Senaste kommentarerna i forumet

1 1/2 sedan det var över för oss på riktigt nu, han flyttade hem till sin stad och lämnade allt, jag fick sköta husförsäljning, tömma, städa hela förra sommaren. Jobbat med skammen och sorgen och en längtan efter oss, honom, han som jag gifte mig med. När jag bröt upp så kände jag en avsky inför den mannen jag svarade ja till året innan i kyrkan. Han förvandlades så fort från en fräsch trevlig man, till en aggressiv, en som inte brydde sig om sig själv eller mig.
Nu lever jag i en nygammal relation, vi känner varann och har det lugnt och bra. Men nåt gnager i mig, och jag förstår det är fortfarande längtan och sorgen och även över det kan jag klandra mig själv, hur kan jag överhuvudtaget känna så.... Men så läste jag en artikel idag, om en kvinna som bröt upp ifrån sin stora kärlek pga av otrohet, där dom hade kämpat men till slut fått ge upp. Idag föreläser hon om kärlek och att man fortfarande kan älska en person fast man vet att det aldrig blir vi, något mer. Det var så tröstrikt, så skönt att känna att det är ok, det får vara så och det blir bra ändå. Låta sorgen få blekna ifrån det fina som fanns så kanske minnena från kaoset och allt det där som gjorde så ont får ta mindre plats. Kram på er alla som kämpar på där ute, ni är starka och jag lovar en dag vänder det oavsett om ni går vidare eller blir kvar ❤️

Jag håller med vännerna ovan. Flytta fokus från honom till dig. Vad behöver du för att kunna orka med hans resa? Finns det saker redan nu som du saknar som han inte kan ge pga spriten och hans mående? Sätt ord på det, för din egen skull.
Jag var medberoende först åt min bästa vän i 20 år och sedan åt mitt ex. Jag kan bara råda dig till att ställa dig framför spegeln och intervjua dig själv om vad du behöver. Från en alkoholist med psykiska besvär får du inte svaren. Rädda dig själv. Först då kanske, kanske, du kan stötta honom. Men radera inte dig själv i processen. Det är vi medberoende experter på att göra och det sliter ut oss.

@wwkkk
Hej wwkkk! Jag säger också välkommen hit!
Det är bra att du har hittat hit! Och det är väldigt positivt att din kille har sökt hjälp.
Och precis som @Snödroppen och @Ullabulla skriver, tänker även jag att du skulle kunna fokusera på din egen resa.
Hur vill du spendera din fritid. Vad gör du för att må bra.
Vad behöver du i ditt liv.

Jag kan känna igen mig i att det är lätt att hänga på krogen med andra vänner som gärna hänger på krogen. Och med facit i min hand, så har jag noll kontakt med de jag har hängt med på krogen.
Och jag ville aldrig hänga där.

Jag valde att gå min egen väg och idag lever jag som jag önskar, men det har tagit oerhört mycket tid att komma dit.
Jag har också tagit hjälp av vården, för jag var så sjuk i mitt medberoende att jag hade förlorat mig själv.
Jag var hans vårdgivare, försörjare och hotell.
Genom vården fick jag så bra verktyg.

Och om du inte vet vilka behov som du har just nu, så är det inte så dumt att ta reda på det. Kanske genom yoga eller meditationer om du är nyfiken på att lyssna inåt.

Jag visste hela tiden att jag inte ville leva med en man som drack varje dag, men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det, eftersom han inte ville acceptera att flytta ut eller att jag gjorde slut.

Det var när jag satte tydliga gränser som han ville flytta ut och göra slut och jag var så tacksam. Jag hade väntat på den dagen i flera år.

Men för att komma fram till att jag behövde bryta, deltog jag i utbildning till mindfulnessinstruktör, mediterade i åratal och åkte på retreat. Jag lyssnade inåt och visste hela tiden vad jag behövde göra. Och det var just meditationerna som vägledde mig. Och stödet från en psykolog fick mig att våga prioritera mig själv.

Nu har jag landat och levt mitt liv som jag alltid velat. Fast den här långa resan hade ett pris. Jag önskade skaffa barn och det var just den här alkoholisten som jag valde då jag önskade bilda familj. Och när jag insåg hans problematik, då ville jag inte ha barn längre. Jag kämpade med honom i mer än 10 år.

Idag är jag ändå tacksam att mitt liv är som det är, utan barn. Jag behövde lära mig att sätta gränser. Det kunde jag inte alls bra innan. Och jag tänker att det är som det är. Man kan inte få allt. Jag uppskattar varje ögonblick av livet och jag njuter mer än någonsin.

Kanske för att jag vet hur det kändes av att vara fången i mitt eget hem.

Ta hand om dig.

@Ullabulla @Snödroppen

Tack för era svar! Det betyder mycket att höra från andra. Tycker inte ni är hårda, jag skriver här för att få lite perspektiv och hjälp :)

Hur vet jag vad jag behöver?

Jag får mycket stöd från honom också under mina sämre dagar (som ej är relaterade till hans alkoholanvändning). Självklart har hans tankar om detta påverkat oss, och mig. Vi har det bra annars, och det känns som att vi båda ger och tar i förhållandet. Att jag får mycket positivt av att vara med honom också.

Hade varit ”lättare” att lämna om det bara var dåligt, om jag kände att jag gav upp för mycket och att detta skapat bråk och tjafs. Nu får jag både det bra och dåliga.

Kommer aldrig kunna göra slut med honom. Vill bara att han ska må bra. Det här är så svårt ☹

@Haga
Lite i taget ... Du verkar ju ha god kommunikation till din nya om hennes problematik och det du varit i tidigare. En god kommunikation tror jag är A och O i detta, och annars också förstås.
En helt ny värld som du säger öppnas.

Var på middag häromdagen och hörde ett "ptsscch". "Åh nej, vi har ju inte ens börjat med middag", hann jag tänka.
Kändes som hjärtat började slå dubbelslag. Vissa situationer, ljud sätter igång stressreaktion. Hur ett ljud kan trigga i gång så mycket. Det visade sig att det "bara" var en läsk som öppnades. 🙄
Tid behövs ... Och däri tålamod.

Sköt om dig, och er! 😉
🌹

@Tröttiz Tack, ja är verkligen en ny ganska konstig känsla att inte gå omkring och oroa sig för när hon ska spåra ur, bli förbannad, när förändras hon osv osv. Nu kommer ju min alkoholist gäcka mig lång tid framöver då vi har barn ihop men är ändå en distans man får som är viktig.

Nu ska man bara jobba bort all oro och se till så man inte för över den till nästa person som absolut inte förtjänar det beteendet. Kommer säkert gå bra men är inte det lättaste att gå från att det normala är alkohol, konstanta bränder att släcka, explosioner och konstigheter om vartannat som man konstant ursäktar och mörkar. Till att det normala faktiskt är att veta att det inte är några explosioner, man kan dela en flaska vin utan katastrofer, man behöver inte oroa sig eller ursäkta osv... Som Alladin sa.... En helt ny värld :-)

@Tröttiz
Tack för att du säger det! ❤️
Visst är det skönt att känna igen sig.
Vi behöver det.

Hej
Jag förstår ditt engagemang och jag har själv varit där.
Min första spontana tanke och känsla är precis som @Ullabulla skriver att fokusera på din egna resa mer.
Det är jättesvårt men viktigt för dig, för honom och för att er.
Han är ansvarig för sin resa.
Vad jag glömde fundera över var vilka behov jag hade i relationen, vad en frisk relation egentligen innebär och vad jag själv faktiskt försakade.
Han verkar inte vara förmögen att ha en frisk relation och vägen dit verkar vara lång så ta hand om dig själv och fundera över var dina gränser går.
Allt gott!

Hej wwkkk och välkommen hit!
Att stå på sidan, vänta hoppas.
Kunna stötta/lyssna komma med förslag och "anpassa" sig så att den som dricker ska få det lättare att klara sin resa.
Allt det gör vi anhöriga så gärna i en ambition att det ska hjälpa.

Dessutom blir vi då mer delaktiga i problemet och får liksom ett finger med i spelet.
Och det vill man gärna ha som anhörig till någon som är sjuk.

Men om du backar lite och läser det du skrivit så kan det vara så att det är en lång väg kvar innan hållbar nykterhet kommer.
Det beror förstås på hur motiverad din kille är.

Men tänk om det skulle få bli hans resa,hans beslut och att du antar en mer passiv roll?
En där du fokuserar på dig och vad du behöver?
Stå på sidan och hejar på men gör inte så mycket mer.
Det är mitt råd.
Varför jag skriver så beror på min och många andra anhörigas upplevelse och liv kring en som dricker för mycket.
Läs runt härinne och ta till dig det som passar dig.
Återigen,välkommen hit och låt inte mitt kanske lite tuffa svar hindra dig att fortsätta läsa och skriva härinne.

Tillägg.

Han vågar inte berätta för sina vänner hur han känner, så de vet inte om att han sökt hjälp och vill dra ner/sluta. Han är en heavy drinker och har alltid varit "den roliga" i gänget som aldrig säger nej. Han tänker att de inte skulle ta honom på allvar om han berättar att han vill sluta (vilket jag tyvärr också tror, men det säger jag inte högt).

Min kille har självmant och utan påtryckning sökt hjälp, men har ännu inte fått komma till ett bedömningssamtal. Väntetiden är ca 1 månad från dagens datum.

Hur ska jag agera till dess?

Han dricker fortfarande regelbundet tillsammans med kompisar, AW osv och det är ett stort inslag i livet. Det ger honom mycket, det är roligt och socialt, men han vet att det blir alldeles för mycket och att han mår dåligt av det. Han dricker även av ren vana och för ångestlindring. Av alla anledningar dvs.

Han får extremt mycket ångest, vet att det är fel och vill kunna må bra. Han försökte ett uppehåll nyligen, men trillade dit efter någon dag. Han är så ledsen, besviken, arg och hatar sig själv.

Jag har försökt vara stöttande, betonat att det är modigt av honom att söka hjälp och att det är ett stort steg på vägen. Att jag är stolt över honom att ens höra av sig till mottagningen.

Tänker mycket på att inte skuldbelägga och uppmuntrar honom att berätta för mig (vilket han gör) när det händer eller han mår dåligt. Är tydligt med att säga att jag uppskattar hans ärlighet och att han ska känna sig trygg med att berätta för mig. Att han inte är ensam.

Alkohol och umgänge på krogen osv är en stor del även i mitt liv, men är inte ett problem på samma sätt. Jag behöver inte alkohol för att umgås, dricker rimliga mängder, kan gå hem i tid och har inga problem med att ta en vit paus. Vi har många gemensamma vänner som vi umgås med, på detta sätt, tillsammans.

Nu när han verkligen vill sluta vill jag inte vara med och uppmuntra den formen av umgänge. Försöker föreslå andra aktiviteter, att göra saker med mig istället när han har ångest osv, men det blir nästan alltid att han hamnar med sina gamla kompisar på krogen.

Han är så otroligt ledsen över allt och hatar sig själv. Det skär så mycket i mitt hjärta att se honom så här. Har frågat honom hur jag kan stötta honom på bästa sätt, men han säger att han inte vet.

Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska agera. Ska jag se på och ”bara” stötta? Ska jag sätta krav? Ingenting?

@Självomhändertagande
Ja .. Att hamna in i annans karusell.
Men till slut fokusera på sig själv. Få den styrkan.

Du skriver så bra, och igenkänning är stor.
❤️

@Åsa M
Läste just ditt inlägg och fick upp en gammal bild från mitt kök. Mitt ex rökte i köket även om jag sa att jag inte ville det. Han "tog över" mitt hem på ett sätt. Och i mitt fina kök stod det tomma 3 liters kartonger staplade på varandra så man kunde tro att det var en återvinningsplats för de där 3 liters boxarna. Det var på den tiden som han hade pengar kvar. Sedan tog pengarna slut. Han lekte affärsman i flera år. Och levde på mig och så fick han sin pappa att föra över pengar. Då kunde han köpa billig sprit som han blandade ut med läsk. Eftersom han inte fick dricka i mitt hem längre, valde han att dricka på en vacker utsiktsplats och stå och halsa ur en halvliters spriteflaska. Efter att han flyttade berättade han att han drack överallt. Ur den där spriteflaskan.

Jag visste aldrig var han var, jag kunde laga middag och han lovade att komma hem. Men han kom oftast när jag somnat och det sista året som han levde i mitt hem minns jag inte att vi åt en måltid tillsammans.

Jag kan inte förstå att jag levde så. Varje kväll undrade jag var han var. Hade han dött. Hur kom det sig att han kunde konsumera alkohol utan pengar. Kände till hans ekonomi, där han gick från att vara ekonomiskt oberoende till personlig konkurs. Jag visste inte att pappan lät underhålla hans alkoholintag med pengar som han hade sagt att han behövde för mat.

Mat fick han av serverat av mig. Även om han sällan åt.

Jag behövde skriva av mig. Tänker nu att det är inte konstigt att jag inte hade energi för att ta hand om mig själv, som jag borde ha gjort. Jag är en engagerad och problemlösande människa som fastnade i ett ekorrhjul. Att pröva hjälpa honom från att dö.

Som medberoende kan man behöva hjälp att ta sig ur.

Jag hade flera i min omgivning som sa att jag var medberoende, men jag förstod inte vad det innebar då.
Det tog tid. Och genom detta forum har jag förstått vad ett medberoende verkligen handlar om.

Ekonomisk katastrof. Oceaner av tid och fokus på ett missbruk som jag aldrig kunde påverka. Han ville fortsätta dricka. Och jag vill inte veta mer om akutinläggningar då han ramlat och skadat sig allvarligt.

Jag var tvungen att bryta helt och stänga av. För att kunna gå vidare och få ett friskt liv. Och våga tro på kärleken igen.

Och nu har jag verkligen landat i den nya friska relationen. Men för att komma dit, så behövde jag fokusera på mig. Och jag övade i några år på att vara varsam med mig själv. Och ta reda på vad jag vill, vad jag behöver. Och göra det, efter min förmåga och efter mina behov.

Och vara inkännande med andra. Och jag vill aldrig mer "gå in och hjälpa" som jag gjorde. Men jag har också förstått varför jag gjorde det. Var det kommer ifrån. Och hur jag skulle släppa taget om det.

Och hjälpa mig själv.

Känner igen känslan. Jag kan inte stå ut med att se exets favoritboxvin i tidningsannonser ens.
Man måste jobba sig igenom det bara, och fokusera på sina egna behov, sina egna gränser. Sätt dem, håll dem.
För min del tog kärleken slut när jag märkte hur djupt i skiten han var och hur lite han brydde sig om vad hans sjukdom innebar för honom, för mig och för oss. Den som är sjuk tenderar att vara egoistisk. Suget ska ha sitt. Vi som är medberoende accepterar det för länge, för vi tror att vi måste det, för att det är snällt och omtänksamt. Det är det inte, tycker jag. Fokusera på dig!

@Haga
Härligt att höra att du hittat en tjej och att den relationen är sund. Fint att hon också förstår problematiken. 🥰

Jaa ... gamla vanor sitter i. I ett medberoende är man ju alltid redo för ett kaos, vad kan komma att gå fel. Man är så på sin vakt. Att aldrig kunna slappna av. Det går inte om av sig själv över natt.

Allt gott till dig 🌹

@Blomman 1234 jag lider med dig. Alkoholism är vidrigt, både för den som är sjuk och för den som är medberoende. Dra gränser och tänk på ditt eget mående, det kommer alkoholisten aldrig göra.

Hej panalee!

Du startade en tråd med en frågeställning som får mig att anta att du själv letar sätt att hantera livet med någon som har beroendeproblem. Även om det inte finns några enkla svar på den frågan så är det många som beskriver att det är hjälpsamt att inte gå ensam med tankarna utan söka stöd, precis som du gör här. Om du vill får du gärna skriva lite mer om din situation, så blir det lättare för andra att komma med tankar och erfarenheter. Ibland får en skriva några gånger för att tråden ska "komma igång".

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

@Sköldpadda12
Du har fått bra svar här. Det är alltid upp till den som missbrukar hur den vill göra. Idag ser jag klart på mitt tidigare liv och på alla mina försök att hjälpa mitt ex. Men jag förstår också att jag ville hjälpa mitt yngre jag. Jag har varit sjuk i en bipolaritet och alkoholen lirade aldrig bra för mig, så jag valde bort den. Jag trodde att jag kunde få mitt ex att göra samma resa att sluta med alkohol, då jag dessutom tog mig ur alla mediciner under vår tid tillsammans. Men det var då jag förstod att han var alkoholist. Och det var då jag förstod att han ville inte bli nykter. Han vägrade flytta och jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Så jag gick till en psykolog och lärde mig att sätta gränser. Nu "hjälper" jag ingen annan än mina föräldrar och nya friska pojkvän. Jag hjälper alltid mig själv i första taget. Men det tog mig flera år att komma dit.

I somras hittade jag ett brev som jag skrev till hans läkare med avsikt att överlämna, men som aldrig blev överlämnat. Jag vet att han ljög för sin läkare om livsstilen. Då jag berättade för min psykiater att jag tänkte lämna brevet till hans läkare sa hon att det är att gå bakom ryggen. Jag var förtvivlad. Brevet är skrivet för 5 år sedan. Det skulle inte lämnas över till hans läkare.

Jag skulle lära mig att sätta gränser. Så att han ville göra slut och flytta själv.

Idag har jag stängt dörren för all kontakt med honom. Jag gav honom allt. Och det var mycket. Men jag skulle verkligen lära mig, att hjälpa mig själv i första rummet. Då jag hjälpt alla som vänt sig till mig, i stort sett sedan jag var den snälla lilla flickan.

Och vad vill jag säga med detta. Att vi ska göra den resa vi ska göra. Vi lär oss av erfarenheter. Det är tufft på många sätt. Och en kamp.

Och det finns inget som hindrar en att hjälpa sig själv under denna resa. Om det bara handlar om att gå till gymmet ett par gånger i veckan, träffa vänner, eller göra annat som känns bra. För dig. Du är värd ett bra liv.

Ta hand om dig!

@gros19
Vilka otroliga nyheter! Kommer plötsligt att tänka på mellanstadiet, då orden tro, hopp och kärlek stod på många vykort som jag förknippar med en klasskamrat. I den åldern tänker man inte så mycket på innebörden, men under livets gång förstår man att det är ord som har betydelse. Och jag tror att kärleken är störst av allt. Jag tror att kärlek kan flytta berg när berg behöver flyttas. Kanske kampen inte behöver vara samma kamp längre. Jag hoppas att ni kan landa i dessa förändringar. Och bara stanna upp och känna tacksamhet för alla goda nyheter. Just nu. Det är så vackert. Och hoppfullt!

@Haga
Ja det har du rätt i, det är inte vad jag ville höra men behövde verkligen få höra det.
Jag har länge funderat på att lämnat honom men är så orolig vad som kommer att hända honom då. Kommer han att gå i botten och förlora jobbet...
Eller kommer han göra slag i sina hot att hänga sig...
Ja jag vet att det är bara han som kan ändra sitt beteende, jag kan inget göra, men jag älskar ju honom.
Nu har jag i allafall pratat med en av våra vänner om att det han gör /säger är hans åsikter inte mina och att han har problem. Hon förstod direkt att det var alkoholen som var problemet.
Sa också ifrån igår, gör du dumma saker så får du själv ta tjuren i hornen och reda upp det, blanda inte in mig. Du är vuxen och får ta konsekvenserna av ditt handlande.

@Haga
Det var ett kristallklart svar.
Hälsningar från en som lämnat och fått tillbaka livet.

@Självomhändertagande
Känslosamt inlägg .. 😣 det hade jag också önskat, att skriva till mitt yngre jag att ta hand om mig bättre. Det behöver man. Att tänka på vad man själv behöver i allt kaos. Märker nu att jag inte helt kommit från det förflutna. Sådan jäkla tid det tar.
🌹

@Sköldpadda12
Nära att tro det , som sagt kan det få olika följder. Men som sagt, den anhöriga i mitt fall hade provat allt. Arbetsgivaren var kvar att göra, och det funkade.
🌹

@tröttiz & @Åsa M, tack för att ni delar med er.
Jag ska fundera kring det faktiskt. Känns lite olustigt att bryta ett förtroende bara, hur ska hon kunna lita på mig om jag gör något mot hennes vilja, samtidigt - kanske är det knuffen som behövs för att hon ska ta hjälp på rikitgt!

@Lyckoslanten
Hej och välkommen hit. Så bra att du skriver här. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Idag är jag fri ifrån mitt medberoende, men det höll verkligen på att ta kål på mig.

Det jag vill lyfta i det du skriver är dina planer du har för dig själv. "Själv så ska jag börja promenera 30 min varje dag för det är det som jag behöver och efter en månad så ska jag promenera en timme." Fortsätt med att göra det som du behöver och ta hand om dig. Du är ansvarig för hur du vill leva ditt liv. Och att sätta mål för dig liksom att genomföra dem är en bra plan. Hur vill du mer ha det i ditt liv?

Kanske du kan söka ett stöd inom vården och fokusera på dig. I den meningen så skriver jag även till mitt yngre jag. Jag önskar att jag hade tagit hand om mig bättre tidigare, men jag förstår att jag behövde lära mig att sätta de gränser som jag satte till slut.

Fortsätt skriva här. Jag önskar dig allt gott. Du förtjänar att ha ett fint liv.