Senaste kommentarerna i forumet

@minresamotlugnet
Som @Åsa M skriver, vi finns här. Du är inte ensam.
Be om hjälp är mitt råd.
Det fick mig att bli fri, i mig själv, allt fantastiskt stöd jag fick.
Du tar ett jättekliv framåt med det beslutet.
Styrkekram

Lögnerna är svårast och de gör att man slutar tro på sig själv och sina egna instinkter. Våga tro på sina egna känslor. Skriv ner dem. Dokumentera. Då kan du gå tillbaka och vara säker- jo, så här var det, det här hände. Det är så lätt att dras med i djävulsdansen och den alternativa verkligheten som finns hos en alkoholist. Som medberoende förstår man knappt att man är indragen förrän man sitter i ett djupt hål och undrar hur sjutton man ska ta sig ut.

Du orkar igenom detta, vi finns här! Och du kommer vara så glad i efterhand att du tog steget. Det är så många fina människor här som gått genom ett helvete pga alkohol. Men vi klarar det. Ett litet steg i taget. Kram till dig!

@Ellemay
Jag är pensionär så har andra förutsättningar men känner igen detta smygdrickande. Sambon har vänt sig till kommunen frivilligt den här gången. Det är först när jag talar om att jag vet att han dricker som han erkänner. Förut kom det beskyllningar och förnekelse. Alkoholister är mästare på att ljuga. Han har tittat mig i ögonen och ändå ljugit. Nu har han kommit så långt så han erkände när jag talade om att jag vet. Måste ha bevis för jag vill inte beskylla honom om jag inte vet säkert.
Har du funderat på att ställa dig i bostadskö. Även om du inte är beredd att flytta nu så är det en säkerhet ifall du framöver behöver annan bostad.
Jag ringde alkoholhjälpen och det var ett bra samtal så det kan jag rekommendera. Bara att sätta ord på sina tankar kan vara till hjälp. Kommunen har också anhörigsamtal enskilt eller i grupp. Sök hjälp för egen del för att reda i dina tankar och var rädd om dej. Du kan bara ta ansvar för ditt liv. Stå på dig i det du känner. Hoppas det ordnar sig!

@Åsa M

Förstår. Vill tro att nån alkoholist måste ha fått insikt o gjort det som behövts…. Men mina gränser är dragna nu. Inge mer alkohol i min dotters o min vardag. Vi tittade på en lägenhet igår o jag tar den.

Svårast är väl att jag inget kan göra o att jag får vänta o se. Sen ska jag ju inte vänta utan leva mitt liv..sen kanske jag omedvetet slutar vänta någongång längs vägen.

Känner mig bara så sjukt ensam just nu. Ensamstående till en ettåring…var inte så jag tänkte mig familjelivet.

Tack för svar. Ska tänka på hur jag ska gå tillväga, antingen socialförvaltningen eller annat samtalsstöd.

Hej fiolen.11 och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har hittat hit och startat en tråd här, modigt och klokt! Berätta gärna lite mer om hur det är för dig så kan vi försöka vara ett stöd härifrån.

Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart så just därför får du också gärna skriva igen, om du vill såklart!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det låter så likt min historia och verklighet. Största skillnaderna är att vi inte ha några gemensamma eller hemmaboende barn och att min sambo inte förnekar sitt drickande utan har tagit hjälp, går i samtalsgrupper och har regelbundna möten med en alkoholterapeut. För mig var inte heller själva drickandet (han söp sig inte redlös, han var inte arg och odräglig) själva problemet utan just hemlighållandet, smusslandet och ljugandet. Han har enormt lätt för att ljuga och jag kan inte lita på att jag får rätt bild av verkligheten. Jag tror inte att han dricker, är otrogen eller ljuger om annat. Men jag VET inte och det tär på vår relation. Han smygäter också godis och värktabletter. Han har tack och lov alkolås i bilen, vilket är enormt skönt.
För min del är det ett krav att han arbetar med sitt beroende. Han har en hel del bakåt i tiden att reda ut och lära sig hantera och alkoholen i sig är en del av problematiken. Alkoholister ljuger, det hör i alla fall ofta till. Han vill vara helt nykter, han vill att vi ska leva ihop och att jag ska kunna lita på honom. Om vi kommer dit återstår att se. Ett återfall har han tagit hittills, med samma beteende (gömma undan, neka och först vid bevis erkänna). Jag tror att han håller sig nykter idag, men det trodde jag även innan återfallet. Hade vi haft en enklare vardag hade jag lämnat honom direkt efter återfallet. Nu sitter vi fast tillsammans på ett annat sätt med gård och djur. Vi har det bra tillsammans på många sätt, men beroendet och beteendet försvårar och förstör.
Även min exman, far till mina barn, dricker. När barnen var små (nu vuxna) var det jobbigt att "låta dem ta smällen", samtidigt som de hade en skön fristad hos mig. Jättesvårt att råda dig, men jag hade krävt att han tar tag i problemen, inte minst för barnens skull.
Önskar dig lycka till och hoppas att det ordnar sig.

@Saber @Åsa M
Precis min tanke. Det är att ta hjälp.

Sambon har tagit kontakt med alkoholterapeut i kommunen och ska gå på samtal några gånger. ( ska dit idag) I väntan på att få tid blev han uppringd och säger då att allt går bra, ljuger, fast han fortsätter att smådricka. Det har jag tagit upp med honom och nu tror jag att han avstår från alkohol. Jag har inte sökt hjälp för egen del men jag har haft långa samtal med våra vuxna barn. Funderar fram och tillbaka ska jag flytta och varför ska lita på honom den här gången? Jag ska inte vara någon "polis"
Sambon har svårt att prata om situationen. Han säger att han har dåligt samvete för vad han har gjort. Det är alltid jag som tar upp frågor om hur det går med nykterheten, hur han mår, hur han tänker m.m. Jag vill att vi ska kunna prata och jag har ett behov att "älta" vad som har varit. Just nu avvaktat jag för att se vad samtalen med terapeuten ger.

Ja det vore så roligt att ses, lite pirrigt också, tänk om vi blir knäpptysta 😅
@Självomhändertagande jag tror som du, att skriva här, att berätta sanningen för nära, att våga säga det på jobbet som är som att blotta strupen. Att blotta strupen är att ha med sig att man blir bedömd, klart som den att folk som inte är nära tänker att är det verkligen sant. Som en tant på byn sa "men han som är så trevlig". Första året så avvägde ja med, berättade jag för mycket och tänkte att jag kanske får det tillbaka, men då får det vara så. Jag tycker skammen har bleknat, längtan och kärleken efter honom har fått verka ut, bit för bit.
Och jag tänkte ofta varför inga av hans anhöriga brydde sig, han berättade om sin behandling för sina närmaste, men ingen stöttning alls utan bara locket på. Jag fick stöd av att ta kontakt med hans exfru, och hon fick stöd av mig. Det var häftigt och läkande. Idag är en bra dag ❤️

@minresamotlugnet det är en tuff situation men det viktigaste är att du sätter dina och dotterns behov först. Det tar tid innan en alkoholist får sjukdomsinsikt- alkoholen är ju ofta ett sätt att döva annat som inte hanterats, och ovanpå det får man ett beroende. Jag tror inte på att vänta tills de blir friska. Har helt enkelt aldrig sett det inträffa. Mitt ex har druckit hela sitt vuxna liv och vägrat ta hjälp för psykisk ohälsa och kaos kantar hans liv. Jag var som du, förstod inte vad som pågick. Men i efterhand är allt tydligt. Fundera på var dina gränser går, och dra och håll dem.

@Saber en orosanmälan är ett tecken på att systemet fungerar som det är tänkt. Se det som ett stöd. Om utredningen visar att barnen behöver stöd i sin familjesituation är det lättare att få det med en orosanmälan i grunden.

@Backen123
Igår mötte jag en kvinna i bastun som jag pratat med förr. Jag berättade om mitt ex, hur jag fastnade i ett medberoende och hur jag räddade mig själv genom att utbilda mig inom mindfulness. Att det var först då jag insåg hur dåligt jag tog hand om mig själv. Att jag gav honom precis allt. Och mig inget. Det är 5 år sedan. Jag minns att efter 6 månaders egen praktik så började jag förändra mig till den jag ville vara. Och jag observerade hur jag levde. Hur han levde.
Jag minns den dagen då jag morgonpigg steg upp tidigt och skulle träffa mina kurskamrater för att guida en grupp i någon meditation. Mitt ex satt i köket, full, som vanligt. När jag skulle gå till detta viktiga möte, där jag investerade i mig själv. Jag hade inte tänkt att arbeta med mindfulness, jag behövde bara hitta ett sätt att ta mig ur min situation. Och den enda jag bad om hjälp, att hans son skulle flytta ut, var hans far. Men han trodde inte på mig. Och han fortsatte att ge sin son pengar så att han kunde uppehålla drickandet, utan min vetskap.
Snart har det gått 1 år då jag slutade svara hans försök att kontakta mig. Jag tror inte att han inser vilka "uppoffringar" jag gjorde. Även om jag är helt ansvarig för dem. Det tar tid att komma tillbaka, till en slags normalitet. Nu är jag tillbaka till den människa jag var innan jag visste vad medberoende är och betyder. Pånyttfödd var det en kvinna som sa till mig när jag berättade om min medicinfrihet för några år sedan. Jag förstod inte riktigt då. För mig var det självklart att leva ett sunt liv utan medicin. Men idag kan jag säga, jag är pånyttfödd. Jag har lärt mig precis hur jag fungerar. Om jag var en bil så är jag också min verkstad. Jag förebygger ohälsa och lever långsamt. För att jag vet, att leva snabbt leder bara till stress och stress leder bara till sjukdomar. Och vissa mediciner kan leda till nya sjukdomar som man inte känner till. Jag har skrivit min bok, som stannar i min skrivbordslåda i minst ett år och får mogna. Jag behövde skriva av mig. Men jag tror inte att jag vill berätta öppet. Det skulle bara visa vilket elände det är, även i de familjer där det inte "borde" vara det. Och jag vill inte svartmåla de läkare i hans familj som har fina barn, men som var lika medberoende som jag. Och alla svarade mig med tystnad. Jag undrar hur de bemöter sina patienter. Kanske med piller. Och piller. Och piller. Och omänsklighet.
Jag har firat 1 år med min nya friska pojkvän.
Och igår hade jag ett underbart samtal med en annan kvinna i bastun. Jag berättade om mitt ex. Och hon berättade om ett ex, som nästan vägrade flytta ut. Same story. Levde på henne. Och manipulerade.
Hennes story berörde mig så. Idag är hon pensionär. Hon var i min ålder när hon träffade honom. Och jag tänker, att jag är i en ålder där jag ännu kan skaffa barn. Men jag vill bara landa ett tag till.
Jag är pånyttfödd och jag älskar mitt liv som det är just nu. Jag är fri. Fri. Fri. Fri. 🙏
Fri att leva mitt liv. Som jag vill.
Jag hoppas att vi ses en dag och delar glädje och tacksamhet med varandra.
Efter samtalet med kvinnan i bastun igår, så förstår jag hur viktigt det är att få dela stories med varandra. Om man vill.
Det är förlösande. Särskilt när man är fri.
Var varsam med dig och andra idag. Och alltid. ❤️

@Backen123 💗💗 Tror det hade varit fint för både kropp och själ🧡

@Backen123 💗💗 Tror det hade varit fint för både kropp och själ🧡

Han ger inte svar på saker och vill inte svara utan blir bara arg.
Det kan vara konstiga saker som att ta bort min tagg på fb det fattas potensmedel.

@Snödroppen
Vet inte hur man ska gå tillväga.
Vågar inte riktigt söka hjälp, då blir det väl ytterligare orosanmälan på barnen.

Så fint det vore att få träffa er alla. <3 @Backen123 @Azalea @MalmMia

@Azalea visst vore det, tänk att få möta er medsystrar över lite god mat och dryck 🙏

@Saber
Jag förstår dig, har varit där själv.
Det är ett helvete att leva i det där limbot.
Även om man själv förstår och andra säger till en att det är bäst att vara isär så behöver man komma till det beslutet själv.
Det råd jag kan ge dig är att sök hjälp, be om stöd, hitta någon du kan prata med som du känner förstår dig och någon som du är och kan vara helt ärlig med.
Det var så det började för mig.
Styrkekram ❤️

Vad jag vacklar i vad som är bäst att göra. Å ena sidan vill jag inte lämna honom å andra sidan kollar jag på annat boende. Det går från dag till dag och ibland timme för timme.
Just idag är jag trött och less på allt. Efter kontakt med socialförvaltningen i kommunen så kommer det åter bli en orosanmälan på barnen, något som redan gjorts av psykakuten i torsdags förra veckan.
Så less på att och då har han inte fått någon hjälp än.
Vet inte vad jag ska göra.

Ni kan nog inte göra så mycket för att få honom att sluta dricka. Berätta hur ni upplever det om er oro men säg inte vad han ska göra. Missbruk och beroende handlar ju inte om förnuft utan enbart om känslor så logiska argument biter inte.

Förstår oron för din mamma och att det är svårt att se hur hon påverkas av din pappas drickande. Kanske kan du föreslå henne något anhörigprogram eller besöka något alanonmöte. Ni kan ju gå tillsammans. Då får hon lära sig om medberoende och vad som händer med henne. En ventil där hon kan uttrycka alla sina känslor och få svar på många frågor.

@Backen123 😇
Åh sy mysigt det vore

@Backen123 😇
Åh sy mysigt det vore