Senaste kommentarerna i forumet

Så bra skrivet @Hillevi . Klokt. Jag ska hitta mitt rum, en väldigt stärkande bild du målade upp för mig.
Ja, just nu är jag hos några vänner som är borta över dagen. Distans just nu var nödvändig. Kommer åka hem senare, för barnens skull. Vill inte skrämma dem och skapa dramatik inför dem.
Min största önskan är att skilsmässan ska skötas på ett moget sätt, med barnen i fokus. Den största rädslan inför tanken på skilsmässa är att han kommer svartmåla mig inför barnen och sin familj. ”Det var mammas fel att det blev såhär, det var HON Som lämnade mig”. Jag är också rädd att han kommer straffa mig ekonomiskt, han har bättre förutsättningar att hitta ett annat boende, få lån etc än vad jag har. Men jag fortsätter smida min plan och hålla mitt sinne så klart som möjligt. Jag känner mig säker på att jag kommer gå stärkt ur detta och att jag kommer bli en mycket mer närvarande och glad mamma (och människa överlag) om jag börjar fokusera på mig själv.

@Ecatrina vad bra att du åkt iväg en stund, och du kommer hitta plan och väg. Såg vad du skrivit ovan och mannens meddelande, och en tanke - att det inte är så att en som anhörig står och tittar på medan ens anhöriga dricker, utan det drabbar en själv/barn eller vilka det nu finns i närheten. Lever en tillsammans är det ju inte som att den drickande är ett autonomt subjekt i rymden, allt som görs spiller i och över på andra. För mig blev det så att expartnerns drickande gjorde mig illa, för det satte en sunkig och destruktiv nivå, fr.a. på alla helger och ledigheter. Det drog mig nedåt. Och partnern var helt uppsnurrad kring drickat. Tror det finns ett rum för en själv att öppna, som handlar om att säga nej tack till det liv som erbjuds med partner + alkoholen. Börja fundera kring och inreda det rummet. Ens partner kanske tror det står "ultimatum" på den rumsdörren, medan det i själva verket står "mitt jag", känslor, tankar, drömmar, omsorg och behov. Ja, det blev lite flummigt, men det jag vill komma åt är att det enda en vill är väl att få lite lugn och tro och trygghet, och att det sällan blir så medan en dricker, och drickandet överskuggar och skjuter undan de andras (i någon mening) liv.

Och alla goda tankar till dig och pepp och du och barnen är värda det bästa :-)

@Mimzan tack för tipset om Co-anon. Inte läst om dem innan. Jag kommer söka stöd där, helt klart. Tack, ni är otroliga och viktiga för mig just nu. ❤️

@Mimzan tack för tipset om Co-anon. Inte läst om dem innan. Jag kommer söka stöd där, helt klart. Tack, ni är otroliga och viktiga för mig just nu. ❤️

Exakt @Snödroppen . Väggarna som kryper närmre och närmre. Jag har åkt iväg ensam, behövde få luft och komma bort. Jag tar till mig ditt råd, ska samla ihop mig och sen börja planera. Barnen måste skyddas från detta och det är inte det lättaste. Önskar att vi hade anhöriga (finns tyvärr inga morföräldrar eller liknande) att åka till. Men nu är det som det är. Vet att han inte kommer flytta ut nu på direkten och jag KAN inte lämna barnen där. Så måste planera och göra det bästa av situationen trots vi bor under samma tak. Men det är svårt. Det är hemskt. Det är så tragiskt att han inte förstår hur illa det är. Idag sa han att nåt om att ”jag hämnas för att…” och så tog han upp en mindre händelse som skett i nutid. Som om problem en inte finns utan att jag bara hittar på dem för att ”hämnas” på honom. Hans resonemang skrämmer mig, som jag skrivit innan ser jag nu att han är så mycket sjukare än jag trott. Tycker synd om honom och vill hjälpa. Men först måste jag hjälpa mig och våra barn. ❤️

Exakt @Snödroppen . Väggarna som kryper närmre och närmre. Jag har åkt iväg ensam, behövde få luft och komma bort. Jag tar till mig ditt råd, ska samla ihop mig och sen börja planera. Barnen måste skyddas från detta och det är inte det lättaste. Önskar att vi hade anhöriga (finns tyvärr inga morföräldrar eller liknande) att åka till. Men nu är det som det är. Vet att han inte kommer flytta ut nu på direkten och jag KAN inte lämna barnen där. Så måste planera och göra det bästa av situationen trots vi bor under samma tak. Men det är svårt. Det är hemskt. Det är så tragiskt att han inte förstår hur illa det är. Idag sa han att nåt om att ”jag hämnas för att…” och så tog han upp en mindre händelse som skett i nutid. Som om problem en inte finns utan att jag bara hittar på dem för att ”hämnas” på honom. Hans resonemang skrämmer mig, som jag skrivit innan ser jag nu att han är så mycket sjukare än jag trott. Tycker synd om honom och vill hjälpa. Men först måste jag hjälpa mig och våra barn. ❤️

Vilken bra liknelse @Mimzan . Exakt så kan känslan beskrivas, som om han är kär i någon annan och att jag i så många år bara tvingat mig själ acceptera det. Ja, visst kan det låta hårt om man bara läser ordet LÄMNA. Men jag förstår och vet att ni vet alla ambivalenta känslor jag har i denna stund. Blir så berikad av era ord. Tänk att det sitter för mig okända människor nånstans i landet och som just nu känns så emotionellt nära mig. Fin tanke! ❤️
Jag har åkt iväg. Sa till barnen att jag behövde vara ensam. Är på ett ställe där jag får vara det men har ingen plan. Kanske behöver ta mig samman och åka hem igen, försöka fila på planen samtidigt som vardagen få lunka på. Det är så extremt jävla jobbigt att vara nära honom, han bjuder själv inte in till samtal så det är en mycket märklig stämning i huset. Givetvis märker barnen att vi inte pratar med varandra.
Jag kommer fortsätta skriva, ni här på forumet är de enda som i nuläget vet. ❤️

Jag skrev i går kväll att du skulle lämna. När jag läser mitt inlägg låter det så hårt, som om det skulle vara enkelt att lämna. Jag är ledsen för om min kommentar gav dig en dålig känsla. Det är ju inte som att man långsamt glidit isär i relationen och inte längre älskar varandra. Här är det som att man långsamt tvingats vänja sig vid att den man älskar är er kär i någon annan - i det här fallet alkoholen - som dessutom har kidnappat hans hjärna. Det gör att han inte kan fatta kloka beslut. Det gör att han lägger allt som inte är bra på dig. Du blir hans slasktratt.

Jag lämnade min man till slut - det tog ganska många år, men för barnens skull var jag tvungen. Efteråt insåg jag att jag även räddade mig själv.

Fortsätt här på forumet, ta hand om dig själv så att han inte lyckas få dig att tappa ditt egenvärde. Du behöver stöd att göra egna kloka val, inse att han är sjuk och att han måste ta ansvar för sitt tillfrisknande och att du kan ta ansvar för ditt. För mig var det fruktansvärt svårt att se vad jag själv kunde göra, men till slut gick det. Sök anhörigstöd så att du slipper bära allt själv, t ex Co-anon har fantastiska stödgrupper både fysiskt och online. Gå dit!

Jag känner igen så mycket av det du beskriver. Det som griper tag i mig mest med din berättelse är dina tankar om hur du själv ska navigera i detta nya. "Känns ibland som att han är på väg åt sitt håll med behandling, ett nyktert liv, en nystart liksom. Kvar står jag, ledsen och sårad." skriver du. Det känner jag igen så väl! Ett sätt att ta hand om sig själv är att söka stöd för sin egen del, som medberoende. Jag har funnit stöd här på forumet, men också genom att vara med på Co-anonmöten. De finns både på vissa orter och on-line. Det har för mig varit otroligt helande att möta andra i liknande situation. Där har jag mött så många som berättar "min historia" fast med sina ord. Det jag trodde jag var ensam om delar jag med så många andra. Att dela är sig läkande. En del beroendemottagningar erbjuder också CRAFT, ett program för anhöriga/medberoende. Fråga om hans behandlare kan ge dig möjlighet till det!

Något annat jag tänker på att är att frågan om realtionen får vara lite pausad. Det är så mycket som ska tas om hand och processas just ny, så kärleksfrågan blir lite åsidosatt, precis om din man uttrycker det. Men att söka hjälp är förstås bra, fatta bara inga avgörande beslut om relationen förrän saker och ting är lite mer normaliserade! Ett steg i taget ...

Skriv gärna vidare i tråden, är säker på att vi är många som känner igen oss i din berättelse och det är skönt att höra andras tankar!

@Ecatrina du är fantastiskt stark och det måste vara väldigt mkt tuffare med barnen i den situationen.
Förstår att du känner dig låst. Hade samma känsla, kändes som att vara i ett fängelse där väggarna kröp närmare och närmare.
Det som hjälpte mig var att tänka ut en en plan, prata med andra och be om hjälp.
Det är för svårt att gå igenom själv och det är jag nu väldigt tacksam att jag gjorde.
Du skriver att du önskade att du hade ett alternativ, det är det jag menar med att tänka ut en plan för dig och dina barn.
Eventuellt ringa socialtjänsten anonymt och rådfråga de.
Styrkekram ❤️

Idag är det söndag. Jag kan inte ens titta på honom. Vill bara fly men vet inte vart. Dessutom vill jag inte skapa oro för barnens skull men samtidigt känns det i vanlig ordning helt fel att lämna dem än med honom. Jag vill inte vara utan mina barn, det är HAN jag inte klarar av att vistas med just nu.
Önskar jag visste vad jag skulle göra, att jag hade ett tryggt alternativ att vara på för mig och barnen för att få distans.
Ni är fantastiska allihop, stödet och peppen jag får hjälper mig så mycket. ❤️

@C-Moll
Hej, fint att du skriver här, ofta skönt att veta att andra är i liknande situation. Och skönt att skriva av sig.
Jag har inte erfarenhet av att ha en son som dricker och tar droger ... "bara" ett ex. Sådan maktlöshet det måste vara.

Kanske det finns en anhöriggrupp du kan kontakta? Ofta far anhöriga väldigt illa, inte bara den som är beroende.
🌹

Jag tänker att så länge han inte själv är motiverad till att sluta så gör han det inte. Men att man bra kan fortsätta berätta hur man upplever situationen, att t ex berätta om konkreta situationer.

Det jag upplever är viktigt är att man sätter gränser. Att man även t ex inte lånar ut pengar, betalar räkning om det någon gång blir en sådan situation.
Och att om det i någon situation som drar iväg, inte drar sig för att göra en orosanmälan.

Sköt om dig.

@lejo
Hej, jag läste dina inlägg.. Du är långt ifrån ensam❤️ Hoppas helgen gått bra 🫶🏻jag har en man som druckit sen vi träffades för 30 år sen. Jag tror det är svårt om han själv inte vill.. det behövs rätt hjälp för honom. Är han inte där så.. ja tråkigt att säga det men, jag tror DU behöver ställa dig frågan- Vilket liv DU vill ha och leva? Stor kram 🥰

@Ecatrina
Jag var i samma situation och forumet hjälpte mig verkligen.
Jag blev manipulerad och trodde att jag överdrev, osv osv.
Så fint att du inte känner dig ensam här, det är du inte.
Han har visserligen rätt i en sak och det blir fel för han måste vilja sluta själv för sin egen skull. Just nu är han väldigt sjuk.
Du skrev tidigare att du innerst inne vet det här, det är bra. Jag fick hjälp att lyssna på den rösten, den känslan jag hade innerst inne.
Mitt ex sprang på AA, gick på behandling, pratade ständigt om sitt tillfrisknande men ljög, manipulerade och utsatte mig för psykiskt våld.
Jag bad om hjälp för att fly från honom och jag fick hjälp. Det kan bli bra för dig, för dina barn fast det är svårt att se det.
Det är tufft, smärtsamt men du kan välja att befrias från det här. Han väljer just nu att leva kvar I sitt missbruk.
Önskar dig all värme och allt ljusnpå din väg framåt. För det kan du få ❤️

@hejho84
Hej, fint att du skriver. 💕
Vad behöver du hjälp i? Ett stöd i att hålla ultimatum att han ska hålla sig nykter eller flytta? Hur få honom att flytta? Önskar du att han ska få hjälp att sluta dricka, att ni kan fortsätta?

Som åtminstone jag upplevt saker i mitt liv kan man inte förmå någon annan att sluta dricka om de inte själva är motiverade till det. Det är de som måste komma till insikt och göra jobbet liksom.

Sköt om dig. Skriv gärna igen och berätta vad som händer. 🌹

Hans svar var väl rätt tydligt. Han ser inte att han har ett problem, han tycker att han "väljer" att dricka. Offerkoftan är på, med andra ord. Och den gör också att du får rollen som ond. Ond, som inte vill se honom drängfull jämt för det är ju "det roliga" som han har. Hur man nu kan tycka att det är roligt att bli full.
Det är lätt för missbrukaren att se sig som missförstådd. Det är så man blir medberoende, för man tycker ju synd om dem - till en viss gräns.

@Ecatrina jag vet – detta forum var guld värt när det skakade som mest, och det tog två år från jag var inne första gången tills jag vågade skriva. Kände det som att skriften liksom inte var "solidarisk" med förhållandet. Vad jag inte fattade var att jag, genom att skriva, började visa solidaritet med mig själv. Spräcka (medberoende)bubblan. Och så den kanske viktigaste läxan (och i ständig övning) - att förstå att en är värdefull, även om den andra (och inte är det offerkofta att vilja vara värdefull för den en lever med, det är ju common sense, men som blivit twistat in i en bag in box eller dylikt istället) inte visar/kan visa det, och försöka att leva så. Sedan finns det en sak som jag tänker på i relation till missbruk och relationer. Å ena sidan kan en ju se det som enormt ego att fortsätta dricka, sedan en påtalat att det skadar andra. Å andra sidan, en person som dricker kan ju inte visa varsamhet/omhändertagande mot/om sig själv, så hur skulle den då kunna vara/visa det mot en annan? Å tredje sidan är det en sjukdom, progressiv. Och min erfarenhet av att slutligen sätta ner fötterna (jag gjorde det om och om igen under åren tillsammans, viss bättring, sedan sämre igen), vilket var i sista stund, var att jag då, själv, inte direkt hade något annat val än att till slut lyssna på egna signaler och behov. Och exakt noll uppbackning i något som helst har jag inhöstat från exet. Det var väntat, men ändå hårda fakta.

Fortsätt skriv och läs här! Och du är värdefull! :-)

@Ecatrina
Jag tänker så här .. 🙄
Ja, det är han som är sjuk ... Väldigt sjuk. Alkohol har kraft. Han "behöver" sin alkohol för att funka.
Du som hotar den biten och det reagerar han på, han försöker med allt han kan för att vinna relationen med sin alkohol. I den bästa av världar skulle du också vilja ha den tänker han möjligen.

Då någon sjunkit så lågt och inte är villig för förändring/ insikt kommer aldrig ens närmaste att bli viktigare än alkohol för den beroende.

Då man är fast kanske man ändå någonstans inombords önskar en bra relation, men att det tyvärr inte finns förmågan till det. Emellanåt kanske man tänker hur man betett sig men åker dit igen och börjar dricka. Att man styrs av en demon. Mina tankar detta åtminstone ...

Sedan tänker jag också att ingen människa föds väl med tanken att bli beroende, missbrukare, alkoholist men att man någon gång kört i diket.
Men ansvar att söka hjälp finns hos en själv. Kanske låter hårt men tänker också att kan man inte rädda någon annan så får man rädda sig själv.

En nykter alkoholist sade till mig att jag ska sluta försöka förstå mig på honom, mitt ex, för det går helt enkelt inte. Utan i stället rikta fokus på mig, hur jag vill leva och mina värderingar. Hur jag kommer dit.
Ta hand om dig.
🌹

Trodde aldrig att ett forum på nätet kunde bli såhär viktigt för mig@Hillevi . Så skönt att få skriva av sig, och jag är så tacksam för det ni säger. Behöver lösa era ord om och om igen. Känner mig så mycket mindre ensam med er uppbackning och era råd. Ni skriver sanningen som jag ju innerst inne redan vet, samtidigt behöver jag verkligen få det bekräftat av andra för att inte tro att jag är den ”kontrollerade” och ”överkänsliga” person min man hävdar. Frågan som hela tiden kommer upp i mitt inre är: hur kan han göra såhär mot mig? Mot sin familj?! Jag förstår inte, jag försöker tänka att jag ÄR värdefull precis som ni skriver. Men den person jag VILL vara värdefull för bevisar gång på gång att jag inte är värd ett skit. Ja, där åkte visst min egen offerkofta på. Tar av mig den igen ;). Han har fel. Jag ÄR värdefull, det är HAN som är sjuk. Sjukare än jag trodde faktiskt.

@Ecatrina fattar att du blir ledsen. Och enormt tröttsamt med ett sådant bebisbeteende + offerkofta från hans sida. Av ex-et fick jag också höra hur tråkig jag var, häxan Surtant osv. I själva verket var jag ju den enda av oss som ville göra något annat än sitta parkerad vid en bag in box eller på en krog. Som ens kom på att det fanns en värld bortanför detta. Prova att släppa handen kring honom lite och rita din egen karta. Alltså egentligen handlar det väl inte om att du vill/inte vill lämna, utan ha ett drägligt liv för dig och barnen. Ett värdigt liv. Ett bra liv. Ett liv som inte är totalt förutsägbart - och tillika oförutsägbart, fast nästan alltid med trista konsekvenser, och så ska en vara glad och tacksam då ifall det inte går över styr. Att få ett drägligt liv tillsammans med någon som dricker är nog svårt. Och apropå att någon inte fattar: drog upp exet ur badkaret en midnatt och hade jag inte vaknat till och hört hur det skvalade, vet jag inte hur det hade gått. Snälla däcka inte mera i badet bad jag. Redan nästa kväll - ut och dricka öl, jag var tråkig som inte ville. Så sjukt bara. Och det gör något med en att vara i det vansinnet, twistade verkligheten, där allt som sker ändå bara ska leda fram till det enda - sitta och dricka.

Jo, en sak till - med lämnandet. Det är ju en sak ifall två människor glider isär, men när det gäller alkoholen ställs en ju inte inför det i första hand, är min erfarenhet, utan för att överleva, känna någon sorts värdighet, börja kunna tänka på livet som något eget och levande (vs medberoendet), kan det vara så att en behöver gå. Och som Snödroppen skriver, så ju längre en stannar, om den andra inte fattar, desto sjukare/slitnare/mer nerfilad blir man. Och har kanske sedan länge slutat ställa sig frågor som: gör den här personen mig lycklig, ser hen mig, får hen mig att känna mig bekräftad, levande osv., eftersom en är så uppsnurrad kring hur det går med den andra och alkoholen att det den sortens frågor försvunnit. Alltså: vad får jag ut av denna kväll med en person som gör detta? På vilket sätt tror x att detta stärker vår relation, min tillit. Tror bara jag försöker skriva fram något om hur en lyckas hoppa över sig själv, den instansen, i djupet av medberoendet.

Alla varma goda tankar, och som Snödroppen skriver - du är värdefull -

Jag vet att du har rätt @Snödroppen . Jag fick ett sms från honom nyss: ” Jag vill kunna styra över de delarna av mitt liv, vad jag tycker om att göra, vilka människor jag tycker är kul att träffa.
Jag förstår att du valt att inte dricka och att det förhoppningsvis är något positivt och får dig att må bättre. Att ta beslut åt andra genom ultimatum om skillsmässa känns bara helt fel. Jag vill själv kunna välja när var och hur jag slutar dricka alkohol, du får gärna stötta - men jag tycker inte du skall styra över mitt liv och mina beslut.” Detta bekräftar väl allt det du skrivit? Jag vill åka härifrån nu, men kan givetvis inte lämna barnen. Och han kommer inte lämna huset om jag ber honom. Är så arg men märker att vi inte har något att säga varandra mer.

@Ecatrina
Jaa ... gör allt för att få fokus på annat än sig själv. På DIG.
Och du, försök stå pall, gå inte in i en diskussion och låt dig inte provoceras och reagera på det, tänker jag.

Kram, och styrka till dig.
💞💪

@Ecatrina
Vet du vad, och jag förstår vilken uporivande process det här är jag har varit där själv, han verkar inte alls vara i närheten av en insikt om sitt missbruk.
Han är väldigt sjuk och visar att han inte är mogen att ta ansvar.
Jag stannade i 3 år med en väldigt sjuk man och jag blev bara mer och mer sjuk själv.
Det är inte meningen att barn ska växa upp i detta och inte du heller.
Precis som du säger till honom så är han vuxen och får ta sina beslut själv.
Sen är det känslorna man inte rår över.
Men inget av det du berättar tyder på att han är redo att ge upp sitt missbruk.
Ta hand om dig, du är värdefull ❤️

@Ecatrina
Jag har nog bara en sak att säga: LÄMNA. LÄMNA. LÄMNA.. I bästa fall leder det till att han vaknar upp och söker hjälp och när han är nykter kan ni se vart ni vill i er relation, inte nu.

Jag vet att man kan känna sig skräckslagen, men det kommer att bli bättre för dig och barnen. Det svåraste är att vara i det och ta steget att lämna - allt efteråt blir faktiskt lättare.

@Bellan1
Precis som övriga skriver är det klart att du ska orosanmäla. Jag har varit i samma situation, och jag led alla kval. Till slut landade jag i att det var en kärlekshandling ATT anmäla och bara min egen feghet och medberoende som hade hindrat mig.

Det jag också vill lägga till är hur viktig du kan vara för barnen; ta hand om dem en helg, säg att du vet hur det är och att de alltid kan ringa dig, planera för att ta hand om dem när deras pappa är borta etc. Många gånger är det sådant som räddar barnen - att någon såg och hjälpte. Vi kan inte förlita oss på att socialtjänsten kan lösa allt, vi runt omkring är oerhört viktiga och det är vi som finns kvar över tid. Men TILLSAMMANS med professionella kan det vända och bli riktigt, riktigt bra till slut.