Senaste kommentarerna i forumet

@jejago det låter oavsett som att du inte mår bra av ovissheten du går med.
Ett råd är att ta upp med din sambo om hur du känner och samtidigt fundera över vad du själv har för behov i din relation.
Fint att du hittat hit och välkommen.

Vad fint att höra! Det finns hopp! ♡

Hur vet jag om min sambos alkolholvanor kan vara skadliga, det känns så diffust! Jag märker att alkolholen som ligger i kylskåpet försvinner men jag ser inte att min sambo dricker. Gör hen det i smyg? När jag frågar om det ber hen om förlåtelse men vill inte prata mer om det. Jag är så orolig för min sambo men vet inte vad jag ska göra!

Hej Primarina och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har startat en tråd här med en titel som väcker omsorg och oro, berätta gärna lite mer så kan vi försöka ge vårt stöd, om du vill såklart.

Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och en kan behöva skriva flera gånger.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hade skrivit jättemycket, men så laddade plattan ur och allt försvann. Har väl i och för sig varit med om värre saker.Ett år har gått sedan min son fick alla sina skador. Vilket år kan inte jämföras med något jag upplevt och förhoppningsvis inte ska behöva uppleva igen, men man vet aldrig.

Idag har min son fått en lägenhet efter en otrolig kamp med funktionsstödsförvaltningen. Han flyttar nästa vecka och förefaller få den hjälp han behöver, mycket beroende på en stor dramatik när han försvann för två månader sedan. Det var mycket som hände då och orsaken var att han bodde tillsammans med äldre sjuka människor och att han en dag vägrade gå in där. Vi fick avslag på ansökan om särskilt boende och jag tvingades ta hem honom utan någon hjälp. En natt var han försvunnen trots att han egentligen inte kunde gå, men vill han något så gör han det och den egenskapen kan vara bra att ha ibland. Ett jättestort polisuppbåd från hela södra Sverige sökte honom. Det var helikoptrar, drönare, ridande polis, polis på motorcyklar, i bilar, i skogen och hemma hos mig hela tiden. Militär, orienterare letade och inte minst hundar. Efter nästan två dygn, två nätter och en enorm hetta hade man inte hittat honom och då stoppade man tåget och satte istället in bussar eftersom man skulle börja söka i vattendragen. Då var hoppet ute om att hitta honom vid liv och missing people inkallades. En overklig dröm när jag tänker tillbaka, men han hittades vid liv. Så mycket behöver hända för att funktionsstödsförvaltningen ska inse hans hjälpbehov om dom nu har gjort det. Dom jobbar inte med människor utan personkretsar, så handläggaren har inte ens träffat min son.

Min son går idag med stöd och rullstolen har vi lämnat tillbaka. Vilken känsla något av det bästa som hänt detta året. Fyllde mig med obehag att se honom i rullstol. Det var inte min son kändes det som. Han kan endast använda en arm/hand men en viss möjlighet finns att det ska gå att träna även den svaga armen. Han hör och ser, även om synfältet är begränsat på ena sidan. Talet är svårt och att förstå vad andra säger, men det fungerar ibland. Förhoppningsvis kan han får bättre träning när han har någonstans att bo. Vi får se. Upplever att han har kvar sina kunskaper och färdigheter, men kan inte använda sig av det. Själv säger han att det är katastrof i huvudet. Sin humor han han kvar och när jag frågade hur han lyckats ta sig ut från äldreboendet, som var låst med speciella koder till dörrarna, sa han bara "surprise". Hans hjärta blev också skadat men det fungerar normalt idag. Ett under enligt läkaren. Ibland uttrycker min son att han inte vill keva och det tycker jag man har rätt att göra när livet är för svårt. Mestadels har han dock mått förvånansvärt bra under det här året, men vilket år.

Hur har ni andra det? Väldigt länge sedan någon skrev här.

Hej, känns igen här ! Men min smög med det" värsta" som sprit. Tips att gå igenom anhörig stödet här på Alkoholhjälpen- tyckte jag fick bra redskap i kommunikationen genom den! Lycka Till!

Här är det både upp o ner. Mest upp. Jag har en terapeut nu för ett antal gånger, vilket hjälper mig sortera och ta en riktning. Vi pratar mycket om allt och det känns bra. Det är jag som drar igång samtalen men jag säger också att han måste ta initiativ. Jag har klarat av att berätta mina värsta katastrof tankar och då kunde jag släppa de lite. Känner mig tryggare. Vi har haft en fest med många människor vin öl och vi valde innan att vi inte dricker något. Han sa att jag kunde men jag avstod. Vi klarade det också. Det som är rörigt nu är kring hans arbete. Han vill bort då han känner att det är en del i det destruktiva mönstret. Lite oro kring ekonomi iom räntor och el osv. Men vi klarar det nog. Positivt är ( rodnar) att vårt samliv är igång igen. Känns bra, vi hade innan en stark attraktion och nu finns den igen. Var på landet en helg själv och när jag såg honom igen så såg jag hur han blivit fräschare! Slätats ut i ansiktet , fått annan färg och magen har sjunkit ihop! Han har varit utan alkohol i snart ett halvt år- så det gör skillnad! Jag tror fotfarande på oss och känner hopp. Oroar mig ibland för snedsteg men inser att jag skulle kunna hantera det också. Pratar även med barnen om det mesta som händer ( kanske inte samlivet...) och försöker inte göra någon hemlig grej av något. De kanske funderar men frågar sällan något själva. Sonen har valt att avstå alkohol just nu, kanske pga pappa. Han hinner nog, fyllde precis 18!
Så har vi det- håll alla era tummar att allt det goda håller i sig ♡ kram

@jojo301 det är jobbigt att vara där du är, tror vi alla är eller har varit där.
Jag har varit där, kroppen sa stopp.
Jag har inget dåligt samvete alls, jag lämnade allt och stack.
Jag blev arg för att han svek å det grövsta och lade allt ansvar på mig.
Idag ser jag hur jag glömde att jag har ett val.vi gat alltid ett val att lämna och vi har alltid ett ansvar.
Det är så svårt att se klart när man sitter fast i det.
Ett råd är att distansera dig, om möjligt, för att bättre kunna ta beslut för dig själv framåt.
Velandet dränerar och bryter ned.

Då var jag här igen efter att inta ha skrivit på några månader... Det har känts bra från och till men ältandet har fortsatt. Sen hände något för ett tag sedan, som att kroppen sa stopp. Som att det räcker, men har inte gjort någon förändring för det än men det är som att tankarna är annorlunda. Men känslan av att vilja ut och att känna att det räcker kan snabbt förbytas till dåligt samvete för hur elak jag är som kan tänka så, när det finns en annan person som drömmer om en framtid tillsammans. Men den personen gör ju inte så mycket för att det ska bli en lugn framtid heller. Varför är det så svårt att få ihop hjärta och hjärna? Eller så är man bekväm, att man vet vad man har men inte vad man kan få. Det känns också så elakt att tänka så egoistiskt, för som sagt - det finns ju en annan person också. Lurar man sig själv att det är värre än vad det är för att man ska ha anledning att vara arg, besviken och ledsen? Ibland tänker jag så, att varför blir jag så arg, jag vet ju hur det kan sluta så varför kan jag inte bara ta det goda med det onda. Varför är det så blandande känslor.......

@Pan pan Skönt att du är på rätt väg. När energin inte lakas ut, utan fylls på. Allt gott! <3

@Åsa M Tack och detsamma <3

@Hillevi Tack för att du skriver detta❤️ känner att jag är på väg åt det hållet åxo. Skulle kännas underbart å få känna sig glad å inte orolig så fort d blir helg och semester och storhelger. ❤️

@Primarina
Hej, du "försvann" ...
Vi finns här för dig. 💞

@Snödroppen
Idag har jag flyttat hemifrån tillfälligt, fy såå himla jobbigt. Ingen direkt reaktion från maken utan han undrade mer i helgen om jag verkligen behöver flytta. Idag ingen kram eller några tårar från hans sida då han släppte av mig hos sonen. Jag tror att han också är ledsen men har svårt att visa, det och vad vet jag men kanske är det så att alkoholen gör att man blir känslomässigt avstängd. Han hade inte druckit under dagen och inte tills jag flyttade ut. Tror nog att han är onykter nu och ja det kan jag inte hindra men känner att det ändå är så skönt att slippa se och förhålla mig till det

@Åsa M Ja jag har känt det så starkt att jag behöver ett litet break, ett avstånd för en tid. Idag blev dagen som jag tillfälligt flyttade in hos vår äldste son. Varit ledsen av och till under dagen men känn er mig rätt lugn nu. Känns ändå så himla ledsamt att jag behövt lämna mitt hem för att han inte tar tag i alkoholproblemet.

Härligt att läsa, önskar dig fortsatt sinnesro och säker körning! 😊

@Snödroppen Ja, hopp finnes, och lycka till på din väg <3

@Tröttiz Tack själv, och ja, det finns hopp <3

@Hillevi så fint att läsa. Det gör mig riktigt glad.
Jag har gjort samma resa men det var ett halvår sedan och känner mig friare och gladare. Tack för att du delar med dig, det finns hopp ❤️

@Hillevi
Så fint du förklarar allt. 🌹
Härligt att du känner dig fri. Jag kollade din andra tråd, då skrev jag till dig i januari 2021. Då var jag tillsammans med en och undrade var gränsen går.
Men - nu kör jag också min egen bil. 😉Skönt, men faktiskt emellanåt ännu jobbigt. Vi gick isär för sent, jag har haft rätt jobbigt komma tillbaka. Men tids nog blir det bra. 🙏
Tack själv för dina inlägg. 💞

Nu är det över 1,5 år sedan jag bröt upp från mitt förhållande och samboskap med en alkoholist. Det har varit både extremt tufft och enormt skönt. Tufft eftersom medberoendet (bl.a.) gnagt så länge på mig att jag i stort sett tappat mig själv och måst hantera en depression. Men i alla fall något som hörde ihop med mig själv, och som därför gick att påverka och ta hjälp för. Vilket inte var fallet med ex-sambons alkoholism, psykiska ohälsa och ekonomiska kaos.

Men mest vill jag skriva de här raderna för att peppa, för även om mycket varit tufft, så har jag långsamt återfunnit mig själv, och sitter inte längre i baksätet och försöker köra medan någon annan sitter och somnar vid ratten, eller har gasen i botten. Utan kör mig egen bil. Och saker jag inte behöver hantera, och som ganska snabbt föll i glömska att jag hållit på med i nästan ett decennium: ingen oro inför (varje) helg eller ledighet. Kort sagt: ingen oro för sådant som långsamt filar ned en i skosulorna. Inget ständigt läckage av energi. Jag känner mig faktiskt fri. Det ville jag berätta. I läkning och fri, så känns det. Ja, det är min väg. Och jag vill tacka för att Alkoholhjälpen finns och er som svarat på mina inlägg i början av separationen. Tack. Och goda tankar till oss alla som kämpar.

@Hopp och förtvivlan
Det är starkt av dig att välja dig själv.
Det låter som att han ändå inte är helt i förnekelse då han ändå förstår att det är pga av honom.
Ta hand om dig och ta vara på ditt liv.

Starkt av dig att skapa avstånd till kaoset! Det är svårt att ens komma dit. Önskar dig all lycka framåt.

@evve
Känner så med dig och har på ett sätt samma erfarenhet.
Min man dig för ett och ett halvt år sedan.
Han var pappa till två barn som är i din ålder.
Det är så sorgligt att livet slutar på detta sättet men är nästan oundvikligt när de fastnat för djupt i alkoholens nät.
Det jag också upplever och samtidigt för mina barn är att vi har så lätt att minnas allt som var bra och alla fina minnen vi har från innan alkoholen ”flyttade in ”
Det är så skönt att bevara dessa minnen istället och vi känner att den sista tiden var det inte ” han ” utan väljer att tänka på honom som han var. Vacker, stark, snäll och ärlig.
Ville bara dela med mig våra känslor och hoppas att du kan vila i dina fina minnen från din pappa🧡Azalea

Lever tillsammans med make och våra två hemmaboende tonåringar på 19 och 17 år, den äldsta på 22 år har flyttat hemifrån. Makens alkoholberoende har successivt eskalerat under det senaste året till att den senaste veckan ha nått gränsen för vad jag mäktar med. Vi har nu pratat över en middag och jag har sagt att jag flyttar hemifrån under en månad för att fokusera på mitt eget välmående.
Han säger att det känns galet att det är jag som ska flytta ut när det är han som är problemet... Ja visst är det så. Jag sa till honom att det ju egentligen inte är han som är problemet utan alkoholen. Känns som att konkurrerar med alkoholen. Ibland vinner jag men oftast vinner alkoholen.