Senaste kommentarerna i forumet

Förstår din uppgivenhet. Det som förvånar mig mest är att hon fått ha vårdnaden om sina barn. Har inte socialen varit inblandade där. För att bli tvångsomhändertagen pga av missbruket gäller det att det är fara för din systers liv dvs den fysiska eller psykiska hälsan. Detta behöver styrkas genom ett läkarintyg. Det bästa är om ni kan be en läkare hon träffar i något sammamhang att göra en anmälan. Socialen kan även själv ordna med läkarundersökning, men då måste man ha inlett en utredning vad det gäller tvångsvård. Allt din syster ställer till med räcker inte utan det måste handla om hennes hälsa. Har jobbat med detta och handlar det om unga människor kan det räcka med att man håller på att förstöra sitt liv på olika sätt. Fortsätt anmäl och gärna då fokus på hennes hälsa.

Hej Johwes och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Du berättar att din man länge haft ett riskbeteende kring sitt drickande samtidigt har du inte vetat att han druckit när han varit ensam med er son. Det är inte lätt att veta sådant här alla gånger, du är inte ensam om att upptäcka sådant när det pågått en längre tid. Förstår att det kändes tufft att få reda på detta.

Det hörs att du har gjort mycket genom åren för att försöka påverka din mans drickande, satt gränser, krävt alkoholfrihet som ett par exempel och att du varit uppmärksam på förändringar hos honom och i hans dryckesmönster. Det låter som det tagit mycket energi från dig att ständigt ”känna in läget”.

Det låter som samtalet du hade med din son, även om det säkert kändes svårt att ha var väldigt bra. Det blev ett tydliggörande för din son att det är alkoholen som gör att pappa upplevs konstig och han fick en ordentlig förklaring och förståelse kring situationen. Även om det kändes tufft nu så låter det som något som på sikt kan bli hjälpsamt för honom och kan minska risken att han på något sätt skulle kunna tänka att det är hans fel eller liknande. Starkt gjort av dig att ta det samtalet.

Du funderar nu på vad du kan göra just nu och önskar stöd utifrån kring hur du kan gå vidare. Klokt att du tagit steget att skriva här som ett sätt att vända dig utåt för stöd.

En tanke om du skulle vilja prata med någon muntligen är att testa att ringa till Alkohollinjen, 020- 84 44 48 där det arbetar erfarna rådgivare som också stöttar i den anhöriges situation. När det kommer till din man låter det som han tidigare gjort förändringar, och frågan är vad han själv skulle vilja just nu och vad han tycker är hjälpsamt. Kanske att tipsa honom som ett första steg att vända sig hit eller till Alkohollinjen som är anonyma tjänster, ibland kan det kännas som ett lite enklare steg att ta.

Nu blev det långt, hoppas du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du måste prata med din man. Du kan inte lämna din son själv med honom när han kan komma att dricka. Tänk om nåt händer med er son, och din man kan inte ta honom till sjukhus till exempel? Eller att din man blir så full att han trillar och skadar sig. Det vill du inte utsätta ditt barn för. Detta borde vara en väckarklocka för din man att självmant söka hjälp. Han kan ju tex få antabus inopererat. Annars får du kanske ta din son och flytta igen, för att din son ska kunna känna sig trygg.

Hur sjutton bär man sig åt för att få en anhörig tvångsvårdad? Lagtexten säger så fint att man ska orosanmäla till socialen, sedan gör de en bedömning, och om det anser att tvångsvård är på sin plats, ansöker de om det hos förvaltningsrätten. Nu har det gjorts flera stycken anmälningar till soc angående min syster och hennes missbruk, samt 45 stycken vardera på hennes två barn. Hon har kört full i fler riktigt på motorvägen med barnen i bilen, Stal tabletter från vårdtagarna på sitt arbete som undersköterska. Hon blev dömd för det och blev av med jobbet. Hon blev av med körkortet efter bilfärden.- men det har hon lyckats få tillbaka nu. Hon är arbetslös och ena dottern bor hos henne och försörjer henne. Senast här om veckan misshandlade hon båda barnen ordentligt när de försökte hindra henne från att gå ut mitt i natten när hon var påverkad. Hon har missbrukat alkohol i över 20 år, hela barnens liv, och senaste 10 åren, även tabletter. Barnen har fått ringa oss anhöriga och även ambulans när deras mamma varit medvetslös. Hur långt ska det behöva gå innan socialen gör något? Ska barnen verkligen behöva hitta sin mamma avliden i hemmet? Min syster kommer själv aldrig söka hjälp, för hon anser att hon har rätt att unna sig som alla andra med ett glas vin då och då. Grejen är att hon snittar 9 liter vin i veckan, blandat med tabletter. Hennes närminne är helt borta, och hon har blivit helt personlighetsförändrad. Hon är aggressiv och misshandlar sina barn. Socialen har varit inblandade hela barnens liv, men ÄNDÅ görs ingenting. Vad sjutton ska man ta sig till??

@Självomhändertagande vad fint du skriver. Tack!

Så fint att få det mailet och som du skriver att sen finns bara kärlek kvar. Det har blivit ett slut och man kan gå vidare utan att det förflutna färgar nuet. Upplever detsamma när jag genomgår sorgebearbetning. Det slutar med ett brev till den person det handlar om. Du förlåter och du tackar för det som var fint och du skriver dessutom viktiga känslomässiga yttrande. Man fullbordar relationen, det som aldrig blev sagt och sedan finns bara kärlek kvar. Ett viktigt steg för er båda.

Tillägg: Jag skrev lite otydligt. Jag berättade alltså för vår son varför hans pappa betedde sig som han gjorde - att han var berusad - och fick då reda på att hans pappa är det då och då när jag inte är hemma. När vår son skulle lägga sig ikväll så frågade han mig när jag skulle komma hem imorgon och han räknade också ut hur många timmar han skulle vara ensam med pappa. Han gör det då och då och jag har inte förstått varför. Jag frågade vår son varför han räknar ut det högt ibland och då svarade han - ja, det är ju när pappa är konstig, precis som idag, då är det jobbigt att vara med honom även om jag vet att det bara är korta stunder jag är ensam med pappa, men nu vet jag ju att han inte är trött utan full, så nu känns det ännu värre.

Min man har länge haft ett riskbeteende kring drickandet. Vi har varit tillsammans under 9 år och har en 8-årig son ihop. Idag lyckades min man supa sig berusad under de 20 minuter det tog för mig att hämta vår son på fotbollsträningen. Det var första gången jag trodde att vår son såg sin far berusad, men enligt vår son händer det ganska regelbundet när jag inte är hemma eller om jag ligger och sover (exempelvis när min man kommer hem kl 7 efter ett nattpass och jag ligger och sover. Väcker då min son mig vid 10 så ligger hans far och sover. Det är klart att jag märker ibland att han luktar alkohol, men jag har trott att han har tagit ett glas eller två inte att han är redlöst berusad.) Så naiv jag har varit!

Men som sagt, min man har länge haft ett riskbeteende kring sitt drickande. Han hade en flickvän innan mig och hon fick honom att gå på två eller tre AA-möten. Efter det var han nykter, på egen hand under 7 års tid, innan deras förhållande tog slut. Efter det började han dricka igen (oklart hur mycket.) När han blev ihop med mig så drack han inte mycket eftersom jag ganska omgående blev gravid och mådde illa av doften av alkohol. När vårt barn föddes så började han dricka GT och blev så berusad att han ramlade omkull flera gånger. Då satte jag stopp för GT och han kunde dricka ett par glas vin eller öl utan att bli berusad.

Ett par år senare ökade hans alkoholkonsumtion och han började ta ett halvt glas vin även innan han skulle till jobbet (nattjobb.) Vi blev särbo under en period då och han drack kopiösa mängder under en tid. Vi flyttade ihop efter tre år när han verkligen hade visat att han klarade av att vara nykter. Under de senaste åren har han kunnat dricka på en okej nivå, men nu är vi där igen. Om han dricker när han kommer hem, har jag inte riktigt vetat, eftersom jag är på jobbet och vår son i skolan då, men jag har börjat misstänka att det har eskalerat det senaste halvåret. Framför allt eftersom han är så vansinnigt trött och ibland inte vaknar för att hämta vår son i tid på fritids, men då har han bara skyllt på att det är nattarbetet som börjar ta ut sin rätt och jag vet ju också att han är mycket tröttare i perioder, speciellt under hösten och vintern och sover då både några timmar på dagen och även hela natten under sina lediga veckor. Hans dygnsrytm är ganska skruvad, framför allt under vinterhalvåret när han har lediga veckor (han jobbar 7 nätter är ledig 7 dygn) så har han svårt att ställa om och sover antingen väldigt mycket eller nästan ingenting alls i perioder.

Det är inte alltid han super sig riktigt redlös. Vi har kunnat ta vin till maten eller gå på middagar utan några problem, men andra gånger har det inte alls fungerat. Det känns som en berg-och-dalbana där man aldrig vet hur det kommer att sluta.

Igår kom jag hem klockan 21 efter att ha besökt en nära anhörig som är i livets slutskede. Jag hade bett honom specifikt att inte dricka någonting eftersom jag behöver stöd, men han var så pass berusad att det inte gick att prata med honom och han somnade bara en kort stund efter att jag kom hem eftersom han var berusad (han är alltså nattarbetare. Han kan vara vaken en hel natt vid behov om han inte dricker.) Idag var han väldigt ångerfull men hade även väldigt mycket ångest över att han inte var ett stöd igår.

Så hämtade jag vår son på fotbollen och när jag kom hem var han precis lika berusad som igår. Vår son sade åt honom att han tycker att det är obehagligt när han är så konstig. Jag skickade min man i säng och pratade länge med vår son. Vår son har inte tidigare förstått att hans pappa är berusad när han pratar sluddrigt och osammanhängande, blundar och ramlar runt, utan han har trott att pappa bara är trött, så jag berättade att det var precis vad det handlade om. Det gjorde ont i mig när jag frågade honom om han hade sett pappa så här förut (jag trodde att det var första gången) och han svarade: "Det är inte ofta, men jag kan heller inte säga att det är sällan. Det händer då och då, liksom. Ofta när du sover på helgmornar efter hans nattpass eller inte är hemma."

Hur ska jag gå vidare med det här? Jag inser ju att min man behöver hjälp på det ena eller det andra viset. Jag tror att om jag berättar imorgon vad vår son har sagt, så kommer han att må mycket dåligt över det och kanske räcker det för att få till en förändring, men då måste jag också försöka hjälpa honom till förändring. Frågan är hur? Min man är medveten om att han har ett riskfullt drickande. Han vet också att han dricker mer i perioder, men däremot är jag inte alls säker på eller har uppfattat att hans son märker det och tycker att det är obehagligt.

Att han kontaktar AA kan ju vara steg två, om det inte fungerar på något annat vis, men jag vill ge honom en sista chans att lösa det tillsammans med mig. Det har han klarat förut, men då har inte vår son varit införstådd i vad som sker. Vår son reagerade mycket starkt när han nu förstod att pappa inte "bara" är trött utan att han "framkallar" det här genom att dricka.

Kan ni ge mig tips kring hur jag ska gå vidare?

@Nordman79
Ja ... Denna alkohol. Som jag ser det behöver ju bägge stöd. Att ha missbruk/vara beroende och leva med den personen är jobbigt. Jag har gjort det själv ...

Är man fast så rättfärdigar man drickande. Säkert att fly från problemet. Man måste dricka av alla möjliga anledningar. Finns alltid anledning liksom. Tyvärr.
Och en förändring måste komma inifrån, så är det. All kärlek, hot, vädjan funkar inte. Det som möjligen gör, som jag ser det, är inre motivation och / eller konsekvenser.

Om han väljer att söka hjälp? Upp till honom. Låter hårt men så är läget.

Hur vara till hjälp? Ja, gå inte med i snurren av eventuell "offerkofta", låna inte ut pengar, hålla det man lovar och de gränser man sätter, städa inte upp efter honom. Har han ställt till det får han ta tag i eventuella konsekvenser själv. Lätt att städa upp för att i vissa fall t ex lindra en situation eller gömma missbruk.

Att tänka på att säga hur man upplever saker ut ett jagperspektiv. T ex " under middagen upplevde jag dig ..". "Då du blir onykter upplevs du ... " Men vara mån om att säga bra saker, vad gör han bra.

Och att aldrig, aldrig ta upp drickande då personen är onykter ...

Kram.
Skriv gärna igen. 🌹

@Orolig_nu
Hej
Vilken svår situation du hamnat i.
Starkt beslut av dig att ta.
Du skriver att du inte vill ringa någon eller prata med någon.
Har du någon plan på hur du ska lämna?
Ljus och värme.

@Orolig_nu
Jobbigt. Fint att du skriver. 💓
Kanske det är något du gjort flera år sedan som betytt mycket, men som du slutat med? Att göra något för dig, att ta hand om DIG.

Lyssna på poddar om missbruk, medberoende och med nyktra alkoholister. Då ser man problematiken ur flera perspektiv.

Anonyma anhörigträffar på nätet, ta reda på om det finns där du bor.

Är det så att det går väldigt långt, ring efter hjälp.

Kram. 🌹

Jag fick tack. Jag fick ett mejl med så många tack. Mitt ex tackar mig för allt möjligt. Och mina tårar bara rann ner för kinderna. Det är nästan ett dygn sedan. Det som hänt sedan dess är svårt att beskriva med några rader. Jag är så tacksam för att han har tackat.
Jag är totalt ansvarig för mitt liv. Jag är en ärlig människa. Och jag fick så mycket tack för att jag är den jag är, från mitt ex. Jag fick information om att han har styrt upp sitt liv, utan detaljer. Och jag kände bara tacksamhet att veta, att han också fann sitt tidigare jag. Den han var innan han och jag möttes. Att det finns alkohol med i bilden har sina förklaringar. Att han och jag drack en tid tillsammans har sina förklaringar. Inget jag skulle skriva om här. Det kanske blir en berättelse om det en dag. En dålig erfarenhet vi delade. Som kom att påverka nästan 15 år av mitt liv. Som jag till slut fick hjälp med. Eller jag krävde hjälpen. Fast jag sökte för den under flera år.
Nu är jag fri. Fri från traumat jag var med om. Fri från medberoendet. Och jag har investerat i verktyg, att ta hand om mig. Jag delar dem vidare, med människor som vill och önskar höra om mina erfarenheter, i passande situationer. Jag har läst så mycket självhjälpsböcker, jag har affirmerat, jag har skrivit terapeutiskt med privat lärare, jag har investerat i mitt bearbetande. Och i går fick jag tack från mitt ex. Och jag vet vad det innebär. Han är fri från sitt trauma. Han har bearbetat på sitt sätt.
Jag känner bara kärlek. Till alla djur och alla människor som inte visar ondska. Jag är inte längre naiv. Jag är observerande och avvaktande innan jag bjuder hem, eller bjuder in andra i mitt liv. Jag kollar till och med upp vissa om jag känner mig tveksam. För om det är en sak jag lärde mig efter ett tidigare trauma, så är det att jag litar inte på någon, när min mage säger åt mig, att det är något som inte stämmer. Jag lyssnar alltid på min mage. Och jag är så försiktig. Det finns ondska därute. Och jag har mött den. Och just nu, är jag så tacksam för att jag inte tog livet av mig, som jag tänkte i flera år. Jag fick hjälp till slut. Men jag behövde verkligen kämpa för att få den hjälpen. Och nu landar jag i ännu en gång. Att jag lever mitt liv, precis som jag vill. Jag känner mig trygg. Med mig själv. Jag har tillit till att människan är kapabel att reda ut sina svårigheter. Om man får hjälp. Jag har tro på att människor kan och vill hjälpa varandra. Jag vill bara hjälpa de människor jag möter, utan att ge allt.
Jag har fått tillbaka mitt liv. Och att jag fick tack från mitt ex betyder just nu väldigt mycket. Det är som en sten har fallit och det beror också på att jag känner att han har släppt en sten.
Det viktigaste nu är bara att landa. Och jag kände plötsligt att jag kunde förlåta hans familj som inte lyssnade på mig. De har varit medberoende längre än mig och jag insåg även hur egoistisk jag var som kände så. Jag är totalt ansvarig för mitt liv. Jag är ansvarig för att sätta alla de gränser jag behöver, till alla människor.
Det är mig det handlar om. Det handlar om mina gränser. Vad jag behöver. Och vad jag har över. Vad jag behöver ge till mig själv. Vad som är realistiskt, att ge till andra.
Bilden i flygplanet, ifall syrgasmaskerna faller ner, då behöver man sätta på sig syrgasmasken på sig själv först, sen kan man hjälpa andra. För utan den på, så blir det svårt.
Nu skrev jag bara och vet inte helt hur det blev. Det blev som det blev.
Ta hand om dig. Och var varsam med dig själv och andra. Livet kan ändras när som helst, om man vill. Vi har olika kapacitet för att förändra. Ibland behöver man ta hjälp. Jag är så tacksam för detta forum. Utan er hade jag inte kommit till insikt, om vad ett medberoende faktiskt är.
Det tar tid. Allt tar tid. Och det gäller att prioritera.
Jag minns ett samtal jag hade med en vårdgivare. Jag minns hur vi pratade om hur jag skulle vilja ha det med barn i mitt liv. Jag minns att jag förstod att jag inte skulle klara av ett liv som en mamma så länge jag hade det som jag hade. Och trots att jag har så mycket verktyg idag, så skulle jag än i dag inte klara av det livet som jag ville ha det. Och det beror på min ekonomiska situation. Jag är på väg att få en anställning, men jag är inte i mål. Jag har sett hur sjukt det är när man faller mellan stolarna. För länge sedan blev jag erbjuden det som kallades sjukpension. Och jag svor högt. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag älskar att arbeta. Men om jag visste hur svårt det var att få en hållbar och trygg anställning när jag hade pratat om min tidigare sjukdomshistoria. Jag fick lära mig en hel del. Och jag navigerar som jag vill ha det i mitt liv. Och tyvärr så tar den resan för lång tid. Jag vill inte riskera att bli sjuk igen. Jag vet att jag inte klarar en depression till. Jag lever långsamt. Och det blir man inte rik på. Men jag lever och mår bra.
Och jag är så tacksam, för att jag valde att vara kvar och kämpa. Livet är ingen kamp längre. Men jag förstår att det är det med barn, på vissa sätt. Och jag vet för mycket om hur svårt det är, så jag väljer att vara barnlös så länge jag saknar en trygg och hållbar anställning.
Och när jag har fått det, så är det förmodligen försent. Men det är som det är. Jag har redan sörjt, accepterat att det är så. Och jag ska få mitt fjärde syskonbarn till våren. Jag behöver avlasta mina föräldrar med en del. Och de är orsaken till att jag har överlevt alla mina krascher. Utan dem hade jag inte funnits kvar. Vården är bra, men den har aldrig klarat av att ge mig återhämtning utan mediciner. Och det tycker jag är synd. Eftersom jag vet många som saknar en plats för återhämtning. Återigen är vi ansvariga, att själv ge oss tid att gå ut i skogen. Det var i naturen som jag läkte alla mina sår.

Kram till dig ❤️ Starkt att välja sig själv ❤️

@Självomhändertagande Det låter hoppfullt att kunna bygga upp tilliten och glad att höra att det gått bra för dig! Man måste börja med sig själv, utgå från sig själv och sätta dessa gränser. Det hjälper mycket att läsa andras tankar och historier. Så tack!

@Orolig_nu Tack för ditt svar! Det du skrev "Att konsekvenserna av att inte ha en framtid ihop är mindre skada än att ha ett trasigt nu." fastnade verkligen. Det känns som att det är precis så, att hur det än blir framåt som man inte har en aning om så är rädslan för att ta steget mot det okända inte lika skrämmande, eftersom det redan är skrämmande som det är idag. Det är som att den skuld jag tagit på mig att inte finnas där, förstå etc. har börjat bytas ut mot ilska. Att om jag tar på mig en sådan skuld, vad gör han? Känner jag samma från hans sida att han verkligen försöker förstå mig, svaret är nej.. Jag har blundat för den känslan, känt att det visst finns förståelse men i slutändan kommer det ändå tillbaka och blir mitt ansvar. Vet ju mycket väl att det inte är mitt ansvar, men jag tar på mig det ändå.

Sorgligt är det. Sitter nu och lyssnar på svensk radio och läser svensk digital tidning på Teneriffa. Mannen sover. Jag längtar hem. Mannen hällde i sig alko hela resedagen och hela gårdagen. Han la sig tidigt igår efter att jag inte kunde låta bli, att tala om mina känslor. 6 dagar, sen är jag hemma igen.

Livet. Det är. Det pågår. Det levs. Och så dör någon. Flera dör. En grannes pappa dör, helt oväntat. En nära dör, helt oväntat. En bästa vän till mitt ex dör, dessvärre väntat. Han dog av sin alkoholkonsumtion. Jag har känt han sedan 18 år. Han var glad. Han var snäll. Han tyckte om att prata svenska. Han var norrman. Och han talade svenska som en Stockholmare. När han var full. När han var full så somnade han. När han var full så sa han en massa snälla saker. När han var full så pissade han ner sig. Och en gång pissade han ner sig på en madrass han sov på ute på ett landställe till mina vänner. Det var inte populärt. Han var inte välkommen tillbaka, av mina vänner. Det var en festens dag och alla blev berusade, utom jag. Jag var den enda som var nykter och jag körde mina vänners bil.
En människa som jag tyckte om är död. Jag vet inte den exakta dödsorsaken, men alla i hans omgivning visste, att han inte hade många år kvar att leva.
Han hade så fina vänner. De gjorde en intervention och såg till att han kom till ett behandlingshem. De fixade i hans bostad när han var där. De gjorde det fint. De var vänner med resurser.
Han fick ett stort arv när en förälder gick bort. Ett väldigt stort arv. Det behövde han, eftersom han hade förlorat sitt jobb för några år sedan. Han var en glad man som arbetade med något han tyckte var roligt. Inom service och jag minns när jag handlade av honom. Och han pratade svenska med mig. Han var fin, men han måste ha haft dålig självkänsla. Under alla åren jag kände honom var han ensam. En ungkarl.
Jag tror inte att han gjorde någon människa ont. Bara sig själv. Genom att supa som han gjorde. Han drack sig till döds. Jag skulle gärna delat sorgen med hans fina vänner och gå till begravningen. Men jag ville inte möta mitt ex. Och jag vill inte möta alla de guttar som jag träffat på fester och de som jag sett supa. Det har supits på deras fester i yngre år. Och flera av dessa då unga guttar kunde inte hantera alkoholen. En del super fortfarande. Och en del har lämnats av sina kvinnor. Alkoholen förstör och alkoholen dödar.
Mitt ex skrev och berättade i ett mejl. Jag svarade, för jag var också ledsen att en snäll man supit bort sitt liv.
Och vem vet hur framtiden blir. Jag ville inte ha kontakt. Och jag vill inte heller ha kontakt. Men jag valde att svara kort. Det är intressant hur det är. Det kändes skönt. Det var ett medvetet val, att svara, i det ögonblicket. Och samtidigt så markerade jag att det var orsaken att jag svarade. Att jag inte vill ha någon fortsatt kontakt, men också att jag inte vet hur framtiden blir.
I den bästa av världar så möts jag och min pojkvän tillsammans med mitt ex och en framtida partner. Men för att det ska hända, så behöver jag bygga upp min raserade ekonomi igen. Jag behöver köpa det hus jag fantiserat om att jag ska leva i. Det jag kunde köpa förr, när jag istället gav bort allt jag hade.
Jag är tacksam. För att jag har förstått, vad jag behöver. Och jag är tacksam för att jag gör det som jag behöver. För att jag ska må bra. Och för att jag lever det liv jag vill ha. Och om det skulle vara så, att jag inte kan köpa det huset, så är det inte huset i sig det jag menar. Jag menar bara att jag ska komma tillbaka på den banan som jag var i, innan jag förstod allt det här.
Jag hade ett mycket bra jobb innan jag blev sjuk, innan jag träffade mitt ex. Men jag var så ung och oerfaren. Jag köpte aktier och gjorde bra köp. Jag bjöd vänner på middagar på stan, för att jag arbetade när de studerade. Jag reste, jag konsumerade, jag gjorde så mycket, gick på skapande kurser på helger, där jag betalade allt själv.
Och jag kraschade totalt när jag blev sjuk i bipolariteten. Så byggde jag upp mig igen och min ekonomi igen, med jobb och sparande. Investerade i konst.
Och så mötte jag exet, och kraschade igen, på många plan. Men en sak, som jag inte minns om jag skrivit här. Det viktigaste av allt. Utmaningarna med honom fick mig att besöka yogastudion. Där var jag dagligen. Och det var där och mitt sökande efter svar på varför jag hade blivit sjuk, som jag förstod hur jag skulle bli frisk. Och det kommer jag alltid vara mitt ex tacksam för. Att jag utmanades. Och att jag investerade allt i min hälsa. Jag har mejlat med författare i världen och diskuterat deras sjuka anhöriga. Vi har kommit fram till samma slutsatser. Och om det skriver jag om, i en bok. Som kanske publiceras en dag. I ett annat namn än mitt. För jag har förstått, att i den här världen, så kan man inte ens prata om ADHD öppet. Det finns så mycket fördomar. Tankar. Okunskap. Och i dessa tider, när människor har det svårt. Då är det bäst att lyssna. Och vara närvarande. Och kanske säga några vänliga ord. För att mötet ska bli bra. Oavsett om det sker på mataffären, i porten, på gatan, eller under en måltid med vänner.
Det är tufft nu. För många. Och den tuffaste tiden har inte ens börjat. Jag är tacksam för att jag haft alla mina utmaningar. Jag observerar. Sitter på café och skriver en dag i veckan. Ser stressen, ser föräldrar och barn. Ser vilka som är medberoende. Ser vilka som medicinerar läkemedel jag en gång medicinerat. Ser äldre välja bort matvaror. Två gånger har jag betalat någon annans vara. Och jag tänker att jag gör det jag kan i min vardag för att må bra. Jag mår bra genom att vara medvetet närvarande i mitt liv. Och det innebär att jag är medvetet närvarande i varje möte jag har med en människa. I de planerade mötena. Och i de spontana mötena som uppstår. De som uppstår var som helst. Som de har gjort i hela mitt liv. De som uppstår för att jag har ADHD. Det som är en gåva.
Livet som är en gåva. Det är så märkligt. Att några kastar bort sitt liv. Genom att dricka bort det.
Jag kan bara inte förstå. Men så förstår jag inte heller allt. Och det är som det är.
Njut av dagen. Av ögonblicket. Och lev din dag, så bra du kan. Vad vill du göra för dig själv. Vad behöver du? Om du inte vet vad du behöver, så lyssna. Lyssna till dig själv. Var snäll med dig. Och varsam. Var vänlig mot dig själv och mot andra. Och andra ska vara vänlig mot dig. Jag har övat. Jag har övat på att vara vänlig med dem som snackat dåligt om mig, eller i alla fall snackat. Det är intressant. Jag upptäcker något nytt. Varje dag. Och jag har erfarenhet att andra har snackat om mig. Jag har ju varit sjuk. Så då har många tyckt att de har kunnat ta sig friheten att säga "hon var ju galen" eller något. Och jag har kommit på mig själv säga om andra, den är ju psykiskt sjuk. Och så rättar jag mig. Ja, men den personen är inte frisk. Den har någon form av psykisk ohälsa.
En sak vet jag. Psykisk ohälsa kommer drabba varje människa inom ett halvår. Om inte direkt, så indirekt. Och det har betydelse för hur man pratar om en annan människa.
Jag gör fel ibland och då rättar jag mig. Jag har nämligen aldrig varit någon som skvallrar eller pratar illa om någon. Men jag har upplevt det. Och om det blir för mycket, så skadar det den som redan är skadad.
Men mitt ex fick upp mig ur skiten. Han såg mig. Han valde mig. Och han älskade mig. Det är jag alltid tacksam för. Och alla ni fina som skriver här, om att er man är den enda som lyssnar på er, så vet jag precis vad ni pratar om. Och jag förstår er som stannar. Kanske ni inte är klara för att gå. Det är en process. Och det tar den tid det tar. För mig tog det flera år, att komma ur mitt medberoende. Jag hade inte kunnat ta mig ur det tidigare. Jag hade inte kunnat kasta ut honom. För han var min ventil. Han lyssnade på mig när han var berusad. Han var mitt sömnpiller, även om han aldrig kom hem till middagen. Han kom när jag somnat. Och när han var där, så kunde jag sova vidare. Så behövde jag ha det i ett par år. För jag hatade sömnpiller och dess biverkningar.
Jag älskar ett nyktert liv. Nyktert utan mediciner. Jag behöver ha översikt över omgivningen. Jag behöver vara skarp. Och vaken. I en värld som har blivit helt sjuk.

@Åsa H
Starkt av dig att välja dig själv.
Ljus och värme ❤️

@Åsa H
Stor kram och varma tankar.
🌹

Starkt gjort av dig!

Jag tror inte det behöver vara en rak koppling just mellan alkohol och narcissism. Däremot är det vanligt att visa narcissistiska drag om man mår psykiskt dåligt, vilket man ofta gör om man missbrukar alkohol.

Hej @Orolig_nu,

Du verkar stå inför ett beslut nu som du funderat kring väldigt länge. Att vara i en svår beslutsprocess tar mycket energi och kan väcka mycket ångest. Ibland kan det vara bra att försöka få hjälp att sortera för att komma vidare. Att gå till Al-anon kanske kan vara ett steg du är inne på, bra också att du skriver här, har du någon mer tanke om vad som skulle kunna vara hjälpsamt för dig just nu?

Du får gärna skriva till oss här: https://alkoholhjalpen.se/fraga om du vill ha hjälp kring vart du kan vända dig eller vad som helst, vi finns här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@minresamotlugnet
Hoppas att du känner att du kan ge dig själv hopp och styrka när det behövs. Läser "Skrev gruppmedelande till vänner. Känns som att telefonen är tystare än någonsin. " och jag känner igen hur det kan vara. Det kan vara så, att flera av dina vänner har det tufft själva. Jag upptäckte långt senare, när jag var ute ur mitt medberoende och fick nytt perspektiv. Flera av mina vänner har det skit själva. Men de väljer att inte prata om det. Eller så pratar de inte med mig. Någon började prata med mig. Och hon har det enligt mig en riktig svår sits. Där finns fler barn. Maken försörjer. Båda äger huset. Men han har pengarna. Hon sa upp sig, fast hon inte borde. Hon orkade inte, då hon blev sjuk på jobbet. Och FK krävde att hon tog medicin för att få sjukpenning. Jag vet hur det är, har som sagt ätit mediciner och blev sjukare av dem. Vi lever i ett helt fucked up land sedan 15 år tillbaka. Jag har varit på fler än en begravning med suicid som dödsorsak. Det gäller att se om sitt eget hus. Och behålla sitt arbete för att kunna försörja sig själv och sitt barn.
Ursäkta om jag vräker ur mig på fel plats. Men jag har upplevt en riktig smäll, för att jag försörjde mitt ex i flera år. Och jag är chockerad över hur kvinnor hamnar helt åt helvetet. Det kan vara så att dina vänner, har ett helvete utan att de förstår det själva, men mår dåligt.
Många sliter. Jag vet många som sliter. Men jag har bara en som jag pratar med. Det är en av tio som fanns där för mig. Det är tack vare henne som jag lever. Och jag ställer upp för henne så ofta jag kan. Men hon är den viktigaste vännen jag har. Och jag har många andra fina vänner, men ingen som hon. Det är tack vare henne jag lever, att hon kunde lyssna på min skit när det var skit. Men så har hon också haft ett jävla skitliv. Så det gäller att "finna" en annan som har ett skitliv och tagit sig ur det. Det är bara "vi" som vet, och som själva vill förändra eller som har förändrat, som vet vad som krävs.
Det krävs mod. Det krävs tålamod. Det krävs mycket jobb.
Du klarar det. Snart börjar du arbeta igen. Jag är glad att du har ett arbete. Gör det idag, som du inte kan göra när du arbetar, för då finns inte tiden.
Om du inte vet det nu, pröva ta reda på det. Vad kan du göra med ditt barn idag, som du inte kommer hinna när du arbetar. Kanske du kommer på något mysigt. Hoppas det! Och du, du är inte ensam. Det finns många som är i din situation. Har du prövat besöka Al-anon?

@nycat
Jag tror absolut att narcissism är vanligare bland alkoholmissbrukare. Eftersom en narcissist egentligen inte kan erkänna fel och saknar självinsikt så blir de nog dessutom kvar i beroendet. De kan ju inte ta hjälp , lägga korten på bordet eller vara ärliga med sina egna svagheter. Efter den insikten har jag ger upp hoppet om att min sambo ska bli nykter. Det går långsamt ner mot avgrunden. Han kommer inte nå sin botten innan det är för sent, tyvärr.

@jojo301
Har nu läst hela din tråd. Igenkänningen är stor. Du skriver "Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också." Så kände jag också. Mitt ex hade mycket pengar när vi möttes. Han ville klä mig på ett sätt, när vi var på fest. Jag tog emot en klänning som "passade in", sen sa jag att jag köper mina kläder själv. Han lekte ett liv på en nivå han inte tillhörde, som han önskade tillhöra. Jag sa att han fick leka det där livet själv. Jag var med i kulisserna. Jag var en stöttande flickvän som levde på hoppet om att vi skulle köpa hus på landet, där jag önskade bo och ha höns. Han pratade om sina feta bilar han haft och skulle skaffa igen. Han drack upp alla sina pengar på finkrogar. Jag var med sista gången han kunde betala. Han söp bort en förmögenhet. Jag hade kunnat köpa mitt eget hus på landet och skaffat de höns jag ville ha. Men jag gav honom pengar. Han ville aldrig sluta dricka. Jag förstod det efter flera år. Då bad jag honom flytta. Men han ville inte flytta. Så jag ringde hans far och bad om hjälp. Det hjälpte inte. Pappan trodde inte att sonen drack. Och mitt ex blev förbannad på mig som berättat att det fanns problem.
Snart är det 5 år sedan han flyttade ut. I några år levde han som en hotellgäst. Jag blev av med mina pengar och sålde en del av mina värdeföremål under de åren, för att bo kvar och ha råd med mat. Jag saknade en anställning och hade själv investerat i en idé jag hade, då jag kunde det. Sen kunde jag inte det längre. Han tog ett jobb en kort tid. Där kunde han dricka. Allt var ett jävla kaos.
Jag hade självmordsplaner. För jag orkade inte med att han tog över mitt liv. Han höll mig fången i mitt hem, genom att dricka dygnet runt. Och genom att manipulera mig.
Och jag valde honom för att han skulle bli en pappa till mina barn. Men när jag såg detta helvete så ville jag inte ha barn med honom. Jag ville ingenting med honom mer.
Jag investerade mina sista pengar i en utbildning till mindfulnessinstruktör. Då insåg jag vilket kaos jag var i. Och att jag måste hitta tillbaka till mig själv. Till mitt liv. Det var min början att förstå att jag behövde ta hjälp. Och att jag behövde regissera mitt liv. Hur jag ville ha det.
Idag har jag varken hus på landet eller höns, men det är fortfarande en dröm. Och jag vet att jag kan landa där så småningom. Jag lever mitt liv. Precis som jag önskar ha det. Och idag har jag bara friska relationer. För att jag behövde lära mig att säga stopp. Och jag stängde dörrar till människor som inte var bra för mig.
Det är en resa som tagit åratal. Men jag lever och jag älskar livet igen. Det är ofattbart att jag faktiskt tänkte hur jag skulle avsluta mitt liv, i det kaos som var, för att jag hade en hotellgäst i mitt liv, som varken betalade för sig eller lät mig leva som jag ville. Han var en parasit. Och han förstår det inte själv. Han prövar höra av sig till mig genom vänner. Och de relationerna påverkas negativt, av att de inte kan säga stopp. Jag vill inte se eller höra något från honom. Så länge han saknar den insikten som han saknar.
Han lever kvar i sin värld, i sin dröm om att en dag bli förmögen igen och det är möjligt att han kommer att lyckas. Och det är möjligt att de vänner som försvann när han gick i personlig konkurs kommer tillbaka, med tanke på hur många fjantar som lever i den här världen och hänger med människor endast för att de har pengar.
Han har förbrukat alla chanser i mitt liv. Han satt som en parasit i flera år, i mitt hem och drack. Och som jag sa, höll mig "fången i mitt eget hem". Jag kommer aldrig ge min tid för honom igen. Ändå är jag tacksam för all erfarenhet. Den har gett mig perspektiv. Jag har sett kulisserna bakom en del affärsmän och deras liv. Och jag håller mig borta från dem. En del av dem är riktigt sjuka. Men det hör inte hit. Jag är bara tacksam för att jag tog mig ur misären.
Jag skulle skriva om tilliten. Jag fick tillbaka tilliten till mig själv, när jag började ta hand om mig och började lyssna på mig själv, igen. Som jag oftast gjort. Det går att öva upp den. Genom att träna på mindfulness. Och genom att prata med professionella, som hjälper en att reda ut. När man har fastnat i ett trassel.
Ta hand om dig. På alla sätt.