Senaste kommentarerna i forumet

@Kennie Tack för dina rader. Jag ska se om Kommunen kan ha någon sorgegrupp.

@Snödroppen Tack för ditt inlägg. Jag ska nog göra så att jag skriver här som i dagboksform över mina tankar. Kanske jag kan finna en sorgegrupp genom Kommunen? Jag är inte medlem i Svenska kyrkan, så det fungerar nog inte. Men beroendemottagningens anhöriggrupp kanske kan ha? Det ger mig hopp att du kunde göra dig fri och må bättre.
Kram

Har just genomgått ett sorgebearbetningsprogram bl.a. tillsammans med en vän som mist två barn varav ett genom missbruk. Hon hade fått samtalskontakt under flera år av psykiatrin. Det var bra tyckte hon men det saknades en bit. Hon bar på vad du kallar väntesorg. Är idag fri från den och kan glädja sig åt det som var bra istället för att känna sorg när tankarna kommer. Min erfarenhet är att det är inte tillräckligt att prata utan man behöver känslomässigt uppleva sorgen man bär på, väntesorg eller frusen sorg. Dessutom behöver man dela denna upplevelsen med andra. För egen del var det en förändring jag inte kunnat föreställa mig. Självklart finns dom smärtsamma minnena kvar men dom är inte "laddade" med plågsamma känslor. Det infinner sig ett behagligt lugn. Sorgebearbetningsprogram jag genomgick var inte genom kyrkan utan det är drogterapeuter som har det. Hoppas du hittar något som passar dig

@Lilla spöket
God morgon. Jag har läst din tråd och de bra svaren du fått. Jag undrar om jag kan tillföra något. Det har gått mer än 4 år sedan mitt ex flyttade ut. Det är den här sommaren som jag förstått att livet är underbart. Trots att jag kämpade för att han skulle flytta i flera år, har det alltså tagit mig åratal att landa i mitt nya liv som jag älskar. Jag gick själv under, men har haft erfarenhet av psykisk ohälsa och då valde jag att investera allt jag kunde i min hälsa. Så även om jag mött svåra utmaningar, har jag haft verktyg att bära mig själv genom elden.
Du skriver om hur han mår, vad han vill med antabus och om er gemensamma handlingsplan ifall han ändå dricker, vilket är bra. Men vilka är dina behov, barnens behov och vad önskar du för dig och dem, i framtiden. När man är uppe i djävulsdansen, då är det svårt med att sätta gränser. Om man dessutom är mamma till flera barn, så behöver man se till barnens behov. Jag har svårt att föreställa mig att du ska klara av allt på egen hand. Det är bra att du har hittat hit och skriver här. Var där du behöver vara.
Och under tiden kanske du kan behöva ett samtalsstöd. Jag har ju mycket erfarenhet av samtalsstöd då jag varit sjuk i flera år. Och det var så hjälpsamt att få säga allt elände högt. Jag har alltid önskat må bra och vara i harmoni. Jag satte min hälsa i första rummet, när jag blev sjuk.
När jag insåg hur mitt medberoende höll på ta livet av mig, då satte jag också min hälsa i första rummet. Och jag har landat i många faser. Det tar tid att landa. Och inse vad man behöver.
Men för att ens komma till första fasen, som min psykiater hjälpte mig att förstå, först behövde jag bli fri från mitt medberoende. Så länge jag levde mitt i det mörka, kunde jag inte se morgondagen ljus. Hur mycket hopp jag än lurade mig själv, då mitt ex aldrig ville sluta dricka, så trodde jag ändå att jag skulle få honom nykter.
Idag förstår jag så mycket mer.
Det tar tid.
Ge dig själv den tid du behöver.
Gör något för dig idag. Och ge dina barn kärlek.
Älska dig själv och dem. Och gör dagen lite lättare, om du kan.
Se på naturen. Känn på den. Dofta på den. Smaka på det som går att smaka på. Och Upptäck den!

@Lilla spöket jag vet precis... det är för jävligt att vara medberoende! Man tar på sig ansvar för nån annan som inte bara är omöjligt att ta, utan också aldrig slutar väl.
Själv fick jag nyligen höra ännu en historia om hur mitt ex blev av med ännu ett jobb, återigen fylla i kombination med ångest. Jag är så glad att jag inte tar ansvar för honom längre. Hans kaos, hans liv.
Hoppas du får lite styrka av att skriva här, du är inte ensam. För mig har det varit, och är, jätteskönt.

@Lilla spöket
Känner så igen mig i det du beskriver.
Den sunkna kvinnosynen, känslan av skam när man faktiskt beskriver hans beteende. "Inte är det väl så farligt".
Så bra att du släpper ut det som du hållit inom dig. Minns också den där rädslan för att säga för mkt och till fel person.
Urs, urs, urs för den bedrägliga tillvaron som man vevas in i.
Jag är inte alls nån expert, jag lyckades bara bli fri från spindelväven som jag nästlats in i med hjälp, jag bad om hjälp för jag stod inte ut mer.
Jag var mer ett objekt som skulle tålas användas som en känslomässig papperskorg och fylla hans behov.
Ja, jag måste säga det oavsett vilken anledning han nu än skulle ha så beter han sig som en egoistisk skitstövel med det du berättar.
Ljus och värme till dig ❤️

@Snödroppen
Tack ❤️ Det känns skönt att kunna prata lite utan filter och med personer som vet exakt vad det handlar om, i de flesta andra sammanhang måste jag tänka på vad jag säger för att det inte ska få konsekvenser tex för hans jobb, i bekantskapskretsen är det också svårt, även om flera erbjuder sig att lyssna tror jag inte att det kommer stanna där och det är inte till någon hjälp att det sprids runt bara för att folk är nyfikna. Djävulsdans beskriver verkligen det bra, det har varit till viss del otrohet, han småljuger om saker, ibland sånt som jag inte fattar vitsen med för det hade inte varit värre om han sa som det var (nu kan det ju finnas sånt som jag inte fått reda på så klart men utifrån vad jag vet nu). Men det har nog varit mer en känsla av att han väljer andra före mig fast då oftast kompisar. Om vi har pratat om att göra något tillsammans så har han i sista stund dragit med någon eller några vänner på det. Förmodligen för att ha någon att dricka med eftersom jag inte alls dricker på hans sätt, jag har hur som helst haft känslan av att bli bortvald många gånger. Han har också ett visst behov av att ha kontroll, inte extremt men lite sådär att jag misstänker att han har kollat igenom min mobil när han fått möjlighet och lite annat som jag kanske inte riktigt kan sätta fingret på, jo förresten tex om han varit bortrest, säger att han ska komma en hem viss tid och sen tadaa så kommer han mycket tidigare, kan vara för att vara gullig och överraska mig men jag har ibland fått en känsla av att det inte bara är det. Fast jag kan såklart ha fel där. Jag har i perioder tyckt att det var jobbigt med mycket folk på en gång, t ex stora fester, då har han nästan lite lättat uppmuntrat mig att stanna hemma istället för att peppa mig så att jag följer med. Sedan är det det här med sex, han har ibland lite problem med att respektera gränser där och det är ett problem, jag tål inte honom när han är full och vill absolut inte ha sex då men det är då han vill som mest verkar det som. Om jag avvisar blir han väldigt sur, kränkt och sårad så ibland har jag gett med mig för husfridens skull och det är inte så bra. För mig. Nu får jag skuldkänslor för att jag målar upp honom som en skitstövel men den personen han är när han dricker ÄR en skitstövel. När han är nykter är han faktiskt en riktigt fin kille. Fast ibland undrar jag om det inte finns en lite sunkig kvinnosyn under ytan även när han är nykter. Oj vad det bara forsar ur mig nu, allting går runt i mitt huvud och jag försöker lägga pusselbitarna på plats, innerst inne tror jag nog inte att vi kan komma tillrätta med det här men jag är inte beredd att släppa taget ännu. Han vill verkligen att vi ska fortsätta och han anstränger sig på alla sätt UTOM att hålla sig HELT nykter, tror inte att han kan se sig själv som helt nykter och jag tål inte honom när han dricker, så här håller jag på och grubblar runt, runt utan att få ihop ekvationen, tror att jag blir galen. ❤️

Så mycket du varit med om.. Förstår att det bär emot att möta sorgen ensam. Kan en sorgegrupp vara något för dig? Vet att Svenska kyrkan brukar ha sådana. Värme och styrka till dig!

@Lilla spöket tack ❤️
Det är ett helvete att leva som anhörig, pendlingen mellan hopp och förtvivlan är nedbrytande. Man överger sig själv sakta men säkert.
Jag känner med dig.
Det som utmynnar sig när man lever med en anhörig med en problematik som överskuggar allt annat är att man glömmer bort sig själv. Man börjar känna sig egoistisk när man tänker på sig själv.
Försök se er som två olika individer där du tänker och gör val gör dig och han för sig själv.
Var går din gräns för vad som är ok? Osv
I mitt fall var jag blind och vägrade se.
Han blåljög om allt och la skulden på mig, otrohet, trakasserier, terroriserande och tillslut bröt jag samman så det är en riktig djävulsdans. För mig handlade det om att antingen ge upp livet eller börja ta hand om mig själv. Det behöver inte alls vara så illa i ditt fall men det är ändå viktigt att understryka att han har till syvende och sist ansvar för att hålla sin sjukdom i schack själv.
Fint att du hittat hit ❤️

@Åsa M
Ja man tycker ju det. Han skickade ett sms och varnade att han hade druckit en öl, bara för att jag skulle veta (den dealen vi har), då skrev jag ”blir du inte dålig nu?” då svarade han att en öl går bra men varför ska man ens dricka en öl? En öl släcker ändå inte hans ”törst”. Sedan drack han ju tre (säger han) och det gick inte bra upptäckte vi.
Genom åren har jag försökt sätta gränser men han kliver rakt över dem om han känner för det. Vi har egentligen precis det upplägget som du säger, väljer han att dricka så ska han inte komma hem, problemet är att då stannar han hos dricka-kompisarna, vilket jag borde strunta i jag vet. Där var en incident när jag var hård och han fick hålla sig borta, då drack han ännu mer och stoppade i sig ett gäng sömntabletter, jag hittade honom (för jag klarade inte att hålla mig borta och lägga över ansvaret på honom själv) och fick iväg honom i ambulans, det gör att jag är lite rädd för att sätta hårt emot hårt. Och det utnyttjar han så klart medvetet eller omedvetet. Jag tänker att jag nog aldrig kommer kunna släppa taget riktigt och det är dåligt för både honom och mig. Men jag kanske inte klarar att släppa taget om jag lämnar heller. Och då måste barnen liksom hantera honom själv om de ska vara hos honom. Jag vet att jag just nu ältar vad han har gjort och inte gjort och att det egentligen handlar om att sätta gränser och att hålla dem men jag är liksom inte riktigt där och behöver häva ur mig lite skit.

@Snödroppen
Tack för svar och stöd! Jag inser ju att han har ett stort jobb att göra och att det kommer gå upp och ner, vissa dagar tänker jag att jag är stark och det är meningsfullt att kämpa på tillsammans och andra dagar tänker jag att vi är chanslösa och borde bryta så jag kan lägga min energi på nåt mer meningsfullt. Jag kan förstå att man som beroende trillar dit ibland men händelsen igår känns som att han valde och gick rakt in i med öppna ögon och det gör mig lite uppgiven. Förstår inte varför det ska vara så svårt att säga stopp, all heder till dig som klarade det❤️

Min mamma har i många år kämpat med svåra smärtor och dödsångest till följd av cancersjukdom och strålningsskador. För att dämpa detta har hon självmedicinerat med alkohol och förra helgen brast fasaden. Hon känner en stor skam men slår inte ifrån sig utan säger att hon behöver ändra sitt beteende. Samtidigt säger hon att hon inte vill söka hjälp och att livet ändå är över så det kan lika gärna ta slut (hon är 75 år gammal). Jag hoppas på lite råd om hur jag ska förhålla mig och hur jag ska göra för att hjälpa henne.

Orolig och rädd dotter

@Rosa-vina
Först och främst vill jag säga välkommen hit.
Du frågar "hur gjorde ni?".
Min uppväxt var också väldigt dysfunktionell och medberoende som jag var levde i en relation med en aktiv alkoholist som utsatte mig för gravt psykiskt våld.
Jag började skriva här, det blev min ventil, dagbok och sen gemenskap med alla underbara människor här.
Jag fick fly min senaste relation, lämnade allt och bad om hjälp.
I den processen började jag på riktigt känna på sorgen från min barndom. Jag var besviken, jag var utsatt och det krävdes av mig att jag skulle ta ansvar över deras egna problem.
Det gjorde mig tillslut förbannad, jag insåg att dessa människor bara kräver och kräver, tar inget ansvar själva och frågar aldrig hur jag har det. Egoister.
I den processen slutade jag känna skuld för absolut alla, så som jag alltid gjort för andra. Precis som jag nu tog ansvar över mitt liv kunde de ta ansvar för sitt.
Jag flyttade, skaffade jobb och mår bra i mitt liv. Det var en enorm frigörelse att äntligen sätta gränsen.
Jag bad om hjälp och fick hjälp, det blev min räddning.

Jag har växt upp med föräldrar som behandlat sin ångest och trauman med alkohol. I hela mitt liv har jag anpassat mig och förhållit mig till deras mående och berusning. Som barn var helgerna svårast då flaskan med skeppet stod gömd i skafferiet. Pappa satt oftast vid köksbordet med kaffekoppen med sprit i kaffet. Jag minns inte vad mamma gjorde men hon försökte nog att se till att vi var så osynliga som möjligt. När spriten gjort sitt och pappa var full kunde han gorna ut och skrika då minnena plågade honom, för att sen brista ut i gråt. Det var väldigt skrämmande för oss barn.

Senare i livet blev även mamma alkoholist och jag hade då två gamla föräldrar att se till. Jag har skrivit om det tidigare i min tråd, om fyllslagen, ambulanstransporter, epilepsi, fallskador, stroke mm. Jag förlorade min son efter några år av depression och missbruk. Mina systrar var sjuka i Cancer och psykiska problem som PTSD, GAD mm.

Någonstans så tappade jag bort mig själv och självmedicinerade med alkohol i perioder när det var som mest smärtsamt. Jag har skrivit i tråden "förändra ditt drickande" och i det "vidare livet". Idag lever jag ett stillsamt liv men plågas så att att inte komma vidare med min sorg. Jag drömmer ofta om när jag hittade pappa död. När jag satt med mamma i veckor på sjukhuset och såg henne dö. När jag tog farväl av min son i den öppna kistan.
Jag har sökt vård flera gånger för värk i kroppen och tre läkare har sagt att jag borde gå på terapi. De har rätt, jag borde det. Men jag orkar inte lyfta på det locket, för jag vet att det är ett stort arbete. Jag är rädd för att gå sönder.
Tänker att jag börjar med att skriva här, så kanske jag kan ta steget till terapi senare.

Väntesorg var ett nytt ord jag hörde för en tid sedan och jag tog det till mig. För alla dessa år som jag var rädd/väntade på att mina föräldrar skulle dö i deras fylleslag med stroke, alkoholdemens, skador på lillhjärnan, epilepsi, hjärtproblem mm. Jag vet inte hur många gånger jag varit hos dem på morgonen och kollat om de andas eller låg döda i sina sängar. Att leva under såna förhållanden gör något med en människa och jag kommer inte vidare i mina sorg. En sorg som innefattar kärlek, ilska och ett hål i mig. Jag tror inte att jag bearbetat sorgen efter min son heller. Distanserad skrev terapeuten i sina papper när jag hade samtalsstöd efter min son bortgång.

Jag och mina syskon skulle kunna ge varandra stöd men, vår kontakt fungerar inte så bra. Tilltuffsade och sargade själar som ofta kommer i konflikt med varandra. Jag tror även att autism1 och ADD är orsaken till att jag inte har kontakt med ett av mina syskon. Det har hänt lite för mycket tokigheter som sårat mig. Jag känner mig ensam i min sorg och jag borde kunna gå vidare nu. I vinter har det gått 3 år sedan min pappa och mamma dog och ännu längre sedan min son dog. Jag förstår att en viss sorg alltid kommer att finnas men, just nu plågar den mig och jag mår inte så bra.
Hur gör man? Hur har du gjort?

Kämpar på med begravning de är så ovärkligt att planera sin frus begravning
Ta hand om er försök kämpa med era 🙏❤⚘️🙏

Kämpar på med begravning de är så ovärkligt att planera sin frus begravning
Ta hand om er försök kämpa med era 🙏❤⚘️🙏

@Åsa M Tack 🙏🖤🙏

❤️

@Självomhändertagande
Tack för att just du finns och alla här som delar med sig i förtvivlan eller sinnesro, visdom och erfarenheter.
Jag uppskattar er så också och den gemenskap ni får mig att känna.
Tack 🙏❤️

@Snödroppen @Backen123
En högre makt. Så intressant. Jag använde ordet universum. Och jag tillbad universum om vad jag önskade skulle ske.
Det skedde. Det är kraftfullt att be om det man vill ska hända. Högt. Eller i skrift. Och upprepa det.
Då händer det.
Tack för att ni finns. Tack för att ni alla här som stöttar finns.
Jag uppskattar er så mycket.
❤️

Förstår dig. Äter man antabus så vet man hur det blir om man dricker. Det är liksom hela poängen med att gå på den behandlingen. Du har all rätt att bli besviken. Hade jag varit du hade jag dragit en gräns - först gör vi det som ska göras och om du vill dricka sedan så behöver du inte komma hem ikväll. Du kan må dåligt hemma hos någon annan och sen kan vi prata om hur det här funkar.

@Lilla spöket
Jag tycker inte du ska känna dig hjärtlös för att du är less. Det är inte konstigt alls.
I sjukdomen blir den aktiva alkoholisten egoistisk, allt annat får anpassa sig.
Ha medkänsla och förståelse för dig själv, det kostar på att bli utsatt som anhörig och dessutom ska vara stöttande och förstående. En ekvation som inte håller i all oändlighet.
Ta hand om dig och var rädd om dig!
Från en som tillslut sa stopp.
❤️

Hej,
Min sambo går på antabus men har nu varit hos en kompis och druckit öl (tre stycken säger han), han mår jättedåligt och har lagt sig för att vila. För det första så tycker jag att det var idiotiskt av honom att åka hem till den kompisen för han kunde ha räknat ut att han inte skulle kunna stå emot, för det andra så har vi saker som skulle behöva göras, han kommer knappast kunna hjälpa till med det och jag vill heller inte lämna barnen hemma med honom när han är så dålig och alltså kommer det inte bli gjort ett skit idag.
Jag känner mig lite hjärtlös som inte har större sympati för honom nu men jag är så jävla trött på detta. Tidigare tog hans drickande mycket/allt av min energi och jag är väldigt glad för att han försöker bli nykter men när det blir ett bakslag så är man snabbt tillbaka på ruta ett. Jag åker liksom berg- och dalbana med hur det står till med honom. Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta men det var skönt att skriva av sig lite i varje fall så tack.. / Lilla Spöket

@Backen123 så vacker beskrivning.
"En hemlighet mellan mig och mitt inre".
Precis så känns det för mig med.
Blir glad av att höra att jag inte är ensam om den upplevelsen med.
❤️

God morgon Snödroppen. Jag har tänkt på ditt inlägg om en högre makt och måste återvända med en kommentar. När jag först hörde talas om en högre makt i dessa sammanhang var när jag besökte Alanon, tänkte inte mer på det men köpte en tavla med sinnesrobönen till min man, som vi hade i sovrummet och som även jag läste morgon och kväll, kände det vilsamma i texten. Men så vid 3 tillfällen bad jag till denna högre makt, du vet vid situationer då man är maktlös och fick hjälp ganska omedelbart som gav mig ett lugn. Jag blev nog lite glad när du nämnde det och kände jag är inte ensam om upplevelsen. ❤️ Vill poängtera att jag är inte religiös men det har känns lite tryggt, jag kan släppa kontrollen det kommer lösa sig. Lite som en hemlighet mellan mig och mitt inre, djupt på en lördagsmorgon men det måste bara ur mig 😅