Senaste kommentarerna i forumet

@Åsa M
Tack snälla för ditt svar!
Jag väljer sannolikt att gå utan min partner.

Jag känner igen det där. När mitt ex hade sina skov av ångest och drängfylla skulle jag vara tillgänglig och lyssna och ta emot. När jag sedan frågade honom om vad som hände, vad som triggade honom, om han ville ha hjälp etc så var det alltid så att han inte hade "tid" att prata eller ingen lust. Eller så sa han generat, kortfattat, "jag hade stök i huvudet". Det gick liksom inte att få honom att förstå att om jag skulle investera i relationen måste vi ha en dialog. Det var fyllemonolog eller att vifta bort allt som gällde. Man ifrågasätter lätt sig själv om man lever så. Upplevde jag verkligen det där? Sa han verkligen så? Hände det där? Det är mycket obehagligt att leva så och det tar ett tag innan tankarna slutar snurra.

@jojo301
Tycker du att dina behov får lika mkt plats i er relation?
Blir du sedd, hörd?
Hur behöver du ha det för att må bra?
Det är vanligt att vi ifrågasätter oss själva och börjar anpassa oss missbrukaren.
Missbrukaren (aktiv) vill så klart fortsätta utan hinder.
Tänk på hur du mår och hur du känner.
Dina känslor är de viktigaste och ger dig vägledning om du börjar lyssna på de.
Så börjat man jobbet med att bli ärlig mot sig själv, eller så gjorde jag när jag började vara ärlig mot mig själv.

Har också varit i så många situationer som inte känns bra i magen... Han är medveten om det och när vi pratar om det så förstår han, men funderar mer och mer på om han mer säger att han förstår än att verkligen göra det. Märker också att det är svårare och svårare att prata om detta, jag försöker men det är inte så lätt. Om vi har pratat om det och jag känner att han förstår och det sakta känns lite bättre, kan jag få en helt kall attityd några timmar senare (ingen alkohol inblandad). Då får jag höra att jag inte finns där m.m. Här blir jag osäker, jag känner både att jag blir irriterad på att vi ska vända fokus men får dåligt samvete att jag inte bryr mig fullt ut. Nu handlade det om att han känner att inte jag heller är engagerad i oss, att jag måste planera massa andra aktiviteter och att jag liksom utgår från mig själv och vad som passar mig. Är kluven, känner att jag både inte velat släppa att planera andra saker men känner också att det är fel av mig att inte avstå. Har jag redan gett upp? Eller spelar han på mina osäkra känslor och empati? Vad bör man själv offra...

Sen är den något som skaver kring lögnerna, finns några händelser där jag inte tror på förklaringarna jag får. Vad gör man då? Kan ju inte få mer info än jag får men det är så stora saker att jag inte känner mig trygg med svaren jag får. Ska man lita på magkänslan då? Eller hur gör man för att släppa det annars?

Skönt att få skriva här när man är vilse i känslor och tankar.

@Självomhändertagande

Tack för ditt intressanta svar. Många fina tankar.

Jag har nog kommit över chocken nu. Nu är jag grymt deppig o nästan apatisk istället. En vän till mig gick bort i cancer för några veckor sen också, men enda ensamstående mamma vän som jag nu hade behövt.

Skrev gruppmedelande till vänner. Känns som att telefonen är tystare än någonsin. En vän läxade upp mig också. För hon hade behövt stöd av mig… är så djupt besviken i mänskligheten nu. Ta hjälp av vänner? Nöden visar nya sidor. Folk har sitt såklart.

Släktingar vågar inte ens skicka ett sms eller ringa…frågar mamma bakvägen vad som hänt… jisses…är det meningen att jag ska bli ”ensam är stark”??

En av få som ringt o messat är exet…han har börjat kämpa med sin resa. Saknad o sorg hos honom såklart. Saknar honom nåt enormt…jag vet att han är sjuk… kanske aldrig blir frisk…men han en av få människor som sett mig o sagt till mig att jag är underbar, smart etc. Fått mig att känna så också.

Står inte riktigt ut med att vara mammaledig… vill jobba för att slippa känna…

@jojo301 ❤️
Jag förstår dig, det är en massa komplicerade känslor. Det går tillslut över till ett traumaband.
Mitt x utsatte mig för många graverande situationer och brydde sig inte om det.
Han var väldigt duktig på att se sig själv som offer och anklaga mig.
Det var när jag insåg att herregud han finns ju inte där för mig. Vad får jag av den här relationen och sen bad jag om hjälp.
Det tar tid och man behöver hjälp.

@jojo301 ❤️
Jag förstår dig, det är en massa komplicerade känslor. Det går tillslut över till ett traumaband.
Mitt x utsatte mig för många graverande situationer och brydde sig inte om det.
Han var väldigt duktig på att se sig själv som offer och anklaga mig.
Det var när jag insåg att herregud han finns ju inte där för mig. Vad får jag av den här relationen och sen bad jag om hjälp.
Det tar tid och man behöver hjälp.

Alkoholen styr våra liv……
Om min man ska köra bil, blir det efter kl.12. Och det är väl bra, för alkoholen har nog gått ur kroppen då. Men om vi tar bussen till city, börjar drickandet på förmiddagen och pågår till läggdags. Det blir öl varvat med vin. Mannen sätter sig på en bar, medan jag går runt i butiker. Är vi hemma dricker han hela dagen. Jag förstår inte, att han har så bra sömn, som han har. När barn och/eller barnbarn är här avstår han helt från alkohol. Men är darrig. Jag förstår inte, varför man vill förstöra sig så? Han säger, att han mår bra! Och han är snäll!

@Pan pan
Hej. 🌹
Då man börjar förknippa ljud med vissa händelser har det gått långt, åtminstone tänker jag det så ... En offentlig stress pga tillvaron.

Jag fick också så, obehag av burköppnande. Långt efter att vi hade brutit kunde jag få obehagkänslor då någon öppnade en burk.

Spring åt motsatt håll och ta hand om dig själv. 💞

Kram.

@Snödroppen, tack för din kommentar. Jag undrar varför jag inte kan känna som du, att jag inte får dåligt samvete och bli mer arg. Det är väl för att jag inte landat helt och fullt ut i att det verkligen bara förstör tror jag, eftersom det finns mycket fint runt omkring det problematiska också. Men det är som att jag inte riktigt kan fånga det fina på samma sätt som jag kunde förut. Även om det är lugnt är jag alltid på min vakt. Det är främst tilliten som är sargad, för det är den jag ältar om man kan leva utan. Plus att jag ställer mig frågan att även om den kan komma tillbaka om det skulle jobbas på, så är jag rädd att det gamla skulle ligga kvar och påminna. Så rädd att släppa taget och ångra mig och rädslan att vara ensam är nog större än jag trott. Eller egentligen har jag inga problem med tanken på att vara ensam, men får en känsla av att det skulle vara så konstigt att ge upp det liv som jag lever... Svårt att förklara alla dessa känslor.

@Hillevi ❤️ känner mer och mer att detta inte funkar😥 väldigt tråkigt efter ett 20 år långt förhållande och 2 underbara barn. Igår drack han 4 folköl och jag ser på lilltjejen att hon inte tycker om det och på mig kryper det i hela kroppen och blir så irriterad över att bara höra öppningen av en burk😔 och nu är d helg igen och känner i magen att detta inte kommer bli en trevlig helg tyvärr. Kram till dig ❤️

Godmorgon. Fredag och jag känner på mig att denna helg inte kommer bli bra 😥.

Det finns hopp för att det verkar finnas insikt och vilja. Jag tycker att du gör helt rätt som sätter gränser runt dig och barnen och som pratar om det med dem också. Jag kommer från beroendesidorna och jag tror att det viktiga för oss som är beroende är att jobba lite med ”stegen innan”. Du skriver att din man vill byta jobb, vilket får mig att tro att han hör till oss som använder alkohol som medicin. Då gäller att vara uppmärksam på och åtgärda i steget innan. Det här är inget som du kommer att kontrollera, men det kan kanske vara bra att veta. Om det skulle bli ett snedsteg så tror jag att det går snabbt att återgå till goda vanor med tanke på hur du har beskrivit hans drickande, men det hänger på att han är medveten om orsakerna till att han valde alkohol. Om man låter livet ”rulla på” utan eftertanke så händer det att man rullar in i gamla hjulspår.
Det är fint att läsa att det går bra! På beroendesidorna pratar vi ofta om att det kommer mycket positivt månad 4-6. Känslor återvänder, glädjen blir starkare.

Hej!
Jag kommer från beroendesidorna. Håller med om att du för prata med sin sambo. Du har en känsla, du behöver veta. Sen kanske hen inte kommer att vara helt ärlig. Det är oerhört skamfyllt att ha problem med drickande. Jag undviker också helst att prata om det.
Ett sätt att få upp det här på bordet och få ett slut på det är ju att inte ha alkohol i kylen. Du märker inte att hen dricker, hen ber om förlåtelse och vill inte prata. Jag tänker att det faktum att hen inte dricker öppet är ett tecken på en medvetenhet om situationen. Är hen mycket trött?
Vi smygdrickare på beroendesidorna hade olika strategier för att få i oss alkohol. Drack när familjen somnat, smög och svepte snabbt, gömda flaskor i skåpet, garderoben, bil, förråd och garage, ersatte sprit i skåpen för att det inte skulle märkas.Hällde vatten i både flaskor och boxar.
Så mitt råd, prata, säg att du är bekymrad. Ha inga vinboxar (eller annan alkohol heller tillgänglig), och ta inte på dig någon kontrollantroll. Jag fattar att ovissheten är stor, jag fattar att lögnerna är hemska och skadar. Trots det så har jag ändå ljugit i själva konfrontationen. För det är så väldigt pinsamt.
På beroendesidorna finns vi som har slutat/jobbar på att sluta med alkohol. Där staplas fördelar på varandra med att sluta dricka. Ett sätt att prata kanske kan vara att hänvisa till de här sidorna. Om din sambo har problem så är det bara hen som kan ta tag i det. Du kan påtala och sätta gränser för dig själv och det är viktigt, men du kan inte kontrollera situationen.
Lycka till nu!

@jejago det låter oavsett som att du inte mår bra av ovissheten du går med.
Ett råd är att ta upp med din sambo om hur du känner och samtidigt fundera över vad du själv har för behov i din relation.
Fint att du hittat hit och välkommen.

Vad fint att höra! Det finns hopp! ♡

Hur vet jag om min sambos alkolholvanor kan vara skadliga, det känns så diffust! Jag märker att alkolholen som ligger i kylskåpet försvinner men jag ser inte att min sambo dricker. Gör hen det i smyg? När jag frågar om det ber hen om förlåtelse men vill inte prata mer om det. Jag är så orolig för min sambo men vet inte vad jag ska göra!

Hej Primarina och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har startat en tråd här med en titel som väcker omsorg och oro, berätta gärna lite mer så kan vi försöka ge vårt stöd, om du vill såklart.

Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och en kan behöva skriva flera gånger.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hade skrivit jättemycket, men så laddade plattan ur och allt försvann. Har väl i och för sig varit med om värre saker.Ett år har gått sedan min son fick alla sina skador. Vilket år kan inte jämföras med något jag upplevt och förhoppningsvis inte ska behöva uppleva igen, men man vet aldrig.

Idag har min son fått en lägenhet efter en otrolig kamp med funktionsstödsförvaltningen. Han flyttar nästa vecka och förefaller få den hjälp han behöver, mycket beroende på en stor dramatik när han försvann för två månader sedan. Det var mycket som hände då och orsaken var att han bodde tillsammans med äldre sjuka människor och att han en dag vägrade gå in där. Vi fick avslag på ansökan om särskilt boende och jag tvingades ta hem honom utan någon hjälp. En natt var han försvunnen trots att han egentligen inte kunde gå, men vill han något så gör han det och den egenskapen kan vara bra att ha ibland. Ett jättestort polisuppbåd från hela södra Sverige sökte honom. Det var helikoptrar, drönare, ridande polis, polis på motorcyklar, i bilar, i skogen och hemma hos mig hela tiden. Militär, orienterare letade och inte minst hundar. Efter nästan två dygn, två nätter och en enorm hetta hade man inte hittat honom och då stoppade man tåget och satte istället in bussar eftersom man skulle börja söka i vattendragen. Då var hoppet ute om att hitta honom vid liv och missing people inkallades. En overklig dröm när jag tänker tillbaka, men han hittades vid liv. Så mycket behöver hända för att funktionsstödsförvaltningen ska inse hans hjälpbehov om dom nu har gjort det. Dom jobbar inte med människor utan personkretsar, så handläggaren har inte ens träffat min son.

Min son går idag med stöd och rullstolen har vi lämnat tillbaka. Vilken känsla något av det bästa som hänt detta året. Fyllde mig med obehag att se honom i rullstol. Det var inte min son kändes det som. Han kan endast använda en arm/hand men en viss möjlighet finns att det ska gå att träna även den svaga armen. Han hör och ser, även om synfältet är begränsat på ena sidan. Talet är svårt och att förstå vad andra säger, men det fungerar ibland. Förhoppningsvis kan han får bättre träning när han har någonstans att bo. Vi får se. Upplever att han har kvar sina kunskaper och färdigheter, men kan inte använda sig av det. Själv säger han att det är katastrof i huvudet. Sin humor han han kvar och när jag frågade hur han lyckats ta sig ut från äldreboendet, som var låst med speciella koder till dörrarna, sa han bara "surprise". Hans hjärta blev också skadat men det fungerar normalt idag. Ett under enligt läkaren. Ibland uttrycker min son att han inte vill keva och det tycker jag man har rätt att göra när livet är för svårt. Mestadels har han dock mått förvånansvärt bra under det här året, men vilket år.

Hur har ni andra det? Väldigt länge sedan någon skrev här.

Hej, känns igen här ! Men min smög med det" värsta" som sprit. Tips att gå igenom anhörig stödet här på Alkoholhjälpen- tyckte jag fick bra redskap i kommunikationen genom den! Lycka Till!

Här är det både upp o ner. Mest upp. Jag har en terapeut nu för ett antal gånger, vilket hjälper mig sortera och ta en riktning. Vi pratar mycket om allt och det känns bra. Det är jag som drar igång samtalen men jag säger också att han måste ta initiativ. Jag har klarat av att berätta mina värsta katastrof tankar och då kunde jag släppa de lite. Känner mig tryggare. Vi har haft en fest med många människor vin öl och vi valde innan att vi inte dricker något. Han sa att jag kunde men jag avstod. Vi klarade det också. Det som är rörigt nu är kring hans arbete. Han vill bort då han känner att det är en del i det destruktiva mönstret. Lite oro kring ekonomi iom räntor och el osv. Men vi klarar det nog. Positivt är ( rodnar) att vårt samliv är igång igen. Känns bra, vi hade innan en stark attraktion och nu finns den igen. Var på landet en helg själv och när jag såg honom igen så såg jag hur han blivit fräschare! Slätats ut i ansiktet , fått annan färg och magen har sjunkit ihop! Han har varit utan alkohol i snart ett halvt år- så det gör skillnad! Jag tror fotfarande på oss och känner hopp. Oroar mig ibland för snedsteg men inser att jag skulle kunna hantera det också. Pratar även med barnen om det mesta som händer ( kanske inte samlivet...) och försöker inte göra någon hemlig grej av något. De kanske funderar men frågar sällan något själva. Sonen har valt att avstå alkohol just nu, kanske pga pappa. Han hinner nog, fyllde precis 18!
Så har vi det- håll alla era tummar att allt det goda håller i sig ♡ kram

@jojo301 det är jobbigt att vara där du är, tror vi alla är eller har varit där.
Jag har varit där, kroppen sa stopp.
Jag har inget dåligt samvete alls, jag lämnade allt och stack.
Jag blev arg för att han svek å det grövsta och lade allt ansvar på mig.
Idag ser jag hur jag glömde att jag har ett val.vi gat alltid ett val att lämna och vi har alltid ett ansvar.
Det är så svårt att se klart när man sitter fast i det.
Ett råd är att distansera dig, om möjligt, för att bättre kunna ta beslut för dig själv framåt.
Velandet dränerar och bryter ned.

Då var jag här igen efter att inta ha skrivit på några månader... Det har känts bra från och till men ältandet har fortsatt. Sen hände något för ett tag sedan, som att kroppen sa stopp. Som att det räcker, men har inte gjort någon förändring för det än men det är som att tankarna är annorlunda. Men känslan av att vilja ut och att känna att det räcker kan snabbt förbytas till dåligt samvete för hur elak jag är som kan tänka så, när det finns en annan person som drömmer om en framtid tillsammans. Men den personen gör ju inte så mycket för att det ska bli en lugn framtid heller. Varför är det så svårt att få ihop hjärta och hjärna? Eller så är man bekväm, att man vet vad man har men inte vad man kan få. Det känns också så elakt att tänka så egoistiskt, för som sagt - det finns ju en annan person också. Lurar man sig själv att det är värre än vad det är för att man ska ha anledning att vara arg, besviken och ledsen? Ibland tänker jag så, att varför blir jag så arg, jag vet ju hur det kan sluta så varför kan jag inte bara ta det goda med det onda. Varför är det så blandande känslor.......

@Pan pan Skönt att du är på rätt väg. När energin inte lakas ut, utan fylls på. Allt gott! <3

@Åsa M Tack och detsamma <3