Senaste kommentarerna i forumet

För mig kändes det som panik och ilska jämt, inte bara när han ballade ur. Då visste jag att det var dags att dra en gräns. Jag sa att jag inte ville ha kontakt förrän han var nykter. Detta är nu över två år sedan och ännu inte ett ljud från honom, trots att vi jobbar på samma ställe och numera arbetar vägg i vägg.

Jag hade avvaktat lite, tills du tror att han orkar hantera det. Du verkar ha varit rätt tydlig fram tills nu, kan det räcka för en tid framåt? Gör en plan för när du tar upp diskussionen och stålsätt dig. En som ballar ur när man kräver att de tar hjälp för ett uppenbart problem kommer ha alla kunskaper som behövs för att göra det otrevligt att göra ett avslut också.

@kajsastina
Visst stöttar vi, vrider ut och in på oss själva. För mig kom gränsen för sent, jag hann fara väldigt illa. Men då gränsen kom var det bara stopp.

För min självbevarelsedrift har jag nu för ett tag sagt upp kontakten. Det var inte barn, jag har inga men jobbigt men nödvändigt ändå.

Jag kan tyvärr inte säga något om att vara förälder med barn med beroendeproblematik.
Kram. 💞

Tack för alla kommentarer! @ÅsaM, du beskriver så bra det jag också upplever. Att det är så på eller av och att man inte hänger med i svängarna.. Tack @Sisyfos också från andra sidan. Bra att få höra därifrån också.
Det är inget smygande med drickandet och det är inte dagligen. Mer att när det dricks med andra så blir det nästan alltid stökigt och för mycket. Jag vet liksom aldrig (eller alltid beroende på hur man ser det) hur det kan sluta. Så saker som ska vara roliga, kan oftast få ett mörker över sig. Han är medveten och har provat att göra något åt det men det känns ändå som att tanken på sikt är att det ska fungera att dricka men med måtta. Så tycker att du skriver det jättebra i att man inte ska göra det till en gemensamt problem utan faktiskt vara öppen om det som är problemet. Jag känner vad som känns rätt och fel ganska tydligt, men blir som sagt osäker på känslorna ju mer "likgiltig" jag kan uppleva att jag blir dels när det dricks men också i andra situationer. Som att jag är på helspänn jämt och får dåligt samvete att jag är det även när det är lugnt... Jag är osäker på att fortsätta och osäker på att släppa, för jag lever fortfarande på hoppet. Även om jag börjar inse att det kanske hänt för mycket som gör att jag inte orkar kämpa på. För jag vet inte ens om jag kämpar längre eller redan gett upp.

Hej jojo
Jag har en man som missbrukar/ missbrukat och smugit med alkoholen. Han har sökt hjälp och jag får också hjälp , samtal nu. Det jag gjorde först var att gå igenom online utbildn. Anhörigstöd här på Alkohol hjälpen! Gav mig både insikt och stöd i mitt agerande mot honom och mot mig själv! Ett tips alltså!

@Rosa-vina Hej! Ny här som anhörig och vill bara säga tack ang din kommentar om Naltrexon. Visste inte att det fanns!

Jag kommer från ”den andra sidan”. Mina tankar om situationen du beskriver handlar om frågan om vilken insikt som finns hos honom. Han säger att han förstår dig, stämmer det? Men vad säger han om sitt beteende? Är det problematiskt för honom? Nu är det svårt att läsa ur ditt inlägg om det ”bara” är problem med drickandet när ni går ut, eller om det dricks även annars.
Det finns medicin som tar bort effekten av alkoholen, så är det vid fester etc så kan han, om han menar allvar med att försöka, prova medicin.
Om han dricker även annars, om han smyger, hur ofta det här händer är otroligt viktigt i sammanhanget. Om hans föräldrar har missbruksproblem. Det finns en ärftlighet som han kanske också delar med sig av till sina barn och då är arv och uppväxtmiljö starka faktorer att räkna med. Det som jag tycker är läskigast med alkoholen är att den påverkar ens personlighet. Att dricka blir viktigare än relationerna man har. Alkohol är riktigt farligt på det sättet och sjukdomen är progressiv. Det behöver finnas en insikt.
Jag kan bli lite bekymrad över det du beskriver att han ”tar emot”, ”visar förståelse” för att sedan anklaga dig. Att bli påkommen med att inte kunna hantera alkohol är oerhört pinsamt. Det finns mycket ångest och skam på beroendesidorna, men du beskriver att han ”ger sig på dig” efteråt. När man läser härinne på anhörigsidorna verkar det vara ett rätt vanligt beteende och jag tänkercatt det finns projicering inblandat. Den ilska, sorg och skam som finns inuti riktas mot ens partner. Den här relativt vanliga reaktionen i en lite omogen relation är förödande i kombination med att någon dricker sig personlighetsförändrad.
Jag tycker verkligen inte att man ska skydda någon med beroendeproblematik. När ni beskriver situationer hörinne blir problemen ”era gemensamma” och jag förstår varför det blir så. Man sopar mattan och städar upp, tar hand om, men ibland undrar jag om det inte vore bättre att vara lite mindre hjälpande. Han kan inte hantera alkohol! Hans problem, och det kan sägas högt. Så länge man inte säger det så finns det inte, är en gemensam skam etc. Och skyddar honom från att se och inse problemen. Jag tror att hemligheten i det gör stor skada. Som missbrukare gör det att man kan fortsätta att dricka för problemet ”finns inte”. Som anhörig blir man en del i det på ett negativt sätt, där ni inte har någon kontroll över situationen och inget kan göra åt den heller.
Sen kanske det finns saker i ert förhållande som han vill prata om, men det borde i så fall inte vara ett svar på andra diskussioner ni har haft.
Jag tänker också att i ett bra förhållande har man gemensamma mål (kanske npgra egna också), stöttar och stärker varandra, jobbar bra tillsammans och visar kärlek och uppskattning. Och har förståelse för den andras tillkortakommanden. Dock lite lagom i just det. Det är viktigt att tänka på om man blir den man vill vara i sitt förhållande.

Jag säger som ovan, lita på din magkänsla. Du har med dig en (över)känslighet och det är inte okej att lägga ansvaret på dig. Har ni samtal i allmänhet om drickande? Tex hur ofta det känns okej att dricka, om det är okej när man är ensam med barnet, är det okej att bli full, är det okej att lägga mycket pengar på alkohol, när är det okej att köra, planerar man helgen utifrån alkohol, etc. Det kan vara ett sätt att närma sig ämnet. Jag har använt den metoden tidigare med personer både utan och med riskbruk och den ger en ganska bra bild av vad man har att hantera.

Det här är ett bekymmer helt klart. Tvivla aldrig på dig själv förrän du får bevis om motsatasen är mitt råd. Skulle också vilja ge dig rådet att söka upp någon alanongrupp. Ni har barn tillsammans och du måste hitta ett sätt att hantera situationen., även om det leder till en separation. Lycka till, du har allt att vinna.

Hej!
Jag känner mig villrådig och vet inte hur man gör det här, men här kommer ett försök...

Jag har upptäckt att min man dricker i smyg. Det är inte nyligen jag upptäckt detta, första gången var för över ett år sedan. Jag har en "radar" som gör att jag känner om minsta droppe alkohol finns i hans kropp, tror det är en bieffekt över att ha levt med en pappa som är alkolist.
Jag vet inte vad man klassar som alkolist, han tycker att jag överdriver och jag vet inte om han har rätt?
Det som gör mig så ledsen och orolig är att drickandet alltid sker i smyg, bakom min rygg och att han tror att jag inte ska märka det. Han dricker inga mängder, men jag ser i hans ögon att han är påverkad. Detta sker allt mellan en gång per månad till flera gånger på en vecka. Jag känner mig löjlig när jag tar upp det när det inte sker så ofta, som att det är jag som är överdriven, men jag vet inte?
Jag har tagit upp detta med honom kanske 5 gånger totalt, när jag märker att han druckit känner jag ofta att jag inte orkar ta det med honom, så jag låter det bara passera. Men ibland får jag energi nog att ta upp det och det slutar alltid med att han lovar att han aldrig ska göra det bakom min rygg igen, att om han vill dricka så ska han säga det till mig och göra det "öppet". Men så blir det aldrig. Han kan ibland på helgen säga "jag är sugen på en whisky, får jag ta en?" Jag brukar svara att jag inte bestämmer över honom och tänker inte ge tillåtelse, att det är upp till honom. Det slutar alltid med att han tar en whisky. Jag är dock helt hundra på att han i 9 fall av 10 redan har tagit en whisky i smyg innan han frågar och på det viset kan dricka två glas.
Det har gått så långt att jag är misstänksam så fort han vill göra något i ett annat rum än mig. När han säger att han kan laga mat och säger att jag bara ska sitta och ta det lugnt i vardagsrummet, när han säger att jag förtjänar ett långt bad i badkaret, när han erbjuder sig att hämta något i garaget, alltid känner jag en ångest och misstänksamhet och oftast är den befogad (även om jag inte har något annat "bevis" för att han druckit än min känsla).
Vi har en dotter på 6 månader och jag är orolig för framtiden.
Vad kan jag göra för att få honom att söka hjälp? Finns det någonstans han skulle kunna prata med någon utan att det känns som att han är uttalad alkolist direkt? Jag tror att han behöver få det lite smygande och inse det själv, inte som en smäll så att säga.
Hoppas att någon vill hjälpa mig att bena ut allting.

@Rosa-vina
Tack för ditt svar! Han har Naltroxen utskrivet, men jag känner mig osäker på hur det fungerar. Jag antar att det går att dricka betydande mängder även om ”kicken”/dopaminpåslaget saknas? Dvs inte som Antabus, där drickandet omöjliggörs genom kraftfulla symptom.

@Åsa M
Tack snälla för ditt svar!
Jag väljer sannolikt att gå utan min partner.

Jag känner igen det där. När mitt ex hade sina skov av ångest och drängfylla skulle jag vara tillgänglig och lyssna och ta emot. När jag sedan frågade honom om vad som hände, vad som triggade honom, om han ville ha hjälp etc så var det alltid så att han inte hade "tid" att prata eller ingen lust. Eller så sa han generat, kortfattat, "jag hade stök i huvudet". Det gick liksom inte att få honom att förstå att om jag skulle investera i relationen måste vi ha en dialog. Det var fyllemonolog eller att vifta bort allt som gällde. Man ifrågasätter lätt sig själv om man lever så. Upplevde jag verkligen det där? Sa han verkligen så? Hände det där? Det är mycket obehagligt att leva så och det tar ett tag innan tankarna slutar snurra.

@jojo301
Tycker du att dina behov får lika mkt plats i er relation?
Blir du sedd, hörd?
Hur behöver du ha det för att må bra?
Det är vanligt att vi ifrågasätter oss själva och börjar anpassa oss missbrukaren.
Missbrukaren (aktiv) vill så klart fortsätta utan hinder.
Tänk på hur du mår och hur du känner.
Dina känslor är de viktigaste och ger dig vägledning om du börjar lyssna på de.
Så börjat man jobbet med att bli ärlig mot sig själv, eller så gjorde jag när jag började vara ärlig mot mig själv.

Har också varit i så många situationer som inte känns bra i magen... Han är medveten om det och när vi pratar om det så förstår han, men funderar mer och mer på om han mer säger att han förstår än att verkligen göra det. Märker också att det är svårare och svårare att prata om detta, jag försöker men det är inte så lätt. Om vi har pratat om det och jag känner att han förstår och det sakta känns lite bättre, kan jag få en helt kall attityd några timmar senare (ingen alkohol inblandad). Då får jag höra att jag inte finns där m.m. Här blir jag osäker, jag känner både att jag blir irriterad på att vi ska vända fokus men får dåligt samvete att jag inte bryr mig fullt ut. Nu handlade det om att han känner att inte jag heller är engagerad i oss, att jag måste planera massa andra aktiviteter och att jag liksom utgår från mig själv och vad som passar mig. Är kluven, känner att jag både inte velat släppa att planera andra saker men känner också att det är fel av mig att inte avstå. Har jag redan gett upp? Eller spelar han på mina osäkra känslor och empati? Vad bör man själv offra...

Sen är den något som skaver kring lögnerna, finns några händelser där jag inte tror på förklaringarna jag får. Vad gör man då? Kan ju inte få mer info än jag får men det är så stora saker att jag inte känner mig trygg med svaren jag får. Ska man lita på magkänslan då? Eller hur gör man för att släppa det annars?

Skönt att få skriva här när man är vilse i känslor och tankar.

@Självomhändertagande

Tack för ditt intressanta svar. Många fina tankar.

Jag har nog kommit över chocken nu. Nu är jag grymt deppig o nästan apatisk istället. En vän till mig gick bort i cancer för några veckor sen också, men enda ensamstående mamma vän som jag nu hade behövt.

Skrev gruppmedelande till vänner. Känns som att telefonen är tystare än någonsin. En vän läxade upp mig också. För hon hade behövt stöd av mig… är så djupt besviken i mänskligheten nu. Ta hjälp av vänner? Nöden visar nya sidor. Folk har sitt såklart.

Släktingar vågar inte ens skicka ett sms eller ringa…frågar mamma bakvägen vad som hänt… jisses…är det meningen att jag ska bli ”ensam är stark”??

En av få som ringt o messat är exet…han har börjat kämpa med sin resa. Saknad o sorg hos honom såklart. Saknar honom nåt enormt…jag vet att han är sjuk… kanske aldrig blir frisk…men han en av få människor som sett mig o sagt till mig att jag är underbar, smart etc. Fått mig att känna så också.

Står inte riktigt ut med att vara mammaledig… vill jobba för att slippa känna…

@jojo301 ❤️
Jag förstår dig, det är en massa komplicerade känslor. Det går tillslut över till ett traumaband.
Mitt x utsatte mig för många graverande situationer och brydde sig inte om det.
Han var väldigt duktig på att se sig själv som offer och anklaga mig.
Det var när jag insåg att herregud han finns ju inte där för mig. Vad får jag av den här relationen och sen bad jag om hjälp.
Det tar tid och man behöver hjälp.

@jojo301 ❤️
Jag förstår dig, det är en massa komplicerade känslor. Det går tillslut över till ett traumaband.
Mitt x utsatte mig för många graverande situationer och brydde sig inte om det.
Han var väldigt duktig på att se sig själv som offer och anklaga mig.
Det var när jag insåg att herregud han finns ju inte där för mig. Vad får jag av den här relationen och sen bad jag om hjälp.
Det tar tid och man behöver hjälp.

Alkoholen styr våra liv……
Om min man ska köra bil, blir det efter kl.12. Och det är väl bra, för alkoholen har nog gått ur kroppen då. Men om vi tar bussen till city, börjar drickandet på förmiddagen och pågår till läggdags. Det blir öl varvat med vin. Mannen sätter sig på en bar, medan jag går runt i butiker. Är vi hemma dricker han hela dagen. Jag förstår inte, att han har så bra sömn, som han har. När barn och/eller barnbarn är här avstår han helt från alkohol. Men är darrig. Jag förstår inte, varför man vill förstöra sig så? Han säger, att han mår bra! Och han är snäll!

@Pan pan
Hej. 🌹
Då man börjar förknippa ljud med vissa händelser har det gått långt, åtminstone tänker jag det så ... En offentlig stress pga tillvaron.

Jag fick också så, obehag av burköppnande. Långt efter att vi hade brutit kunde jag få obehagkänslor då någon öppnade en burk.

Spring åt motsatt håll och ta hand om dig själv. 💞

Kram.

@Snödroppen, tack för din kommentar. Jag undrar varför jag inte kan känna som du, att jag inte får dåligt samvete och bli mer arg. Det är väl för att jag inte landat helt och fullt ut i att det verkligen bara förstör tror jag, eftersom det finns mycket fint runt omkring det problematiska också. Men det är som att jag inte riktigt kan fånga det fina på samma sätt som jag kunde förut. Även om det är lugnt är jag alltid på min vakt. Det är främst tilliten som är sargad, för det är den jag ältar om man kan leva utan. Plus att jag ställer mig frågan att även om den kan komma tillbaka om det skulle jobbas på, så är jag rädd att det gamla skulle ligga kvar och påminna. Så rädd att släppa taget och ångra mig och rädslan att vara ensam är nog större än jag trott. Eller egentligen har jag inga problem med tanken på att vara ensam, men får en känsla av att det skulle vara så konstigt att ge upp det liv som jag lever... Svårt att förklara alla dessa känslor.

@Hillevi ❤️ känner mer och mer att detta inte funkar😥 väldigt tråkigt efter ett 20 år långt förhållande och 2 underbara barn. Igår drack han 4 folköl och jag ser på lilltjejen att hon inte tycker om det och på mig kryper det i hela kroppen och blir så irriterad över att bara höra öppningen av en burk😔 och nu är d helg igen och känner i magen att detta inte kommer bli en trevlig helg tyvärr. Kram till dig ❤️

Godmorgon. Fredag och jag känner på mig att denna helg inte kommer bli bra 😥.

Det finns hopp för att det verkar finnas insikt och vilja. Jag tycker att du gör helt rätt som sätter gränser runt dig och barnen och som pratar om det med dem också. Jag kommer från beroendesidorna och jag tror att det viktiga för oss som är beroende är att jobba lite med ”stegen innan”. Du skriver att din man vill byta jobb, vilket får mig att tro att han hör till oss som använder alkohol som medicin. Då gäller att vara uppmärksam på och åtgärda i steget innan. Det här är inget som du kommer att kontrollera, men det kan kanske vara bra att veta. Om det skulle bli ett snedsteg så tror jag att det går snabbt att återgå till goda vanor med tanke på hur du har beskrivit hans drickande, men det hänger på att han är medveten om orsakerna till att han valde alkohol. Om man låter livet ”rulla på” utan eftertanke så händer det att man rullar in i gamla hjulspår.
Det är fint att läsa att det går bra! På beroendesidorna pratar vi ofta om att det kommer mycket positivt månad 4-6. Känslor återvänder, glädjen blir starkare.

Hej!
Jag kommer från beroendesidorna. Håller med om att du för prata med sin sambo. Du har en känsla, du behöver veta. Sen kanske hen inte kommer att vara helt ärlig. Det är oerhört skamfyllt att ha problem med drickande. Jag undviker också helst att prata om det.
Ett sätt att få upp det här på bordet och få ett slut på det är ju att inte ha alkohol i kylen. Du märker inte att hen dricker, hen ber om förlåtelse och vill inte prata. Jag tänker att det faktum att hen inte dricker öppet är ett tecken på en medvetenhet om situationen. Är hen mycket trött?
Vi smygdrickare på beroendesidorna hade olika strategier för att få i oss alkohol. Drack när familjen somnat, smög och svepte snabbt, gömda flaskor i skåpet, garderoben, bil, förråd och garage, ersatte sprit i skåpen för att det inte skulle märkas.Hällde vatten i både flaskor och boxar.
Så mitt råd, prata, säg att du är bekymrad. Ha inga vinboxar (eller annan alkohol heller tillgänglig), och ta inte på dig någon kontrollantroll. Jag fattar att ovissheten är stor, jag fattar att lögnerna är hemska och skadar. Trots det så har jag ändå ljugit i själva konfrontationen. För det är så väldigt pinsamt.
På beroendesidorna finns vi som har slutat/jobbar på att sluta med alkohol. Där staplas fördelar på varandra med att sluta dricka. Ett sätt att prata kanske kan vara att hänvisa till de här sidorna. Om din sambo har problem så är det bara hen som kan ta tag i det. Du kan påtala och sätta gränser för dig själv och det är viktigt, men du kan inte kontrollera situationen.
Lycka till nu!