Senaste kommentarerna i forumet

Tack för hjälpen och jag tror att det inte gör så mycket

Hej @SÖRMLAND71 och ni andra som skrivit med varandra här, vill bara säga att jag redigerat @SÖRMLAND71´s tidigare användarnamn efter önskemål och då det är i syfte att anonymisera var det extra viktigt att dölja de kommentarer där användarnamnet fanns med i "titeln" då det tyvärr inte gick att radera bort.

Ledsen för att det inte gick att lösa på annat sätt. Hoppas det ändå blir förståeligt att läsa i tråden.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Då jag var "inne i det" kunde jag nog dricka lite, men drack mig inte onykter. För mig kändes det etiskt fel. Tog aldrig ett sådant initiativ själv att ta fram något.

Tack 🥰 jag har en som jag kan prata med och säkert hjälper mig men det är så svårt å ta steget. Dom sista dagarna tror jag han har druckit lite men han undviker mig och jag han för jag orkar inte med några bråk. Men sa till honom förra helgen att jag är så jävla trött på detta och hur tror du våran son tycker när han kommer hem under helgerna å bara ha en pappa som är full. Han blev skit sur å gick å la sig. Sonen går på gymnasium å kommer bara hem under helgen. Å nu är d farsdag på söndag å då ska man sitta där å säga grattis till världens bästa pappa fast jag tycker att han inte är det och så känner jag mig elak när jag tänker så. Nu ska vi även fira jul hemma iår för d ville dom andra och jag har redan panik och ont i magen för detta😔 känns som om jag sitter i en jävla rävsax och kommer ingen stanns. Men d är väldigt gott å kunna skriva av sig här till er som förstår❤️

2 dagar nyktert här hemma nu... men..Jag är ändå nervös o stressad, eller så kanske han tänker till. Men jag vet att så fort vinet kommer fram så kommer jag va orolig igen o det är ju snart fredag 🙈
Hurgör ni själva med alkohol? Jag tycker det är gott att dricka lite vin ibland men nu tvekar jag... känns inte okej när han har såna problem. Men..det är också ett medberoende tror jag, att ändra sitt eget beteende fastän man kan dricka med måtta eller är det respekt? Jag snurrar in mig i tankar o känslor hela tiden.
Vill ju bara att han ska vara rädd om sig och om oss

@sape
Jag tänker att man kan stötta genom att göra just det du beskriver. Följa med på AA-möten, uppmuntra honom att ringa när det är svårt att stå emot suget, genom att han får komma till dig som alternativ till att ta en öl.... osv. Bara du gör det som känns bra för dig och inte blir för arg och besviken om/när han tar ett återfall. De flesta har ingen rak väg till nykterhet utan det är två steg framåt, ett steg bakåt .... osv. När man är anhörig är det ibland som att gå balansgång på en slak lina,,man vill stötta men om man är FÖR angelägen kan man ta över ansvaret för mycket. Och ansvaret är HANS.

Ja ni... Jag ät på helspänn hela tiden o det tar kraft. Skäms över att jag inte tänkte längre när jag flyttade in till honom men men nu är det så o jag väljer att försöka ett tag till..
Är det någon som vet hur jag ändrar mitt användarnamn? Skulle vilja göra det

Jag funderar på att lämna min sambo.
Han var skitfull då jag kom hem igår från jobbet. Vi har pratat om detta så många gånger jag Har gett honom miljoner chanser och han bättrar sig ett tag. Jag tror han har dåligt samvete för att jag skällde ut honom i morse innan jag for på jobbet. Jag orkar inte mer! Jag grät mig till sömns i gästrummet för jag orkade inte sova med honom.
Innerst inne vet jag att det aldrig kommer bli bättre aldrig och han kommer aldrig erkänna att han är alkoholist!

@Självomhändertagande Jag känner också in mycket av andra människor. Har läst om högkänslighet och tror att jag nog är lite åt det hållet. Det är bara en "självdiagnostisering", men för min del hjälper det att läsa mycket för jag lär mig och framförallt lär jag mig att förstå mig själv.
Känner också igen mig i det om att man håller tyst om det man inte skall prata om. Det var så jag blev uppfostrad. Allt skulle se så himla bra ut utåt och jag skulle alltid vara den duktiga flickan. Det har hängt med mig och jag har förstått det först nu. Har alltid kallat mig "diplomatisk", men fattar att det är ett (onödigt) beteende jag har. Nu övar jag på att stå upp för mig själv. Jag vill inte att någon skall trampa på mig någonsin mera. Det går upp och ner och jag hatar att känna mig obekväm i situationer, men jag måste lära mig att känna mig bekväm i obekväma situationer. Sen vill jag absolut inte vara eller bli en elak människa, men jag vill inte längre acceptera att bli behandlad på ett förnedrande sätt. Jag skall inte längre se "mellan fingrarna" och jag skall inte längre bara ta in allt och samla på mig utan nu gäller det att säga ifrån direkt. Va bra det känns att skriva detta och underbart att läsa det när du skriver att man skall tänka på att man är superwoman. För det är det vi är!!! Jag känner en styrka av att jag fungerar som människa trots allt jag gått igenom. Jag ger mig en klapp på axeln av att jag har klarat av alla motgångar i livet. Jag önskar inte att jag hade behövt göra det, men någonstans var detta meningen. Annars hade jag fortsatt i samma spår i all evighet och inte fattat att jag ibland mår som jag mår. Nu känner jag mig själv bättre och vet att jag alltid klarar mig oavsett vad. Jag har underbara människor runt mig och vet att en hel del om inte alla skulle stå och ta emot mig med öppna armar om jag beslutar mig för att ta steget...
Kram på er ❤️

@Åsa M Ja, visst är det eländigt. Jag minns ännu doften av hans vin. Hela han stank vin. Det var inte bara städvin. Det blev alla möjliga anledningar till att stapla tomma kartonger på varandra tills berget blev fullt.

@@lejo Jag läste ditt inlägg igår och tänker på taggarna utåt. Det var så bra att du skrev det. Det förklarar så mycket. Jag möter människor i olika situationer och jag känner in mycket. Nu förstår jag taggarna mer. Har inte tänkt på just det, eftersom jag valde att "fly" till hälsosamma aktiviteter som jag bjöd in andra på. Och så fick jag höra om andra människors eländes elände. Det gjorde att jag stod ut. Det tog mig flera år att berätta för dem, om mitt tidigare eländes elände.
Och nu när jag skriver det, så är det märkligt, att jag höll tyst. Men det är ju också så jag är. Jag håller tyst om det som man inte ska prata om. Jag pratade förstås med professionella, inom vården. Och det hjälpte att säga det högt, vilket jävla skitliv jag hade. Men jag klagade visst aldrig. Jag berättade bara hur jag hade det. På något sätt så trodde jag att det var min skit att reda ut.
Symtom och diagnoser kan ställa till det. Svårigheter att förstå. Tolkningar som görs utifrån endast sig själv. Om man ser ut över stjärnhimlen så tänker jag idag, att det finns oändligt mycket sätt att tolka på.
Jag har övat på att vara rak och idag säger jag hur jag vill ha det. Jag har inte tid att slösa mer tid.

Och jag tror att alla behöver komma till sin punkt, till sin vändning, att nu är det dags för förändring. Man kanske behöver planera eller ladda. Eller träna och tänka att man är Rambo eller en superwoman.

Den fysiska rörelsen gav mig balans och styrka att orka sätta de gränser jag inte tidigare satt. De gränserna som gjorde skillnad. De gränserna som gjorde att han ville flytta ut.

Igår rensade jag min dator på allt, då den ska in på service. Jag upptäckte att jag hade kvar bilder på mitt ex någonstans i en dimmig mapp. Idag ser jag att han var berusad på ögonen. Han var berusad hela tiden. Det såg jag inte när han äntligen flyttade.

Det går att se. Och det går att känna, dofta och lägga märke till, när man en gång har lärt sig.
Det är en sådan eländig sjukdom. Som lamslår familjer och relationer.

@Självomhändertagande oj vad "städvin" känns jobbigt att läsa! Mitt ex kallade Systembolaget för Apoteket, jag ryser fortfarande av det.

Jag måste också säga att jag är tacksam över denna tråd. Att skriva med människor som verkligen förstår är ovärdeligt. Tänk vad många av "oss", som finns där ute. Samtidigt, som ddt är sorgligt så är det skönt att få skriva av sig. Jag känner igen mig i så mycket, som jag läser här, men ändå känner man sig så ensam och liten. Jag vet att mina vänner skulle stötta mig till 1000, men vill inte prata om detta med dem. Jag har berättat för en som stöttar mig i ur och skur. Dock vill jag prata om andra saker också även om jag hade behövt "älta", men jag vill inte att detta skall ta över mitt liv. Vet dock att "smällen" är mycket nära och jag kommer snart att brista och "skälla ut" min man. Vet att det är fel väg att gå, men jag har testat med allt. Varför jag tror att jag är på bristningsgränsen är för att jag går runt och är lite småirriterad från och till känns det som. Har upptäckt att jag nog är lite passivt agressiv. Jag känner att jag är överkänslig och tar mycket som kritik och har taggarna utåt. I normala fall skulle jag inte reagera så här för struntsaker. Allt bottnar nog i att jag är så förbannat trött....
Kram på er där ute ❤️❤️❤️

Mannen tog blodprov, som visade dåliga blodvärden och levervärde. Men fortsätter sitt drickande. Jag ser mitt medberoende. Vill inte dela detta med någon annan. Vill inte belasta våra barn. Skulle kunna tala med min syster, men tror att det är skam, jag känner?

@lejo
Läser en del av denna tråd. Känner igen mitt yngre jag. Minns när jag skulle provbo hos mitt ex. Han hade en öppnad lådvin en vardag och hörde hur han och hans vän kallade det för "städvin" senare. Jag trodde de skämtade. Jag har på riktigt haft svårt att förstå ibland. Skämt och skoj. Jag har adhd och har haft svårt att tolka olika uttryck hela livet. Fick diagnos för ett par år sedan. Har lärt mig allt jag behöver lära mig om hur den funkar för mig. Det är så intressant. Idag observerar jag mycket, på andra sätt. Och jag är mycket snäll med mig själv. Och förstår hur jag kunde fastna i många år med mitt ex. Jag tömde till och med mina tillgångar för hans skull. Eller för att jag hela tiden fastnade i att "hjälpa" honom när han aldrig ville ha hjälp. Men så har jag fastnat i att hjälpa människor hela livet. Och jag insåg att jag hade ett sätt att vara medberoende i många relationer. Det var en riktigt bra sak att upptäcka. Som kom att upptäckas när jag lärde mig säga stopp.
Resan, det är resan som är intressant. Vi ska lära oss. Och så ska vi förhålla oss till det som är. Varför väljer vi att hjälpa, att vilja förändra, trots att vi vet alla, att ingen som inte vill förändras kommer att göra det.
Något ska vi upptäcka på vägen, men vad.
Jag frågade mig länge, hur vill jag ha det i mitt liv.
Hur vill ni ha det i erat liv.
Hur kan ni få det.
Tycker du att du förtjänar det du önskar.
Det finns många bra frågor att ställa sig själv.
Så fint att ni har hittat varandra här. Och jag hoppas så innerligt att ni hittar det stöd som ni behöver.
Och att ni orkar ställa er de där frågorna till er själva, som tog mig flera år att ställa.
Hur vill jag ha det i mitt liv.
Och det tog mig lika många år att landa i en förändring.
Jag kommer förbli barnlös för att jag valde fel man när jag önskade bilda familj, men jag skulle lära mig att sluta hjälpa andra före mig själv.
Och den resan önskar jag aldrig ogjord.
Ta hand om er!

Hej , jag e så tacksam över den hör diskussionstråden och samtidigt väldigt beklämd som ni skriver också. Att vi ens har utsatt oss för detta , att vi håller på o förklarar att vi älskar vår partner ...något som är självklart men svårt när man lever med en person som är personlighetsförändrad ofta osom.man tycker aningen synd om också... Jag börjar tyvärr tycka att min nya sambo är oattraktiv när jag kommer hem vid 17 tiden o han har dessa simmig ögon o luktar vin.
Jag vill inte leva med en alkoholist o fattade nog inte hur illa ställt det är.
Men....Jag får ständigt hopp när han till o me i helgen frågade om det va ok o ta en öl ... Jag pratade om hur tacksam jag vaöver en lugn o fin helg ihop, vi drack vin men måttligt.
Jag tränar, tar hand om mig, jobbar o promenerar o gör regelbundna meditationer för ro i själen.

Och så när jag promenerat idag o fått ro 40 min från bussen hem från jobbet så hade han hällt upp vin....Jag gick i taket, sa bara att jag inte orkar o gick en runda på mörka vägar o sen hem efter 20 min.
Jag blev rasande o försökte resonera med honom..inget resultat alls, han nekade till att han druckit innan idag trots att jag såg.
Han smiter undan o ter sig som att jag överdriver o tjatar. Jag försökte i lugn o sansad ton förklara min oro. Men till slut så hällde jag ut hans vin i vasken, inte stolt över det men jag blir så äcklad.
Varför utsätter jag mig för detta....
Vill inte bjuda hit vänner
Vill inte alltid åka direkt hem från jobbet
Vill ha mer tid hemma själv i lugn o ro
Jag orkar inte oroa mig över vad detta drickande kan leda till.
Han har alltså druckit varje kväll i 13 veckors tid med undantag för 3 kvällar. Ofta dricker han en flaska sammanlagt, lurigt med bag in box.
Jag försöker fokusera påmin hälsa,välbefinnande o träning men saknar den fina man jag trodde hN va...
Funderar på hur jag ska hantera alla tankar o känslor utan att bli arg o "ställa till en scen"....
Jag tror att jag borde flytta men jag vill ge honom en chans o kanske visa att hann kan hålla sig ifrån vinet...men hur länge kommer jag orka. Medberoende går fort o bli 🙈
Läskigt o sorgligt o fasen att de inte kan vara rädda om dig själva och om oss ❤️

Känner igen denna vånda att våga anmäla. Sätt själv i den sitsen under väldigt lång tid och hade ångest över att jag svek min man genom att anmäla honom.
Slutligen gjorde jag det och det blev då fler i vår familj som gjorde det.
Jag valde att förstå gången göra det anonymt vilket du har all rätt att göra men såklart misstänkte han mig och var ju allt annat än glad på mig.
Men det är värt det. Vi som kan se nyktert från utsidan måste göra det för alkoholen och tabletter är en snabbt nedåtgående spiral och de är själva inte medvetna om hur farligt det är för dem själva och framför allt inte hur barnen blir så väldigt drabbade.
Så för barnens skull, tveka inte utan bara gör.
Kram Azalea🧡

@Mimzan tack för att du tog dig tid att skriva.
Ja jag misstänkte att detta skulle ske i och med han har druckit så pass länge och vill nog bli nykter men tanken av att ”aldrig mer få ta en öl” är sjukt läskig och stark. Jag är på och tjatar nog lite för mycket men vill så gärna att han hpller detta och erbjuder mig att gå med på hans möten.
Han har druckit vid 2 tillfällen som han berättar om under denna period.. berättade hur ledsen jag var och att jag fattar att det är svårt men han måste hitta annat att ta till än alkohol. Sa att han skulle ringa mig så kunde han komma hit när han ville ta en öl. Han går även på AA som också har en lista med en massa namn han kan ringa innan det händer. Hur stöttar man samtidigt som man markerar att detta är sjukt fel utan att skuldbelägga så det blir för mycket för honom?

@granen123 jag förstår, vissa dagar var min också full när jag ringde och sa jag ”jaha du har druckit, då ringer jag en annan dag när du är nykter, hejdå” det funkade också då jag kände även då att jag har visat att jag finns och markerat igen att jag inte accepterar hans drickande. Jag tog kommandot över hur samtalen och tillfällena blev.
Jag har också nyligen fått vetskap om att man kan orosanmäla en missbrukare. Jag hotade med det nu för min pappa, att om han inte går med på en förändring kommer jag göra orosanmälan på orosanmälan. Det kommer kräva många anmälningar för att vården ska göra något men jag sa att honom att jag kommer fortsätta och tänkte ändå att det skulle hjälpa mitt egna psyke också.
Vet inte om det hade fungerat då han gick med på att gå på AA och beroendecentrum istället men kommer ta till det om han nu väljer att inte fullfölja detta

Helgen gick bra, men drickat fanns där. Vi var ute och åt på restaurang. Vid ett av borden satt ett par och båda drack bara cola. Jag önskade att det var vi. Känns som att vi inte gör ngt längre utan att det skall drickas. Fy för det! Hoppas er helg gått bra ❤️. Från en sak till en annan. Jag vet med nästan 100 % säkerhet att min man fattar att han överkonsumerar/har problem med alkoholen. Känns så när han pratar om (sitt) drickande. Han kan också "skämta" om det, men jag hör ändå allvaret och på något sätt sorgen i rösten.
Jag funderar och funderar över mitt liv. Hur jag vill ha det och vad jag behöver. Är 40 + och många härliga år kvar att leva så jag tänker om allt detta är värt att leva kvar i...
Skäms nästan och skriva det här, men jag tycker att det är så skönt att få egentid både hemma och när jag är iväg. Det behöver ju alla oavsett, men att inte behöva ha den där känslan av att inte veta vilket tillstånd han är i är så skönt och jag kan slappna av.

Ja, steg ett att erkänna sig maktlös känns viktigt. Så svårt att verkligen acceptera. Som att stå bredvid när någon drunknar… TAck för bra kommentarer. Jag ska absolut gå med i en anhöriggrupp och rekommendera mina andra barn att göra detsamma.

Jag minns min tid i buren. Varje gång jag öppnade min ytterdörr så klev jag in i buren, där jag var fri fysiskt att röra mig som jag ville, men ändå fången i en bur. Jag minns flera nätter som jag tog min kudde och täcke och la mig i badrummet. Jag stod inte ut, att ligga i sängen bredvid mitt ex. Jag stod inte ut hur han rökte och drack på nätterna och var i alla rummen. Jag stod inte ut. Och ändå stannade jag kvar i min bur, vingklippt i åratal.
När jag gick hemifrån och gjorde de saker jag behövde göra för mig själv och för andra i omgivningen, då drömde jag mig bort, till ett liv som jag aldrig kunde föreställa mig att jag skulle kunna få.
Till ett liv som jag alltid velat leva. Till det liv som jag har idag.
Det hjälpte mig att drömma. Det hjälpte mig att hoppas. Det hjälpte mig, att jag är sann med mig själv idag. Att jag lever det liv som jag vill. Ingen kan styra över mig idag. Jag har valt min omgivning. Och jag inspireras av alla i den. Jag väljer att möta människor som inspirerar. Och jag vet att jag inspirerar även dem. Vi säger det ofta. Jag säger att jag älskar de som jag älskar. Och jag får höra att de älskar mig. Jag behöver inte vara omtyckt. Jag behöver ha en omgivning som värdesätter mig, lika mycket som jag värdesätter dem.
Vi är varsamma med oss själva och varandra.
Jag har fått nya vingar. Och jag flyger vart jag vill och hur jag vill.
Jag gör en snurr ibland när jag går i staden. Jag hoppar i vattenpölar. Jag kramar träd i parker. Jag stannar upp och ser på människor. Och jag tycker att det är intressant.
Att vi är så många som bara passerar varandra. utan att verka berörda.
I förra veckan såg jag två kvinnor som grät. Jag ville stanna och fråga hur det var. Jag var i sällskap av min pojkvän och han har förstått hur jag är med människor jag möter. Jag är hjälpsam. Men han får mig att förstå att jag behöver hjälpa mig själv i första hand. Jag vet det också. Jag har adhd och har hjälpt alla som jag brytt mig om i hela mitt liv, sedan lekis.
Nu hjälper jag mig själv. Men nästa gång jag är ensam och ser någon kvinna gråta på stan. Då tänker jag gå fram och fråga hur det står till. Och vara den medmänniska jag är för en stund. Och öva på att inte ta situationen vidare. Inte bjuda på kaffe och prata.
Jag behöver så mycket övning på att ta för mig, så jag får en anställning snart. Det närmar sig. Jag önskar att jag hade någon version av mig själv omkring mig. Någon som sträckte ut en hand. Och sa, "du kanske kan börja på min arbetsplats". En vän vill att jag ska arbeta där hon precis har fått jobb, men det är väldigt mycket stress och jag tål inte det.
Jag har förmedlat arbeten till andra sedan jag var tonåring och fick erbjudanden om jobb hela tiden, ändå upp till 25 fick jag erbjudande från höger och vänster. Men sedan kom kraschen med medicin och hypomaniska skov som avlöste varandra. Och så fick jag ta hand om det. För att överleva. För att komma i balans. Jag är tacksam för min resa. Och för att jag hade råd att ägna mig helt och hållet åt min hälsa. Jag blev friskare än "vanligt" dödliga. Nu har jag observerat i åratal. Och jag är bekymrad för hur det är med stress, med drev på sociala medier (där jag inte alls finns) och tänker inte återvända till. Jag testade ett par sk vänner nyligen, de som fanns i mitt umgänge med mitt ex. De vi åt middagar med på fina ställen. Skrev ett fint mejl. Fick inget svar. Förväntade mig inget svar. Visade min pojkvän bilder i helgen, från min tid med mitt ex. Blev helt chockerad att jag levde det liv som jag levde då. Alla män är höjdare idag, alla kvinnor lever ett gott liv tack vare sin män. Mycket är yta, men det finns även värme och jag minns det som var fint. Men för en del är det bara yta och de kvinnorna har blivit sjuka. I alkoholism och andra sjukdomar. Vad vill jag med detta?
Jag vill bara skriva av mig. För jag blev så tacksam att se bilder ur mitt medberoende liv, där jag såg lycklig ut på bilder. Jag hade fina kläder och fina väskor. Allt var fint. Men i hemmet, så var jag i buren. Där jag var vingklippt och inte kunde flyga.
Jag såg väskor jag har sålt. Och jag känner bara tacksamhet. För att jag levt i en bur och tagit mig ur.
Livet är så oändligt vackert, när man är sann med sig själv.
Och tar hand om sig.
Och väljer medvetet sin omgivning,
Första steget är däremot, hur ska jag ta mig ur.
Och hur ska jag finna den rätta omgivningen för mig.
Meditera var svaret för mig.
Och jag slutar aldrig meditera.
Oavsett.
Meditationen guidar mig i livet.

@Ecatrina helt övertygad om att allt på sikt blir bättre då kraften inte rinner iväg. Och rörande ultimatum - det en deklarerar är ju en gräns för vad en orkar. Alltså nu går det inte längre ifall det inte blir en förändring. Den andra vuxna människan har då att hörsamma detta, eller låta bli. Att recensera en gräns (mitt ex var utmärkt på detta) och underkänna den, för att t.ex. få fortsätta att dricka, ändrar ju inte känslan eller fakta (ens trötta lekamen och psyke, att ännu en alko-helg känns stressande och dödstrist att tänka på). Det jag famlar efter handlar om gränser och respekt för dem. Kanske: jag kan inte tvinga dig att sluta dricka, men jag kan veta själv vad jag orkar och vill. Och det är hit men inte längre, för att det inte finns mer kraft att hiva in i - och faktiskt - en annan persons alkoholproblem. Och i många fall, även andra problem under och kring.

Önskar dig en god vecka, och allt som är bra, och ett eget rum där luften är klar!

@sape
Så hoppfullt och svårt på samma gång! Vägen till nykterhet är sällan spikrak och återfall är ofta en del av det hela, För att orka stötta behöver du stöd själv. Fråga om du genom din pappas behandlare kan få del av CRAFT, en metod för att stötta medberoende och anhöriga. Ta hjälp av anhöriggrupper, t ex Co-anon som har stödgrupper för anhöriga.

Det är en balansgång som handlar om att både vara stöd och att sätta gränser och ta hand om sig själv. Det är aldrig, aldrig ditt ansvar hur det går för din pappa. Men när du orkar är det ju också fit att få vara nära och vara stöd. I mitt fall försöker jag vara stöttande utan att fördöma, lyssna på vad min anhöriga behöver och hur mycket jag ska fråga.

Skriv gärna igen och berätta hur det går och vad det väcker för tankar hos dig!

För de första tänker jag att varken du eller hans syskon kan ta ansvar för detta. Ni är maktlösa och kan endast ta hand om er själva och se till att ni mår så bra som möjligt. Låter kanske omöjligt, men jag tycker också att ett anhörigprogram skulle hjälpa dig att hantera denna mycket smärtsamma situation. Att se sitt barn, som man önskar allt gott, rasera sitt liv är nog något av det mest smärtsamma man kan uppleva. En partner kan du lämna men inte ditt barn. Har en son själv som haft missbruksproblem och den oron jag som mamma bar på fanns där ständigt, påverkade allt. Det var verkligen att leva i en mardröm. Vad jag märkte var att de förändringar/förbättringar han gjorde var när jag gjorde ingenting. Hade prövat allt och tvingades inse min maktlöshet, vilket inte var lätt men befriande när jag väl gjorde det. Anhörigprogrammet var det som förändrade allt som gjorde att jag kunde börja må bättre, släppa taget dvs acceptera min maktlöshet.

Så bra skrivet @Hillevi . Klokt. Jag ska hitta mitt rum, en väldigt stärkande bild du målade upp för mig.
Ja, just nu är jag hos några vänner som är borta över dagen. Distans just nu var nödvändig. Kommer åka hem senare, för barnens skull. Vill inte skrämma dem och skapa dramatik inför dem.
Min största önskan är att skilsmässan ska skötas på ett moget sätt, med barnen i fokus. Den största rädslan inför tanken på skilsmässa är att han kommer svartmåla mig inför barnen och sin familj. ”Det var mammas fel att det blev såhär, det var HON Som lämnade mig”. Jag är också rädd att han kommer straffa mig ekonomiskt, han har bättre förutsättningar att hitta ett annat boende, få lån etc än vad jag har. Men jag fortsätter smida min plan och hålla mitt sinne så klart som möjligt. Jag känner mig säker på att jag kommer gå stärkt ur detta och att jag kommer bli en mycket mer närvarande och glad mamma (och människa överlag) om jag börjar fokusera på mig själv.