Senaste kommentarerna i forumet

@Orolig_nu
Känner samma som ovan.
Jag var i din situation för 6 månader sedan men inga barn.
Efter att ha bott på vandrarhem för att jag inte vågade komma hem för 511 gången så bröt jag ihop på jobbet. .
Kände mig precis som du beskriver att du gör nu.
Hemlös, arbetslös, lämnade alla mina saker tog jag kontakt med socialtjänsten och berättade precis som det var.
Jag fick hjälp, jag fick bo på skyddat boende och har nu kommit mig vidare I livet.
Vänta inte på samförstånd med en så sjuk människa.
Be om hjälp, var ärlig och be om hjälp.
Du behöver allt stöd du kan få.
Ingen ska behöva leva i den situationen, ingen.
Kram ❤️

@britt så kloka slutsatser du drar av vad som behövs nu. Blir hoppfull av det. Önskar dig all styrka på vägen.

@Orolig_nu mitt hjärta brister av att höra hur du har det. Orkar du höra av dig till ett skyddat boende, jourhavande medmänniska, alanon? Vad behöver du? Det finns massor med hjälp där ute för att komma loss men de måste hitta dig. Kram, kram, kram!

Jag snappar upp din mening om att "annars hade jag gett upp för länge sen" och önskar så att jag gjort det tidigare. Har förhoppningsvis gjort det nu idag.
Men innan idag har vi gjort så många åtgärder för att hålla honom nykter, han fick blåsa, fick lova, fick ultimatum, fick en kort period antabus. När han varit nykter några månader börjar det igen. Barnen är större och svårare att vänja vid förändringar nu. Önskar att jag fattar varningsklockorna när jag själv skrev här i forumet, och bara ville hjälpa honom. Kontrollera, polisa fast med hjälp som intention.
Ville inte slänga bort allt det som var vi.
Nu vill jag det. Det är en sorg, men det känns skönt.

Det låter så skönt. Hur gjorde du?

Jag vill verkligen lämna, men vet inte hur jag ska orka. Jag orkar verkligen inte. Jag vet inte hur jag ska få förmågan till det.
Jag försöker göra listor men vi har inte samma syn på väg ut heller.
Jag mår dåligt över mig själv som inte lämnat, jag hade aldrig kunnat se nån jag känner eller inte känner leva som jag gör just nu.

Jag orkar inte renovera huset för att sälja. Jag orkar inte hitta nytt boende. Jag orkar inte försöka organisera en kommunikation med honom efteråt. Jag orkar inte, behöver hjälp och handledning. Nån som fångar upp mig. Men jag vill vara anonym. Och jag känner mig så ensam. Så skamfylld. Vill bara döva mig med böcker och sömn. Sova och jobba bort dagarna. Är förmodligen mer deprimerad än jag velat se. Tänker dumt att det är därför han dricker, för att jag inte är tillräcklig.

Kommer till insikt att jag kanske inte behöver det att vi är samsynta när vi skiljer oss. Han behöver inte vara övertygad om att jag ät offret i hans missbruk. Jag kan förstå att jag är en del i det. Att jag gör det värre som städar upp efter honom. Inte låter honom ta konsekvenserna.

Barnen mår bättre av en skilsmässa.
Jag måste lämna..
Jag vill lämna, nu med en gång. Jag orkar inte mer.
Men nu med em gång går inte.

Jag har (i svackor) försökt få honom att gå till banken för att ta över huslån, han går inte dit. Har försökt säga att han får flytta för jag vill inte mer, han flyttar inte. Försökt ha möten med honom om hur vi ska ordna allting, han tar inga steg säger bara "om det är det du vill", och jag säger ja, och sen gör han absolut ingenting.
Jag har bokat tid i parterapi, han kommer inte dit.

HUR tar jag mig vidare? Jag har inga vänner eller släkt i närheten. Barnen går i skola med skolplikt nu. Finns inga lediga lägenheter. Orkar inte med hus.

Jag vill bara loss nu. Vad ska jag göra?
Han är full i rummet bredvid just nu.
Jag vill bara sova men är orolig.

Vissa dagar ser man det klarare än andra, då tänker jag att det är inte värt att dras ner och att det skulle vara bra att släppa taget. Andra dagar känner man hoppfullhet och det är både att det kan bli annorlunda framåt samt att jag tänker att det kanske inte är så farligt alltihop. Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också. Tror att det mesta har att göra med att man inte vill släppa drömmarna man har tillsammans om framtiden. Att jag vill tro på att det finns en väg till en lösning. Men vet inte just nu hur det skulle gå till. Vad behöver jag då? Vad vill jag kräva? Vad är min gräns? Om gränser redan passerats, hur backar man bandet eller hur börjar man om? Hur lång tid av lugn behövs för att man ska bli trygg igen? Känner både så mycket och samtidigt ingenting.

Det påminner så mycket om min sambo. Drickandet i smyg och förnekelsen. Men han har tagit hjälp och går nu i både enskilda samtal och samtal i grupp (med fokus på sin uppväxt i en dysfunktionell familj). Tilliten är det svåraste att reparera. Jag får kämpa med mig själv i att inte kontrollera honom, leta flaskor osv. Det är hans problem, hans ansvar och hans styrka som gör att det lyckas (hoppas jag). Vi har inga gemensamma eller hemmaboende barn. Jag hoppas att vi kommer tillbaka till den där självklara tilliten, för min del är den långt borta. Ett återfall och nya lögner förstörde mycket. Men vår vardag är bra och han kämpar. Han dricker inte, vad jag vet.
Tänkt på dig och ditt barn. Han tänker på sig själv så att det räcker och blir över, skulle jag tro. Önskar dig all lycka till!

@@britt
Ge dig tid, trösta sorgen, låt dig själv få bara vara.
Vad fint att de otroligt smärtsamma erfarenheterna jag gjort kommer till nytta det ger mig också en känsla mening.
Tack ❤️

@Orolig_nu
Att vara snäll är att ta ansvar för sitt egna skit, be om ursäkt och inte ljuga.
Mitt ex var oxå "snäll" det gjorde att kunde gå över väldigt många gränser utan att behöva ta ansvar.
Det är rätt hårt att läsa att barnen visar gömmor, det är psykiskt våld att skrämma. Viktigt att sätta rätt etikett på saker har jag lärt mig i efterhand.
Lämna honom, låt honomnta ansvar för sig själv för du är säkert i behov av trygghet, stöd och en förutsägbarhet själv.
Han är inte ditt ansvar, han är hans egna ansvar.
Var rädd om dig och dina barn.

@Järvisen
Problemet och vårat eget insjuknande sker oftast när vi blir så upptagna av den sjuka att vi tappar oss själva.
Jag tycker inte du ska försöka kontrollera något, sätta gränser för någon annan än dig själv. Han är vuxen, han behöver ta ansvar för sig själv. Där kan en frisk relation växa, att det finns ett jämlikt utbyte i relationen.
Du behöver människor som är kapabla att ha omtanke och kunna ge dig kärlek tillbaka.
Hela idén om art anhöriga ska vara ert slags stöd när vi redan har ett överomhänderragande om den sjuka som gör oss själva sjuka är sjuk.
Kram

@Självomhändertagande
Jag skiljer på att älta och att sortera minnena.
Precis som du säger så är det Stöld.
Jag har själv minne av att han tog mig medan jag sov, jag avfärdade det med att det var kärlek men inser nu att det var mer som ett övergrepp.
Han ljög för mig om att han älskade mig medan han gjorde samma sak med väldigt många. Det är ett känslomässigt övergrepp.
För mig känns det jobbigt men viktigt att sortera minnena som satt känslomässiga spår och sätta rätt etikett på de.
Så är det när man blir manipulerad av en person som saknar förmåga till att ha friska relationer som bygger på omtanke, respekt och sann kärlek.
Höstdagarna är fantastiska och mycket i livet är samtidigt väldigt vackert.
Det är fint när man kan ta in samtidigt, jag känner frid och acceptans i det.
Det är så skadligt med destruktiva relationer, mer än vad man inser när det pågår.
Allt gott, massa kärlek och njut helgen.
❤️

@EsterHanna
Det utstrålar så mycket positivitet, lugn och distans från din text. 🙏🤗
Härligt att läsa, undrar ju hur du haft det för det är som du säger ett tag sen du skrev. Här knallar det på, lugnt och skönt med högre sinnesro ...

Må så gott. 🌹
Kram.

Jag lyssnar till Åsa Nilsonnes bok Mindfulness utan flum: Att leva med sina känslor.
Den är så bra. Jag tog till mig den direkt och jag är bara i början av boken. Jag vill dela med mig de orden som fick mig att förstå vad jag ska ägna mig åt i helgen. Lyssna klart på boken och anteckna. Orden är; "yttre hinder - en relation som skadar självkänslan".
Det blev så tydligt för mig när jag mindes häromdagen hur mitt ex tog mitt kort och använde det utan tillåtelse. Jag sa att det är väl nästan stöld till en person. Och personen sa "det ÄR stöld".
Jag tänker inte älta hur livet med mitt ex var. Jag har ett nytt och bra liv. Men ibland dyker det upp minnen. Och de minnena skapar olika känslor som påverkar ens nuläge, ibland. Och så behöver man ta hand om det som känns just nu. Tänker jag. Ta hand om er och njut av den fina hösten!

@EsterHanna
Tack för att du delar med dig. Jag blir så glad att höra hur du hanterar ditt nu! Fortsätt så!

Jag kan tyvärr relatera till 100 % till hur du beskriver din man och hans problem. Jag har smygdruckit på samma sätt. Min pappa gjorde likadant. Jag höll på med det länge. Gick länge oupptäckt också. Och ljög. Det är så oerhört pinsamt. Jag tror dessvärre att all din magkänsla stämmer - att han redan druckit om han får tillåtelse att dricka. Jag tycker att du gör helt rätt. Ställer krav, sätter gränser. Vad säger han själv? Som du skriver löser nog inte blåsning problemet i sig. Det finns en variant där han manipulerar apparaten och ”visar” att han inte druckit trots att du märkt. En annan där han blåser i en månad och sen tycker att det räcker och då börjar dricka igen. I båda fallen får du en slags kontrollfunktion som jag tror är negativt för ert förhållande.
Från egen erfarenhet vet jag att det är väldigt lätt att bagatellisera drickandet när det sker i smyg. Man förtränger det för man vill inte kännas vid det. Om han är som jag var har han många nyktra dagar och känner sig stolt och förtränger effektivt när han dricker. Jag jobbade länge med det här problemet och deltog i en forskningsstudie där jag skulle fylla i hur mycket jag drack en gång per vecka. Det var alltid lite jobbigt för jag låg precis på gränsen till riskbruk varje gång när jag summerade och det var bara i smyg jag drack.
Som dr Pihl säger: ”you can’t change what you don”t acknowledge.” Och smygandet i sig gör lite att problemet inte finns.
Jag gick till en beroendeklinik. Trodde jag helt skulle hålla upp då men det gjorde jag inte. För mig var det viktigt att verkligen grotta ner mig i varför, hur och att jag drack. Jag drick ju inte så mycket eller ofta, men jag var ju medveten om att det inte var normalt. På beroendesidorna finns också nu vi som har slutat att dricka och som kan beskriva vilka stora fördelar det finns med det. Skicka dit din man, jag vet nu att även små mängder alkohol har en dålig effekt och man mår bra av att ha en lång period med total avhållsamhet. Lycka till!

Det beror inte på dig att han inte fungerar. Men du beskriver en situation som nog inte är bra för någon i familjen.
Du beskriver en vuxen man som kastar glas och inte har klara gränser. Det är inte första gången han går över gränser, för det är en gräns när man blir arg och det tar sig fysiska uttryck.
Du beskriver också en vuxen man som inte hanterar vuxenlivet. Du skriver att han är snäll och bra med barnen. Men för att räcka till som förälder så måste han också vara en god förebild och så ser det inte ut nu. Det låter som om han verkligen behöver hjälp att ta sig ur sin situation. Hans chef ger honom uppgifter som du utför? Han fungerar inte, varken på jobbet kanske eller i ett vuxenliv och det är inte din uppgift att lösa det åt honom. Visst kanske det är bekvämt för honom när du sköter allt, men det är nog inte så stärkande psykiskt. Han måste växa upp och ta ansvar. Även för sin egen skull.
Och nu alkoholen på det. Han dricker starksprit. Jag som kommer från beroendesidorna anser att det är en stor varningstriangel på det. På allt du beskriver om hans sätt att dricka faktiskt. Alkohol är väldigt, väldigt farligt och det leder till allvarliga skador på hjärnan beroende på hur och hur mycket man dricker.
Jag tycker att alkohol verkar fungera lite olika på olika människor, men en variant är passiviteten - oförmåga att sätta igång med saker, oförmåga att ta tag i problem, oförmåga att lära nytt och utföra saker.
En annan sak är personlighetsförändringarna. De är jag mest rädd för. För till slut har du druckit bort allt som gör dig till en människa. Omtanke, kärlek till andra etc. Kvar finns en arg, elak och bitter människa som lastar andra för sin oförmåga och anser sig utsatt för oförätter.
Du lastar dig själv och frågar dig hur han ska kunna bli bättre om du konstant är arg på att han inte gör tillräckligt. Och jag tror att ni behöver hjälp med just den situationen om ni ska komma vidare. Du har verkligen all rätt att vara arg. Du har hela ansvaret. Hos oss har det ibland varit snedfördelat och jag har varit arg på det, men det är inte i närheten av det du beskriver. Som föräldrar har ni samma ansvar, men jag tror inte att ilska och krav kommer att leda till en förbättring. Han ser ingen väg ut och behöver guidning tror jag. Men du kan inte göra det. Det är inte ditt ansvar och du har rätt att egentligen kräva att ni delar ansvaret som föräldrar. Jag har lite medberoendetendenser (min sambo dricker inte). Jag menar lite tendenser att över ansvaret för andras mående och en tendens att vilja hjälpa och det inte håller i längden för att man faktiskt inte orkar. För att få lite ordning på det här och sortera ut har jag börjat tänka på människor som boxar.., min box-mina behov och problem, sambons box - hens behov och problem, mammas etc. Om man har en tendens att sätta sig själv och sina behov långt ner på listan blir det tillslut övermäktigt. Du skriver om hur TRÖTT du är. Med rätta. Du bär både din box, barnens och mannens just nu. Det är svårt med barnens, men mannen måste kunna hantera sin egen box och att du gör det åt honom hjälper ingen av er i slutändan. Du har fått jättemånga bra tips härinne. Administration har skrivit att du kan kontakta dem direkt och jag tror verkligen att ni alla behöver hjälp och stöd ur situationen. Det är svårt att se det när du är mitt uppe i det och så trött att du bara fixerar på nästa milstolpe du måste hinna till. Det finns inte tid för reflektion. Jag hoppas att du hittar en väg att bryta det hör negativa mönstret. Du behöver inte vänta på din botten. Det är inte du som dricker. Gör nåt imam du själv går in i väggen.

@Åsa M bra sammanfattning 😊
@Annm hur går det?

@Åsa M
Det är sant att det inte skulle öka tilliten i längden, kanske är det en dålig idé, men jag vet inte annars hur jag ska kunna lita till 100% på att han är nykter. Han skäms så mycket för det att han skulle säga nej om jag frågade om han druckit. Han tycker att det är extremt pinsamt att prata om och det gör det hela så svårt.

@Orolig_nu att vara ensam är bättre än att ha en relation med ett vuxet barn. Snälla, var rädd om DIG. Ta hand om DIG.

@Snödroppen
Tack! Så skönt att få sånt stöd.
Känslorna är verkligen det svåraste, det är en riktig berg och dalbana. Men man lär sig väl med tiden och se ur andra perspektiv som du skriver.
Angående medberoendet behöver jag verkligen lära mig mer, har aldrig sett mig som det men förstår att det kan vara på olika sätt och i olika grader.
Försöker verkligen göra saker som jag tycker om just nu även om det känns tungt, blir mest ut i skogen med hundarna och njuta av doften och lugnet.
Stor kram tillbaka till dig
<3

Hej Filmen och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Du har hittat hit och startat en tråd här, bra gjort! Det krävs både mod och kraft för att vända sig utåt för stöd. Du och din man ska separera och en fråga du har handlar om barnen, vad kan en säga till dem. Till att börja med att prata med barnen är en god idé, ni kommer alla må bättre av att prata om det och barnen kan känna sig trygga kring att det är okej att prata om det och veta att det inte är deras fel.

Här finns en länk med lite information och idéer kring hur en kan tänka kring barn i olika mognad och hur en kan prata med dem: https://www.regionkronoberg.se/contentassets/acfb24e358c649febe63aa853e…

Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart, skriv gärna flera gånger här om du vill så kommer tråden igång. Hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt här inne!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tänkte skriva av mig lite och höra vad andra har för erfarenheter när en närstående dricker för mycket. I detta fall är det min man. Jag tror han är på väg åt fel håll. Jag vet inte ens riktigt var jag skall börja. Vi har varit tillsammans i 19 år och har haft ett bra/lyckligt äktenskap fram tills för något år sedan då han började dricka för att döva sina känslor av olika anledningar. Vi har de senaste åren gått igenom en svår kris och min man har svårt att hantera det. Jag tror att det är därför han dricker. Det gör han öppet, men också i smyg... Han tror att han kan dölja det, men jag märker det på både beteende och lukten av alkohol, som han försöker dölja. Jag tror i ärlighetens namn att han tömmer minst 1 bag in box per vecka och mer därtill då det också dricks på middagar, fester, med kompisar m.m. Vi har pratat om detta ett antal gånger och hur jag än säger (konfronterar) det till honom så blir det oftast bråk. Då kan han säga saker som att det inte är konstigt om han döljer det så som jag beter mig. Att bli skuldbelagd för ngt som ngn annan bestämmer sig för att göra tänker jag inte ta åt mig. Jag har ju förstått att man inte skall prata med den som har problem på ett anklagande sätt så jag har uttryckt min oro så jag skäller absolut inte på honom. Sedan under våra bråk/tjafs så kan han tycka att jag är tråkig, som inte känner för att dricka i tid och otid för "man skall ju njuta av livet", som han uttrycker sig. Vad är det för njutning om man gör det ofta för att bedöva dig själv? Måste också tillägga att det känns som att han någonstans fattar att han måste lugna ner sig för han har, vid ett flertal tillfällen "lovat" att han skall göra det. Sen går det några dagar, jag åker iväg i några timmar på kvällen och när jag kommer hem så möts jag av en man, som inte är sig själv....
Hoppas inte detta blev för osammanhängande nu. Jag har mycket mer att skriva, men då blir det ett ännu längre inlägg. Jag vill gärna veta om det är några fler där ute, som går igenom samma sak? Känner mig så frustrerad och fruktansvärt ensam....

@Orolig_nu
Det du beskriver är inte på något sätt okej. Jag känner starkt med dig.
Du sitter i en mycket svår situation och behöver söka hjälp.
Fortsätt skriv här inne och få stöd av andra som varit i din situation.

Kram

Nu har han en ny vända. All energi går åt detta.
Önskar mig bort. Vill inte mer.
Han är ju ändå så fin, så oerhört snäll, vill alla väl. Alltid the good coop när det gäller barnen. Ett barn visade mig en buske han gömde whiskeyflaskor idag. Ännu ett lågvattenmärke.
Jag är numera den som är konstant arg och iaf verbalt våldsam (när inte barnen hör). Vill liksom bara kasta honom. Hejdå! Syns aldrig mer!
Sen kommer hans förbannade snällhet, hans oförmåga att fixa saker så jag känner mig behövd, mitt kall. Och hans förmåga att vara med barnen, när min energi är slut. Jag tror och hoppas han är nykter då. Jag lämnar, hämtar, fixar middag, nattar, förbereder kläder och mellis och allt för aktiviteter för morgondagen.
Han tar dem en timme och jag hade självdött utan den. Han har inte varit medvetet fysiskt våldsam mot mig igen.
I förrgår blev jag rädd, när han slängde ett glas med vatten i golvet, puttade bordet. Jag bredvid. Mitt fel eftersom jag var superprovocerande.

Jag känner mig så oerhört trött. Min man har inte ens något bankid längre, inget swish, jag sköter allt. Hans chef säger till honom att registrera uppgifter, han säger till mig dagen innan. Han går med barnen, och jag liksom sitter och gör jobbet åt honom. För att tjäna tid till vila för mig själv. För att jag inte orkar bråka, inte orkar hålla barnen borta medan han gör jobbet. Tvätt, disk, föräldramöten, utvecklingssamtal, ledighetsansökningar, städning, bilvård, trädgård, aktiviteter, matlagning, klädinköp..
Allt är på mig och får fortsätta vara det om han bara blir nykter..Men det kommer han aldrig bli om jag konstant går runt och skannar honom och är bitter för att han inte gör/tillräckligt.
Såklart blir han inte frisk om jag fortsätter sätta gränser. Kanske är det sättet jag sätter gränser som är fel, eftersom jag är så otroligt arg och bitter?
Samtidigt blir jag bara så WHAT THE FUCK, varför ska jag jobba ihjäl mig gällande personlig utveckling och olika kommunikationssätt när han inte gör något?

Samtidigt, kanske är han förlamad, bortdomnad av att aldrig duga, att bara ensam och att vad han än gör är det fel (för mig).

Borde jag vara snabbare att förlåta?HUR förlåter jag när jag inte känner tillit eller trygghet?
Hur går jag vidare när han inte har förmåga att betala räkningar, sköta sitt jobb, gå upp i tid, sköta ett hem?
Alla konsekvenser drabbar ju barnen (men det gör ju hans alkoholvanor med. )

Jag borde tagit mig ur den här relationen. Är rädd för att bli ensam. Är rädd för min mans skull. Är rädd för barnens skull.
Jag är tyvärr inte i botten än.
Är såååå trött.