Senaste kommentarerna i forumet

Det där känner jag igen @Tröttiz . Jag har fått höra alltifrån : ”Men hur kul är det att vara med nån som bara är sur och arg hela tiden (dvs jag), vad fan ska jag göra?” Eller ”Det är sånt kaos med barnen hela tiden, det är enda sättet jag känner att jag kan må bra på. Att få min stund (med vinet)”. När jag berättat om situationer som gjort mig fruktansvärt ledsen och arg, som när jag försökt väcka honom en kväll när han däckat och vårt ena barn mådde dåligt och de andra två behövde läggas och jag inte fick liv i honom! Jag ruskade och skrek att han skulle vakna men han var helt borta! När jag beskrivit hur jävla HEMSKT det varit för mig så ser han lite skyldig ut men kommenterar det inte. Tar ett glas vin redan en timme efter att jag berättat för honom vad som hänt.
Det gör ju att mina ord känns så oviktiga, min upplevelse tas inte på allvar.
Idag frågade han mig om han ”fick” ta ett glas vin till maten. Skrev in det här nyss. Bara att han frågar och att han vet hur jag ska reagera ingår väl lite i skuldbeläggandet/manipulationen. Nu är det MITT fel att det blivit dålig stämning. Att jag blivit ledsen och dragit mig undan. JAG har förstört kvällen nu. Är så arg och ledsen just nu.

Lördag (3 dagar efter att jag tydliggjort att JAG KOMMER GÅ OM DU INTE SÖKER HJÄLP)
Okej. Jag trodde verkligen att han på något sätt ville bevisa för mig att han inte ”har sug” efter alkohol (även om jag ju vet att han har det). Igår var det fredag och som jag skrivit innan var han iskall och otrevlig igår hela kvällen. Gick och la sig tidigt för att han var ”trött”. Men han drack inget.
Vi åt nyss middag hela familjen. Jag kände mig gladare på länge, önskade väl att han skulle se det. Jag har varit snäll och försökt bjuda in honom, inte mitt vanliga ”sura jag” som ofta visar sig (pga våra/hans problem). När vi skulle sätta oss och äta säger han: ”Är det ok att jag tar ett glas vin till maten?” Jag blev som förstenad. Menade han allvar?! Han HAR alltså inte förstått ens en bråkdel av det jag sagt?! Han frågar mig, så att JAG återigen ska bli ”djävulen” som hindrar honom från att ”må bra”. Hindrar honom från att få vad han anser vara ”livskvalité”.
Jag svarade att jag inte bestämmer över honom . Han får göra som han vill. ”Men du vet var jag står och vad jag sagt. Men det är ditt val”. Fan. Trodde inte detta skulle hända redan nu!
Han tog inget vin till maten men vi pratade inte med varandra under måltiden. Jag kämpade för att inte börja gråta inför barnen men nu har jag gått iväg från resten av familjen. Blev så ledsen, så besviken. Något gick sönder inom mig ännu en gång.

Vad skulle jag ha gjort? Har jag gjort fel som ställt ett ultimatum? Vet inte hur jag ska agera längre. Jag såg fram emot en mysig kväll med familjen UTAN alkohol, ville visa honom att jag vill vara med honom, att vi kan ha mysigt och trevligt även utan alkohol.
Nu sitter han med sin telefon. Avskärmad och arg på mig. Jag vet inte om han kommer dricka ikväll men jag blir inte förvånad. Och då har han ju gjort sitt val? Då måste jag ju göra det jag sagt att jag ska göra, dvs lämna?!

@Ecatrina
Förresten - nu har jag mig själv att rå om, det gick så med karln ...
Det har varit en jobbig resa, men som jag skrivit i tidigare inlägg:
"ett sunt förhållande ska bygga ett vi utan att förstöra ett jag".

Trivs bra, och behöver "bara" mig själv just nu.

Sköt om dig.
🌹

@Ecatrina
Vet inte riktigt i nuläget vad som hör inom manipulation ... 🙄
Lite det där att det var fel på mig. Jag var tråkig, och det som hade hänt hade minsann inte hänt. Att mitt i allt medge att "jo jag dricker men ibland har jag faktiskt koll, du behöver inte tjafsa hela tiden" . Därtill att ibland har jag fel men inte vill medge det. Jag skrev dagbok så jag kunde kolla upp, jo jag var helt ok med mitt omdöme och överreagerade inte och mindes rätt. Då när han sade han hade koll på läget hade han INTE. Det var just då massa kaos ... Att på olika sätt få mig att tvivla på mig själv och MITT omdöme. 🤯 Och om inte jag "tror på honom eller orkar med honom får jag minsann skaffa en annan karl " ...

Tack för din historia @Självomhändertagande ! Det känns hoppfullt att läsa när min oro över framtiden är så stor. Glad att du lyckats navigera och att du hittat din styrka! Din historia inspirerar mig, tack! ❤️

Tack för ditt inlägg @Åsa M . Känns som om jag kommer famla efter hoppet en stund till. Jag fokuserar på att göra saker JAG mår bra av, känner ju redan idag att jag är så mycket gladare pga att han inte drack igår även om han var otrevlig och ”trött”. Läste i forumet för de som kämpar med att komma ur sitt alkoholberoende att just fredagar är en kämpig dag. Skickade faktiskt den länken till min man, men har givetvis inte fått någon som helst återkoppling.
Jag går igenom det anhörigprogram som vi får tillgång till här, gjorde första delen igår och fått med mig mycket. Jag vet att jag satt någonting i rullning, både inuti mig själv och i honom. Kommer ge honom en chans men fokusera på mitt och barnens mående. Och jag KOMMER lämna om poletten inte trillar ner hos honom. Känner mig trygg i det. Jag hoppas ju att han ska se att vi andra mår så mycket bättre när han inte dricker, att det ska få honom att inse att han MÅSTE sluta.
På måndag ska vi gå på parterapi och då kommer jag berätta om allt. Har varit där en gång tidigare men då tog vi aldrig upp alkoholen. Då satt jag där och ville inte ”förödmjuka” honom inför terapeuten. Herregud vad jag har hållit på. Aldrig mer ska jag skydda hans missbruk. Aldrig mer ska jag torka upp en nerpissad toalett. Aldrig mer ska jag be honom att ta ett glas vatten eller en cola för att inte bli för full. Jag kommer ta barnen och dra. Och det kommer jag säga hos terapeuten.

@Bellan1 Om du tänker att du var det barn som for illa. Hur skulle du vilja att en moster gjorde då?
För barnens skull så finns det bara en väg.

Din syster är sjuk, så det finns inte så många alternativ. Om du tänker på vad en orosanmäla faktiskt skulle kunna leda till så är det ju att både din syster och barnen får hjälp. Mannen också men han borde själv anmäla för att skydda sina barn. Du skriver att din syster slutat dricka dagligen så det finns kanske en viss insikt, men det är inte så lätt att våga söka hjälp i sitt beroende, så en anmälan kanske är något hon både räds och önskar. En önskan om att det ska ta slut. Det är jobbigt att vara beroende.
Jag tror inte att ni kommer att krossa henne, tvärtom. Jag förstår att det är svårt att ta steget, särskilt om andra nära vill avvakta, men jag tror att du redan på sätt och vis har bestämt dig för det som du vet måste hända för barnens skull. Det är oansvarigt att stå bredvid och titta på. Hon kommer kanske att bli arg och låta det gå ut över dig. Du blir ett extremt hot mot hennes beroende, men försök vila i insikten om att du gör det rätta, mot henne och mot barnen. Jag har svårt att förstå de runt omkring dig som vill avvakta. Just nu krossar hon sig själv och sina barn och du fattar det. Ibland måste man kunna se sig själv i spegeln. Jag tror att det kan bli det bästa som kan hända.

@jojo301 Tack för din kommentar! Det låter så enkelt att börja med sig själv och att sätta gränser, när jag läser dina kloka meningar. Det är ett ansträngande arbete. Man behöver någon som finns där och följer upp. Annars är det lätt att man faller ur fokus. Meditationen och lusten till livet hjälpte mig. Och det viktigaste, jag har en psykiater som finns tillgänglig och som känner till mig sedan många år. Det var hon som gjorde mig uppmärksam om min medberoendeproblematik i första hand. Och hon gjorde mig uppmärksam på det under en längre tid, innan jag ens gjorde något. Bara det första steget tog mig säkert ett år.

@Ecatrina Tack för att du tackar. Och vad glad jag blir att höra att mitt delande var hjälpsamt för dig. Jag har just skrivit i din tråd. Innan jag såg din kommentar här. Ta hand om dig! ❤️

@Ecatrina
Hej och välkommen till denna plattform. Jag hittade hit för 4 år sedan och idag förstår jag det mesta. Det är lite som att bli sin egen psykolog till sist, när man har förstått konsekvensen av att ha blivit manipulerad. Idag är jag livserfaren och fri från ett tidigare och långvarigt medberoende. Jag var en ung kvinna utan tidigare erfarenhet av medberoende som träffade en ung man jag önskade bilda familj med. Vi levde tillsammans i 11 år och jag var väldigt nedbruten och utan mina ekonomiska tillgångar när han äntligen flyttade. Jag lät honom få ta del av hela mitt kapital, vilket var en del. Idag är jag tacksam för min erfarenhet. Jag har ett nytt och friskt liv. Jag har en sund relation med en sund man. Det tog mig däremot 3 år att landa i mig själv, att hitta mig själv igen och att våga släppa in kärleken till en man igen. Jag skulle inte vilja vara utan min resa, men den höll på att ta slut tidigare. Mitt ex gjorde mitt liv väldigt svart. Det var en kort period som jag kände att jag inte orkade mer. Jag pratade inte med min närmaste omgivning om hur jag hade det. Men jag hade tur, som hade erfarenhet av psykisk ohälsa och visste att det finns änglar inom vården. Jag hittade rätt till sist och fick hjälp av psykolog. Idag läser jag litteratur som läkare och psykologer läser på sina utbildningar. Det är oerhört intressant. Jag förstår så mycket mer. Och jag förstår, att jag hade tur. Som har adhd och har en överlevnadsinstinkt. Jag har lärt mig navigera. Det hade jag kanske inte gjort om jag inte var med om detta.
Det går bra till slut. Och oftast så behöver man professionell hjälp. Ta hand om dig. På alla sätt!

Tack för att du berättar om din erfarenhet @Nor.Li . Jag känner precis som du att denna aspekten är en av de jobbigaste sakerna med att leva med en alkoholist. Ljugandet. Förnekandet. Förminskandet. Att inse att detta är en del i det sjuka hos personen tröstar ju lite, samtidigt som iallafall jag måste påminnas om att jag VET hur min verklighet ser ut för att inte knäckas. Det är så fruktansvärt smärtsamt att bli förnekad av den man älskar eller kanske fortfarande älskar. Intressant att ta del av andras erfarenheter, att inte vara ensam i dessa sjuka och ibland absurda situationer. Vi vet. Och vi ska inte låta oss bli behandlade så. Kram. ❤️

*sinnesfulla

Hej @Bellan1!
Du måste göra en orosanmälan hur jobbigt det än känns. Det kommer förhoppningsvis leda till att din syster får den hjälp hon behöver och barnen kommer i första hand. Barn som växer upp med missbruk mår inte bra och man tar med sig det hela livet. Jag är själv uppvuxen i en missbrukarfamilj som blev anmäld tillslut. Jag önskar bara att någon tog mod till sig och anmälde tidigare, jag hann bli alldeles för stor och medveten och minns allt, hur jag kände, min oro, att jag skulle hjälpa, att jag fick ta ansvar, att jag försökte mörka inför andra, inte vågade ta hem kompisar, men dom runt omkring såg bara på.
Det ger men för livet att växa upp och känna sig otrygg, för det blir man när de vuxna inte är vid sina sinnestillstånd bruk.

Kram

Du har inget val utan måste anmäla och det vet du. Vad som sedan händer är det ingen som vet, men det viktiga är att du gör det som du anser är rätt. Att låta rädslan för vad din syster ska göra eller säga kan inte vara avgörande för hur du ska agera. Det som är bra för barnen är alltid det rätta. Förr eller senare kommer situationen barnen lever i att uppdagas och då har skadorna din syster åsamkar sina barn blivit ännu större.

@Ecatrina för mig har manipulationen varit en av de obehagligaste aspekterna av att vara anhörig till en person med alkoholproblem. Min pappa har ställt sig oförstående till hur han behandlat mig när han varit berusad. Som tur är har jag idag andra personer omkring mig som kan bekräfta mina erfarenheter från min uppväxt. Jag är långt ifrån ensam om att ha råkat ut för hans "dr Jekyll and mr Hyde"-personlighet där han blir som förbytt när han dricker över en viss gräns. När vi pratat om det har han skjutit det ifrån sig, sagt att han inte minns och att jag överdriver. Istället för att ta emot det jag säger har han tagit upp för mig helt orimliga saker t.ex. bytt fokus till något som jag sagt när jag var ett litet barn som kränkte honom som vuxen förälder. Han har dock erkänt att han har manipulerat mig för att jag ska bli bättre. Att han t.ex. nedvärderat min förmåga för att skapa motivation hos mig att försöka motbevisa honom. Gick alltid på äggskal för att inte göra något som han skulle uppleva som fel och bli arg för. Men jag insåg till slut att hur mycket jag än ansträngde mig så hittade han alltid något fel, om inte ett verkligt så ett påhittat. Ordspråket att "Av fulla och barn får man höra sanningen" var något som ekade i mitt huvud länge. Han kunde säga saker som att jag inte brydde mig om min sjuka farmor (som var en av de allra viktigaste människorna i mitt liv), att jag gick konstigt, var svag och sjuklig, en tråkig person osv. När jag fått höra dessa "sanningens ord" från honom tillräckligt ofta så började jag tänka att det kanske var sant. Idag tänker jag att det är exempel på saker dragna ur luften för att göra illa.
Han har också i nyktert tillstånd stått och ljugit i min närvaro om sjuka saker som att han inte bor där han faktiskt bor och att han har gått utbildningar han inte gjort, som jag upplever det på grund av nåt slags mindervärdeskomplex. Han har också ifrågasatt rak fakta, som att min mamma har hjälpt till att måla om hos honom nyligen. Tittat henne i ögonen medan jag stått bredvid och sagt "nej du har aldrig hjälpt till med det". Otroligt obehagligt och jag är osäker på om det beror på alkohol eller någon slags störning. En sak är säker och det är att jag har ifrågasatt mina minnen, erfarenheter och hela min person många gånger. Räddningen har varit att prata om det och inte vara ensam, annars hade jag nog för alltid känt mig vilsen, förvirrad och aldrig hittat tillbaka till mig själv.

Jag håller med ovan. Skydda barnen från det helvete de lever i!

Jag tror han måste förstå sitt eget problem innan ni kan laga er relation. Alkohol är så normaliserat att man verkar helt knäpp om man ifrågasätter varför någon vill bli full dagligen. Och tyvärr är psykisk ohälsa fortfarande så tabu att prata om - annars hade man kunnat fånga upp många missbrukare. Mitt ex söp som en svamp och har haft ett tufft liv, men samtidigt är han fast i en machonorm där man absolut inte ber om hjälp eller medger svaghet, någonsin. Även om allt kraschar runt omkring en.
Ett sådant liv är inte värt att levas, tycker jag. Jag är glad och lättad att jag slipper vara medberoende till det där. Jag hoppas du håller fast i det som är din önskan, att ditt liv också ska handla om dina behov. Det är du värd. Det kan många av oss här inne skriva under på. Man vill bara ha lugn och ro och kunna fokusera på sig själv...

@Ecatrina det är klart det finns hopp, tänker jag. Men viktigast är tror jag oavsett, att försöka landa i sig själv, mindre fokusera på den andra, och mera på egen vilja, önskningar, behov. T.ex. hur skulle en fin kväll kunna se ut? Vad är en skön helg? Går det att fixa tillsammans? Eller "för sig"? I medberoendet är det så lätt att allt välts över på och kring den andra, och de rörelserna. Minns att jag skrev i min dagbok att jag ville att mitt liv skulle börja handla om mig. Det var en "lärdom" när och hur det började kunna bli så. Vissa klarar det säkert tillsammans, andra inte, och - igen - oavsett så tänker jag att en bra start är att bli nyfiken på sig själv, och viljorna, önskningarna, behoven som finns. Varma tankar och alla tummar!

Hur har ni som anhöriga blivit utsatta den manipulation man pratar om att man kan bli utsatt för när man lever nära en person med missbruksproblem? Är det vanligt att den som är anhörig blir skuldbelagd? Att den anhöriges tankar trivialiseras så till den grad att osäkerhet skapas och att man som anhörig nästan börjar tro att man har fel? Att man faktiskt överdriver?
Jag vet att svaret är ja, men skulle gärna läsa andras erfarenheter kring detta. Tack! ❤️❤️❤️

Hur har ni som anhöriga blivit utsatta den manipulation man pratar om att man kan bli utsatt för när man lever nära en person med missbruksproblem? Är det vanligt att den som är anhörig blir skuldbelagd? Att den anhöriges tankar trivialiseras så till den grad att osäkerhet skapas och att man som anhörig nästan börjar tro att man har fel? Att man faktiskt överdriver?
Jag vet att svaret är ja, men skulle gärna läsa andras erfarenheter kring detta. Tack! ❤️❤️❤️

Jag undrar om det finns hopp, om det finns en endaste möjlighet att han kommer förstå @Hillevi ? Om terapi kommer hjälpa oss eller om hans beteende och reaktion tyder på att han ALDRIG kommer förändras? Att han ALDRIG kommer kunna se situationen ur mina (och andras) ögon? Det kan ju ingen här svara på såklart. Undrar nog om någon har erfarenhet av att poletten hos en alkoholist trots att det känts hopplöst?!

Igår kväll la han sig intill mig och sa att han vill fortsätta vara gift med mig @Hillevi . Jag sa att jag hoppas vi kan ta oss igenom detta. Vi höll om varandra men pratade inte. Kylan har varit så påtaglig dagarna innan att det kändes som att ett litet hopp tändes i mig. Idag (fredag) kom han hem från jobbet. I vanliga fall tar han genast något alkoholhaltigt så fort han kommit hem på fredagar. Idag var han bara kort i tonen mot mig. Jag försökte vara vänlig, frågade hur hans dag varit. Han svarade kort och gick och la sig i sovrummet för att han var ”trött”. Jag lagade middag åt familjen, gick till och med in med en cola till honom. Försökte göra honom på bättre humör (ganska tydligt mönster jag ALLTID haft i rollen som medberoende). Vi tittade på barnprogram med barnen nyss, jag plockade fram fredagsmys och frågade om nån ville ha något att dricka till. ”Ja” sa han surt. Då fick jag lite nog, sa att han får ta precis vad han vill att dricka. Att han bestämmer SJÄLV över sitt liv. ”Det verkar inte så” svarade han surt och fortsatte med sin tysta lek.
Det blir så tydligt för mig återigen. Tror han att DETTA är alternativet till att dricka alkohol?! Att försöka få mig att få dåligt samvete för att jag vill att han ska bli nykter?! Önskar att jag kunde sätta mig in i hans hjärna just nu. Är detta hans sätt att ”rädda vårt äktenskap”?!
På måndag ska vi gå på parterapi. Det blir intressant. Jag kommer vara helt transparent inför terapeuten. Kommer inte skydda honom mer.

Hej bellan och välkommen hit!
Jag tror att du redan vet svaret.
Bör du skydda din syster eller hennes barn?
Sen att det blir jobbiga konsekvenser är en annan femma.
Råg i ryggen och gör det rätta.
Det kan bli räddni gen för din syster också som troligen kommer att erbjudas/tvingas till hjälp om barnen ska få vara med henne i fortsättningen.
Barn ska aldrig offras för en beroendes oförmåga att själv söka hjälp.

@Ecatrina superbra att du tar hjälp, ett sätt att börja gå en möjlig väg, och fattar att det är väldigt hårt alltsammans. Vet inte om det är till någon glädje - men det kommer att bli bättre, ju mer du samlas kring dig, det ljusa i livet, det som du kan göra någonting åt, och buffrar kraften kring det påverkbara. Sedan är det ju vidrigt att behöva stå i skotteld från någon utan förmåga eller vilja till självrannsakan. Om du kan låta det fara förbi dig, den formen av blindskär och sänken utan mening. Var rädd om dig, och igen - superbra att ta hjälp, professionellt och på annat sätt. Alla goda tankar!