Senaste kommentarerna i forumet

Nu har han en ny vända. All energi går åt detta.
Önskar mig bort. Vill inte mer.
Han är ju ändå så fin, så oerhört snäll, vill alla väl. Alltid the good coop när det gäller barnen. Ett barn visade mig en buske han gömde whiskeyflaskor idag. Ännu ett lågvattenmärke.
Jag är numera den som är konstant arg och iaf verbalt våldsam (när inte barnen hör). Vill liksom bara kasta honom. Hejdå! Syns aldrig mer!
Sen kommer hans förbannade snällhet, hans oförmåga att fixa saker så jag känner mig behövd, mitt kall. Och hans förmåga att vara med barnen, när min energi är slut. Jag tror och hoppas han är nykter då. Jag lämnar, hämtar, fixar middag, nattar, förbereder kläder och mellis och allt för aktiviteter för morgondagen.
Han tar dem en timme och jag hade självdött utan den. Han har inte varit medvetet fysiskt våldsam mot mig igen.
I förrgår blev jag rädd, när han slängde ett glas med vatten i golvet, puttade bordet. Jag bredvid. Mitt fel eftersom jag var superprovocerande.

Jag känner mig så oerhört trött. Min man har inte ens något bankid längre, inget swish, jag sköter allt. Hans chef säger till honom att registrera uppgifter, han säger till mig dagen innan. Han går med barnen, och jag liksom sitter och gör jobbet åt honom. För att tjäna tid till vila för mig själv. För att jag inte orkar bråka, inte orkar hålla barnen borta medan han gör jobbet. Tvätt, disk, föräldramöten, utvecklingssamtal, ledighetsansökningar, städning, bilvård, trädgård, aktiviteter, matlagning, klädinköp..
Allt är på mig och får fortsätta vara det om han bara blir nykter..Men det kommer han aldrig bli om jag konstant går runt och skannar honom och är bitter för att han inte gör/tillräckligt.
Såklart blir han inte frisk om jag fortsätter sätta gränser. Kanske är det sättet jag sätter gränser som är fel, eftersom jag är så otroligt arg och bitter?
Samtidigt blir jag bara så WHAT THE FUCK, varför ska jag jobba ihjäl mig gällande personlig utveckling och olika kommunikationssätt när han inte gör något?

Samtidigt, kanske är han förlamad, bortdomnad av att aldrig duga, att bara ensam och att vad han än gör är det fel (för mig).

Borde jag vara snabbare att förlåta?HUR förlåter jag när jag inte känner tillit eller trygghet?
Hur går jag vidare när han inte har förmåga att betala räkningar, sköta sitt jobb, gå upp i tid, sköta ett hem?
Alla konsekvenser drabbar ju barnen (men det gör ju hans alkoholvanor med. )

Jag borde tagit mig ur den här relationen. Är rädd för att bli ensam. Är rädd för min mans skull. Är rädd för barnens skull.
Jag är tyvärr inte i botten än.
Är såååå trött.

@@britt
Du är så klok och har sån insikt.
Så fint att du redan ordnat hjälp för dig själv.
Så hade jag med det; svårt att sortera i allting. Det tar tid att få perspektiv, man kan förstå det logiskt men det tar tid innan man förstår det känslomässigt.
För mig är det som att växla spår i hur jag tänker.
Tänker jag ur mitt egna perspektiv?
Brukar jag fråga mig, medberoendeflickan finns så djupt inrotat i mig att jag ofta behöver stanna upp och fundera.
Djupt där i sig själv så har man svaren, man behöver hjälp och stöd att våga lyssna på den igen.
Kramar och var snäll mot dig.
Det finns hopp ❤️

@Åsa M Tack snälla. Vi har beslutat att han inte ska bo hemma på ett tag så att vi inte sårar varandra mer och så får vi kämpa på var sitt håll och ta en dag i taget.

@EsterHanna underbart. Vilken härlig styrka jag känner när jag läser ditt inlägg.

Hej Vänner!!! Loggade in, första gången på länge. Läser bara denna tråd, orkar inte ta i de andra. Känner inte igen den personen jag var som skrev här. Minns bara hur det kändes att vara henne. Nu vandrar jag bara framåt, är mig själv och min dotter nog.
Min mamma envisades med att diskutera mannen, hur mår han, var är hon osv och sa i från till slut. Vill inte höra om hur han mår/står/går.
Nu håller han sig undan sitt fängelsestraff och då ringer han inte heller från sitt nya nummer för han vet ju att jag ringer polisen direkt.
Denna resa var en lärdom. Oj en sådan viktig sådan men glad och tacksam att den inte blev längre. I dag fick jag ett armband av en tjej. Hon hade gjort det av pärlor med bokstäver på. På armbandet står :"Här gillas inget jävla läge". Hade tydligen sagt så på ett möte. Det var fint, ska ha på mig det ofta! All min kärlek till Er alla! Och tack för Ni fanns och finns!

Tråkig stämning är bättre än en drängfylla, alla dar i veckan. Stå på dig, annars gör någon annan det.

Det är fantastiskt att du orkat vara stark för både honom och dig. Tänk på att du måste också tillåta dig att vara svag. Allt är jobbigt ibland även för den som är anhörig. Låt det vara så tills du hittar dina strategier för att hantera chocken, ovissheten. Han kan inte lova något nu och du kan det troligen inte heller. Ni måste ta hand om er själva på var sitt håll innan ni kan fokusera på att laga tvåsamheten.

Uppdaterar igen- passar på när det går bra, åt rätt håll! Maken har valt att söka stöd även i samtal nu. Känns som en seger- nåt han inte önskat tidigare. Nu är han beredd att rota i allt det såriga, jobbiga. Jobba med sig själv. Jag är glad och lättad men absolut inte helt trygg ännu. Men vi pratar om det också , hur det känns och vad vi känner. Han har även fått tabletter för att dämpa oro samt för sömn. Långsamt framåt...

@Sisyfos tack, jag uppskattar din feedback. Vet att du kommer från andra sidan och det känns värdefullt!

@Snödroppen Tack för ditt fina svar. Många bra saker jag tar med mig, gillar ärlighet. Försöker verkligen tänka på mig nu, även om det är svårt i alla tankar just nu. Men ska börja anhörighetssamtal och har också börjat träffa en psykolog. Och jag tror också att det är sjukdomen som talar ännu, vet inte hur lång tid det kan ta innan han börjar se klart.

Oj, vad svårt. Hamnar man i det facket att man ska kontrollera varandra är det lätt att man skjuter över ansvaret på varandra också. Det vore bättre om man kunde lita på varandra - och man ska verkligen inte behöva ha en alkoholmätare för att mäta tillit. Finns den inte där så är det svårt att hitta den, är min erfarenhet.
Mitt ex kunde dricka 9 glas vin på en kväll och oavsett vad han sa dagen innan (det blev för mycket igår, jag måste hålla upp, inget vin nu) så hamnade han där ändå. Kunde aldrig förklara det. Kunde aldrig kontrollera det. Det går inte att bygga tillit med en sådan person. Man måste känna efter själv var ens gränser går. Det är så lätt att dras med. Om du inte kan lita på honom nu, skulle en alkoholmätare verkligen hjälpa för dig?

Känner mig vilse. Känns som att jag befinner mig i en film och inte i mitt liv.
Min man, som jag nu ska separera ifrån är alkoholist.. vi har tre gemensamma barn som nu kommer bo hos mig.
Problemet är hans inställning. Han är minsann inte alkoholist (han äter två mediciner för att minska alkoholsug) och han dricker i smyg. Han tycker att alla runt omkring honom är dumma i huvudet och inte fattar nånting. Vad gör man? Vad ska man säga till barnen? De är 14, 12 och 6.

@@britt
Hej Britt.
Det låter som att ni båda har haft det väldigt tufft.
Du vill att någon ska skriva något fint.
Du är inte ensam ❤️
Förstår din oro och ovisshet, det enda jag kan dela med mig är mina egna erfarenheter.
Jag gick igenom denna berg och dalbana i flera år till jag tillslut lämnade.
Oavsett hur han gör så är han just nu för sjuk för att kunna lova dig något.
Du behöver också hjälp, hjälp att få perspektiv, hjälp att förstå sjukdomen, hjälp att hitta vad som är viktigast igen: DU.
Det är sjukdomen som talar när de vänder allt på en och skuldbelägger en.
För sjukdomen är lömsk, sjukdomen hör att de lever i förnekelse och projicerar sitt egna på andra.
Så gör vi alla egentligen mer eller mindre men det är en dödlig sjukdom. Mestparten dör av den.
Jag säger inte så gör att vara elak utan gör att det är verkligheten.
Mitt råd är att försöka hitta strategier för dig själv, gränser för dig själv och stöd för dig själv. Sätt dig själv främst.
Styrkekram

@Pan pan - här kommer lite tankar, ta till dig om något känns OK för dig, och förkasta om det inte gör det.
Om en vill lämna – tror det är bra att ha planen, rent logistiskt, klar för sig då, alltså hur en flytt ska se ut. Att s.a.s. ta kontroll över den biten, så att en äger den och kan sätta en kurs. I konkreta ordalag, t.ex. se till att hyra ett boende, eller vad en ser framför sig.
Tror likaså det är bra att inviga personer en litar på i en sådan plan, dvs. som kan stötta/peppa och rent praktiskt hjälpa, plus att det bidrar till att spräcka bubblan.
När kursen är satt, möjlig och (för)ankrad i en själv, dvs. när en vet vart och hur en ska, har vänner med på tåget som fått veta hur det är, är det också enklare att prata med vederbörande (ja, och ifall det går)
Mitt eget lämnande (dvs. jag både flyttade och lämnade) var mentalt förankrat i mig, men logistiskt mycket bökigt och utmattande och ogenomtänkt. Om jag haft "dagens facit" hade jag tänkt igenom mera grundligt saker och ting först, för att sedan kunna förebygga och minska det kaos som uppstod. Jag lämnade men hade ingen plan/flerstegsraket i pipelinen, och det kostade mig mycket – på kaos, panik, hälso- och pengafronten.
Att planera för en mjuk landning på nåt vis, är nog det jag vill förmedla, ifall det ska bli en flytt

@Åsa M Vi har pratat om hur ofta det känns okej att dricka alkohol och tänker nog ganska lika där, problemet är att han lever i förnekelse. Han har en nära vän som dricker mer än vad de flesta skulle se som hälsosamt och min man säger ofta att han inte kan förstå hur hans vän kan göra så, dricka ensam en vardag, dricka när han har ansvar om barnen osv, men sen gör min man på samma sätt fast i smyg, men det är som att han själv inte ser det.

Vi har en alkoholmätare hemma som behöver kalibreras, min man har sagt att han ska lämna in den för kalibrering och sen blåsa i den varje kväll för att visa mig att han inte druckit eftersom jag inte litar på det annars.
Är det ett bra eller dåligt sätt? Kan det slp fel på något sätt tror ni, att han bara blir mer uppfinningsrik?

@gros19 Tack för dina råd, jag ska kolla upp alanon, hade aldrig hört talas om det tidigare.
Det är just att vi har vår dotter ihop som gör det hela så svårt, utan henne hade jag nog gett upp för länge sen.

Stor igenkänning.
Hur ser historiken ut på resor?
Det är inte roligt när man inte kan se fram emot resan, för egen del avstår jag hellre som det ser ut i nuläget. Accepterar inte heller den trumpna minen - sambon vet hur det har sett ut på tidigare resor och finns det ingen ödmjukhet/erkännande av det så….

@Åsa M Tack ❤️

@gros19
Jag gillar hur du tänker.

@splittrad76 det är en myt att man måste gå med på varannan vecka. Kan man visa att barnen skulle ha en sämre levnadsmiljö hos den andra föräldern så dömer familjerätten efter vad som är bäst för barnet. Det är också viktigt vad barnet själv vill, och vad ni vuxna kan enas om. Om han är i aktivt missbruk och det går att bevisa finns det inte en chans att han får vårdnaden. Ta fajten. Ert barn förtjänar bättre och du med.

@Pan pan
Ledsamt att det gick så. 💞
Du har länge varit här på forumet, gick tillbaka och läste lite. Fundera på hur du önskar ha det, vad som får Dig att må bra.
Kraft till dig.
Kram.

Skulle vara kul att träffa dom andra fem procenten. Kan inte riktigt föreställa mig hur dom är, men samtididigt diagnoser är påfund av oss människor. Som jag ser det skulle vi lika gärna kunna skrota vårt diagnossystem och plocka ihop helt andra mänskliga egenskaper och så kallar vi det något och så hittar vi nya piller. Ser hellre våra diagnoser som förhållningssätt i livet, ett sätt att hantera våra olika livsöden. Kan inte bortse för att vi är mer disponibla för vissa diagnoser och hur våra kemiska ptocesser påverkar oss är jag inte insatt i. Något intressant jag upptäckte för ett antal år sedan var att min son och hans pappa luktar precus likadant, trots att man inte alls befinner sig i samma miljö, inte överhuvudtaget träffar varandra. Det måste ju vara kemiska preocesser och båda har samma skörhet för psykiska sjukdomar, typ psykoser under stora påfrestnigar i livet.

@gros19
Tack! Det är en bra fråga! Jag vet att den dagen kommer, att jag kommer att berätta. Men de är båda unga och de är just i den ålder jag var i, då jag själv blev sjuk. Så jag minns min egen okunskap om det okända. Hur jag var upptagen med mitt liv och inte kunde sätta mig in i andras liv.

Jag hör hur de talar om just dessa diagnoser. De arbetar nämligen själva med patienter som har mina diagnoser. Och de pratar inte på ett fint sätt, om diagnoserna. De pratar också om andra läkare som har de diagnoserna. Och för min egen skull just nu, så tycker jag att det är oerhört intressant att få den informationen "inifrån" när de inte känner till min erfarenhet.
Men jag vet att det är många andra som har berättat för mig hur vanligt det är med läkare och psykiatriker som själva har dessa diagnoser.
Jag värnar för dessa unga vårdgivare och pratar med dem om att ta hand om sig själva. De har det slitsamt, som det är just nu. På arbetet och privat.
Och de är inte mottagliga för min kunskap. De är inte ens intresserade av mig, vem jag är och vad jag gör. De har egna utmaningar. Och för att svara på din fråga, så skulle förlusten vara att jag missar de ögonblick av möten med dem, som uppstår ibland.
Jag har föreläst för vårdgivare och vet vilka frågor jag får av dem.
Nu vill jag bara vara en närstående som lever mitt liv. Och uppmärksammar den relation jag har till dem. Och till den relation som eventuellt utvecklas. Jag hade ett samtal med min egen psykiater om detta. Hon sa, "de kanske inte heller vill prata om sina diagnoser" och jag minns att hon har sagt tidigare, att 95 % av oss människor har någon diagnos.
Det är värt att tänka på, en stund.

Godmorgon ❤️ det var som jag trodde 😔 kom hem igår eftermiddag och påverkad. Nu är även denna jävla helg förstörd😡 har sovit lite granna inatt i soffan för i sängen går det ju inte å sova.

@Snödroppen tack ❤️