Senaste kommentarerna i forumet

@Lingonet Kära vän, det gör ont i mig att läsa dina ord. Jag har varit där du är och mäktade inte med att lämna. Det fanns inget våld eller annat skrämmande på det viset hos "min alkoholist", ingen misär där han låg avsupen någonstans, men vad jag önskar att jag lämnat i ett tidigt skede. Jag lät alla skadas mer än nödvändigt och vann absolut ingenting. Min kärlek dog för flera år sedan, mina barn vill som vuxna med egna familjer, ha så lite kontakt som möjligt med sin pappa och känner sig så svikna och bortvalda av honom, MEN även av mig. Varför valde jag inte dem? Varför tog jag dem inte därifrån?
Det är lätt att säja att du ska gå, men jag vet vilket enormt steg det är. Hur ska det gå till, rent praktiskt? Var ska vi bo? Ska barnen bo hos honom varannan vecka? Allt känns omöjligt.
Ändå kan jag inte ge dig något annat råd, det vore att förkasta mina egna erfarenheter helt och hållet. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig. Jag känner alltid så när jag läser trådar där unga anhöriga har det svårt. Jag kom iväg på tok för sent och mina barn är allt annat än tacksamma. Jag önskar ingen annan detta

@Tröttiz ja det känns hopplöst just nu. Det dricks mer och mer. Han kom hem med en hel platta öl torsdag som han skulle ha ”hela” helgen men den var slut på fredagen. Lördag var vi på 20års fest och han drack sig full nästan direkt och när vi kom hem så hade tagit med sig hur mycket alkohol som helst.
Jag älskar honom men hatar den han blir när han dricker. Jag har ångest inför semestern för jag vet hur det blir. Jag önskar bara att det vore så enkelt att ta barnen och sticka men det är så svårt.

Det här var en otroligt bra tråd. Jag har också nått bristningsgränsen nu. Och även fast han blivit ”bättre” så fortsätter sveken. Och löftena är bara tomma ord. Ofta får jag höra att nästa vecka eller imorgon osv. Men så blir det aldrig så som han säger. Jag sa att nu gäller det vi eller alkoholen. Då sitter han med en öl ändå. Och jag blir otroligt sårad och sviken ännu en gång. Vill bara att han ska komma till insikt men det kanske han inte gör om jag faktiskt inte går?

@Kevlarsjäl62
Jag finns här. När du orkar o vill.
Lätta på hjärtat eller bara känna samhörighet genom nåt enstaka ord.

Har själv inte orkat skriva i min egen tråd på länge. Skriva är annars min ventil o det som ger mig mening o energi. Men inte orkat formulera min egen 'skit'.
Kanske blir det för verkligt. Kanske skäms jag.

Nu gråter jag lite också...
Men känner en stor värme inom mig att du finns där ute ❤️

@Kameleont
Tack. Du finns. Inser att det var den största anledningen till att jag skrev här igen. Gråter nu, men vi hörs. Lite senare 🧡

@Kevlarsjäl62
Kära vän!
Blir så oerhört glad att 'höra' din röst igen! Har tänkt ofta på dig o undrat hur du har det, hur du mår o hur det går.
Men blir samtidigt så ledsen för din skull, att läsa din känsla o uppgivenhet.
Vill skaka om dig o säga att Ditt liv inte är slut! Du får inte ge upp!

Tror mig veta, av tidigare kloka ord o resonemang, att Du vill finnas kvar o hitta glädjen till livet igen. Finnas för dina barn även framöver.
Livet är absolut inte över vid sextio.

Jag känner igen en del i min man. Vi är ca tio år yngre o alkoholen har varit en för stor del av hans liv de senaste fem åren snart. Fast det låtsas han inte om. Han ljuger för sig själv väldigt bra.
Han uttrycker sig som att han är gammal med krämpor o gubbgnäll, när det mesta eg är orsakat av allt drickande.
Tala för dig själv, säger jag, när gubbgnället tar fart!
Jag tar hand om mig själv o min hälsa, så gott jag orkar efter omständigheterna.

Alla dessa känslor som kommer o går o tar (o ger ibland) massa energi o ork.
Det är tröttsamt, jag vet.
Jag vill ge dig energi, om jag bara kunde, och ork att kämpa dig fri. Friare i alla fall, att ta tillvara livet o den tid du har fått.
Sådana som du behövs i världen.
Du är värdefull!

Jag vill ha dig kvar länge till.
Kram ❤️

Hej!
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har gått liknande väg och försöker ta mig tillbaka nu också!
Det kanske är så att man behöver träna och lära sig att uppskatta det igen? Göra saker som är lite obekväma för att hitta tillbaka?

Två år sedan jag flyttade ut från vårt gemensamma hus där vi bott i 35 år och där våra barn växt upp. Min alkoholist har bott kvar, men ger upp nu och huset ska säljas. Han jobbar inte, han ser väldigt sliten ut, böjd, smal och skakande hasar han omkring. Jag vet inte hur mycket han dricker nu, men dricker gör han. Ibland får jag långa fylle-SMS, men vi träffas aldrig när han druckit.
Den man jag blev kär i, gifte mig med och bildade familj med är borta nu. Han är inte där längre, hans ögon säjer absolut ingenting och det gör snart inte jag heller. Jag blir någon annan när jag träffar honom, tyst och butter. Eller kanske bitter. Jag vet bara att klumpen i magen växer och ångesten ligger nära, nära. Vill egentligen bara gråta, men jag tror jag tappat den förmågan. Minns inte när jag grät sist. Inser plötsligt att det verkligen aldrig kommer att bli annorlunda, det kommer inte någon ny, mer positiv fas i vårt gemensamma liv (som knappt finns längre) och han verkar nöjd med det. Hans liv är slut och det är ok för

honom. Han antyder t o m att det är så det ska vara vid nyss fyllda sextio och jag känner att han börjar dra mig med sig. Är livet slut nu? Är det hans eller mina känslor jag känner? Detta j-a medberoende.

@marisr
Hej,
Tråkig situation, jag rekommenderar att du ringer anhörigstödet. Se detaljer på https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet.

Sedan så över tid är det endast din man som kan göra nödvändiga steg för att bli nykter/dricka mindre, du kan vara där och stödja. Jag tror inte att det finns en unik mall att följa. Folk är unika och det finns lika många anledningar dom personer till att dricka.

Hjälp! Jag är här för första gången, precis som många andra i samma situation kanske, där jag bara behöver skrika ut i etern HJÄLP. paniken inom mig när jag för 30 minuter sen upptäckte och kom på min man med att dricka alkohol på ett felaktigt sätt. Det är varken en lördagskväll till middag, en fest eller annan speciell tillställning som annars är socialt godtagbart för många.. det var i bilen, på väg hem från ärenden, som han stannade efter vägen och drack en starköl 6,8… alla mina sinnen flaggar nu och jag vet inte ens vad ett första steg mot hjälp är..
Han har en missbruksproblematik, han tar alkohol som medicin för att döva känslor och dåligt mående, så i morgon, då ringer han vårdcentralen? Men sen då. Han har ljugit för mig om detta i ett års tid. Och ja, jag är inte dum, jag har misstänkt en längre tid men inte haft konkreta bevis. Nu kom det. Idag. För 33 minuter sen. Jag som anhörig vill göra alla rätt, kan någon lista rätt väg att gå? Vilken hjälp finns det? Vad är bäst?

Ja när blir man det? Lever med min nyktra partner sen flera år nu men jag är fortfarande inte tillbaka?? Innan var jag social, älskade att resa med tåg och flyg och hade alltid något planerat med vänner eller familj.
Men det försvann under tiden. En del är tillbaka och jag känner igen mig själv, men bara tanken på en resa, speciellt med tåg eller flyg får det att vända sig i magen. Det gör mig ledsen och nedslagen. När blir jag mig själv igen? Någon med tankar/erfarenheter?

@hopplöshetens … det är jobbigt och befriande att skriva här. Ibland tittar jag in bara för att läsa vad jag själv har skrivit. Hoppas du startar en egen tråd här, kan hjälpa dig att sortera tankar 🌼

@Lingonet
Hej, hur går det för dig?
🌺

@jagochmindotter vad är det som bara fortsätter? Berätta mer!

Hej!
Jag börjar komma till en plats där jag vill leva livet till 100%. Jag har en fru som gör stora framsteg. Hon har slutat snusa, mindre drickande generellt men jag vill inte leva till 80 % vilket jag gör då jag bara väntar till nästa gång det ballar ur.. Det sker gradvis en försämring tills jag ställer till en rejäl scen. Då blir det bra i ca 8 månader igen.. Nu har det varit bra sedan september 2024 och 2 ggr har hon druckit lite för mycket i närtid.

Jag tycker det är så svårt då vi har det så bra och hon vågar vara sig själv efter att ha druckit lite vilket både hon och jag älskar. Hon köper självförtroende med alkohol. Jag är egentligen sjukt rolig men begränsar mig massor utan att tänka på det.

Nu är vi påväg igen (tror jag) efter 13 år tillsammans där stora förbättringar och de värsta incidenterna skett senaste 3 åren. Jag vill leva med henne som hon är med lite alkohol men inte med alkoholen. Jag har hjälpt henne från att inte ha något självförtroende till att ha ett ganska bra men tiden går och jag fyller snart 40 år!

Jag känner igen mig så mycket i alla er andra som skriver och undrar vad gör jag när/om det händer igen? Det är en kamp mellan min lust att kämpa/tiden som går och hennes långsamma förbättring..

Skickar hem henne till sin mamma att bo ett tag?
Flytta ut själv men lämna barnen hos henne efter ruset lagt sig?
Hjälp mig! Vad kan jag göra?

@esterest det kunde varit jag som formulerade den texten.
Jag är alldeles ny i sammanhanget, kommer skriva mer de närmsta dagarna, men såhär kan vi ju inte ha det!

Jag hoppas att du kan gå på Al-anon själv och se din egen situation så du kan få ett bra liv utan din alkis !

Jag skriver i två trådar parallellt här för att reda ut mina ostrukturerade tankar.

Om mitt eget beroende i Måttlighetsforumet. Det går fram framåt. Känner att jag kan förändra mig. Vissa dagar har lite mer uppförsbacke.

Sen sitter jag tyst och moloken i den här tråden. Känner att jag inte kan förändra någonting med min man. Pappan till mina barn. Den som har varit min närmaste vän. Tryggheten i livets motgångar.

Jag granskar honom intensivt just nu. Desto mindre jag dricker, desto mer reflekterar jag över honom. Om oss.

Tjugo år av kärlek, kamp, slit, vänskap, passion, gräl, lojalitet, föräldraskap och tilltro. Det finns en massa bra saker. Vännerna. Resorna. Barnen. Plus viktiga saker. Kriser. Sorger.

Samtidigt så ledsamt att det alltid har marinerats med alkohol. Alltid.

Igår hörde jag första burk-knäppet klockan 14:00. Till en sen lunch. Jag säger ingenting. Han går ut en stund. Sedan kommer nästa knäpp vid fyra. Lite chips. Klämhelgsunnet.

Funderar på vad som provocerar mig mest. När jag hör först burk-knäppet så tänker jag automatiskt ”jaha då blir det inget mer gjort idag”. Vi har ett hus. Allt står still. Småfixet. Underhållet. Rensandet. Det är bara jag som städar.

Han sitter som en påve med audiens i fåtöljen. Med fjärrkontrollen. Vet inget om barnens läxor och vilka ämnen de har. Men håller hov om politik och sport. Det som rör honom. Hur blev det så här.

Jag måste sluta försvara honom. Alla kan ha det slitigt på jobbet. För det handlar ofta om det.

Försöker få honom att reflektera över närvaro. Han är inte mottaglig. Dofter. Ljuset. Vyer. Det som växer. Märker hur jag stör mig på just det. Han ser inte det som är närmast.

Hej! Det var länge sedan jag skrev här om min sambo. Det tog lite över 1 år för mig att förstå att min sambo var alkoholist, jag kanske levde i förnekelse eller så var jag blind. Men i vintras hände en allvarlig sak som gjorde att jag tog hjälp från ett anhörigmöte i min kommun. Jag ville få hjälp med hur jag skulle kunna hantera min situation med min sambo. Han hade varit nykter i 3 månader men sedan fick han ett återfall. Dom åren som vi har levt ihop har han aldrig någonsin slagit mig men han har sagt väldigt fula ord till mig när han har druckit och blivit arg utan någon anledning alls. Men för några månader sedan så blev han så arg på mig så han slog mig för första gången.

Dagen efter så skrev jag på en egen hyreskontrakt och skulle flytta ut efter en vecka, allting gick så snabbt. Nu har vi bott ifrån varandra ett tag och han har nu tagit emot hjälp. Han har insett att alkoholen förstör allt i hans liv. Han ville att jag skulle följa med honom på ett AA-möte och jag gjorde det. Han har gått på AA-möte tidigare men har aldrig varit positiv till det. Men nu var han positiv och kände att det var något för honom, han har även börjat ta campral och känner att det hjälper.
Jag kommer inte att flytta ihop med honom än, jag är rädd att han ska få återfall igen.
Han är så fin och snäll när han är nykter och så elak och dum när han är full, jag är glad att han har nu insett hur mycket alkoholen förstör.
Nu hoppas jag att han håller den här förändringen och inte får återfall igen, för hans skull.

@has så skönt! Du är på rätt väg 🤗

@wisteria Tack igen för dina kloka ord och all värme – det går verkligen rakt in i mig.

Jag känner mig väldigt skör just nu. Vårt giftermål har visat sig vara en lögn på flera sätt, men vi har varit tillsammans i nio år i oktober och det är klart att en del av mig ändå hoppas att han kommer finnas där för mig genom detta, trots allt. För han är ju såklart värdens bästa man nu..
Han har varit min familj, min trygghet – och även om jag har skickat in skilsmässoansökan nu så finns det såklart en oerhörd sorg över allt som rasat.
Samtidigt är det nu det verkligen gäller. Jag har kraschat rakt in i väggen och skulle egentligen ta min sjuksköterskeexamen på onsdag. Just nu vet jag inte ens om jag kommer orka. Så om vi någon gång ska kunna hitta tillbaka – vilket jag innerst inne skulle önska – så måste han visa det nu och under en längre tid. På riktigt. Och få tillbaka en tillit är ju inte något som bara kommer till en, har du förslag? (Mer än att ge det tid) hur gjorde du?
Allt handlar om hur han är där för mig i detta, inte vad han säger utan vad han faktiskt gör.
Tack för att du påminner om att jag får sätta gränser och att tilliten inte är mitt ansvar att reparera. Det ger mig styrka och sanning.
🧡

Jag börjar bli fri igen. Kan tänka mina egna tankar. Känna mina egna känslor. Leva mitt eget liv.

Känns surt att det blev en vända till så här i efterhand. Men kanske behövde jag det för att kunna se klart.

Eller snarare hade jag behövt mycket längre tid ifrån, utan kontakt, för att redan då kunna se klart.

Har nu kontakt med kvinnojouren. Jag står i det de kallar för eftervåld. Mannen jag varit gift med har släppt loss hela spektrat, varierar taktiker från dag till dag. Ibland har det till och med varit under samma samtal.

Men jag har fattat nu. Jag ser exakt vem han är och vad han gör. Kan näst intill börja se det komiska i hur galet det blir ibland. Men bara nästan, eftersom det ju är på riktigt.

Hur i hela friden hamnade jag här?

Även denna gång löste sig boende på ett mirakulöst sätt, har fått hjälp och stöd av vänner, men också bekanta och ibland helt okända.

Det är fantastiskt befriande att börja äga sin egen berättelse igen. Det här kommer bli bra. Upploppet kvar nu med det praktiska, men jag är så tacksam för att jag börjar hitta igen mig själv igen❤️

@zowie det är så bra att du är på väg. Du är på väg vidare. Vet du vart du ska bo 1 juli? Ha en målbild i huvudet när det känns tufft. Att snart sitter du på din nya plats och mår bra. Du är värd något bättre ❤️

Ja varför blir det att saker man förut gillat inte känns roliga? Den har jag funderat mycket på. Även nu när min partner varit nykter ändå ca 2,5 år är det kvar till viss del även om det blivit bättre. Men varför? Jag har aldrig känt mig deppig eller nere, oro och ångest i massor absolut, men ändå känt mig glad varje morgon jag vaknat. Någon som vet?

Jaha. Nu har det gått några månader sedan hon var inne på ett behandlingshem i ett antal veckor. När hon var där mådde hon rätt så bra. Jag fick lite lugn och ro i mitt liv hemma. Hälsade på henne så ofta jag fick.
När hon väl sa hej då till sina nya vänner och vi åkte hemåt så hörde jag efter en kort stund att hon inte var redo för ett liv utanför den trygga zonen. Efter några dagar hemma så tog hon ett återfall. Och sedan ett till och... Det pågår för fullt.
Jag orkade en stund men valde till slut att flytta ut. Vi träffas lite då och då. Nu har jag valmöjlighet. Jag kan vara hos henne eller gå därifrån.
Hon mår inte bra. Jag mår inte bra. Jag har hittat vänner i närheten med liknande problem och vänner på nätet som jag kommunicerar med. Det tycker jag om.
Försöker göra små planer för min fritid. Går sakta framåt. Saker jag gillade att göra förut är inte alltid lika roliga längre. Det känns konstigt. Varför blir det så?
Har svårt att hålla fokus på saker ibland. Vet inte om det hör till det här anhörig-livet.
Ta hand om er!🙏🤗