Senaste kommentarerna i forumet

Ingen är hjälpt av att man rycker synd om dom, tvärtom tror jag. Att bli nykter handlar om motiavation i första hand, sen finns det ju olika hjälp att få om man önskar det. Behandlingshem med olika inriktning, alkoholterapeuter, gruppbehandling, enskilda samtal AA inte minst Du kan även bli nykter utan någon form av behandling, Det handlar om motivation och det din far håller på med är trams och själömkan..

Vill bara tillägga att det känns nästan absurt när jag läser det jag skrivit. Förstår inte att jag accepterat detta så länge. Känns inte sunt någonstans. Vill bara att allt skall bli som vanligt 😐

du är absolut inte ensam och det känns bra att skriva med någon som vet och förstår vad man går igenom. Jag blir även ledsen för er skull och detta är nog vanligare än man tror, men det är absolut inte ok. Måste kännas jobbigt för dig, som är i en ny relation och allt. Jag var hemma hos en vän idag och "andades ut" lite. Vi hade det så mysigt, men fick en klump i magen när jag kom hem. Hade velat ha ett "hej älskling, vad kul att du är hemma", men där satt han på soffan och hade somnat. Druckit så klart och jag blev inte ens förvånad. Fick knappt väckt han, men nu ligger han här och snarkar bredvid mig och jag är bara så tom på känslor just nu. Min man är egentligen god och kärleksfull. Vill egentligen inte prata illa om honom och känns som att jag går bakom ryggen på honom, men måste skriva av mig. Jag älskar honom, men orkar snart inte med detta längre. Känns, som att jag inte njuter av saker och ting på samma sätt längre heller. Ser inte fram emot saker med samma entusiasm längre och känns som att jag börjar tappa bort mig själv.

Känner igen mig i din berättelse. Jag och min pappa har också pratat och han är sen länge på det klara med att han har alkoholproblem. Han har dock inte sökt hjälp eller lyckats hålla upp särskilt länge på egen hand. Han har inte heller tagit föräldraansvar under min uppväxt. Jag har ställt krav på att han inte ska vara onykter kring mig och han har lovat, men inte kunnat hålla sig ifrån att dricka. När han bröt löftet för andra gången tog jag en paus från honom i ca 6 månader. Det var en smärtsam tid. Kände mycket skuld och skam över att välja bort min egen förälder, trots att han redan svikit och valt bort mig genom hela uppväxten. Jag tyckte också så oerhört synd om min pappa och kände mig hemsk som inte orkade längre. Samtidigt gav det ett andrum där jag kunde få känna alla känslor, bearbeta och sen försöka läka och acceptera att jag inte kan ändra på honom eller det som varit. Det var rent ut sagt en skitjobbig tid, men utan den tiden tror jag att jag stått kvar och trampat utan att kunna ta mig framåt. Det jag vill komma fram till är att du är inte ensam och det är viktigt att ta sig själv och sitt eget mående på allvar.
Att du känner att du börjar ge upp hoppet tror jag skulle kunna vara något bra. Om du lägger hoppet om att han ska tillfriskna eller förändra sig åt sidan, hur skulle er relation se ut? Kanske vill du inte ha honom i ditt liv alls? Eller kompromissa; går det att ses på tider eller platser där han inte dricker? Vad skulle ge dig mest sinnesfrid (om allt inte är som det borde vara, eller du önskade att det var utan som det faktiskt är)?

Jag förstår. Verkligen svår sits, att han nu vill ha kontakt och hjälp när han aldrig stöttat dig. Hur ofta hör han av sig?

Du hotar inte! Du har försökt med allt. Ditt och barnens liv förstörs av hans sjukdom. Tycker du gör helt rätt. Att ha en tidsplan med tydliga gränser skapar klarhet. Det är så många gråzoner i en relation med en missbrukare, man blir så nedbruten och tror inte på sig själv till slut. Man stärker sig själv genom att fokusera på sina egna behov - det kommer missbrukaren aldrig kunna göra för dig. Kram!

@Kennie tack för svar! Ska läsa!
Har tyvärr påtalat flera gånger att jag inte vill prata honom när han är onykter, vilket han inte respekterar då han endå hört av sig onykter, han säger att han vill ha hjälp och han har varit på behandlingshem osv men säger att det inte är något för honom... I och med att han ljuger väldigt mycket vet jag inte vad som är sanning och inte.
Känner lite att jag har gett upp hoppet samtidigt som jag tycker synd om honom, även fast jag inte är skyldig honom något som du säger.

Hej, tack flr dina tankar o reflektioner, de gör mig självklart ledsen flr er skull men samtidigt blir jag stärkt, jag är INTE ensam...
Igår körde vi fast o blev ordentligt osams o jag sa att jag inte ville prata förrän imorgon( läs idag) förrän han e nykter. Han blev arg, vi somnade osams osen idag när jag kommer hem så dricker han.... 😡😡😡 tar till o me med sig glaset in i badrummet när han ska duscha...
Jag e ledsen o uppgiven.
Våran relation e ny... Jag har flyttat hem till honom o just nu känner jag mig som en idiot.....så sorgligt o vill inte se honom

Hej Granen, i dagens DN finns en artikel om att bryta med en förälder, det var ganska konkret med tips på hur man kan resonera. Går säkert att läsa på nätet om du inte har DN. De föreslog att man kunde börja med att ta en paus från sin förälder och känna hur det känns. Just med beroendet är det ju din pappa som måste göra jobbet för att bli av med. Kan du säga att han är välkommen att höra av sig nykter, eller om han vill ha konkret hjälp för avgiftning? Men att du annars inte vill ha kontakt? Du är inte skyldig honom något, hoppas du hittar en väg som funkar för dig!

Min pappa har inte varit speciellt närvarande under mitt liv, jag är idag 30 år.
Det jag varit upp och ner, fram och tillbaka men mestadels bestått av att jag blivit sviken och bortprioriterad av min pappa.

För lite mer än två år sedan berättade min pappa om sina alkoholproblem för mig och mina storebröder. Vi har väl alltid vetat om detta men mycket fick en "förklaring", varför han sagt och gjort vissa saker, absolut ingen bortförklaring men en förklaring.

Dessa två åren har varit bland de värsta rent känslomässigt. Jag vet att han aldrig kommer bli frisk, det är den ena behandlingen efter den andra men han faller alltid tillbaka.
Jag har försökt stötta dessa två åren men känner mig på bristningsgränsen då han bara ger mig ångest.
Jag önskar att han kunde vara ärlig, ärlig med att falla tillbaka och inte ljuga mig rätt upp i ansiktet och prata med mig som jag vore ett barn.
Men framförallt en relation som är ärlig.

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till att försöka finnas där för honom när han ALDRIG gjort det för mig.
Samtidigt jagar mitt dåliga samvete mig var och varannan dag.

Hur länge ska man "finnas där" för en förälder som aldrig varit en förälder?
Ska man välja bort sin förälder och bryta kontakten? Kommer jag sedan stå där och inte kunna förlåta mig själv när han inte finns mer pga av alkoholen.

nästan, som vi lever med samma person fast detta är väl typiskt för en som inte vill inse att hen har problem. Jag känner igen stressen, klumpen i magen och svårt att sova. Och när du säger att man inte får leva med den riktiga personen så är det "spot on". Också det att man kommer hem vid kanske 17-tiden en vanlig vardag så är det en, som redan hällt upp... Jag fasar för att gå hem från jobbet idag då jag pratade med min man nyss och då var detta "den värsta dagen i mitt arbetsliv. Jag vill ut och dricka öl". Usch o fy!!! Samtidigt, som jag avskyr detta så tycker jag synd om honom. Jag tänker också att tänk om våra familjer visste. Ibland har jag tänkt tanken att prata med dem, men jag vet inte. Jag har iaf underbara vänner, som jag kan prata med och det känns tryggt. Jag vet också att min familj skulle stötta mig om jag skulle välja att lämna för den tanken har slagit mig ett antal gånger. Har gett mig själv massa tidsfrister, men sen går det en tid, det verkar bli bättre, jag lyssnar på hans (tomma) löften och sen, som ett brev på posten, så blir jag så besviken. Jag vill inte leva mitt liv så här speciellt då vi gått igenom en massa annat.

@Ecatrina har läst vad du skrivit, vad klok och stark du är. Du delar erfarenhet med många andra, och är värd det bästa. Förstår att det är tufft, och ensamt att inte få gehör i tvåsamheten, i den strävan. För mig blev det så att jag lämnade min partner, och en insikt att den som inte har omsorg om sig själv (mitt ex som drack), sällan har det om den andra heller, och därför extra viktigt att börja ge den omsorgen till sig själv. Ja, för att den ska börja finnas. Genom gränser, och genom att börja känna efter vad ens egna önskningar och behov är. Önskar dig allt gott.

@Ecatrina
Så starkt av dig. Jag läser inte det som hot, du står bara fast vid det du efterfrågat så länge men inte fått gehör.
Försök att inte ta det personligt, hans beroendesida ser dig som ett hot nu.
Jag hoppas du har hjälp och stöd i det här. Vi finns här annars.
Du är stark ❤️

Tack, dina ord tröstar mer än du anar. Är förvånad över sorgen jag känner just nu, smärtan. Som om ilskan och bitterheten omvandlats till ren sorg. Efter hans meddelanden har jag suttit på jobbtoaletten och grinat. Det totala sveket. Hur kan han göra såhär mot mig? Men jag kommer resa mig, det ÄR smärtsamt med nya och starka insikter. Glad att jag hittade detta forum. Stödet känns livsviktigt just nu. Kram. @Tröttiz

@Ecatrina
Håll fast vid det du sagt. 💕
Och - gå inte på hans manipulation.
Gör dig till syndabock och lägger på sig en offerkofta vad det verkar.
Du överdriver inte. Klart att han kommer att fösa det över på dig , du överreagerar
att allt är ditt fel och vad det nu kan tänkas.
Kämpa på. 🌹💪

Och en önskan från hans håll kommer aldrig komma@gros19 Jag håller med dig om att ett ”ultimatum” kan likställas med ett ”hot” så jag kände mig inte helt bekväm med att lägga fram det såhär till honom. Min förhoppning är att han ska komma till egna insikter om han bara går med på någon form av behandling. För om han går med på detta bara för att ”få tyst på mig” så känns det ju ganska meningslöst. Han måste ju själv komma till insikt kring vad alkoholen faktiskt gör för skada i vår familj och i vårt äktenskap. Jag fick svar från honom förut, han skrev att han ju ”redan dragit ner på alkoholen” (dvs från 7 dagar i veckan till bara 5) och att det låter som om jag bestämt mig för att skiljas oavsett om slutar dricka. Han frågade om han tolkat mig rätt i att han ”alltså ska bli helnykterist inom 6 månader annars vill du skiljas?!”. Han skrev att han saknar tillit till mig.
Återigen blir jag boven i dramat. Jag överdriver, jag överreagerar. Efter alla år jag försökt nå fram till honom genom samtal och långa brev. Genom gråt och vädjan om att han måste ändra på sig för familjens skull så fortsätter han nu alltså att trivialisera problemet och göra mig osäker på hur verkligheten ser ut. Jag undrar vart detta kommer sluta. Känner mig så ensam och vilsen just nu. Han ska ju vara min trygghet och ge tröst. Men nu står vi på varsin planhalva och kan inte mötas.

Tänker så här att du har ställt ett ultimatum och om du ska bli trovärdig måste du nog även genomföra det du säger. Det tar sex månader säger du innan en skillsmässa träder i kraft ,men under den tiden förmodar jag att man kan ändra sig. Dom här sex månaderna är väl till för att man ska tänka över sitt beslut. För egen del tror jag inte på hot utan det ska komma från honom en önskan att bli nykter. Du sätter bara dina gränser. Förstår det är mycket svårt, men det behöver ju inte vara ett definitivt beslut. Negativa konsekvenser är ofta det som får människor att förändras så kanske är det inte så dumt att göra så här.

Jag skrev nyss ett sms till honom. Om att vi måste prata imorgon när barnen lagt sig. Jag skrev att det handlar om att jag kommit till en punkt där jag måste ställa ett ultimatum. Att jag kommer ansöka om skilsmässa imorgon som kommer gå igenom om 6 månader om inte han omgående söker hjälp och blir nykter. Känns så läskigt att vara såhär tydlig men fick uppbackning av min egen terapeut som sa att detta sätt är det enda rätta.
Ambivalenta känslor just nu. Jag vet att jag MÅSTE genomföra detta om han väljer alkoholen. För mina barn och för min skull. Ändå känns allt så skrämmande och ledsamt, som om jag dragit igång något jag inte kan stoppa. Framtiden är oviss. Gör jag rätt?@Åsa M

@lejo åh vad jag får igenkänning. Blir ledsen o uppgiven o jag vill ju leva med min sambo och älskar honom men avskyr...
- bag in box upphällningsljud
- simmiga ögon
- ofokuserad vid samtal
- somnar i soffan redan kl 21
- Blir arg o gpr i försvar när jag frågar varför han dricker idag igen
Igår kom jag hem efter en tuff dag medinslolning på ny arbetsplats o då sitter han där i soffan med vinglaset o va redan påverkad...
Det känns som om jag aldrig får den riktiga [redigerat av rådgivare pga personnamn] utan alltid den berusade ....
Jag är orolig och otrygg men försöker leva mitt liv o ta hand om mig men går med en stress o klump i magen o har svårt att sova :/
Igår blev vi osams om en annan sak o till slut sa jag att jag inte vill prata förrän han är nykter... han blev arg o la sig att sova i ett annat rum.
Vi får se om han kan låta bli vinet idag o om vi kan reda ut vårat tjafs.
Det är liksom en dag I taget känns det som .....

Du vet vad du borde göra, men ändå är det så svårt och det kommer man inte undan. Det är jättesvårt och oehört plågsamt när drömmarna och förväntningarna man haft gå i kras. Är ju inte bara personen man mister. Det sitter inte huvudet för då hade det nog varit ganska lätt att göra det man borde. Alla smärtsamma känslor tillsammans med katastroftankar vi ofta har - allt måste man genomlida, Inte så konstigt att man tvekar och ifrågasätter sina val. Bara lite funderingar, men du verkar vara på god väg.

Bra att du är tydlig. Haf du orkat lägga upp en plan för hur du ska genomföra också? Det är bra med hålltider för dig själv. Tydliga mål för dig, så du känner att du har kontroll.

Du har rätt @Åsa M . Som ett sista försök har jag kontaktat kommunens alkoholrådgivning och även skickat informationen till min man per mail. Jag skrev att jag önskar att vi tillsammans går på samtal dit, och om han inte är villig till detta ser jag ingen annan lösning än att vi skiljs åt. Han har inte svarat ännu. Vet att han har läst det, så får invänta och se om det ”sopas under mattan” eller om han tar upp det själv.

Usch, så svårt läge. Du verkar ha försökt med mycket när det gäller honom. Tror det är dags att du fokuserar på vad DU behöver.

Tack.för ditt svar@Snödroppen . Känns trösterikt att ha hittat hit, samtidigt sorgligt att läsa om andra som är i liknande situation som en själv. Trots att jag vet att alkoholism är en sjukdom känns empati så svårt att känna då detta förstör så mycket för familjen. Just förnekelsen är så förödande och sårande. HUR kan personen inte se vilken skada det gör för oss runt omkring? Man frågar sig HUR alkoholen är viktigare än människorna personen påstår sig älska? Jag vill så gärna ge honom en chans att förstå att jag menar allvar. Det en enda chans. Samtidigt är jag rädd för smärtan det skulle innebära om han misslyckas och familjen splittras. Allt är så komplicerat. Men jag har varit en sann medberoende i så många år. Ibland konfronterat, ibland gömt undan, haft koll på honom på alla bjudningar etc vi varit på för att han inte ska bli för full. Märker alltid när han druckit för mycket men givetvis blir han också alltid sur när jag frågar om han inte ska ta en cola eller ett glas vatten istället. Det känns så sorgligt att våra barn alltid kommer minnas honom med sitt vinglas intill sig. Inte att han sitter och är redlöst berusad men synen i sig är allt för vanlig. Och andedräkten, att nattas av en vuxen som alltid doftar surt ur munnen. Jag har själv varit det barnet. Han älskar våra barn och jag valde honom som pappa för att jag trodde han var tryggheten själv. Snäll och smart. Om än avstängd och svårt att prata djupare känslor. Känner mig så vilsen samtidigt som jag tror att du kan ha rätt. Önskar att någon kunde prata honom tillrätta men ingen, ingen ser det jag ser. Det är jag som leder honom till toa på natten när han stapplar omkring i mörkret. Det är jag som torkar upp efter honom när kan pinkat ner hela badrummet. Det är jag som tar hand om äldsta barnets panikångestattacker samtidigt som jag försöker natta de yngsta. Och han, min man sover och kan inte väckas trots att jag ruskar kvinna skriker att vi måste vara TVÅ föräldrar i detta läge. När jag skriver blir allt så tydligt och jag VET vad jag ”borde” göra. Ändå känns det så svårt…

@Ecatrina tänker att du redan försökt nå fram.
Du kan inte förändra honom, du har försökt.
Planera din väg vidare för dig och barnen.
Sök stöd och hjälp utifrån.
Varken du eller dina barn ska behöva leva i hans missbruk.
Se på honom som den sjuka människa han är. Det går inte att prata med honom.
Bra att du hittat hit, vi är många som har levt eller lever i samma svåra sits som du hamnat i.
Ljus och värme.