Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz Bra input där. Jag tycker mig snarare kunna se en röd tråd i de som boostar upp sig själva, öppna upp för råd, försöker hitta sin väg och försöker släppa saker bakåt har lättare att komma ur sitt missbruk.
Tvärt om skulle då vara att bli att älta allt gammalt, bli ditsatt, förminskad och tillrättavisad snarare leder till ökad skam och tanken på skit samma. Är oavsett en fuck up så...
Ju snabbare man kommer fram till att man inte behöver skämmas desto snabbare går det att bli fri. Mycket ligger i skammen. Så bättre att sätta ner foten själv än att blanda in en hit en dit tror jag. Sedan kanske det inte går ändå men tycker mig kunna utläsa av det vidare livet att de som inte gör så stor sak av sitt tidigare missbruk och lagt skammen åt sidan verkar leva ett fint liv idag.

Ser det en del detta med att man känner att den beroende valt alkoholen framför sin partner. Jag ser det nog inte riktigt så. Snarare att man fastnat och blockerar sig. Det är inte detsamma som ett val.
Tycker du är lite hård mot dig själv när du tänker så. Han kan mycket väl älska dig. Sedan tar drogen över pga kemiska processer i hjärnan och man hittar inte ut.

Det är verkligen ingen lätt resa. Det är ingen lätt resa för någon att fatta sig själv skulle jag säga. För att leva ett fritt liv där man gör sunda val behöver man fatta sig själv. Det är jag numera helt övertygad om. Personer som gått igenom svåra saker och tvingats se på sig själva och fatta just sig får ju lättare att manövrera sitt liv. Det är inte alla förunnat att lära sig det. Han kan komma dit. Allt jobb är värt det varje dag i veckan. Det blir bara bättre och bättre. Glöm inte dig i allt detta. Även du är värd att må bra. Var snäll mot dig och belasta inte dig själv med tanken att han valt alkoholen framför dig. Han kan mycket väl valt dig men skitdrycken blockerar hjärnan.

@Inteupptaget Det positiva är ju att du vet hur det är. Första tuffa är väl att erkänna för sig själv att det gått överstyr. Så jag tror du måste stå på dig gällande just det så hon fattar. Ge tydliga exempel på att du vet och sett om så krävs under samtalets gång.

Du har ju fattat vad skam gör så försöka undvika spä på den under samtalen och samtidigt få er båda att verkligen jobba på att öppna upp. Hon borde kunna vara 100% ärlig med sug etc och du borde kunna lyssna eftersom du vet hur det var när du slutade.
Hon måste dock göra jobbet så det krävs ju att hon är beredd.

Du kan kanske tipsa om denna sida? Här finns ju folk hon kan få stöd av och även inspireras av dem i vidare livet. Där finns ju fantastiska berättelser.

Egentligen tror jag du vet. Du har ju själv gjort resan. Bara det att du ska ta mod till dig och våga lita på din erfarenhet. Vackla inte.

Som du vet är det en progressiv sjukdom. Vänder man den skulle jag hävda att man många gånger har en fördel jämfört med andra. Man har tvingats lära känna sig själv och lära sig hantera sina känslor. Många andra reflekterar nog aldrig så mycket som man själv tvingats göra. I USA ses det som en merit att tagit sig igenom detta. Här är vi fortfarande så himla rädda för att se detta för vad det är. En ovana som blir till ett problem där man missar livet om man inte gör galoppombyte. Sjukt härligt om man lyckas för man sätter värde på just livet.
Lycka till. Du fixar detta!

Jag hittar ingen "redigera"-knapp.
Med andra ord finns det inga tillfällen att pratammed henne opåverkad. Idag kom jag hem tidigare för att överraska barnen dock, så jag verkar ha stoppat henne vid en halv flaska vin. Med mat i magen, minst 3,5-4 timmar sedan sista glas och en halvmils promenad hoppas jag att hon är ganska nykter för diskussionen dock.

Kan tillägga att jag för 10-12 år sedan var en fungerande alkoholist som behandlade ångest och depression med dagligt drickande (detta var många år innan jag träffade min blivande fru). Idag har jag en relativt sund relation till alkohol och hade inga problem att avstå när min fru bad mig att inte köpa hem något efter första "konfrontationen". Det hjälper ju föga när hon själv köper hem istället.
Det hör till saken att hon jobbar oregelbundna tider och endast dricker de dagar då hon är hemma innan mig. Pga mitt förflutna och hur väl jag känner henne, kan jag identifiera när hon druckit ETT glas vin i princip.

Hej, förlåt på förhand för en förmodligen rörig text.
Idag lyckades jag hitta min frus gömma. En halv flaska vin och 5 "seltzers" fanns kvar.
Jag konfronterade henne för styvt en vecka sedan när jag råkade komma på henne med ett glas vin i handen.
Hon mår JÄTTEDÅLIGT, självmedicinering en har varit alkohol minst sedan i somras har jag förstått i efterhand. Efter hon kläckte att hon kanske vill skiljas (som hon sedan reviderat till att hon verkligen vill försöka laga förhållandet) har hon istället druckit i smyg. Jag har bara påtalat det när jag funnit bevis eller kommit på henne på bar gärning. Aldrig med skuldläggning eller genom att vara arg dock.
Hennes far är alkoholist och har varit det sedan hon var barn, även jag är uppväxt med förälder med alkoholproblem.
Jag är så in i helvete orolig för hennes skull, jag älskar henne mer än livet. Det som försvårar är att vi även har två små barn (snart 4 och 2).
Jag måste prata med henne när hon kommer tillbaka med hundarna, så förmodligen hinner jag inte få några svar här innan dess. Men trots det vill jag verkligen få tips på vad jag kan göra? Vi går i parterapi, jag har gått i individuell terapi också för det här. Under inga som helst omständigheter vågar jag nämna det här där, de har anmälningsplikt och för en utomstående kan det låta som en risk för barnen. Något jag vet med 100% säkerhet att det inte är i dagsläget.
Vad ska jag göra?
Var ska jag ta vägen?
Jag har accepterat att jag inte kan påverka så mycket mer huruvida vi kommer hålla emot eller ej. Men jag lever med extremt kraftig ångest och konstant oro i kroppen över min frus hälsa och problematik.

Jo jag förstår din rädsla. Bostadslös blir situationen ofta värre, om det inte blir ett uppvaknande som gör att man inser att en förändring är nödvändig, men det vet vi inget om.

Du behöver stöd nu och jag tänker i första hand alanon. Dit kan du komma med en gång, annars är det ju ofta väntetider och det ska även ibland utredas innan man får hjälp. Hör med kommunen vad dom kan erbjuda. Ofta går det genom socialförvaltningen. Sedan kan du leta på nätet efter anhörigstöd t.ex. Nämndemansgården. Det bästa tycker jag är att ringa de olika ställen man hittar och fråga hur man går till väga för att få hjälp där. Givetvis kan man betala för en behandling själv om man har möjlighet. Jag var på Nämndemansgården en vecka och det kostade 11000 kr men det kan inte värderas i pengar. På alkoholhjälpen finns stöd att för anhöriga och säkert mycket annat nätbaserat. Bra du tänker på dig själv i den här situationen.

December 2022.
Min resa här började för 10 år sedan. Tio år…
Jag minns så väl mitt osäkra, tvivlande jag från när jag började skriva här.

Mest skriver jag för att hålla ihop min historia, men välkommen att läsa om du vill!

Jag minns julen 2012: hur vi hade några hundralappar på vårt konto i december månad och inga julklappar och ingen julmat - då gick han och köpte sig en ny Mac-dator för över 10.000kr. Jag blev så fruktansvärt arg, men vad hjälpte det…

På julaftonen skrev jag ett så otroligt sorgligt inlägg här; jag önskade så starkt att jag inte skulle behöva leva längre för jag förstod inte hur jag skulle kunna överleva, och först dagarna senare kunde jag orka med att göra ett inlägg här som förklarade det. Det började redan dagarna innan julaftonen, efter inköpet av datorn. Att jag ”var så galen och våldsam” att han inte kunde vara hemma, så han gjorde sönder massa saker och drog iväg till jag-vet-inte-vad, för jag-vet-inte-vilken gång-i-ordningen och försvann ett dygn. Hos någon kvinna? På hotell? Så otroligt skönt att han åkte och så otroligt stressande att inte veta när han plötsligt tycker att det är okej att komma hem.

På julaftons förmiddag när vi skulle åka till mina föräldrar för julfirande tog han en lång dusch och klädde sig fint. Jag stressade sönder mig med att ge barnen frukost, ta hand om barnen och göra iordning dem och mig själv, packa ihop allt vi skulle ha med oss med en 1- och en 3-åring med skötväska/ barnvagn/gosedjuret, extra kläder och de få julklappar jag lyckats få ihop och barnen samt se till att allt packades ut i bilen.
Julfirandet var stelt. Min familj visste ju en mindre del, idag framstår det som att de inte visste någonting med tanke på allt de INTE visste av, hur vi hade det då.
Under julklappsutdelningen fick barnens pappa plötsligt ett utbrott över att han själv behövde och hade behövt göra flera gånger under dagen fylla på sitt glas (och fortfarande idag kommer min ursäkt upp: men du är ju en i familjen så ta för dig?!?? Och då var han ändå nykter…), han ansåg att barnen fick fel julklappar; slet paketet ur 3-åringens hand och gjorde sönder sakerna, slängde ut allt över hela rummet och skrek på alla närvarande, innan min svåger tog tag i honom och försökte lugna honom - men han rusade iväg, ut till bilen och åkte; bara för att lite senare komma tillbaka och försöka slita med sig två nära ihjälskrämda barnen, men jag hoppade också in i bilen - barnen kunde ju inte vara själva med honom. Alla saker lämnades kvar.

Först i februari 2013 lämnade jag honom för sista gången. Jag hade redan försökt lämna flera gånger, men med samma resultat som på jul: han försökte slita två livrädda, skrikgråtande barn ur min famn och jag följde med hem igen.

Så många galna, skrämmande, livshotande, ångestframkallande situationer jag var i med honom och ändå har jag förträngt, glömt, accepterat och förlikat mig med så många.

Jag var så rädd för att jag inte skulle klara mig, att jag skulle bli ensam, inte ha råd att lämna/leva själv med barnen… rädd för att gå under. Men jag klarade det. Jag lämnade, jag har kämpat för barnen och jag klarar mig fint. Barnen far illa ibland, allt för ofta, men soc har i senaste utredningen (-22) varit extremt tydliga med att han utsätter barnen för psykiskt våld och att han behöver söka hjälp. Han går i familjebehandling och han är sjuk och han kommer aldrig att bli en pappa som anses falla inom ”normalpappa”-spannet, men jag har stått upp för barnen och mig, igen.

Jag har min särbo, mitt hus och barnen växer upp och de tror inte på precis allt som deras pappa säger eller gör. Jag hoppas att de kommer få det bättre och bättre ju längre tiden går. Jag är många erfarenheter rikare, på gott och ont, men livet går.

Tack forumet, så innerligt mycket tack, för att det var här jag kunde öppna mig, få så fantastiskt mycket fint stöd och förstå att mitt liv då var inte vad någon förtjänar.

Jo, och- berätta för barnen på deras mognadsnivå, du har fått värdefulla råd ovan: ”pappa har en sjukdom, därför…”

@Filmen
Jag lämnade en för ca 10 år sedan alkoholist & narcissist. Jag var så fruktansvärt rädd för att alla skulle få veta - få veta hur mycket och hur ofta han drack; få veta hur han behandlade barnen och mig; rädd för vad alla skulle säga/tänka/tycka.
Till slut insåg jag att jag har inget att skämmas över: jag hade levt med en man som var alkoholist/narcissistisk och nu tog jag hand om mina barn och mig själv. Jag var öppen med vad som hänt, hur vi haft det och varför jag gjort de val jag gjort (varför stannade du om han var sån/varför stannade du inte och stöttade, hur mår du och barnen/stackars X, vad bra att du lämnade, vilken styrka att lämna, vad bra för barnen mm).
Jag förstår och känner så väl igen känslan av oro över att andra ska veta - men är det så farligt? ”Min exman/barnens pappa är alkoholist, vi har kämpat väldigt länge både när vi levde ihop och sedan vi separerade, men nu behöver jag mer hjälp och tar därför mitt föräldraansvar och kontaktar soc”.

Allt det du skrivit och berättat - läs igenom det och tänk om det handlat om någon annan.
Vilka råd skulle du ge henne?
Vilka tankar skulle du få om henne?

Med det skrivet - jag vet att det inte är lätt, jag vet så väl, men du har styrka och mod. Använd det.

en nära släkting som är nykter sen över 20 år stöttade mig när jag berätta om att den alkoholberoende kvinnan jag träffat ljugit om allt. helt tiden. Han sa:

"Vet du hur man ser att en en alkholist ljuger?"

"nej" sa jag.

"läpparna rör sig."

Efter att tjejen jag träffade blev nykter så erkände hon alla lögner, precis som du kan läsa i massa trådar här så ljuger alkoholister om ALLT. även helt ovidkommande saker som varken innebär prestige eller ens någon vidare vikt.

Och de vet det knappt, för de ljuger även för sig själva. "min" alkoholist hade målat upp ett helt universum av lögner i vilket hon kunde dricka i lugn och ro. Så långt som 8 månader in i henne nykterhet så kunde hon ljuga omedevetet (och erkände direkt när jag visade att hon ljög) och jag kunde även visa henne hur hennes självbedrägeri gjort henne till en person som hon trodde hon faktiskt var, men som inte ens finns.

För en motiverad nykter alkoholist är processen att ta itu med detta brutalt svår. Enorm skam måste hanteras (värre än skammen som skapade lögnerna.

Vad gäller otrohet och manipulation som du frågar så är det mer vanligt än ovanligt, men såklart beroende på vilka kontaktytor alkholisten har. I mitt fall hade hon mängder av gränslösa kontakter med andra män, om hon faktiskt gjorde något av dessa kontakter kommer jag aldrig få veta.

min tjej (då) sa såhär: Om du tror att jag ljög, då ljög jag nog. Och om du tror att jag drack, då drack jag nog.

Sen kartlade vi hennes dagar med hjälp av kontoutdrag. Men där kunde vi också se att hon även över ett år som efter händelse intalat sig om att hon var nykter. Vid ett "nyktert", som hon bedyrade, tillfälle, då hade hon druckit för nästan 2.000:- under en eftermiddag i en bar. Men bokföringsdatumet hade inte kommit rätt, man var tvungen kolla transaktionen. Varje gång (och de var över 30 tillfällen jag ville ha svar om) så var min magkänsla rätt.

Det är en fruktansvärd sjukdom. Och man blir INTE bra för att man tar bort alkoholen, det är DÅ det börjar. Och i mitt fall var det inte en särskilt kärleksfull eller fin person kvar. (om än ångerfull och insiktsfull)

Det är ju stora beslut och stora förändringar så inte så konstigt att du pendlar tänker jag. Kanske är det lättare för dig under en övergångsperiod om du tänker, det blir inte vi om han inte gör en långsiktig hållbar och synlig förändring. Det är ju verkligen upp till bevis nu isf.
Om han stillsamt går och packar så verkar det ju inte som om han just nu bestämt sig för att verkligen göra en långsiktig förändring.

Kan det hjälpa dig nu att lägga allt åt sidan, parkera det och istället försöka göra saker som du lagt inte gjort på ett tag? Inte fundera så mycket utan vila tiden an lite?
Om han verkligen vill så måste han inse att det inte går att ta bara en. Man måste bestämma sig. Det går inte att öppna dörren lite på glänt. Ska man bli av med dåliga vanor måste man nog göra det helhjärtat. Utan bortförklaringar. Rakt upp och ner ärligt. Speciellt med den man lever med.

@Ozzy Förnekar sin situation för sig själv och andra är nog väldigt vanligt. Känner flera som dricker för mycket. Ingen av dem är otrogna dock vad jag vet så tror inte man kan säga om alkoholist = otrohet. Inte heller att man går runt och ljuger om ditten & datten. Däremot är det nog som sagt väldigt vanligt att man förnekar hur det är ställt för sig själv och andra.

Otrohet är väl statistiskt sett vanligt oavsett om man är beroende eller ej.

Kan tänka mig att känslorna pendlar. Alltifrån att det är en frihetskänsla att vara ur det, till skuldkänslor kring just det och sedan oro. Även då oro kring barnen och framtiden.

Att vara medberoende gör väl att man lägger locket på och inte läser av sina egna känslor. Som om man hade antenner läser man istället av alla andras och börjar parera.
Att bryta med sitt medberoende borde väl innebära att man bättre förstår sig på sina känslor och istället för att parera andras? Att man tar ett steg tillbaka och funderar på hur man själv vill ha det? Bygger upp en inre trygghet och faktiskt börjar värna om sig själv. Gör man det utstrålar man ju en trygg stabil famn. Genom att göra just det kan även det sociala arvet brytas. Det kommer att behöva brytas.

Dina barn mår nog absolut bäst av att förstå sig själva och sina känslor. Att inte ta till alkohol för att döva utan istället lära sig hur man lever livet på riktigt utan bedövning. Då måste alla känslor ha rätt att blottas. Inga känslor är ju fel bara mer eller mindre jobbiga och obehagliga / härliga. Man får jobba på att hitta sätt i hur man hanterar dem så man återfår inre harmoni. Att lägga locket på som maken och dricka sig till lugn och ro är ett rejält villospår. Att istället våga leva på riktigt, ta hand om sina känslor kräver träning och mod.
Jag tror dina barn mår bäst av att du vågar vara du. Att du vågar visa hur du mår. Inte lägga locket på. Sätt gränser och definieravad som är viktigt för dig. Sedan tror jag det är viktigt att våga leva här och nu. Inte fundera för mycket hur det ska bli för barnen i framtiden. De är anpassningsbara. De lär sig genom er om just livet. Där ingår svåra perioder. Inget fel i det. Få liv går på räls... Det viktiga är väl att man är sann mot sig själv och försöker fundera över vilka känslor man låter ta plats i sitt liv och tränar på hur man parkerar de man inte känner berikar för att ge mer plats åt det man mår bra av.

@gros19
Hej!
Jag har ett barn som är blandmissbrukare. Jag är livrädd att han ska bli vräkt från sin lgh, det är bara en fråga om tid.
Undrar om jag ska ta kontakt med kommunen för att få en behandling för medberoende på nämndemansgården , hur gör man?
Måste socialen kopplas in?
Mvh En medberoende

@SÖRMLAND71 Ja vad man utsätter sig själv för egentligen onödigt lidande. Jag är inte säker, men kändes som att han tagit ngt (druckit) idag när jag kom hem från jobbet och jag var hemma strax efter 4... Han var i vårt förråd där jag har cider. Han dricker inte det egentligen, men det har försvunnit en del burkar, som jag inte har druckit. Han va konstigt "check" (lr hur man skriver det) och pratade väldigt mycket. Han gör det om han har ngt att dölja. Pratar mycket med en massa detaljer. När han inte har druckit så är han ganska "mellanmjölk" eller hur jag ska uttrycka mig. Nu vet inte jag 100 % för jag tyckte inte han luktade, men ngt skumt är det. Han ligger också och sover på soffan vilket är ett tydligt tecken. Usch, fy och bläh....

All styrka till dig. Det tar tid innan man kan lägga ihop ett och ett. Mitt ex hade både missbruk och psykisk ohälsa och det var inte lätt att förstå vad som orsakade vad. Det enda som var tydligt var att han inte ville ha hjälp för något av det.
Huvudsaken är att man slipper vara medberoende till det kaoset och att barnen slipper leva så. Du är på rätt väg. 🤗

Hur vanligt är det att alkoholister är otrogna o ljuger o manipulerar?

Allt har ett slut och jag känner som du att mitt liv har förändrats och det här är inte längre rätt forum för mig, men det har gett mig mycket i svåra stunder. Inom mig lever du kvar självomhändertagande även om du väljer att inte skriva mer. Kanske kommer jag att läsa dina inlägg igen - vem vet?

Efter detta otroligt svåra år känner jag att det är dags att gå vidare. Jag och min son har tillsammans sörjt den han en gång var. Framtiden vet vi inget om, men nu handlar det om mitt liv precis som du säger. Hela min sons hjärna krachade och jag har varit den enda som kunnat hjälpa honom att plocka ihop skärvorna, att minnas vem han en gång var och att sörja allt som gått förlorat. Mycket återstår men han har idag ett hem och där vill han vara. Egentligen ett hem som alla kanske skulle vilja ha, egen dörr från en loftgång och i lägenheten inne finns en "magisk" dörr som leder in till ett gemensamt utrymme för samtliga boende. Du väljer själv ensamhet eller gemenskap.

Nu handlar det om mitt liv. Hur vill jag min framtid ska se ut, mitt år 2023. Tack självomhändertagande och önskar dig också en fridfull hjul och kanske vi ses!!!!

@@lejo hej, jag önskar att min också kunde vara borta nån gång så jag fick en kväll ifred men han gillar o va hemma med vinglaset framför tvn... Jag har påpekat hans intag jag me i fredags kväll o det blev bråk...sov på soffan o fick ordentlig hjärtklappning o ångest ... sjukt vad vi utsätter oss för 🙈

God morgon alla härinne.
Jag hade ett så fint samtal med min skrivarcoach häromdagen. Om att släppa taget om allt som varit. Om allt det som inte behöver vädras mer. Om allt det som jag accepterat och som har gjort att jag har gått vidare.
Om jag inte loggar in här och läser hur andra har det, så blir jag inte påmind om hur jag haft det. Jag "triggas" inte heller av impulsen att skriva i forumet.
Så jag har mediterat på det här under helgen. Och jag känner att jag har landat i att bara låta det vara som det är. Och kanske jag loggar in då och då, kanske inte.
Men jag vill nog skriva dessa rader. Min intention är att inte logga in som jag gjort de senaste månaderna. Jag har fått nya och bra utmaningar där jag ska leda nya grupper i mindfulness. Jag vill släppa taget om att prata om hur jag varit medberoende. Det är inte en del av mitt liv här och nu. Och jag har lärt mig att hjälpa mig själv först. Det är intressant att se, hur relationer förändras, när jag sätter gränser.
Jag tycker att det är intressant att observera vad som händer i min omgivning.
Och jag älskar att se hur andra människor börjar sätta gränser, efter att jag upprepat hur jag behövde lära mig att sätta dem. Jag ser förändringar hos människor som börjar förstå att de själva kan ta hand om sig själva i första hand.
De förstår att jobbet är deras.
Jag vet inte om ni har undgått den tragiska nyheten om en kvinna som stannade till på en motorvägsbro utanför Strömstad, klockan var sju på kvällen och det var omöjligt för henne att se eller ens känna till det mellanrum som fanns mellan vägbanorna. Hon föll 30 meter. Och dog. Pappan säger i intervjuer att dottern tänkte på alla i hela sitt liv.
Jag känner igen mig. Och jag tror att fler av er känner igen sig.
Jag föll till botten, men jag dog inte. Mitt liv raserades ekonomiskt för att jag gav allt jag hade till mitt missbrukande ex, men jag överlevde för att jag har föräldrar som kunde ge mig hjälp.
Mina vänner som är riktiga vänner var kvar. Och det har visat sig att jag var inte ensam om att ha det så, som jag hade.
Jag tänker avsluta det här inlägget snart.
Jag har förstått, att jag var nära att gå under och välja bort livet för att jag var helt jävla slut, ett par år efter att mitt ex flyttat ut. När jag blickade tillbaka och såg investeringar som skulle gå till en pension, de var som bortblåsta. Jag gav allt.
Nu ger jag inget till mitt ex. Jag ger fortfarande mycket av mig själv. Till dem jag vill ge. Men FÖRST, så ger jag till MIG själv.
Och det är inte att vara egoistisk.
Det är att vara omhändertagande av mig själv.
Och jag övade länge för att komma dit.
Allting går.
Bara man vill.
Och skaffar sig det man behöver.
För att det blir så.
Jag hoppas verkligen att jag får träffa er som jag har skrivit med en dag.
Ta hand om er.
Och jag önskar er alla en fridfull december.
Och en fridfull jul.
Låt 2023 vara DITT år.
Kram

@Niha58 åhh så jobbigt för dig😪men känn in din magkänsla och lyssna på den.Det tar tid och man blir manipulerad och känner sig så vilsen i sitt medberoende som gör att man inte kan vara den man är på grund av en beroende person man lever med och som upptar det mesta av ens tid på dygnet. Tankarna att hela tiden försöka hjälpa,medla och fixa.Man går under bit för bit tyvärr.Jag tog mig tillslut ur ett medberoende som nu är ca 9 år sedan.Jag är skadad av det på många sätt,men har nu en sund frisk relation med en man som jag mår bra med.Trodde aldrig när allt var som jobbigast att jag skulle kunna lämna mina barns Pappa efter 28-år men det går....Kämp på och hoppas du hittar din väg för att må bra igen🙏kram

@viktualia om du lyckats lämna. gå ej tillbaka. tilliten kommer är skadad. Och sen kommer han ha en livstid att hantera sina känslor utan alkoholen. I mitt fall blev hon värre, mer elak utan alkoholen som "ventil" och sköld. Med alkoholen hade hon lättare att ta på sig ansvar etc. När hon verkligen skulle ta ansvar sen blev det värre. Och när hon skulle "pröva sina vingar" som "smart o nykter" gick det raskt utför. Och då hade vi inte ens närmat oss att reda ut alla svek och lögner som var djupa sår för mig men bara minnesluckor för henne.

starkt av dig att lämna. påminn dig om varför du gjorde det om du sviktar. För mig pågick det bara ett drygt år. (utsattes iofs för extrema lögner, elakheter och otrohet etc, vilket du verkar ha sluppit) men jag har åldrats 10 år i kropp o själ, och min tro på människan är skadad.

tiden läker de flesta sår. Alkoholismen går ej att bota. Vet inte hur gammal du är, eller var du är i livet. Men fråga dig vad du slipper, vad du har att vinna. Och vad det var som var så magiskt. och hur mkt av kärleken som grundade sig på en relation med en person som var aktiv i sitt missbruk. Det kan nämligen vara en vid första anblicken underbar person, men den personen är en helt annan än den långsiktigt nyktra. Jag känner ett antal nyktra alkoholister. De har samtliga mycket demoner och driver långsiktiga krig med sig själva och ingen av dem mår bra. välj någon som du kan lita på är ditt stöd, när du behöver det. Förr eller senare behöver man det. I mitt fall var det då hon lämnade mig. Det orkade hon inte med. Jag hjälpte henne på fötter, sen gick hon. Iskallt. (ångrade sig såklart och kom krypande, men då hade jag stängt dörren, tänker inte öppna den igen)

Hur har era veckor varit? Här för det mesta ok, men i onsdags hade han druckit när jag var borta en stund på kvällen. Han sa det när jag kom hem och jag sa att jag märkte det direkt. Han såg att jag inte var så glad för detta och det sa jag också. Han tyckte att min reaktion var dum och tyckte att jag skulle sagt att han förtjänade det då han fixat och donat hemma. Va?? Jag hade ett allvarligt samtal med honom för mindre än 2 v sedan. Yttryckte min oro, sa att jag inte känner mig trygg i mitt egna hem och att jag kände obehag. Kan man missuppfatta det på ngt sätt? Han var iaf väldigt ångerfull då, men verkar inte så längre. Ons kväll slutade med bråk.... Idag är han ute på stan. Frågade mig om det är ok och jag tänker inte ta hans beslut eller hindra honom från ngt. Jag har sagt det jag sagt, men tänker inte sitta barnvakt till en vuxen man. Skall jag vara ärlig så tycker jag att det är skönt att vara själv hemma så här på en fredag kväll. Jag slipper en "främling" som jag inte orkar lyssna på tills han somnar. Låter väl lite bitter, men så känner jag just nu. Känner mig lite besviken på mig själv, som tänkte mig att han kanske lyssnar denna gång. Imorgon skall jag träffa mina tjejkompisar och oj vad jag skall passa på att njuta av deras sällskap.
Trevlig helg på er!

@Självomhändertagande Stort tack för kloka ord! Jag tycker Jag vet att jag måste ta hand om mig själv. På ett plan mår jag ändå bättre än på länge då han (äntligen) flyttat ut. På ett annat sätt känner jag mig kall som tycker det endast är skönt. Jag har tid bokad i nästa vecka för att be om samtalsstöd. Min stora oro nu är framtiden.
Mitt (före detta) man har helt checkat ut. Han ringer inte barnen han frågar inte efter att träffa dem, han undrar ingenting. Egentligen är jag inte förvånad då jag mer eller mindre alltid tagit allt ansvar för barnen. Men att man bara kan kliva ut genom dörren och lämna tre barn bakom sig? Helt känslolöst, jag har så svårt att förstå det.

Jag känner mig även så lurad och dum. Nu när allt kommit fram och börjat läsa lite om beroende så förstår jag vilket osunt förhållande till alkohol han haft under många år. Anledningen till att jag inte förstått är nog därför att han aldrig blivit otrevlig eller aggressiv med likgiltig i kroppen. Snarare tvärtom. Han började prata mer och blev gladare än när han var nykter. I somras när vi var på semester förstod jag. Han började dricka vid lunch och fortsatte tills han somnade. Barnen reagerade på intaget, jag reagerade. När han sen plötsligt sa att hans dr ville att jag skulle följa med honom dit kom allt upp. Han har smygdruckit under dagarna när han jobbat hemifrån. Så dum. Hur kunde jag inte förstå? Hur kunde jag inte se? Dr förklarade att han åt medicin nu för att minska suget efter alkohol. Det har inte hindrat honom från att fortsätta dricka. Hans adhd medicin får han inte äta längre på grund av för högt intag av alkohol. Jag har sagt åt honom otaliga gånger att han måste dra ner på drickande. Men under 15 år tillsammans har han aldrig haft en vit vecka. Och jag har inte förstått. Jag har haft fokus på att han mår psykiskt dåligt och kämpat med sin adhd.
Nu blev det långt. Så mycket tankar. Men hjälper mig att läsa här och att läsa böcker om beroende. Jag förstår nu. Jag förstår hur sjuk han är och hur länge han varit det. Min kärlek jag än gång kände har varit död länge. Nu är det jag och barnen. Tack för kloka tankar ni ger mig❤️