Senaste kommentarerna i forumet

Min man har inte varit nykter särskilt länge, i 3 veckor nu. Ändå känns det som en evighet. Varför vet jag inte. Det har blivit otroligt många ”efterdyningar” av hans rattfylla. Problem med jobb, kontakt med soc, logistiska problem (utan körkort för hans del). Han säger att han tänker väldigt mycket, på hur det ska bli med jobbet framförallt.

Han säger också att han älskar mig och vill fortsätta ihop men jag kan inte känna av så mycket värme från hans sida tyvärr. Inte att han är dum eller så men det känns som att vi mer är vänner än ett gift par. Han säger själv att han har så mycket att grubbla på nu, att kärlekslivet blir åsidosatt. Vi har bokat tid för parterapi så det kanske hjälper oss.

Känns ibland som att han är på väg åt sitt håll med behandling, ett nyktert liv, en nystart liksom. Kvar står jag, ledsen och sårad. Jag känner också att mitt medberoende finns kvar. Jag stöttar honom och skjutsar honom till hans behandling på morgonen. Ibland för att jag vill men ibland känner jag att jag måste. Kanske är det mitt medberoende som hänger kvar?

Ja, så mycket trevande i detta ovana och än så länge nyktra liv. Någon mer som har erfarenhet av att leva med nybliven nykter alkoholist?

Socialen har varit inblandad i hela barnens liv, och är fortfarande inblandade fast båda flickorna nu är över 18. Den yngsta nyss fyllda. Båda bor hemma hos sin mamma. Polisen har varit inblandade, och orosanmält också. Så även läkare, då det här varit och är fortfarande fara för liv. Min syster har farit in och ut från sjukhuset i ambulans när hon varit okontaktbar. Barnen har då fått ringa ambulans åt sin mamma. Båda flickorna mår fruktansvärt dåligt av allt. Psykiska hälsan är svårt skadad hos båda på grund av stressen och ångesten de ständigt lever i. Misshandeln här om veckan handlade om att de försökte hindra sin berusade mor att gå ut mitt i natten för att försöka fixa mer alkohol eller droger. Min syster blev tokig och gav sig på båda flickorna. Det resulterade i blåmärken och avslitet hår. Jag har sagt till båda tjejerna att polisanmäla händelsen. Båda säger att de inte kan, för det är ju deras mamma. Jag har försökt vinkla det till att det kan vara det bästa för deras mor, för då kanske hon kan få hjälp. Hon kommer själv aldrig söka hjälp, så då är det bara döden kvar som väntar. Så alvarligt är det nu. Den yngsta dottern går hos soc fortfarande, och hon bönar och ber dem om hjälp. Hon vill nu få hjälp att få en lägenhet och hjälp med försörjning, men ännu har ingenting hänt från socialens sida. Hon känner stor maktlöshet över sin egen situation, sin systers och sin mammas och får ingen hjälp från nåt håll. Hon går fortfarande i skolan, och den blir lidande av hela situationen. Flickorna kan få spendera timmar ute mitt i natten med att leta efter sin mamma. Hon ringer dom ofta på dagarna för att bråka ( hon är fruktansvärt aggressiv nu för tiden) . Vårt system känns så trasigt, när detta fått pågått i så många år. Polis och sjukhus har varit inblandade hela tiden, min syster dog nästan, men ÄNDÅ är det inte tillräckligt. Vad sjutton ska man göra mer??

Tack för att du tackar. Vi är många som skriver här, liksom du, för att vi hjälper varandra på olika sätt. Vi är i olika faser. Och genom att dela med oss, så hjälper vi varandra. Det är fint. ❤️

Den bok som verkligen räddade mig, när psykiatrin sa att jag hade en kronisk sjukdom var:

Jag kan det! - mer levande med affirmationer av Louise L. Hay. Den finns på bibliotek och ibland bokbörsen samt anikvariat.

Jag övade varje dag i 5 år. Och sedan levde jag mina affirmationer. Jag ville se mig som frisk, trots att psykiatrin fortsatte att vilja se mig med en kronisk sjukdom. Jag ville leva som tidigare, utan alkohol och träna regelbundet som jag gjorde i tonåren. Och jag började leva det sunda livet som jag alltid velat, trots en osund omgivning och en dåvarande sambo som drack varje dag.

Det där med att se på sig själv som kronisk sjuk - oavsett sjukdom eller att se sig som en frisk människa var helt avgörande i min rehabilitering.

Jag sa till min psykiater för två år sedan, (vi träffas för årskontroll där jag gör blodprov) "jag är frisk" och då noterade jag att hon började skriva att mitt tillstånd är eutym i journalen. Det betyder att mitt tillstånd är normalt. Och mitt tillstånd har i stort sett varit eutym sedan jag slutade med mediciner i 2013. Däremot så har jag tagit vid behovs medicin, efter den tunga verktygslåda jag skaffat mig. Jag kan fortfarande bli sjuk i skov, så jag tar min sjukdom på största allvar, men jag tar inte livet på allvar längre. Jag leker i vardagen. Jag är nyfiken. Precis som jag var när jag var barn. Men nyfikenheten är annorlunda, jag har erfarenhet som människa och vet med mig att det tar tid att lära känna nya människor. Jag har lärt mig att sätta gränser till människor. Det gjorde jag inte tidigare.

Därför vistas jag helst i naturen och upptäcker nya fågelarter. Och bara är. I naturen.

Jag tycker att Åsa Nilsonne bidrar mänskligheten med intressanta böcker.
Vem är det som bestämmer i ditt liv? : om medveten närvaro.
Mindfulness utan flum.
Tillsammans : om medkänsla och bekräftelse. Den har hon skrivit med Anna Kåver.

I yngre år hade jag stor hjälp av Mia Törnbloms bok:
Självkänsla nu!

Kaj Pollacks bok: Att välja glädje.

En bok jag läste för ett par år sedan förändrade mycket, för mitt skrivande. Och för mitt liv. I den stunden. Och för att våga, vara den jag är, innerst inne. Efter att jag kraschade ekonomiskt då jag hade försörjt mitt ex i många år. Jag hade endast ekonomi till att bo, äta, träna och en mycket liten slant att hushålla med. Jag hade blivit utförsäkrad och stod utan arbete. Och utan inkomst. Så jag fick leva på mitt sparande.

Jag har alltid tidigare levt under "goda" förhållanden. Och det har varit olika. En gång i tiden var jag ekonomiskt oberoende efter hur jag lever idag, men då var jag en höginkomsttagare och jag kunde spendera stora belopp under mina hypomaniska skov. Och trots att jag fick en smäll när jag endast fick sjukpengar från FK så hade jag ändå en inkomst och kunde bo kvar.

Att bli sjuk i landet Sverige är inget man bör bli idag. Jag vet flera som har dött i suicid då de inte fått hjälp av samhället. Och det här var före pandemin. Före elkrisen. Före inflationen.

Stor magi - Leva kreativt utan rädsla av Elizabeth Gilbert.
Jag vågade drömma stort igen. Jag tog emot hjälp från föräldrarna. Och jag byggde upp förlorade relationer som var värda att anstränga sig för att bygga upp .

Och jag skapade nya relationer, i naturen med människor som prioriterar sin hälsa före det materiella.

Det är här inne som jag fick det stödet som jag behövde, när jag verkligen behövde det.
Det känns fint om jag kan dela med mig.

Det är väldigt få som känner till hur min situation ser ut. Hur jag har överlevt och lyckats bo kvar. Jag hade väl tur som investerade i materiella saker, som jag behövt sälja av. Men jag har inte behövt sälja allt.

Och nu har jag tron på att få ett tryggt arbete, i 2023.

Jag affirmerar att jag ska börja på ett särskilt företag.

Jag slutar aldrig affirmera. Det är så jag har funnit min sunda pojkvän. Och vågat tro, att det kunde bli vi.

Nu lever jag för varje ögonblick med honom. Och med alla människor som jag väljer eller inte väljer, att möta, i mitt liv. Ibland möter jag människor som jag lär känna och blir vän med.

Livet här inne. Vi skriver till varandra. Vi vet bara det vi läser. Vi vet att vi behöver varandra.
Vi behöver även varandra därute. I det verkliga livet. Och jag har pratat med alla, sedan jag var barn.

Nu väljer jag vem jag pratar med.

Ha en fin dag!

❤️

Det låter som att du tror att det skulle vara svårt att nå fram till din pappa med ord (även om det var du som hade upptäckt drickandet). Kanske är det din mamma som behöver och är redo att ta emot stöd? Trots att nyheten om din pappas drickande är oroande så är det positivt att hon till slut bryter tystnaden. Nu har du och din mamma möjligheten att samtala vidare och kanske söka professionellt anhörigstöd. Det är en början!
Kom samtidigt ihåg att du inte är ansvarig för dina föräldrars hälsa. Du verkar vara en väldigt omtänksam son eller dotter och det är fint att du vill hjälpa. Ta hand om dig!

@Meda
Så ensamt du verkar ha det. 💓
Ja, han är sjuk och man kan tyvärr inte göra att någon annan slutar dricka.
Inte hot, vädjan eller kärlek ...
Jag tänker att du kanske kunde hitta på något för dig då du är hemma? Att känna kontrollen liksom.
Kram.

Han dricker varje dag o jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Älskar honom men attraktionen dör i att han luktar vin o har simmig ögon ... skulle vara skönt med en dialog kring detta o få lite perspektiv även om jag vet att jag riskerar ett medberoende. Jag har flyttat hem till hans hus och han är en väldigt ödmjuk ofin man ovi har ddt mysigt ihop så drickandet gmr mig oerhört ledsen

Hej, jag har liknande erfarenhet.. träffat o flyttat ihop med en ny man och under sommaren mysigt med lite vin varje dag/kväll men han slutar inte. Det dricks vin varje dag... o jag gillar inte när han blir berusad..mest nät hsn ser berusad ut. Känner mig otrygg o orolig över mitt liv o vårst gemensamma samt hans hälsa... .mycket tankar nu men skönt o se att jag inte är ensam

@Självomhändertagande

Många kloka tankar. Jag är dålig på att ge mig själv styrka o hopp….så är det… vill ändra det. Tips på böcker? Strategier?

Många människor lider. Haft mycket cancer o förlust av föräldrar runt mig så jag har fått vibbar av det. Eller se ett handikappat barn på sångstunden, där jag sitter med mitt friska barn och är deppig. Kunde varit jobbigare, ”värre”.

Tror ej finns al Anon just där jag bor. Men ska dubbelchecka när jag orkar. Jobb har jag inget, men måste väl börja söka för att trygga min o dotterns uppehälle. Och jag mår bra av rutinen att jobba.

Tack för att du tar dig tid att svara, det värmer o får mig att känna mig mindre ensam, att nån som inte ens vet vem jag är kan bry sig… fint ❤️

@Hillevi
Tack för att du skriver det. Och tack för ditt tack! Jag uppskattar det så mycket! Önskar dig en fin helg!

@gros19
Tack för din återkoppling. Kommunikationen med dig är värdefull. Jag uppskattar verkligen dialogen med dig. Önskar dig en fin helg!

Hem i morgon…
Har klarat mig bra. Med gym, promenader och vi har spelat kort på balkongen. Betraktar mannen, som sjuk. Sorgligt är det.

Hej Medberg!

Du och din partner verkar båda ha kommit en bit på vägen i att hantera situationen. Du går på anhörigstöd och tar hand om dig själv, och ni har fått hjälp av Socialtjänsten att sätta gränser kring umgänget med dig och barnen som känns hjälpsamma för dig. Din man har också tagit stora steg och påbörjat flera behandlingar, både 12-steg och Antabus. Han är piggare och orkar mer, men du upplever honom som mer irriterad än innan.

Även om såklart är individuellt är det i vår erfarenhet inte alls ovanligt att personer som gjort stora förändringar med alkoholen blir irriterade och nedstämda under en tid. Långvarigt drickande av alkohol förändrar belöningssystemet i hjärnan, och det kan ta tid för det att återhämta sig. Klokt av dig att du har fokus på att ta hand om dig själv och barnen så länge!

Det var ett tag sedan du skrev, hur har det varit sen dess? Skriv gärna mer om du vill. Det finns säkert massor av tips och erfarenheter här inne, ibland kan en behöva skriva flera gånger för att tråden ska ta fart och en får svar.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Hej @lejo!

Välkommen till forumet. Du beskriver en situation som många kan känna igen sig i, där du upplever att din partner försöker dölja sitt drickande för dig. Du har försökt olika sätt att kommunicera, bland annat att inte skuldbelägga och fokusera på din oro, men det leder ofta till bråk och tjafs. Att inte nå fram gör dig frustrerad och du känner dig ensam. Vad klokt av dig att bryta ensamheten och söka stöd.

Du skrev att du har mycket mer att skriva, och jag vill peppa dig att fortsätta skriva här och berätta hur det går och vad du tänker! Ibland kan en behöva skriva några gånger för att ens tråd ska "ta fart".

Varma hälsningar
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Hej Alelil!

Välkommen hit till forumet. Vilken slitsam och oroande situation du beskriver, där din syster under många år haft en alkoholkonsumtion som skadat henne och hennes barn. Trots att flera personer uppmärksammat situationen så har ingen bestående förändring skett och barnen far fortsatt illa. Nu skriver du här och ber om tips och erfarenheter från andra. Så viktigt att du finns där och fortsätter ha deras bästa i fokus!

gros19 har svarat klokt om hur det fungerar hos Socialtjänsten, och det är även vår erfarenhet att det är viktigt att fortsätta uppmärksamma dem om situationen.

Jag blir orolig för det du skriver om att hon misshandlar barnen. Du skriver att du upplever att inget händer. Jag undrar om du har funderat på att ringa polisen och berätta om det? Utifrån det du berättar så utsätter din syster sina barn för brott, och då finns det goda chanser att det händer något om polisen kopplas in. I vår erfarenhet väger en orosanmälan kring alkohol från polisen tyngre än en som kommer från en närstående. Vad tänker du om att ta det steget?

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Förstår din uppgivenhet. Det som förvånar mig mest är att hon fått ha vårdnaden om sina barn. Har inte socialen varit inblandade där. För att bli tvångsomhändertagen pga av missbruket gäller det att det är fara för din systers liv dvs den fysiska eller psykiska hälsan. Detta behöver styrkas genom ett läkarintyg. Det bästa är om ni kan be en läkare hon träffar i något sammamhang att göra en anmälan. Socialen kan även själv ordna med läkarundersökning, men då måste man ha inlett en utredning vad det gäller tvångsvård. Allt din syster ställer till med räcker inte utan det måste handla om hennes hälsa. Har jobbat med detta och handlar det om unga människor kan det räcka med att man håller på att förstöra sitt liv på olika sätt. Fortsätt anmäl och gärna då fokus på hennes hälsa.

Hej Johwes och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Du berättar att din man länge haft ett riskbeteende kring sitt drickande samtidigt har du inte vetat att han druckit när han varit ensam med er son. Det är inte lätt att veta sådant här alla gånger, du är inte ensam om att upptäcka sådant när det pågått en längre tid. Förstår att det kändes tufft att få reda på detta.

Det hörs att du har gjort mycket genom åren för att försöka påverka din mans drickande, satt gränser, krävt alkoholfrihet som ett par exempel och att du varit uppmärksam på förändringar hos honom och i hans dryckesmönster. Det låter som det tagit mycket energi från dig att ständigt ”känna in läget”.

Det låter som samtalet du hade med din son, även om det säkert kändes svårt att ha var väldigt bra. Det blev ett tydliggörande för din son att det är alkoholen som gör att pappa upplevs konstig och han fick en ordentlig förklaring och förståelse kring situationen. Även om det kändes tufft nu så låter det som något som på sikt kan bli hjälpsamt för honom och kan minska risken att han på något sätt skulle kunna tänka att det är hans fel eller liknande. Starkt gjort av dig att ta det samtalet.

Du funderar nu på vad du kan göra just nu och önskar stöd utifrån kring hur du kan gå vidare. Klokt att du tagit steget att skriva här som ett sätt att vända dig utåt för stöd.

En tanke om du skulle vilja prata med någon muntligen är att testa att ringa till Alkohollinjen, 020- 84 44 48 där det arbetar erfarna rådgivare som också stöttar i den anhöriges situation. När det kommer till din man låter det som han tidigare gjort förändringar, och frågan är vad han själv skulle vilja just nu och vad han tycker är hjälpsamt. Kanske att tipsa honom som ett första steg att vända sig hit eller till Alkohollinjen som är anonyma tjänster, ibland kan det kännas som ett lite enklare steg att ta.

Nu blev det långt, hoppas du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du måste prata med din man. Du kan inte lämna din son själv med honom när han kan komma att dricka. Tänk om nåt händer med er son, och din man kan inte ta honom till sjukhus till exempel? Eller att din man blir så full att han trillar och skadar sig. Det vill du inte utsätta ditt barn för. Detta borde vara en väckarklocka för din man att självmant söka hjälp. Han kan ju tex få antabus inopererat. Annars får du kanske ta din son och flytta igen, för att din son ska kunna känna sig trygg.

Hur sjutton bär man sig åt för att få en anhörig tvångsvårdad? Lagtexten säger så fint att man ska orosanmäla till socialen, sedan gör de en bedömning, och om det anser att tvångsvård är på sin plats, ansöker de om det hos förvaltningsrätten. Nu har det gjorts flera stycken anmälningar till soc angående min syster och hennes missbruk, samt 45 stycken vardera på hennes två barn. Hon har kört full i fler riktigt på motorvägen med barnen i bilen, Stal tabletter från vårdtagarna på sitt arbete som undersköterska. Hon blev dömd för det och blev av med jobbet. Hon blev av med körkortet efter bilfärden.- men det har hon lyckats få tillbaka nu. Hon är arbetslös och ena dottern bor hos henne och försörjer henne. Senast här om veckan misshandlade hon båda barnen ordentligt när de försökte hindra henne från att gå ut mitt i natten när hon var påverkad. Hon har missbrukat alkohol i över 20 år, hela barnens liv, och senaste 10 åren, även tabletter. Barnen har fått ringa oss anhöriga och även ambulans när deras mamma varit medvetslös. Hur långt ska det behöva gå innan socialen gör något? Ska barnen verkligen behöva hitta sin mamma avliden i hemmet? Min syster kommer själv aldrig söka hjälp, för hon anser att hon har rätt att unna sig som alla andra med ett glas vin då och då. Grejen är att hon snittar 9 liter vin i veckan, blandat med tabletter. Hennes närminne är helt borta, och hon har blivit helt personlighetsförändrad. Hon är aggressiv och misshandlar sina barn. Socialen har varit inblandade hela barnens liv, men ÄNDÅ görs ingenting. Vad sjutton ska man ta sig till??

@Självomhändertagande vad fint du skriver. Tack!

Så fint att få det mailet och som du skriver att sen finns bara kärlek kvar. Det har blivit ett slut och man kan gå vidare utan att det förflutna färgar nuet. Upplever detsamma när jag genomgår sorgebearbetning. Det slutar med ett brev till den person det handlar om. Du förlåter och du tackar för det som var fint och du skriver dessutom viktiga känslomässiga yttrande. Man fullbordar relationen, det som aldrig blev sagt och sedan finns bara kärlek kvar. Ett viktigt steg för er båda.

Tillägg: Jag skrev lite otydligt. Jag berättade alltså för vår son varför hans pappa betedde sig som han gjorde - att han var berusad - och fick då reda på att hans pappa är det då och då när jag inte är hemma. När vår son skulle lägga sig ikväll så frågade han mig när jag skulle komma hem imorgon och han räknade också ut hur många timmar han skulle vara ensam med pappa. Han gör det då och då och jag har inte förstått varför. Jag frågade vår son varför han räknar ut det högt ibland och då svarade han - ja, det är ju när pappa är konstig, precis som idag, då är det jobbigt att vara med honom även om jag vet att det bara är korta stunder jag är ensam med pappa, men nu vet jag ju att han inte är trött utan full, så nu känns det ännu värre.

Min man har länge haft ett riskbeteende kring drickandet. Vi har varit tillsammans under 9 år och har en 8-årig son ihop. Idag lyckades min man supa sig berusad under de 20 minuter det tog för mig att hämta vår son på fotbollsträningen. Det var första gången jag trodde att vår son såg sin far berusad, men enligt vår son händer det ganska regelbundet när jag inte är hemma eller om jag ligger och sover (exempelvis när min man kommer hem kl 7 efter ett nattpass och jag ligger och sover. Väcker då min son mig vid 10 så ligger hans far och sover. Det är klart att jag märker ibland att han luktar alkohol, men jag har trott att han har tagit ett glas eller två inte att han är redlöst berusad.) Så naiv jag har varit!

Men som sagt, min man har länge haft ett riskbeteende kring sitt drickande. Han hade en flickvän innan mig och hon fick honom att gå på två eller tre AA-möten. Efter det var han nykter, på egen hand under 7 års tid, innan deras förhållande tog slut. Efter det började han dricka igen (oklart hur mycket.) När han blev ihop med mig så drack han inte mycket eftersom jag ganska omgående blev gravid och mådde illa av doften av alkohol. När vårt barn föddes så började han dricka GT och blev så berusad att han ramlade omkull flera gånger. Då satte jag stopp för GT och han kunde dricka ett par glas vin eller öl utan att bli berusad.

Ett par år senare ökade hans alkoholkonsumtion och han började ta ett halvt glas vin även innan han skulle till jobbet (nattjobb.) Vi blev särbo under en period då och han drack kopiösa mängder under en tid. Vi flyttade ihop efter tre år när han verkligen hade visat att han klarade av att vara nykter. Under de senaste åren har han kunnat dricka på en okej nivå, men nu är vi där igen. Om han dricker när han kommer hem, har jag inte riktigt vetat, eftersom jag är på jobbet och vår son i skolan då, men jag har börjat misstänka att det har eskalerat det senaste halvåret. Framför allt eftersom han är så vansinnigt trött och ibland inte vaknar för att hämta vår son i tid på fritids, men då har han bara skyllt på att det är nattarbetet som börjar ta ut sin rätt och jag vet ju också att han är mycket tröttare i perioder, speciellt under hösten och vintern och sover då både några timmar på dagen och även hela natten under sina lediga veckor. Hans dygnsrytm är ganska skruvad, framför allt under vinterhalvåret när han har lediga veckor (han jobbar 7 nätter är ledig 7 dygn) så har han svårt att ställa om och sover antingen väldigt mycket eller nästan ingenting alls i perioder.

Det är inte alltid han super sig riktigt redlös. Vi har kunnat ta vin till maten eller gå på middagar utan några problem, men andra gånger har det inte alls fungerat. Det känns som en berg-och-dalbana där man aldrig vet hur det kommer att sluta.

Igår kom jag hem klockan 21 efter att ha besökt en nära anhörig som är i livets slutskede. Jag hade bett honom specifikt att inte dricka någonting eftersom jag behöver stöd, men han var så pass berusad att det inte gick att prata med honom och han somnade bara en kort stund efter att jag kom hem eftersom han var berusad (han är alltså nattarbetare. Han kan vara vaken en hel natt vid behov om han inte dricker.) Idag var han väldigt ångerfull men hade även väldigt mycket ångest över att han inte var ett stöd igår.

Så hämtade jag vår son på fotbollen och när jag kom hem var han precis lika berusad som igår. Vår son sade åt honom att han tycker att det är obehagligt när han är så konstig. Jag skickade min man i säng och pratade länge med vår son. Vår son har inte tidigare förstått att hans pappa är berusad när han pratar sluddrigt och osammanhängande, blundar och ramlar runt, utan han har trott att pappa bara är trött, så jag berättade att det var precis vad det handlade om. Det gjorde ont i mig när jag frågade honom om han hade sett pappa så här förut (jag trodde att det var första gången) och han svarade: "Det är inte ofta, men jag kan heller inte säga att det är sällan. Det händer då och då, liksom. Ofta när du sover på helgmornar efter hans nattpass eller inte är hemma."

Hur ska jag gå vidare med det här? Jag inser ju att min man behöver hjälp på det ena eller det andra viset. Jag tror att om jag berättar imorgon vad vår son har sagt, så kommer han att må mycket dåligt över det och kanske räcker det för att få till en förändring, men då måste jag också försöka hjälpa honom till förändring. Frågan är hur? Min man är medveten om att han har ett riskfullt drickande. Han vet också att han dricker mer i perioder, men däremot är jag inte alls säker på eller har uppfattat att hans son märker det och tycker att det är obehagligt.

Att han kontaktar AA kan ju vara steg två, om det inte fungerar på något annat vis, men jag vill ge honom en sista chans att lösa det tillsammans med mig. Det har han klarat förut, men då har inte vår son varit införstådd i vad som sker. Vår son reagerade mycket starkt när han nu förstod att pappa inte "bara" är trött utan att han "framkallar" det här genom att dricka.

Kan ni ge mig tips kring hur jag ska gå vidare?

@Nordman79
Ja ... Denna alkohol. Som jag ser det behöver ju bägge stöd. Att ha missbruk/vara beroende och leva med den personen är jobbigt. Jag har gjort det själv ...

Är man fast så rättfärdigar man drickande. Säkert att fly från problemet. Man måste dricka av alla möjliga anledningar. Finns alltid anledning liksom. Tyvärr.
Och en förändring måste komma inifrån, så är det. All kärlek, hot, vädjan funkar inte. Det som möjligen gör, som jag ser det, är inre motivation och / eller konsekvenser.

Om han väljer att söka hjälp? Upp till honom. Låter hårt men så är läget.

Hur vara till hjälp? Ja, gå inte med i snurren av eventuell "offerkofta", låna inte ut pengar, hålla det man lovar och de gränser man sätter, städa inte upp efter honom. Har han ställt till det får han ta tag i eventuella konsekvenser själv. Lätt att städa upp för att i vissa fall t ex lindra en situation eller gömma missbruk.

Att tänka på att säga hur man upplever saker ut ett jagperspektiv. T ex " under middagen upplevde jag dig ..". "Då du blir onykter upplevs du ... " Men vara mån om att säga bra saker, vad gör han bra.

Och att aldrig, aldrig ta upp drickande då personen är onykter ...

Kram.
Skriv gärna igen. 🌹

@Orolig_nu
Hej
Vilken svår situation du hamnat i.
Starkt beslut av dig att ta.
Du skriver att du inte vill ringa någon eller prata med någon.
Har du någon plan på hur du ska lämna?
Ljus och värme.

@Orolig_nu
Jobbigt. Fint att du skriver. 💓
Kanske det är något du gjort flera år sedan som betytt mycket, men som du slutat med? Att göra något för dig, att ta hand om DIG.

Lyssna på poddar om missbruk, medberoende och med nyktra alkoholister. Då ser man problematiken ur flera perspektiv.

Anonyma anhörigträffar på nätet, ta reda på om det finns där du bor.

Är det så att det går väldigt långt, ring efter hjälp.

Kram. 🌹