Senaste kommentarerna i forumet

@Marika605, hej och välkommen hit! Vad bra att du vill skriva om det du är med om. Ofta kan det vara ett bra första steg att dela sin situation med andra och här finns många vänliga och kloka personer att fundera tillsammans med.

Det du beskriver går över alla gränser för vad som är okej och något som ingen ska behöva uppleva - varken utsättas för eller bevittna. Oavsett om det är drickandet som sätter igång det här hos din partner så är det lika allvarligt för dig som blir drabbad. Vad tror du att du skulle behöva just nu för att känna dig trygg och undvika de mest riskfyllda situationerna?

Även om det kan kännas självklart för andra vad som är rimligt att göra i ett sånt här läge, är det bara du som kan bestämma hur du vill göra med relationen. Samtidigt är det ofta så att sexuellt våld skapar processer som kan vara svåra att förstå och ta sig ur på egen hand. Att få en professionell kontakt kan vara ett steg vidare. En instans som har stor kunskap och erfarenhet av detta är Kvinnofridslinjen. http://kvinnofridslinjen.se/

Vi på Alkoholhjälpen finns också här om du vill prata med en rådgivare, antingen på telefon (08-844448) eller i skrift https://alkoholhjalpen.se/fraga .

Varma hälsningar,
Jenny
Alkoholhjälpen

Det gör riktigt ont att läsa vad du skriver och hur det har varit för dig - men din styrka i sista inlägget känns ändå positiv på något sätt. Man når en gräns. Och sedan går det inte att backa.

Skickar massor av kramar. Ta hand om dig. ❤️

@Marika605 gör som @Lao säger alkoholberoende blir värre över tid och du och din dotter behöver ta dig därifrån då fort som möjligt. Din sambo redan har nu vida passerat anständighetens gränser.

@Marika605 hej! Vad bra att du skriver här. Det låter som om ni hamnat i en ohållbar situation där du behöver ta hand om och skydda dig och din dotter i första hand.
Han kommer att behöva söka hjälp och du kan inte hjälpa honom genom detta. Såhär ska inte en relation vara🧡

Hej jag vet inte vad jag ska göra och är förrvirrad. Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år nu och han har haft ett drog och alkohol problem när han var i 20 års åldern (jag är idag 36 och han 41). Vi har varit barn sedan tidigare, jag en dotter på 18 och han en son på 20 och vi har haft det turbulent med min dotter men hon har lugnat ner sig på senaste året. Detta har gjort att vi varit rätt slut och inte orkat så mycket och det har varit för honom en orsak till att han inte orkat hjälpa till i hushållet och ibland tagit några glas vin eller ett par öl. Då hans ex gick bort (ett år innan vi flyttade ihop) och han gick från att ha sin son på heltid så blev livet för överväldigande och han började dricka sig så full att han däckade dom dagar han var ledig från jobbet. Han fick tillslut behandling för det under 6 månader. Han har ändå aldrig tyckt att han är alkoholist. När vi flyttade ihop så sa jag att han absolut inte fick dricka när min dotter var hemma då vi båda har trauma av sånt (jag har henne på heltid och har alltid haft) han gjorde det ändå och vi bråkade om det, han ljög även om det fast jag direkt märkte att han var berusad. Han gömde alkohol som jag snabbt hittade. Dom gånger skickade jag iväg honom till hans föräldrar men ingen fick veta varför vi bråkade och jag fick ofta kommentarer som "Men nu får ni bli sams, ge varandra en puss och kram nu". Det som hör till är också att dom gånger han druckit så blir han en helt annan person. Han är en jätte snäll, lite blyg mild person som är introvert som aldrig skulle göra någon illa men när han dricker sig så snedtänker han ibland (säg om han dricker 20 gånger på ett år så snedtänder han 5 gånger/år och vi vet aldrig när det händer) då blir han väldigt högljud, snuskig i sitt tal om mig och hårdhänt och fysisk. Kan slita tag i mig, om han sitter i soffan och jag går förbi, säga vad han sa göra med mig sexuellt och "krama" mig hårt och tafsa utan att tänka på vilja som kan höra/se eller vilka som är hemma. Han utför även sexuella handlingar utan att jag har styrkan att göra något åt det och ibland lyssnar han inte på vad jag säger eller så hinner jag inte säga något förrens skadan redan är gjord. Jag har en låda hemma där jag låst in nästan all alkohol och bara jag vet vart nyckel är för att jag ska känna en liten trygghet och säkerhet och det är ju inte alltid det blir sånna hemska gånger. Men jag är så förrvirrad och vet inte hur jag ska göra. Min sambo älskar jag otroligt mycket och vill leva mitt liv med honom men vi måste dela på bördan av hushållet och han måste ta mer eget initiativ för nu måste jag be honom om allt från att ta up sopporna till att dammsuga och vika tvätten men det är ju små problem. Men det monster han blir ibland hatar jag och vill helst aldrig möta........vad ska jag göra

@ankan123
Hej, hur går det för dig och hur går dina tankar kring allt nu?
🌺

Hej!
Jag förstår att du är uppgiven. Jag har varit i liknande sits med en sambo som bara blev mer och mer irriterad och avskärmade sig från familjen. Till sist förstod jag att han dolt ett beroende och ganska länge. Han har varit högfungerande på jobbet, men sur och trött hemma. Han har försökt bli nykter och lovat och svikit och lovat och svikit. Och det har bara blivit värre, så jag och barnen var tvungna att flytta till slut. Men försökte hjälpa honom och levde på hoppet i 1,5 år innan jag inte orkade med berg- och dalbanan längre. Alkoholrådgivning för anhöriga har hjälpt mig mycket.

@Kärringen
Åh, vad fint att höra att du är på väg! ❤️ Det viktiga är att vara på den vägen som man vill gå. Inte att det går fort. Utan att vara i den rätta rörelsen.
Tack för dina ord. Stor kram ❤️

@Annastankar
Hej.
De tankar jag har är att man inte kan hjälpa någon i att sluta dricka, ja, man kan stöda men jobbet liksom måste den andra göra själv. Det är min spontana tanke. Jag har själv varit där - att vilja hjälpa, att stå bredvid, att göra allt för att få någon på rätt "köl".

Det man kan göra tänker jag, är att tänka på vad man själv behöver. Och förutom dig själv, har du barn att tänka på. Vad behöver de? Finns det något att ändra? Utifrån vad du skriver upplever jag situationen att han inte har förmågan att se till vad de behöver, utan att det är du som kommer in här. Att så att säga ta befälet över båten och styra den till lugnare vatten för att ta en metafor ...

En till sak är att "ditt värde" inte har att göra med hans drickande, låter kanske hårt, men efter att ha levt med en person med beroende har jag börjat se saker på speciella sätt. Beroende är starkt, och jag kom sakta att inse att beroende var starkare än hans förmåga att hålla sig ifrån alkohol, och att "kunna se" mitt värde. Den jag var, och ännu är hade ingenting med hans drickande att göra. Alkoholen kom i vägen för en sund relation med tillit, förtroende, trygghet, att känna sig betydelsefull . . ja det grundläggande egentligen.

Tro på dig själv. Vad behöver du? och barnen - och agera enligt det.
Kram!

@Kaya hej!
Det låter jobbigt. Vill du berätta? Här finns många kloka🧡

Hej @Kaya. Låter som du hade det jobbigt igår kväll, hur är det med dig?

Någon som skulle kunna tänka sig att prata med mig lite. Behöver nått form av stöd i en situation just nu.

Jag håller helt med ovan!

Hans brister säger inget om *ditt* värde!

Det som är viktigt nu är att du tänker på dig själv främst och på dina barn. Det är inget bra liv att ha en relation med en missbrukare och både du och framför allt dina barn kan ta enorm skada av det. Är det verkligen värt det? Hur värderar du din egen sinnesro och livskvalitet? Det låter som att du har prioriterat ner det, men varför? Han är sjuk och det kan du inte påverka. Men du är i relationen helt frivilligt, hoppas jag, och kan därför helt självständigt fatta ditt eget beslut om vad du vill göra, oavsett vad han gör och säger eller inte.
Prioritera dig själv och dina barn först, ingen annan kommer göra det åt dig i den här situationen tyvärr. Har du övervägt samtalskontakt eller annat sätt att prata av dig med någon neutral part?

Jag brukar säga att man kan inte älska någon frisk. Tänk på det. Det är han som måste vilja bli frisk, inte du. Sjukdomen är inte din.

@Åsa M
Tusen tusen tack! ❤️

@gurkplantan Hej 👋🏼 Du vet bäst var du behöver. Jag levde tidigare med en alkoholist och personlighetsförändringen han gick igenom när han drack var verkligen från vitt till svart. Jag upplevde att jag längtade till stunderna då den mannen jag blev kär i kom fram - glimtarna blev kortare och kom med längre och längre mellanrum. Jag pratade med en alkoholterapeut som sa, då jag berättade om längtan efter "den riktiga mannen, att personen jag talar om inte är antingen eller utan att han är hela spektrat men att mitt medberoende suktar efter en person som transformerats till den han är idag. Tiden innan jag lämnade honom var han kanonfull varannan och tokbakis varannan = mannen jag blev förälskad i var borta helt.

Det är en svår situation men du kan inte förändra honom - det måste han vilja själv. Hoppas det löser sig till det bästa för dig ❤️

Min sambo har ett missbruk där han dricker flera dagar och mycket. Vi har varit tillsammans i snart 3 år. Jag har lämna honom två gånger, första på grund av otrohet, andra på grund av att jag tillslut sa att nu räcker det. Men sen är jag tillbaka här igen för att jag älskar honom. Han är så otroligt fin när han är nykter, den bästa pappan till sina barn, kärleksfull och driven. Men när han tar till flaskan blir han otroligt dryg, arg, skrikig och tråkig.
Han har barn sen tidigare och vi har han planer på att skaffa en egen för att det är min högsta dröm. Senaste gången vi blev tillsammans (i somras) hade jag som krav att han skulle sluta, i alla fall i min närhet. Det slutade han med, men det har sakta sakta gått tillbaka till att han tänjer på det och sen blir det mer och mer.

I veckan var vi på semester ihop med en del av min familj. Den slutade i kaos. Han drack, tjafsade, bråkade och skrek. Jag känner en sån stor ångest och skam mot min familj. Skam över att de får se vem det egentligen är jag lever med. Hade inte barnen varit med hade de slängt ut honom. Nu är vi hemma och han har återigen lovat att sluta, han har erkänt att han är en alkoholist och att det räcker nu.

Men orkar jag ens mer? Ska jag ge han en chans till? Jag har ingen ork kvar. Jag vill inte krama honom, inte pussa honom. Jag orkar knappt säga hej eller höra på hans barn, jag är deras trygghet och de är så dragna till mig men jag orkar inte. Jag vill bara att alla ska låta mig va. Han är extremt orolig över mitt mående och vill hjälpa mig, men jag säger hela tiden att han inte kan hjälpa mig förens han har löst sina problem och sig själv. Men orkar jag fortsätta hjälpa honom? Alla mina framtidsplaner har ju rasat.. allt jag hade hoppats på har försvunnit.. vad ska jag göra?

Ja, ingen av oss är fulländad, så är det absolut. Skillnaden är ju insikten om det, och om man jobbar på det eller inte. Att bara sitta och tycka synd om någon för att de har en beroensjukdom, eller tycka synd om sig själv för att måste bevittna det, löser ju inget. Tyvärr. Man lär så länge man lever! 🤗

Jag tror på dig! Det låter som att du har insikt. Du behöver bara bestämma hur du ska värna DIG. Skickar en varm kram och pepp. Du klarar detta om du bara bestämmer dig! ❤️ Heja, heja!

@Åsa M
Det är så kloka meningar. Förstår nog mer nu att kontakten petar på såren som dras upp. Då varje dag innebär en läkning ifrån det.
Fått höra innan att sätta en tydlig gräns, och hålla den. Där spricker det för mig. Håller den ett tag. Sen fylls ett tomrum som gör att det brister. Där är min svaga punkt att ta tag i helt enkelt.
🤗

@Annastankar
Så jobbigt detta. Min erfarenhet är att komma från att vara arg till någon slags förståelse, gällande missbruk så kan man liksom inte prata till förnuftet att det ska gå in. Det måste komma från den som missbrukar för en förändring. Missbruk är starka krafter.
Och - det du upplever är inte fel, det finns inom dig.
Kram. 🌺

Tvivla inte på vad du upplever förrän du får bevis om motsatsen, vilket du inte kommer att få.

Missbruket handlar inte om dig överhuvudtaget. Vad du betyder för honom kanske han eventuellt upptäcker den dag du inte finns där. Tror att det är lätt att tvivla på sitt värde när man lever under de omständigheter du beskriver. Du får själv inse ditt värde och skapa dig en tillvaro som är hälsosam för dig utifrån dina behov.

@Åsa M
När det gäller alkohol så har mitt ex beklagat sig vad att jag "varit med om ett och annat ... ", saker som han gjort på onyktert huvud och jag varit med. Då har han försökt göra rätt men blivit så fel. I början av vårt förhållande (han hade problem redan då) så blev jag arg, det var bara att ändra sig liksom, men då jag fick mera kunskap om beroende så blev jag mera förstående. Det är inte så lätt bara att bryta upp, ett beroende är så starkt. Och jag kan ju minnas tillfällen då jag gjort och sagt saker som inte gynnat någon av oss, varken honom i sitt beroende och mig med med medberoende. Och jag som trodde att jag hjälpte.

@jbkid
Hej. Jag var tillsammans med en som drack och fortsätter dricker mycket.
Med hennes mängd på drickande så har det inte kommit som på övernatt tänker jag, hennes kropp har så att säga "lärt sig" hantera den mängden. Kroppens självbevarelsedrift kanske.
Jag har också frågat mig att hur tusan kan du vara i sådant skick med tanke på hur du dricker? den mängd du dricker?! Mitt ex och jag har kontakt ännu nu och då.

Vad tror du om att säga till henne hur du önskar att er relation ska se ut? Att mindre fokusera på henne och i stället hur du önskar ha det?

@N förstår dina reaktioner, tankar och känslor helt! Jag var också så förbannat jävla trött på att fokuset hela tiden var på alkoholisten. Stackarn….. men jag tror att det är från människor som inte förstår och inte varit med om det. För har man inte levt med en alkoholist på ett eller annat sätt finns det inte en chans att förstå och veta. Men jag kände precis som du, varför frågar ingen hur jag mår, varför säger ingen att jag gör rätt och peppar mig och säger att jag ska stå upp för det här trots att det kan verka elakt mot nån som har en sjukdom. Visst det fanns några omkring mig som sa att jag gjorde rätt och satte ner foten, men jag har fortfarande vissa nära som tycker jag är för hård mot min partner idag när jag reagerar på ett visst beteende flera år efter nykterhet. Och det är det som är grejen, de har inte varit med om det jag varit med om. En liten struntsak för dom, och som även jag tyckte kanske det var för 10 år sen med, är idag en gräns för mig som inte ska överskridas, för jag vet att tullar jag på den så tullar jag snart på nästa. Och för mig är det viktigt nu, att visa vad är viktigt för mig och vad accepterar jag.