Senaste kommentarerna i forumet

En 75:a per vecka. Och jag har en blodhundsnäsa.och vi sov i samma säng.

Hej förlorare.
Ja visst är det väldigt tragiskt när en människa dör indirekt av sitt missbruk.
Min historia är lång,men jag ska korta ner den.
Jag levde också med en jättefin och omtyckt man som "ibland" drack för mycket.
Vi bröt efter 20 år då han inte klarade det ultimatum jag ställt.
Jag fick då månaderna efteråt veta att han bara druckit cirka en sjuttiofemma sista tiden vi levde under samma tak.
I min värld var han nykter i två år efter att jag ställt ultimatum.
Hans drickande eskalerade väldigt snabbt efter vår skilsmässa.
Han blev nykter efter tre år då jag skjutsade honom till behandlingshem.

Jag visste under de tre år han drack kopiöst att jag tillfälligt hade kunnat stoppa utförskurvan.
Men jag fick lära mig av beroendeterapeut att det förlängde bara processen.

Sen dog han efter 2.5 års nykterhet i magcancer.
Min skuld var enorm.
Både att han drack ner sig totalt och att jag inte levde med honom och fick iväg honom till läkare så att cancern upptäcktes tidigare.

Men där vet jag att jag snubblar på mina egna tankar.

Så min fråga till dig är:
Var någonstans blev det ditt ansvar och din skuld hur mycket och när din man drack?

@Backen123
Jag tror att många känslor kan uppträda inför mötet, men att själva ögonblicket kan bli så roligt. Men vi har nog alla olika förväntningar och upplevelser, av att möta nya människor. Och många av oss har varit utlämnande här. Det är man inte med vem som helst.
Vad fint att du hade stöd av hans exfru och vice versa.
Jag har fint stöd av min nya pojkvän. Igår berättade jag hur jag slängde alla parfymer jag köpt tidigare, under åren med mitt ex, då jag fick kritik för att de inte passade på mig. Då förstod jag hur han tryckte ner mig. För att han skulle manipulera mig. Jag är så tacksam för en frisk relation idag.
Det känns som jag har fått ett helt nytt liv ❤️

Det finns något jag bestämt mig för och det är att inte tvivla på vad jag upplever förrän jag får bevis om motsaten. Minns inte att jag fått det. Ni vet ju båda hur situationen ser ut så att leta flaskor m.m. är ju meningslöst inget din man blir nykter av. Skälen att dricka är oändliga. Det dummaste (och roligaste) jag hört var när en person sa att han blivit lurad på systembolaget när han skulle köpa alkoholfritt.

Det finns en aspekt vad det gäller barnen som är viktig också tycker jag och det är att en person med beroende inte är inte närvarande, utan antingen påverkad eller upptagen av tankarna på när han ska dricka. I bästa fall upptagen med tankarna på att han ska sluta, men ändå inte närvarande fullt ut. Mitt råd är tvivla aldrig, även om du någon gång skulle ha fel. Chansen är väldigt liten dessutom.

För det första. Beklagar sorgen. Förstår att det här känns chockartat. Du får ta det här inlägget för vad det är - någon som inte har någon aning alls utan bara gissar. JAg kommer från beroendesidorna. Det är ett rätt vanligt beteende att beskriva att man ”passar på” när den som begränsar alkoholintaget är bortrest. Jag tror på nåt sätt att du borde ha märkt om han drack annars. Man blir seg och ”slarvig”. Du borde ha hittat nåt.
Nu vet jag inte hur obduktioner och obduktionsrapporter funkar, men det borde kanske ha stått om det varit något mer fel?
Om jag gissar, så tror jag att du verkligen har bidragit till att han har haft ett kontrollerat intag. Och att han också har varit nöjd med det. Du beskriver att han hamnade i ”inget stopp”- fortsatte att dricka på natten etc. Jag har hamnat i det vid några tillfällen. Väldigt obehagligt för man tappar kontrollen. jag tänker att det hade varit svårt att dölja ett sånt typ av missbruk om det varit aktivt. Du hade troligtvis hittat honom i berusat stadium nån gång.
Så min gissning är att han valde dig. Han valde ert liv tillsammans. Och att du inte alls var medberoende utan satte gränser runt dig och er som ni båda kunde leva med. Att han sen ”passade på” när du var bortrest och det gick alldeles överstyr har med hur hans hjärna reagerade på alkohol att göra. Jag förstår att du kanske har skuldkänslor över att ha tillåtit drickande alls, men jag tror kanske inte att det hade blivit ett annat utfall om du nekat helt. Beroende är knepigt. Jag tror att du har gjort vad du kunnat i det här. Önskar dig att du kan släppa grubblandet och gå vidare. Du verkar vara en väldigt klok person.

Jag tycker du gör helt rätt. Fokusera på dig. Att leva med en missbrukare är fruktansvärt jobbigt. Önskar dig all styrka!

Ta tag i det här nu. Ett råd från mig och lita inte på att det bara är öl i en burk. Det kan vara utbytt eller spetsat med annat, sen behöver du ju inte anklaga honom för det. Gå fram och be om lite i ett glas till dig. Vill han inte ge då är det säkert nåt annat där i. Annars ska du absolut smaka av det och känna efter om det är spetsat.

Min man gick hastigt bott. Obduktionen visade 2.25 promille i blodet och 3.06 promille i urinen.

Det lämnade mig totalt chockad. Visst tjafsade vi om alkoholvanor men han städade upp sig. Jag var bortrest veckan han gick bort och då nu när jag sett kontoutdragen köpte han alkohol må, ons och fre.

Först sa jag att han druckit väldigt lite för vårt vin som vi hade hemma var orört och boxen han hittades med var inte taget så mycket ifrån. Sen hittade jag 2 boxar som ihopvikta paket in och utvända i soptunnan. Det är så klart en mycket stark varningssignal till att smyga med alkoholen när man viker dem till små askar ut och in.

Jag kan inte förstå hur han har kunnat smyga så här. Har letat överallt efter undangömda flaskor och liknande och hittar inga någonstans.
Kan han fått ett megaflipp medan jag var bortrest eller smög han hela tiden?

Jag ska leva resten av mitt liv med att aldrig få svar på vad som hände och hur dålig han egentligen var.

Vi har under årens lopp haft några incidenter med alkoholen. Att han somnat och börjat dricka igen när han vaknat runt 3-4 när normala människor lagt ner att dricka och gått och lagt sig.

Antar att jag varit medberoende och blundat men tycker jag varit noga ändå. Vi har druckit allt mer sällan och för att få stopp på hans gå upp och börja om så hällde jag ut det vi hade kvar eller vägde boxen inför honom.

Han var en fantastisk man men med tanke på att jag hittade 2 ihopvikta kartonger ut och in som små vanliga bruna lådor så var han förstås väldigt smart också.

Nu sitter jag ensam med lån, fordon och problem som ett stort berg och han tog ju hemligheten med sig I graven.

När drack han.. efter att jag somnat?

Inte en enda flaska eller nåt spår förutom de 2 boxarna i soptunnan.

Han jobbade som vanligt hela veckan. Han var på jobbet och var älskad på sin arbetsplats. Alla blev chockade av hans bortgång.

Fick veta att han gått bort av stroke och att berusningen garanterat hjälpt till. Inget om levervärden eller skrumplever. Det svider att de inte lämnat ut det så jag hade vetat om han hade problem alkoholen. När obduktionsrapporten kom så var han redan begravd.

Hade de lämnat ut det om det varit något onormalt där? Så att det bara är så att är värdena normala så ger de ingen upplysning om det.

Inga spår av mediciner eller nåt sånt.

Jag har så klart enorma skuldkänslor för att jag accepterat att vägning av boxar mm lugnade ner honom och att det ändå kändes rätt kontrollerat.
Jag lurade så klart totalt mig själv där.

Själv så har jag slutat helt nu men det var ju försent. Jag älskade min man otroligt mycket och avskyr att jag missade så mycket att han mist sitt liv.
Samtidigt är jag imponerad över att jag hittade ju alla skrymslen och vrår och fick stopp på alla gömmor så att han fick sitta och vika dem ut och in till små lådor ner i soptunnan för att undkomma mig. Tyvärr så får jag bara kontoutdrag från månaden han gick bort så jag kan inte se hur det såg ut tidigare månader.

Hur kommer jag över det här. Att min man hellre drack ihjäl sig än valde vårt liv. Vi hade ett fantastiskt liv tillsammans om vi inte tjafsade om alkohol.

Jag själv var så klart på helspänn om vi drack. Visste lätt att det blev för mycket för honom. Städade undan vin och öl när han blev berusad och ställde fram vatten. Han var okej med det annars ville jag inte att vi skulle dricka alls men det kanske fanns en gömma som han smög till som jag aldrig hittade.

Ja mitt liv är totalt tragiskt nu. Hur går man vidare?

@Snödroppen tack
Vi äger ett hus så lite pengar skulle jag nog kunna få ut men ändå svårt med min lön att köpa en lägenhet då man har barn.Mem jag står i lägenhetskö så det kan ju gå.
Beslutet att lämna honom har skett i mitt huvud flera gånger och en gång sagt till honom då var jag verkligen klar.Men så lovade jag att försöka och så sitter man här igen

@Saber ❤️ Tack för svar
Känner jag efter så älskar jag inte honom men vi har två barn och jag är orolig hur han skulle hantera en separation. Han har mått dåligt i flera år men för några månader sedan börjat ätit antidepressiva.Känner att hans humör blivit lite bättre men lång väg kvar och tror han behöver annan hjälp.Han är väldigt arg och kan tända till fort.
Idag har han skrikit åt mig framför vår son.Han har en väldigt hög röst så blir otroligt jobbigt och tycker så synd om sonen som satt bredvid och började gråta😔
Varje gång han dricker så älskar jag honom lite mindre så finns inga känslor kvar för min del men känner ändå hopplöshet att lämna. Vet att han skulle blir både arg och besviken och vet att han tycker det är så illa när man separerar med barn för man förstör familjen. Där vet jag att han har helt fel för det finns ingen i familjen som mår bra när en person dricker och beter sig som han gör så han har faktiskt bara sig själv att skylla .
Men rädd att han skulle bli elak och förstöra sen även för hans mående så finns det en oro i om han gör något mot sig själv.

Vill prata med människor men jag upplever att jag har fel människor omkring mig. Kanske är jag medberoende i fler situationer - vänner som jag ska finnas för, som pratar om sina problem men jag nästan aldrig om mina.

Känner ofta att det inte finns något som kan ges till mig i såna samtal, vill få nya insikter o komma framåt.

@Snödroppen @Åsa M tack för värmen.

Vet bara inte vilken hjälp jag kan få i det här lilla samhället. Har själv dålig erfarenhet av att få hjälp - genom min psykiska ohälsa o skräck inför förlossning… är väl bittert sätt att tänka på men jag har såna erfarenheter tyvärr… den som försökt hjälpa mig genom ångest o lyssna är dumt nog min föredetta sambo med alkoholproblem 🤭

Usch. Försökets fokus på mig själv o lillan men är uppgiven inför framtid med ensamhet o eget ansvar för den lilla 😢

@minresamotlugnet
Som @Åsa M skriver, vi finns här. Du är inte ensam.
Be om hjälp är mitt råd.
Det fick mig att bli fri, i mig själv, allt fantastiskt stöd jag fick.
Du tar ett jättekliv framåt med det beslutet.
Styrkekram

Lögnerna är svårast och de gör att man slutar tro på sig själv och sina egna instinkter. Våga tro på sina egna känslor. Skriv ner dem. Dokumentera. Då kan du gå tillbaka och vara säker- jo, så här var det, det här hände. Det är så lätt att dras med i djävulsdansen och den alternativa verkligheten som finns hos en alkoholist. Som medberoende förstår man knappt att man är indragen förrän man sitter i ett djupt hål och undrar hur sjutton man ska ta sig ut.

Du orkar igenom detta, vi finns här! Och du kommer vara så glad i efterhand att du tog steget. Det är så många fina människor här som gått genom ett helvete pga alkohol. Men vi klarar det. Ett litet steg i taget. Kram till dig!

@Ellemay
Jag är pensionär så har andra förutsättningar men känner igen detta smygdrickande. Sambon har vänt sig till kommunen frivilligt den här gången. Det är först när jag talar om att jag vet att han dricker som han erkänner. Förut kom det beskyllningar och förnekelse. Alkoholister är mästare på att ljuga. Han har tittat mig i ögonen och ändå ljugit. Nu har han kommit så långt så han erkände när jag talade om att jag vet. Måste ha bevis för jag vill inte beskylla honom om jag inte vet säkert.
Har du funderat på att ställa dig i bostadskö. Även om du inte är beredd att flytta nu så är det en säkerhet ifall du framöver behöver annan bostad.
Jag ringde alkoholhjälpen och det var ett bra samtal så det kan jag rekommendera. Bara att sätta ord på sina tankar kan vara till hjälp. Kommunen har också anhörigsamtal enskilt eller i grupp. Sök hjälp för egen del för att reda i dina tankar och var rädd om dej. Du kan bara ta ansvar för ditt liv. Stå på dig i det du känner. Hoppas det ordnar sig!

@Åsa M

Förstår. Vill tro att nån alkoholist måste ha fått insikt o gjort det som behövts…. Men mina gränser är dragna nu. Inge mer alkohol i min dotters o min vardag. Vi tittade på en lägenhet igår o jag tar den.

Svårast är väl att jag inget kan göra o att jag får vänta o se. Sen ska jag ju inte vänta utan leva mitt liv..sen kanske jag omedvetet slutar vänta någongång längs vägen.

Känner mig bara så sjukt ensam just nu. Ensamstående till en ettåring…var inte så jag tänkte mig familjelivet.

Tack för svar. Ska tänka på hur jag ska gå tillväga, antingen socialförvaltningen eller annat samtalsstöd.

Hej fiolen.11 och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har hittat hit och startat en tråd här, modigt och klokt! Berätta gärna lite mer om hur det är för dig så kan vi försöka vara ett stöd härifrån.

Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart så just därför får du också gärna skriva igen, om du vill såklart!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det låter så likt min historia och verklighet. Största skillnaderna är att vi inte ha några gemensamma eller hemmaboende barn och att min sambo inte förnekar sitt drickande utan har tagit hjälp, går i samtalsgrupper och har regelbundna möten med en alkoholterapeut. För mig var inte heller själva drickandet (han söp sig inte redlös, han var inte arg och odräglig) själva problemet utan just hemlighållandet, smusslandet och ljugandet. Han har enormt lätt för att ljuga och jag kan inte lita på att jag får rätt bild av verkligheten. Jag tror inte att han dricker, är otrogen eller ljuger om annat. Men jag VET inte och det tär på vår relation. Han smygäter också godis och värktabletter. Han har tack och lov alkolås i bilen, vilket är enormt skönt.
För min del är det ett krav att han arbetar med sitt beroende. Han har en hel del bakåt i tiden att reda ut och lära sig hantera och alkoholen i sig är en del av problematiken. Alkoholister ljuger, det hör i alla fall ofta till. Han vill vara helt nykter, han vill att vi ska leva ihop och att jag ska kunna lita på honom. Om vi kommer dit återstår att se. Ett återfall har han tagit hittills, med samma beteende (gömma undan, neka och först vid bevis erkänna). Jag tror att han håller sig nykter idag, men det trodde jag även innan återfallet. Hade vi haft en enklare vardag hade jag lämnat honom direkt efter återfallet. Nu sitter vi fast tillsammans på ett annat sätt med gård och djur. Vi har det bra tillsammans på många sätt, men beroendet och beteendet försvårar och förstör.
Även min exman, far till mina barn, dricker. När barnen var små (nu vuxna) var det jobbigt att "låta dem ta smällen", samtidigt som de hade en skön fristad hos mig. Jättesvårt att råda dig, men jag hade krävt att han tar tag i problemen, inte minst för barnens skull.
Önskar dig lycka till och hoppas att det ordnar sig.

@Saber @Åsa M
Precis min tanke. Det är att ta hjälp.

Sambon har tagit kontakt med alkoholterapeut i kommunen och ska gå på samtal några gånger. ( ska dit idag) I väntan på att få tid blev han uppringd och säger då att allt går bra, ljuger, fast han fortsätter att smådricka. Det har jag tagit upp med honom och nu tror jag att han avstår från alkohol. Jag har inte sökt hjälp för egen del men jag har haft långa samtal med våra vuxna barn. Funderar fram och tillbaka ska jag flytta och varför ska lita på honom den här gången? Jag ska inte vara någon "polis"
Sambon har svårt att prata om situationen. Han säger att han har dåligt samvete för vad han har gjort. Det är alltid jag som tar upp frågor om hur det går med nykterheten, hur han mår, hur han tänker m.m. Jag vill att vi ska kunna prata och jag har ett behov att "älta" vad som har varit. Just nu avvaktat jag för att se vad samtalen med terapeuten ger.

Ja det vore så roligt att ses, lite pirrigt också, tänk om vi blir knäpptysta 😅
@Självomhändertagande jag tror som du, att skriva här, att berätta sanningen för nära, att våga säga det på jobbet som är som att blotta strupen. Att blotta strupen är att ha med sig att man blir bedömd, klart som den att folk som inte är nära tänker att är det verkligen sant. Som en tant på byn sa "men han som är så trevlig". Första året så avvägde ja med, berättade jag för mycket och tänkte att jag kanske får det tillbaka, men då får det vara så. Jag tycker skammen har bleknat, längtan och kärleken efter honom har fått verka ut, bit för bit.
Och jag tänkte ofta varför inga av hans anhöriga brydde sig, han berättade om sin behandling för sina närmaste, men ingen stöttning alls utan bara locket på. Jag fick stöd av att ta kontakt med hans exfru, och hon fick stöd av mig. Det var häftigt och läkande. Idag är en bra dag ❤️

@minresamotlugnet det är en tuff situation men det viktigaste är att du sätter dina och dotterns behov först. Det tar tid innan en alkoholist får sjukdomsinsikt- alkoholen är ju ofta ett sätt att döva annat som inte hanterats, och ovanpå det får man ett beroende. Jag tror inte på att vänta tills de blir friska. Har helt enkelt aldrig sett det inträffa. Mitt ex har druckit hela sitt vuxna liv och vägrat ta hjälp för psykisk ohälsa och kaos kantar hans liv. Jag var som du, förstod inte vad som pågick. Men i efterhand är allt tydligt. Fundera på var dina gränser går, och dra och håll dem.

@Saber en orosanmälan är ett tecken på att systemet fungerar som det är tänkt. Se det som ett stöd. Om utredningen visar att barnen behöver stöd i sin familjesituation är det lättare att få det med en orosanmälan i grunden.