Senaste kommentarerna i forumet

@lizzy99
Hej.
Vet inte om polisen säger att de fått tips. 🤔
För dem jag känner till har tyvärr inte rattfylla blivit en wake up call, inte heller en socanmälan. Beroende är väldigt starkt. Och den beroende slutar ju inte dricka för att vänner, familj, arbetsgivare med flera mår dåligt. Beroende funkar inte så.
Att vilja göra förändring måste komma inifrån, inget tyvärr som andra kan göra något åt.

En polisanmälan kan ju göra så att inte han eller andra skadas i trafiken. Det är ju en gest av omtanke.
🌹

Efter många turer så blev det inget "gott exempel" på min sida av detta. Hon höll sig nykter, men de känslorna (eller bristen på dem/förmågan att förstå eller känna dem) gjorde det än mer outhärdligt. Dels för att vi (Hon) såg o erkände allt och kunde ha fina insiktsfulla samtal men sen kunde allt vara som bortblåst. Jag han göra slut två eller tre ggr sen juni och nu, när vi hade haft våra absolut bästa veckor någonsin så gjorde HON slut, bara sådär, lite spontant, efter ett ganska samlat samtal där jag förklarade att jag förväntar mig viss grundläggande respekt som partner, kanske att jag också behöver lite extra respekt efter vad jag utsatts för, gått igenom och sen dessutom bestämt mig för att förlåta (några genuina insikter ansikte mot ansikte för det mesta fick jag dock aldrig)

Hennes kränkningar och lögner är smärtsamma minnen för mig ,och minnesluckor för henne. Hon orkade aldrig så långt i programmet att jag fick någon upprättelse. Så kan det vara.

Om någon här har varit med om gottgörelse-steget med en närstående (helst en motpart i kärleksrelation) så skulle jag gärna vilja växla några ord. För hon kommer kontakta mig när det är dags.

Nu ska jag försöka ta mig vidare mot livet, utan alkoholism nära inpå.

@Filmen
Nu går jag in och skriver det min mage säger mig. Du behöver göra "allt" för att ordna det praktiska, prata med en professionell och ev ta ledigt eller sjukskriva dig i några dagar om du "måste".

Ingen kommer att tacka dig för att du bränner ut dig av oro och stress. Och du vill inte bli sjuk för att du är ensam ansvarig för barnen.

Jag är återhämtad från bipolär sjukdom och jag har investerat mycket tid och pengar i det. Folk som jag berättar om min resa för, tror inte att det är sant, att det kan vara så illa som det är, på många plan i vårt samhälle,

Jag förstår absolut att du inte känner att sekressen håller, då jag vet hur det är inom vården ibland. Men jag har övat på tillit och jag övar fortfarande. Jag har accepterat min situation. Det är bara när man har accepterat den, som den faktiskt går att ändra.

Om du visste hur många som är i din situation. Om du visste att var och varannan människa kämpar. För att inte visa vad som sker bakom kulisserna i hemmet. Jag har mött och jag möter massor. Och de är våra grannar, vänner och även familj.

Så jag skulle ge dig ett råd, att öva på att det är som det är. Du behöver all hjälp du kan få. Men visst, ring andra kommuner och öva först, ställ de frågor du behöver veta. Och så övar du på att få hjälp i din kommun, utan att säga mer än du vill.

Jag fick en adhd diagnos för ett par år sedan. Förstår hur jag har fungerat tidigare. Jag har ändrat mig. Jag vill passa in. Men för att jag skulle kunna göra det, så behövde jag kunskap om hur jag kan lära mig det jag behövde lära mig. Och så behövde jag förstå vad som är vad. Och jag valde att aktivt jobba för att förändra min fyrkantighet, så att den blir lite rundare.

Jag menar att du behöver se över ditt hus. Du behöver ordna allt för dina barn. Därför behöver du tid och lugn och ro för att göra det.

Nu har jag inga barn, men jag vet att andra med bipolär sjukdom som har mycket stress. De sjukskriver sig fast de inte är sjuka, de sjukskriver sig för att de förebygger ett skov som kan triggas av för mycket stress.

Jag menar alltså i ett förebyggande syfte. Att du behöver göra dina samtal i lugn och ro. Och boka tid med någon i vården som remitterar dig till en professionell som kan vara ditt stöd, under din process.

Du behöver hålla, för din skull och för barnen skull.

Du behöver alltså ta den tid som du behöver, för din hälsas skull. Det är att vara ansvarsfull.

Men jag skriver också till mitt yngre jag, som fastnade med en alkoholist i alldeles för många år. Och det kostade mig mycket tid och ekonomi. Fast alla utmaningar gjorde att jag tog hand om mig bättre än någonsin och i det kunde jag också ta mig ur alla mediciner.

För mig blev hela erfarenheten en enda stor gåva. Och jag upplevde den då han äntligen flyttade ut.

Ta till dig det som kan vara hjälpsamt för dig.

Stort lycka till!

@gerbera@
Många sa åt mig att kasta ut honom. Jag kunde bara inte det. Kanske för att jag kunde försörja honom och "tog hand" om honom. Men jag gjorde mig bara en otjänst och blev "fattig" på kuppen, efter flera års försörjande. Men en bra erfarenhet tycker jag nu. Jag gick till en psykolog och fick stöd i att sätta gränser. Då ville han flytta. Det tog 2 år från att jag sökte psykolog hjälp inom VC, väntetid 8 månader och sedan flera månaders arbete på att sätta gränser. Det går till sist. Mitt tips är att du är ärlig mot dig själv. Och sann. Och ta den hjälp som du behöver. Lycka till!

Hej @jagjag och varmt välkommen till alkoholhjälpen!

Din sambo har under det här året försökt att ändra på sina alkoholvanor, men tagit återfall några gånger. Det ger dig en osäkerhet kring hur han står i den här förändringen och vad du kan göra, dels för att hjälpa honom men också hur du kan hjälpa dig själv och dina barn. Vilken tuff situation du och ni alla befinner er i!

Du skriver att du är osäker på om han har tagit emot stöd. Hur ser det ut för din egen del? Det är ett jättebra steg att skriva här, det ger andra användare i forumet möjlighet att ge dig stöd. Men utöver det finns det också andra sätt att få stöd för dig som anhörig: via kommunen, via vårdcentralen eller genom att ringa till Alkohollinjen t.ex. (020-84 44 48). Vad tänker du själv skulle vara hjälpsamt?

Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart, så skriv gärna flera gånger så att andra lättare kan hitta till din tråd.

Varma hälsningar,
Nell
Alkoholhjälpen

Jag har varit helnykter sedan dryga året. Det som är jobbigast just nu är att min sambo dricker varje dag och mycket. Han kommer hem efter jobbet och börjar med vin, efter ca 2 flaskor (från boxen), byter han till öl innan sovdags.
Sen på morgonen går han upp och kör till jobbet... Samma procedur varje vardag.
Han är inte våldsam av sig. Jag märker att han har kort stubin, och är lätt irriterad innan han fått alkohol i sig.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp i denna miljö!
Jag är sååå trött på detta och det går inte att prata med honom. Jag har bestämt mig för att lämna men har inte den ekonomiska möjligheten just nu. Jag känner mig så dålig för att jag stannar kvar på grund av ekonomiska orsaker. Tänk om det fanns någon som kunde bistå med ekonomisk hjälp så jag och mina barn kom bort från denna sits... Hopplöst...

@@lejo detsamma till dig o alla andra...

@SÖRMLAND71 Här är det ok. Min man är dock lättretlig och jag vet inte om det är att han är sugen eller känner sig "tvingad" till ett liv som han inte vill leva. Han säger att han vill ha ett lugnt liv, men vet inte om det är så. Han har allt han någonsin önskat sig, men känns som att han aldrig är nöjd och blir uttråkad på något sätt. Känns också som att han inte lär sig av sina misstag heller. Påstår att han måste få vara sig själv och det håller jag med om, men om man inte förstår att man beter sig på ett visst/orättvist (om man avsiktligt sårar ngn ex) sätt så inser man inte att något måste ändras. Det har ingenting med ens personliget att göra. Det är bara (dumma) beteenden, som man inte förstår att man faktiskt kan ändra på om man vill. Nu svävade jag nog ut i ngt helt annat 😊.
Hoppas alla får en trevlig onsdag.

Hur har ni det? När jag åkte hem från jobbet igår fick jag den där känslan av oro...hur är det när jag kommer hem? Han hade " bara" värmt glögg o sen inget mer... bättre än det värsta.... Jag uttryckte min oro o han lyssnade o det känns bra ..... tänk om ❤️

Månaderna går och allt går bra här. Maken dricker inte och går i terapi och bearbetar sina barndoms trauman oxh annat skit som ledde till alkoholen. Han byter jobb och allt känns så bra. Min enda oro är återfall, kommer det att gå över?

Är oxå i ungefär samma sits, tyvärr. Men han har inte flyttat, jag har gett honom så många chanser. Ikväll var jag iväg och träffade vänner och anade att jag skulle mötas av en sovande man som luktar sprit när jag kom hem.inser att så har mitt liv sett ut under nästan två år. Jag fattar egentligen inte hur jag stått ut, men det är ju mannen som är nykter som jag älskar. Jag vet att jag kommer aldrig kunna få honom att sluta dricka utan det måste han bestämma själv. Det jag kan välja är om jag vill ha detta liv eller ett annat. Jag vet att detta vill jag inte ha, har sagt det till honom. Det kommer ta tid att få honom att flytta, men läget för mig är just nu inget annat val.
Har någon tips på hur jag kan få honom att flytta ut? Jag har varit ärlig o sagt som jag känner för honom.

Hej anhörignovember!

I likhet med det Åsa skriver ovan är det vår erfarenhet att det är ytterst, ytterst ovanligt att barn omhändertas i de fall där det inte föreligger någon akut fara för barnen att befinna sig i hemmiljön. Detta särskilt om det finns en förälder som kan tillgodose barnens behov. Socialtjänsten har däremot ett långt gående ansvar att erbjuda stöd i situationen, både till personen som dricker, till partnern och till barnen. Ett tips är att ringa anonymt till Socialtjänsten i sin kommun för att få information om vad de kan hjälpa till med, och råd kring hur en själv kan agera.

Om du vill får du gärna skriva lite mer och berätta om situationen och vad du tänker!

Varma hälsningar
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Känner igen det där med att alltid ha alkohol med när man gör något med vänner @southheaven. Jag var väldigt ensam som ung och smakade inte ens alkohol fören jag var 21år, IOM fick jag mycket mer ”vänner” jobbade varannan helg och drack med mina vänner varannan helg, föreslog jag nåt annat utan alkohol fick alla förhinder. Själv har jag aldrig druckit mycket men drog mig undan detta mer och mer och nu dricker jag inte alls sedan flera år, umgås dessvärre inte med vännerna längre heller och svårt att finna nya. Men jag känner mig mer behöva med att vara mer ensam än att alltid känna den sprithets som jag känner råder. Dock hamnade jag i ett förhållande som jag försöker ta mig ut, där han är alkoholberoende, det är smärtsamt att se vad alkohol gör och gör mig ännu mer säker på att livet är bättre utan alkoholen .

@ch13
Ta din oro på allvar! Och lyssna på dig själv. Hur du vill ha det. Jag känner igen mycket, men mitt ex kunde inte vara utan alkohol i en månad ens.
Kanske det är så att just din sambo slutar. Några slutar dricka. Pröva ha tillit till det han säger. Om det inte är så att du misstänker att han faktiskt blandar sprit i läsken.
Mitt ex blandade läsk med sprit eller tvärtom och drack det på arbetet. Han blev påkommen att lukta alkohol och han fick sparken. Men han kunde visst ha fått hjälp, men han ville inte ha hjälp.
Istället gick allt åt helvetet. Men helvetet var bra, då han äntligen flyttade ut. Jag prövade få honom att flytta i flera år. Men vi ska alla gå igenom våra resor.
Ta hand om dig, på alla sätt.

@ch13
Att snacka alkoholvanor ja ... I och med toleransen verkar det som att han har stora problem samt utmaningar.

Det jag upplever är att man inte ska säga vad någon ska och bör göra, det är upp till den. En förändring måste komma från personen själv, annars går det inte.
Säger man ändå något om det, t ex hur man vill leva i en relation i form av ultimatum för att man ska kunna må bra i den - då ska det hållas. Vaka över ultimatum och gränser som en hök.

Det jag också tänker är att diskutera och ta upp saker då personen är nykter / inte dricker något och då ur ens egen synpunkt tänker jag. Att då t ex ta upp hur man reagerade på en viss situation i stället för att säga att den andre betedde sig klantigt.

Så här tänker jag.

Sköt om dig. 🌹

Jag är orolig över min sambos alkoholkonsumtion och hur jag ska kunna kommunicera detta till honom. Han tål ganska mycket ich det krävs mycket för att han ska bli riktigt full, men det krävs å andra sidan mycket lite för att jag ska märka att han är berusad eller förändrad i sitt beteende eller uttryck. Att tillägga inte alltid förändrad i negativ bemärkelse, men det är inte den personen jag känner mig trygg med.

Det är ofta mycket pengar som spenderas på alkohol. Han dricker näst intill varje dag någon eller några öl per dag. Alkoholfri öl säger han inte är detsamma och har märkt att han på senare tid väljer öl med högre o högre procent i. Han säger att han dricker för att det är gott. När ölen har varit slut så har han istället blandat grogg med sprit i istället. När jag då säger att han kan dricka enbart läsken isåfall om han dricker för att det är gott så blir han lätt arg och försvarande.

Jag upplever att han är beroende av att få ett rus och är orolig över vart det ska sluta. Han har även kört bil med alkohol i kroppen och försökt dölja detta för sina vänner, även om jag fått veta det.

Han har nu efter att andra förutom enbart jag uttryckt sin oro över drickandet valt att ha uppehåll i några månader. Jag är jättenervös och orolig inför när han ska börja igen. Jag är även orolig att han faktiskt inte är helt nykter då jag upplever honom som förändrad i sättet när man kommer hem inför helgen i flera fall, men ej vågat konfomtera honom.

Hur kan man snacka alkoholvanor med en man? En sambo?

Hej Southheaven och varmt välkommen till forum för anhöriga! 

Du har hittat hit och startat en tråd med flera kloka reflektioner och frågor kring alkoholens plats, både i ditt eget liv men också i flera av dina närståendes liv. För egen del har du tagit beslutet nu att ha en alkoholfri period. Du låter verkligen redo och igång i din förändring!

En tanke om du skulle känna att du ändå vill ha lite stöd i din gen förändring är att också starta en tråd i något av förändra sitt drickande trådarna. Om du vill och känner att det skulle vara hjälpsamt såklart.

Du är inte ensam om att det kan kännas trist när en upplever att det mesta en gör tillsammans kretsar kring alkoholen. Dessutom att det väcker oro som tar energi från en.

Ytterligare en tanke jag fick när jag läste ditt inlägg var att nu när du själv gör en förändring kanske det på sikt kan inspirera någon av dem runtomkring dig att göra detsamma.

En sak som en som närstående kan göra som kan påverka andra är att föreslå alkoholfria aktiviteter, ex gå på bio eller träna ihop eller ja vad det nu skulle kunna vara. Vad tror du om något sånt? Kanske har du testat detta en hel del redan.

Fint att du är här och skriver. Ibland behöver en skriva flera gånger för att en tråd ska få fart. Hoppas att du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Hej Hamilton och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Din man har alltid druckit och du har vid ett par tillfällen varit nära att lämna honom på grund av de negativa konsekvenser som uppstått på grund av hans drickande. Han har tagit hjälp och gjort förändringar under perioder däremellan. Nu har han förlorat sitt jobb på grund av drickandet och hela familjen drabbas. Du funderar på vad du ska och kan göra, både för dig och ert barn. Vad tungt för dig och er alla i denna situation. Bra att du skriver här, det ger oss chansen att försöka vara ett stöd utifrån.

Utifrån det du beskriver låter det som han försöker att ta hjälp för sin del i detta, jag funderar på vad du skulle behöva för hjälp för dig och ert barn. En tanke jag får, det finns stöd via kommunen för anhöriga att få, alternativt via sin vårdcentral eller också att ringa till Alkohollinjen 020- 84 44 48 (som även är för anhöriga) som ett sätt att få mer stöd att reda i denna situation och få stöd för egen del.

Vad tänker du själv skulle vara hjälpsamt?

Ibland tar det tid innan en tråd får fart, skriv gärna flera gånger så kommer du få flera svar.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Min sambo har tagit återfall ett antal gånger det här året. Varje gång mår han dåligt och säger att han definitivt ska sluta och senast att han ska söka hjälp men tror inte han gjort det. Vet inte hur jag ska tänka eller hjälpa honom och mig själv. Ska jag se det som att det ändå går åt rätt håll eftersom han inte vill dricka och att vi kämpar på, eller är det så att han inte riktigt vill sluta d v s inte är tillräckligt motiverad innerst inne. Vet inte heller exakt hur han borde söka hjälp, konkret. Det har bara varit på helger så det har inte gått ut över jobbet, annars vet jag att arbetsgivaren är skyldig att hjälpa. Jag mår jättedåligt varje gång, det är som ett trauma som väcks med alla känslor av sådant som hänt tidigare när han druckit med ilska, ångest, oro och stress och jag känner mig själv full och bakis samtidigt och min dag blir ofta helt förstörd. Barnen påverkas förstås också vilket känns ännu värre även om de inte ser så mycket av det då han bara kommit hem full på nätterna. Men jag vill inte ljuga för dem och de förstår ju ungefär vad som händer och blir också oroliga vilket jag bekräftar samtidigt som jag förklarar sakligt vad det handlar om. Vi har förstås pratat om det tusen gånger. Att säga att jag lämnar honom om det fortsätter känns inte som ett alternativ för det vill jag inte, inte minst för barnens skull. Antar att jag måste avgöra var gränsen går och när det blir för mycket för mig. Men är rädd att vi fastnar och det här bara ska fortsätta. Tankar någon? Tack på förhand!

@Lora Han ÄR välkommen tillbaks och vet det! Men jag litar inte på honom, än. Det måste få ta tid. Och risken är väl att man tappar varandra när man lever isär tyvärr..
Jag förstår till 100% att detta inte är något han vill leva i, det gör bara så ont att inse att alkoholen alltid fått gå före mig..

Hej,
Det låter hemskt med en man som tycker att alkoholen är enda sättet att roa sig. Om han själv inte har insikt är det nog tyvärr svårt att få honom att ändra sig. Och att han är verbalt elak mot dig är en varningsklocka. Vad är det som gör att du vill fortsätta leva med honom?

Hej alla, vi har det fint just nu..hoppas det håller i sig

@gerbera@
Så bra att du hittat hit! Välkommen till forumet. Jag hade redan separerat när jag hittade hit, men var fortfarande medberoende då. Hade just loggat ut, då jag skrivit min "dos" för idag. Vaknade tidigt och ska laga mig frukost snart. Såg din fråga och loggade in igen. Ett kort svar på din fråga " jag insåg att jag inte skulle orka leva längre, då mitt ex tacksamt tog emot min generositet då jag försörjde honom i flera år och han fick allt jag hade av besparingar, investeringar och jag sålde även mina ägodelar för att jag lät mig bli uppäten". Så jag var på botten. Han ville inte flytta ut när jag önskade det, men jag lärde mig att sätta gränser till sist, vilket tog mig åratal och tack vare stöd från en psykolog. Mitt ex manipulerade mig skickligt. Nu andas jag min egen luft. Och jag behöver aldrig känna hans stinkande alkoholångor längre.
Jag har träffat en ny kärlek och att våga komma dit, krävde också en psykologkontakt. Men det är värt att investera i sig själv, om man inte får stöd av vården. Jag investerade i en utbildning till mindfulnessinstruktör för flera år sedan. Det var min verkliga räddning. Men så har jag haft turen att ha varit sjuk i en bipolär sjukdom i flera år. Så jag vet vad som krävs. För att välja hur man vill leva. Quick fix eller förändringar. Och genom att jag levde med en alkoholist så kunde vi inte leva ett vanligt liv. Jag la all min tid och pengar på att bli frisk. På att köpa min egen hälsa, eftersom det inte erbjöds inom vården.
Genom att meditera regelbundet ställde jag inte bara frågan, hur jag ville leva mitt liv. Jag svarade även på den genom att steg för steg, välja det liv jag idag lever.
Det första steget var att ta ett beslut.
Ta hand om dig.
Och gör det som du behöver.

Jag fortsätter att använda detta forum som en ventil. Förr så pratade jag ganska ofta med människor om min egen resa, men jag har övat ett år på att inte prata om bipolariteten. Det är intressant att se vilken skillnad det är i möten med människor.
Varför jag pratade om det så mycket förr var för att jag ville upplysa. Och jag ville ha en dialog med människor om hälsa. Min "nya" pojkvän tycker inte att jag ska prata om mina diagnoser, då han vill att hans omgivning ska se på mig som den friska människa jag är.
Jag är inte längre sjuk, däremot så har jag kvar min diagnos. Jag har lärt känna den, som andra lär känna sina diagnoser.
Ok, poängen med det här inlägget var att jag häromdagen berättade om min bipolära resa för en grupp människor. Andra pratade om utmattning och kraschar, som hänt i närtid, för ett år sedan. Stora frågor kom upp!
Och jag har levt med dessa frågor i över 20 år så jag kunde inte hålla tyst och jag ville inte hålla tyst.
Det var så intressant hur det blev. Jag blev så omfamnad med kärlek och minns hur det var att berätta om min diagnos för länge sedan.
Jag minns att jag affirmerade förr, "en dag ska jag berätta hur jag blev frisk" och det var innan jag blev frisk. Affirmationer funkar för mig.
Den spontana delningen ledde till att jag gjorde en annan bra sak, för mig själv. Och jag inser hur läkande det är, att prata högt, i sammanhang där det passar.
Där man blir lyssnad på. Där man får en återkoppling. Där man blir sedd. Och där människor är snälla.
Så fint.
Jag är så tacksam.
För att jag tror på människor igen.
Människor som jag inte känner.
Jag har hopp.
Om att snart få ett arbete.
En trygg anställning.
Även om jag vet.
Att det kan ta ett helt år dit.
I den process som jag befinner mig i.
Men det är en bra process.
Tänker jag nu.
När jag tänker på att jag fastnade som medberoende i 11 år.
Och innan var jag väldigt sjuk i min bipolaritet.
Det var skov hela tiden.
Det gäller att jobba med sig själv.
Och det kanske var tur att jag sa upp mig själv.
När jag var sjuk i ett hypomaniskt skov.
För jag hade förmodligen dött där.
Om jag fortsatte.
Köra på.
I ett tempo.
Som var för högt.
Och riskfullt.
Man måsta landa.
När man måste landa.
På jorden.
Inte i den.
Nakna fötter mot underlaget.
Jord, sand, gräs eller grus.
Eller i vattnet.
På snö.
Kanske is.
Och bara jorda sig en stund.
För att sedan torka av.
Tvätta bort.
Eller värma upp.
Fossingarna.
Och krama träd.
Och känna doft.
Av årstiden.
Och bara vara.
Människa.
Glad. Ledsen. Arg. Sårad. Trött.
Spelar ingen roll.
Viktigast att vara medveten.
Om sina känslor.
Och stanna upp.
Och känna dem.
Och kanske göra det bästa för att uppleva.
Den känslan man vill ha.
God morgon.
Världen.
God morgon till dig som är här och läser.
Du tar väl hand om dig idag.
Minst ett leende.
Till dig själv.
I spegeln.
Och du lurar hjärnan som tror.
Att du är glad.
Och då sänder den signaler.
Om att du är glad.
Kom ihåg att tankar inte är sanna.
Vi tänker upp till 65 000 tankar om dagen.
Se på dem som är hjälpsamma.
När du behöver det.
Och när du orkar.
Kan du se på en tanke som kräver.
Mer.
Tid.
Energi.
Och krafttag.
Allt har sin tid.
Nu är nu.
Känn ditt andetag.
Hela vägen in.
Och hela vägen ut.
Och känn flera andetag.
Bara känn efter.
Hur din andning känns.
Så länge du vill.
Eller har tid.
Just nu.
Och då och då under dagen.
Där du är.
Det är så jag gör.
Och det är så jag är mindful.
Det är övningar.
På medveten närvaro.
Att vara uppmärksam.
Och känna medkänsla med sig själv och andra.
Är gratis.
Och kan göras var som helst.
När som helst.
Genom att öva.
Är det enklare att stå emot stress.
Och hantera sig själv.
I en värld.
Som kan vara utmanande.
För oss alla.
Vi behöver varandra.
Både här.
Och där ute.
Kanske några av oss passerar varandra.
I verkliga livet.
Utan att veta om det.
En häftig tanke.
Jag har flera av er med mig i mina tankar.
Alla ni som har hjälpt mig.
Tack tack tack!
Du är värdefull.
För mig.
Önskar dig allt gott.
En varm kram.
Ha en fin dag!

@linneamaria
Hej,
Du får varningssignaler. Tro på dem. Han blir arg och du kan inte längre diskutera alkohol med honom. Otrevlig och fula ord. Stor igenkänning på det. Jag ägnade så många år på att vara medberoende utan att förstå det, då jag själv hade fullt upp med att bli frisk från psykisk ohälsa.
Jag tror ändå att jag skulle gå igenom min resa med mitt ex, som var ett oerhört lidande, men även mycket viktiga samtal för min del. Då jag fick en bipolär diagnos för mer än 20 år sedan så var det inte enkelt att leva och vara öppen med den. Han lyssnade, när han drack. Därför lät jag honom dricka. Och det var inte förrän jag blev frisk och kunde klara mig utan mediciner som jag såg nyktert och klart på livet med honom.
Eftersom jag ville bli en mamma så var det viktigt för mig att välja att leva en sund livsstil utan undantag. Jag nådde mitt hälsomål, men inte målet att bli en mamma.
Den tiden är passerad. För att jag valde att pröva förändra honom i flera år. Jag trodde att när jag kunde bli frisk, så kunde även han bli det, från sin alkoholismen. Men det jag inte visste då, var att vi fungerade olika.
Han älskar att känna ruset från alkoholen.
Jag avskydde att känna ruset från hypomaniska skov i bipolariteten. Något jag fick första gången av antidepressiv medicin. Och dessutom orsaken att jag insjuknade.
Och jag valde att jobba med mig själv.
Det gjorde inte han.
Då.
Vet inte hur han lever idag.
Jag har ett nytt liv.
Men för att jag skulle få mitt nya liv, så behövde jag gå en instruktörsutbildning i mindfulness.
Det var i mina meditationer som jag "vaknade" och förstod vilket ansvar jag hade att guida mig själv til, hur vill jag leva mitt liv.
Och några år senare, lever jag det liv som jag vill leva.
När jag började lyssna inåt.
Som du verkar göra.
Fortsätt med det.
Och ta det stöd du behöver.
Det finns så många vägar.
Prata med en kurator, präst, psykolog, en vän, eller dig själv.
Meditera gärna.
Beroende på din erfarenhet, så kan det vara bra med ett bollplank i den processen.
Det kan vara svårt att möta sig själv.
Men det är det enda sättet att själv få svaren, som man vill ha.
Och det tar den tid det tar.
Ta hand om dig på alla sätt.