Senaste kommentarerna i forumet

Lärde mig när jag gick ett anhörigprogram att innan jag gör något ska jag svara ja på tre frågor

Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?

Användbart

@Ecatrina välkommen till denna tråd. Jag håller med om att det är oehört sorgligt. Samtidigt som man kämpar själv så känner man sig verkligen mindre ensamt att det är andra, som går igenom samma även om man inte önskar detta till någon. Känner också att det ger en lite styrka att få skriva av sig och sätta ord på sina känslor. Jag skriver faktiskt dagbok lite då och då och efteråt känns det alltid lite lättare. Jag hoppas innerligen att vi alla får en bra helg. En trevlig sådan till er, kämpa på och kram ❤️

@sape tack för dina kloka ord och ska verkligen ta till mig det! Problemet med min pappa är att han kan dricka alltifrån tidig morgon till sen kväll så det är svårt att försöka "planera in något" Det jag har börjat med är att inte svara när han ringer, han talar alltid in meddelande och då hör jag om han är nykter eller inte, sorgligt att man ska behöva göra så men det är det som fungerar för tillfället.
Just nu känner jag ingen lust till att träffa honom.
Tror att jag egentligen bara försöker låta det rinna ut i sanden just nu för min ork att försöka förklara ännu en gång finns inte.

Är i samma situation @anonym...
Känns hjälplöst! Jag letar efter en bostad men det är omöjligt att få, även fast det finns barn med i bilden...

@granen123 Skönt att du redan har ett syskon som sagt stopp. Kanske kan du prata med och få stöttning av din bror om du väljer att ta en paus?
Var också rädd för att mitt beslut att inte ha någon kontakt skulle göra honom illa. Samtidigt har alla en gräns för hur mycket man står ut med i en relation utan att gå under själv. Trots allt så är beslutet att pausa en konsekvens av deras beteende och skulden är inte vår. Min och pappas relation idag är inte nära, ofta känns det som att jag gör honom nervös och han är rädd att göra fel. Trots det vågar han sig ändå på att smygdricka litegrann när jag är på besök (så behovet av alkohol är fortfarande starkare än rädslan för att jag ska ta avstånd igen). Sen jag själv blev förälder har det varit svårare att acceptera hans bristande föräldraskap och vissa känslor rivs upp på nytt. Innan jag blev mamma kändes relationen lugnare. I 8 års tid har jag anpassat tid och plats för att ses så att jag känner mig trygg med att han inte blir berusad. Svarar inte i telefon om han ringer kvällstid. Kanske är anpassadet från min sida ohälsosamt och medberoende, jag vet inte. Men jag upplevde det som att det skavde mer i mig att inte ha någon kontakt alls eftersom att det innebar att jag ständigt var rädd för att springa på honom och inte kunna komma på t.ex. barnkalas för mina brorsbarn om han var bjuden. Att inte ha någon kontakt tog tvärt om större plats i mitt liv än att ha lite sporadisk kontakt. Det är inte okomplicerat och det kanske inte fungerar för alltid. Jag har gett upp om att ha en nära och bra relation med honom. Försöker hitta balans, sinnesro och ta hand om mig och min egen lilla familj.

@Ecqteina vilka klokt ord. Det är lätt att trilla dit igen, men visst måste vi vara dom viktigaste personerna i våra liv som du skriver! Ibland är det svårt att se när man tillbringat för mycket tid i någon annans utsiktstorn, om ni förstår hur jag menar?

Min pappa har varit alkoholberoende i 20 års tid, jag är idag 26. I mitt vuxna liv tog det vändning för ca 5 år sedan då jag valde att följa min magkänsla och behövde ändra min inställning till honom för jag mådde för dåligt utav det.
Han kunde ringa på kvällar och trotts att jag visste att han hade druckit så svarade jag. Ångesten ökade ju mer samtalet gick och jag blev ledsen och arg och la på. Tillslut fick jag nog.
Det som hjälpte mig till en början var att jag ringde på tider då jag visste att han var nykter så jag kunde bota det dåliga samvetet att vi aldrig pratar. Ångesten blev bättre då jag ”hade gjort mitt” och när han ringde de sena kvällarna behövde jag inte svara. Jag ringde honom dagen efter och frågade om det var något speciellt, och förklarar återigen att han inte får ringa mig onykter vilket han såklart ber om ursäkt för och lovar att det aldrig händer igen, vilket det såklart gör. Men då hade jag rent samvete då vi pratade ”på mina premisser”.
Detta ledde också till att vi bara träffades på mina premisser. Jag bokade in en förmiddag då vi kunde komma och hälsa på då jag gav honom tydliga direktiv på att ”har du druckit så åker vi igen” det funkade.
Hans missbruk blev värre och värre men det var inget jag brydde mig om då jag agerade egoist och tänkte ”ja när han träffar mig är han nykter, sen vad han gör bryr jag mig inte om”.

Det gick något år och sedan ringde hans sambo mig och sa att nu är det nog. Han måste ha hjälp och nu sitter jag här igen..
Jag kör in till beroendeakuten med honom, han kommer till insikt, han får medicin och jag tänker YES NU KÖR VI. Tills ett samtal idag då jag hör att han har druckit, besvikelsen kommer och ångesten i magen växer. Nu berättade jag för honom återigen, detta är sista gången pappa, sen finns du inte i mitt liv längre.
Det jag tar med mig och vill dela med denna berättelse är att, det som känns rätt i magen, det är det du ska göra. Ta kontakten och behåll relationen om du vill men gör det på DINA villkor. Sätt upp spelregler för dig själv och dela dem med din pappa och sen följer du din magkänsla.
Ångesten är fortfarande där men den är lättare för jag tänker egoistisk och gör bara det jag vill och det som känns bra för mig i förhållande till honom.

Tack för din kloka text! Behövde läsa precis det du skriver just nu @Självomhändertagande . Så smärtsam men sann. Om hur det val som borde varit självklart att göra för längesen ändå är så svårt i stunden. Fint att du delade med dig av detta, jag kommer behöva gå tillbaka till din text under min egen process att bryta mitt medberoende. ❤️

Att läsa andras historier och inse hur många vi är som lever med exakt detta är så sorgligt @ElviraTrosa . Samtidigt ger den en känsla av att vara mindre ensam. Jag känner igen mig så mycket i det du skrivit här. Detaljer, iakttagelser och de känslor du beskriver. Kram, du är INTE ensam. ❤️🥺

Att komma till den sanna insikten om att du aldrig är ansvarig för någons missbruk är en process som kan ta lång tid @granen123 . Jag bröt med en nära anhörig för många år sedan när jag insåg att min egen familj och mitt eget välmående måste komma i första hand. Även om mitt val skapade förtvivlan hos min anhörige så kände jag mig klar. Hen hade spelat ut sin roll och jag kunde inte hjälpa mer. Alla år jag försökt prata, lånat ut pengar, hjälpa personen att få
ordning på sitt kaos. Jag blev utbränd och sjukskriven och försakade mig själv och min egen familj, för att jag ville rädda någon som varken kunde eller ville räddas. En dag satte jag stopp och kände en sådan lättnad. En stolthet över mig själv. Jag gjorde det! Och kände märkligt nog inget dåligt samvete över mitt val.
Tyvärr är det lätt att man hamnar i medberoenderollen igen, det hände iallafall mig. I detta nu pågår samma process i mitt eget äktenskap, jag har blundat och tänkt att det iallafall inte är lika illa som för min anhörige. Men jag har återigen tillåtit mig smulas sönder och måste återigen sätta stopp. Det är svårt. Men vi får inte förminska vårt egenvärde. VI måste vara de viktigaste personerna i våra liv! Ditt mående kommer i första hand. Kram ❤️

Tack @Åsa M . Jag läser det ni alla skriver om och om igen. Jag känner saker jag aldrig känt förut. Ser allt så klart. Ändå har jag aldrig upplevt en sådan sorg tidigare. Hur han beter sig nu säger allt. Jag har gjort det jag kan, så är det. Jag har rätt att välja hur JAG vill leva, han har rätt att bestämma hur HAN vill leva. Så nä, jag hotar honom inte. Jag har ju bara sagt att jag inte vill leva med en alkoholiserad man längre. Jag måste värdera mitt eget liv högre, det finns inget alternativ. Jag kommer söka anhörigstöd inom kommunen på egen hand. Behöver prata med någon för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. Tack igen för att ni finns här och för era svar. ❤️

Tack för ditt stöd@Hillevi . Jag försöker vara samlad men jag har nog aldrig gråtit så mycket under vårt förhållande som jag gjort de senaste dagarna. Sorgen över en era som är slut. Minnen från alla våra år som flyger förbi bakom näthinnan. Alla ögonblick. Sedan ser jag hans blick, iskall. Hör hans ord. Att JAG förstört hans tillit till MIG. För att jag ”hotar med skilsmässa en gång i månaden”. För att jag inte ”vill se honom lycklig”. Att han säger detta till mig, samtidigt som jag aldrig har fått ett ”förlåt för alla fruktansvärda situationer jag utsatt er för pga mitt drickande” känns så ofattbart sorgligt. Jag känner att jag inte VILL förlora vårt liv, jag vill att han ska må bra! Jag vill bara ha en varm kram av HONOM. Det är nog där sorgen känns mest. Sveket. Att jag har blivit en fiende i hans alkoholisthjärna. Det är så skrämmande alltihop och jag är ärligt talat livrädd för det som sker. Tack för tröstande ord, det stärker mig verkligen. Kram.

Tack för ditt stöd@Hillevi . Jag försöker vara samlad men jag har nog aldrig gråtit så mycket under vårt förhållande som jag gjort de senaste dagarna. Sorgen över en era som är slut. Minnen från alla våra år som flyger förbi bakom näthinnan. Alla ögonblick. Sedan ser jag hans blick, iskall. Hör hans ord. Att JAG förstört hans tillit till MIG. För att jag ”hotar med skilsmässa en gång i månaden”. För att jag inte ”vill se honom lycklig”. Att han säger detta till mig, samtidigt som jag aldrig har fått ett ”förlåt för alla fruktansvärda situationer jag utsatt er för pga mitt drickande” känns så ofattbart sorgligt. Jag känner att jag inte VILL förlora vårt liv, jag vill att han ska må bra! Jag vill bara ha en varm kram av HONOM. Det är nog där sorgen känns mest. Sveket. Att jag har blivit en fiende i hans alkoholisthjärna. Det är så skrämmande alltihop och jag är ärligt talat livrädd för det som sker. Tack för tröstande ord, det stärker mig verkligen. Kram.

@Kennie det varierar, han hör oftast av sig när han vill ha hjälp eller "prata av sig" om något, alltid om sig själv. Utöver det så är det vanliga "allt väl?" Allt känns bara ytligt och falskt från hans sida, samtidigt så orkar jag inte återigen ta upp allt med honom. Han är förälder, inte jag.

@gros19 du har helt rätt, och jag slängs emellan att vara arg och besviken till att tycka synd om honom och få dåligt samvete.
I början tror jag att han hade motivationen, men nu när det varit så många motgångar på den fronten tror jag att han saknar motivation och ljuger för sig själv och sina barn.
Han har alltid i princip bara tänkt på sig själv så länge jag kan minnas.

@Nor.Li vad fint skrivet, jag känner också igen mig i mycket det du skriver, starkt och bra gjort av dig att ta en paus ifrån honom. Hur är er relation idag?
Jag tror säkert att det bästa för mig och mitt mående är att ta en paus. En av mina bröder har redan gjort det, jag är bara rädd att om jag gör det kommer hans alkoholmissbruk bli värre och att hans psykiska mående bli sämre.
Samtidigt vet jag att JAG inte kommer få honom frisk och ingenting ligger på mig men jag får dåligt samvete och blir orolig.

Vår relation har aldrig varit bra, med eller utan missbruk och jag vet att den nog aldrig kommer bli det heller tyvärr, så jag blir förvirrad av mig själv vad jag egentligen håller fast vid.

Ingen är hjälpt av att man rycker synd om dom, tvärtom tror jag. Att bli nykter handlar om motiavation i första hand, sen finns det ju olika hjälp att få om man önskar det. Behandlingshem med olika inriktning, alkoholterapeuter, gruppbehandling, enskilda samtal AA inte minst Du kan även bli nykter utan någon form av behandling, Det handlar om motivation och det din far håller på med är trams och själömkan..

Vill bara tillägga att det känns nästan absurt när jag läser det jag skrivit. Förstår inte att jag accepterat detta så länge. Känns inte sunt någonstans. Vill bara att allt skall bli som vanligt 😐

du är absolut inte ensam och det känns bra att skriva med någon som vet och förstår vad man går igenom. Jag blir även ledsen för er skull och detta är nog vanligare än man tror, men det är absolut inte ok. Måste kännas jobbigt för dig, som är i en ny relation och allt. Jag var hemma hos en vän idag och "andades ut" lite. Vi hade det så mysigt, men fick en klump i magen när jag kom hem. Hade velat ha ett "hej älskling, vad kul att du är hemma", men där satt han på soffan och hade somnat. Druckit så klart och jag blev inte ens förvånad. Fick knappt väckt han, men nu ligger han här och snarkar bredvid mig och jag är bara så tom på känslor just nu. Min man är egentligen god och kärleksfull. Vill egentligen inte prata illa om honom och känns som att jag går bakom ryggen på honom, men måste skriva av mig. Jag älskar honom, men orkar snart inte med detta längre. Känns, som att jag inte njuter av saker och ting på samma sätt längre heller. Ser inte fram emot saker med samma entusiasm längre och känns som att jag börjar tappa bort mig själv.

Känner igen mig i din berättelse. Jag och min pappa har också pratat och han är sen länge på det klara med att han har alkoholproblem. Han har dock inte sökt hjälp eller lyckats hålla upp särskilt länge på egen hand. Han har inte heller tagit föräldraansvar under min uppväxt. Jag har ställt krav på att han inte ska vara onykter kring mig och han har lovat, men inte kunnat hålla sig ifrån att dricka. När han bröt löftet för andra gången tog jag en paus från honom i ca 6 månader. Det var en smärtsam tid. Kände mycket skuld och skam över att välja bort min egen förälder, trots att han redan svikit och valt bort mig genom hela uppväxten. Jag tyckte också så oerhört synd om min pappa och kände mig hemsk som inte orkade längre. Samtidigt gav det ett andrum där jag kunde få känna alla känslor, bearbeta och sen försöka läka och acceptera att jag inte kan ändra på honom eller det som varit. Det var rent ut sagt en skitjobbig tid, men utan den tiden tror jag att jag stått kvar och trampat utan att kunna ta mig framåt. Det jag vill komma fram till är att du är inte ensam och det är viktigt att ta sig själv och sitt eget mående på allvar.
Att du känner att du börjar ge upp hoppet tror jag skulle kunna vara något bra. Om du lägger hoppet om att han ska tillfriskna eller förändra sig åt sidan, hur skulle er relation se ut? Kanske vill du inte ha honom i ditt liv alls? Eller kompromissa; går det att ses på tider eller platser där han inte dricker? Vad skulle ge dig mest sinnesfrid (om allt inte är som det borde vara, eller du önskade att det var utan som det faktiskt är)?

Jag förstår. Verkligen svår sits, att han nu vill ha kontakt och hjälp när han aldrig stöttat dig. Hur ofta hör han av sig?

Du hotar inte! Du har försökt med allt. Ditt och barnens liv förstörs av hans sjukdom. Tycker du gör helt rätt. Att ha en tidsplan med tydliga gränser skapar klarhet. Det är så många gråzoner i en relation med en missbrukare, man blir så nedbruten och tror inte på sig själv till slut. Man stärker sig själv genom att fokusera på sina egna behov - det kommer missbrukaren aldrig kunna göra för dig. Kram!

@Kennie tack för svar! Ska läsa!
Har tyvärr påtalat flera gånger att jag inte vill prata honom när han är onykter, vilket han inte respekterar då han endå hört av sig onykter, han säger att han vill ha hjälp och han har varit på behandlingshem osv men säger att det inte är något för honom... I och med att han ljuger väldigt mycket vet jag inte vad som är sanning och inte.
Känner lite att jag har gett upp hoppet samtidigt som jag tycker synd om honom, även fast jag inte är skyldig honom något som du säger.

Hej, tack flr dina tankar o reflektioner, de gör mig självklart ledsen flr er skull men samtidigt blir jag stärkt, jag är INTE ensam...
Igår körde vi fast o blev ordentligt osams o jag sa att jag inte ville prata förrän imorgon( läs idag) förrän han e nykter. Han blev arg, vi somnade osams osen idag när jag kommer hem så dricker han.... 😡😡😡 tar till o me med sig glaset in i badrummet när han ska duscha...
Jag e ledsen o uppgiven.
Våran relation e ny... Jag har flyttat hem till honom o just nu känner jag mig som en idiot.....så sorgligt o vill inte se honom

Hej Granen, i dagens DN finns en artikel om att bryta med en förälder, det var ganska konkret med tips på hur man kan resonera. Går säkert att läsa på nätet om du inte har DN. De föreslog att man kunde börja med att ta en paus från sin förälder och känna hur det känns. Just med beroendet är det ju din pappa som måste göra jobbet för att bli av med. Kan du säga att han är välkommen att höra av sig nykter, eller om han vill ha konkret hjälp för avgiftning? Men att du annars inte vill ha kontakt? Du är inte skyldig honom något, hoppas du hittar en väg som funkar för dig!

Min pappa har inte varit speciellt närvarande under mitt liv, jag är idag 30 år.
Det jag varit upp och ner, fram och tillbaka men mestadels bestått av att jag blivit sviken och bortprioriterad av min pappa.

För lite mer än två år sedan berättade min pappa om sina alkoholproblem för mig och mina storebröder. Vi har väl alltid vetat om detta men mycket fick en "förklaring", varför han sagt och gjort vissa saker, absolut ingen bortförklaring men en förklaring.

Dessa två åren har varit bland de värsta rent känslomässigt. Jag vet att han aldrig kommer bli frisk, det är den ena behandlingen efter den andra men han faller alltid tillbaka.
Jag har försökt stötta dessa två åren men känner mig på bristningsgränsen då han bara ger mig ångest.
Jag önskar att han kunde vara ärlig, ärlig med att falla tillbaka och inte ljuga mig rätt upp i ansiktet och prata med mig som jag vore ett barn.
Men framförallt en relation som är ärlig.

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till att försöka finnas där för honom när han ALDRIG gjort det för mig.
Samtidigt jagar mitt dåliga samvete mig var och varannan dag.

Hur länge ska man "finnas där" för en förälder som aldrig varit en förälder?
Ska man välja bort sin förälder och bryta kontakten? Kommer jag sedan stå där och inte kunna förlåta mig själv när han inte finns mer pga av alkoholen.