Senaste kommentarerna i forumet

Tänkte gå till al-anon till veckan, men nu börjar min hjärna övertyga mig om att ge honom en chans till..
Han vägrar stöd av parterapi, aa eller något annat.
Han har fått höra av annan anhörig också nu, men säger att det är jag som vinklar det, att det inte är ett så stort problem.
Jag var för två dagar sedan bara så lättad över att ha tagit beslutet (igen) men så kom alla minnen ikapp, konsekvenserna av att lämna, hur barnen skulle må dåligt av att inte träffa honom mer än varannan helg (och jag när de är där). Hur svårt det skulle bli ekonomiskt nu i krisen, inga hus eller lägenheter i vår närhet till salu så det blir byte av skola för barnen. Allt tryggt, alla rutiner blir tillintetgjorda.

Pratade med honom och berättade att han måste flytta, eller jag, men han tar liksom inte initiativ till att flytta och han vill inte vara kvar. Det blir limbo. Jag blir ledsen. Ser hur fin han är med barnen, snäll och informativ. Ett av barnen tyr sig mest till honom, favvoföräldern. De kanske skulle förstå när de blir gamla nog, men min tanke om att hjälpa honom ur det och leva ett nyktert liv skulle vara ännu bättre. Jag har liksom hopp kvar. Eftersom han är bra när han är nykter och närvarande.

Jag gav honom ultimatum som förmodligen inte alls var pedagogiskt upplagt. Nykter för all framtid .
Jag med för att hjälpa.
Han säger att han kanske kan en period, men midsommar, nyår och sånt vill han dricka. Och inte för all framtid.

Jag ooorkar inte förhandla mer.
Mina barn tar skada både av att vara kvar och gå..
Jag vet ingenting.

Om han skulle hålla sig nykter en period och bara dricka midsommar och nyår är det ändå inte för att han verkligen vill utan för att jag tvingar på honom beslutet, vilket gör mig till alkoholpolis, jag tar beslutet ifrån honom. Han säger fortfarande att han inte har problem. Så länge han säger det känns det rätt kört.
Hur många chanser ska han få?
Ska jag prata med barnen om pappas sjukdom?
Ska jag gå till al-anon och outa mig för staden, massa gamla patienter och anhöriga till dem? Jag vill verkligen inte.

Hej
När det gäller huset.
Går det inte att hyra ut huset så att ni får in hyra som betalar lånen?
Har inte han en familj som du kan berätta läget för?
Kanske de kan ta över ”ansvaret” för att hans kostnader typ huslån.
Han kanske också behöver få tid att fundera själv hur han vill ha det , göra ett val, välja familjen eller alkoholen . Det kommer vara svårt för honom att göra det när ni ständigt påverkar varandra och är i konflikt . Kanske bra att ni får en paus från varandra för att tänka klart .
Bor han kvar så får han ju ta hand om betalning för lånen . Betalar han dem inte och du inte orkar bo kvar -kan ni inte sälja utan renovering? Låt de som köper renovera. Kanske er renovering inte uppskattas och så rivs allt för att de nya köparna önskar en annan stil?
Kanske detta inte hjälper dig alls men jag försöker brainstorma lite! Finns liv finns hopp🌸
Kram

@Snödroppen
Ilskan är bra. Jag var arg en tid. Och jag tillät mig att vara arg. Idag blir jag arg då och då, i vardagen. Och jag har lärt mig att kanalisera ilskan. Tar ut den på gymmet. Och jag blir starkare och starkare fuäysiskt.
Du inspirerar mig. Du är så stark. Och jag känner igen dina reflektioner. Idag behövde mitt ex att jag godkände en sak. Jag gjorde det. Och jag går vidare. Jag kunde göra livet surt för honom, men jag väljer att inte göra det. Det räckte med en knapptryckning på nätet utan att vi behövde kommunicera. Jag stod som ansvarig på en domän. Han gick i personlig konkurs under vår tid. Och jag mindes inte ens att jag var ansvarig på den domänen.
Jag blir påmind varje dag att jag sålde värdeföremål för att ge honom mat under åratal.
Varje gång jag ser uteliggare så tänker jag att jag räddade honom från att hamna där.
Och det ger mig tacksamhet, att mina fina och dyra ting kunde hjälpa honom till överlevnad. Att de fick pryda en annan kvinnas axlar. Eller hals. Eller armleder.
Eller öronsnibbar.
Jag undrar ibland vart jag har vissa örhägen. Och sedan minns jag. Att jag sålde allt.
Jag är så tacksam för att jag har den erfarenheten. Så tacksam. Jag sätter mina gränser idag, tack vare den.
För mig är det materiella bara materiellt.
Pengar kommer, pengar går. Liv är värdefullt. Men nu är mitt liv första rummet. Och jag väljer min omgivning. Som du också gör. Jag önskar dig ett arbete där du får det som du förtjänar. Du är värdefull. Och du får allt du vill. För att du har förstått! Vad DU behöver! Kram ❤️

@Rebeck@n
Ja, det är vanligt att alkoholisten som aktiv skyller ifrån sig.
Som anhörig blir man nedbruten.
Jag rekomwnderar dig att söka stöd, det behöver man när man lever med en alkoholist.
Fundera över om din relation är bra för dig?
Alkoholisten är en sjuk person som endast kan bli frisk om hen vill.
Du är värd kärlek, ärlighet, sinnesro, stabilitet och trygghet. Det kommer du aldrig känna tillsammans med en aktiv alkoholist.
Var rädd om dig.

@Meda hemskt att behöva leva I det där.
Minns att det var som ett fängelse.
Man var en hjälpreda, partner för deras behov, anpassade och vred sig ut och in för att de skulle vara nöjda.
Rädda dig själv och ta dig ur, ta din makt tillbaka.
Kram ❤️

@Självomhändertagande ❤️

@Snödroppen
Tack för att du delar!
Så hjälpsamt att du skriver det du gör. Det reder ut, för mig. Att bolla tankar här är otroligt.
Och tack för att du delar en sådan hemsk sak. Jag har en annan erfarenhet. Orkar inte skriva här.
Men jag skulle aldrig varit med om det, om det inte vore för mitt ex.
Och det är som det är.
Jag tog hjälp flera år senare.
Och jag läkte.
Igen.
Och så orkade jag göra en del bra saker.
För andra.
Fast de vet inte varför jag gör det.
Men det hjälpte mig att hjälpa.
Och som du skriver.
Det är skadligt att vara i destruktiva relationer.
Man behöver ta sig ur, för att förstå.
Att livet kan vara så vackert.
Sunt och friskt.
Jag sänder allt gott tillbaka!
❤️

Vi skall resa en vecka till Teneriffa i morgon. Jag vet hur det blir. Egentligen vill jag helst vara hemma. Min man börjar drickandet på morgonen på flygplatsen. Beställer mest av alla på planet. Och sedan fortsätter veckan i samma spår. Jag hoppas naturligtvis, att mina farhågor inte besannas?? Själv lever jag en dag i taget, som jag lärt mig i tolvstegsprogrammet. Och gör det bästa för mig😀

Känner mig så vanmäktig. Fortfarande vaken, kan inte sova.

Exakt vad ska jag göra?
Steg för steg?
1. Be honom gå till banken för att ta över huslånet.
2. Om han inte vill får jag ta över huslånet, renovera och sälja.
3 .Packa allt bröte som inte behövs
4.Hitta annat boende, lägenhet.

Hur gör jag detta? Jag vill ut! Jag längtar ut! Jag vet inte om jag orkar ut.

@Orolig_nu
Känner samma som ovan.
Jag var i din situation för 6 månader sedan men inga barn.
Efter att ha bott på vandrarhem för att jag inte vågade komma hem för 511 gången så bröt jag ihop på jobbet. .
Kände mig precis som du beskriver att du gör nu.
Hemlös, arbetslös, lämnade alla mina saker tog jag kontakt med socialtjänsten och berättade precis som det var.
Jag fick hjälp, jag fick bo på skyddat boende och har nu kommit mig vidare I livet.
Vänta inte på samförstånd med en så sjuk människa.
Be om hjälp, var ärlig och be om hjälp.
Du behöver allt stöd du kan få.
Ingen ska behöva leva i den situationen, ingen.
Kram ❤️

@britt så kloka slutsatser du drar av vad som behövs nu. Blir hoppfull av det. Önskar dig all styrka på vägen.

@Orolig_nu mitt hjärta brister av att höra hur du har det. Orkar du höra av dig till ett skyddat boende, jourhavande medmänniska, alanon? Vad behöver du? Det finns massor med hjälp där ute för att komma loss men de måste hitta dig. Kram, kram, kram!

Jag snappar upp din mening om att "annars hade jag gett upp för länge sen" och önskar så att jag gjort det tidigare. Har förhoppningsvis gjort det nu idag.
Men innan idag har vi gjort så många åtgärder för att hålla honom nykter, han fick blåsa, fick lova, fick ultimatum, fick en kort period antabus. När han varit nykter några månader börjar det igen. Barnen är större och svårare att vänja vid förändringar nu. Önskar att jag fattar varningsklockorna när jag själv skrev här i forumet, och bara ville hjälpa honom. Kontrollera, polisa fast med hjälp som intention.
Ville inte slänga bort allt det som var vi.
Nu vill jag det. Det är en sorg, men det känns skönt.

Det låter så skönt. Hur gjorde du?

Jag vill verkligen lämna, men vet inte hur jag ska orka. Jag orkar verkligen inte. Jag vet inte hur jag ska få förmågan till det.
Jag försöker göra listor men vi har inte samma syn på väg ut heller.
Jag mår dåligt över mig själv som inte lämnat, jag hade aldrig kunnat se nån jag känner eller inte känner leva som jag gör just nu.

Jag orkar inte renovera huset för att sälja. Jag orkar inte hitta nytt boende. Jag orkar inte försöka organisera en kommunikation med honom efteråt. Jag orkar inte, behöver hjälp och handledning. Nån som fångar upp mig. Men jag vill vara anonym. Och jag känner mig så ensam. Så skamfylld. Vill bara döva mig med böcker och sömn. Sova och jobba bort dagarna. Är förmodligen mer deprimerad än jag velat se. Tänker dumt att det är därför han dricker, för att jag inte är tillräcklig.

Kommer till insikt att jag kanske inte behöver det att vi är samsynta när vi skiljer oss. Han behöver inte vara övertygad om att jag ät offret i hans missbruk. Jag kan förstå att jag är en del i det. Att jag gör det värre som städar upp efter honom. Inte låter honom ta konsekvenserna.

Barnen mår bättre av en skilsmässa.
Jag måste lämna..
Jag vill lämna, nu med en gång. Jag orkar inte mer.
Men nu med em gång går inte.

Jag har (i svackor) försökt få honom att gå till banken för att ta över huslån, han går inte dit. Har försökt säga att han får flytta för jag vill inte mer, han flyttar inte. Försökt ha möten med honom om hur vi ska ordna allting, han tar inga steg säger bara "om det är det du vill", och jag säger ja, och sen gör han absolut ingenting.
Jag har bokat tid i parterapi, han kommer inte dit.

HUR tar jag mig vidare? Jag har inga vänner eller släkt i närheten. Barnen går i skola med skolplikt nu. Finns inga lediga lägenheter. Orkar inte med hus.

Jag vill bara loss nu. Vad ska jag göra?
Han är full i rummet bredvid just nu.
Jag vill bara sova men är orolig.

Vissa dagar ser man det klarare än andra, då tänker jag att det är inte värt att dras ner och att det skulle vara bra att släppa taget. Andra dagar känner man hoppfullhet och det är både att det kan bli annorlunda framåt samt att jag tänker att det kanske inte är så farligt alltihop. Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också. Tror att det mesta har att göra med att man inte vill släppa drömmarna man har tillsammans om framtiden. Att jag vill tro på att det finns en väg till en lösning. Men vet inte just nu hur det skulle gå till. Vad behöver jag då? Vad vill jag kräva? Vad är min gräns? Om gränser redan passerats, hur backar man bandet eller hur börjar man om? Hur lång tid av lugn behövs för att man ska bli trygg igen? Känner både så mycket och samtidigt ingenting.

Det påminner så mycket om min sambo. Drickandet i smyg och förnekelsen. Men han har tagit hjälp och går nu i både enskilda samtal och samtal i grupp (med fokus på sin uppväxt i en dysfunktionell familj). Tilliten är det svåraste att reparera. Jag får kämpa med mig själv i att inte kontrollera honom, leta flaskor osv. Det är hans problem, hans ansvar och hans styrka som gör att det lyckas (hoppas jag). Vi har inga gemensamma eller hemmaboende barn. Jag hoppas att vi kommer tillbaka till den där självklara tilliten, för min del är den långt borta. Ett återfall och nya lögner förstörde mycket. Men vår vardag är bra och han kämpar. Han dricker inte, vad jag vet.
Tänkt på dig och ditt barn. Han tänker på sig själv så att det räcker och blir över, skulle jag tro. Önskar dig all lycka till!

@@britt
Ge dig tid, trösta sorgen, låt dig själv få bara vara.
Vad fint att de otroligt smärtsamma erfarenheterna jag gjort kommer till nytta det ger mig också en känsla mening.
Tack ❤️

@Orolig_nu
Att vara snäll är att ta ansvar för sitt egna skit, be om ursäkt och inte ljuga.
Mitt ex var oxå "snäll" det gjorde att kunde gå över väldigt många gränser utan att behöva ta ansvar.
Det är rätt hårt att läsa att barnen visar gömmor, det är psykiskt våld att skrämma. Viktigt att sätta rätt etikett på saker har jag lärt mig i efterhand.
Lämna honom, låt honomnta ansvar för sig själv för du är säkert i behov av trygghet, stöd och en förutsägbarhet själv.
Han är inte ditt ansvar, han är hans egna ansvar.
Var rädd om dig och dina barn.

@Järvisen
Problemet och vårat eget insjuknande sker oftast när vi blir så upptagna av den sjuka att vi tappar oss själva.
Jag tycker inte du ska försöka kontrollera något, sätta gränser för någon annan än dig själv. Han är vuxen, han behöver ta ansvar för sig själv. Där kan en frisk relation växa, att det finns ett jämlikt utbyte i relationen.
Du behöver människor som är kapabla att ha omtanke och kunna ge dig kärlek tillbaka.
Hela idén om art anhöriga ska vara ert slags stöd när vi redan har ett överomhänderragande om den sjuka som gör oss själva sjuka är sjuk.
Kram

@Självomhändertagande
Jag skiljer på att älta och att sortera minnena.
Precis som du säger så är det Stöld.
Jag har själv minne av att han tog mig medan jag sov, jag avfärdade det med att det var kärlek men inser nu att det var mer som ett övergrepp.
Han ljög för mig om att han älskade mig medan han gjorde samma sak med väldigt många. Det är ett känslomässigt övergrepp.
För mig känns det jobbigt men viktigt att sortera minnena som satt känslomässiga spår och sätta rätt etikett på de.
Så är det när man blir manipulerad av en person som saknar förmåga till att ha friska relationer som bygger på omtanke, respekt och sann kärlek.
Höstdagarna är fantastiska och mycket i livet är samtidigt väldigt vackert.
Det är fint när man kan ta in samtidigt, jag känner frid och acceptans i det.
Det är så skadligt med destruktiva relationer, mer än vad man inser när det pågår.
Allt gott, massa kärlek och njut helgen.
❤️

@EsterHanna
Det utstrålar så mycket positivitet, lugn och distans från din text. 🙏🤗
Härligt att läsa, undrar ju hur du haft det för det är som du säger ett tag sen du skrev. Här knallar det på, lugnt och skönt med högre sinnesro ...

Må så gott. 🌹
Kram.

Jag lyssnar till Åsa Nilsonnes bok Mindfulness utan flum: Att leva med sina känslor.
Den är så bra. Jag tog till mig den direkt och jag är bara i början av boken. Jag vill dela med mig de orden som fick mig att förstå vad jag ska ägna mig åt i helgen. Lyssna klart på boken och anteckna. Orden är; "yttre hinder - en relation som skadar självkänslan".
Det blev så tydligt för mig när jag mindes häromdagen hur mitt ex tog mitt kort och använde det utan tillåtelse. Jag sa att det är väl nästan stöld till en person. Och personen sa "det ÄR stöld".
Jag tänker inte älta hur livet med mitt ex var. Jag har ett nytt och bra liv. Men ibland dyker det upp minnen. Och de minnena skapar olika känslor som påverkar ens nuläge, ibland. Och så behöver man ta hand om det som känns just nu. Tänker jag. Ta hand om er och njut av den fina hösten!

@EsterHanna
Tack för att du delar med dig. Jag blir så glad att höra hur du hanterar ditt nu! Fortsätt så!

Jag kan tyvärr relatera till 100 % till hur du beskriver din man och hans problem. Jag har smygdruckit på samma sätt. Min pappa gjorde likadant. Jag höll på med det länge. Gick länge oupptäckt också. Och ljög. Det är så oerhört pinsamt. Jag tror dessvärre att all din magkänsla stämmer - att han redan druckit om han får tillåtelse att dricka. Jag tycker att du gör helt rätt. Ställer krav, sätter gränser. Vad säger han själv? Som du skriver löser nog inte blåsning problemet i sig. Det finns en variant där han manipulerar apparaten och ”visar” att han inte druckit trots att du märkt. En annan där han blåser i en månad och sen tycker att det räcker och då börjar dricka igen. I båda fallen får du en slags kontrollfunktion som jag tror är negativt för ert förhållande.
Från egen erfarenhet vet jag att det är väldigt lätt att bagatellisera drickandet när det sker i smyg. Man förtränger det för man vill inte kännas vid det. Om han är som jag var har han många nyktra dagar och känner sig stolt och förtränger effektivt när han dricker. Jag jobbade länge med det här problemet och deltog i en forskningsstudie där jag skulle fylla i hur mycket jag drack en gång per vecka. Det var alltid lite jobbigt för jag låg precis på gränsen till riskbruk varje gång när jag summerade och det var bara i smyg jag drack.
Som dr Pihl säger: ”you can’t change what you don”t acknowledge.” Och smygandet i sig gör lite att problemet inte finns.
Jag gick till en beroendeklinik. Trodde jag helt skulle hålla upp då men det gjorde jag inte. För mig var det viktigt att verkligen grotta ner mig i varför, hur och att jag drack. Jag drick ju inte så mycket eller ofta, men jag var ju medveten om att det inte var normalt. På beroendesidorna finns också nu vi som har slutat att dricka och som kan beskriva vilka stora fördelar det finns med det. Skicka dit din man, jag vet nu att även små mängder alkohol har en dålig effekt och man mår bra av att ha en lång period med total avhållsamhet. Lycka till!