Senaste kommentarerna i forumet

Du skriver att han ibland dricker mycket. Om han inte utvecklat ett beroende ännu, men är i ett risk/missbruk, kan han få utskrivet tabletter som hjälper mot kontrollförlusten. Naltrexon minskar alkoholsuget och kan vara en hjälp vid tex en fest. Det bästa är såklart att avstå alkoholen men om det inte är ett alternativ kan Naltrexon vara en hjälp mot kontrollförlust på en fest. Din partner kanske inte tycker det är toppen att inte få alkholkicken, men det kanske skulle ge dig lite lugn.

Läste igenom din tråd nu. Din pappa dog som ganska ung och du fick inte den förälder du skulle behövt och hade rätt till. Det är så tragiskt med missbruk som slår sönder våra liv redan som barn. Som förälder vet man att ens barn älskar en, även om de skriker att de hatar. Man bara vet och din pappa visste.

Tack @evve. Jag ska kolla upp ACA.
Dagarna går och mitt mående växlar som vädret. Jag lyssnar varje dag på medberoendepodden och bakomfasadenpodden. Det ger mig nästan lika mycket som att gå på Aalanonmöten. Jag bor på landet och har långt till närmsta stad. Utbudet på möten är minimalt och max 1 ggr/v. Med dagens dieselpriser är det inte så kul att åka 20 mil för ett möte.
Idag är en bra dag och jag har energi, lust och känner glädje. Min plan är att fixa lite hemma på fm och sen gå ut på en långpromenad. Brukar gå 1,5 timme ungefär, ibland längre. Särskilt om jag inte mår så bra, då är promenad det som hjälper mig bäst.

Jag har svårt att förstå varför den som kan hantera alkohol ansvarsfullt ska avstå för att den som inte kan ska klara sig igenom kvällen. Det kommer sannolikt vara en massa människor där som dricker alkohol. Varför skulle just ditt beteende vara avgörande för hans? Om han inte kan hantera det måste han själv ta ansvar: för att avstå att dricka (helt och hållet, eller stanna vid x glas, eller bara dricka alkoholfritt), eller inte gå på festen.

@minresamotlugnet
Stor igenkänning. Att få vara sårbar med en människa är det finaste som finns. När det är tillåtande. När man öppnar upp och känner att man får berätta.
Förtroenden. Att kunna lätta sitt hjärta och dela både glädje och svåra erfarenheter. Och att det är ok. Att ha en människa som lyssnar. Det är värdefullt. Mer än att tjäna mycket pengar. I alla fall i min värld.
Mitt ex och jag pratade om allt, om våra känsligheter och det var inte konstigt att vi uppskattade varandra. Mina "vänner" försvann när jag insjuknande i bipolariteten. Jag förstod inte och trodde att det var diagnosen och stigmat. Det är mer än 20 år sedan. Jag hade alltid ordnat med fest och det började med tebjudning som ungdom. Hade aldrig varit deprimerad innan 20 års ålder. Alltid glad, spontan och med ett stort socialt nätverk från skola, arbetsplatser, olika sporter och aktiviteter. En stressrelaterad ohälsa på en gubbig arbetsplats med mycket alkohol och gubbarna sa olämpligheten ledde till sömnstörning och sedan gick spiralen neråt.
Mina vänner försvann för att jag inte bjöd in längre. Det var de vännerna som kom när jag bjöd. Det insåg jag för bara ett par år sedan då jag skrev av mig mycket, rensade gamla brev och vykort. Jag är tacksam för att jag hade så stort nätverk som barn och ungdom. Och att alla försvann berodde inte alls på att jag blev sjuk och deprimerad, som jag trott i många år. Utan på att jag förändrade mig och ville inte vara med. Jag ville inte synas med mina överflödiga kilon från mediciner som gjorde mig tjock och apatisk.
Jag förstod ingenting. Hur kunde jag ensa hamna där. Jo, jag tog ett piller antidepressiva, som kickade igång en latent bipolaritet fick jag svar på många år senare, då jag behövde söka svar.
Och jag har påtalat en vän om detta att vara försiktig och uppmärksam då hon sattes in på den. Hon blev uppvarvad som jag. Hennes uppvärmning skedde 15 år efter min och jag var ett gott stöd till henne länge, tills jag insåg att jag inte hade lust att vara henne ventil. Jag hänvisade henne till vårdgivare om alla sina frågor och vet hur svårt det har varit när många psykiatriker slutar. Det är en lotterivinst att finna en som passar en själv.
Vad vill jag säga med det. Jo, att jag "behöll" mitt ex under många år, då jag kände att världen stängde ute mig, men det var jag som stängde ute världen. Och idag har jag stunder som jag känner mig som ett barn, ibland som vuxen och oftast som en tonåring. Och jag har insikt om mig själv. Och bromsar oftast, även om jag rör mig långsamt i livet.
Alla tankar om att andra ser på mig som samhället behandlar psykisk ohälsa är inte sann. Tankar är inte sanna. Jag har varit tokig och spenderat alldeles för mycket pengar på tokigheter, men det var en bra lärdom. Jag överlevde. Jag vet flera som inte gör det. Och det är så tufft att leva i denna värld.
Men det är nog lika svårt att leva med njurar som inte fungerar. Eller att få en påse på magen. Eller något annat som inte syns. Och som inte får ta plats under familjemiddagar, eller på återträffar med gamla vänner.
Alla människor går runt med tankar, som inte är sanna. Alla har sina tvivel, sina rädslor och sina problematiker.
Det som skulle hjälpa oss alla, är om vi behandlade andra som vi önskar att andra behandlar oss. Jag väljer medvetenheten och har sedan en tid börjat med ett experiment. Att inte längre prata om mina diagnoser, utan att vara den människa jag är. Och det är så intressant. Hur jag upptäcker skillnad. Men skillnaden sitter i hur jag ser på mig själv. Och jag vågar vara barn bland vuxna. Och det jag gör är att jag hoppar i vattenpölar med stövlar. Jag ser världen ur mitt barnperspektiv. För det var så jag kunde bli frisk. Genom att vara den som jag är och inte anpassa mig i världar där jag blev sjuk. Men jag kan föra mig. Och jag spelar spelet när det behövs. Jag ville bli skådespelare en gång i tiden och jag har övat på att vara mig själv. Och tänka att jag går in i roller, när jag behöver skydda mig. Men jag övar hela tiden. Och det är intressant. Att upptäcka, att vi är alla människor som verkligen behöver varandra.
Tyvärr har vår historia i detta land gjort oss rädda, avundsjuka och några är missunnsamma. Det är säkert därför många dricker. För att döva eller för att våga. Våga vara sig själva.
Du är en hjälte som låter ditt barn växa upp utan alkohol. Jag har aldrig sett mina föräldrar berusade. Jag har hört vänner som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar, hur det påverkat dem. Och du har räddat ett barn tänker jag. Ett barn som kommer växa upp i trygghet. Och din process att landa kan ta tid. Men jag hoppas att du landar väl snart. Du har kommit så långt. Det finns så fina människor där ute som behöver dig. Lika mycket som du behöver dem.
Ha en fin dag!

Hej Meda och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har hittat hit och tagit steget att starta en tråd och berätta om er situation. Du har själv sedan 6 år varit alkoholfri, vilket beslut och vilken målmedvetenhet! Nu skriver du här lite på grund av oro för din man och hans alkoholvanor. Du är inte ensam om att ha det såhär, klokt att du vänder dig utåt för stöd, att sätta ord på hur det är, prata med andra kan hjälpa en att sortera lite i hur en har det. Bra gjort. Hoppas du kommer hitta mycket här inne som blir hjälpsamt för dig.

Om du vill har vi även en telefonlinje, Alkohollinjen 020-844448 som även är för anhöriga om du muntligen skulle vilja prata med någon om din situation.

Ibland kan en behöva skriva flera gånger i en tråd innan den får fart så skriv gärna igen om du vill!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Svaret är enkelt men ändå väldigt svårt att ta in. Det går inte att leva med ett missbruk! Det går kanske att leva med någon som hanterar sitt missbruk eller motarbetar det och inte styrs av det. MEN att leva med ett aktivt missbruk går inte. Du kommer alltid komma i andra hand, du kommer utnyttjas, bli sparkad på och du kommer inte få något för det. En konstant huvudvärk som du inte kan påverka och som bara blir värre tills den dagen du exploderar. Tror i vissa fall att det hade vart enklare att hantera att den man älskar kör ihjäl sig i en olycka eller dylikt istället för ett missbruk. Resultatet är detsamma, personen du en gång älskade styrs av sitt missbruk och är död. Skillnaden är att hens missbruk även kontrollerar dig. Spring för livet om du kan är det bästa råd man kan ge. En missbrukare har ensam ansvaret att reda upp sitt liv. Det är varken ditt eller någon annans ansvar...

Obs! Våra två gemensamma barn är vuxna.

@Mammatill2 Vi bor också i hus. Har en plan om att hyra en lägenhet med korttidskontrakt. Där kan jag vara alla gånger han inte är nykter. Hoppades i det längsta att det inte skulle behövas men sanningen är att det är det är helt nödvändigt med en stark och tydlig markering. Har inte flyttat ännu, men det känns som ett stort och viktigt steg som ger mig hopp! Ska snart gå på visning. Ser fram emot ett bättre liv.

Problemet är ju att de som är i aktivt missbruk lever i total förnekelse. Mitt ex kunde dricka 9 glas vin på en kväll men när jag tog upp det så hade han alltid en förklaring. Några dagar senare kunde han nonchalant säga "inget vin till maten idag, det har blivit för mycket" som om han verkligen kunde kontrollera det. Det är så mycket mind games! En film som visar hur han beter sig skulle säkert hjälpa en kortare tid men sedan kommer en förklaring eller en anklagelse ändå. "Jag var sjuk, jag var trött, du är dum, man får inte smygfilma .."

@förlorare Har faktiskt försökt att filma honom, när han märker det stannar han upp helt. Har iofs en film där han ligger på köksgolvet och sover. Kan försöka filma honom fler gånger. Jag brukar säga att man ser direkt hur pruttfull han är, vilket han inte tror på. Vore bra att kunna visa honom, hur han är som berusad när han är nykter.

@Backen123
Vi har mycket att lära av katter. Att skaffa katt som jag gjorde var egoistiskt, men hon räddade mig från att åetrinsjukna i en depression och jag har lärt mig så mycket av henne, att ta hand om mig själv. Det har gjort att vi är generösa med kärlek till varandra. Och det är intressant hur min relation med min katt har påverkat mig som människa.
Tack för dina ord!

@gros19
Wow! Tack för att du berättar att din son kan gå i skogen igen! Det är inte bara hans styrka, han får styrka genom dig, ditt engagemang och din kärlek. Jag befinner mig i en process där jag har lärt mig, att jag måste ha kaptensmössan på. Jag behöver styra mitt skepp så att jag färdas i livet som jag önskar. Destinationen är inte viktig. Men resan är det. Och jag har mött så många olika människor i situationer där jag blivit chockerad hur vissa människor är robotar och inte ser till människan.
Det har tagit mig så mycket tid, efter år av observationer, att helt och hållet gå min egen väg. Jag lever det liv jag vill ha och jag är tacksam varje dag att jag har möjlighet att leva just det livet. Men så har jag vetat hur jag inte vill ha det, i mer än 20 år. När man lärt sig känna igen mönstret, beteenden och lärt sig lyssna på sin intuition, då gäller det att lyssna på den. Jag är så imponerad över hur du kämpat för din son. Jag tänker på en författare som kämpade för sin bror. Jag kom i kontakt med honom för några år sedan. Jag skrev på ett filmmanus och ville tacka honom för att han skrev en bok som hjälpte mig i min återhämtning. Den heter Galenskap och återhämtning och författaren är Jay Neugeboren. Han sände mig en länk till en dokumentär som gjordes om hans bror och den berörde mig så mycket. Jag tänker på dig och din son. Ni berör så mycket.
Din berättelse är viktig. Du är viktig. Din son är viktig. Tack för att du skriver det du skiver.
Och tack för dina ord.
Tack för att du finns.

Så skön känsla, att ha katten bredvid sig och känna ett lugn, just här och nu. Du är värld allt du har nu och jag är närmare steg för steg.

Sålde inte heller min själ självomhändertagande och jag tycker det nog det hör hit i allra högsta grad. Har kämpat jättemycket för min son och för att han ska få ett boende som passar honom, där han kan finna ro, vilket är det viktigaste just nu. Det har varit många som haft åsikter och stora möten med läkare, sköterskor, föreståndare, arbersterapeuter, biståndshandläggare osv........... Förslagen vi fått har mitt huvud kanske kunnat acceptera, men inte min själ. Jag har varit ensam i min kamp för jag har inte vågat be om stöd, för tänk om någon skulle få mig att vackla. Idag kunde jag meddela alla på ytterliggare ett stormöte att inget av förslagen jag fått är aktuellt. Så skönt att inte vackla och plötsligt fanns det andra alternativ.

Vet inte om jag berättat, men vi kan gå i skogen igen. Min son har en enorm styrka. Han gick fastän han inte kunde och idag har vi lämnat tillbaka rullstolen. Lämna oss får du inte, du behövs. Allt har ett slut så det löser sig utan din inblandning. Tack för att du finns.

Nuet. Livet. Adhd. Triggers. Död. Sorg. Prioriteringar och ett ständigt sorterande. Det är intressant att vara en människa. Jag ställde en fråga till AH om att radera mitt konto. Kände att jag behövde sortera bort detta forum. Jag funderade i ett par dagar. Och ställde frågan om det gick att radera. Svaret kom snabbt och det fick mig att tänka om. Jag hade inte en tanke på att jag har bidragit med en del erfarenheter som kan vara bra för andra. Jag blev påmind om att jag delat med mig. Jag stannar. Jag låter det vara som det är.
Jag är i sorg. Och jag var arg. Arg på att jag inte gjort de bästa prioriteringar tidigare. För en kort stund arg på mitt ex. Och kom på mig själv, att jag är ansvarig för min arghet. Mediterade. Uppmärksammade. Släppte taget. Övar. Hela tiden.
Det är så intressant. Att vara en människa. Och observera. Och upptäcka meditationens kraft. Att göra den. Och vara i det som är. Acceptera, släppa taget, gå vidare. Om och om igen. Upprepningar. Och påminnelser.
Och att vårda sig själv. Och vårda de relationer som är viktigast. Just nu. Livet just nu. Här och nu. Nu andas jag och min katt ligger intill och andas. Idag skriver jag. Och det är det bästa jag vet. Jag hade kanske inte skrivit om det inte var för att jag hade en massa storys som vill ut. Från mitt liv med mitt ex. Det där livet som jag aldrig önskade. Det där livet där det förväntades att jag skulle vara sminkad och klädd i särskilda kläder. Det där livet som jag aldrig uppskattade. Bland andra som inte lever. Andra kvinnor som är klädda i patetiskt påkostade attribut. Och som tar kola eller dricker sig berusade. För att de inte orkar med att vara den där perfekta frun. Man kan ju undra varför.
Jag tackar mig själv, för att jag aldrig accepterade det spelet. Jag var tydlig, att det där spelet kan han glömma, att jag deltar i. Men jag fick höra om spelet de andra fruarna deltog i. Och idag förstår jag de där fruarna. De har barn med männen. Jag har inte barn. Men jag har börjat observera hur det är. Det finns fruar som vill lämna, men de kan inte. De har inte råd. Och jag förstår att vara tacksam för min ADHD. Den har aldrig accepterat gåvor eller trams. Jag sålde aldrig min själ och jag är inte till salu.
Texten hör nog inte hit. Men jag behövde skriva detta. Här och nu.
Var varsam med dig själv och andra. Livet är här och nu. Vad är viktigast. I ditt liv.

@Livrädd igen hjälp, hjärtat knyter sig av att läsa hur du haft det! Skickar dig all styrka.

@Åsa M

Du har helt rätt i det du säger. Sjukdomen är behandlingsbar. Men jag vill inte vara sjuk längre o det är mitt beslut - den får han ta sitt.

Idag kände jag någonslags lättnad i sinnet - jag o mitt underbara barn ❤️ Vi har varandra, en välsignelse att få bli mamma som jag önskat. Jag väljer mitt fokus lite nu. Mitt barn, min lugn o ro… sen får han komma med när han har valt sin väg…om - sorgligt men det är väl den maktlösheten man får lite befrielse i när man känner den på djupet.

Det är tufft att bryta. Men vill han så kan han få behandling, han har en sjukdom som är fullt behandlingsbar. Det är det svåra att komma ihåg. Han måste göra jobbet. Gör han det, så kanske ni kan hitta tillbaka.

Mitt ex har just börjat arbetsträning igen efter lång sjukskrivning och behandling inkl tvångsvård. Hans chef säger att han varit nykter i fem månader.

Det är hårt att säga det, men om det är vad som krävs för att alkoholisten ska vakna, så är det det som måste till. Lite ansträngning, lite hantering av skam, lite ansvarstagande. Ingen kan göra det åt dem, inte minst vi som är medberoende och som ägnar mycket tid åt att oja oss över dem. Det blir de tyvärr inte friskare av.

Om du orkar, när du orkar, ta hjälp för egen del och sedan - om du VILL engagera dig - se till att han får hjälp med de medel som är tillgängliga. För egen del var det enda som funkade att prata med hans chef. Återstår att se hur länge nykterheten håller i sig.

Det finns nog två vägar att gå.

Antingen: ta upp det utifrån att nu ska hela familjen ha nya vanor, för att inte peka ut honom. Av hälsoskäl kör vi köttfri måndag, alkoholfritt fem dagar i veckan, vi hittar på någon aktivitet tillsammans en gång i veckan osv. Som ett faniljekontrakt.

Eller: jag är verkligen oroad över hur mycket alkohol som du konsumerar. Räkna på det,om du kan. Dokumentera. Och lägg fram konkreta bevis. Vem köper och dricker, hur ofta, mängder. Och dra en gräns: jag tycker inte det är ok att det dricks varje dag och jag vill att du slutar med det. Om du inte kan hantera det på egen hand kan vi boka tid hos vårdcentralen, men hanteras måste det.

Tack för alla ord ❤️🙏

Såg också det inslaget på tv 4 - och alkoholpersonligen hos honom har en del drag av det! Nykter är han klok, andlig, vänlig, rolig… påverkad är han sarkastisk, elak, bortstötande.

Fick svar av hans 24 åriga son igår. Han förstod mitt beslut att flytta även om han tycker tråkigt. Han har själv tagit avstånd från sin papp pga detta beteende (o de två yngre systrarna också).

Sambon sa senast att han är kemiskt beroende av alkohol…han kan inte låta bli, behöver bli inlåst skulle jag gissa.

Tomhet.

Rätt beslut har jag gjort. Tittar på min dotters leende o tänker just det -” aldrig att du ska få se något sådant”. Att mamma gråter ibland är nästintill oundvikligt med tanke på hur jag mår nu, men jag är kärleksfull ändå.

Rädd att han ska dö….han var är min bästa vän. Lyssnat på mina gråt, ångest, dåliga självförtroende… mina vänner gör precis som det passar dom…ofta valt bort mig när jag är sårbar. Men får acceptera även det.

@minresamotlugnet
Du har kommit väldigt långt. Landa i dina framsteg. Och var snäll med dig själv. Du är en modig mamma som tar ansvar för dig själv och ditt barn.

@minresamotlugnet
Jag lyssnade till ett inslag på TV4 nyhetsmorgon häromdagen som handlar om relationer till narcissister/psykopater. Ett bra inslag, som handlar om cirkusen att leva med djävulen. Nu har jag inte haft det riktigt så, men djävulen var alkoholen och vad det gjorde med oss i slutändan.
En sjuk mångårig upprepande scen som behövde en ny regissör.
Jag tog över. Han blev tvungen att lägga ner sin regi. Och nu, kan han inte nå mig. Han hjärna verkar ha tagit stryk. Han har inte förmågan att förstå. Det förstår jag nu.
Jag tänker på alla åren jag brände på att försöka rädda honom. Det skulle aldrig gått. Ingen kan rädda honom, utan han själv. Och jag är idag helt ointresserad om han räddar sig själv eller inte.
Dödsbeskedet jag fick för en vecka sedan har fått mig att se livet med nya ögon, igen. Jag är klar med allt som är medberoende. Till de vänner som jag varit det till. Och så har jag blivit mycket bättre på att sätta gränser till nära och kära. Jag lyssnar på mina behov först. Och den erfarenheten har jag fått tack vare att jag levde som jag gjorde förr.
Jag vill aldrig hamna där igen. Jag tänker att jag behövde lära mig något. Och i inslaget fick jag en ny insikt, att det handlar inte om att jag var naiv eller blåögd. Jag blev kär i mitt ex. Tidigt valde jag att fly istället för att ta hand om situationen, för jag visste inte hur jag skulle ta hand om den, mig eller oss. Jag engagerade mig i en förening. Och hjälpte andra människor. Tills jag insåg att min flykt.
Senare bjöd jag in en omgivning till meditation där det så småningom blev efterföljande samtal. På det sättet kom jag att träffa mycket människor som har liknade intressen som jag själv och jag fick ett par nya vänner. Du kanske inte orkar bjuda in andra, men om du "gräver där du står" så finns det säkert andra i din närhet som har behov av social samvaro, precis som du. Du kanske kan börja med att fråga en granne om att ta en promenad, eller andra mammor som du träffar i sammanhang med barn. Bibliotek och kyrkor ordnar en del för barn och andra i samhället. Kan det vara något för dig?

Jag och min man har varit tillsammans i 20 år. Vi har två barn i 8 och 10 års ålder. Vi har ett eget företag och vi jobbar en hel del. Men på senare år så har jag märkt att min mans alkoholvanor har förändrats. Det började som mer sunt "drickande" på fest ibland, middagar etc. Han har aldrig varit den som blivit aggressiv vid drickande, utan han blir mer störig, tramsig, pinsam, pratar för mycket och högt och sedan somnar han. Men på senare tid är det som att allt arbetande och stress har gjort att han börjat dricka ett par drinkar varje kväll för att "varva ner". Jag sa då att det är inte bra att "varva ner med alkohol", men han har försökt att övertyga mig om att han har kontroll och inte är behov av alkoholen. Han sköter sitt jobb varje dag, men så fort han kommit hem så tar han sig en sup, och en till och en till... Och det är så oroande då det från att vi haft alkohol i flaskor i månader och år nu konsumeras veckovis! Jag skäms att våra grannar ska se honom full, eller se hur många flaskor vi slänger i veckan. Att barnen ska förstå att han är full! Varje dag efter jobbet. Jag har tagit upp det flera gånger och jag har beskrivit min oro, och då säger han att ny efter semestern tex ska han inte dricka mer än kanske på helgen. Men jag får hålla stenhård koll så han inte häller upp starksprit i petflaskor och tar med sig till poolen för sen är han som ett stort barn man måste hålla koll på, och framförallt är jag ledsen för att barnen upplever honom så här! Och att det oftast slutar med att vi alla är på dåligt humör och han somnat. Vad ska jag göra? Jag vill inte stå här och titta på medan han tar livet av sig själv. Jag är så otroligt ledsen att han hamnat här. Jag vet inte om jag borde förstått det tidigare? Men jag tror att jag blunda för hans ovanor. Men nu är jag så trött på det. Ska jag typ lita på det han säger att han ska "sluta" nu efter semestern? Vad hade ni gjort?

@minresamotlugnet
Det krävs väldigt mycket styrka att ta det steget du precis gjort. Det tror och tycker man inte själv är man är där.
Det krävs styrka att våga vara sårbar där du befinner dig. Du är fantastisk, glöm inte det. Det är såna krafter I den här djävulsdansen och det har du satt en gräns för. Du har tagit ansvar, tar han om dig själv och sätter gränser.
Håller med @Åsa M var snäll, förstående och tillåtande mot dig själv. Ring tillnågon och prata eller bara tillåt känslan och trösta dig själv.
Du kommer till stunder där du ser tillbaka och tänka att allt är bättre än att leva i det där limbot mellan hopp och förtvivlan.
Kram