Senaste kommentarerna i forumet

Vet inte om ni varit i kontakt med socialförvaltningen. Det är ju dom som ansvarar för missbruksvården. Sedan behöver man kanske även andra kontakter t.ex. vårdcentral eller psykiatrin. För att man ska kunna rillgodogöra sig vård av olika slag behöver man ju vara nykter och drogfri. Jag hade kontaktat socialförvaltningen och hört vilket stöd dom kan erbjuda. AA finns ju också om man vill ha stöd i att bevara sin nykterhet. För din egen del tror jag ett anhörigprogram kunde vara bra . Där får du råd i hur du lämpligast ska hantera situationen och kommer förhoppningsvis att inse att du är lika viktig som din sambo. Sedan är jag lite fundersam. Avbokade verkligen vårdcentralen tiden?

@DenSomSer
Jag tycker du gjorde rätt i att vara ärlig, du bryr och visar det.
Om det sedan är missbruk, riskbruk eller annat är egentligen sekundärt.
Du har gjort det du kan, hur det tas emot dock är h*n som ansvarar över.
Tycker det var fint och starkt av dig du vågade och sättet du sa det på.

Beklagar all sorg du har varit med om och fortfarande känner 🌹

Har du provat ACA? Det har varit min räddning senaste året, kanske vore något för dig också? Jag har lärt mig så mycket om mig själv och förståelse för livet överlag. Rekommenderar varmt.

Idag är det ett år sen min pappa dog. Ett helvetes jävla tungt år, men hans bortgång har befriat mig från skammen, skulden och bitterheten jag kände för honom. På nåt sätt är det enklare att älska honom nu än när han levde. Jag känner bara kärlek och enorm saknad.

Jag jobbar på att förlåta mig själv och förlåta honom, för min egen skull. Om han nu på något kosmiskt vis kan känna mig fortfarande, så vet han att jag älskar honom. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag känner förståelse för honom. Han gjorde inte rätt och han har sårat mig väldigt mycket, men han var min pappa. Min älskade pappa. Hoppas du sover gott.

Det blev ju inte alls som jag skrivit i den här tråden. Vi flyttade ihop igen det har varit ett bra 1 och ett halvt år, vi hittade tillbaka till varandra och han var nykter fram till 2 månader sen. Började med lagom mängd vissa helger för att för bara några dagar sen åter drack hela dagen.
Han använder ju alkoholen för att däva sin ångest, valde att åka in till psykakuten med honom. Där får jag väl säga att det inte blev så mycket hjälp, han blev tillsagd att kontakta vårdcentralen vilket han gjorde. Fick en tid som de senare under dagen avbokade för att de tyckte att det inte var rätt ställe för honom.
Känner mig maktlös inför hur man ska göra för att han ska få hjälp. Han vill ju faktiskt ha hjälp.
Hur jag själv ska agera vet jag inte, jag får ta ett steg åt gången och inte dra igång en massa för det vet jag inte om jag vill.
Jag är så kluven.

@Ellemay
Det är ju ett problem i och med att du reagerar på det , det är din upplevelse och den kan inte vara fel. Något jag lärt mig av egna erfarenheter samt av andras berättelser är att man ska gå på sin magkänsla.

Anledning att dricka finns massor, som han säger, ditt fel, sedan kan det vara pga fint väder eller dåligt väder, man kan inte sova, inte druckit på länge eller att man skadat lillfingret ... Det finns alla möööjliga skäl liksom.

Då det finns barn med tycker jag att god idé är att tänka igenom alternativ, om något händer så drar vi iväg dit. Att de kan känna sig trygga och inte behöver ha en vuxen nära som dricker. Att helt enkelt ha en plan.

Jag tänker också att i och med att han gömmer känner han skam, att drickande inte är något han är stolt över. För en ren självbevarelsedrift kanske han skyller på dig, för att det helt enkelt omedvetet känns bättre för honom.

Sköt om dig,
och skriv gärna igen.
🌹

Hej Ellemay och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har hittat hit och startat en tråd och satt ord på din och din familjs situation. Du funderar över hur orolig du bör vara, om det kan gå över och det låter som du har funderingar på om du överdriver. Det du beskriver kan nog flera här känna igen sig i och det låter verkligen som det var en bra idé att du vänt dig utåt för stöd.

Du har varit i situationen länge och det hörs att du har försökt att påverka honom på flera sätt, han säger sådant som att det är dina beteenden som får honom att må dåligt och det är därför han dricker. Det är aldrig någon annans fel att någon väljer att dricka.

Du har sett att han har druckit då han varit ensam med barnen och detta bekymrar dig också. Han sköter sitt arbete och gör mycket som är bra samtidigt låter det inte som det kan fortsätta såhär.

Jag funderar på hur detta blir för dig och barnen och hur du mår av detta. Klokt och modigt att du vände dig hit för stöd. Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart och en kan behöva skriva flera gånger innan en får svar, skriv gärna och berätta mer, om du vill.

En tanke, kanske om du skulle vilja testa att prata med någon kring din situation är att ringa Alkohollinjen 020-844448 (även för anhöriga). Det finns även ett anhörigprogram att göra här: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet

Ta hand om dig och hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej. Känner så väl igen mig..jag har försökt hjälpa min särbo i 10 år men till slut bara insåg jag att åren gick och inget blev bättre, utan sämre. Började med stt han förlorade jobbet, sen körkortet (2 gånger), sen förlorade han sina vapen,,Jag har funnits där för honom hela tiden och dansat djävulsdansen,,tills jag insåg att livet är för kort för att inte ta vara på. Jag har barn och barnbarn som jag försakat pga av särbon. Visst har det varit tungt att lämna honom men jag känner mig lättad och ser fram emot framtiden. Jag tror man själv känner när det är dags. Ta hand om dig. Du och dina barn är värda ett lugnt och lyckligt liv. Kram

@Backen123 åh, vad kul det skulle vara att träffa alla olyckliga och lyckliga medsystrar och bröder

Tack för dina tankar @Tröttiz 🙏🏻 Jag tänkte början mycket att det är pga alkoholen och även sin otrygga anknytning under uppväxten har beter sig som han gör, men ju längre tiden gått har det bara blivit värre och värre och läser jag om
Narcissistiska drag får man nästan upp en bild på honom. Men det kan säkert även ha samband med alkoholen.

@nycat
Jag upplever att min anhöriga i missbruk blev "jag jag jag" och inte såg till andra.
Men vad som hör till missbruk eller narcissism kan man ju fråga sig. 🤔
Jag har aldrig upplevt min anhöriga som narcissistisk eller tänkt med det ordet liksom om min anhöriga, utan använt mig av begrepp som t ex att "alkoholen gör att x gör si eller så eller tänker på visst sätt".
🌹

Malm mia, jag förstår din känsla av äntligen fri och blir så glad för din skull!
Men som du skriver det är ju inte bara vi som far illa, våra barn är ju också mitt upp i det med och då ska dom hantera sina känslor gentemot en förälder/styvförälder. Klokt att hon ska få prata med nån professionell. I början när jag skulle försöka prata med min äldste som då var 13 så kände jag att det här hanterar jag inte så jag släppte det efter att jag erbjöd honom komma med frågor så skulle jag försöka svara. Svårt med olika åldrar. Nu levde mina så kort tid med mitt ex men dom tyckte väldigt mycket om honom och såg inget och poff var han borta, så det kommer kanske en tid sen med funderingar. Önskar att er dotter hittar ett vilsamt sätt att förhålla sig till sin pappa ❤️
Jag var i kontakt med Ah ang att ses och dom planerar en sammankomst i sthlm, tänk vad kul att ses 🌞

@Saber
Ja, det är jättesvårt att vara i den situationen.
Precis som du skriver så finns det inget facit utan var och en hanterat det på sitt sätt.
En jättesvår bit för oss anhöriga är att acceptera att vi är maktlösa inför deras missbruk och att det är fullt ut vårat ansvar och val att stanna om vi vill.
Det är tufft men det är också sanningen.
När vi accepterat det och blir sanna mot oss själva så kan man också hantera situationen bättre.
Styrkekram från en som varit i samma situation.

@nycat
Ja, jag läste en studie om att en hög andel personer med narcissistisk personlighetsstörning hamnar också i alkoholmissbruk.
Sen kan det gå andra vägen, i sitt missbruk blir man narcissistisk.
Vad jag förstått så är det rätt vanligt att man upplever sin anhörig som narcissistisk.

Jag vet inte hur länge man klarar, jag lever med missbrukproblematik där det är så svårt att lämna. Jag tror att det är menat att det ska vara vi, men det är beteendet jag inte gillar. Jag älskar ju honom men vet inte om jag orkar en vända till samtidigt som jag inte vet om jag orkar med att sälja hus och allt vad det medför.
Är rådvill. Som någon tidigare skrev, finns nog inget rätt eller fel man måste gå till sig själv och vilken livssituation man är i.

Tack snälla @Tackohej som frågar 🙏🏻 Jag har försökt att fokusera på mig och sonen, samt att en nära släkting gått bort nyligen så jag har mått väldigt dåligt.
Men jag vet att jag måste lämna pappan till mitt barn, jag mår så dåligt här och han blir bara värre och elakare. På fredagen är ända dagen han är okej och normal innan han drar på fest, antar att det är just för att han ska iväg och dricka, men övriga dagar är väldigt kämpiga för mig. Känner inte igen honom alls. Har kontakt med vården då jag mår så dåligt, dom stöttar mig i att jag måste lämna men det är så svårt affär ett eget boende när man har usel mammapeng. Men jag hoppas på arter under ska ske snart. För jag inser iaf att han aldrig kommer söka någon hjälp.

Hej @Backen123,
Så skönt att höra att du har fått lite mer ro. Många tankar kring det som varit är ju inte så konstigt. Kanske är det så att man ibland behöver vara med om något riktigt omskakande för att uppskatta det lilla och det man har.

Själv bor jag i precis ett sån't hus jag ville ha och dottern mår bra. Vi har idag en riktigt fin relation - hon vet att hon kan lita på mitt ord. Jag tror att det har varit en bidragande faktor, jag har fått visa vad jag går för och hon kan ha förtroende för mig. Hon har ju naturligtvis också blivit äldre och är nu en ung kvinna på 18 år. Nu är det hennes tur att få prata med någon professionell, vi har bokat tid till en terapeut som kan det här med beroende. Så hoppas jag att hon mår ännu bättre och kan hantera livet och sitt eget känsloliv bättre. Hon har medberoendetendenser som jag hoppas hon kan få hjälp med.

EX-maken har fått en sväng till med terapibehandling och gått på AA-möten. Inget just nu, så han tror igen att han kan hantera alkoholen. Så befriande att kunna stå utanför och verkligen känna att jag inte har med det att göra, jag behöver inte gå in utan släpper det. Dottern har svårt och känner dåligt samvete därför ska hon nu också prata med någon.

JAG ÄR FRI! och jag älskar det och går nu vidare med att ta hand om mig själv.
/Kram från en medsyster

@panalee
Jag klarade inte det. Det var bara ett enda långt lidande där man tynar bort som människa.
Jag mår mycket bättre sedan jag lämnade och satte stopp.
Sover bättre, lägger min energi på sånt jag tycker om. Känner mig uppskattad och uppskattar andra.
Jag skulle aldrig någonsin vilja vara fast igen.
Det var jättesvårt att bryta medberoendet, jag fick hjälp.
Kram

Jag går i samma tankar, hur klarar man av det. Det är jobba, barn och ett hem m ska ska ta hand om. Samt oron kring den man bor med. Det är ett stort lass. Och man känner sig väldigt ensam.

Svårtolkad hon inte vill söka hjälp. Kanske kan du hänvisa henne hit. Det finns ett program på nätet hon kan prova. Hon kan också möta människor som kämpar med beroende och många som slutat och mår så mycket bättre utan.
Ta han om dig själv också. Måste vara jättejobbigt att oroa sig för sin mamma.

@Lilla spöket
Be inte om ursäkt för att du ältar. Ut med det, du behöver det.
Det hjälper dig att se dig själv och dina mönster.
När man berättar för en annan så börjar blir det tydligare.
Vi har var och en våra gränser och sätter de när vi är redo själv.
Hoppas du når din gräns snart för livet är ett helvete i medberoendet.
Allra helst skulle jag vilja ge kraft till alla som lever med en aktiv alkoholist att lämna. Det är inte och blir inte en frisk relation förrän man får lika stor plats i en relation.
Förlåt, jag bara häver ur mig.
Vill dig väl, kram!

Hej, jag tänker såhär med din text, att din resa uppåt har precis börjat. Skulden och skammen att berätta här för oss anonymt visar bara att du är otroligt lojal och kärleksfull mot din man, vi älskar dom ju och vill inget heller än att få ha det bra tillsammans. Men jag tror på att ta plats, att sätta ord (text) på det som maler, för det gör det, dag som natt och det är så sorgligt och energikrävande för dig. Vi finns här och vi förstår vartenda ord och vi känner känslan så väl. Ett tips jag fick flr länge sen och som var så vilsamt var att tänka på hur jag ville leva mitt liv, om jag skulle flytta, hur skulle det se ut där, vad skulle jag göra med barn och vänner. Det var så vilsamt att drömma sig bort och samtidigt nosa på att det finns ett annat liv också. Kämpa på, försök hitta på bra saker, just då kan det kännas motigt men väldigt skönt att se tillbaka på och tänka att jag gjorde ju iaf dessa saker.

@Självomhändertagande
Tack för ännu ett fint svar! Det är en tröst och ett stöd att läsa om era erfarenheter och hur ni tagit er vidare. Vad skönt att du har tagit dig igenom den jobbiga tiden och börjat känna att livet är underbart igen ❤️ Idag har ångesten rivit i mig för att jag har lämnat ut sambon här trots att jag skriver anonymt. Och då är han ändå i väg med jobbet och har festat både igår och idag och har planerat att gå ut med sina vänner på lördag, jäkla konstigt sätt att försöka bättra sig på, och varför i helsicke accepterar jag det? Jag vet inte själv. Jag skulle vilja skriva att jag måste vara helt dum i huvudet men ska försöka vara lite snäll mot mig själv, inser att jag är fast i ett medberoende. När jag läser det jag själv har skrivit här så ser jag hur jäkla galet det faktiskt är och då har jag ändå bara skrivit en liten del. Förlåt att jag ältar men jag behöver nog få ur mig en del innan jag ev kan börja tänka lite mer konstruktivt. Eller nåt.
Men ja jag ska försöka vara mer i nuet, visa mina barn hur mycket jag älskar dem och försöka älska mig själv. Och försöka få det negativa att inte ta så stor plats.

Jag vaknade inatt av att min man rosslade och andades ojämt och genast slog stressen till och jag var klarvaken med bultande hjärta. Det är så mycket i mitt liv att det kommer nytt hela tiden som jag försöker trycka undan. Min make är sjuk och det har varit mycket allvarligt flera ggr. Förutom ständig oro och störd nattsömn, drar jag ett tungt lass hemma med hus och hushåll. Jag gör typ allt i hemmet (städar, lagar mat, diskar, tvättar, eldar, planerar, bakar, plockar bär, saftar, syltar). Maken handlar ibland, klipper gräset med åkgräsklipparen och tar in ved (lite i taget då han inte klarar så mycket). Jag vet och förstår att han inte kan göra så mycket mer, men jag blir så trött och tappar energi. Att plocka bären är rofyllt så det gör mig gott. Men ibland när frågar om mat kommer -Vad ska vi äta idag? vill jag bara skrika rakt ut ibland.... Jag älskar min man och min oro över att han ska dö när jag sover är ständigt med mig. Det är nog inte så konstigt att jag är mentalt drenerad och har värk i kroppen. Jag försöker gå långa promenader för att få egentid och rörelsen hjälper mig att få ro i kroppen. Idag har jag huvudvärk och det beror nog på att jag börjat att skriva här och det har satt igång något i mig. Går nu ut i trädgården och gräver lite och förbereder för vintern.
Orkar inte korrläsa, så stavfel får vara.

@gros19 Tack för ditt inlägg. Jag håller med om att det inte alltid räcker att tala med en terapeut. Jag ska se om jag kan finna en sorgbearbetningsgrupp i Kommunen. Tror att jag även skulle behöva traumaterapi...