Senaste kommentarerna i forumet

@minresamotlugnet
Hoppas att du känner att du kan ge dig själv hopp och styrka när det behövs. Läser "Skrev gruppmedelande till vänner. Känns som att telefonen är tystare än någonsin. " och jag känner igen hur det kan vara. Det kan vara så, att flera av dina vänner har det tufft själva. Jag upptäckte långt senare, när jag var ute ur mitt medberoende och fick nytt perspektiv. Flera av mina vänner har det skit själva. Men de väljer att inte prata om det. Eller så pratar de inte med mig. Någon började prata med mig. Och hon har det enligt mig en riktig svår sits. Där finns fler barn. Maken försörjer. Båda äger huset. Men han har pengarna. Hon sa upp sig, fast hon inte borde. Hon orkade inte, då hon blev sjuk på jobbet. Och FK krävde att hon tog medicin för att få sjukpenning. Jag vet hur det är, har som sagt ätit mediciner och blev sjukare av dem. Vi lever i ett helt fucked up land sedan 15 år tillbaka. Jag har varit på fler än en begravning med suicid som dödsorsak. Det gäller att se om sitt eget hus. Och behålla sitt arbete för att kunna försörja sig själv och sitt barn.
Ursäkta om jag vräker ur mig på fel plats. Men jag har upplevt en riktig smäll, för att jag försörjde mitt ex i flera år. Och jag är chockerad över hur kvinnor hamnar helt åt helvetet. Det kan vara så att dina vänner, har ett helvete utan att de förstår det själva, men mår dåligt.
Många sliter. Jag vet många som sliter. Men jag har bara en som jag pratar med. Det är en av tio som fanns där för mig. Det är tack vare henne som jag lever. Och jag ställer upp för henne så ofta jag kan. Men hon är den viktigaste vännen jag har. Och jag har många andra fina vänner, men ingen som hon. Det är tack vare henne jag lever, att hon kunde lyssna på min skit när det var skit. Men så har hon också haft ett jävla skitliv. Så det gäller att "finna" en annan som har ett skitliv och tagit sig ur det. Det är bara "vi" som vet, och som själva vill förändra eller som har förändrat, som vet vad som krävs.
Det krävs mod. Det krävs tålamod. Det krävs mycket jobb.
Du klarar det. Snart börjar du arbeta igen. Jag är glad att du har ett arbete. Gör det idag, som du inte kan göra när du arbetar, för då finns inte tiden.
Om du inte vet det nu, pröva ta reda på det. Vad kan du göra med ditt barn idag, som du inte kommer hinna när du arbetar. Kanske du kommer på något mysigt. Hoppas det! Och du, du är inte ensam. Det finns många som är i din situation. Har du prövat besöka Al-anon?

@nycat
Jag tror absolut att narcissism är vanligare bland alkoholmissbrukare. Eftersom en narcissist egentligen inte kan erkänna fel och saknar självinsikt så blir de nog dessutom kvar i beroendet. De kan ju inte ta hjälp , lägga korten på bordet eller vara ärliga med sina egna svagheter. Efter den insikten har jag ger upp hoppet om att min sambo ska bli nykter. Det går långsamt ner mot avgrunden. Han kommer inte nå sin botten innan det är för sent, tyvärr.

@jojo301
Har nu läst hela din tråd. Igenkänningen är stor. Du skriver "Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också." Så kände jag också. Mitt ex hade mycket pengar när vi möttes. Han ville klä mig på ett sätt, när vi var på fest. Jag tog emot en klänning som "passade in", sen sa jag att jag köper mina kläder själv. Han lekte ett liv på en nivå han inte tillhörde, som han önskade tillhöra. Jag sa att han fick leka det där livet själv. Jag var med i kulisserna. Jag var en stöttande flickvän som levde på hoppet om att vi skulle köpa hus på landet, där jag önskade bo och ha höns. Han pratade om sina feta bilar han haft och skulle skaffa igen. Han drack upp alla sina pengar på finkrogar. Jag var med sista gången han kunde betala. Han söp bort en förmögenhet. Jag hade kunnat köpa mitt eget hus på landet och skaffat de höns jag ville ha. Men jag gav honom pengar. Han ville aldrig sluta dricka. Jag förstod det efter flera år. Då bad jag honom flytta. Men han ville inte flytta. Så jag ringde hans far och bad om hjälp. Det hjälpte inte. Pappan trodde inte att sonen drack. Och mitt ex blev förbannad på mig som berättat att det fanns problem.
Snart är det 5 år sedan han flyttade ut. I några år levde han som en hotellgäst. Jag blev av med mina pengar och sålde en del av mina värdeföremål under de åren, för att bo kvar och ha råd med mat. Jag saknade en anställning och hade själv investerat i en idé jag hade, då jag kunde det. Sen kunde jag inte det längre. Han tog ett jobb en kort tid. Där kunde han dricka. Allt var ett jävla kaos.
Jag hade självmordsplaner. För jag orkade inte med att han tog över mitt liv. Han höll mig fången i mitt hem, genom att dricka dygnet runt. Och genom att manipulera mig.
Och jag valde honom för att han skulle bli en pappa till mina barn. Men när jag såg detta helvete så ville jag inte ha barn med honom. Jag ville ingenting med honom mer.
Jag investerade mina sista pengar i en utbildning till mindfulnessinstruktör. Då insåg jag vilket kaos jag var i. Och att jag måste hitta tillbaka till mig själv. Till mitt liv. Det var min början att förstå att jag behövde ta hjälp. Och att jag behövde regissera mitt liv. Hur jag ville ha det.
Idag har jag varken hus på landet eller höns, men det är fortfarande en dröm. Och jag vet att jag kan landa där så småningom. Jag lever mitt liv. Precis som jag önskar ha det. Och idag har jag bara friska relationer. För att jag behövde lära mig att säga stopp. Och jag stängde dörrar till människor som inte var bra för mig.
Det är en resa som tagit åratal. Men jag lever och jag älskar livet igen. Det är ofattbart att jag faktiskt tänkte hur jag skulle avsluta mitt liv, i det kaos som var, för att jag hade en hotellgäst i mitt liv, som varken betalade för sig eller lät mig leva som jag ville. Han var en parasit. Och han förstår det inte själv. Han prövar höra av sig till mig genom vänner. Och de relationerna påverkas negativt, av att de inte kan säga stopp. Jag vill inte se eller höra något från honom. Så länge han saknar den insikten som han saknar.
Han lever kvar i sin värld, i sin dröm om att en dag bli förmögen igen och det är möjligt att han kommer att lyckas. Och det är möjligt att de vänner som försvann när han gick i personlig konkurs kommer tillbaka, med tanke på hur många fjantar som lever i den här världen och hänger med människor endast för att de har pengar.
Han har förbrukat alla chanser i mitt liv. Han satt som en parasit i flera år, i mitt hem och drack. Och som jag sa, höll mig "fången i mitt eget hem". Jag kommer aldrig ge min tid för honom igen. Ändå är jag tacksam för all erfarenhet. Den har gett mig perspektiv. Jag har sett kulisserna bakom en del affärsmän och deras liv. Och jag håller mig borta från dem. En del av dem är riktigt sjuka. Men det hör inte hit. Jag är bara tacksam för att jag tog mig ur misären.
Jag skulle skriva om tilliten. Jag fick tillbaka tilliten till mig själv, när jag började ta hand om mig och började lyssna på mig själv, igen. Som jag oftast gjort. Det går att öva upp den. Genom att träna på mindfulness. Och genom att prata med professionella, som hjälper en att reda ut. När man har fastnat i ett trassel.
Ta hand om dig. På alla sätt.

Jag är i processen att acceptera att jag inte kan bota min man, att det är hans ansvar, och också hans personliga botten som måste nås.
Vad säger din sambo om kontrollerat drickande? Det är en metod som funkar för vissa.
Vi har provat men funkar inte för oss. (där sålde jag in det bra 😅)
Utan total avhållsamhet är det enda här. Jag är så ledsen över att jag inte såg hur min snälla, goa, smarta, snygga, roliga man kunde bli som nu.
I början var han bara och petade i riskbruk, men vem gjorde inte det runt 20? Skillnaden mellan våra vänner var att han fortsatte att dricka för mkt, såg inte vilka konsekvenser det blev och jag flyttade mina gränser.

Vi skaffade barn. Jag ångrar inte mina barn, men jag önskar en pappa som inte lade sin tid, energi och ekonomi på alkohol.

Det känns som du snart proccessat klart att du behöver lämna. Att du behöver och förtjänar någonting annat. Att konsekvenserna av att inte ha en framtid ihop är mindre skada än att ha ett trasigt nu.
Skaffa distans, tänk inte att de som ger dig råd "inte ser hela bilden" eller "inte förstår HONOM". Tänk att lösningen ofta är en fågel fenix. Burn it. Det som kommer efter vet du inget om, det kan vara värre en period men efter kommer du ut starkare och inte ensam. Önskar att jag kunde det! Skriver lika mkt till mig själv som till dig, hoppas det inte var olämpligt. Hojta isåfall så tar jag bort.
Glöm inte att ta hand om DIG!

@Majaela Tack för bollning!
Tror som du att vi behöver vara ifrån varandra. Hyra ut är inte ett alternativ då huset är för ofärdigt.
Han tycker inte att paus finns på kartan utan det är stanna eller gå.
Vi har mycket runt oss på gården, katter, höns, hästar. Allt får säljas eller slaktas. Familjemedlemmar😢
Barnen byta skola pga finns inga bostäder i närheten tillgängliga.
Han har ingen släkt som han har kontakt med, isolerat sig i huset med för mkt att göra. Sjuka gamla föräldrar. Bror med riskbruk.
Osocialt jobb.
Jag vet inte, jag ser inga möjligheter.

Tänkte gå till al-anon till veckan, men nu börjar min hjärna övertyga mig om att ge honom en chans till..
Han vägrar stöd av parterapi, aa eller något annat.
Han har fått höra av annan anhörig också nu, men säger att det är jag som vinklar det, att det inte är ett så stort problem.
Jag var för två dagar sedan bara så lättad över att ha tagit beslutet (igen) men så kom alla minnen ikapp, konsekvenserna av att lämna, hur barnen skulle må dåligt av att inte träffa honom mer än varannan helg (och jag när de är där). Hur svårt det skulle bli ekonomiskt nu i krisen, inga hus eller lägenheter i vår närhet till salu så det blir byte av skola för barnen. Allt tryggt, alla rutiner blir tillintetgjorda.

Pratade med honom och berättade att han måste flytta, eller jag, men han tar liksom inte initiativ till att flytta och han vill inte vara kvar. Det blir limbo. Jag blir ledsen. Ser hur fin han är med barnen, snäll och informativ. Ett av barnen tyr sig mest till honom, favvoföräldern. De kanske skulle förstå när de blir gamla nog, men min tanke om att hjälpa honom ur det och leva ett nyktert liv skulle vara ännu bättre. Jag har liksom hopp kvar. Eftersom han är bra när han är nykter och närvarande.

Jag gav honom ultimatum som förmodligen inte alls var pedagogiskt upplagt. Nykter för all framtid .
Jag med för att hjälpa.
Han säger att han kanske kan en period, men midsommar, nyår och sånt vill han dricka. Och inte för all framtid.

Jag ooorkar inte förhandla mer.
Mina barn tar skada både av att vara kvar och gå..
Jag vet ingenting.

Om han skulle hålla sig nykter en period och bara dricka midsommar och nyår är det ändå inte för att han verkligen vill utan för att jag tvingar på honom beslutet, vilket gör mig till alkoholpolis, jag tar beslutet ifrån honom. Han säger fortfarande att han inte har problem. Så länge han säger det känns det rätt kört.
Hur många chanser ska han få?
Ska jag prata med barnen om pappas sjukdom?
Ska jag gå till al-anon och outa mig för staden, massa gamla patienter och anhöriga till dem? Jag vill verkligen inte.

Hej
När det gäller huset.
Går det inte att hyra ut huset så att ni får in hyra som betalar lånen?
Har inte han en familj som du kan berätta läget för?
Kanske de kan ta över ”ansvaret” för att hans kostnader typ huslån.
Han kanske också behöver få tid att fundera själv hur han vill ha det , göra ett val, välja familjen eller alkoholen . Det kommer vara svårt för honom att göra det när ni ständigt påverkar varandra och är i konflikt . Kanske bra att ni får en paus från varandra för att tänka klart .
Bor han kvar så får han ju ta hand om betalning för lånen . Betalar han dem inte och du inte orkar bo kvar -kan ni inte sälja utan renovering? Låt de som köper renovera. Kanske er renovering inte uppskattas och så rivs allt för att de nya köparna önskar en annan stil?
Kanske detta inte hjälper dig alls men jag försöker brainstorma lite! Finns liv finns hopp🌸
Kram

@Snödroppen
Ilskan är bra. Jag var arg en tid. Och jag tillät mig att vara arg. Idag blir jag arg då och då, i vardagen. Och jag har lärt mig att kanalisera ilskan. Tar ut den på gymmet. Och jag blir starkare och starkare fuäysiskt.
Du inspirerar mig. Du är så stark. Och jag känner igen dina reflektioner. Idag behövde mitt ex att jag godkände en sak. Jag gjorde det. Och jag går vidare. Jag kunde göra livet surt för honom, men jag väljer att inte göra det. Det räckte med en knapptryckning på nätet utan att vi behövde kommunicera. Jag stod som ansvarig på en domän. Han gick i personlig konkurs under vår tid. Och jag mindes inte ens att jag var ansvarig på den domänen.
Jag blir påmind varje dag att jag sålde värdeföremål för att ge honom mat under åratal.
Varje gång jag ser uteliggare så tänker jag att jag räddade honom från att hamna där.
Och det ger mig tacksamhet, att mina fina och dyra ting kunde hjälpa honom till överlevnad. Att de fick pryda en annan kvinnas axlar. Eller hals. Eller armleder.
Eller öronsnibbar.
Jag undrar ibland vart jag har vissa örhägen. Och sedan minns jag. Att jag sålde allt.
Jag är så tacksam för att jag har den erfarenheten. Så tacksam. Jag sätter mina gränser idag, tack vare den.
För mig är det materiella bara materiellt.
Pengar kommer, pengar går. Liv är värdefullt. Men nu är mitt liv första rummet. Och jag väljer min omgivning. Som du också gör. Jag önskar dig ett arbete där du får det som du förtjänar. Du är värdefull. Och du får allt du vill. För att du har förstått! Vad DU behöver! Kram ❤️

@Rebeck@n
Ja, det är vanligt att alkoholisten som aktiv skyller ifrån sig.
Som anhörig blir man nedbruten.
Jag rekomwnderar dig att söka stöd, det behöver man när man lever med en alkoholist.
Fundera över om din relation är bra för dig?
Alkoholisten är en sjuk person som endast kan bli frisk om hen vill.
Du är värd kärlek, ärlighet, sinnesro, stabilitet och trygghet. Det kommer du aldrig känna tillsammans med en aktiv alkoholist.
Var rädd om dig.

@Meda hemskt att behöva leva I det där.
Minns att det var som ett fängelse.
Man var en hjälpreda, partner för deras behov, anpassade och vred sig ut och in för att de skulle vara nöjda.
Rädda dig själv och ta dig ur, ta din makt tillbaka.
Kram ❤️

@Självomhändertagande ❤️

@Snödroppen
Tack för att du delar!
Så hjälpsamt att du skriver det du gör. Det reder ut, för mig. Att bolla tankar här är otroligt.
Och tack för att du delar en sådan hemsk sak. Jag har en annan erfarenhet. Orkar inte skriva här.
Men jag skulle aldrig varit med om det, om det inte vore för mitt ex.
Och det är som det är.
Jag tog hjälp flera år senare.
Och jag läkte.
Igen.
Och så orkade jag göra en del bra saker.
För andra.
Fast de vet inte varför jag gör det.
Men det hjälpte mig att hjälpa.
Och som du skriver.
Det är skadligt att vara i destruktiva relationer.
Man behöver ta sig ur, för att förstå.
Att livet kan vara så vackert.
Sunt och friskt.
Jag sänder allt gott tillbaka!
❤️

Vi skall resa en vecka till Teneriffa i morgon. Jag vet hur det blir. Egentligen vill jag helst vara hemma. Min man börjar drickandet på morgonen på flygplatsen. Beställer mest av alla på planet. Och sedan fortsätter veckan i samma spår. Jag hoppas naturligtvis, att mina farhågor inte besannas?? Själv lever jag en dag i taget, som jag lärt mig i tolvstegsprogrammet. Och gör det bästa för mig😀

Känner mig så vanmäktig. Fortfarande vaken, kan inte sova.

Exakt vad ska jag göra?
Steg för steg?
1. Be honom gå till banken för att ta över huslånet.
2. Om han inte vill får jag ta över huslånet, renovera och sälja.
3 .Packa allt bröte som inte behövs
4.Hitta annat boende, lägenhet.

Hur gör jag detta? Jag vill ut! Jag längtar ut! Jag vet inte om jag orkar ut.

@Orolig_nu
Känner samma som ovan.
Jag var i din situation för 6 månader sedan men inga barn.
Efter att ha bott på vandrarhem för att jag inte vågade komma hem för 511 gången så bröt jag ihop på jobbet. .
Kände mig precis som du beskriver att du gör nu.
Hemlös, arbetslös, lämnade alla mina saker tog jag kontakt med socialtjänsten och berättade precis som det var.
Jag fick hjälp, jag fick bo på skyddat boende och har nu kommit mig vidare I livet.
Vänta inte på samförstånd med en så sjuk människa.
Be om hjälp, var ärlig och be om hjälp.
Du behöver allt stöd du kan få.
Ingen ska behöva leva i den situationen, ingen.
Kram ❤️

@britt så kloka slutsatser du drar av vad som behövs nu. Blir hoppfull av det. Önskar dig all styrka på vägen.

@Orolig_nu mitt hjärta brister av att höra hur du har det. Orkar du höra av dig till ett skyddat boende, jourhavande medmänniska, alanon? Vad behöver du? Det finns massor med hjälp där ute för att komma loss men de måste hitta dig. Kram, kram, kram!

Jag snappar upp din mening om att "annars hade jag gett upp för länge sen" och önskar så att jag gjort det tidigare. Har förhoppningsvis gjort det nu idag.
Men innan idag har vi gjort så många åtgärder för att hålla honom nykter, han fick blåsa, fick lova, fick ultimatum, fick en kort period antabus. När han varit nykter några månader börjar det igen. Barnen är större och svårare att vänja vid förändringar nu. Önskar att jag fattar varningsklockorna när jag själv skrev här i forumet, och bara ville hjälpa honom. Kontrollera, polisa fast med hjälp som intention.
Ville inte slänga bort allt det som var vi.
Nu vill jag det. Det är en sorg, men det känns skönt.

Det låter så skönt. Hur gjorde du?

Jag vill verkligen lämna, men vet inte hur jag ska orka. Jag orkar verkligen inte. Jag vet inte hur jag ska få förmågan till det.
Jag försöker göra listor men vi har inte samma syn på väg ut heller.
Jag mår dåligt över mig själv som inte lämnat, jag hade aldrig kunnat se nån jag känner eller inte känner leva som jag gör just nu.

Jag orkar inte renovera huset för att sälja. Jag orkar inte hitta nytt boende. Jag orkar inte försöka organisera en kommunikation med honom efteråt. Jag orkar inte, behöver hjälp och handledning. Nån som fångar upp mig. Men jag vill vara anonym. Och jag känner mig så ensam. Så skamfylld. Vill bara döva mig med böcker och sömn. Sova och jobba bort dagarna. Är förmodligen mer deprimerad än jag velat se. Tänker dumt att det är därför han dricker, för att jag inte är tillräcklig.

Kommer till insikt att jag kanske inte behöver det att vi är samsynta när vi skiljer oss. Han behöver inte vara övertygad om att jag ät offret i hans missbruk. Jag kan förstå att jag är en del i det. Att jag gör det värre som städar upp efter honom. Inte låter honom ta konsekvenserna.

Barnen mår bättre av en skilsmässa.
Jag måste lämna..
Jag vill lämna, nu med en gång. Jag orkar inte mer.
Men nu med em gång går inte.

Jag har (i svackor) försökt få honom att gå till banken för att ta över huslån, han går inte dit. Har försökt säga att han får flytta för jag vill inte mer, han flyttar inte. Försökt ha möten med honom om hur vi ska ordna allting, han tar inga steg säger bara "om det är det du vill", och jag säger ja, och sen gör han absolut ingenting.
Jag har bokat tid i parterapi, han kommer inte dit.

HUR tar jag mig vidare? Jag har inga vänner eller släkt i närheten. Barnen går i skola med skolplikt nu. Finns inga lediga lägenheter. Orkar inte med hus.

Jag vill bara loss nu. Vad ska jag göra?
Han är full i rummet bredvid just nu.
Jag vill bara sova men är orolig.

Vissa dagar ser man det klarare än andra, då tänker jag att det är inte värt att dras ner och att det skulle vara bra att släppa taget. Andra dagar känner man hoppfullhet och det är både att det kan bli annorlunda framåt samt att jag tänker att det kanske inte är så farligt alltihop. Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också. Tror att det mesta har att göra med att man inte vill släppa drömmarna man har tillsammans om framtiden. Att jag vill tro på att det finns en väg till en lösning. Men vet inte just nu hur det skulle gå till. Vad behöver jag då? Vad vill jag kräva? Vad är min gräns? Om gränser redan passerats, hur backar man bandet eller hur börjar man om? Hur lång tid av lugn behövs för att man ska bli trygg igen? Känner både så mycket och samtidigt ingenting.

Det påminner så mycket om min sambo. Drickandet i smyg och förnekelsen. Men han har tagit hjälp och går nu i både enskilda samtal och samtal i grupp (med fokus på sin uppväxt i en dysfunktionell familj). Tilliten är det svåraste att reparera. Jag får kämpa med mig själv i att inte kontrollera honom, leta flaskor osv. Det är hans problem, hans ansvar och hans styrka som gör att det lyckas (hoppas jag). Vi har inga gemensamma eller hemmaboende barn. Jag hoppas att vi kommer tillbaka till den där självklara tilliten, för min del är den långt borta. Ett återfall och nya lögner förstörde mycket. Men vår vardag är bra och han kämpar. Han dricker inte, vad jag vet.
Tänkt på dig och ditt barn. Han tänker på sig själv så att det räcker och blir över, skulle jag tro. Önskar dig all lycka till!

@@britt
Ge dig tid, trösta sorgen, låt dig själv få bara vara.
Vad fint att de otroligt smärtsamma erfarenheterna jag gjort kommer till nytta det ger mig också en känsla mening.
Tack ❤️

@Orolig_nu
Att vara snäll är att ta ansvar för sitt egna skit, be om ursäkt och inte ljuga.
Mitt ex var oxå "snäll" det gjorde att kunde gå över väldigt många gränser utan att behöva ta ansvar.
Det är rätt hårt att läsa att barnen visar gömmor, det är psykiskt våld att skrämma. Viktigt att sätta rätt etikett på saker har jag lärt mig i efterhand.
Lämna honom, låt honomnta ansvar för sig själv för du är säkert i behov av trygghet, stöd och en förutsägbarhet själv.
Han är inte ditt ansvar, han är hans egna ansvar.
Var rädd om dig och dina barn.

@Järvisen
Problemet och vårat eget insjuknande sker oftast när vi blir så upptagna av den sjuka att vi tappar oss själva.
Jag tycker inte du ska försöka kontrollera något, sätta gränser för någon annan än dig själv. Han är vuxen, han behöver ta ansvar för sig själv. Där kan en frisk relation växa, att det finns ett jämlikt utbyte i relationen.
Du behöver människor som är kapabla att ha omtanke och kunna ge dig kärlek tillbaka.
Hela idén om art anhöriga ska vara ert slags stöd när vi redan har ett överomhänderragande om den sjuka som gör oss själva sjuka är sjuk.
Kram