Senaste kommentarerna i forumet

@SÖRMLAND71 Fy va jobbigt för dig. Klumpen i magen är inte alls rolig. Måste säga att du är oerhört modig, som har tagit kontakt med hans barn. Jag har också funderat på om man skulle prata med någon, som står nära min man. Jag vet att han skulle lyssna på hans bästa vän, men han vet inte vad som händer här hemma och vet inte om jag skulle våga prata med vännen. Jag tror inte min man skulle förlåta mig någonsin igen. Fast å andra sidan kanske det skulle vara en ögonöppnare för honom. Äsch jag vet inte. Har upptäckt att min man är ganska egoistisk även på andra plan. Känns som han alltid sätter sig själv först. Det har nog alltid funnits, men jag har varit så kär i honom och blundat tror jag. Nu börjar "fasaden" krackelera. Jag vet inte vad jag skall göra längre. Saker och ting känns inte som innan. Tänker mig att jag ger mig tiden till efter nyår och sen tar jag ett beslut eller om jag ställer ett ultimatum, men det känns inte heller bra att "hota". Känns så defenitivt då och känns som att jag inte kommer att få något gehör eller ngn förståelse. Dock vet jag att jag kommer gå sönder till slut och det vill jag inte.
Jag vill inte ha det så här heller och trodde aldrig att vi skulle hamna här.

@@lejo ja du, en tuff helg har det varit...Jag har mått skit o vi har varit osams... Jag har sovit på soffan o han har somnat o flytt iväg i tankarna. Jag har bett honom flytta sig till sä gen flr att jag ska få ro. Tittar på serie o haft egen lugn stund men....klumpen I magen e hemsk. Igår på dagen började vi sakta prata o jag funderar på hur mycket han klarar av i mental press o jag me för den delen.
Han hat inte druckit speciellt mycket men ändå helt " bombad" o jag har frågat rätt ut om han tar nån drog eller tabletter men det stämmer ändå inte riktigt. Får ingen rätsida på hans beteende.
Jag träffade hans äldsta dotter igår, i smyg för honom, o vi bestämde att vi ska ha ett möte med honom o hans mamma om ett par veckor o förklara hur vi känner. Alla hans 4 barn är besvikna o vill ha en förändring också. Första gången jag träffade henne o jag eså nervös för mötet, det blir ju här hemma dessutom o sen blir jag kvar här med honom, det kan ju bli hur jobbigt som helst.
Just nu är vi sams, jag älskar ju honom väldigt mycket o han e hörlig o fin när han e lugnt o glad.... men orkar jag me hans andra sida, jag vet inte ......

@SÖRMLAND71 Hur har det gått? Har ni fått pratat med din sambo? Hur var helgen annars? Här dracks det en hel del. En bib är tömd (fr. fre till sön) + att vi var på en spelning/konsert i lördags och där dracks det "med båda händer". Vi kom hem vid halv 12. Jag gick för att borsta tänderna och då hör jag min man "hälla upp" ett glas från bib:en. Såg inte vad/hur han gjorde, men misstänker att han halsade vinet och sedan gick vi och la oss. Undrar varför det var nödvändigt att dricka alkohol då överhuvudtaget. Igår va vi hemma hos mina föräldrar och åt. Han höll sig hela dagen, men när vi kom hem gick det väl en 5 min innan ett fyllt vinglas stod på vardagsrumsbordet. Kan det vara så att han har ett sug och inte kan stå emot?
Jag håller helt med dig om att det är obehagligt och även otryggt när en person är på det sättet. Jag känner igen känslan från barndomen när min pappa var onykter. Jag nämnde detta för min man någon gång för ganska länge sedan (innan han drack så/för mycket) och redan då sa han till mig att det är så en fru säger till sin man om hon inte vill att han dricker. Jag ville ju bara säga hur jag känner, inte försöka få han till att dricka mindre. Detta var inte ens i samband med att vi drack. Han verkar ha svårt att ta in mina känslor. Jag vill ju bara ha förståelse, inte känna mig skyldig och skam för att jag känner på ett visst sätt. Han om någon borde förstå mig då han haft en en fruktansvärd barndom. Nu när jag tänker på allt så undrar jag vad det är som pågår egentligen. Att förminska den andras känslor är ju helt fel. Ens partner skall ju supporta en och vara på ens sida.

Då var det dags igen, det dricka nästan varje dag fast mannen flera gånger har lovat att sluta. Det är bara ett par veckor sedan han sa ”jag lovar att inte köpa starköl utan bara 3,5 på butik om jag blir sugen”
Jag trodde honom denna gången men det visade sig inte hålla mer än ett par dagar.
Det dricka vardagar som helger, ibland mer och ibland mindre.
Men det värsta är att han har börjat ljuga om mycket annat än hur mycket öl han dricker. Satt en dag och gick igenom banken och såg att han hade fått Swish för att sedan spela bort dem.
Vet inte hur man ska få honom att förstå hur mycket han skadar mig, oroar mig och gör mig arg samtidigt.

Skrev ett mess till hans vuxna dotter o de vill ses så ikväll ska vi ses o prata. Sonen har också skickat ett mess till sin pappa o uttryckt oro över alkoholen, han säger dock ingenting till mig om.nånting .... hur orkar han att bära allt själv?

Gros19
Läste vad du skrivit nu. Vilken mardröm att han försvann men vad fantastiskt att han hittades och vad det lett till.
Hoppas det blir bättre för honom nu, att du kan få känna dig tryggare och vila lite .
Förstår att det är svårt när han är i den situationen han är men om han kan landa och börja trivas kanske förhoppningsvis ett nytt men annorlunda liv kan börja ta form.
Varm kram till dig ❤️

Hej
Det är länge sedan jag skrev nu.
Hur mår ni och hur går det?
Ragna jag hoppas verkligen din dotter fått hjälp.
Jag hoppas att jag kan ge lite hopp med mitt inlägg. Ni som läst tidigare vet hur kaotiska år jag haft med min son. Ut o in på behandlingen .väldigt destruktivt missbruk Lvm och frivilliga behandlingar och återkommande allvarliga överdoser .
Vågade aldrig hoppas på det som är nu.
Min son är nykter och drogfri . Har börjat arbeta och blivit förälder .
Han känns väldigt stabil och fokuserar på sin familj och har ingen kontakt med gamla vänner.
Så alla ni som lever i den ångest jag har gjort. Det kan vända och bli bra .
När man minst anar det . I min sons fall tror jag han behövde nåt som gav honom mening. Nån annan att kämpa för än honom själv. Men jag tror även andra saker kan vara livsavgörande och skapa förändring och ork att hålla i förändringen .
Jag själv mår bra , men är trött. Tror jag kommer behöva tid att komma tillbaka och även att hitta mig själv igen. Just nu är allt jag vill bara att ha det lugnt. Jag har inte så stora behov av nåt annat och kan sakna den jag var som älskade när jag hade mycket på gång men tänker att det får ta den tid det tar.
Jag hoppas så att det vänder för er och att livet är förändrat till det bättre .Skriv gärna .
Varmaste kramar

@@lejo exakt så, skrattar bort o minskar betydelsen av det man oroar sig för. Jag är sjuksköterska o vet ju vad problemen blir o även om man slutar tvärt...
Min sambo är stängd som en mussla nu,blir arg när jag säger minsta lilla. Han e trög o seg i beteende o prat, jag tycker det är riktigt obehagligt... får se vad detta tar vägen

Hej! Min familj är sedan 30 år tillbaka, goda vänner med ett par där mannen är 75 och kvinnan 85. Mannen som jag kallar C, har haft problem med alkohol under många år men det har aldrig varit så illa som nu. Hans bror gick bort för några år sedan i alkoholism så kanske är det genetiskt. E gör allt för att han inte ska ha egna pengar. Om han ändå fått tag på pengar, går han direkt till systemet och handlar. För en tid sedan låg han på gatan och blev hemkörd av polisen. Då frågade polisen E om detta händer ofta, varmed hon svarade nej. Förvisso stämde det att han inte tidigare fått polisskjuts hem men han har ju stora problem med alkoholen. E är förtvivlad och oroar sig hela tiden. Hon säger att hon nog vill skiljas men det är ju inte lätt att sälja hus och skaffa lägenhet i hennes ålder. Sen skulle hon inte klara att leva med oron för honom.
Det som är extra tråkigt i den här situationen, är att de har en dotter cirka 10 mil härifrån. Vi har varit i kontakt med henne men det verkar som hon bara sticker huvudet i sanden. Hon vill helt enkelt inte veta hur stora problem det är. När E pratar med henne i telefon och berättar hur det ligger till, vill hon inte förstå. Hon försöker komma med goda råd till E vad hon ska göra men det märks ju tydligt att hon inte har någon koll alls.
C och E har bara oss här. Vi försöker hjälpa och stötta men nu har det gått så långt, att vi känner att vi inte längre kan hantera det. Ska vi resa bort en helg, känns det inte bra för vi vet ju inte om E ringer och behöver hjälp.
Min fråga är; Hur kan det här paret få hjälp? E vill ju inte resa bort på egen hand för hon vill inte lämna C ensam.
E har föreslagit för dottern att C kan åka till henne ett par dagar. Då slår hon ifrån sig och säger "Aldrig i livet".
Vi märker ju tydligt hur ledsen E är, hur hon oroar sig. För övrigt är hon pigg och alert men det här med C börjar sätta spår.
Det hjälper inte att prata med C. Han lovar att sluta dricka men löftet bryts direkt. Sen är han elak mot E när han dricker, kallar henne för allt möjligt. När han nyktrar till säger han "förlåt" till nästa gång det händer. När vi lämnade dem tidigare idag, låg C på golvet eftersom han somnat där när han kom hem stupfull.
Vi känner både sorg och oro för C och E. E säger att hon ska prata med sin läkare när hon är där, men sen har hon ändå inte fått fram vad hon vill ha sagt.
Vart kan hon vända sig? Vad krävs för att en person ska bli omhändertagen av LVM? Tilläggas ska, att han flera gånger den senaste tiden sagt att "om han inte får dricka ska han ta livet av sig". Räknas detta som att man är suicidal (även om hotet uttalas på fyllan)? Sen undrar jag om polisen gör någon anmäla till soc efter att de kört C hem. I allt detta står E , som också måste få hjälp med sitt mående. Hon hade tidigare en kontakt med en kurator men denna slutade och så rann det bara ut i sanden. Det är ju inte bara samtalsstöd E behöver utan handfast stöd gällande C. Hoppas att vi kan få svar här och hitta ett ingångsläge i den här förfärliga situationen.
Tack på förhand.

@SÖRMLAND71 Jag förstår dig fullt ut när du säger att du inte vet vad du skall göra. Jag är precis likadan och jag tror att man gör det, som känns rätt, men man vet inte på vilket sätt man skall hantera det. Hade varit bra med lite verktyg. Har läst på Iq/alkoholsmart (eller vad sidan heter) på lite tips och har använt dem, men ändå blir jag missförstådd. Jag har ex. sagt vad jag sett och att jag är orolig. Tänker mig att det är det bästa sättet, men ändå bemöts jag med taggar. Jag förstår också det med att det är oattraktivt för det är det. Min man ligger och snarkar med huvudet hängandes, som en däckad "gubbe". Känns så fel att "prata" bakom ryggen på honom för jag vill vara ärlig mot min man och tycker att jag är det också, men försöker säga det på ett bra sätt om det nu finns ett sådant. Jag frågade i morse när han hade kommit upp och lagt sig. Han sa kl. 2 och frågade om jag inte fått väckt honom. Jag sa att jag inte ens försöker längre. Då skrattade han till och sa att han förstår mig. Jag kan tänka mig att han också drack upp kvarvarande vin i glaset för det gör också han ofta. Hur kan det va gott mitt i natten? Jag har också tänkt på en "fristad". Mina föräldrar åker utomlands snart och jag har nyckeln hem till dem. Vilket är mitt barndomshem där jag känner mig så trygg. Tänker mig att jag åker dit då om det blir för mkt här. Vill inte berätta för mina föräldrar så jag "smyger" dit ifall att. Jag vill att de skall få njuta av sin resa och inte oroa sig för mig.

@@lejo precis samma här...Jag e så less o ledsen..Jag valde soffan inatt, avskärmad mig o stänger honom ute..barnsligt, ja kanske men jag vet inte hur jag ska göra.
Han sov i 2 h i soffan med läsglasögon hängande på kinden o nacken hängande,så jövla oattraktiva så man spyr... innan han gick till sängen men innan han gick till sängen så drack han såklart upp halva glaset vin som han somnat ifrån 🙈 sen frågar han varför jag inte kommer o lägger mig i sängen..
Ja precis som ett litet barn som.
Jag måste nog hittade fristad dit jag kan åka o sova ibland när jag känner att det blir för mycket.
Igår va han också trög i talet,lite seg i rörelser o såg "märklig" ut, kanske han bara vs trött men jag förstår inte o dessutom e jag ständigt på helspänn o pengar hur hsn beter sig, ser ut o hur han pratar,sjukt jobbigt!!! Men jag har ju valt detta själv. Vi får se hur det blir idag.

@Pan pan
Jag fattar att det känns som att du sitter i en rävsax så länder jag med.
Du kan säga nej, du kan göra val som är bättre för dig.
Jag säger inte att det är lätt, det har varit den svåraste insikten för mig. Att faktiskt förstå att jag har ett val.
Önskar dig verkligen lugn och ro ❤️🙏

Ni frågar om hur vi andra ser på att dricka. Jag gör också gärna det, men av den anledningen av att jag tycker att det är gott. Inte för att jag måste eller känner ett sug. Viket jag dessvärre tror är fallet för min man. Här har det varit nyktert hela veckan, men idag... Han kom hem med en låda vin. Gick väl så där 5 - 10 min efter han kom hem som han hällde upp ett glas. Frågade mig om det var ok. Vad skall man svara på det? Jag kan inte bestämma över en vuxen människa. Sa inte så mycket och han fattade nog att jag inte ville. Efter min lilla "tystnad" säger han "då tar jag defenetivt ett" eller ngt åt det hållet. Men va f** (ursäkta språket). Han är som ett litet barn ibland. Är det normalt att en, snart 50-årig man, beter sig på det sätt? Känner att vi var där igen att han menar på att det är mitt fel. Att han inte skäms 😡. Har druckit flera välfyllda glas hela kvällen. Förvånar mig inte om minst 2/3-delar av bib:en är uppdrucken. Han har sluddrat och betett sig så där överdrivet. Hatar det beteendet. Känns så falskt på ngt sätt. I nyktert tillstånd kan han vara lite "stel" och allvarlig. Säger själv att nan ska slappna av och njuta av livet. Han kan inte göra det i nyktert tillstånd. När han får i sig några skämtar och skojar han på ett sätt, som inte är han. Visst, jag gillar att flamsa runt och skratta så att tårarna sprutar, men det gör jag oavsett. Jag behöver inte ha ngt för att slappna av. Usch va vedervärdigt detta är!! Jag går runt och tänker mest hela tiden. Vill inte ha det så här.
Nu sitter han iaf på soffan och har somnat. Tycker faktiskt att det är rätt så skönt faktiskt. Tycker inte alls om att umgås med honom när han är så där. Tänker gå och lägga mig i sängen. Innan väckte jag honom och bad honom att också gå och lägga sig. Det gör jag ej längre. Han får banne mig sitta kvar här med sitt vinglas i handen. Häller han det på soffan så får han göra det. Känner mig taskig, men tänker inte "dalta" med honom längre. Säger han att "jag gör som jag vill" så får han göra det, men det gör jag också. Jag gör det som känns bra och rätt för mig.
Hoppas ni får en trevlig (lugn) helg. Ta hand om er där ute!

@Tröttiz tack för din berättelse o skönt att skriva av sig..Jag är i en början o vill så jäkla mycket att han ska bli frisk .. 3 " frivilliga" kvällar utan alkohol för honom o just nu känner jag hopp men vi får se 🤗

@SÖRMLAND71
Jo, förresten, en sak till. Då jag berättat för god vän hur jag hade det, sade hon efter att ha varit tyst en stund
"... Vad skulle du ha sagt till mig om jag berättat för dig allt detta ... "
Ja, då i den stunden var det nog något som åtminstone började "gro" , då jag tänkt efter. Hur jag hade det alltså, men jag fortsatte ändå vara kvar ... Men den kommentaren minns jag att jag hajade till på.

Hej RosaPingvin, och välkommen till forumet!

Tuff och frustrerande situation du beskriver. Ni har pratat många gånger men din sambo hamnar tillbaka i gamla mönster och nu sviktar hoppet om att det någonsin kommer att bli bättre. Klokt av dig att skriva här och söka stöd! Skriv gärna mer och berätta hur du har det och vad du tänker. Ett tips är att starta en egen tråd, då blir det lättare för oss andra att "följa" det du skriver. Det gör du genom att gå in på Forum för anhöriga och klicka på "Skapa ny Diskussionsämne"-knappen högst upp.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

@SÖRMLAND71 Du frågar "Hur långt hade ni låtit det gå innan ni lämnade?"
Jag kanske inte har skrivit det i denna tråd. Det blev så illa att jag försörjde mitt ex när hans pengar tog slut. Och jag förstod efter att jag bott med honom i hans hem i ett halvår, att han var ekonomiskt oberoende, då. Av flera anledningar flyttade vi till mitt hem. Det visade sig att den han arbetade för var en psykopat och svindlare (som nu sitter i fängelse, efter en lång utredning hos polis innan åtal väcktes - flera länder är inblandade, varav flera års utredning). Det kom alltså inte in några pengar längre. Och det var jag som uppmärksammade mitt ex att psykopaten var oärlig. Och mitt ex pratade med en polis han kände och fick då veta att det var span på denna psykopat sedan länge. Jag trodde att rättsprocessen skulle gå snabbare och att mitt ex då skulle sluta dricka, det var det han sa. Och jag köpte det i åratal. Så jag lät hans "hinder" i hans värld komma före min. Jag tycket synd om honom och egentligen ville jag att han skulle söka ett vanligt arbete, men han trodde på riktigt att han skulle bli en dollarmiljonär. Och jag suckade. Köpte mat. Betalade alla räkningar, han beställde alla kanaler då han hade tid att se på tv på dagarna. Jag köpte kläder och skor till honom. Nästan som om jag var hans mamma. Ville inte att han skulle gå i trasiga skor, eller trasiga strumpor. Köpte parfym och deo från dyrt märke. Han ville upprätthålla sin "nivå". Och jag trodde att de pengar jag la ut och de pengar jag lånade ut skulle komma tillbaka. De pengar jag investerade, visste jag var en risk. Och det blev en dyrköpt läxa alltihopa. Men han vägrade flytta ut, när jag gjorde slut. Han vägrade acceptera att jag gjorde slut, flera gånger. Då bad jag hans far om hjälp, att hans son inte kunde bo hos mig längre. Och han hjälpte inte.
Jag sökte hjälp genom vården, innan dess besökte jag Al-anon och en kvinna som var en slags terapeut, men hon var helt okänslig. En lyhörd kvinnlig AT läkare remitterade mig till en psykolog. Och efter 8 månaders väntan fick jag träffa en psykolog som lärde mig sätta gränser. Hon berättade hur jag kunde göra och jag övade och övade. Och inom ett år så ville han flytta ut. Och jag tackade. Jag såg en bild på oss den dagen, då han åkte iväg med liten väska. Och den varma jackan jag köpte honom. Han är full på bilden. Rättsprocessen hade pågått månaden innan. Psykopaten blev dömd till fängelse. Och det var i somras som jag fick information om att interpol tagit honom. Och nu sitter han i ett land där det är krig och han har ingen att muta. Psykopaten är god för miljarder och han har levt hela sitt liv på att lura människor att investera i något som bara är luft. Total bluff. Jag genomskådade honom och jag ville inte längre vara med i de sammanhang där dessa "affärsmän" umgicks. Många blundar. Det finns fruar och barn. Fina skolor. Fina bilar. Fint av allt attribut. Och på insidan, bara fejk. Dessa finns överallt. Jag kan genomskåda många.
Det finns många kvinnor som betalar för sina män, när de vill vara med och leka i ett spel som de inte känner till. Jag antar att det är en slags sekt. När människan blir en robot för att de vill tjäna stora pengar till varje pris. Och så vill de bli hyllade. När de egentligen är svin, som lever på andra och framstår sig vara lyckade, fast det är tvärtom.
Nu skrev jag av mig igen. Jag missade mina bästa år, att bli en mamma, för att jag försörjde en parasit som lät mig betala hela hans show. Men det var min resa att lära. Jag blev av med hela mitt kapital. Men det är bara pengar. Jag höll på att ta mitt liv, för att jag orkade inte ha honom boendes hos mig längre. Och jag hade ingen att prata med då. Jag hittade till detta forum efter att han äntligen hade flyttat ut. Nästan ett helt år efter. Jag undrade hur det var möjligt att jag fortfarande skickade pengar till honom, trots att han flyttat ut. Då förstod jag hur medberoende jag var. Och det var här som jag lärde mig förstå mitt medberoende. Jag övade i ett par år. Och till slut slutade jag dansa djävulsdansen. Idag har jag brutit med honom. Han försöker kontakta mig. Jag svarade kort då en vän till honom dog, en vän som jag också tyckte om. Nu går det bra säger han. Jag tror att han kan nå sina mål och han håller sig nykter. Men jag vill inte ha med honom att göra. Inget alls. För min egen del så gjorde jag om alla utlägg av pengar till gåvor. Jag köpte mig en dyr livserfarenhet kan man säga. Och jag skulle inte vilja ha den ogjord. Jag har nytta av min erfarenhet. I möten med alla människor. Jag kan läsa av allt. Jag väljer min omgivning. Och jag går ifrån om det är något som inte stämmer. Jag väljer mig själv. Och jag älskar mitt liv idag. Vill man ha sitt eget liv och vara sann med sig själv, så blir man det till slut. Då kan det behövas professionell hjälp. Jag förstår mer nu, hur viktigt det var för mitt ex att leva upp till en fasad. Så viktigt, att han tyckte att han kunde använda den kärlek som jag kände för honom. Jag har sett hur kvinnor och män funnit avtal med varandra, om att bilda familj utan kärlek. De som har stora tillgångar, de spelar ett spel och många vill ha en representabel kvinna vid sin sida. Men jag är inte någons docka som ska sitta med och leka någon jag inte är. Det var bara det att det tog mig en jävla massa år att bli av med honom. Nu bor han hemma hos sina föräldrar. Om han inte flyttat därifrån. Jag är i alla fall säker på att hans pappa förstod vad jag menade då jag ringde en kväll i oktober och sa att hans son inte kunde bo hos mig längre.

Han säger att han håller på att bli sjuk, har träningsvärk osv osv....Jag tror han är abstinens men vet inte säkert

@Ecatrina starkt o klokt hur du tänker... Jag stärks också att läsa om hur du kämpar för dig o barnen o respekt o tillit... all kärlek till dig ❤️

@Tröttiz ja det tror jag det gör hos mig me till slut men inte än.... 3 vinfria kvällar o jag njuter men är på helspänn dock....imorgon fredag 🙈

@SÖRMLAND71
"Hur långt? " frågar du. Mitt spontana hastiga svar inombords då jag såg frågan : "för långt".
Ännu idag har jag mina utmaningar, t ex en burk som öppnas och jag får flashbacks ... Obehag i magen ...
Har inget specifikt att gå efter, ingen speciell situation eller så. Men - bäst det var så var det bara stopp. Jag orkade inte. känsla som över natt. Men inte det lättaste då förnuft och känsla brottades med varandra. Förnuftet segrade liksom till slut.

@Tröttiz förstår, jag e så splittrad till det då jag anser att det är mysigt med nåt glas vin... under ordnade former. Tänker att jag måste välja livet med mannen utan alkohol eller utan ... hur resonerar/resonerade ni? Just nu går jag runt med en klump i magen o varje kväll jag kommer hem o han inte dricker är positivt men jag vet ju att det kommer bli andra dagar också...
Hur långt hade ni låtit det gå innan ni lämnade?

Min sambo är nykter sedan i våras. Dessförinnan var han nykter i ca 1,5 år, vad jag vet. Det svåra är att våga lita på det, att han inte har börjat dricka i smyg igen. Jag försöker bestämma mig för att gå på min magkänsla och försöka vara lugn i det, men har svårt att hitta tryggheten i det efter hans återfall i våras. Jag märkte då ingenting utan hittade tomflaskor av en slump.
Min sambo jobbar mycket med sig själv, sitt beroende och sitt beteende. och orsaken till det, sin bakgrund. Han går i gruppsamtal och gick tidigare hos en alkoholterapeut. Där får han inte fortsätta längre, för att det går så bra. Han har börjat yoga och läser massor av böcker. Jag hade hoppats att han fått fortsätta hos alkoholterapeuten, jag tror att han behöver det. Märkligt att den hjälp som visar sig fungera ska tas ifrån kan kan tycka, men så fungerar det här... Jag hoppas och tror egentligen att han ska klara av det, att hålla sig nykter och må bra. Det finns en rädsla hos mig att bli sviken igen, att vara för naiv och blåögd, lättlurad. Men jag vill inte börja kontrollera, leta flaskor och vara misstänksam. En svår balansgång.
Min sambo mår mycket bättre nu, han har stort fokus på sitt mående och det är bra. Hur jag påverkas av honom, hans alkoholism och beteende, det pratar vi sällan om. Jag tror det måste få vara så, han kan inte ta in det just nu, är fullt upptagen med att må bättre själv. Det kan kännas orättvist och jag kan känna mig ensam i det hela. Men jag vet att många har det så mycket värre, jag tycker att han gör det bra och vill verkligen tro att det ska hålla i sig. Känner ändå att jag måste vara den starka i vårt förhållande, och så kommer det att förbli.

Tack

Hej igen @SÖRMLAND71 , nu har vi löst det och de tidigare dolda kommentarerna är tillbaka!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen