Senaste kommentarerna i forumet

Sålde inte heller min själ självomhändertagande och jag tycker det nog det hör hit i allra högsta grad. Har kämpat jättemycket för min son och för att han ska få ett boende som passar honom, där han kan finna ro, vilket är det viktigaste just nu. Det har varit många som haft åsikter och stora möten med läkare, sköterskor, föreståndare, arbersterapeuter, biståndshandläggare osv........... Förslagen vi fått har mitt huvud kanske kunnat acceptera, men inte min själ. Jag har varit ensam i min kamp för jag har inte vågat be om stöd, för tänk om någon skulle få mig att vackla. Idag kunde jag meddela alla på ytterliggare ett stormöte att inget av förslagen jag fått är aktuellt. Så skönt att inte vackla och plötsligt fanns det andra alternativ.

Vet inte om jag berättat, men vi kan gå i skogen igen. Min son har en enorm styrka. Han gick fastän han inte kunde och idag har vi lämnat tillbaka rullstolen. Lämna oss får du inte, du behövs. Allt har ett slut så det löser sig utan din inblandning. Tack för att du finns.

Nuet. Livet. Adhd. Triggers. Död. Sorg. Prioriteringar och ett ständigt sorterande. Det är intressant att vara en människa. Jag ställde en fråga till AH om att radera mitt konto. Kände att jag behövde sortera bort detta forum. Jag funderade i ett par dagar. Och ställde frågan om det gick att radera. Svaret kom snabbt och det fick mig att tänka om. Jag hade inte en tanke på att jag har bidragit med en del erfarenheter som kan vara bra för andra. Jag blev påmind om att jag delat med mig. Jag stannar. Jag låter det vara som det är.
Jag är i sorg. Och jag var arg. Arg på att jag inte gjort de bästa prioriteringar tidigare. För en kort stund arg på mitt ex. Och kom på mig själv, att jag är ansvarig för min arghet. Mediterade. Uppmärksammade. Släppte taget. Övar. Hela tiden.
Det är så intressant. Att vara en människa. Och observera. Och upptäcka meditationens kraft. Att göra den. Och vara i det som är. Acceptera, släppa taget, gå vidare. Om och om igen. Upprepningar. Och påminnelser.
Och att vårda sig själv. Och vårda de relationer som är viktigast. Just nu. Livet just nu. Här och nu. Nu andas jag och min katt ligger intill och andas. Idag skriver jag. Och det är det bästa jag vet. Jag hade kanske inte skrivit om det inte var för att jag hade en massa storys som vill ut. Från mitt liv med mitt ex. Det där livet som jag aldrig önskade. Det där livet där det förväntades att jag skulle vara sminkad och klädd i särskilda kläder. Det där livet som jag aldrig uppskattade. Bland andra som inte lever. Andra kvinnor som är klädda i patetiskt påkostade attribut. Och som tar kola eller dricker sig berusade. För att de inte orkar med att vara den där perfekta frun. Man kan ju undra varför.
Jag tackar mig själv, för att jag aldrig accepterade det spelet. Jag var tydlig, att det där spelet kan han glömma, att jag deltar i. Men jag fick höra om spelet de andra fruarna deltog i. Och idag förstår jag de där fruarna. De har barn med männen. Jag har inte barn. Men jag har börjat observera hur det är. Det finns fruar som vill lämna, men de kan inte. De har inte råd. Och jag förstår att vara tacksam för min ADHD. Den har aldrig accepterat gåvor eller trams. Jag sålde aldrig min själ och jag är inte till salu.
Texten hör nog inte hit. Men jag behövde skriva detta. Här och nu.
Var varsam med dig själv och andra. Livet är här och nu. Vad är viktigast. I ditt liv.

@Livrädd igen hjälp, hjärtat knyter sig av att läsa hur du haft det! Skickar dig all styrka.

@Åsa M

Du har helt rätt i det du säger. Sjukdomen är behandlingsbar. Men jag vill inte vara sjuk längre o det är mitt beslut - den får han ta sitt.

Idag kände jag någonslags lättnad i sinnet - jag o mitt underbara barn ❤️ Vi har varandra, en välsignelse att få bli mamma som jag önskat. Jag väljer mitt fokus lite nu. Mitt barn, min lugn o ro… sen får han komma med när han har valt sin väg…om - sorgligt men det är väl den maktlösheten man får lite befrielse i när man känner den på djupet.

Det är tufft att bryta. Men vill han så kan han få behandling, han har en sjukdom som är fullt behandlingsbar. Det är det svåra att komma ihåg. Han måste göra jobbet. Gör han det, så kanske ni kan hitta tillbaka.

Mitt ex har just börjat arbetsträning igen efter lång sjukskrivning och behandling inkl tvångsvård. Hans chef säger att han varit nykter i fem månader.

Det är hårt att säga det, men om det är vad som krävs för att alkoholisten ska vakna, så är det det som måste till. Lite ansträngning, lite hantering av skam, lite ansvarstagande. Ingen kan göra det åt dem, inte minst vi som är medberoende och som ägnar mycket tid åt att oja oss över dem. Det blir de tyvärr inte friskare av.

Om du orkar, när du orkar, ta hjälp för egen del och sedan - om du VILL engagera dig - se till att han får hjälp med de medel som är tillgängliga. För egen del var det enda som funkade att prata med hans chef. Återstår att se hur länge nykterheten håller i sig.

Det finns nog två vägar att gå.

Antingen: ta upp det utifrån att nu ska hela familjen ha nya vanor, för att inte peka ut honom. Av hälsoskäl kör vi köttfri måndag, alkoholfritt fem dagar i veckan, vi hittar på någon aktivitet tillsammans en gång i veckan osv. Som ett faniljekontrakt.

Eller: jag är verkligen oroad över hur mycket alkohol som du konsumerar. Räkna på det,om du kan. Dokumentera. Och lägg fram konkreta bevis. Vem köper och dricker, hur ofta, mängder. Och dra en gräns: jag tycker inte det är ok att det dricks varje dag och jag vill att du slutar med det. Om du inte kan hantera det på egen hand kan vi boka tid hos vårdcentralen, men hanteras måste det.

Tack för alla ord ❤️🙏

Såg också det inslaget på tv 4 - och alkoholpersonligen hos honom har en del drag av det! Nykter är han klok, andlig, vänlig, rolig… påverkad är han sarkastisk, elak, bortstötande.

Fick svar av hans 24 åriga son igår. Han förstod mitt beslut att flytta även om han tycker tråkigt. Han har själv tagit avstånd från sin papp pga detta beteende (o de två yngre systrarna också).

Sambon sa senast att han är kemiskt beroende av alkohol…han kan inte låta bli, behöver bli inlåst skulle jag gissa.

Tomhet.

Rätt beslut har jag gjort. Tittar på min dotters leende o tänker just det -” aldrig att du ska få se något sådant”. Att mamma gråter ibland är nästintill oundvikligt med tanke på hur jag mår nu, men jag är kärleksfull ändå.

Rädd att han ska dö….han var är min bästa vän. Lyssnat på mina gråt, ångest, dåliga självförtroende… mina vänner gör precis som det passar dom…ofta valt bort mig när jag är sårbar. Men får acceptera även det.

@minresamotlugnet
Du har kommit väldigt långt. Landa i dina framsteg. Och var snäll med dig själv. Du är en modig mamma som tar ansvar för dig själv och ditt barn.

@minresamotlugnet
Jag lyssnade till ett inslag på TV4 nyhetsmorgon häromdagen som handlar om relationer till narcissister/psykopater. Ett bra inslag, som handlar om cirkusen att leva med djävulen. Nu har jag inte haft det riktigt så, men djävulen var alkoholen och vad det gjorde med oss i slutändan.
En sjuk mångårig upprepande scen som behövde en ny regissör.
Jag tog över. Han blev tvungen att lägga ner sin regi. Och nu, kan han inte nå mig. Han hjärna verkar ha tagit stryk. Han har inte förmågan att förstå. Det förstår jag nu.
Jag tänker på alla åren jag brände på att försöka rädda honom. Det skulle aldrig gått. Ingen kan rädda honom, utan han själv. Och jag är idag helt ointresserad om han räddar sig själv eller inte.
Dödsbeskedet jag fick för en vecka sedan har fått mig att se livet med nya ögon, igen. Jag är klar med allt som är medberoende. Till de vänner som jag varit det till. Och så har jag blivit mycket bättre på att sätta gränser till nära och kära. Jag lyssnar på mina behov först. Och den erfarenheten har jag fått tack vare att jag levde som jag gjorde förr.
Jag vill aldrig hamna där igen. Jag tänker att jag behövde lära mig något. Och i inslaget fick jag en ny insikt, att det handlar inte om att jag var naiv eller blåögd. Jag blev kär i mitt ex. Tidigt valde jag att fly istället för att ta hand om situationen, för jag visste inte hur jag skulle ta hand om den, mig eller oss. Jag engagerade mig i en förening. Och hjälpte andra människor. Tills jag insåg att min flykt.
Senare bjöd jag in en omgivning till meditation där det så småningom blev efterföljande samtal. På det sättet kom jag att träffa mycket människor som har liknade intressen som jag själv och jag fick ett par nya vänner. Du kanske inte orkar bjuda in andra, men om du "gräver där du står" så finns det säkert andra i din närhet som har behov av social samvaro, precis som du. Du kanske kan börja med att fråga en granne om att ta en promenad, eller andra mammor som du träffar i sammanhang med barn. Bibliotek och kyrkor ordnar en del för barn och andra i samhället. Kan det vara något för dig?

Jag och min man har varit tillsammans i 20 år. Vi har två barn i 8 och 10 års ålder. Vi har ett eget företag och vi jobbar en hel del. Men på senare år så har jag märkt att min mans alkoholvanor har förändrats. Det började som mer sunt "drickande" på fest ibland, middagar etc. Han har aldrig varit den som blivit aggressiv vid drickande, utan han blir mer störig, tramsig, pinsam, pratar för mycket och högt och sedan somnar han. Men på senare tid är det som att allt arbetande och stress har gjort att han börjat dricka ett par drinkar varje kväll för att "varva ner". Jag sa då att det är inte bra att "varva ner med alkohol", men han har försökt att övertyga mig om att han har kontroll och inte är behov av alkoholen. Han sköter sitt jobb varje dag, men så fort han kommit hem så tar han sig en sup, och en till och en till... Och det är så oroande då det från att vi haft alkohol i flaskor i månader och år nu konsumeras veckovis! Jag skäms att våra grannar ska se honom full, eller se hur många flaskor vi slänger i veckan. Att barnen ska förstå att han är full! Varje dag efter jobbet. Jag har tagit upp det flera gånger och jag har beskrivit min oro, och då säger han att ny efter semestern tex ska han inte dricka mer än kanske på helgen. Men jag får hålla stenhård koll så han inte häller upp starksprit i petflaskor och tar med sig till poolen för sen är han som ett stort barn man måste hålla koll på, och framförallt är jag ledsen för att barnen upplever honom så här! Och att det oftast slutar med att vi alla är på dåligt humör och han somnat. Vad ska jag göra? Jag vill inte stå här och titta på medan han tar livet av sig själv. Jag är så otroligt ledsen att han hamnat här. Jag vet inte om jag borde förstått det tidigare? Men jag tror att jag blunda för hans ovanor. Men nu är jag så trött på det. Ska jag typ lita på det han säger att han ska "sluta" nu efter semestern? Vad hade ni gjort?

@minresamotlugnet
Det krävs väldigt mycket styrka att ta det steget du precis gjort. Det tror och tycker man inte själv är man är där.
Det krävs styrka att våga vara sårbar där du befinner dig. Du är fantastisk, glöm inte det. Det är såna krafter I den här djävulsdansen och det har du satt en gräns för. Du har tagit ansvar, tar han om dig själv och sätter gränser.
Håller med @Åsa M var snäll, förstående och tillåtande mot dig själv. Ring tillnågon och prata eller bara tillåt känslan och trösta dig själv.
Du kommer till stunder där du ser tillbaka och tänka att allt är bättre än att leva i det där limbot mellan hopp och förtvivlan.
Kram

Var snäll mot dig själv! Det tar tid att bearbeta. Du har precis klivit ur en hemsk situation. Det är svårt för andra att veta hur de ska stötta, precis som det är svårt för dig att be om stöttning. Ge det tid.

Haft lite kontakt med honom. Ibland bra då han varit nykter ibland dålig då han druckit.

Ringer för att jag vill ha bekräftelse på att de blir bra igen. Fått den bekräftelsen o tröst i min egen kamp från honom då han är nykter. Det är ju det som är det svåra - varmt o kallt - om vartannat.

Nu idag skrev han något om att han aldrig kommer att kunna förlåta mig…jo tjena. Känner mig rejält trött på den där delen av honom. Förtjänar bättre helt klart.

Blockerar nr nu o sen släpper jag blockering o raderar (så jag inte kan skriva/ringa då jag blir neurotisk). Han brukar inte initiera kontakt när han druckit.

Känns lite skönt men oerhört sorgligt.

Meddelat vänner/bekanta om situationen - inte om varför separation till alla men att jag mår lite sämre o uppskattar sällskap…kan säga att skönt att våga vara sårbar. Men telefonen är rätt tyst ändå 😂 blir ensam resa detta… precis det jag kanske inte behövde. Vet inte hur jag ska orka skaffa nya vänner o ta mig ut o vara social.

Lider med dig. Förstår att du vill rädda vad räddas kan, samtidigt så måste missbrukaren själv ta till sig behandlingen innan det kan fungera. Jag råder dig till att skydda dina barn och dig själv i första hand. Ingen partner är värd en förstörd barndom och du måste också fokusera på dig - vad behöver du för att må bra?

@stegförframtiden2022
Det är så svår situation men de flesta anhöriga här på sidan känner nog igen sig.
Jag valde att lämna kaoset, jag gjorde allt jag kunde men blev så utsatt själv. Jag flydde som ett djur och lämnade allt tillslut. Jag mår ok idag, hamnar i dippar men saknar inte det helvetet för en sekund ens.
Givetvis finns det olika grader men så som han uttrycker sig i att det är nog bäst att du lämnar så säger han indirekt att han avser att inte lämna alkoholen.
Du kan inte ta beslutet för honom, du kan bara förmedla till honom var din gräns går och sedan följa den.
Han är vuxen och behöver göra val för sitt egna liv.
Ta hjälp av socialtjänsten om du behöver, barn ska inte behöva leva i det där o h inte du heller.

@Livrädd igen

En mardröm. Men du har tagit dig bort från honom (även om han dröjer sig kvar). Enda rätta vägen o tyvärr till ett högt pris - men fler år med en person som är så psykiskt instabil o får dig att må dåligt…nej. Du som alla är värd att inte behandlas så.

Styrka ❤️

Ja den här bergochdalbanan vill jag inte ha.

Ena stunden bekräftelse o samhörighet - sedan en alkoholindränkt person som sätter sig själv o sitt lidande framför allt o alla.

Är kluven inför att begära egen vårdnad nu.
Han har sagt flera gånger att det som är bäst för dottern o mig är det som gäller… blir ju lättare då man har egen vårdnad.. men då är det som att jag släpper all tro i att han kan ta sig upp. Som att jag klipper av dotterns band till sin pappa, som hon inte ens känner. Vet umgängesrätt o så - skulle aldrig vägra honom det, men då måste han ju vara nykter.

En mardröm av byråkrati, ensamhet, flyttlådor….

Behöver nog socialt umgänge men orkar inte riktigt ta initiativet själv just nu.

Min man har alkoholproblem. Större än vad jag anat tror jag. Blev tagen av polis och blåste 0,30 utanför Systembolaget kl 10.30.
Nu väntar vi på besked indraget körkort, alkolås eller varning. Jag bröt ihop när jag fick detta besked. Nu sa jag att nu tar du tag i detta annars får det vara då slänger jag ut dig.

Köpte alkomätare och bestämde att han ska blåsa varje dag, höll i 10 dagar sen en kväll när jag såg att han druckit vägrade han blåsa och blev sur. Och jag ledsen som vanligt.

Vi har 2 barn 14 och 11 år. De har nog aldrig reagerat över drickandet på det viset, han är aldrig ranglig, sluddrig och deckar inte men dricker mycket. Främst öl o vin. Köper 35 cl sprit ibland. Säkert 2-3 ggr i veckan. Ljuger om det såklart.

Han mår nu extremt dåligt. Har börjat spela på nätet, har fått rensa bankkontot. Han erkänt.

Han tycker det är lika bra att han sticker för han ser och vet hur illa jag mår. Jag vill att vi ska lösa detta att han ska sluta dricka helt. Jag kommer må ännu sämre om han ska ha barnen för då kan jag aldrig koppla av. Han kan inte hantera ekonomi, jag kan aldrig lita på att han är nykter när han kör osv.

Hur ska man få en person att ta emot hjälp?

Han har kontakt i psykiatrin då han har adhd och de har erbjudit hjälp innan. Äter inte medicin nu för han klarade inte alkoholproven som krävs.

Vad ska jag göra?

Nu när det känns som värst är det svårt att föreställa sig att det kommer bli bättre. Men att leva utan den ständiga bergochdalbanan som en missbrukare för med sig är en bättre tillvaro än att leva med personen. Att slippa ta ansvar för en annans sjukdom, ångest, beteende... att kunna fokusera på sin egen livskvalitet... det är så oerhört mycket värt.

Känner verkligen med dig och beklagar förlusten av din man❣️
Att bli ensam kvar efter att haft ett krig emot alkoholen är oerhört tufft.
Det finns så många obesvarade frågor om varför och vad som kunde blivit i framtiden.
Min man gick bort för ett och ett halvt år sedan och även om jag visste och trodde mig vara helt på det klara att det är en dödlig sjukdom, alkoholberoendet, så blev chocken och sorgen så stor. Att det är oåterkallelig är svårt att ta in.
Tänkte att om du har frågor så går det att ringa till den som har gjort obduktionen så förklarar han/hon allt de kan för dig.
Jag gjorde det och det kändes bra att få ställa frågor och förstå lite mer av det som de skrivit i sin rapport.
Sänder dig en stor kram🧡Azalea

Kommer tid kommer råd 🙏 såklart är du både ledsen och besviken, det var inte sådär det skulle bli och det gör så ont. Det kommer nog vara jobbigt länge, men plötsligt vänder det lite, mer och mer. Att gå till icke självvalt ensamhet är otroligt tufft, men det kan också ibland vara värre att vara ensam med en beroendesjuk. Kan du hitta nåt stöd hos kommunen, samtalsgrupper? En dag i taget, vi vet var du är ❤️ Och vi finns här

Ni är så snälla alla ❤️ Tack.

Det som gör det extra smärtsamt är väl att jag hela livet varit rätt ensam (haft ytliga relationer), rest, hoppat runt, alltid varit lite ”för mycket”…inte passat in på den lilla orten.

Har fått så fint stöd av min kille kring ångest o tankar om mig själv.

Det jag tar fasta på är ju just det någon av er skriver - flytta, ta paus, minst ett år från varandra med boende o vardag på det viset. Men ser så mycket ensamma kvällar framför mig… släkt o vänner är lite bristfälligt.. mamma finns.

Men jag har ju inget val, vårt barn ska inte växa upp med en aktiv alkoholist till pappa. Inget barn ska behöva uppleva.

Jag får sätta mig själv lite åt sidan o fokusera på mitt barn. Fast jag gråter inombords o vill prata prata… men vet inte med vem…utom just killen då som jag pratat sååå mycket med om allt…

Känns hopplöst idag ❤️‍🩹

Tack Backen123 för ditt inlägg i Förlorares tråd. Det värmde. Och jag har läst din tråd, förargats över att de i behandlingen la ansvar på dig som anhörig. Förhoppningsvis var det ett missförstånd. Jag förstår att det är otroligt svårt att lämna, men när insikt och vilja inte finns, så kan ni heller inget göra. Alkoholen påverkar hjärnan på ett bedrövlig sätt och den personlighetsförändringen är hemsk. Den går inte att leva med. Jag tror att många skulle behöva någon annan typ av medicin eller annat för att må bra, men är viljan större att dricka då är det kört. Då fortsätter medicineringen med alkohol med ännu större personlighetsförändringar som följd. Så var stolt Backen123 för att du hittade vägen ut ur det.

Jag har varit nykter i mer än 6 år, men min man vill inte sluta dricka. Han köper hem stora lådor öl och vin från systembolaget. Och dricker varje kväll. Vi är fyllda 70 och han tycker, att jag kan unna honom detta. Han är förbjuden av barnen, att dricka tillsammans med dem och barnbarnen, så det gör han inte. Men då måste han ju ha abstinens, men det erkänner han inte. Läkaren tog peth på honom, som var mycket högt. Han höll då upp till nästa peth och läkaren grattade honom. Men han fortsatte dricka direkt. Vi har varit gifta i snart 50 år och druckit tillsammans tidigare. Jag har funderat på, att lämna. Men beslutat, att stanna. Har satt + och - på en lista. + överväger!

@förlorare ❤️