Senaste kommentarerna i forumet

Jag håller med ovan! Bra att du funderar och analyserar. Och bra att du resonerar så klokt kring vad du varit med om. Ta det med dig och använd det för att fatta beslut om ditt liv som gör dig starkare och fri från medberoende. Det finns bara fördelar med att dra styrka från erfarenheter och att ta kontroll över hur man vill att livet ska vara.

Om hon är så arg att hon hotar med polisen kanske du ska ge henne lite utrymme. Skriv ett vykort, att du tänker på henne. Att hon inte känner sig trängd kan kanske göra det lättare? Hon är vuxen och kan, på gott och ont, göra vad hon vill. Du kan prata med socialtjänsten och framföra din oro så de vet. Det är inte alltid lätt att nå fram men det finns flera vägar. Har hon jobb? Vänner? Någon som står henne nära? Kyrkan? Det behöver inte vara familjen som når fram, huvudsaken är att någon gör det.

Hej, fint att få höra din berättelse och att du mår bra idag även om en del saker tynger dig. Angående det du skriver om att festa av sig när man är ung så tror jag tyvärr inte att det funkar så.. Det blir snarare att man grundlägger vanan att allt ska firas med alkohol, och den är svår att bryta. Så om jag vore ung och hade haft chansen att lägga kloka vanor skulle jag vara noga med att inte alltid dricka när tillfälle gavs, utan gå på fest och middag nykter ibland. Sen skriver du klokt om relationer. Det är väl ofta så att man dras till personer som man känner igen sig i. Men som du är inne på så kan en person med beroendeproblem bli en stor risk för dig. Det enda sättet att undvika den risken är att undvika sådana personer. Du kan välja att inte träffa honom mer, även om det gör ont. Det tror jag är enda sättet att inte dras in i en relation igen. Du har makten över ditt liv nu, och ser klart och insiktsfullt på din situation. Jag tror också att du ser att ett stabilare liv är möjligt för dig, bara du undviker vissa faror, som att börja dricka för mycket eller bli medberoende till någon annan. Låt inte alkoholromantiken lura dig att ett stabilt liv utan droger och drama skulle vara tråkigare, det är det inte!
Har du fått något samtalsstöd kring allt du gått igenom som medberoende under din uppväxt? Kanske vore skönt? Vill avsluta med att säga att du är stark och klok och har ett härligt liv framför dig. Så ta din oro och funderingar på allvar och ha din kunskap om beroende med när du tar beslut om hur du vill leva.

Tack igen för era svar. Efterssom hon helt har brötit kontakten med mig för tillfället kan jag ju inte få med henne nånstans. Just nu är det bara hennes syster hon har lite kontakt med. Jag vet inte så mycket just nu. Det är fullständigt vidrigt att vara i denna förtvivlan. 😞

Tack för ditt svar @Åsa M

Hej igen, det var ett tag sedan… Skapade en tråd här för över 2 år sedan, när jag var 15 gällande att mina föräldrar drack för mycket. Snubblade över den för första gången på ett tag idag, och påmindes om hur mycket allas kommentarer och stöd hjälpte mitt 15 åriga jag, måste bara få tacka för det. Nu när jag ser tillbaka var hon ganska liten och vilse, fast det inte kändes så då. Det har egentligen enbart gått 2.5 år, men så mycket har hänt att det lika gärna kunde vara ett halvt liv.

Mina föräldrar dricker fortfarande för mycket, och min pappa har även erkänt det numera. Mamma var inlagd på sjukhuset i vintras då hon fick problem som med högsta sannolikhet beror på hennes alkoholkonsumtion. Men hon erkände inte så mycket mer för det. Resten av släkten super lika mycket som alltid och fortsätter skapa drama, men jag har på något sätt funnit mig i att det nästa alltid händer något. Och är det för ”lugnt” blir jag stressad och nästan saknar allt det dramatiska. Då bor jag inte ens hemma hela tiden längre, bor mestadels själv, vilket i sig också varit en stor omställning. Och stan, att numera omringas av mängder människor varje dag.

I min tråd från 2020 var jag bombsäker på att jag aldrig skulle dricka eller så i rädsla för att bli som mina föräldrar. Det funkade inte. Jag testade, av ren nyfikenhet. Kan numera säga att jag dricker precis som alla andra tonåringar, fast i måttliga mängder. Har av någon anledning fått för mig att om man gör sånt och lever något sorts ”festliv” när man är ung, så kommer man tröttna innan 25 och sedan vara en stabil vuxen. Kanske inte ens fungerar så, men kanske. Har dock inte alltid hållit det till en stabil nivå, imorgon är det 1 år sedan den 31 augusti 2021. Det var dagen en vän till mig ringde, efter att en annan vän hittat mig påverkad mitt på ljusa dagen och sa ”Tänk på vilka du kan bli som”. De orden snurrar fortfarande i huvudet på mig, ett år senare. Jag hade en väldigt mörk period förra hösten, vände mig till självdestruktiva beteenden, missade skolan och gjorde saker som rent allmänt inte ses som bra.

Men efter den perioden är jag evigt tacksam för de människorna som fanns där, finns särskilt tre av mina vänner som jag har att tacka för att jag ens lever idag. Även skolan fanns där, gjorde upp studieplaner efteråt för att få ihop allt, gav mig extra hjälp i matte i våras och lärarna frågade hur jag mådde.

De säger ju att man om man själv är omringad av problem eller har vissa problem själv så dras man till andra med det. I januari träffade jag vad jag tror var min första kärlek. Det var det mest magiska, men även något av det mest tragiska jag varit med om. Han var en riktigt fin kille, på alla sätt, brydde sig om mig på ett sätt få gjort innan. Vi firade till och med alla hjärtans dag tillsammans, ändå så kom vi aldrig längre än till att dejta, Men en tidig morgon fick jag ett samtal. Det var han, som satt på ett tågspår. Han var helt förstörd, verkligen, och anledningen till att han satt där var ganska tydlig. Jag lyckades efter en stund få honom bort därifrån, och sedan såg jag till att ambulansen kom dit.

Denna killen hade en en del problem med alkohol, och även tyngre saker. Vilket inte är så konstigt om man kollar på hans barndom. Men jag insåg att detta inte fungerade, inte pågrund av allt de där, utan för att jag inte var redo för något seriöst. Så det hela tog slut ett tag där efter. Det är ett av de svåraste besluten jag någonsin tagit. Men varken han eller jag var på någon stabil plats i livet. Dock vet jag att det verkar ha ordnat upp sig lite för honom nu. Men jag tänker fortfarande på honom, varje dag, efter 6 månader. Och har svårt att fastna för andra killar, för ser typ alla utan massa drama runt sig som ”tråkiga”, vilket de inte alls är egentligen.

Numera går jag sista året av gymnasiet, är juridiskt vuxen, bor själv, jobbar en hel del så har en bra egen inkomst, och försöker i allmänhet skilja mig lite från allt kring mina föräldrar och släkten. Även om det är jättesvårt. Har iallafall vänner som jag kan prata öppet om allt detta med, fler av dom har även liknande erfarenheter. Min lillebror fick även en autism diagnos, vilket förklarar saker och ting och han kan äntligen få den hjälpen i skolan han behöver. Har dock inte sökt något proffesionell hjälp för mitt ibland mindre bra mående, men tror inte jag vill göra det heller, blir obekväm v tanken.

Detta inlägget var väl mest för att jag vill skriva av mig och sammanfatta senaste tiden på något sätt. Men även påminna om att det inte alltid blir som man tänkt sig. Men sedan vill jag såklart tacka alla som fanns där för mitt 15 åriga jag, ni har betytt jättemycket. fick så mycket bra tips härifrån då, sn var jag inte här på ett tag när allt om emellan.

@lioness
Det är inte ditt fel. Utmaningen ligger hos honom.
Så här spontant, och inte det svar du nog önskar, är att du behöver stöd i att lämna det där destruktiva än stöd i att stanna kvar.
Kram, och sköt om Dig. 🌹

@Haga
Kan bara instämma.
Jag skulle dock inte vilja lyssna på ditt svar under den tiden det begav sig men det är den rå sanningen man behöver sen är valet upp till en själv.

Lider med dig! Många kramar.

Du ska helt klart markera att hans återfall inte har med dig att göra och att du inte accepterar att han försöker lägga skulden på dig. Hans sjukdom är inte ditt ansvar.

@lioness Hej! Otroligt tråkigt läge med barn inblandande. Självklart ska du säga till honom så rakt och tydligt du bara kan. Han kommer förneka, försöka skylla på dig eller någon annan omständighet osv osv men i grunden så vet han att det är hans problem. Du kan nog inte göra mer än att säga det till honom.

Ska jag vara synisk och utgå från egna erfarenheter (har just kommit ur en lång relation med en alkoholist). Hela eran relation är antagligen byggd på att du täcker upp för honom, du är den som balanserar på tråden och har antagligen ljugit för både nära och kära åt honom. Du är den som håller ihop honom och samtidigt möjliggör hans drickande. Bara det faktum att han "stjäl" från dig är ett sånt galet tecken på att han är aktiv och har ett stort missbruk som du nog inte kan göra något åt. Du är antagligen blind i detta precis som jag var, trodde det var normalt och jag förminskade problemen och vad jag såg och egentligen visste. Jag ursäktade, ljög och täckte upp för henne i flera år. Varje gång lovade hon förbättring, att åtgärda, söka hjälp med mera med allt bara fortsatte och jag köpte till slut tillvaron som att "livet ska nog va såhär".... Det bästa tipset jag kan ge dig även om du kanske inte vill höra det är att gå därifrån medans du kan. Ge inte din kärlek eller affektion och tid till någon som inte sätter dig först. Han kommer nämligen alltid att välja alkoholen före både dig och barn, varenda gång! Har han stulit från ditt hem en gång så lär det bli fler.

Sätt dig själv först och bli inte en del i hans problematik. Varken du eller han vinner på det tyvärr. Sorgligt men sant, alkoholen kommer alltid först och du kommer bli en bricka i det spelet oavsett vad du vill sålänge du är kvar.

Det är min högst personliga åsikt dock och behöver inte stämma in på just er så känn efter själv vad du vill.

Lycka till med allt!

Min partner tog ett återfall i torsdags och dricker fortfarande.
Vi är särbos och han är hemma hos sig då jag varit tydlig med att sätta gränsen att hemma hos mig accepterar jag inte alkohol.
Det respekterar han.
För två veckor sedan stal han den lilla mängd alkohol jag hade hemma hos mig i ett skåp. 2 flaskor cava jag fått i present i somras och 4 cider.
Han drog fort iväg hem till sig utan att jag visste han stulit alkoholen och svepte den på nolltid.
Då fick han ångest och skämdes.
Nu 2 veckor senare så valde han att själv köpa alkohol i torsdags och började dricka ohämmat trots att han hade sitt barn hemma den veckan.
Jag fick reda på det i lördags då det kröp fram från honom när vi talade i telefon.
Jag kontaktade då barnets mamma och barnet är nu hemma hos henne.
Han skickar långa meddelanden som jag inte svarat på och i dessa skyller han sitt återfall på mig, att jag gör allt fel, att jag är fel och att jag driver honom till alkoholen varvat med hur mycket han älskar mig.
Igår meddelade hans exfru honom att hon kommer ansöka om enskild vårdnad för barnet då hon sagt till honom vid hans återfall för ca ett år sedan att händer det igen så ansöker jag om enskild vårdnad.
Hon har nu bokat tid för gemensamt möte med familjerätten.
Jag tycker hon gör helt rätt.
Han skickade då ett meddelande till mig om detta. Att nu ska hon tydligen ta vårdnaden ifrån mig också det kan jag inte med. Inte ett ord om att han har någon insikt i att det här är en konsekvens av hans val att ta ett återfall och att det är det bästa för barnet.
Nej allt handlar om honom och han är som en trotsig 3-åring JAG JAG JAG. Full av självömkan.
Jag svarade bara, Jag förstår att du behöver få ur dig all skit så skriv tills du känner dig klar och när du är nykter och kan se klarsynt på saker och ting får du gärna ringa.
Jag älskar dig och har velat vara ett stöd men det betyder inte att du får säga eller bete dig hursomhelst.
Svaret kom i ett jättelångt meddelande där han återigen talar om hur fel jag är, att jag ska läsa och begrunda det han skriver varvat med hur mycket han älskar mig.
Inte någon som helst självinsikt än.

Min fråga är: Kommer han till självinsikt vad det lider?
Kan jag skriva till honom: Nej ditt återfall är inte pga mig eller mitt fel.
Ditt återfall och dess konsekvenser är ditt val och ditt ansvar.
När du är färdigdrucken för den här gången och kan se saker klarsynt stöttar jag dig i att söka hjälp för att inte ta återfall igen.

Det är första gången han tar återfall tillsammans med mig så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Jag levde i ett fruktansvärt destruktivt äktenskap med min exman med mycket psykiskt och fysiskt våld mot både mig och våra barn.
Jag har jobbat hårt för att ta mig ur medberoendet från det och har varit tydlig mot min partner att jag inte tänker bli så medberoende igen.
Så därför vill jag sätta ner foten redan nu och inte tillåta att han skyller sitt återfall på mig då han tagit återfall genom åren långt innan han ens visste att jag fanns.
Tacksam för om någon vill bolla lite tankar och idéer.

@Snödroppen
Tack för dina ord! Vad fint att du är tillbaka på forumet och delar med dig av din erfarenhet och klokhet. Mitt yngre jag dansar av tacksamhet. Tack!
❤️

@Backen123 ❤️

En sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag. 🌹

Så länge han inte tar ett aktivt beslut om drickande kommer det att vara viktigare. Han har rätt tydligt, enligt mig, visat vad han prioriterar.

Du kan inte ändra på honom, eller hans drickande men du kan agera enligt vad du tolererar och inte tolererar.
Vad behöver du? Är det något man inte tolererar eller inte får tillbaka ska man gå. Svårt att släppa, jag vet, men om det är ens välmående som står på spel är det mest kloka.

Sköt om dig , kram.

Nu är ju relationen relativt färsk som du skriver (5 månader). Om du redan efter den tiden ser och känner att det är såhär så är det garanterat så. Det kommer inte förändras och gör allt du kan för att lämna idag och bespara dig mycket huvudvärk och tråkigheter. Min erfarenhet är att ju snabbare man ser missbruket desto bättre. Mig tog det 6 år att ens se, och ytterligare 2 år att packa min väska. Spring nu och var glad att du enbart blev av med 5 månader så slipper du vakna upp om 6 år och undra varför du levt i det så länge...

Vad fint att läsa ❤️

@ självomhändertagande och @snödroppen

Ja, visst är det befriande med tillfrisknande och att satsa på sig själv. Att man är sin egen liksom. Och att få prata med er och många andra som förstår. 💞
Senaste helg drog jag iväg till annan stad, miljöombyte, men kom fram till att det låg mera bakom. Att hur bitarna faller på plats under helgen bestämmer JAG.
Haft en dipp nyligen, men att bestämma i en sådan här sak kändes så härligt.
🌹

@Självomhändertagande önskar dig detsamma fina du.
Har varit på forumet i under annat alias och fått fint stöd av dig innan där du delat med dig av ärliga, kloka och varma svar. Tack!
❤️

@Humlans
Har svarat dig i annan tråd.
Du beskriver din situation precis så som min relation till ex såg ut.
Man blir utnyttjad, nu när jag ser tillbaka på min tidigare relation så ser jag att det var en väldigt sjuk relation. Allt var på hans premisser och jag var egentligen bara någon som hjälpte honom. Jag gick så in i det så jag var glad för brödsmulor han gav mig.
Han ljög, var otrogen, tryckte ner mig, förnedrade mig, lade skulden på mig, förtalade mig och jag hjälpte honom.
Trodde jag. När han behövde hjälp så lät det annorlunda.
Jag var tvungen att lämna precis allt för att överleva, tvungen att låta det slå botten för att sätta mig själv först.
Jag bad om hjälp och hade aldrig klarat att må så bra om jag inte tagit till hjälp.
Jag ville inte mer och nu känner jag livslust och mening med livet igen.
Det är mitt liv och det har jag tagit åter tillbaka och sparkat ut medberoende fasonerna.
Den punkten är helt personlig verkar det som, när man bara fått nog och reser sig upp igen. Tar ansvar för sig själv och låter andra vuxna människor göra detsamma.
Ta hand om dig, du är viktigast i ditt liv.

@Humlans
Du verkar se din egna del och det är jättebra.
Tyvärr blir man ,I sjukdomen, utnyttjad anser jag.
Det som hjälpt mig är att vara ärlig mot mig själv och be om hjälp. Jag hade inte klarat det utan hjälp och jag får fortfarande hjälp.
Jag mår mycket bättre idag än vad jag trodde att jag skulle göra.
Ett annat råd är att bryta helt, man "sugs" lätt tillbaka till samma mönster igen.
Han behöver göra en omfattande förändring i sitt liv, låter det som.
Ta hand om dig, du är viktigast i ditt liv.
Kram

Jag har blivit medberoende och det har gått väldigt snabbt. Jag behöver nu ta hjälp. Han har ljugit miljoner gånger och svarar i telefonen när han vill och ringer oftast inte tillbaka. Känner mig utnyttjad. Har stöttat honom sååå mycket men till vilken nytta. Jag har fått ett kontrollbehov i ju med att han ljuger och inte svarar så mycket i telefonen. Det med att svara i telefonen såg jag från början var att alla kanske inte har tid att svara i telefonen men det har blivit ett mönster vilket också gör mig ledsen. Vad gör man åt detta?

Så bra att han har kommit så långt och hoppas att väntan inte blir så lång.
Vad han kan vänta sig beror väldigt mycket på honom själv och hur han tar till sig behandlingen. Man kan säga att bollen ligger hos honom att vara öppen och ta emot allt han kan.
Det slutar ju inte efter dessa veckor utan det stora jobbet för honom blir efteråt då han själv ska ta ansvar över sig själv och sin framtid. Att använda de verktyg och insikter han får på plats.
För dig så tänker jag att du kan använda tiden till dig själv och utforska något som du tycker om. Att stanna upp och reflektera över dig och dina känslor.
Ni har en varsin behandling/ läkning att utföra för er egen skull.

Kram 🧡Azalea

Jag har varit tillsammans med min kille i 5 månader med två veckors uppehåll. Han är alkoholist men sa i början av förhållandet att han var nykter alkoholist. Han kommer när han vill och ringer och svarar när han vill. Han visar ingen empati när jag säger att jag nog behöver gå på anhörigstöd. Han blir endast rädd och säger att man inte ska nämna hans namn. Han har börjat sitta framför mig och dricka och det är ju upp till honom om han vill dricka för han måste ha viljan först. Han har ljugit både högt och lågt. Jag känner mig bara utnyttjad och han säger att han älskar mig. Jag kan inte ta mig ur, har nu fått ett stort kontrollbehov. Är det någon som känner igen sig.

Hej @AkillesU,

Ursäkta att jag skriver i "fel" forum då jag inte är anhörig men jag har erfarenhet av missbrukarsidan av detta.

Jag har en lång historik av matmissbruk från tonåren (anorexi som blev bulimi och alkoholism) som jag kommit till rätta med till slut. Tyvärr utan mycket hjälp från vården. Idag är jag nykter från alkohol sedan lite mer än ett år och som sagt fri från matmissbruket. Jag vet att det inte går att jämföra med hur jobbigt din syster har det men är ändå ett inspel för att berätta hur det gick för mig.

Det behöver inte ta så lång tid som det gjorde för mig så visst finns det gott hopp. Men som du säger, din syster måste göra jobbet. Hon måste vara öppen för att lära om i vissa frågor som handlar om mat och hon måste vilja bli nykter från alkoholen för att hon själv vill, inte för att det krävs av henne eller för att någon annan vill det. Kanske måste hon också vara beredd att ta reda på och bearbeta varför hon började missbruka. Det finns nästan alltid en bakomliggande händelse eller orsak som drog igång allt. Troligen måste man fokusera på ta hand om ett missbruk i taget. Det låter jag vara osagt, men det är viktigt att vården är insatta i att det är dubbla diagnoser som behandlas på olika sätt men ursprungligen började de troligen på grund av samma orsak.

Jag levde med dessa två gissel som triggade varandra tills jag var runt 50 år. Detta eftersom vården inte kunde något alls om ätstörningar och alkohol i samband. Vården ger generellt fortfarande felaktiga råd för att släcka bränder och stävja antingen det ena eller det andra missbruket. När jag var på ett av landets mest kända behandlingshem mot min alkoholism hade jag tack och lov redan fått ordning på mitt matmissbruk efter över 30 år med bulimi och det var tur, för de hade ingen kunskap eller ens intresse att hantera ätstörningar trots att hälften av oss som var där hade dessa i grunden. Jag förstår inte hur de kan arbeta med sådant ointresse och okunskap!

Jag är för övrigt osäker på om psykvården heller är så bra eftersom man ofta behöver lära sig om kosten och hormonerna som styr signaler i hjärnan för att få hjälp med bulimin, och det gör man inte med deras lugnande piller och låsta dörrar. De har inte resurserna. De hindrar att en person tar livet av sig men sedan måste man fånga upp den som är sjuk med annan hjälp för att det inte ska dra iväg igen.

Min hjälp mot ätstörningarna kom via lågkolhydratskost. Jag skulle kunna skriva mycket detaljerat om det men vi kan ta det separat om ni vill veta mer. Lugnet tog i alla fall över vad gällde min mat när jag lärde mig äta utan rädsla för gå upp i vikt eller hetsäta/kräkas och hjärnan fick vila från det ursprungliga av de två ämnen jag knarkade på (1. snabba kolhydrater=socker och 2. alkohol) och som triggade mig.

Dock tog alkoholen senare över och här kan ni kanske få bättre hjälp än jag fick eftersom jag aldrig vågade kräva hjälp. Det fanns ingen som erbjöd stöd att bearbeta varför jag missbrukade. Jag kunde nu hantera maten men började öka drickandet för att självmedicinera mot ångesten som fortfarande fanns kvar obehandlad. När jag gick i missbruksbehandling i omgångar mot alkoholen så behandlade man som sagt bara de akuta symtomen, aldrig anledningen till drickandet. Lite som att sätta plåster över naveln på någon som har magsår.

Vi behöver inte gå in på min historik i övrigt eftersom jag alltså inte gått via vården sedan 2016 men nu har jag inte druckit alkohol på mer än ett år och jag tror det var 2015 jag senast hade ett skov av hetsätning.

Oavsett vad ni får ut av mitt inlägg så tycker jag att ni ska ställa krav. Jag lever och mår bra idag men det är inte vårdens förtjänst. Jag hade fått mer av mitt liv med hjälp i din systers ålder.

Kämpa för din syster! ❤️‍🩹❤️‍🩹❤️‍🩹