Senaste kommentarerna i forumet

Min mamma har varit alkoholist så länge jag kan minnas, men utåt sett har allt alltid varit fint och sett bra ut. Så har hela min uppväxt varit, pappa fick nog och dem skiljdes när jag var 10 år och min lillasyster 8 år. Tiden efter skilsmässan var fruktansvärd, jag och min lillasyster levde i misär varannan vecka.. och dagen innan pappaveckan kunde hon vara nykter, ta med oss till ett shoppingcenter och handla vår lycka, laga en god middag och vara världens bästa mamma för att bota sitt samvete.
Och hon är en grym mamma, NYKTER.
Efter några år av vårdnadstvist och rättegång fick pappa vårdnaden om oss.
På senare år drabbades vi av en hel del tragedier som jag inte vill gå in på, 3 dödsfall inom familjen vilken var en fruktansvärd tid i vårat liv. Som heller inte förenklade det för min mamma..
Idag är jag vuxen och har man och barn, jag och mamma har en bra relation och hon är en riktigt bra mormor. Hon ringer flera gånger i veckan och bryr sig verkligen om oss, vi är hennes allt..
Hon ringer allt mer för ofta nu och är packad, mycket tillställningar där hon ballat ur fullständigt och inte kunnat ta hand om sig själv, senast igår fick jag hämta hem henne från stan mitt i natten då någon ringde och sa att hon inte kan ta sig hem själv. Hon fick en rejäl utskällning och skyller bara på alla tragedier vi gått igenom, och jag förstår. Men hennes missbruk fanns långt innan det. Nu går det inte att skylla på det eller gömma sig bakom det längre. Hon bryter bara ihop och börjar gråta varje gång jag konfronterar henne, då oftast full tyvärr..
Jag sa igår till min man efter att ha hämtat min fulla mamma på stan ”jag tänker på 10 åriga jag som tänkte på hur skönt det skulle bli att bli vuxen för då bor jag ju inte med henne, men nu lever jag ju ändå med det varje dag”
Det tar så mycket på mig, såpass att jag ibland vill säga upp kontakten med henne. Men helst vill jag hjälpa henne bli frisk, men hur hjälper man en person som uppenbarligen inte vill bli hjälpt? Jag får dåligt samvete av att ta ifrån henne hennes barnbarn, jag och min man som egentligen är allt hon har kvar.. men samtidigt, varför väljer hon det framför oss om vi är så viktiga?
Vad kan jag göra? Jag vill inte leva såhär hela livet. Hur mycket ska man hjälpa eller veta när det är dags att bryta?

Tänkte försöka ringa in några saker/erfarenheter, som liksom fallit på plats, i mig rörande medberoende sedan jag bröt upp ur mitt förhållande för ca 1,5 år sedan:

1. Du kan inte läka din egen skada med en annans sår. Jo, jag hade nog vetat det innan, men inte kunnat, på djupet, känna eller förnimma det. Med hela mitt väsen. Vad jag menar är, och mot bakgrund av att jag växt upp i en familj med medberoendeproblematik, att jag kunnat gå igång på (brist på bättre ord här) andras behov av mig. Förväxlat upplevd/bekräftad kompetens med kärlek. Alltså det har varit väldigt diffust det gränslandet mellan vad som kickar igång kärlekskänslor och vad som hellre borde kallas medberoende. Vissa former av trasighet har kunnat appellera till mig eftersom jag passar så bra in där. Med min stora kompetens då (obs ironi), och samtidiga möjlighet att inte behöva blottlägga några svagheter (eftersom de ändå inte skulle kunna inrymmas i situationen/relationen). Istället för att ta hand om min egen berättelse, har jag kunnat skriva på i andras. Något sådant.

2. Som många andra påpekar - det handlar om gränser. Att våga sätta dem är en sak. Att känna in dem likaså. Att bli varse konturerna, de egna, blottorna, såren i sig – vad behöver jag, och vad behöver jag vakta mig mot. Att modellera fram sig själv och ta ansvar för sig. Om andra överträder gränserna. Markera, gå därifrån. Jo, på det stora hela är det enkelt: no more energitjuvar. Tack och hej leverpastej! Människor som inte respekterar andras uttalade gränser, det funkar inte.

3. Kostnaden för uppbrottet – jag slet mig s.a.s. ur ett förhållande med en partner som hade alkohol/tablettproblem, psykisk ohälsa och stora ekonomiska skulder – dels materiellt sett (dvs. reda pengar och saker), och dels pangades jag på mentalt av ex-partnern samtidigt som jag behövde ta om hand om min egen utmattningsdepression. Det var den vidrigaste perioden i hela mitt liv, och en reality check på att rörande perspektiv, så hade exet enkom utrymme för sig själv. Ingen nåd där alltså. Kostnaden för om jag inte brutit upp? Ja, det går ju inte att veta, men följande är sant: jag nådde en punkt i relationen där det kändes som att fortsätter jag nu kan jag inte respektera mig själv. Som att bumerangen svängde tillbaka åt mitt håll.

4. Vad jag övar mig på nu - och som har med mina issues att göra - är att gå bort från en tillvaro av kickar, eller snarare upplevt behov av kickar, för att kunna landa i vardagen, det lilla, låta det bli synligt och meningsbärande. Lite som att bära ut en symfoniorkester och ersätta med en nyckelharpa. Och jag tror att en öppenhet inför de små sakerna, dag för dag, ska kunna hjälpa mig att ... rotas.

5. Vad jag är innerligt färdig med – dramatik i nära relationer. Livet är tillräckligt svårt ändå. Kombinationen av exets drickande, psykiska ohälsa och eko-kaos, ja det var inte stilla en sekund, och kanske inte konstigt att jag förvandlade mig till en allt mer utmattad brandsoldat med eldsläckning på schemat. Men elden som slocknade mest, ja, det var föga förvånande min egen.

6. Anspänningsstressen – den slipper jag. Alltså ett konstant surr och småslammer som oros-buffrar framåt inför helger och ledigheter, som aldrig låter det bli stilla, fast en försöker ... hantera saker och ting. Antingen - jag skiter i om x dricker, det ska inte bekomma mig, jag gör mig grej. Eller - jag ska prata med x inför helgen om min oro, föreslå att vi har en alko-fri helg osv. Och samtidigt: detta är ju inte mitt problem ens, med alkohol. För det är ett särskilt sätt att göra semester och helg på med alkohol som beläte. Viktigare än allt annat. Det känns. Och märks. Hela tiden märks det. När någon kramar bag in boxen som ett juver.

7. Det är väldigt skönt och rofyllt att inte skotta in energi i ett ras som inte är mitt, och som jag inte kan kontrollera. Alltså - jag har enormt sköna kvällar och helger. Gör saker jag gillar. Lär mig nya saker. Fokuserar på sådant jag vill. Minns att jag precis i slutet av förhållandet tänkte: jag vill att mitt liv ska börja handla om mig, och det gör det inte. Det var som att jag inte kunde tänka/känna närmast mig själv längre, utan att det direkt poppade över till X. En känsla av att vara utplånad. Och så småningom en sorg och vrede över att ha tillåtit mig själv att leva i detta. Det finns historiska skäl, men inga samtida orsaker att leva så.

8. När du sätter gränser kring dig själv uppstår friktion. Tydliga ja och nej. Men det är också en god strategi, eftersom den gör andra tydliga. Detta är egentligen en gammal insikt, men den kanske är värd att upprepa. Tydlighet skapar tydlighet, och en förnimbar upplevelse för om gränserna respekteras. Det visar väl, ytterst, på hur viktig självomsorg är. Och den läxan tog lång tid, var svår, att lära. Varför en behöver älska sig själv, och sätta syrgasmasken först på sig, innan en kan hjälpa andra.

9. Min egen relation till alkohol idag. Jag har en uppväxt där alkohol inte användes, men den har ändå spelat roll eftersom det fanns missbruk i farföräldragenerationen, och obearbetade medberoendemönster i min ursprungsfamilj. Jag är glad över att jag växt upp utan drickande. Dels eftersom jag helt enkelt slapp att behöva förhålla mig till vuxnas drickande som barn, och dels eftersom alkoholen i vuxenlivet inte är någon norm jag burit med mig. Detta är något jag på olika vis brottats med genom livet, men här och nu, och när jag läser om svårigheter/dubier kring att säga nej till alkohol på fester mm, så - det slipper jag. Känns verkligen inte konstigt att inte dricka. Alltså det har inte varit normen jag burit med mig. Jag dricker i stort sett ingenting. Är inte absolutist, men har på det stora hela skalat bort drickande från mitt eget liv. Jag fick så nog av det i förhållandet.

10. Jag tvekade aldrig när jag lämnade min partner. Troligen för att för mycket vatten runnit under broarna, och jag blivit mer av stormorsa och värddjur, än en partner, det jag trots allt fått med mig om kärlek. För många brutna löften och övertramp. För lite framtidsutsikt. Så länge partnerkärleken från min sida fanns kvar, och med den hoppet om förbättring, kunde jag inte gå. Jag tvekande inte att lämna eftersom att stanna inneburit att gå under, totalt osynlig inför både mig själv och partnern (känslan av att inte finnas). Det som var svårt var att få modet och orken, för jag visste att helvetet skulle bryta lös (tänk alkohol-tabletter-psyk ohälsa-skulder), ingen nåd finnas, och det kändes som att jag med mina sista krafter kastade mig ur ett brinnande hus. Den bilden hade jag så tydligt: jag kastar mig ut ur det brinnande huset. Jag är oerhört tacksam och glad över att jag lyckades med det. Fattade att jag var värd det. Ett annat och bättre liv, för så känns det.

Ja, detta var lite tankar i efteråt-et. Önskar alla en god fortsättning på veckan och en tidig fin helg :-)

Korrigering. Det är 6 års läkarstudier. Och om man kan läsa en sarkasm i raderna så var det aldrig meningen att skriva så. Jag har bara en tillfällig arghet som måste ut. Det här blev mitt vårskrik. Men som tur är ska jag träffa en riktigt god vän för en löptur i skogen strax. Och fysisk aktivitet är mitt träningpiller. Funkar mot det mesta. Men då har jag också haft en stor gåva att ha samtal med så fina psykiatriker under de åren jag var sjuk och önskade ett liv utan piller. Min slutsats var, att det var medicinerna som gjorde att jag blev sjuk och underhöll min sjukdomsbild. Nu syftar jag på bipolariteten. När det gäller min adhd så går den inte att bota med träning, men jag kan hantera den bättre genom träning och kunskap. Och jag uppskattar verkligen de läkare som har givit mig verktyg för att hantera mig själv bättre. Jag blev bara less på att se hur avstängda en del läkare var inom familjen. Men jag förstår, med medkänsla idag. Och det går inte att läsa sig till hur man gör inom familjen eller med vänner. Det är erfarenhet. Och förstås mod att våga möta verkligheten.

Alla ni fina som skriver här. Jag tackar er av hela mitt hjärta. Det är ni som upplevt och delat, som är modiga. Och som vågar belysa er problematik.

Det är vi tillsammans som hjälper varandra. Som träden hjälper varandra i skogen. Synd att det ska behövas ett anonymt forum.

På samma sätt som att det är synd att jag inte kan berätta om min erfarenhet av bipolaritet och adhd till andra läkare i min nuvarande närhet.

Det är så jävla mycket fördomar!

Återigen vaknar jag för tidigt. Eller egentligen inte. Jag vaknar runt halv fem, fem varje morgon. Bara det att jag vaknade mitt i meningen tidigare och skrev. Drack ett glas mjölk och bredde en smörgås. Att nattäta är inte min grej numera. Men under en medicinerad tid, då var det vanligt i mitt liv. Man kan bli hungrig av vissa preparat som man får av läkarna.

Och apropå läkarna. Så var det ännu en scen jag vaknade upp i.

Jag och mitt ex blev hämtade vid tågstationen en julafton för flera år sedan. Det hade kommit massor av snö. Jag ville egentligen fira jul med min familj, men hade inte förmågan då att be honom fira ensam med sin familj. Så jag följde med till hans. Jag kunde inte ta med honom till min familj, då alkohol inte serveras där. Ingen dricker på jul i min familj. Mina föräldrars barskåp är fyllt med flaskor som kommit som gåvor. De öppnas aldrig. Ingen har behov av att öppna dem.

Pappan möter oss vid tågstationen. Mamman sitter med. Vi kramas. Jag känner inte värmen som jag tycker att jag borde känna, till föräldrarna. Jag vet varför utan att jag har satt ord på det för mig själv, vid den tidpunkten. Jag undrar vad de förstår om sonens drickande, men jag vågar inte säga något. Inte nu, inte tidigare, men snart efter detta möte kommer jag säga något.

Vi sitter i bilen. Och ska åka en halvtimma. Vi får instruktioner om att det är viktigt att släcka när vi lämnar ett rum. Det var inga dyra elpriser då, men det är bra att släcka när man lämnar rummet. Jag vet, jag har sett min egen pappa göra det. Jag är nog inte helt medveten vid den här tidpunkten, men jag följer instruktionerna.

Jag får veta annat också, men det är inte värt att skriva om här. Jag får nog ingen fråga hur jag mår.Mitt ex pratar om hans affärer, som inte genererar någon inkomst. Pappan hjälper honom med pengar för att kunna bjuda investerare på luncher, hålla konferenser osv. Jag har hört samma story om och om igen. Vid den här tidpunkten så tror jag att mitt ex är kapabel. Jag stöttar också, så mycket jag kan. I vardagen. Och jag ger en veckopeng. Till en vuxen man.

Så är vi framme. Det är julafton. Snön ligger metertjock. Deras hur har varit en lanthandel. Tomten är stor. Jag ser ett vykort och jag känner tomhet. Jag undrar varför jag valde att vara här, istället för att vara med min familj. Mina syskon och syskonbarn.

Jag tror att jag behövde se hur mitt ex skulle uppträda med sin bror, svägerska och hennes familj.

Vi kommer tidigt. Hälsar. Installer oss för en natt i ett trevligt sovrum med egen toalett. Det är huset som ska renoveras i framtiden. Jag tycker att det är helt ok. I mina ögon duger gästrummet precis som det är.

Jag ser mitt ex dricka något ur en spriteflaska. Känner lukten senare. Nu är han igång igen. Ångrar verkligen att jag är här, i den stunden. Att jag inte stannade hos min familj.

Men så är det dags. Vi går ner. Och spelar teater. Jag hamnar i ett samtal med pappan, om en dokumentärfilm jag tänker göra. Har filmaren klar och det är inte vem som helst. Han erbjuder sig att göra jobbet utan lön, men jag ska finansiera kameran. Den kostar en slant varje dag. Story är klar. Personen jag ska porträttera är klar för att filmas, men det tog ett par år att lära känna varandra så pass bra, att det skulle bli bra, enligt mig. Jag följde honom i hans liv, med frun, med andra som engagerade sig i en viktig sak.

Jag berättar detta för pappan och när jag har skrivit ner denna dialog senare, så blev det så tydligt för mig, att jag valde att avstå, då pengarna gick åt till att leva med exet. En tid när vi gick på restaurang, då funkade inte hans kort. Och det tog ett tag innan jag förstod det. Att han utnyttjade mig. Och han beställde alkohol utan att fråga om det var ok. Sen slutade jag gå ut med honom med undantag för en födelsedag jag bjöd ut honom på. Dealen var ingen alkohol, men han beställde den ändå. Vi var på Pinchos. Jag hade varit där med en vän och efter att jag berättat om det stället för honom, så ville han gå dit. Han kunde beställa själv. Han kunde inte betala själv. Och han bröt löftet. Igen.

Tillbaka till julen. Pappan lyssnar på mig. Jag hör om hur han har det. Det går tydligen bra. Många som behöver hans program och att han kommer och utbildar. Han fakturerar bra. Kul för honom tänker jag.

Ingen frågar om hur vi mår. Det är fokus på barnen. Såklart. Det är många barn. Läkarparet har det bra, det är lyckat. Eller läkarparen har det bra. Syskonen är läkare. De är unga. De gör AT. De är nästan barn tänker jag. Så unga. Har de gått direkt från gymnasiet till läkarprogrammet. Vad vet de om livet. Bortom forskning och evidens. Om den man jag är där med. Ser deras pappa att han är berusad innan middagen. Vid Kalle Anka. Ser den pappan som pratar om investeringar i vindkraft med mitt ex, att han inte är kapabel nog. Låtsas de bara, eller är de dövade på piller. Jag undrar i skrivandets stund. Är de alla robotar som ser, men bara spelar med?

Mörkret har fallit. Ett ljus syns långt därborta. Det kommer närmare. De vuxna robotarna ropar. Barnen kommer. Alla kommer fram till de stora fönstren. Långt därborta kommer tomten åkandes i en släde. Jag minns inte vem som kör. Var det hästar eller renar. Minns inte. Minns bara skådespelet med människorna.

Julen är lyckad för robotarna. För mig är den ännu hemsk. Ingen ser. Ingen hör. Alla spelar med. Därav robotar. Kom jag på nu.

Jag lägger mig. Mitt ex fastnar utanför huset. Röker cigaretter och dricker. Han kommer till gästrummet på morgonen. Druckit hela natten, som han alltid gjorde i mitt hem där han var en icke betalande hotellgäst. Samlivet var dött. Sedan länge. Jag längtade efter närhet, men inte efter hans närhet. Jag visste inte hur jag skulle få honom att flytta.

Alla sover utom mitt ex. Tror jag. Vet inte.

På morgonen äter vi frukost. Jag minns inte. Har ångest av att vara där med robotar.

Vi ska resa hem samma dag. Vid diskbänken. Minns inte om det är jag som diskar. Minns bara orden som kom ur min mun, efter att mamman sa "Whiskeyflaskan kan du ta med dig hem XXXXXXX" Och jag ryter: DEN KOMMER INTE MED HEM TILL MIG!" varpå jag går ut från köket med torra eller blöta händer minns jag inte.

Jag går uppför trappen till gästrummet. Mamman kommer efter och ropar mitt namn. Jag stannar. Ser på henne med den ilskan inom mig. Hon säger att jag är duktig. Jag fnyser och är arg, går därifrån. Och så fick jag svaret.

De väljer att vara robotar. För de kan inget annat.

7 års läkarstudier. Och 5 läkare i rummet på julafton. Medberoende. Så bra att han bor hos dig och att du tar hand om honom får jag en känsla av varje gång vi ses.

Det är så att man bli spyfärdig av att tänka på hur jag hade det. Riktigt jävla spyfärdig.

Jag inser att jag har varit rädd för att någon ska förstå vem han är när jag skriver här. Men det är för att han har manipulerat mig tidigare.

Jag tror inte att någon kan förstå. Och om det skulle vara så, så är det så. Det är som det är. Det är så här medberoende ser ut. Och det är så vanligt. Jag tycker att vi har veka politiker som inte tar tag i en av de störta sjukdomarna vi har. Alkoholism. Det skulle man ha tagit tag i för flera decennier sedan. Något måste till. Så många som dör i alkoholrelaterade sjukdomar.

Och jag undrar, hur många medberoende läkare blundar.

@Snödroppen Du är så välkommen att skriva här hur mycket du vill! Tack för din kommentar! Tack för att du delar din upplevelse.
❤️

@Snödroppen inte meningen att kapa din tråd men din text väckte igen den kraften i mig. Det får vara slut på detta förbannade medberoende vi kvinnor dragits med i generationer.
❤️

@Självomhändertagande
Det är det bästa jag läst på länge. Älskar kraften i din text!
"Och tänk, om vi kvinnor som råkar ut för dessa medberoendeliv. Tänk om vi kunde konsulta riktigt jävla ordentligt inom kommun. Och region. Och hålla kurs. Och förebygga. "
Så jävla underbart.
Idag vågade jag vara sårbar, ärlig och berätta hur jag kände i en grupp jag är ny i.
I det att jag pratade så kände jag bara ett jävla anamma plötsligt. Det var så härligt att ta plats, säga vad jag tycker och känner och vad jag behöver för att trivas.
Helt rimliga krav : ärlighet, respekt för varandra och våra gemensamma beslut och gemensamt ansvar. Gubbarna i gruppen är så vana att köra över och tycka att de vet bäst och jag uthärdade inte den attityden längre.
Befrielse på nytt. Det spelade ingen roll, efteråt, vad andra tyckte för det var mitt sanna jag.

@Snödroppen
Tack för att du också delar med dig om din erfarenhet. Idag pratade jag med en väns pappa som har velat hjälpa mig på något sätt. Jag har aldrig tagit emot hjälp tidigare. Har däremot tvingats låta mina föräldrar hjälpa mig. Jag övar på att ta emot hjälp. Nu har jag sovit i 2 h och vaknade i en mening "många pengar". Jag minns mamman till mitt ex. Hon sa att brodern till mitt ex som renoverade sitt hus behövde många pengar till renoveringen. Jag har aldrig varit avundsjuk på andras möjligheter till ett "bättre/finare" liv. Men jag minns att jag reagerade då, denna läkare skulle behöva hjälp med att fixa sitt hus finare. Nu fick hon tillbaka sin andra son till sig, där jag antar att han ännu bor. Då vet hon att den sonen också kostar många pengar. På något sätt triggade den meningen något hos mig denna natt, i en dröm eller tanke. Vet inte. Jag vet bara, att jag under en tid valde att sälja påkostade väskor som jag tidigare köpt i livet, som jag inte hade behov av att bära längre. Och de sålde jag för att ge hennes alkoholiserade son mat på bordet. Om hon visste det då. Hon vet det säkert nu. Jag tror inte att hon behöver sälja något för att ge sin son mat, eftersom pappan drar in en hel del pengar på att fakturera som konsult trots att han har passerat pensionsåldern för länge sedan. Och det intressanta är att han arbetade med missbruk, inom en kommun. Jag är så tacksam för att jag inte fick barn med den stackars behövande sonen. Det hade varit så tråkigt om jag hade behövt ha kontakt med honom resten av livet. Nu retar endast vissa minnen mig. Men å andra sidan, så är det bra drivkraft till att göra den förändring som jag vill göra. Det blev många vårdande år med exet och de åren klarade jag inte av arbeta. Jag har mycket att ta igen. Och eftersom jag har fått tillbaka mina vingar, så tänker jag flyga igen, på ett säkert sätt. Jag har erfarenhet nog av att se upp för en del personligheter. Det är en snårig djungel man ska navigera genom, i livet. Det räcker inte bara att man ska ha ett arbete som är trivsamt, utvecklande och hållbart. Man ska behöva se upp för ondskan och andra farligheter. Och när man ser dem, då är det bara att ta till all säkerhetsutrustning och fly fältet illa kvickt. Jag förstår att jag kan se där branden är på väg att starta. Då lämnar jag byggnaden, innan den glöder. Och i den värld jag rör mig i, där ser jag när gnistor bildas och jag känner doften av svavel innan den infinner sig. Jag har blivit en riktigt rutinerad krishanterare. Och tänk, om vi kvinnor som råkar ut för dessa medberoendeliv. Tänk om vi kunde konsulta riktigt jävla ordentligt inom kommun. Och region. Och hålla kurs. Och förebygga. Innan vi sitter där som årsrika med pensioner som är helt jävla åt helvetet. Jag uppskattar tanken. Den ger mig ro. Och humor. Men jag skrattar inte. Jag bara observerar och konstaterar att jag bara ska vårda de som förtjänar det, när mina nära och kära behöver omsorg. Och allt det här var upp till mig att lära mig.
Tacksam för befrielsen. Tacksam för ett liv värt att leva. Aldrig mer tillgänglig för mitt ex. Aldrig.
❤️

Jag har inte något "rätt" svar utan utgår bara från mig själv och hur jag själv önskat att jag gjort tidigare.
Utgå från dig själv. Det låter rätt allvarligt med LPT och arbetsgivaren som är inkopplad men också bra för då finns det en stödaparat runt honom.
Gör val utifrån dig själv och dina behov.
Skydda dig själv först och främst.
Vad vill du själv?
Känner igen det där med att man blir en stödperson istället för partner.
Verkligheten är vad verkligheten är och han får själv ta ansvar för hur han reagerar på den.
Så mitt råd är att utgå från dina egna behov och inte hans.

@kajsastina
Jag känner igen mig i det där.
Man vrider sig och vränger sig på alla möjliga sätt för hoppet om att det ska bli bra.
Jag vet egentligen inte vad det var som hände när min gräns kom men är så innerligt tacksam för att jag släppt.
Inga skuldkänslor, ingen ilska, ingen besvikelse bara så otroligt tacksam över att få vara fri från det helvetet jag levde i och accepterade.
Kram från en medsyster

@Självomhändertagande
Vilket oerhört jobb du gjort med dig själv.
Vilken frigörelse. Du väver in konsumtionen och inflationen också och jag håller verkligen med dig och känner som du ❤️
/från en medsyster som gjort samma frigörande resa och är så tacksam för befrielsen.

@Pan pan tack och styrkekram till dig som kämpar! Vet precis vad du skriver om, och som Tröttiz också nämner - ljuden, lukten. I mitt ex fall var det rödtjut och bag in box. Uppklunkandet i glaset. Och så vetskapen om att helgen, som för många betyder återhämtning, innebär oro och obehag. Det är tufft. Och för mig innebar det ett långsamt nedmalande, filande. Att inte riktigt kunna vila. Låta ljuset vara med mig, istället för att skuggan kastades över en annan. Mest det. Du kommer att hitta din väg i allt, och det kommer att gå bra <3

Jag rensade min mobil från bilder häromdagen. Då såg jag i blockeringslistan hur mycket mitt ex har prövat ringa mig och de sms som han skrivit. Jag läste. Och tänkte, hur är det möjligt att han saknar så mycket insikt. Jag fick frågan av min sunda pojkvän hur mycket pengar jag gav honom. Hur mycket jag betalade för honom. Så jag räknade på det och fick en chock. Och det är så enkelt att gå vidare och släppa taget om allt som varit. Jag gav honom allt. Och jag är lättad. Över att jag kan släppa taget. För ett kort ögonblick kände jag en stor medkänsla för mitt ex, blev påmind om livet som handlade om hopp och förtvivlan. Blev påmind om hur beteendet var så starkt. När han var ledsen och bad mig höra av mig. Jag lät det vara. Jag raderade. Och kände bara, vilken tur att jag gick vidare. Jag har fått ett nytt liv. Ett liv som jag vill leva. Och kanske det var så, att jag var tvungen att vara så generös som jag var. För att förstå vad livet är. Tid är liv. Det handlar om att leva den tid man är här. Och jag behövde känna på hur det var, att möta utmaningar när jag gav bort allt jag hade. Har levt helt under vad som är rimligt. Men jag har överlevt och klarat mig. Jag har hälsa. Och hälsan är allt. Snart kommer bättre tider. Och jag ser en omgivning som börjar minska på konsumtion. Och prata om elpriser, inflation och utmaningar. Där har jag varit för länge sedan. Och än en gång förstår jag att hälsan är allt.

För mig kändes det som panik och ilska jämt, inte bara när han ballade ur. Då visste jag att det var dags att dra en gräns. Jag sa att jag inte ville ha kontakt förrän han var nykter. Detta är nu över två år sedan och ännu inte ett ljud från honom, trots att vi jobbar på samma ställe och numera arbetar vägg i vägg.

Jag hade avvaktat lite, tills du tror att han orkar hantera det. Du verkar ha varit rätt tydlig fram tills nu, kan det räcka för en tid framåt? Gör en plan för när du tar upp diskussionen och stålsätt dig. En som ballar ur när man kräver att de tar hjälp för ett uppenbart problem kommer ha alla kunskaper som behövs för att göra det otrevligt att göra ett avslut också.

@kajsastina
Visst stöttar vi, vrider ut och in på oss själva. För mig kom gränsen för sent, jag hann fara väldigt illa. Men då gränsen kom var det bara stopp.

För min självbevarelsedrift har jag nu för ett tag sagt upp kontakten. Det var inte barn, jag har inga men jobbigt men nödvändigt ändå.

Jag kan tyvärr inte säga något om att vara förälder med barn med beroendeproblematik.
Kram. 💞

Tack för alla kommentarer! @ÅsaM, du beskriver så bra det jag också upplever. Att det är så på eller av och att man inte hänger med i svängarna.. Tack @Sisyfos också från andra sidan. Bra att få höra därifrån också.
Det är inget smygande med drickandet och det är inte dagligen. Mer att när det dricks med andra så blir det nästan alltid stökigt och för mycket. Jag vet liksom aldrig (eller alltid beroende på hur man ser det) hur det kan sluta. Så saker som ska vara roliga, kan oftast få ett mörker över sig. Han är medveten och har provat att göra något åt det men det känns ändå som att tanken på sikt är att det ska fungera att dricka men med måtta. Så tycker att du skriver det jättebra i att man inte ska göra det till en gemensamt problem utan faktiskt vara öppen om det som är problemet. Jag känner vad som känns rätt och fel ganska tydligt, men blir som sagt osäker på känslorna ju mer "likgiltig" jag kan uppleva att jag blir dels när det dricks men också i andra situationer. Som att jag är på helspänn jämt och får dåligt samvete att jag är det även när det är lugnt... Jag är osäker på att fortsätta och osäker på att släppa, för jag lever fortfarande på hoppet. Även om jag börjar inse att det kanske hänt för mycket som gör att jag inte orkar kämpa på. För jag vet inte ens om jag kämpar längre eller redan gett upp.

Hej jojo
Jag har en man som missbrukar/ missbrukat och smugit med alkoholen. Han har sökt hjälp och jag får också hjälp , samtal nu. Det jag gjorde först var att gå igenom online utbildn. Anhörigstöd här på Alkohol hjälpen! Gav mig både insikt och stöd i mitt agerande mot honom och mot mig själv! Ett tips alltså!

@Rosa-vina Hej! Ny här som anhörig och vill bara säga tack ang din kommentar om Naltrexon. Visste inte att det fanns!

Jag kommer från ”den andra sidan”. Mina tankar om situationen du beskriver handlar om frågan om vilken insikt som finns hos honom. Han säger att han förstår dig, stämmer det? Men vad säger han om sitt beteende? Är det problematiskt för honom? Nu är det svårt att läsa ur ditt inlägg om det ”bara” är problem med drickandet när ni går ut, eller om det dricks även annars.
Det finns medicin som tar bort effekten av alkoholen, så är det vid fester etc så kan han, om han menar allvar med att försöka, prova medicin.
Om han dricker även annars, om han smyger, hur ofta det här händer är otroligt viktigt i sammanhanget. Om hans föräldrar har missbruksproblem. Det finns en ärftlighet som han kanske också delar med sig av till sina barn och då är arv och uppväxtmiljö starka faktorer att räkna med. Det som jag tycker är läskigast med alkoholen är att den påverkar ens personlighet. Att dricka blir viktigare än relationerna man har. Alkohol är riktigt farligt på det sättet och sjukdomen är progressiv. Det behöver finnas en insikt.
Jag kan bli lite bekymrad över det du beskriver att han ”tar emot”, ”visar förståelse” för att sedan anklaga dig. Att bli påkommen med att inte kunna hantera alkohol är oerhört pinsamt. Det finns mycket ångest och skam på beroendesidorna, men du beskriver att han ”ger sig på dig” efteråt. När man läser härinne på anhörigsidorna verkar det vara ett rätt vanligt beteende och jag tänkercatt det finns projicering inblandat. Den ilska, sorg och skam som finns inuti riktas mot ens partner. Den här relativt vanliga reaktionen i en lite omogen relation är förödande i kombination med att någon dricker sig personlighetsförändrad.
Jag tycker verkligen inte att man ska skydda någon med beroendeproblematik. När ni beskriver situationer hörinne blir problemen ”era gemensamma” och jag förstår varför det blir så. Man sopar mattan och städar upp, tar hand om, men ibland undrar jag om det inte vore bättre att vara lite mindre hjälpande. Han kan inte hantera alkohol! Hans problem, och det kan sägas högt. Så länge man inte säger det så finns det inte, är en gemensam skam etc. Och skyddar honom från att se och inse problemen. Jag tror att hemligheten i det gör stor skada. Som missbrukare gör det att man kan fortsätta att dricka för problemet ”finns inte”. Som anhörig blir man en del i det på ett negativt sätt, där ni inte har någon kontroll över situationen och inget kan göra åt den heller.
Sen kanske det finns saker i ert förhållande som han vill prata om, men det borde i så fall inte vara ett svar på andra diskussioner ni har haft.
Jag tänker också att i ett bra förhållande har man gemensamma mål (kanske npgra egna också), stöttar och stärker varandra, jobbar bra tillsammans och visar kärlek och uppskattning. Och har förståelse för den andras tillkortakommanden. Dock lite lagom i just det. Det är viktigt att tänka på om man blir den man vill vara i sitt förhållande.

Jag säger som ovan, lita på din magkänsla. Du har med dig en (över)känslighet och det är inte okej att lägga ansvaret på dig. Har ni samtal i allmänhet om drickande? Tex hur ofta det känns okej att dricka, om det är okej när man är ensam med barnet, är det okej att bli full, är det okej att lägga mycket pengar på alkohol, när är det okej att köra, planerar man helgen utifrån alkohol, etc. Det kan vara ett sätt att närma sig ämnet. Jag har använt den metoden tidigare med personer både utan och med riskbruk och den ger en ganska bra bild av vad man har att hantera.

Det här är ett bekymmer helt klart. Tvivla aldrig på dig själv förrän du får bevis om motsatasen är mitt råd. Skulle också vilja ge dig rådet att söka upp någon alanongrupp. Ni har barn tillsammans och du måste hitta ett sätt att hantera situationen., även om det leder till en separation. Lycka till, du har allt att vinna.

Hej!
Jag känner mig villrådig och vet inte hur man gör det här, men här kommer ett försök...

Jag har upptäckt att min man dricker i smyg. Det är inte nyligen jag upptäckt detta, första gången var för över ett år sedan. Jag har en "radar" som gör att jag känner om minsta droppe alkohol finns i hans kropp, tror det är en bieffekt över att ha levt med en pappa som är alkolist.
Jag vet inte vad man klassar som alkolist, han tycker att jag överdriver och jag vet inte om han har rätt?
Det som gör mig så ledsen och orolig är att drickandet alltid sker i smyg, bakom min rygg och att han tror att jag inte ska märka det. Han dricker inga mängder, men jag ser i hans ögon att han är påverkad. Detta sker allt mellan en gång per månad till flera gånger på en vecka. Jag känner mig löjlig när jag tar upp det när det inte sker så ofta, som att det är jag som är överdriven, men jag vet inte?
Jag har tagit upp detta med honom kanske 5 gånger totalt, när jag märker att han druckit känner jag ofta att jag inte orkar ta det med honom, så jag låter det bara passera. Men ibland får jag energi nog att ta upp det och det slutar alltid med att han lovar att han aldrig ska göra det bakom min rygg igen, att om han vill dricka så ska han säga det till mig och göra det "öppet". Men så blir det aldrig. Han kan ibland på helgen säga "jag är sugen på en whisky, får jag ta en?" Jag brukar svara att jag inte bestämmer över honom och tänker inte ge tillåtelse, att det är upp till honom. Det slutar alltid med att han tar en whisky. Jag är dock helt hundra på att han i 9 fall av 10 redan har tagit en whisky i smyg innan han frågar och på det viset kan dricka två glas.
Det har gått så långt att jag är misstänksam så fort han vill göra något i ett annat rum än mig. När han säger att han kan laga mat och säger att jag bara ska sitta och ta det lugnt i vardagsrummet, när han säger att jag förtjänar ett långt bad i badkaret, när han erbjuder sig att hämta något i garaget, alltid känner jag en ångest och misstänksamhet och oftast är den befogad (även om jag inte har något annat "bevis" för att han druckit än min känsla).
Vi har en dotter på 6 månader och jag är orolig för framtiden.
Vad kan jag göra för att få honom att söka hjälp? Finns det någonstans han skulle kunna prata med någon utan att det känns som att han är uttalad alkolist direkt? Jag tror att han behöver få det lite smygande och inse det själv, inte som en smäll så att säga.
Hoppas att någon vill hjälpa mig att bena ut allting.

@Rosa-vina
Tack för ditt svar! Han har Naltroxen utskrivet, men jag känner mig osäker på hur det fungerar. Jag antar att det går att dricka betydande mängder även om ”kicken”/dopaminpåslaget saknas? Dvs inte som Antabus, där drickandet omöjliggörs genom kraftfulla symptom.

@Åsa M
Tack snälla för ditt svar!
Jag väljer sannolikt att gå utan min partner.