Senaste kommentarerna i forumet

@Åsa M
Ja man tycker ju det. Han skickade ett sms och varnade att han hade druckit en öl, bara för att jag skulle veta (den dealen vi har), då skrev jag ”blir du inte dålig nu?” då svarade han att en öl går bra men varför ska man ens dricka en öl? En öl släcker ändå inte hans ”törst”. Sedan drack han ju tre (säger han) och det gick inte bra upptäckte vi.
Genom åren har jag försökt sätta gränser men han kliver rakt över dem om han känner för det. Vi har egentligen precis det upplägget som du säger, väljer han att dricka så ska han inte komma hem, problemet är att då stannar han hos dricka-kompisarna, vilket jag borde strunta i jag vet. Där var en incident när jag var hård och han fick hålla sig borta, då drack han ännu mer och stoppade i sig ett gäng sömntabletter, jag hittade honom (för jag klarade inte att hålla mig borta och lägga över ansvaret på honom själv) och fick iväg honom i ambulans, det gör att jag är lite rädd för att sätta hårt emot hårt. Och det utnyttjar han så klart medvetet eller omedvetet. Jag tänker att jag nog aldrig kommer kunna släppa taget riktigt och det är dåligt för både honom och mig. Men jag kanske inte klarar att släppa taget om jag lämnar heller. Och då måste barnen liksom hantera honom själv om de ska vara hos honom. Jag vet att jag just nu ältar vad han har gjort och inte gjort och att det egentligen handlar om att sätta gränser och att hålla dem men jag är liksom inte riktigt där och behöver häva ur mig lite skit.

@Snödroppen
Tack för svar och stöd! Jag inser ju att han har ett stort jobb att göra och att det kommer gå upp och ner, vissa dagar tänker jag att jag är stark och det är meningsfullt att kämpa på tillsammans och andra dagar tänker jag att vi är chanslösa och borde bryta så jag kan lägga min energi på nåt mer meningsfullt. Jag kan förstå att man som beroende trillar dit ibland men händelsen igår känns som att han valde och gick rakt in i med öppna ögon och det gör mig lite uppgiven. Förstår inte varför det ska vara så svårt att säga stopp, all heder till dig som klarade det❤️

Min mamma har i många år kämpat med svåra smärtor och dödsångest till följd av cancersjukdom och strålningsskador. För att dämpa detta har hon självmedicinerat med alkohol och förra helgen brast fasaden. Hon känner en stor skam men slår inte ifrån sig utan säger att hon behöver ändra sitt beteende. Samtidigt säger hon att hon inte vill söka hjälp och att livet ändå är över så det kan lika gärna ta slut (hon är 75 år gammal). Jag hoppas på lite råd om hur jag ska förhålla mig och hur jag ska göra för att hjälpa henne.

Orolig och rädd dotter

@Rosa-vina
Först och främst vill jag säga välkommen hit.
Du frågar "hur gjorde ni?".
Min uppväxt var också väldigt dysfunktionell och medberoende som jag var levde i en relation med en aktiv alkoholist som utsatte mig för gravt psykiskt våld.
Jag började skriva här, det blev min ventil, dagbok och sen gemenskap med alla underbara människor här.
Jag fick fly min senaste relation, lämnade allt och bad om hjälp.
I den processen började jag på riktigt känna på sorgen från min barndom. Jag var besviken, jag var utsatt och det krävdes av mig att jag skulle ta ansvar över deras egna problem.
Det gjorde mig tillslut förbannad, jag insåg att dessa människor bara kräver och kräver, tar inget ansvar själva och frågar aldrig hur jag har det. Egoister.
I den processen slutade jag känna skuld för absolut alla, så som jag alltid gjort för andra. Precis som jag nu tog ansvar över mitt liv kunde de ta ansvar för sitt.
Jag flyttade, skaffade jobb och mår bra i mitt liv. Det var en enorm frigörelse att äntligen sätta gränsen.
Jag bad om hjälp och fick hjälp, det blev min räddning.

Jag har växt upp med föräldrar som behandlat sin ångest och trauman med alkohol. I hela mitt liv har jag anpassat mig och förhållit mig till deras mående och berusning. Som barn var helgerna svårast då flaskan med skeppet stod gömd i skafferiet. Pappa satt oftast vid köksbordet med kaffekoppen med sprit i kaffet. Jag minns inte vad mamma gjorde men hon försökte nog att se till att vi var så osynliga som möjligt. När spriten gjort sitt och pappa var full kunde han gorna ut och skrika då minnena plågade honom, för att sen brista ut i gråt. Det var väldigt skrämmande för oss barn.

Senare i livet blev även mamma alkoholist och jag hade då två gamla föräldrar att se till. Jag har skrivit om det tidigare i min tråd, om fyllslagen, ambulanstransporter, epilepsi, fallskador, stroke mm. Jag förlorade min son efter några år av depression och missbruk. Mina systrar var sjuka i Cancer och psykiska problem som PTSD, GAD mm.

Någonstans så tappade jag bort mig själv och självmedicinerade med alkohol i perioder när det var som mest smärtsamt. Jag har skrivit i tråden "förändra ditt drickande" och i det "vidare livet". Idag lever jag ett stillsamt liv men plågas så att att inte komma vidare med min sorg. Jag drömmer ofta om när jag hittade pappa död. När jag satt med mamma i veckor på sjukhuset och såg henne dö. När jag tog farväl av min son i den öppna kistan.
Jag har sökt vård flera gånger för värk i kroppen och tre läkare har sagt att jag borde gå på terapi. De har rätt, jag borde det. Men jag orkar inte lyfta på det locket, för jag vet att det är ett stort arbete. Jag är rädd för att gå sönder.
Tänker att jag börjar med att skriva här, så kanske jag kan ta steget till terapi senare.

Väntesorg var ett nytt ord jag hörde för en tid sedan och jag tog det till mig. För alla dessa år som jag var rädd/väntade på att mina föräldrar skulle dö i deras fylleslag med stroke, alkoholdemens, skador på lillhjärnan, epilepsi, hjärtproblem mm. Jag vet inte hur många gånger jag varit hos dem på morgonen och kollat om de andas eller låg döda i sina sängar. Att leva under såna förhållanden gör något med en människa och jag kommer inte vidare i mina sorg. En sorg som innefattar kärlek, ilska och ett hål i mig. Jag tror inte att jag bearbetat sorgen efter min son heller. Distanserad skrev terapeuten i sina papper när jag hade samtalsstöd efter min son bortgång.

Jag och mina syskon skulle kunna ge varandra stöd men, vår kontakt fungerar inte så bra. Tilltuffsade och sargade själar som ofta kommer i konflikt med varandra. Jag tror även att autism1 och ADD är orsaken till att jag inte har kontakt med ett av mina syskon. Det har hänt lite för mycket tokigheter som sårat mig. Jag känner mig ensam i min sorg och jag borde kunna gå vidare nu. I vinter har det gått 3 år sedan min pappa och mamma dog och ännu längre sedan min son dog. Jag förstår att en viss sorg alltid kommer att finnas men, just nu plågar den mig och jag mår inte så bra.
Hur gör man? Hur har du gjort?

Kämpar på med begravning de är så ovärkligt att planera sin frus begravning
Ta hand om er försök kämpa med era 🙏❤⚘️🙏

Kämpar på med begravning de är så ovärkligt att planera sin frus begravning
Ta hand om er försök kämpa med era 🙏❤⚘️🙏

@Åsa M Tack 🙏🖤🙏

❤️

@Självomhändertagande
Tack för att just du finns och alla här som delar med sig i förtvivlan eller sinnesro, visdom och erfarenheter.
Jag uppskattar er så också och den gemenskap ni får mig att känna.
Tack 🙏❤️

@Snödroppen @Backen123
En högre makt. Så intressant. Jag använde ordet universum. Och jag tillbad universum om vad jag önskade skulle ske.
Det skedde. Det är kraftfullt att be om det man vill ska hända. Högt. Eller i skrift. Och upprepa det.
Då händer det.
Tack för att ni finns. Tack för att ni alla här som stöttar finns.
Jag uppskattar er så mycket.
❤️

Förstår dig. Äter man antabus så vet man hur det blir om man dricker. Det är liksom hela poängen med att gå på den behandlingen. Du har all rätt att bli besviken. Hade jag varit du hade jag dragit en gräns - först gör vi det som ska göras och om du vill dricka sedan så behöver du inte komma hem ikväll. Du kan må dåligt hemma hos någon annan och sen kan vi prata om hur det här funkar.

@Lilla spöket
Jag tycker inte du ska känna dig hjärtlös för att du är less. Det är inte konstigt alls.
I sjukdomen blir den aktiva alkoholisten egoistisk, allt annat får anpassa sig.
Ha medkänsla och förståelse för dig själv, det kostar på att bli utsatt som anhörig och dessutom ska vara stöttande och förstående. En ekvation som inte håller i all oändlighet.
Ta hand om dig och var rädd om dig!
Från en som tillslut sa stopp.
❤️

Hej,
Min sambo går på antabus men har nu varit hos en kompis och druckit öl (tre stycken säger han), han mår jättedåligt och har lagt sig för att vila. För det första så tycker jag att det var idiotiskt av honom att åka hem till den kompisen för han kunde ha räknat ut att han inte skulle kunna stå emot, för det andra så har vi saker som skulle behöva göras, han kommer knappast kunna hjälpa till med det och jag vill heller inte lämna barnen hemma med honom när han är så dålig och alltså kommer det inte bli gjort ett skit idag.
Jag känner mig lite hjärtlös som inte har större sympati för honom nu men jag är så jävla trött på detta. Tidigare tog hans drickande mycket/allt av min energi och jag är väldigt glad för att han försöker bli nykter men när det blir ett bakslag så är man snabbt tillbaka på ruta ett. Jag åker liksom berg- och dalbana med hur det står till med honom. Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta men det var skönt att skriva av sig lite i varje fall så tack.. / Lilla Spöket

@Backen123 så vacker beskrivning.
"En hemlighet mellan mig och mitt inre".
Precis så känns det för mig med.
Blir glad av att höra att jag inte är ensam om den upplevelsen med.
❤️

God morgon Snödroppen. Jag har tänkt på ditt inlägg om en högre makt och måste återvända med en kommentar. När jag först hörde talas om en högre makt i dessa sammanhang var när jag besökte Alanon, tänkte inte mer på det men köpte en tavla med sinnesrobönen till min man, som vi hade i sovrummet och som även jag läste morgon och kväll, kände det vilsamma i texten. Men så vid 3 tillfällen bad jag till denna högre makt, du vet vid situationer då man är maktlös och fick hjälp ganska omedelbart som gav mig ett lugn. Jag blev nog lite glad när du nämnde det och kände jag är inte ensam om upplevelsen. ❤️ Vill poängtera att jag är inte religiös men det har känns lite tryggt, jag kan släppa kontrollen det kommer lösa sig. Lite som en hemlighet mellan mig och mitt inre, djupt på en lördagsmorgon men det måste bara ur mig 😅

Hej igen och tacksam för svar och stöd. Det stämmer nog att jag fått en rejäl funderare på kulturen kring alkohol. Jag blir nästan provocerad när folk pratar om hur sugna de är på att dricka (nu pratar jag folk som inte är alkoholberoende)Nu behöver jag skriva av mig igen. Jag vill ju inte bli bitter på människor. Min mamma slutade dricka och sökte hjälp på.vårdcentralen och Jag var så otroligt stolt över henne. Allt har gått väldigt bra men nu börjar jag få ont i magen igen. Jag är så rädd att min mamma tagit återfall. Hon har inte sluddrat eller så men jag och min bror kommer på oss själva att leta i hennes boende när hon inte är hemma. Jag har ett sådant kontrollbehov som får mig att må otroligt dåligt. Kanske behöver jag hjälp? Har jag ett medberoende?

Hej Flowerchild!

Vad insiktsfullt och klokt du skriver om stora livsfrågor. Även om du hittills inte utforskat professionell hjälp har du en så fin förmåga både att be om hjälp, men också att ta emot andras stöd och omsorg. Det finns ett mod och en styrka i det som alldeles säkert kommer att hjälpa dig när du provar dig fram i hur du vill och behöver leva ditt liv för att må så bra som möjligt. Tack för den här generösa uppdateringen, och om du tror att det kan vara hjälpsamt för dig får du mer än gärna fortsätta skriva här och berätta hur det går.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

@Flowerchild_
Så klok och reflekterande du är.
Fint att du verkar fått ordning för dig själv och att du har stöd.
Så starkt av dig att ta avstånd från det kaoset som du tycks ha växt upp i.
Du skriver att du valde att avsluta relationen för att du inte var redo för en seriös relation, vilket är moget beslut att ta.
Hoppas du får mer stöd framåt och att du avvänjer dig vanan att leva I kaoset, att du finner dig en stabil, nykter och trygg man som kan erbjuda dig en seriös och trygg relation.
Heja dig!

@Flowerchild_
Hej, så oerhört fint att du skriver här. Jag har tänkt så mycket på dig. Hur har du det i naturen? Har du upptäckt något nytt?
Jag instämmer med tidigare skribenter. Väldigt bra att du reflekterar över alkohol för din egen del. Jag blev en rolig person med alkohol som mina vänner uppskattade. Fast jag var rolig utan alkohol. Bara det att jag tog mer plats med alkohol. Och det var bara de som kände mig på riktigt som visste att jag kunde vara en rolig en.
Hjärnan utvecklas fram tills 25 års åldern. Om jag fick bestämma, då skulle man inte dricka före hjärnan är färdigutvecklad.
Jag känner en människa som stannade i sin utveckling, han är en känslig och fin människa, men han saknar förmåga att förstå hur hans alkoholmissbruk skadar sin omgivning, då han ber andra försörja honom. Jag såg det inte förrän en ungdomsvän hörde av sig. Han hade varit nykter i 6 månader och vi pratade en del. Han berättade det för mig, att hjärnan stannar i utvecklingen och jag hörde att han pratade på samma sätt som när han var tonåring. Det märktes inte att han var en pappa till tonåringar. Och så reflekterade jag över hur mitt liv var med ett. Jag upplevde att jag hade ett stort barn hemma.
Om jag fick prata med mitt yngre jag, så skulle jag helt och hållet ha avstått från alkohol. Det var bara slöseri med fel vänner och fel relationer.
Men utan att ha prövat, så vet man ju inte.
Du har provat. Det låter som att du vet.
Jag skulle satsa på att få en bra samtalskontakt och reflektera vidare.
Vad händer om du tar en paus från alkohol och observerar vad som händer då.
Hur vill du "krydda din pizza?" sa en psykolog till mig när jag pratade om val av en man.
För mig är hälsan allt. Så jag såg till att träffa en sund och frisk man.
Men jag behövde leva i misären med mitt ex, för att förstå att uppskatta varje ögonblick i mitt friska liv.
Och för att göra de medvetna valen.
Med närvaro.
Hoppas att du landar med en samtalskontakt.
Ta hand om dig!
Du är värdefull.
Och tack för att du skriver.

Idag har jag ÄNTLIGEN- HALLELUJA- fått prata med en egen psykolog , om mig och vad jag känner och hur jag har det! Väntat sedan juni, så kändes så skönt! Kände när vi pratade- hur mycket det betyder att bara få dela. Lite som här. Att bara få berätta lättast så mycket på"trycket". Ska gå 4 ggr till, sen får vi se.
Annars är det som det är, inget missbruk vad jag vet, men jag oroar mig. Känner att jag slits ner mentalt av oron, och fantasierna av hur det skulle kunna bli... behöver jobba med det, att inte hitta på hemska möjliga skeenden. Bara vara här och nu, där det är bra, just nu. Har tyvärr lite tecken på utbrändhet, som jag känner igen. Vet inte om jag ska försöka gå ner i tid på jobbet eller ta ut all resterande semester. Åka till landet och zooma ut. Har någon annan gjort nåt sådant?

Jag håller med ovan! Bra att du funderar och analyserar. Och bra att du resonerar så klokt kring vad du varit med om. Ta det med dig och använd det för att fatta beslut om ditt liv som gör dig starkare och fri från medberoende. Det finns bara fördelar med att dra styrka från erfarenheter och att ta kontroll över hur man vill att livet ska vara.

Om hon är så arg att hon hotar med polisen kanske du ska ge henne lite utrymme. Skriv ett vykort, att du tänker på henne. Att hon inte känner sig trängd kan kanske göra det lättare? Hon är vuxen och kan, på gott och ont, göra vad hon vill. Du kan prata med socialtjänsten och framföra din oro så de vet. Det är inte alltid lätt att nå fram men det finns flera vägar. Har hon jobb? Vänner? Någon som står henne nära? Kyrkan? Det behöver inte vara familjen som når fram, huvudsaken är att någon gör det.

Hej, fint att få höra din berättelse och att du mår bra idag även om en del saker tynger dig. Angående det du skriver om att festa av sig när man är ung så tror jag tyvärr inte att det funkar så.. Det blir snarare att man grundlägger vanan att allt ska firas med alkohol, och den är svår att bryta. Så om jag vore ung och hade haft chansen att lägga kloka vanor skulle jag vara noga med att inte alltid dricka när tillfälle gavs, utan gå på fest och middag nykter ibland. Sen skriver du klokt om relationer. Det är väl ofta så att man dras till personer som man känner igen sig i. Men som du är inne på så kan en person med beroendeproblem bli en stor risk för dig. Det enda sättet att undvika den risken är att undvika sådana personer. Du kan välja att inte träffa honom mer, även om det gör ont. Det tror jag är enda sättet att inte dras in i en relation igen. Du har makten över ditt liv nu, och ser klart och insiktsfullt på din situation. Jag tror också att du ser att ett stabilare liv är möjligt för dig, bara du undviker vissa faror, som att börja dricka för mycket eller bli medberoende till någon annan. Låt inte alkoholromantiken lura dig att ett stabilt liv utan droger och drama skulle vara tråkigare, det är det inte!
Har du fått något samtalsstöd kring allt du gått igenom som medberoende under din uppväxt? Kanske vore skönt? Vill avsluta med att säga att du är stark och klok och har ett härligt liv framför dig. Så ta din oro och funderingar på allvar och ha din kunskap om beroende med när du tar beslut om hur du vill leva.

Tack igen för era svar. Efterssom hon helt har brötit kontakten med mig för tillfället kan jag ju inte få med henne nånstans. Just nu är det bara hennes syster hon har lite kontakt med. Jag vet inte så mycket just nu. Det är fullständigt vidrigt att vara i denna förtvivlan. 😞