trygg i det. Jag hoppas ju att han ska se att vi andra mår så mycket bättre när han inte dricker, att det ska få honom att inse att han MÅSTE sluta.
På måndag ska vi gå på parterapi och då kommer jag berätta om allt. Har varit där en gång tidigare men då tog vi aldrig upp alkoholen. Då satt jag där och ville inte ”förödmjuka” honom inför terapeuten. Herregud vad jag har hållit på. Aldrig mer ska jag skydda hans missbruk. Aldrig mer ska jag torka upp en nerpissad toalett. Aldrig mer ska jag be honom att ta ett glas vatten eller en cola för att inte bli för full. Jag kommer ta barnen och dra. Och det kommer jag säga hos terapeuten.

@Bellan1 Om du tänker att du var det barn som for illa. Hur skulle du vilja att en moster gjorde då?
För barnens skull så finns det bara en väg.

Din syster är sjuk, så det finns inte så många alternativ. Om du tänker på vad en orosanmäla faktiskt skulle kunna leda till så är det ju att både din syster och barnen får hjälp. Mannen också men han borde själv anmäla för att skydda sina barn. Du skriver att din syster slutat dricka dagligen så det finns kanske en viss insikt, men det är inte så lätt att våga söka hjälp i sitt beroende, så en anmälan kanske är något hon både räds och önskar. En önskan om att det ska ta slut. Det är jobbigt att vara beroende.
Jag tror inte att ni kommer att krossa henne, tvärtom. Jag förstår att det är svårt att ta steget, särskilt om andra nära vill avvakta, men jag tror att du redan på sätt och vis har bestämt dig för det som du vet måste hända för barnens skull. Det är oansvarigt att stå bredvid och titta på. Hon kommer kanske att bli arg och låta det gå ut över dig. Du blir ett extremt hot mot hennes beroende, men försök vila i insikten om att du gör det rätta, mot henne och mot barnen. Jag har svårt att förstå de runt omkring dig som vill avvakta. Just nu krossar hon sig själv och sina barn och du fattar det. Ibland måste man kunna se sig själv i spegeln. Jag tror att det kan bli det bästa som kan hända.

@jojo301 Tack för din kommentar! Det låter så enkelt att börja med sig själv och att sätta gränser, när jag läser dina kloka meningar. Det är ett ansträngande arbete. Man behöver någon som finns där och följer upp. Annars är det lätt att man faller ur fokus. Meditationen och lusten till livet hjälpte mig. Och det viktigaste, jag har en psykiater som finns tillgänglig och som känner till mig sedan många år. Det var hon som gjorde mig uppmärksam om min medberoendeproblematik i första hand. Och hon gjorde mig uppmärksam på det under en längre tid, innan jag ens gjorde något. Bara det första steget tog mig säkert ett år.

@Ecatrina Tack för att du tackar. Och vad glad jag blir att höra att mitt delande var hjälpsamt för dig. Jag har just skrivit i din tråd. Innan jag såg din kommentar här. Ta hand om dig! ❤️

@Ecatrina
Hej och välkommen till denna plattform. Jag hittade hit för 4 år sedan och idag förstår jag det mesta. Det är lite som att bli sin egen psykolog till sist, när man har förstått konsekvensen av att ha blivit manipulerad. Idag är jag livserfaren och fri från ett tidigare och långvarigt medberoende. Jag var en ung kvinna utan tidigare erfarenhet av medberoende som träffade en ung man jag önskade bilda familj med. Vi levde tillsammans i 11 år och jag var väldigt nedbruten och utan mina ekonomiska tillgångar när han äntligen flyttade. Jag lät honom få ta del av hela mitt kapital, vilket var en del. Idag är jag tacksam för min erfarenhet. Jag har ett nytt och friskt liv. Jag har en sund relation med en sund man. Det tog mig däremot 3 år att landa i mig själv, att hitta mig själv igen och att våga släppa in kärleken till en man igen. Jag skulle inte vilja vara utan min resa, men den höll på att ta slut tidigare. Mitt ex gjorde mitt liv väldigt svart. Det var en kort period som jag kände att jag inte orkade mer. Jag pratade inte med min närmaste omgivning om hur jag hade det. Men jag hade tur, som hade erfarenhet av psykisk ohälsa och visste att det finns änglar inom vården. Jag hittade rätt till sist och fick hjälp av psykolog. Idag läser jag litteratur som läkare och psykologer läser på sina utbildningar. Det är oerhört intressant. Jag förstår så mycket mer. Och jag förstår, att jag hade tur. Som har adhd och har en överlevnadsinstinkt. Jag har lärt mig navigera. Det hade jag kanske inte gjort om jag inte var med om detta.
Det går bra till slut. Och oftast så behöver man professionell hjälp. Ta hand om dig. På alla sätt!

Tack för att du berättar om din erfarenhet @Nor.Li . Jag känner precis som du att denna aspekten är en av de jobbigaste sakerna med att leva med en alkoholist. Ljugandet. Förnekandet. Förminskandet. Att inse att detta är en del i det sjuka hos personen tröstar ju lite, samtidigt som iallafall jag måste påminnas om att jag VET hur min verklighet ser ut för att inte knäckas. Det är så fruktansvärt smärtsamt att bli förnekad av den man älskar eller kanske fortfarande älskar. Intressant att ta del av andras erfarenheter, att inte vara ensam i dessa sjuka och ibland absurda situationer. Vi vet. Och vi ska inte låta oss bli behandlade så. Kram. ❤️

*sinnesfulla

Hej @Bellan1!
Du måste göra en orosanmälan hur jobbigt det än känns. Det kommer förhoppningsvis leda till att din syster får den hjälp hon behöver och barnen kommer i första hand. Barn som växer upp med missbruk mår inte bra och man tar med sig det hela livet. Jag är själv uppvuxen i en missbrukarfamilj som blev anmäld tillslut. Jag önskar bara att någon tog mod till sig och anmälde tidigare, jag hann bli alldeles för stor och medveten och minns allt, hur jag kände, min oro, att jag skulle hjälpa, att jag fick ta ansvar, att jag försökte mörka inför andra, inte vågade ta hem kompisar, men dom runt omkring såg bara på.
Det ger men för livet att växa upp och känna sig otrygg, för det blir man när de vuxna inte är vid sina sinnestillstånd bruk.

Kram

Du har inget val utan måste anmäla och det vet du. Vad som sedan händer är det ingen som vet, men det viktiga är att du gör det som du anser är rätt. Att låta rädslan för vad din syster ska göra eller säga kan inte vara avgörande för hur du ska agera. Det som är bra för barnen är alltid det rätta. Förr eller senare kommer situationen barnen lever i att uppdagas och då har skadorna din syster åsamkar sina barn blivit ännu större.