Senaste kommentarerna i forumet

@@britt
Hej Britt.
Det låter som att ni båda har haft det väldigt tufft.
Du vill att någon ska skriva något fint.
Du är inte ensam ❤️
Förstår din oro och ovisshet, det enda jag kan dela med mig är mina egna erfarenheter.
Jag gick igenom denna berg och dalbana i flera år till jag tillslut lämnade.
Oavsett hur han gör så är han just nu för sjuk för att kunna lova dig något.
Du behöver också hjälp, hjälp att få perspektiv, hjälp att förstå sjukdomen, hjälp att hitta vad som är viktigast igen: DU.
Det är sjukdomen som talar när de vänder allt på en och skuldbelägger en.
För sjukdomen är lömsk, sjukdomen hör att de lever i förnekelse och projicerar sitt egna på andra.
Så gör vi alla egentligen mer eller mindre men det är en dödlig sjukdom. Mestparten dör av den.
Jag säger inte så gör att vara elak utan gör att det är verkligheten.
Mitt råd är att försöka hitta strategier för dig själv, gränser för dig själv och stöd för dig själv. Sätt dig själv främst.
Styrkekram

@Pan pan - här kommer lite tankar, ta till dig om något känns OK för dig, och förkasta om det inte gör det.
Om en vill lämna – tror det är bra att ha planen, rent logistiskt, klar för sig då, alltså hur en flytt ska se ut. Att s.a.s. ta kontroll över den biten, så att en äger den och kan sätta en kurs. I konkreta ordalag, t.ex. se till att hyra ett boende, eller vad en ser framför sig.
Tror likaså det är bra att inviga personer en litar på i en sådan plan, dvs. som kan stötta/peppa och rent praktiskt hjälpa, plus att det bidrar till att spräcka bubblan.
När kursen är satt, möjlig och (för)ankrad i en själv, dvs. när en vet vart och hur en ska, har vänner med på tåget som fått veta hur det är, är det också enklare att prata med vederbörande (ja, och ifall det går)
Mitt eget lämnande (dvs. jag både flyttade och lämnade) var mentalt förankrat i mig, men logistiskt mycket bökigt och utmattande och ogenomtänkt. Om jag haft "dagens facit" hade jag tänkt igenom mera grundligt saker och ting först, för att sedan kunna förebygga och minska det kaos som uppstod. Jag lämnade men hade ingen plan/flerstegsraket i pipelinen, och det kostade mig mycket – på kaos, panik, hälso- och pengafronten.
Att planera för en mjuk landning på nåt vis, är nog det jag vill förmedla, ifall det ska bli en flytt

@Åsa M Vi har pratat om hur ofta det känns okej att dricka alkohol och tänker nog ganska lika där, problemet är att han lever i förnekelse. Han har en nära vän som dricker mer än vad de flesta skulle se som hälsosamt och min man säger ofta att han inte kan förstå hur hans vän kan göra så, dricka ensam en vardag, dricka när han har ansvar om barnen osv, men sen gör min man på samma sätt fast i smyg, men det är som att han själv inte ser det.

Vi har en alkoholmätare hemma som behöver kalibreras, min man har sagt att han ska lämna in den för kalibrering och sen blåsa i den varje kväll för att visa mig att han inte druckit eftersom jag inte litar på det annars.
Är det ett bra eller dåligt sätt? Kan det slp fel på något sätt tror ni, att han bara blir mer uppfinningsrik?

@gros19 Tack för dina råd, jag ska kolla upp alanon, hade aldrig hört talas om det tidigare.
Det är just att vi har vår dotter ihop som gör det hela så svårt, utan henne hade jag nog gett upp för länge sen.

Stor igenkänning.
Hur ser historiken ut på resor?
Det är inte roligt när man inte kan se fram emot resan, för egen del avstår jag hellre som det ser ut i nuläget. Accepterar inte heller den trumpna minen - sambon vet hur det har sett ut på tidigare resor och finns det ingen ödmjukhet/erkännande av det så….

@Åsa M Tack ❤️

@gros19
Jag gillar hur du tänker.

@splittrad76 det är en myt att man måste gå med på varannan vecka. Kan man visa att barnen skulle ha en sämre levnadsmiljö hos den andra föräldern så dömer familjerätten efter vad som är bäst för barnet. Det är också viktigt vad barnet själv vill, och vad ni vuxna kan enas om. Om han är i aktivt missbruk och det går att bevisa finns det inte en chans att han får vårdnaden. Ta fajten. Ert barn förtjänar bättre och du med.

@Pan pan
Ledsamt att det gick så. 💞
Du har länge varit här på forumet, gick tillbaka och läste lite. Fundera på hur du önskar ha det, vad som får Dig att må bra.
Kraft till dig.
Kram.

Skulle vara kul att träffa dom andra fem procenten. Kan inte riktigt föreställa mig hur dom är, men samtididigt diagnoser är påfund av oss människor. Som jag ser det skulle vi lika gärna kunna skrota vårt diagnossystem och plocka ihop helt andra mänskliga egenskaper och så kallar vi det något och så hittar vi nya piller. Ser hellre våra diagnoser som förhållningssätt i livet, ett sätt att hantera våra olika livsöden. Kan inte bortse för att vi är mer disponibla för vissa diagnoser och hur våra kemiska ptocesser påverkar oss är jag inte insatt i. Något intressant jag upptäckte för ett antal år sedan var att min son och hans pappa luktar precus likadant, trots att man inte alls befinner sig i samma miljö, inte överhuvudtaget träffar varandra. Det måste ju vara kemiska preocesser och båda har samma skörhet för psykiska sjukdomar, typ psykoser under stora påfrestnigar i livet.

@gros19
Tack! Det är en bra fråga! Jag vet att den dagen kommer, att jag kommer att berätta. Men de är båda unga och de är just i den ålder jag var i, då jag själv blev sjuk. Så jag minns min egen okunskap om det okända. Hur jag var upptagen med mitt liv och inte kunde sätta mig in i andras liv.

Jag hör hur de talar om just dessa diagnoser. De arbetar nämligen själva med patienter som har mina diagnoser. Och de pratar inte på ett fint sätt, om diagnoserna. De pratar också om andra läkare som har de diagnoserna. Och för min egen skull just nu, så tycker jag att det är oerhört intressant att få den informationen "inifrån" när de inte känner till min erfarenhet.
Men jag vet att det är många andra som har berättat för mig hur vanligt det är med läkare och psykiatriker som själva har dessa diagnoser.
Jag värnar för dessa unga vårdgivare och pratar med dem om att ta hand om sig själva. De har det slitsamt, som det är just nu. På arbetet och privat.
Och de är inte mottagliga för min kunskap. De är inte ens intresserade av mig, vem jag är och vad jag gör. De har egna utmaningar. Och för att svara på din fråga, så skulle förlusten vara att jag missar de ögonblick av möten med dem, som uppstår ibland.
Jag har föreläst för vårdgivare och vet vilka frågor jag får av dem.
Nu vill jag bara vara en närstående som lever mitt liv. Och uppmärksammar den relation jag har till dem. Och till den relation som eventuellt utvecklas. Jag hade ett samtal med min egen psykiater om detta. Hon sa, "de kanske inte heller vill prata om sina diagnoser" och jag minns att hon har sagt tidigare, att 95 % av oss människor har någon diagnos.
Det är värt att tänka på, en stund.

Godmorgon ❤️ det var som jag trodde 😔 kom hem igår eftermiddag och påverkad. Nu är även denna jävla helg förstörd😡 har sovit lite granna inatt i soffan för i sängen går det ju inte å sova.

@Snödroppen tack ❤️

@splittrad76
Nej, vi har inga barn.
Så bra att du hittat hit som ett första steg.
Det är en fin gemenskap och man kan hitta en massa bra råd om man läser trådar och ber om råd. Vi hjälper varandra.
Det är inget jag behöver skriva egentligen för du vet nog redan men din son blir precis som du säkert lika påverkad av detta.
Med erfarenhet av våld i relation så är mitt råd att dokumentera allt du kan, gör en plan i hemlighet oavsett hur du väljer att göra så är det en hjälp senare.
Ibland är socialtjänsten otroligt bra, de hjälpte mig bort och till ett nytt liv.
Jag har även hört andra historier som inte är så bra.
Så samla allt du kan av material för att han inte ska kunna manipulera sig ur detta sen.
Din son kan ju inte vara ensam med sin pappa om han lever i ett missbruk.
Ett annat tips är att ringa anonymt till soc och vara helt ärlig och be om vägledning.
Jag hade väldigt svårt att be om hjälp tills jag var tvungen och tillslut fick jag verkligen hjälp.

@MrsM lämna så fort du kan, han kommer ej att sluta dricka tyvärr. Ränk på dig själv och inte honom.
Satt i en liknande situation och nu sitter jag kvar med barn och kommer ej härifrån....... så mkt svårare att lämna när man har skaffat barn. Vetskapen att han kan ha rätt till delad vårdnad och ej få ha min son varannan vecka skrämmer mig ngt fruktansvärt. Kommer förlora kontrollen totalt och alltid vara rädd att han dricker när sonen är där själv. Gör så ont i mitt mammahjärta och är så rädd om honom...... vad skall man göra 😞

@Snödroppen har ni barn? Min son är 8 år, kan inte leva en dag utan honom. Han kommer säkert att dricka de dagar han har honom. Jävla "varannanvecka" system

@splittrad76
Jag känner verkligen din text i hjärtat.
Jag satt fast, precis så, mentalt och känslomässigt.
Du har sån insikt när du skriver att hans drickande kan du inte göra något åt men att du är kvar kan du göra något åt.
Jag lämnade för 6 månader sedan, känner lugnet.
Jag satt fast, älskade honom så till jag förstod att jag älskar mig själv mer än att behöva må som jag mår. Älskar livet mer än att pendla mellan förtvivlan och hopp, psykisk misshandel, otrohet osv osv.
Klumpen i magen, otryggheten.
Att lämna kändes som en befrielse och sorg samtidigt. Det var läskigt för jag visste inte vart jag skulle hamna, jag visste bara att jag inte stod ut längre.
Jag mår mycket bättre idag, inte alla dagar men så mycket bättre än livet med honom.
Ta vara på livet, det är kort. Njut med din son, frigör dig, du kan inte göra något åt drickandet.
Kram

@Tröttiz. Tror jag börjar bli manisk på lukter 🙈 sniffar efter å känna öl/ sprit lukter av honom. Tror att han har druckit varje dag och tycker d luktar av honom jämt. Det kanske är jag som är överkänslig men har börjat att känna mig orolig jämt. Är så jobbigt😔 imorgon hade jag tänkt fråga mor å far om dom ville komma på middag men vågar inte fråga ifall han inte är nykter. Detta kommer att bli hopplöst för mig. Jag vet inte ut eller in. Tror även att han känner sig lite pressad pga att jag har slutat röka och har börjat snusa lite istället. Vill gärna ta klivet å flytta men det är så svårt😔 varit ihop i 20 år och har två barn ihop. Nu är även hans ena förälder sjuk och ligger på sjukhus och det blir ju inte lättare. Tänkte jag skulle prata med honom men vet inte hur och vad jag ska säga. Kram till er alla❤️

Om du har kontakt med någon av hennes vänner eller kollegor, prata med dem. Be dem agera. Vet du vem hennes läkare är, skriv ett brev. Eller kontakta socialtjänsten och gör en orosanmälan. Det är inte du som ska göra allt. Ta hjälp med att uppmärksamma problemet, och ta sedan ett steg tillbaka. Det låter som om du gjort allt du kan och orkar med redan. Låt andra dra lasset nu. Och ta hand om DIG!

Alltid intressant och givande att läsa vad du skriver. Lite nyfiken på vad som du föreställer dig skulle hända om du berättade om din bipolaritet och adhd till läkare i din närhet. Har du mågot att förlora på det?

Vet inte hur ordet medkänsla blev till 'pet'. Skriver på mobilen nu och den hängde upp sig.

@jojo301
Läser trådens början och i slutet. Känner så mycket pet som du upplever. Jag vet inte om du har någon professionell att prata med. Det kan vara hjälpsamt att få stöd att fokusera på dig. Fokus på ditt liv. Hur vill du ha det? I denna djävulsdans med hopp och förtvivlan och manipulation så är det svårt att hinna med att tänka. På sig själv. Det kan behövas samtal där man får ventilera utmaningar i livet. Vårdcentralen kan vara ett ställe att söka hjälp, där kuratorer och i bästa fall psykologer finns tillgängliga. Det var där jag fick hjälp till slut. Efter att jag famlade i mörkret under flera år. Och jag är så tacksam att jag aldrig fick barn med mitt ex. Han är själv ett stort barn. Och alkoholist utan insikt. Ta hand om dig! Och lyssna på hur du vill ha det i livet.

Det är en bra fråga. Mitt ex sa, vid ett tillfälle när han var nykter, att om en av oss inte mår bra så mår inte vi bra. Eftersom han bara drack, hade ångest och vägrade söka hjälp så insåg jag att jag inte skulle ångra mig när det tog slut. Vi skulle aldrig må bra.
Jag ångrar ingenting. Allt drama försvann för mig, och all stress. Han har aktivt valt bort att söka hjälp, och han tar bara emot hjälp när hans arbetsgivare tvingar honom. Hans liv är troligen inte så roligt men han har valt det. Och jag har valt mitt, som är fritt från missbrukare. 😊

Hur mycket tänkte ni andra på just det där med rädslan att ångra sig? Samt hur mycket tog ni in och på er den andres känslor? Steget känns som att bestiga ett berg, men någonstans det som måste till för att få en förändring. För även om man själv känner att man gör vissa fel i detta så blir ju inte två fel rätt liksom. Som att man får acceptera att det inte här och nu för oss blir rätt och att det ju är skitsamma orsak hit, specifik händelse dit.. Utan att faktiskt vara ärlig med att se hur båda mår när det blir så här och att det blir vilset på alla håll och kanter.

Så bra att du kommit till slutsatsen att du inte vill leva så här hela ditt liv. En viktig sak för dig är nog att inse din maktlöshet vad det gäller din mammas missbruk. Du har säkert gjort massvis, men det har inte fått din mamma att bli nykter. Frågan är vad kan du göra för din mamma. Berätta vad du upplever, känner och berätta var hjälp finns att få. Det är nog allt. Sedan behöver du hjälp för egen del som jag ser det. Ditt liv och ditt mående kan du påverka. Alanon finns och Vuxna barn grupper. Läs lite på nätet om du inte vet vad det handlar om. Missbruk/beroende är vad man kallar en dödlig sjukdom och tyvärr är vi som anhöriga maktlösa inför detta. Ofta är det negativa konekvenser som får människor att förändra sina liv men några garantier finns ju inte. Inte lätt att i se sin maktlöshet men befriande. Lycka till!