Senaste kommentarerna i forumet

nästan, som vi lever med samma person fast detta är väl typiskt för en som inte vill inse att hen har problem. Jag känner igen stressen, klumpen i magen och svårt att sova. Och när du säger att man inte får leva med den riktiga personen så är det "spot on". Också det att man kommer hem vid kanske 17-tiden en vanlig vardag så är det en, som redan hällt upp... Jag fasar för att gå hem från jobbet idag då jag pratade med min man nyss och då var detta "den värsta dagen i mitt arbetsliv. Jag vill ut och dricka öl". Usch o fy!!! Samtidigt, som jag avskyr detta så tycker jag synd om honom. Jag tänker också att tänk om våra familjer visste. Ibland har jag tänkt tanken att prata med dem, men jag vet inte. Jag har iaf underbara vänner, som jag kan prata med och det känns tryggt. Jag vet också att min familj skulle stötta mig om jag skulle välja att lämna för den tanken har slagit mig ett antal gånger. Har gett mig själv massa tidsfrister, men sen går det en tid, det verkar bli bättre, jag lyssnar på hans (tomma) löften och sen, som ett brev på posten, så blir jag så besviken. Jag vill inte leva mitt liv så här speciellt då vi gått igenom en massa annat.

@Ecatrina har läst vad du skrivit, vad klok och stark du är. Du delar erfarenhet med många andra, och är värd det bästa. Förstår att det är tufft, och ensamt att inte få gehör i tvåsamheten, i den strävan. För mig blev det så att jag lämnade min partner, och en insikt att den som inte har omsorg om sig själv (mitt ex som drack), sällan har det om den andra heller, och därför extra viktigt att börja ge den omsorgen till sig själv. Ja, för att den ska börja finnas. Genom gränser, och genom att börja känna efter vad ens egna önskningar och behov är. Önskar dig allt gott.

@Ecatrina
Så starkt av dig. Jag läser inte det som hot, du står bara fast vid det du efterfrågat så länge men inte fått gehör.
Försök att inte ta det personligt, hans beroendesida ser dig som ett hot nu.
Jag hoppas du har hjälp och stöd i det här. Vi finns här annars.
Du är stark ❤️

Tack, dina ord tröstar mer än du anar. Är förvånad över sorgen jag känner just nu, smärtan. Som om ilskan och bitterheten omvandlats till ren sorg. Efter hans meddelanden har jag suttit på jobbtoaletten och grinat. Det totala sveket. Hur kan han göra såhär mot mig? Men jag kommer resa mig, det ÄR smärtsamt med nya och starka insikter. Glad att jag hittade detta forum. Stödet känns livsviktigt just nu. Kram. @Tröttiz

@Ecatrina
Håll fast vid det du sagt. 💕
Och - gå inte på hans manipulation.
Gör dig till syndabock och lägger på sig en offerkofta vad det verkar.
Du överdriver inte. Klart att han kommer att fösa det över på dig , du överreagerar
att allt är ditt fel och vad det nu kan tänkas.
Kämpa på. 🌹💪

Och en önskan från hans håll kommer aldrig komma@gros19 Jag håller med dig om att ett ”ultimatum” kan likställas med ett ”hot” så jag kände mig inte helt bekväm med att lägga fram det såhär till honom. Min förhoppning är att han ska komma till egna insikter om han bara går med på någon form av behandling. För om han går med på detta bara för att ”få tyst på mig” så känns det ju ganska meningslöst. Han måste ju själv komma till insikt kring vad alkoholen faktiskt gör för skada i vår familj och i vårt äktenskap. Jag fick svar från honom förut, han skrev att han ju ”redan dragit ner på alkoholen” (dvs från 7 dagar i veckan till bara 5) och att det låter som om jag bestämt mig för att skiljas oavsett om slutar dricka. Han frågade om han tolkat mig rätt i att han ”alltså ska bli helnykterist inom 6 månader annars vill du skiljas?!”. Han skrev att han saknar tillit till mig.
Återigen blir jag boven i dramat. Jag överdriver, jag överreagerar. Efter alla år jag försökt nå fram till honom genom samtal och långa brev. Genom gråt och vädjan om att han måste ändra på sig för familjens skull så fortsätter han nu alltså att trivialisera problemet och göra mig osäker på hur verkligheten ser ut. Jag undrar vart detta kommer sluta. Känner mig så ensam och vilsen just nu. Han ska ju vara min trygghet och ge tröst. Men nu står vi på varsin planhalva och kan inte mötas.

Tänker så här att du har ställt ett ultimatum och om du ska bli trovärdig måste du nog även genomföra det du säger. Det tar sex månader säger du innan en skillsmässa träder i kraft ,men under den tiden förmodar jag att man kan ändra sig. Dom här sex månaderna är väl till för att man ska tänka över sitt beslut. För egen del tror jag inte på hot utan det ska komma från honom en önskan att bli nykter. Du sätter bara dina gränser. Förstår det är mycket svårt, men det behöver ju inte vara ett definitivt beslut. Negativa konsekvenser är ofta det som får människor att förändras så kanske är det inte så dumt att göra så här.

Jag skrev nyss ett sms till honom. Om att vi måste prata imorgon när barnen lagt sig. Jag skrev att det handlar om att jag kommit till en punkt där jag måste ställa ett ultimatum. Att jag kommer ansöka om skilsmässa imorgon som kommer gå igenom om 6 månader om inte han omgående söker hjälp och blir nykter. Känns så läskigt att vara såhär tydlig men fick uppbackning av min egen terapeut som sa att detta sätt är det enda rätta.
Ambivalenta känslor just nu. Jag vet att jag MÅSTE genomföra detta om han väljer alkoholen. För mina barn och för min skull. Ändå känns allt så skrämmande och ledsamt, som om jag dragit igång något jag inte kan stoppa. Framtiden är oviss. Gör jag rätt?@Åsa M

@lejo åh vad jag får igenkänning. Blir ledsen o uppgiven o jag vill ju leva med min sambo och älskar honom men avskyr...
- bag in box upphällningsljud
- simmiga ögon
- ofokuserad vid samtal
- somnar i soffan redan kl 21
- Blir arg o gpr i försvar när jag frågar varför han dricker idag igen
Igår kom jag hem efter en tuff dag medinslolning på ny arbetsplats o då sitter han där i soffan med vinglaset o va redan påverkad...
Det känns som om jag aldrig får den riktiga [redigerat av rådgivare pga personnamn] utan alltid den berusade ....
Jag är orolig och otrygg men försöker leva mitt liv o ta hand om mig men går med en stress o klump i magen o har svårt att sova :/
Igår blev vi osams om en annan sak o till slut sa jag att jag inte vill prata förrän han är nykter... han blev arg o la sig att sova i ett annat rum.
Vi får se om han kan låta bli vinet idag o om vi kan reda ut vårat tjafs.
Det är liksom en dag I taget känns det som .....

Du vet vad du borde göra, men ändå är det så svårt och det kommer man inte undan. Det är jättesvårt och oehört plågsamt när drömmarna och förväntningarna man haft gå i kras. Är ju inte bara personen man mister. Det sitter inte huvudet för då hade det nog varit ganska lätt att göra det man borde. Alla smärtsamma känslor tillsammans med katastroftankar vi ofta har - allt måste man genomlida, Inte så konstigt att man tvekar och ifrågasätter sina val. Bara lite funderingar, men du verkar vara på god väg.

Bra att du är tydlig. Haf du orkat lägga upp en plan för hur du ska genomföra också? Det är bra med hålltider för dig själv. Tydliga mål för dig, så du känner att du har kontroll.

Du har rätt @Åsa M . Som ett sista försök har jag kontaktat kommunens alkoholrådgivning och även skickat informationen till min man per mail. Jag skrev att jag önskar att vi tillsammans går på samtal dit, och om han inte är villig till detta ser jag ingen annan lösning än att vi skiljs åt. Han har inte svarat ännu. Vet att han har läst det, så får invänta och se om det ”sopas under mattan” eller om han tar upp det själv.

Usch, så svårt läge. Du verkar ha försökt med mycket när det gäller honom. Tror det är dags att du fokuserar på vad DU behöver.

Tack.för ditt svar@Snödroppen . Känns trösterikt att ha hittat hit, samtidigt sorgligt att läsa om andra som är i liknande situation som en själv. Trots att jag vet att alkoholism är en sjukdom känns empati så svårt att känna då detta förstör så mycket för familjen. Just förnekelsen är så förödande och sårande. HUR kan personen inte se vilken skada det gör för oss runt omkring? Man frågar sig HUR alkoholen är viktigare än människorna personen påstår sig älska? Jag vill så gärna ge honom en chans att förstå att jag menar allvar. Det en enda chans. Samtidigt är jag rädd för smärtan det skulle innebära om han misslyckas och familjen splittras. Allt är så komplicerat. Men jag har varit en sann medberoende i så många år. Ibland konfronterat, ibland gömt undan, haft koll på honom på alla bjudningar etc vi varit på för att han inte ska bli för full. Märker alltid när han druckit för mycket men givetvis blir han också alltid sur när jag frågar om han inte ska ta en cola eller ett glas vatten istället. Det känns så sorgligt att våra barn alltid kommer minnas honom med sitt vinglas intill sig. Inte att han sitter och är redlöst berusad men synen i sig är allt för vanlig. Och andedräkten, att nattas av en vuxen som alltid doftar surt ur munnen. Jag har själv varit det barnet. Han älskar våra barn och jag valde honom som pappa för att jag trodde han var tryggheten själv. Snäll och smart. Om än avstängd och svårt att prata djupare känslor. Känner mig så vilsen samtidigt som jag tror att du kan ha rätt. Önskar att någon kunde prata honom tillrätta men ingen, ingen ser det jag ser. Det är jag som leder honom till toa på natten när han stapplar omkring i mörkret. Det är jag som torkar upp efter honom när kan pinkat ner hela badrummet. Det är jag som tar hand om äldsta barnets panikångestattacker samtidigt som jag försöker natta de yngsta. Och han, min man sover och kan inte väckas trots att jag ruskar kvinna skriker att vi måste vara TVÅ föräldrar i detta läge. När jag skriver blir allt så tydligt och jag VET vad jag ”borde” göra. Ändå känns det så svårt…

@Ecatrina tänker att du redan försökt nå fram.
Du kan inte förändra honom, du har försökt.
Planera din väg vidare för dig och barnen.
Sök stöd och hjälp utifrån.
Varken du eller dina barn ska behöva leva i hans missbruk.
Se på honom som den sjuka människa han är. Det går inte att prata med honom.
Bra att du hittat hit, vi är många som har levt eller lever i samma svåra sits som du hamnat i.
Ljus och värme.

Det blev en del stavfel såg jag och jag vet inte hur jag redigerar. Men hoppas det går att tyda vad jag vill få fram även med autokorrigeringens gedigna arbete ;).

Vi har 3 barn mellan 3 och 12 år. Har varit ett par i snart 15 år. Min man är välutbildad, har ett bra jobb och även jag. Allt kunde vara bra om inte det vore för det konstanta drickandet. Nästan varje dag dricker min van flera glas vin. Under helgerna är det värst. Han dricker, blir glasartad i blicken och sluddrig. Och sedan står jag där ensam i föräldraskapet. Försöker skapa trygghet och rutiner samtidigt som jag är så besviken och arg över hur min man ständigt måste dricka, trots min vädjan om att han ska dra ner på det. Att det förstör mellan oss, förstör hans relation till barnen. Varje gång jag tar upp hans drickande, även om jag väger orden på guldvåg för att inte anklaga utan bara beskriva hur avogt detta är för mig går han i försvar. Som jag ju vet är en vanlig reaktion. Men nu har det gått så långt att jag vill lämna honom. Jag undrar om jag ska låta honom få en chans till, att be honom ta en helt vit månad för att sedan kunna utvärdera effekterna av det. Om bor familjesituation blir bättre utan hans alkoholintag. Om vår relation blir bättre. Kan jag ställa ett ultimatum eller ska jag ge upp? Jag tycker jag har varit så tydlig genom åren, skrivit brev till honom, försökt prata. Vädjat. Men jag har fått höra alltifrån att det är ”mitt fel” (för att jag är så jävla sur jämt och bara ”klankar ner” på honom) till att barnen är jobbiga och att alkoholen hjälper honom att hantera det bättre. Jag har fått hela att jag överdriver och att jag är ”barnslig” som gömt undan alkohol när han ska vara själv med barnen en helg.
Är det ens någon idé att ställa ett ultimatum eller hur ska jag förmedla att han faktiskt är påväg att förlora sin familj på riktigt? Vet inte vad jag ska göra för att nå fram när murarna är så höga och vi inte tycks kunna prata om det på ett konstruktivt sätt. Det blir pajkastning och grön. ”Men du då! Du är ju inte heller perfekt!!” Nivån blir så låg och jag vet inte om jag orkar mer. Samtidigt vill jag inget hellre än att han tar tag i sina problem. Om någon klok människa kan stötta mig här skulle det betyda så mycket.

Du är frustrerad, och det verkar vara på goda grunder. Om det gått till på det sättet du beskriver, och de inte erbjuds hjälp, så låter det som att situationen inte har hanterats eller bedömts på ett korrekt sätt. I förhållande till myndigheternas agerande kanske det inte finns mycket mer att göra för dig som närstående än att fortsätta uppmärksamma situationen för dem och på så sätt ge dem chansen att göra nya och bättre bedömningar.

Du frågar vad du kan göra mer, samtidigt som du gör och har gjort mycket redan. I vår erfarenhet kan en sån här situation slita oerhört på en. Hur ser det ut med din ork och ditt mående? Har du människor att prata med om det här, och saker som ger dig energi i livet?

/Kristoffer

@Sisyfos Har läst ditt svar många gånger, det är skönt att du verkar förstå min situation, det får mig att känna mig mindre konstig. Pratar mycket med min sambo om detta men det är nog svårt att förstå om man som honom haft en trygg barndom. Tror absolut det skulle vara bra att få hjälp att bena i känslan av maktlöshet. Tack för ditt stärkande svar.

, hur gick din helg förresten? Här var det relativt lugnt, men igår fick han för sig att dricka glas efter glas. Har kommit på att jag hatar ljudet av att hälla upp från bag in box.....

Hej,

@Kristoffer, tack för dina fina ord och det känns som att jag blir hörd och förstådd när jag läser din text.
, jag förstår exakt vad du menar och här är det likadant. Jag blir så himla otrygg och känner känslan från barndomen då min pappa drack för mycket. Därav är jag otroligt rädd att jsg är på väg in i ett medberoende. Jag har sagt till mig själv otaliga gånger att jag ex. inte skall "snoka" och kolla hur mycket han har druckit och dricker. Uppskattar inte detta beteende hos mig själv och försöker låta bli. Är dock oroligt över hans hälsa och konsumtion för det är ett riskbruk han har. Själv säger han att han har koll på allt och vill inte hamna där att han inte kan ta en droppe till. Jag tycker också att han försöker intala sig själv att allt är normalt då han sköter jobbet, huset, tränar m.m, men antar att det inte har någon betydelse. Ibland kan det gå 5 min när han kommit hem från jobbet, som han häller upp ett glas och alltid är det en ursäkt som stress eller tung dag på jobbet.
Usch vad kluven jag är. Min man är kärleksfull och bli aldrig elak eller ngt, men personligheten blir ju förändrad och klarar inte av det där "överdrivna", suddiga blicken och ibland sluddrande. Det är så fruktansvärt oattraktivt.

Tänker så här "Harald" att i alla fall behöver du en paus få lite distans för se allt lite klarare. På mobilen kan du väl blockera henne. Om du inte vet hur du ska göra tänk på vad som är bäst för barnen. Hon har ingen kontakt med dom utan din mamma verkar vara en person som gör att alla far illa på olika sätt. Vad skulle hända om hon blev utan el och miste sin lägenhet? I båsta fall skulle det få henne att inse sina problem och i sämsta fall vet vi inte. Vi har en socialtjänst här i landet och kanske ska du låta dom ta över. Negativa konsekvenser är ofta det som får oss att förändras men inga garantier finns. Vi människor har en tendens att alltid tänka det värsta. Ta en paus på åtminstoende ett halvår är mitt råd och även besök en alanongrupp eller genomgå ett anhörigprogram, vilket socialtjänsten brukar erbjuda.

Hej
Min mamma har druckit sen jag flyttade hemifrån (sent 90-tal). Kanske längre men inget jag märkt av. Och i ärlighetens namn så var det inget jag visste om direkt. Kommit fram lång senare genom mina yngre syskon som fortfarande bodde hemma då. Mina problem med mamma dök egentligen upp när jag anställde henne för ca 11 år sedan på mitt då nya företag. Började med att hon var sjukskriven oftare och oftare tills hon kom upp i 100 dagars frånvaro på ett år!
När det hade gått så långt så hade mitt företag börjat gå sämre. Jag blev beroende av henne då jag fick mycket ekonomiskt stöd för henne och hade inte råd med en ”vanlig” anställning. Det ska tilläggas att i samma veva så blev jag pappa både en och två gånger. Så jag blev ännu mer beroende av hennes hjälp. Var rätt så hemsk tid där jag ständigt fick hoppa in och jobba och därmed missa tid med särskilt mitt första barn. Och då har jag inte ens kommit till delen med alla fruktansvärda SMS hon skickat genom till åren till mig, min sambo, min pappa (skilda sen länge) och gud vet till vilka andra.
Ska tilläggas att vi till och med gick in som borgenärer så hon kunde betala av sitt gamla lån. Vi följde även med henne till psyket. Hon vägrade hjälp såklart men erkände att hon drack för mycket och gillade det. Vi har ställt upp med så mycket och bara fått hat tillbaka. På jobbet är dock det mesta som vanligt. Allt verkar glömt och jag tog oftast inte upp något då jag visste att det skulle leda till att hon inte skulle komma till jobbet på ett par dagar.
Hon har ingen kontakt med mina barn och känner dom knappt (dom är 5år och 3mån). Hon har inga andra barnbarn.
När jag berättade att min sambo var gravid första gången så tittade hon allvarligt på mig och sa ”NEJ!”. Ska jag analyserar över varför hon sa så så tror jag att hon förstod att hon nu var en farmor. Hon hatar nämligen sitt åldrande.
För en månad sen fick jag chansen att sälja mitt företag. Med tanke på att det gick knackigt och allt annat jag tagit upp här så sa jag ja. Efter över ett decennium som egenföretagare är jag nu pappaledig och fri från allt detta.
Till saken hör att min mamma inte fick vara kvar hos de nya ägarna. Hon tog det…..inte så bra. Så nu sitter jag här och får dåligt samvete när jag nekar henne lån för att hon inte fått sin A-kassa än. Att gå till Socialen finns inte på kartan för henne.
Det senaste året har det varit så pass jobbigt att jag blockat henne över helgerna på telefonen så jag inte får hennes hemska SMS. Min fråga är hur långt ska man gå för att hjälpa någon med missbruk? Ska man hjälpa ekonomiskt när man blir orolig över att personen ifråga inte har el t.ex? Att hon ska hamna på gatan? Eller ska jag helt klippa banden med henne? Är själv inne på det sistnämnda om hon nu inte helt plötsligt inser att hon behöver hjälp och verkligen tar den hjälpen. Tacksam för råd.

P.s Har väldigt lite kontakt med mina syskon. De verkar inte heller sugen på att ha någon kontakt. Familjen är väldigt splittrad pga min mamma. Så har varit rätt ensam med mina problem.

Mvh ”Harald”

Hemma nu😀
Vi skall passa barnbarn idag och då är mannen nykter. Läste på hjärnfonden om vad beroende gör med hjärnan. Det hjälper mig att förstå.

Jag har inget svar på hur du kommer ur det här, men jag tycker att du har gjort mycket som sätter ord ordet på det sätt som du gör nu. Tror att det skulle vara bra för dig att prata med någon som kan hjälpa dig att se att du inte är maktlös för det tror jag absolut inte att du är. Men att ramla tillbaka i gamla mönster i relation till sina föräldrar tror jag är väldigt vanligt och nu hamnade du kanske i rollen ”hålla skenet uppe”. Jag tror inte att det bara går att utsätta sig för samma situation igen. Jag tror att du behöver lite verktyg för det du upplevde nu var en känsla av maktlöshet som du kan behöva bena ut lite mer för att inte hamna där i känslan som skrämmer igen. Det finns så många olika anledningar till att man gör som man gör. Men du har det allra viktigaste klart för dig, att din son aldrig ska behöva uppleva det du gjorde. Det räcker väldigt långt. Vi kan bryta alla destruktiva mönster som vi har upplevt.