Senaste kommentarerna i forumet

Alkoholen är viktigare äm familjen men det handlar inte om dig eller barnen. Beroendeproblematik handlar ju inte om förnuftet utan om känslor och därför fungerar inte logiska argument.

Jag skulle nog vilja säga att det går inte att vara ekonomiskt beroende av någon med missbruk/beroendeproblematik. Du får nog försöka hitta en annan lösning. Svårt men jag tror inte det finns något alternativ. Är du beroende av honom vad det gäller din ekonomi, ditt boende kommer du nog att gå omkring med ständig oro.

Du får kanske förklara för dom äldre barnen, kanske även den yngsta, att pappa har en sjukdom alkoholism. Ibland erbjuder kommunen program för barn till föräldrar med missbruksproblem. Jag skulle rekomendera dig att be om stöd hos socialförvaltningen, både vad det gäller anhörigprogram, men även gällande framtida umgänge.

Sedan har ju vi människor förmågan att tänka det värsta som kan hända, men det är oftast inte sanningen. Det är katastroftankar som det kan vara bra att prata med någon om för att få ett annat perspektiv. Du har tagit ett steg och det känns lugnt och skönt hemma. En bra förutsättning för att kunna lösa framtida eventuella svårigheter. Lycka till!

Hur förklarar man för en 6-åring som vill träffa sin pappa att han inte orkar? Han har flyttat nu. På ett sätt känner jag sån frid. Ingen klump i magen av att komma till hem. Känner att jag vill göra fint och harmonisk hemma så barnen känner att tryggheten finns där i vårt hem.
Men orostankarna mal hela tiden. Den minsta har inte förstått förens nu att pappa inte ska bo här. Hans verklighet kom nu och han förstår inte. Varför ska pappa bo i lägenhet när vi bor här?
De äldre barnen verkar harmoniska. De kör på med sina liv. Pappan hör inte av sig. Inte till dem och inte till mig. När min 6-åring ville åka och titta på lägenheten som han hade lovat så svarar han inte i telefon. Hur förklarar man varför?
När vi väl får komma till lägenheten är det kaos. Min 12-åring öppnar kylen. Det finns ingen mat, kylen är full av öl och snus. Hon blir orolig om varför inte pappa har nån mat hemma? Han lever på färdigmat, öl och snus och sover hela dagarna. Hur kan man förklara det? Vi var i lägenheten i 20 min sen ville han att vi skulle gå.
Jag är orolig för ekonomin. Han måste betala mig varje månad för att ska kunna bo kvar i huset. Men han har ingen koll på sina räkningar- jag vet inte hur hans jobb går. Kan man sköta ett jobb när man mår som han gör? Han kan sabba hela vårt liv om han sätter mig på pottkanten ekonomiskt.

Jag vet inte hur jag ska ta hjälp. Min 14-åring säger inte mycket. Men han verkar glad och som vanligt. Men han är så lik sin pappa på många sätt. Det oroar. Vad händer när han upptäcker alkolhol.
Min man har alltid druckit för att kunna slappna av och bli mer social. Han har en ADD diagnos och får inte ta sin medicin för att han dricker för mycket. Det är den medicinen som gör att han fixar sitt jobb.
Jag är så glad att han inte är här längre. Men jag är så rädd för framtiden och jag är så rädd för hur det här ska påverka mina barn. Jag är också så arg. Jag är så arg på min man för att han gjort så här mot oss. Och för att han fortsätter göra så här mot oss. Han är helt ensam. Har ingen familj och inga vänner. Men väljer att fortsätta dricka fast hela hans liv finns här med sin familj. Alkoholen var viktigare.

O ikväll kom jag hem efter kvällsjobb, kört i tufft väglag 1 h o sen e han pissfull o kan knappt sitta i sängen... jävla as... så ledsen o besviken just nu o vet inte vad jag ska göra

@Snödroppen vi bor i en så liten by och är så jäkla rädd egentligen att det ska ”komma ut”. Jag kom hem igår från jobbet sent och då var han full, hade lämnat bankkortet hemma för att han skulle köpa snacks till barnen. Frågade om han hade varit till Systembolaget också men det hade han absolut inte men jag ser ju på internetbanken var han har handlat.
Blev så arg, besviken, ledsen och helt tom. Brukar inte höja rösten men jag skrek att detta får vara nog, han måste välja mellan alkoholen eller sin familj.
Vad gör man egentligen? Lämnar mannen man egentligen älskar eller stannar hos alkoholen man hatar?

@SÖRMLAND71 Va härligt att höra. Hoppas att ni haft en bra fredagkväll också. Här var det inte det. Vi började bråka jättemycket och var ovänner mestadels av kvällen. Han drack och som vanligt så somnade han på soffan. Han förstår inte att han sårar mig och kan inte ta in mina känslor. Han vill bara fortsätta, som han gör med många saker. Riktigt egoistiskt och inte alls vad jag kallar för en bra tvåsamhet. Bara han har det bra så är det "bra"...

@Lingonet
Han låter som han är fullständigt inne i ett aktivt missbruk. Då går det inte att kontrollera sitt drickande, det går inte att dricka folköl man måste sluta med all alkohol och börja jobba med sig själv.
Du skulle behöva stöd, lära dig mer om sjukdomen så att du förstår.
Jag har varit där du är, det är smärtsamt.
Du är värdefull, förvänta dig ingen ändring från hans sida. Vänd ditt liv, du kan må bra igen. Sök hjälp för dig själv och ditt värdefulla liv.
Kram

Önskar att man hade någon att prata med men är så jäkla rädd egentligen vad dem ska tycka, har pratat med mannen föräldrar men hans pappa dricker otroligt mycket med och hans mamma lever med en annan och hon har försökt prata med mannen men han blir bara arg på henne.
Igår kom jag hem till sovande barn och en full man, han ljuger och ljuger om allt känns det som.

Ja det var en oväntad vändning allt tog och att din son både blivit pappa och ska börja arbeta. Det hade du väl inte kunnat drömma om för ett år sedan? För vår del är det upp och ner vad det gäller måendet, vissa dagar och kanske främst nätter är allt nattsvart. Då är det en fasansfull värld att leva i, men sedan tänts hoppet trots allt. Min son har mist så många funktioner och ber ibland om att få hjälp att dö och det är ju fruktansvärt, men jag förstår honom. När livet är för svårt tänker även jag såna tankar. Ibland fokuserar jag bara på det han inte kan och det jag tänker han aldrig kommer att få uppleva, men hur fratiden blir vet jag ju inte. Han har i alla fall fått en lägenhet och där finns gott om personal som kan hjälpa honom och stimulera till fortsatt utveckling. Engagerad personal som jag upplever gör allt dom kan för att det ska bli så bra som möjligt. Mitt eget liv stannade upp när han fick sina skador för ett år sedan. Jag har inte orkat med något umgänge utan isolerat mig. Inte bra kanske men så är det. Önskar dig och din son allt gott och fortsätt gärna berätta.

@@lejo ikväll blev jag hämtade på stationen med bil ...o inget vin...lycklig 😊

Har inte pratat med honom än då vi båda är på jobbet. Jag sitter här och är nervös 🙈. Men jag kan inte fortsätta så här. Jag mår dåligt över situationen. Jag kanske bara skall vara rak och ärlig och inte dalta med honom mer. Jag säger inte detta till honom för att han ska få dåligt samvete, men jag vill inte ta det "inlindat i bommull" heller för han är respektlös mot mig och jag ska stå upp för mig själv. Skall inte sänka mig till samma nivå, men det bara bubblar i mig....

Min man har alltid druckit. Väldigt destruktivt för några år sen. Inte varje dag. Men på helger var det kul att var på nattklubb, bränner flera tusen och glömma en jobbig vecka.
Sen blev jag gravid. Och i 3de månad gick det för långt. Och jag var på väg ut dörren. Han bad med hela sitt hjärta. Han skulle aldrig mer dricka och få hjälp. Det fick han. 4ggr gick han på AA. Men han drack inte varje dag. Och han kunde gå månader utan. Så han tyckte inte han hade problem. ”Som dom andra”
Nu 3år senare har livet gått fint, normalt. Han dricka ibland med jobbet. Men är alltid hemma tidigt. Lämna innan kaoset. Tills för 3v sen. Då vart han kaoset. Så kaos att han har förlorat sitt jobb. Vilket lämna oss i en väldigt knepigt ekonomisk situation. Förrutom det har vi ett barn på 2år. Jag kan bara inte fattar hur man kan göra så. Men nu är det gjort.
Men vad gör jag? Bli det här sista droppen? Är denna konsekvens tillräckligt för han att tar tag i det? Eller kommer jag uppleva detta igen om jag stannar? Jag klara inte av detta igen. Arg, besviken och så otroligt ledsen för vårt barn som är nu här och verkligen inblandat.
Han säger han ska till AA, han ska till psykolog. Men vad ska jag göra?

Jag är lite arg. Och behövde skriva av mig. Jag undrar hur det här landet kan bli varmare. Och då menar jag inte temperaturen. Jag menar hur vi människor beter oss mot varandra. Vi är på väg till en allvarlig kris och jag hör väldigt få prata om hur vi kan hjälpa varandra. Mer. Vi behöver hjälpa varandra mer.

Precis som förr om åren. De friska åren. Då allt var sunt och friskt. Då jag levde ensam. När jag var en ung sprudlande kvinna. Då bjöd jag hem vänner. När jag hade ett bra arbete, gjorde karriär, hade råd med allt jag önskade. Kollade aldrig priser på mat. Handlade på en av stadens dyraste Ica (utan att veta om det). Köpte schyssta viner över disk. För att servera när jag bjöd över vänner på middag. En viss berusning uppnåddes hos oss alla. Men vi gick aldrig över gränser. Då.
Livet var vårt och vi skulle leva livet. Det var härliga tider.

Jag har inte kvar någon av de vännerna i min sociala krets idag, men jag skulle gärna se dem igen en dag. Om de inte är för höga på sig själva som många verkar vara.

Igår bjöd jag över en ung vän. Som jag sprungit med i skogen före pandemin. Hon fick min tid att bli snabbare, även om det inte var syftet. Vi sprang för trygghetens skull och för att det var trevligt med sällskap.

Hon är den smartaste människan som jag känner. Vi pratar välmående, sömn, kost och motion. Till viss del prestation. Jag har sänkt min ribba. Hon har sin kvar. Hon är medveten om den. Att den påverkar sömnen. Och annat. Men hon vet verkligen. Vi har pratat i åratal om dessa ämnen. Hon är medveten. Och hon pratar med jämnåriga som också är medvetna.

Hon berättar en hel del jag inte kände till. Som att varför vårdköerna ser ut som de gör, för att politiker satte vissa mål under 80 talet. Hon har vänner vars föräldrar är läkare. Och någon driver en vårdcentral. Får höra om hur det ser ut. Både hon och jag har pratat om att bli läkare, men vi har förstått att vi inte ska bli det. Det är oerhört många kvinnliga läkare som begår självmord. Känner de till hur det egentliga kliniska arbetet ser ut undrar jag.

Hon berättar om hur lustgas säljs till ungdomar. Den lagliga lustgasen. Hur unga är drogliberala. Det är skillnad från min ungdomstid.

Vi lever i ett experiment. Och många vanliga dödliga förstår inte, vilket ansvar var och en har. Jag tror att det är många människor som inte förstår vad psykisk ohälsa är. Och jag tror inte att människor förstår vilka konsekvenser det får, när de inte lyssnar på den som inte mår bra.

Hur möter vi varandra där ute?
Hur möter du dina medmänniskor idag?

Jag har studerat människors bemötande länge. Och jag minns hur jag bemötte människor förr. Och hur jag blev bemött med fina attribut. Och sedan med mindre fina attribut. Nu leker jag varje dag. Jag går in i roller och experimenterar efter dagsform.

Jag skriver på en story. Och då behöver jag gå in i mina karaktärer och se hur jag möts av omgivningen. Det är intressant. Och faktiskt sorgligt. När jag fixar mig och ser bra ut, då möts jag på ett sätt där jag får förmåner. Och jag vill inte ha förmåner. För när jag får det, så är jag inte den jag är. Jag "klär" ut mig i mask och kostym. Och när jag går ut naturlig som jag är, då är det ingen som ser mig. I alla fall, inte vad jag vet.

Det är så intressant. Och det är också sorgligt. Jag undrar vad det är som händer. Vilken värld lever vi i.

En ytlig och skitnödig värld där människor filmar olyckor istället för att agera hjälpsamma.

Inte konstigt att folk super!

@@lejo bra att du inte accepterar, vi är modiga båda 2 🤗

@SÖRMLAND71 Du är oerhört modig måste jag säga. Hoppas din sambo lyssnar på dig. Jag förstår att du inte orkar prata med honom om det mer. Jag tänker mig också att jag tar upp det en gång till, sen orkar jag ej mer. Var iväg förut och ser direkt att han druckit. Nu sitter han i sofdan och sover igen. Han somnar aldrig kl. 8 om han inte druckit. Han märkte nog att jag var irriterad för jag var inte närvarande. Jag vill inte vara sån här, men blir så besviken på denna situation och nästan handlingsförlamad. Hatar det här. Jag undrar vad det är som besvärar honom för något är det. Han trycker undan sina känslor av ngn anledning och jag vill att han ska va en riktig man och berätta för mig. Har lust att väcka honom nu och prata, men han kommer att vara helt borta och detta är inget bra tillfälle. Jag har bara en oerhört stark magkänsla av att ngt är så fel. Jag tycker att han nu är arg, ptrevlig och respektlös från och till nu också. Förminskar mina känslor och det jag säger till honom. Tänker mig att imorgon tar jag tag i detta. Inte bara med drickat utan allt annat också. Jag vet att han kommer att bli defensiv, men nu har jag nått min gräns.

@Pan pan tänker på dig och önskar dig allt gott.
Tänker att Snödroppen har rätt rörande val. Om han inte slutar dricka och du inte orkar vara kvar i drickandet, så kan du lämna (och som Snödroppen skriver - inte enkelt). Tror ett sätt att "börja få luft" är att mentalisera hur en skulle vilja ha det, t.ex. en helg eller en dag efter jobbet, en högtid osv. Alltså hur det skulle se ut för att en skulle må bra, och sedan faktiskt också långsamt förstå a) att en är värd det, b) att det är möjligt.
Var rädd om dig <3

Hej på er , jag träffade dottern, fint möte men nu orkar jag inte tjata mer om det med honom, vill ha lugn o ro. Jag har berättat att jag träffade dottern o varför. Han tog till slut fram den gömda vinboxen ...Jag va helt tokig o han kapitulerade.
Nu måste jag bara få tänka på annat ett tag.detta tar enorm kraft.

Hej på er , jag träffade dottern, fint möte men nu orkar jag inte tjata mer om det med honom, vill ha lugn o ro. Jag har berättat att jag träffade dottern o varför. Han tog till slut fram den gömda vinboxen ...Jag va helt tokig o han kapitulerade.
Nu måste jag bara få tänka på annat ett tag.detta tar enorm kraft.

Hej bokmalen1234!

Vilken komplex och tuff situation du berättar om här. Ni ser hur svårt det här är för E och C och har försökt hjälpa på olika sätt. Inget verkar bli bättre, och det här börjar även leda till dåligt samvete för er när ni åker bort. Klokt att du skriver här.

Du frågar om hur det här paret kan få hjälp, och mycket av svaret ligger sannolikt i deras egen motivation att ta den hjälpen som finns. Oavsett vad andra gjort så går det absolut för er att göra en anmälan till Socialtjänsten i den kommun där de bor. Det är inte alls säkert att det leder till tvångsvård just nu (situationen behöver ofta vara akut med fara för någons liv), men då har ni gjort det ni kan för att uppmärksamma situationen, och sett till att de har information att gå tillbaka till om det kommer in nya uppgifter.

Hur ställer sig E till att få hjälp för sin egen del? Om hon är motiverad att ta stödkontakter så brukar kommunens anhörigstöd vara ett bra ställe att börja för att få hjälp att reda i situationen och vilka steg som är möjliga att ta. Det hon själv var inne på, att prata med sin läkare, kan vara ett annat steg att ta - det viktigaste är kanske att hon pratar med någon om hur hon har det och hur hon mår. Om hon inte vill ta några kontakter för egen del så kanske det inte för er går att göra mer än finnas där, lyssna och stötta på de sätt ni kan/orkar, och ta upp frågan med annat stöd vid ett senare tillfälle. Att upprepat trycka ned sin partner genom elakheter och fula ord är en form av våld, och om ni misstänker att det pågår med någon slags systematik kan ni också anmäla det till polisen eftersom det är brottsligt (eller ringa 112 om det är akut).

Vår erfarenhet är att det finns lite olika sätt att ta hand om sig själv när en lever nära någon som dricker för mycket. Ett av dem är att backa och hålla sig undan för att skydda sig, en tanke är att det är det som deras dotter gör för att hantera sin pappas drickande, kanske eftersom hon märkt att hon ändå inte verkar kunna påverka situationen. Hon har trots allt inte ansvaret för sitt pappas drickande eller sin mammas situation, det är det de själva som har. Det är en svår balansgång, och det finns inga facit i hur balansen mellan att ta hand om sig själv och försöka hjälpa/stötta ska se ut. Det blir upp till var och en att ta beslut om utifrån vilka konsekvenser de olika alternativen för med sig. Det gäller självklart även er!

Nu blev det ett långt svar här med lite olika spår. Om du vill kan du svara med vad du ni/tänker om detta, men det här är din tråd och vill du skriva om något annat eller bara berätta om hur läget är just nu så är det självklart okej också. Det kan behövas att en skriver några gånger för att ens tråd ska "ta fart" med andras tankar och erfarenheter.

Varma hälsningar
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Hej Lingonet!

Vilken tuff situation, där du slits mellan hopp och förtvivlan i det här mönstret som upprepar sig. Det här verkar ha pågått ett tag, och du har tidigare skrivit om hur du inte har någon att prata med. Jag skriver ett meddelande direkt till dig, om du vill bolla idéer med oss rådgivare.

Jag ser att du fått lite svar av andra användare i andra trådar. Ett tips är att försöka skriva i en och samma, det underlättar för både dig och de som vill "följa" och stötta dig!

Varma hälsningar
Kristoffer

God morgon, jag försöker träna så ofta som det går. Det ger mig energi och mer ork. Meditation skulle jag nog behöva. Känner dock att jag inte har något lugn i kroppen att göra det. Antagligen är jag väl slutkörd. Känns som att jag behöver semester och sova i en vecka. Orkar inte med att vara på helspänn hela tiden. Jag har inte pratat med någon om detta på några veckor. Går o bär på allt själv. Tror att jag skäms för att jag stannar kvar efter allt. Vet dock att mina vänner inte skulle döma mig.
Jag tycker också att min man beter sig skumt. Igår verkade han berusad på ngt sätt, men jag vet inte om han luktade alkohol eller inte. Ibland undrar jag om han går på annat... Men hur man betet sig då har jag ingen erfatenhet av. Ikväll skall jag unna mig själv lite skönhetsbehandling på salong och det skall bli så skönt 😊. Men är orolig för att jag skall bemötas av en "fylletratt" när jag kommer hem. Då tänker jag säga ngt, men vet att jag kommer att få ett nekande svar. "Aldrig" gör han ngt fel och alltid är det någon annan som bär ansvaret. Tror nästan att min man har narcissistiska drag. Han har ljugit mig rakt i ansiktet "big time" och känns som han inte lär sig ngt av sina misstag. Gräver bara en djupare grop till sig själv. Går runt med skygglappar och bara sopar undan sitt sk*t.

Igår var jag i ett nytt sammanhang. Nya människor. Väldigt intressanta människor. Jag övar på att inte ta plats. Så jag observerade till en början. Och lyssnade. Man kan säga att vi tillhör ett experiment. När alla vi som befinner oss i rummet presenterar sig som människor utan att egentligen presentera sig, så får vi presentera oss genom att vi skapar ett collage. Och vi ska berätta om bilden vi gjort. Den bilden presenterar oss, som individer.
Jag är i ett skede där jag älskar livet. Jag förstår att jag hamnat där jag hamnat för att jag gav allt till mitt ex och jag har gett allt till alla vänner i hela mitt liv.
Nu ger jag allt till mig själv och av mitt överskott så delar jag med mig. Jag träffar en annan grupp varannan vecka och jag har bakat till den varje gång. Jag älskar att baka. Och jag bakar en aning hälsosammare bakverk. Ur boken Ta en kaka till av Mai-Lis Hellénius. Jag bakade mycket med min mormor som barn. Jag bakade mycket i tonåren och hade tebjudningar. Sedan hann jag inte baka när jag gjorde karriär. Istället fick jag köpa en simpel vetelängd till alla på kontoret när jag var sen. Nu är jag inte längre sen.
Och bakar är ett sätt att ha en mindful och rolig stund för mig själv, i mitt eget hem. där ingen annan stör mig. Jag kan baka hos pojkvännen och föräldrarna också. Och då stör ingen heller. Det var mitt ex som störde. Han var ju alltid drucken. Och det är det jag känner glädjen av idag. Kontrasten. Den kommer alltid att finnas där. Jag är tacksam för att jag har min erfarenhet. Jag uppskattar livets ögonblick så mycket mer idag. För att jag tog mig ur.
Igår träffade jag så fina människor. Jag hann ta in hur ett par av dem har det. Jag känner in. Och jag har övat på att inte hjälpa eller rädda. Men vi fick byta några ord, som jag tror har betydelse för dem. Och det slog mig, att jag sa till en kvinna som frågade varför man alltid ska gå runt med krämpor. Frågan var inte riktad till mig, hon ställde den högt i rummet där bara hon och jag var, i stunden. Jag svarade ur min egen erfarenhet "vi väljer hur vi vill ha det" och jag berättade kort om min erfarenhet. Jag såg att hon förstod. Och jag minns inte vem som sa det till mig, men jag minns att jag hört det själv. Vi väljer hur vi vill ha det. Vi väljer om vi går när det är kaos, eller om vi går när vi gjort allt. Jag gick inte. Han ville inte flytta. Men när jag var som en fisk på land och kämpade med luften, då skrev jag mina ord till honom i ett mejl. Om att han måste flytta ut. Att han inte fick bo hos mig längre. Så tog han en månad på sig innan han kom hem efter julfirande med sin familj. Och han sa, att han ville flytta ut. Och jag tackade honom.
Om jag var fisken på land, så nådde vattnet mig och fångade mig, alldeles i den sista stunden. Jag fick luft igen. Och jag andas hela vägen ner i min mage, varje dag. Jag knäpper upp knappen om jag har en knapp som behöver knäppas upp, då jag sitter på bussen oavsett tidpunkt. Och så sitter jag där, blundar och andas en eller fler hållplatser. Och om jag var fisken, då simmar jag i ett öppet hav, där jag väljer mina kompisar. Och jag har ögon i nacken. Och ser faror innan farorna når mig.
Jag skulle inte velat vara utan någon erfarenhet. De har gjort mig till den jag är idag. Och jag har roligt i livet. Igen. Allt jobb var värt att jobba med. Nu jobbar jag för att få ett riktigt jobb. Där jag hör hemma. Och jag vet, att där finns andra faror, men jag har lärt mig att navigera.
Och jag tror att alla här är experter på att navigera sitt medberoende. Om man lär sig att kanalisera all den kraft och energin, som man gör för sin alkoholist, då kan man komma så långt man vill, om inte längre.
Och då syftar jag varken på karriär eller ekonomi. Jag syftar på hälsan. Den egna hälsan. Den som betyder allt. In the end. Ha en fin dag! God morgon världen. Och god morgon alla ni som kämpar. Kämpa med humor och glädje. Om du inte känner glädjen, le mot spegeln och du lurar hjärnan. Den tror att du är glad. Och öva på det som du behöver öva på.
Hur vill du att denna onsdag i november ska vara. Vad är temperaturen hos dig. Klä dig efter väder. Kanske du passerar ett träd under dagen. Hur ser det trädet ut. Hur känns det, om du skulle krama det. Kan du dofta på stammen. Finns det något blad kvar. Eller är det ett barrträd. Hur ser kottarna ut. Kan du se på hela trädet och tänka att det står där stabilt när det stormar. Hur stabilt står du på jorden när det stormar i ditt liv. Det är träden som påminner mig om stabilitet. Och hur de hjälper varandra när något är sjukt. Tänk om vi människor kunde göra mer som träden. Hjälpa varandra i ett samhälle. Jag bor bland för mycket människor för vad som är bra för mig. Och jag vill bo kvar. Jag behöver kunna åka till mina föräldrar när jag vill. Och jag behöver hjälpa dem när de behöver hjälp. För det är bara de som har hjälpt mig när jag hade det riktigt svårt. Och jag är så tacksam för att jag ännu finns kvar här. Livet blev så bra. Jag njuter varje dag, av varje möte med en människa, oavsett var jag möter den människan. Och oavsett om jag känner den människan eller inte. Och jag har observerat hur vi alla behövs i ett samhälle. Några behöver vara sjuka, några behöver vårda sjuka, några behöver vara missbrukare, några behöver vara medberoende, några behöver hålla ordning, några behöver skapa oordning, någon har adhd och förändrar världen, någon klagar på adhd, någon förstår inte adhd, någon lär sig allt om adhd, någon säger att adhd behöver medicineras. Och jag undrar varför. Då jag själv står på fysisk träning och mindfulness som behandling för min adhd. Och jag har lärt mig att inte ta för mycket plats. Jag övar fortfarande på att inte avbryta i samtal med andra. Det är svårt. Men jag övar. Jag har blivit en ordningsmänniska och struktur betyder allt. Jag är tacksam att jag fick en gåva, av vården. En kurs för vuxna med adhd. Nu "fungerar" jag mer som samhället vill att jag ska fungera. Och jag skiter i normalt eller inte. Men det är skönt, att jag inte längre fastnar. Som jag fastnade förr. Nu är nu. Och än är det mörkt där jag är. Idag ska jag ta vara på ljuset med en vän, en gammal granne som jag inte sett på länge. Även hon har erfarenhet av medberoende. Men jag har tänkt att det är slut på ältandet. Jag vill prata om det som sker nu. Och vi ska se på träden. Och krama dem. Och så ska vi göra det som vi behöver, i stunden. Vi lyssnar på våra behov. Som hon behöver lyssna på sitt barns behov. Vi får inte glömma att lyssna på våra egna behov.
Önskar en fin dag till alla här.

@SÖRMLAND71 God morgon. Så fint att höra att du meditera dagligen och har bra vänner att prata med. När jag läser ditt inlägg så ser jag hur mitt tidigare jag fastnade i alkoholistens klor. Allt handlade om honom. De gånger han försökt att kontakta mig så handlade allt om honom. Hans problem. Hans bakslag. Hans framgång. Han ville inte vara ett öra för mig, om han inte drack! "Om jag ska lyssna på dig så behöver jag dricka" sa han. Idag vet jag att han hade promille i blodet varje dag under våra år tillsammans, med ett par få undantag. Han körde troligtvis med för mycket promille på alla våra bilsemestrar i Europa, men jag förstod det inte då.
Besvikelsen du känner. Besvikelsen jag kände. Därav det är riktigt bra att ta hand om sig själv. Besvikelserna upphör inte av sig själv. Bra att du ska träffa äldsta dottern med honom. Fint att du orkar driva detta. Skulle du kunna bo hos en vän den natten? Ifall det blir jobbigt? En tanke jag fick nu. Kanske det är möjligt.
Jag hejar på dig!

@Självomhändertagande @lejo
Jag mediterar dagligen o pratar med vänner. Idag kom jag hem sent efter kvällsjobb o då stod glaset där o han sov i soffan. Jag hade räknat flaskorna innan jag åkte o jag hade exakt koll o han ljuger om vilket vin han druckit. Det han säger att han druckit ur va samma mängd i som när jag åkte. Sa att jag inte accepterar lögner.... han beter sig så skumt... Jag blir så jävla besviken.
Jag träffade hans äldsta dotter o vi ska ses om 2 v o ta ett samtal med honom... om jag vågar... det blir här hemma o jag blir kvar med honom när de åkt... nu har jag tydligt markerat att lögner inte är ok, jag har öppet letat flaskor här hemma, i garaget o förrådet men hittar inget... hur bär han sig åt o var e vinet?

Hej kämpande ni två. Som ni kämpar. Och som jag känner igen mig i mycket. Jag vill bara skriva, att under tiden som ni kämpar. Pröva ta hand om er själva så mycket ni kan. Ge er pauser, uttalade medvetna stunder där ni gör något som ni mår bra av. Hösten kan vara tuff med mörker och kyligare dagar. Ta gärna en promenad i dagsljuset, känna luften mot huden, kanske krama om ett träd i naturen, se och lyssna på naturen. Och andas. Känn hur er andning är. Ta med en vän och kanske en termos med god varm dryck och något gott att fika. Ge er tid för er själva. Allt kommer gå bra. Det är en process som ni ska igenom, oavsett hur den kommer se ut. Jag hade stor hjälp av att öva medveten närvaro då jag insåg att jag behövde lyssna på mina egna behov. Och det var så jag tog mig vidare, efter en tid, en lång tid. Men det var det som behövdes för mig. Det är bara ni som vet vad ni behöver.
Ta hand om er. På alla sätt!