Senaste kommentarerna i forumet

@EsterHanna
Det utstrålar så mycket positivitet, lugn och distans från din text. 🙏🤗
Härligt att läsa, undrar ju hur du haft det för det är som du säger ett tag sen du skrev. Här knallar det på, lugnt och skönt med högre sinnesro ...

Må så gott. 🌹
Kram.

Jag lyssnar till Åsa Nilsonnes bok Mindfulness utan flum: Att leva med sina känslor.
Den är så bra. Jag tog till mig den direkt och jag är bara i början av boken. Jag vill dela med mig de orden som fick mig att förstå vad jag ska ägna mig åt i helgen. Lyssna klart på boken och anteckna. Orden är; "yttre hinder - en relation som skadar självkänslan".
Det blev så tydligt för mig när jag mindes häromdagen hur mitt ex tog mitt kort och använde det utan tillåtelse. Jag sa att det är väl nästan stöld till en person. Och personen sa "det ÄR stöld".
Jag tänker inte älta hur livet med mitt ex var. Jag har ett nytt och bra liv. Men ibland dyker det upp minnen. Och de minnena skapar olika känslor som påverkar ens nuläge, ibland. Och så behöver man ta hand om det som känns just nu. Tänker jag. Ta hand om er och njut av den fina hösten!

@EsterHanna
Tack för att du delar med dig. Jag blir så glad att höra hur du hanterar ditt nu! Fortsätt så!

Jag kan tyvärr relatera till 100 % till hur du beskriver din man och hans problem. Jag har smygdruckit på samma sätt. Min pappa gjorde likadant. Jag höll på med det länge. Gick länge oupptäckt också. Och ljög. Det är så oerhört pinsamt. Jag tror dessvärre att all din magkänsla stämmer - att han redan druckit om han får tillåtelse att dricka. Jag tycker att du gör helt rätt. Ställer krav, sätter gränser. Vad säger han själv? Som du skriver löser nog inte blåsning problemet i sig. Det finns en variant där han manipulerar apparaten och ”visar” att han inte druckit trots att du märkt. En annan där han blåser i en månad och sen tycker att det räcker och då börjar dricka igen. I båda fallen får du en slags kontrollfunktion som jag tror är negativt för ert förhållande.
Från egen erfarenhet vet jag att det är väldigt lätt att bagatellisera drickandet när det sker i smyg. Man förtränger det för man vill inte kännas vid det. Om han är som jag var har han många nyktra dagar och känner sig stolt och förtränger effektivt när han dricker. Jag jobbade länge med det här problemet och deltog i en forskningsstudie där jag skulle fylla i hur mycket jag drack en gång per vecka. Det var alltid lite jobbigt för jag låg precis på gränsen till riskbruk varje gång när jag summerade och det var bara i smyg jag drack.
Som dr Pihl säger: ”you can’t change what you don”t acknowledge.” Och smygandet i sig gör lite att problemet inte finns.
Jag gick till en beroendeklinik. Trodde jag helt skulle hålla upp då men det gjorde jag inte. För mig var det viktigt att verkligen grotta ner mig i varför, hur och att jag drack. Jag drick ju inte så mycket eller ofta, men jag var ju medveten om att det inte var normalt. På beroendesidorna finns också nu vi som har slutat att dricka och som kan beskriva vilka stora fördelar det finns med det. Skicka dit din man, jag vet nu att även små mängder alkohol har en dålig effekt och man mår bra av att ha en lång period med total avhållsamhet. Lycka till!

Det beror inte på dig att han inte fungerar. Men du beskriver en situation som nog inte är bra för någon i familjen.
Du beskriver en vuxen man som kastar glas och inte har klara gränser. Det är inte första gången han går över gränser, för det är en gräns när man blir arg och det tar sig fysiska uttryck.
Du beskriver också en vuxen man som inte hanterar vuxenlivet. Du skriver att han är snäll och bra med barnen. Men för att räcka till som förälder så måste han också vara en god förebild och så ser det inte ut nu. Det låter som om han verkligen behöver hjälp att ta sig ur sin situation. Hans chef ger honom uppgifter som du utför? Han fungerar inte, varken på jobbet kanske eller i ett vuxenliv och det är inte din uppgift att lösa det åt honom. Visst kanske det är bekvämt för honom när du sköter allt, men det är nog inte så stärkande psykiskt. Han måste växa upp och ta ansvar. Även för sin egen skull.
Och nu alkoholen på det. Han dricker starksprit. Jag som kommer från beroendesidorna anser att det är en stor varningstriangel på det. På allt du beskriver om hans sätt att dricka faktiskt. Alkohol är väldigt, väldigt farligt och det leder till allvarliga skador på hjärnan beroende på hur och hur mycket man dricker.
Jag tycker att alkohol verkar fungera lite olika på olika människor, men en variant är passiviteten - oförmåga att sätta igång med saker, oförmåga att ta tag i problem, oförmåga att lära nytt och utföra saker.
En annan sak är personlighetsförändringarna. De är jag mest rädd för. För till slut har du druckit bort allt som gör dig till en människa. Omtanke, kärlek till andra etc. Kvar finns en arg, elak och bitter människa som lastar andra för sin oförmåga och anser sig utsatt för oförätter.
Du lastar dig själv och frågar dig hur han ska kunna bli bättre om du konstant är arg på att han inte gör tillräckligt. Och jag tror att ni behöver hjälp med just den situationen om ni ska komma vidare. Du har verkligen all rätt att vara arg. Du har hela ansvaret. Hos oss har det ibland varit snedfördelat och jag har varit arg på det, men det är inte i närheten av det du beskriver. Som föräldrar har ni samma ansvar, men jag tror inte att ilska och krav kommer att leda till en förbättring. Han ser ingen väg ut och behöver guidning tror jag. Men du kan inte göra det. Det är inte ditt ansvar och du har rätt att egentligen kräva att ni delar ansvaret som föräldrar. Jag har lite medberoendetendenser (min sambo dricker inte). Jag menar lite tendenser att över ansvaret för andras mående och en tendens att vilja hjälpa och det inte håller i längden för att man faktiskt inte orkar. För att få lite ordning på det här och sortera ut har jag börjat tänka på människor som boxar.., min box-mina behov och problem, sambons box - hens behov och problem, mammas etc. Om man har en tendens att sätta sig själv och sina behov långt ner på listan blir det tillslut övermäktigt. Du skriver om hur TRÖTT du är. Med rätta. Du bär både din box, barnens och mannens just nu. Det är svårt med barnens, men mannen måste kunna hantera sin egen box och att du gör det åt honom hjälper ingen av er i slutändan. Du har fått jättemånga bra tips härinne. Administration har skrivit att du kan kontakta dem direkt och jag tror verkligen att ni alla behöver hjälp och stöd ur situationen. Det är svårt att se det när du är mitt uppe i det och så trött att du bara fixerar på nästa milstolpe du måste hinna till. Det finns inte tid för reflektion. Jag hoppas att du hittar en väg att bryta det hör negativa mönstret. Du behöver inte vänta på din botten. Det är inte du som dricker. Gör nåt imam du själv går in i väggen.

@Åsa M bra sammanfattning 😊
@Annm hur går det?

@Åsa M
Det är sant att det inte skulle öka tilliten i längden, kanske är det en dålig idé, men jag vet inte annars hur jag ska kunna lita till 100% på att han är nykter. Han skäms så mycket för det att han skulle säga nej om jag frågade om han druckit. Han tycker att det är extremt pinsamt att prata om och det gör det hela så svårt.

@Orolig_nu att vara ensam är bättre än att ha en relation med ett vuxet barn. Snälla, var rädd om DIG. Ta hand om DIG.

@Snödroppen
Tack! Så skönt att få sånt stöd.
Känslorna är verkligen det svåraste, det är en riktig berg och dalbana. Men man lär sig väl med tiden och se ur andra perspektiv som du skriver.
Angående medberoendet behöver jag verkligen lära mig mer, har aldrig sett mig som det men förstår att det kan vara på olika sätt och i olika grader.
Försöker verkligen göra saker som jag tycker om just nu även om det känns tungt, blir mest ut i skogen med hundarna och njuta av doften och lugnet.
Stor kram tillbaka till dig
<3

Hej Filmen och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Du har hittat hit och startat en tråd här, bra gjort! Det krävs både mod och kraft för att vända sig utåt för stöd. Du och din man ska separera och en fråga du har handlar om barnen, vad kan en säga till dem. Till att börja med att prata med barnen är en god idé, ni kommer alla må bättre av att prata om det och barnen kan känna sig trygga kring att det är okej att prata om det och veta att det inte är deras fel.

Här finns en länk med lite information och idéer kring hur en kan tänka kring barn i olika mognad och hur en kan prata med dem: https://www.regionkronoberg.se/contentassets/acfb24e358c649febe63aa853e…

Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart, skriv gärna flera gånger här om du vill så kommer tråden igång. Hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt här inne!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tänkte skriva av mig lite och höra vad andra har för erfarenheter när en närstående dricker för mycket. I detta fall är det min man. Jag tror han är på väg åt fel håll. Jag vet inte ens riktigt var jag skall börja. Vi har varit tillsammans i 19 år och har haft ett bra/lyckligt äktenskap fram tills för något år sedan då han började dricka för att döva sina känslor av olika anledningar. Vi har de senaste åren gått igenom en svår kris och min man har svårt att hantera det. Jag tror att det är därför han dricker. Det gör han öppet, men också i smyg... Han tror att han kan dölja det, men jag märker det på både beteende och lukten av alkohol, som han försöker dölja. Jag tror i ärlighetens namn att han tömmer minst 1 bag in box per vecka och mer därtill då det också dricks på middagar, fester, med kompisar m.m. Vi har pratat om detta ett antal gånger och hur jag än säger (konfronterar) det till honom så blir det oftast bråk. Då kan han säga saker som att det inte är konstigt om han döljer det så som jag beter mig. Att bli skuldbelagd för ngt som ngn annan bestämmer sig för att göra tänker jag inte ta åt mig. Jag har ju förstått att man inte skall prata med den som har problem på ett anklagande sätt så jag har uttryckt min oro så jag skäller absolut inte på honom. Sedan under våra bråk/tjafs så kan han tycka att jag är tråkig, som inte känner för att dricka i tid och otid för "man skall ju njuta av livet", som han uttrycker sig. Vad är det för njutning om man gör det ofta för att bedöva dig själv? Måste också tillägga att det känns som att han någonstans fattar att han måste lugna ner sig för han har, vid ett flertal tillfällen "lovat" att han skall göra det. Sen går det några dagar, jag åker iväg i några timmar på kvällen och när jag kommer hem så möts jag av en man, som inte är sig själv....
Hoppas inte detta blev för osammanhängande nu. Jag har mycket mer att skriva, men då blir det ett ännu längre inlägg. Jag vill gärna veta om det är några fler där ute, som går igenom samma sak? Känner mig så frustrerad och fruktansvärt ensam....

@Orolig_nu
Det du beskriver är inte på något sätt okej. Jag känner starkt med dig.
Du sitter i en mycket svår situation och behöver söka hjälp.
Fortsätt skriv här inne och få stöd av andra som varit i din situation.

Kram

Nu har han en ny vända. All energi går åt detta.
Önskar mig bort. Vill inte mer.
Han är ju ändå så fin, så oerhört snäll, vill alla väl. Alltid the good coop när det gäller barnen. Ett barn visade mig en buske han gömde whiskeyflaskor idag. Ännu ett lågvattenmärke.
Jag är numera den som är konstant arg och iaf verbalt våldsam (när inte barnen hör). Vill liksom bara kasta honom. Hejdå! Syns aldrig mer!
Sen kommer hans förbannade snällhet, hans oförmåga att fixa saker så jag känner mig behövd, mitt kall. Och hans förmåga att vara med barnen, när min energi är slut. Jag tror och hoppas han är nykter då. Jag lämnar, hämtar, fixar middag, nattar, förbereder kläder och mellis och allt för aktiviteter för morgondagen.
Han tar dem en timme och jag hade självdött utan den. Han har inte varit medvetet fysiskt våldsam mot mig igen.
I förrgår blev jag rädd, när han slängde ett glas med vatten i golvet, puttade bordet. Jag bredvid. Mitt fel eftersom jag var superprovocerande.

Jag känner mig så oerhört trött. Min man har inte ens något bankid längre, inget swish, jag sköter allt. Hans chef säger till honom att registrera uppgifter, han säger till mig dagen innan. Han går med barnen, och jag liksom sitter och gör jobbet åt honom. För att tjäna tid till vila för mig själv. För att jag inte orkar bråka, inte orkar hålla barnen borta medan han gör jobbet. Tvätt, disk, föräldramöten, utvecklingssamtal, ledighetsansökningar, städning, bilvård, trädgård, aktiviteter, matlagning, klädinköp..
Allt är på mig och får fortsätta vara det om han bara blir nykter..Men det kommer han aldrig bli om jag konstant går runt och skannar honom och är bitter för att han inte gör/tillräckligt.
Såklart blir han inte frisk om jag fortsätter sätta gränser. Kanske är det sättet jag sätter gränser som är fel, eftersom jag är så otroligt arg och bitter?
Samtidigt blir jag bara så WHAT THE FUCK, varför ska jag jobba ihjäl mig gällande personlig utveckling och olika kommunikationssätt när han inte gör något?

Samtidigt, kanske är han förlamad, bortdomnad av att aldrig duga, att bara ensam och att vad han än gör är det fel (för mig).

Borde jag vara snabbare att förlåta?HUR förlåter jag när jag inte känner tillit eller trygghet?
Hur går jag vidare när han inte har förmåga att betala räkningar, sköta sitt jobb, gå upp i tid, sköta ett hem?
Alla konsekvenser drabbar ju barnen (men det gör ju hans alkoholvanor med. )

Jag borde tagit mig ur den här relationen. Är rädd för att bli ensam. Är rädd för min mans skull. Är rädd för barnens skull.
Jag är tyvärr inte i botten än.
Är såååå trött.

@@britt
Du är så klok och har sån insikt.
Så fint att du redan ordnat hjälp för dig själv.
Så hade jag med det; svårt att sortera i allting. Det tar tid att få perspektiv, man kan förstå det logiskt men det tar tid innan man förstår det känslomässigt.
För mig är det som att växla spår i hur jag tänker.
Tänker jag ur mitt egna perspektiv?
Brukar jag fråga mig, medberoendeflickan finns så djupt inrotat i mig att jag ofta behöver stanna upp och fundera.
Djupt där i sig själv så har man svaren, man behöver hjälp och stöd att våga lyssna på den igen.
Kramar och var snäll mot dig.
Det finns hopp ❤️

@Åsa M Tack snälla. Vi har beslutat att han inte ska bo hemma på ett tag så att vi inte sårar varandra mer och så får vi kämpa på var sitt håll och ta en dag i taget.

@EsterHanna underbart. Vilken härlig styrka jag känner när jag läser ditt inlägg.

Hej Vänner!!! Loggade in, första gången på länge. Läser bara denna tråd, orkar inte ta i de andra. Känner inte igen den personen jag var som skrev här. Minns bara hur det kändes att vara henne. Nu vandrar jag bara framåt, är mig själv och min dotter nog.
Min mamma envisades med att diskutera mannen, hur mår han, var är hon osv och sa i från till slut. Vill inte höra om hur han mår/står/går.
Nu håller han sig undan sitt fängelsestraff och då ringer han inte heller från sitt nya nummer för han vet ju att jag ringer polisen direkt.
Denna resa var en lärdom. Oj en sådan viktig sådan men glad och tacksam att den inte blev längre. I dag fick jag ett armband av en tjej. Hon hade gjort det av pärlor med bokstäver på. På armbandet står :"Här gillas inget jävla läge". Hade tydligen sagt så på ett möte. Det var fint, ska ha på mig det ofta! All min kärlek till Er alla! Och tack för Ni fanns och finns!

Tråkig stämning är bättre än en drängfylla, alla dar i veckan. Stå på dig, annars gör någon annan det.

Det är fantastiskt att du orkat vara stark för både honom och dig. Tänk på att du måste också tillåta dig att vara svag. Allt är jobbigt ibland även för den som är anhörig. Låt det vara så tills du hittar dina strategier för att hantera chocken, ovissheten. Han kan inte lova något nu och du kan det troligen inte heller. Ni måste ta hand om er själva på var sitt håll innan ni kan fokusera på att laga tvåsamheten.

Uppdaterar igen- passar på när det går bra, åt rätt håll! Maken har valt att söka stöd även i samtal nu. Känns som en seger- nåt han inte önskat tidigare. Nu är han beredd att rota i allt det såriga, jobbiga. Jobba med sig själv. Jag är glad och lättad men absolut inte helt trygg ännu. Men vi pratar om det också , hur det känns och vad vi känner. Han har även fått tabletter för att dämpa oro samt för sömn. Långsamt framåt...

@Sisyfos tack, jag uppskattar din feedback. Vet att du kommer från andra sidan och det känns värdefullt!

@Snödroppen Tack för ditt fina svar. Många bra saker jag tar med mig, gillar ärlighet. Försöker verkligen tänka på mig nu, även om det är svårt i alla tankar just nu. Men ska börja anhörighetssamtal och har också börjat träffa en psykolog. Och jag tror också att det är sjukdomen som talar ännu, vet inte hur lång tid det kan ta innan han börjar se klart.

Oj, vad svårt. Hamnar man i det facket att man ska kontrollera varandra är det lätt att man skjuter över ansvaret på varandra också. Det vore bättre om man kunde lita på varandra - och man ska verkligen inte behöva ha en alkoholmätare för att mäta tillit. Finns den inte där så är det svårt att hitta den, är min erfarenhet.
Mitt ex kunde dricka 9 glas vin på en kväll och oavsett vad han sa dagen innan (det blev för mycket igår, jag måste hålla upp, inget vin nu) så hamnade han där ändå. Kunde aldrig förklara det. Kunde aldrig kontrollera det. Det går inte att bygga tillit med en sådan person. Man måste känna efter själv var ens gränser går. Det är så lätt att dras med. Om du inte kan lita på honom nu, skulle en alkoholmätare verkligen hjälpa för dig?

Känner mig vilse. Känns som att jag befinner mig i en film och inte i mitt liv.
Min man, som jag nu ska separera ifrån är alkoholist.. vi har tre gemensamma barn som nu kommer bo hos mig.
Problemet är hans inställning. Han är minsann inte alkoholist (han äter två mediciner för att minska alkoholsug) och han dricker i smyg. Han tycker att alla runt omkring honom är dumma i huvudet och inte fattar nånting. Vad gör man? Vad ska man säga till barnen? De är 14, 12 och 6.

@@britt
Hej Britt.
Det låter som att ni båda har haft det väldigt tufft.
Du vill att någon ska skriva något fint.
Du är inte ensam ❤️
Förstår din oro och ovisshet, det enda jag kan dela med mig är mina egna erfarenheter.
Jag gick igenom denna berg och dalbana i flera år till jag tillslut lämnade.
Oavsett hur han gör så är han just nu för sjuk för att kunna lova dig något.
Du behöver också hjälp, hjälp att få perspektiv, hjälp att förstå sjukdomen, hjälp att hitta vad som är viktigast igen: DU.
Det är sjukdomen som talar när de vänder allt på en och skuldbelägger en.
För sjukdomen är lömsk, sjukdomen hör att de lever i förnekelse och projicerar sitt egna på andra.
Så gör vi alla egentligen mer eller mindre men det är en dödlig sjukdom. Mestparten dör av den.
Jag säger inte så gör att vara elak utan gör att det är verkligheten.
Mitt råd är att försöka hitta strategier för dig själv, gränser för dig själv och stöd för dig själv. Sätt dig själv främst.
Styrkekram