Senaste kommentarerna i forumet

Tack.för ditt svar@Snödroppen . Känns trösterikt att ha hittat hit, samtidigt sorgligt att läsa om andra som är i liknande situation som en själv. Trots att jag vet att alkoholism är en sjukdom känns empati så svårt att känna då detta förstör så mycket för familjen. Just förnekelsen är så förödande och sårande. HUR kan personen inte se vilken skada det gör för oss runt omkring? Man frågar sig HUR alkoholen är viktigare än människorna personen påstår sig älska? Jag vill så gärna ge honom en chans att förstå att jag menar allvar. Det en enda chans. Samtidigt är jag rädd för smärtan det skulle innebära om han misslyckas och familjen splittras. Allt är så komplicerat. Men jag har varit en sann medberoende i så många år. Ibland konfronterat, ibland gömt undan, haft koll på honom på alla bjudningar etc vi varit på för att han inte ska bli för full. Märker alltid när han druckit för mycket men givetvis blir han också alltid sur när jag frågar om han inte ska ta en cola eller ett glas vatten istället. Det känns så sorgligt att våra barn alltid kommer minnas honom med sitt vinglas intill sig. Inte att han sitter och är redlöst berusad men synen i sig är allt för vanlig. Och andedräkten, att nattas av en vuxen som alltid doftar surt ur munnen. Jag har själv varit det barnet. Han älskar våra barn och jag valde honom som pappa för att jag trodde han var tryggheten själv. Snäll och smart. Om än avstängd och svårt att prata djupare känslor. Känner mig så vilsen samtidigt som jag tror att du kan ha rätt. Önskar att någon kunde prata honom tillrätta men ingen, ingen ser det jag ser. Det är jag som leder honom till toa på natten när han stapplar omkring i mörkret. Det är jag som torkar upp efter honom när kan pinkat ner hela badrummet. Det är jag som tar hand om äldsta barnets panikångestattacker samtidigt som jag försöker natta de yngsta. Och han, min man sover och kan inte väckas trots att jag ruskar kvinna skriker att vi måste vara TVÅ föräldrar i detta läge. När jag skriver blir allt så tydligt och jag VET vad jag ”borde” göra. Ändå känns det så svårt…

@Ecatrina tänker att du redan försökt nå fram.
Du kan inte förändra honom, du har försökt.
Planera din väg vidare för dig och barnen.
Sök stöd och hjälp utifrån.
Varken du eller dina barn ska behöva leva i hans missbruk.
Se på honom som den sjuka människa han är. Det går inte att prata med honom.
Bra att du hittat hit, vi är många som har levt eller lever i samma svåra sits som du hamnat i.
Ljus och värme.

Det blev en del stavfel såg jag och jag vet inte hur jag redigerar. Men hoppas det går att tyda vad jag vill få fram även med autokorrigeringens gedigna arbete ;).

Vi har 3 barn mellan 3 och 12 år. Har varit ett par i snart 15 år. Min man är välutbildad, har ett bra jobb och även jag. Allt kunde vara bra om inte det vore för det konstanta drickandet. Nästan varje dag dricker min van flera glas vin. Under helgerna är det värst. Han dricker, blir glasartad i blicken och sluddrig. Och sedan står jag där ensam i föräldraskapet. Försöker skapa trygghet och rutiner samtidigt som jag är så besviken och arg över hur min man ständigt måste dricka, trots min vädjan om att han ska dra ner på det. Att det förstör mellan oss, förstör hans relation till barnen. Varje gång jag tar upp hans drickande, även om jag väger orden på guldvåg för att inte anklaga utan bara beskriva hur avogt detta är för mig går han i försvar. Som jag ju vet är en vanlig reaktion. Men nu har det gått så långt att jag vill lämna honom. Jag undrar om jag ska låta honom få en chans till, att be honom ta en helt vit månad för att sedan kunna utvärdera effekterna av det. Om bor familjesituation blir bättre utan hans alkoholintag. Om vår relation blir bättre. Kan jag ställa ett ultimatum eller ska jag ge upp? Jag tycker jag har varit så tydlig genom åren, skrivit brev till honom, försökt prata. Vädjat. Men jag har fått höra alltifrån att det är ”mitt fel” (för att jag är så jävla sur jämt och bara ”klankar ner” på honom) till att barnen är jobbiga och att alkoholen hjälper honom att hantera det bättre. Jag har fått hela att jag överdriver och att jag är ”barnslig” som gömt undan alkohol när han ska vara själv med barnen en helg.
Är det ens någon idé att ställa ett ultimatum eller hur ska jag förmedla att han faktiskt är påväg att förlora sin familj på riktigt? Vet inte vad jag ska göra för att nå fram när murarna är så höga och vi inte tycks kunna prata om det på ett konstruktivt sätt. Det blir pajkastning och grön. ”Men du då! Du är ju inte heller perfekt!!” Nivån blir så låg och jag vet inte om jag orkar mer. Samtidigt vill jag inget hellre än att han tar tag i sina problem. Om någon klok människa kan stötta mig här skulle det betyda så mycket.

Du är frustrerad, och det verkar vara på goda grunder. Om det gått till på det sättet du beskriver, och de inte erbjuds hjälp, så låter det som att situationen inte har hanterats eller bedömts på ett korrekt sätt. I förhållande till myndigheternas agerande kanske det inte finns mycket mer att göra för dig som närstående än att fortsätta uppmärksamma situationen för dem och på så sätt ge dem chansen att göra nya och bättre bedömningar.

Du frågar vad du kan göra mer, samtidigt som du gör och har gjort mycket redan. I vår erfarenhet kan en sån här situation slita oerhört på en. Hur ser det ut med din ork och ditt mående? Har du människor att prata med om det här, och saker som ger dig energi i livet?

/Kristoffer

@Sisyfos Har läst ditt svar många gånger, det är skönt att du verkar förstå min situation, det får mig att känna mig mindre konstig. Pratar mycket med min sambo om detta men det är nog svårt att förstå om man som honom haft en trygg barndom. Tror absolut det skulle vara bra att få hjälp att bena i känslan av maktlöshet. Tack för ditt stärkande svar.

, hur gick din helg förresten? Här var det relativt lugnt, men igår fick han för sig att dricka glas efter glas. Har kommit på att jag hatar ljudet av att hälla upp från bag in box.....

Hej,

@Kristoffer, tack för dina fina ord och det känns som att jag blir hörd och förstådd när jag läser din text.
, jag förstår exakt vad du menar och här är det likadant. Jag blir så himla otrygg och känner känslan från barndomen då min pappa drack för mycket. Därav är jag otroligt rädd att jsg är på väg in i ett medberoende. Jag har sagt till mig själv otaliga gånger att jag ex. inte skall "snoka" och kolla hur mycket han har druckit och dricker. Uppskattar inte detta beteende hos mig själv och försöker låta bli. Är dock oroligt över hans hälsa och konsumtion för det är ett riskbruk han har. Själv säger han att han har koll på allt och vill inte hamna där att han inte kan ta en droppe till. Jag tycker också att han försöker intala sig själv att allt är normalt då han sköter jobbet, huset, tränar m.m, men antar att det inte har någon betydelse. Ibland kan det gå 5 min när han kommit hem från jobbet, som han häller upp ett glas och alltid är det en ursäkt som stress eller tung dag på jobbet.
Usch vad kluven jag är. Min man är kärleksfull och bli aldrig elak eller ngt, men personligheten blir ju förändrad och klarar inte av det där "överdrivna", suddiga blicken och ibland sluddrande. Det är så fruktansvärt oattraktivt.

Tänker så här "Harald" att i alla fall behöver du en paus få lite distans för se allt lite klarare. På mobilen kan du väl blockera henne. Om du inte vet hur du ska göra tänk på vad som är bäst för barnen. Hon har ingen kontakt med dom utan din mamma verkar vara en person som gör att alla far illa på olika sätt. Vad skulle hända om hon blev utan el och miste sin lägenhet? I båsta fall skulle det få henne att inse sina problem och i sämsta fall vet vi inte. Vi har en socialtjänst här i landet och kanske ska du låta dom ta över. Negativa konsekvenser är ofta det som får oss att förändras men inga garantier finns. Vi människor har en tendens att alltid tänka det värsta. Ta en paus på åtminstoende ett halvår är mitt råd och även besök en alanongrupp eller genomgå ett anhörigprogram, vilket socialtjänsten brukar erbjuda.

Hej
Min mamma har druckit sen jag flyttade hemifrån (sent 90-tal). Kanske längre men inget jag märkt av. Och i ärlighetens namn så var det inget jag visste om direkt. Kommit fram lång senare genom mina yngre syskon som fortfarande bodde hemma då. Mina problem med mamma dök egentligen upp när jag anställde henne för ca 11 år sedan på mitt då nya företag. Började med att hon var sjukskriven oftare och oftare tills hon kom upp i 100 dagars frånvaro på ett år!
När det hade gått så långt så hade mitt företag börjat gå sämre. Jag blev beroende av henne då jag fick mycket ekonomiskt stöd för henne och hade inte råd med en ”vanlig” anställning. Det ska tilläggas att i samma veva så blev jag pappa både en och två gånger. Så jag blev ännu mer beroende av hennes hjälp. Var rätt så hemsk tid där jag ständigt fick hoppa in och jobba och därmed missa tid med särskilt mitt första barn. Och då har jag inte ens kommit till delen med alla fruktansvärda SMS hon skickat genom till åren till mig, min sambo, min pappa (skilda sen länge) och gud vet till vilka andra.
Ska tilläggas att vi till och med gick in som borgenärer så hon kunde betala av sitt gamla lån. Vi följde även med henne till psyket. Hon vägrade hjälp såklart men erkände att hon drack för mycket och gillade det. Vi har ställt upp med så mycket och bara fått hat tillbaka. På jobbet är dock det mesta som vanligt. Allt verkar glömt och jag tog oftast inte upp något då jag visste att det skulle leda till att hon inte skulle komma till jobbet på ett par dagar.
Hon har ingen kontakt med mina barn och känner dom knappt (dom är 5år och 3mån). Hon har inga andra barnbarn.
När jag berättade att min sambo var gravid första gången så tittade hon allvarligt på mig och sa ”NEJ!”. Ska jag analyserar över varför hon sa så så tror jag att hon förstod att hon nu var en farmor. Hon hatar nämligen sitt åldrande.
För en månad sen fick jag chansen att sälja mitt företag. Med tanke på att det gick knackigt och allt annat jag tagit upp här så sa jag ja. Efter över ett decennium som egenföretagare är jag nu pappaledig och fri från allt detta.
Till saken hör att min mamma inte fick vara kvar hos de nya ägarna. Hon tog det…..inte så bra. Så nu sitter jag här och får dåligt samvete när jag nekar henne lån för att hon inte fått sin A-kassa än. Att gå till Socialen finns inte på kartan för henne.
Det senaste året har det varit så pass jobbigt att jag blockat henne över helgerna på telefonen så jag inte får hennes hemska SMS. Min fråga är hur långt ska man gå för att hjälpa någon med missbruk? Ska man hjälpa ekonomiskt när man blir orolig över att personen ifråga inte har el t.ex? Att hon ska hamna på gatan? Eller ska jag helt klippa banden med henne? Är själv inne på det sistnämnda om hon nu inte helt plötsligt inser att hon behöver hjälp och verkligen tar den hjälpen. Tacksam för råd.

P.s Har väldigt lite kontakt med mina syskon. De verkar inte heller sugen på att ha någon kontakt. Familjen är väldigt splittrad pga min mamma. Så har varit rätt ensam med mina problem.

Mvh ”Harald”

Hemma nu😀
Vi skall passa barnbarn idag och då är mannen nykter. Läste på hjärnfonden om vad beroende gör med hjärnan. Det hjälper mig att förstå.

Jag har inget svar på hur du kommer ur det här, men jag tycker att du har gjort mycket som sätter ord ordet på det sätt som du gör nu. Tror att det skulle vara bra för dig att prata med någon som kan hjälpa dig att se att du inte är maktlös för det tror jag absolut inte att du är. Men att ramla tillbaka i gamla mönster i relation till sina föräldrar tror jag är väldigt vanligt och nu hamnade du kanske i rollen ”hålla skenet uppe”. Jag tror inte att det bara går att utsätta sig för samma situation igen. Jag tror att du behöver lite verktyg för det du upplevde nu var en känsla av maktlöshet som du kan behöva bena ut lite mer för att inte hamna där i känslan som skrämmer igen. Det finns så många olika anledningar till att man gör som man gör. Men du har det allra viktigaste klart för dig, att din son aldrig ska behöva uppleva det du gjorde. Det räcker väldigt långt. Vi kan bryta alla destruktiva mönster som vi har upplevt.

Min man har inte varit nykter särskilt länge, i 3 veckor nu. Ändå känns det som en evighet. Varför vet jag inte. Det har blivit otroligt många ”efterdyningar” av hans rattfylla. Problem med jobb, kontakt med soc, logistiska problem (utan körkort för hans del). Han säger att han tänker väldigt mycket, på hur det ska bli med jobbet framförallt.

Han säger också att han älskar mig och vill fortsätta ihop men jag kan inte känna av så mycket värme från hans sida tyvärr. Inte att han är dum eller så men det känns som att vi mer är vänner än ett gift par. Han säger själv att han har så mycket att grubbla på nu, att kärlekslivet blir åsidosatt. Vi har bokat tid för parterapi så det kanske hjälper oss.

Känns ibland som att han är på väg åt sitt håll med behandling, ett nyktert liv, en nystart liksom. Kvar står jag, ledsen och sårad. Jag känner också att mitt medberoende finns kvar. Jag stöttar honom och skjutsar honom till hans behandling på morgonen. Ibland för att jag vill men ibland känner jag att jag måste. Kanske är det mitt medberoende som hänger kvar?

Ja, så mycket trevande i detta ovana och än så länge nyktra liv. Någon mer som har erfarenhet av att leva med nybliven nykter alkoholist?

Socialen har varit inblandad i hela barnens liv, och är fortfarande inblandade fast båda flickorna nu är över 18. Den yngsta nyss fyllda. Båda bor hemma hos sin mamma. Polisen har varit inblandade, och orosanmält också. Så även läkare, då det här varit och är fortfarande fara för liv. Min syster har farit in och ut från sjukhuset i ambulans när hon varit okontaktbar. Barnen har då fått ringa ambulans åt sin mamma. Båda flickorna mår fruktansvärt dåligt av allt. Psykiska hälsan är svårt skadad hos båda på grund av stressen och ångesten de ständigt lever i. Misshandeln här om veckan handlade om att de försökte hindra sin berusade mor att gå ut mitt i natten för att försöka fixa mer alkohol eller droger. Min syster blev tokig och gav sig på båda flickorna. Det resulterade i blåmärken och avslitet hår. Jag har sagt till båda tjejerna att polisanmäla händelsen. Båda säger att de inte kan, för det är ju deras mamma. Jag har försökt vinkla det till att det kan vara det bästa för deras mor, för då kanske hon kan få hjälp. Hon kommer själv aldrig söka hjälp, så då är det bara döden kvar som väntar. Så alvarligt är det nu. Den yngsta dottern går hos soc fortfarande, och hon bönar och ber dem om hjälp. Hon vill nu få hjälp att få en lägenhet och hjälp med försörjning, men ännu har ingenting hänt från socialens sida. Hon känner stor maktlöshet över sin egen situation, sin systers och sin mammas och får ingen hjälp från nåt håll. Hon går fortfarande i skolan, och den blir lidande av hela situationen. Flickorna kan få spendera timmar ute mitt i natten med att leta efter sin mamma. Hon ringer dom ofta på dagarna för att bråka ( hon är fruktansvärt aggressiv nu för tiden) . Vårt system känns så trasigt, när detta fått pågått i så många år. Polis och sjukhus har varit inblandade hela tiden, min syster dog nästan, men ÄNDÅ är det inte tillräckligt. Vad sjutton ska man göra mer??

Tack för att du tackar. Vi är många som skriver här, liksom du, för att vi hjälper varandra på olika sätt. Vi är i olika faser. Och genom att dela med oss, så hjälper vi varandra. Det är fint. ❤️

Den bok som verkligen räddade mig, när psykiatrin sa att jag hade en kronisk sjukdom var:

Jag kan det! - mer levande med affirmationer av Louise L. Hay. Den finns på bibliotek och ibland bokbörsen samt anikvariat.

Jag övade varje dag i 5 år. Och sedan levde jag mina affirmationer. Jag ville se mig som frisk, trots att psykiatrin fortsatte att vilja se mig med en kronisk sjukdom. Jag ville leva som tidigare, utan alkohol och träna regelbundet som jag gjorde i tonåren. Och jag började leva det sunda livet som jag alltid velat, trots en osund omgivning och en dåvarande sambo som drack varje dag.

Det där med att se på sig själv som kronisk sjuk - oavsett sjukdom eller att se sig som en frisk människa var helt avgörande i min rehabilitering.

Jag sa till min psykiater för två år sedan, (vi träffas för årskontroll där jag gör blodprov) "jag är frisk" och då noterade jag att hon började skriva att mitt tillstånd är eutym i journalen. Det betyder att mitt tillstånd är normalt. Och mitt tillstånd har i stort sett varit eutym sedan jag slutade med mediciner i 2013. Däremot så har jag tagit vid behovs medicin, efter den tunga verktygslåda jag skaffat mig. Jag kan fortfarande bli sjuk i skov, så jag tar min sjukdom på största allvar, men jag tar inte livet på allvar längre. Jag leker i vardagen. Jag är nyfiken. Precis som jag var när jag var barn. Men nyfikenheten är annorlunda, jag har erfarenhet som människa och vet med mig att det tar tid att lära känna nya människor. Jag har lärt mig att sätta gränser till människor. Det gjorde jag inte tidigare.

Därför vistas jag helst i naturen och upptäcker nya fågelarter. Och bara är. I naturen.

Jag tycker att Åsa Nilsonne bidrar mänskligheten med intressanta böcker.
Vem är det som bestämmer i ditt liv? : om medveten närvaro.
Mindfulness utan flum.
Tillsammans : om medkänsla och bekräftelse. Den har hon skrivit med Anna Kåver.

I yngre år hade jag stor hjälp av Mia Törnbloms bok:
Självkänsla nu!

Kaj Pollacks bok: Att välja glädje.

En bok jag läste för ett par år sedan förändrade mycket, för mitt skrivande. Och för mitt liv. I den stunden. Och för att våga, vara den jag är, innerst inne. Efter att jag kraschade ekonomiskt då jag hade försörjt mitt ex i många år. Jag hade endast ekonomi till att bo, äta, träna och en mycket liten slant att hushålla med. Jag hade blivit utförsäkrad och stod utan arbete. Och utan inkomst. Så jag fick leva på mitt sparande.

Jag har alltid tidigare levt under "goda" förhållanden. Och det har varit olika. En gång i tiden var jag ekonomiskt oberoende efter hur jag lever idag, men då var jag en höginkomsttagare och jag kunde spendera stora belopp under mina hypomaniska skov. Och trots att jag fick en smäll när jag endast fick sjukpengar från FK så hade jag ändå en inkomst och kunde bo kvar.

Att bli sjuk i landet Sverige är inget man bör bli idag. Jag vet flera som har dött i suicid då de inte fått hjälp av samhället. Och det här var före pandemin. Före elkrisen. Före inflationen.

Stor magi - Leva kreativt utan rädsla av Elizabeth Gilbert.
Jag vågade drömma stort igen. Jag tog emot hjälp från föräldrarna. Och jag byggde upp förlorade relationer som var värda att anstränga sig för att bygga upp .

Och jag skapade nya relationer, i naturen med människor som prioriterar sin hälsa före det materiella.

Det är här inne som jag fick det stödet som jag behövde, när jag verkligen behövde det.
Det känns fint om jag kan dela med mig.

Det är väldigt få som känner till hur min situation ser ut. Hur jag har överlevt och lyckats bo kvar. Jag hade väl tur som investerade i materiella saker, som jag behövt sälja av. Men jag har inte behövt sälja allt.

Och nu har jag tron på att få ett tryggt arbete, i 2023.

Jag affirmerar att jag ska börja på ett särskilt företag.

Jag slutar aldrig affirmera. Det är så jag har funnit min sunda pojkvän. Och vågat tro, att det kunde bli vi.

Nu lever jag för varje ögonblick med honom. Och med alla människor som jag väljer eller inte väljer, att möta, i mitt liv. Ibland möter jag människor som jag lär känna och blir vän med.

Livet här inne. Vi skriver till varandra. Vi vet bara det vi läser. Vi vet att vi behöver varandra.
Vi behöver även varandra därute. I det verkliga livet. Och jag har pratat med alla, sedan jag var barn.

Nu väljer jag vem jag pratar med.

Ha en fin dag!

❤️

Det låter som att du tror att det skulle vara svårt att nå fram till din pappa med ord (även om det var du som hade upptäckt drickandet). Kanske är det din mamma som behöver och är redo att ta emot stöd? Trots att nyheten om din pappas drickande är oroande så är det positivt att hon till slut bryter tystnaden. Nu har du och din mamma möjligheten att samtala vidare och kanske söka professionellt anhörigstöd. Det är en början!
Kom samtidigt ihåg att du inte är ansvarig för dina föräldrars hälsa. Du verkar vara en väldigt omtänksam son eller dotter och det är fint att du vill hjälpa. Ta hand om dig!

@Meda
Så ensamt du verkar ha det. 💓
Ja, han är sjuk och man kan tyvärr inte göra att någon annan slutar dricka.
Inte hot, vädjan eller kärlek ...
Jag tänker att du kanske kunde hitta på något för dig då du är hemma? Att känna kontrollen liksom.
Kram.

Han dricker varje dag o jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Älskar honom men attraktionen dör i att han luktar vin o har simmig ögon ... skulle vara skönt med en dialog kring detta o få lite perspektiv även om jag vet att jag riskerar ett medberoende. Jag har flyttat hem till hans hus och han är en väldigt ödmjuk ofin man ovi har ddt mysigt ihop så drickandet gmr mig oerhört ledsen

Hej, jag har liknande erfarenhet.. träffat o flyttat ihop med en ny man och under sommaren mysigt med lite vin varje dag/kväll men han slutar inte. Det dricks vin varje dag... o jag gillar inte när han blir berusad..mest nät hsn ser berusad ut. Känner mig otrygg o orolig över mitt liv o vårst gemensamma samt hans hälsa... .mycket tankar nu men skönt o se att jag inte är ensam

@Självomhändertagande

Många kloka tankar. Jag är dålig på att ge mig själv styrka o hopp….så är det… vill ändra det. Tips på böcker? Strategier?

Många människor lider. Haft mycket cancer o förlust av föräldrar runt mig så jag har fått vibbar av det. Eller se ett handikappat barn på sångstunden, där jag sitter med mitt friska barn och är deppig. Kunde varit jobbigare, ”värre”.

Tror ej finns al Anon just där jag bor. Men ska dubbelchecka när jag orkar. Jobb har jag inget, men måste väl börja söka för att trygga min o dotterns uppehälle. Och jag mår bra av rutinen att jobba.

Tack för att du tar dig tid att svara, det värmer o får mig att känna mig mindre ensam, att nån som inte ens vet vem jag är kan bry sig… fint ❤️

@Hillevi
Tack för att du skriver det. Och tack för ditt tack! Jag uppskattar det så mycket! Önskar dig en fin helg!

@gros19
Tack för din återkoppling. Kommunikationen med dig är värdefull. Jag uppskattar verkligen dialogen med dig. Önskar dig en fin helg!

Hem i morgon…
Har klarat mig bra. Med gym, promenader och vi har spelat kort på balkongen. Betraktar mannen, som sjuk. Sorgligt är det.

Hej Medberg!

Du och din partner verkar båda ha kommit en bit på vägen i att hantera situationen. Du går på anhörigstöd och tar hand om dig själv, och ni har fått hjälp av Socialtjänsten att sätta gränser kring umgänget med dig och barnen som känns hjälpsamma för dig. Din man har också tagit stora steg och påbörjat flera behandlingar, både 12-steg och Antabus. Han är piggare och orkar mer, men du upplever honom som mer irriterad än innan.

Även om såklart är individuellt är det i vår erfarenhet inte alls ovanligt att personer som gjort stora förändringar med alkoholen blir irriterade och nedstämda under en tid. Långvarigt drickande av alkohol förändrar belöningssystemet i hjärnan, och det kan ta tid för det att återhämta sig. Klokt av dig att du har fokus på att ta hand om dig själv och barnen så länge!

Det var ett tag sedan du skrev, hur har det varit sen dess? Skriv gärna mer om du vill. Det finns säkert massor av tips och erfarenheter här inne, ibland kan en behöva skriva flera gånger för att tråden ska ta fart och en får svar.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Hej @lejo!

Välkommen till forumet. Du beskriver en situation som många kan känna igen sig i, där du upplever att din partner försöker dölja sitt drickande för dig. Du har försökt olika sätt att kommunicera, bland annat att inte skuldbelägga och fokusera på din oro, men det leder ofta till bråk och tjafs. Att inte nå fram gör dig frustrerad och du känner dig ensam. Vad klokt av dig att bryta ensamheten och söka stöd.

Du skrev att du har mycket mer att skriva, och jag vill peppa dig att fortsätta skriva här och berätta hur det går och vad du tänker! Ibland kan en behöva skriva några gånger för att ens tråd ska "ta fart".

Varma hälsningar
Kristoffer
Alkoholhjälpen