Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen och tacksam för svar och stöd. Det stämmer nog att jag fått en rejäl funderare på kulturen kring alkohol. Jag blir nästan provocerad när folk pratar om hur sugna de är på att dricka (nu pratar jag folk som inte är alkoholberoende)Nu behöver jag skriva av mig igen. Jag vill ju inte bli bitter på människor. Min mamma slutade dricka och sökte hjälp på.vårdcentralen och Jag var så otroligt stolt över henne. Allt har gått väldigt bra men nu börjar jag få ont i magen igen. Jag är så rädd att min mamma tagit återfall. Hon har inte sluddrat eller så men jag och min bror kommer på oss själva att leta i hennes boende när hon inte är hemma. Jag har ett sådant kontrollbehov som får mig att må otroligt dåligt. Kanske behöver jag hjälp? Har jag ett medberoende?

Hej Flowerchild!

Vad insiktsfullt och klokt du skriver om stora livsfrågor. Även om du hittills inte utforskat professionell hjälp har du en så fin förmåga både att be om hjälp, men också att ta emot andras stöd och omsorg. Det finns ett mod och en styrka i det som alldeles säkert kommer att hjälpa dig när du provar dig fram i hur du vill och behöver leva ditt liv för att må så bra som möjligt. Tack för den här generösa uppdateringen, och om du tror att det kan vara hjälpsamt för dig får du mer än gärna fortsätta skriva här och berätta hur det går.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

@Flowerchild_
Så klok och reflekterande du är.
Fint att du verkar fått ordning för dig själv och att du har stöd.
Så starkt av dig att ta avstånd från det kaoset som du tycks ha växt upp i.
Du skriver att du valde att avsluta relationen för att du inte var redo för en seriös relation, vilket är moget beslut att ta.
Hoppas du får mer stöd framåt och att du avvänjer dig vanan att leva I kaoset, att du finner dig en stabil, nykter och trygg man som kan erbjuda dig en seriös och trygg relation.
Heja dig!

@Flowerchild_
Hej, så oerhört fint att du skriver här. Jag har tänkt så mycket på dig. Hur har du det i naturen? Har du upptäckt något nytt?
Jag instämmer med tidigare skribenter. Väldigt bra att du reflekterar över alkohol för din egen del. Jag blev en rolig person med alkohol som mina vänner uppskattade. Fast jag var rolig utan alkohol. Bara det att jag tog mer plats med alkohol. Och det var bara de som kände mig på riktigt som visste att jag kunde vara en rolig en.
Hjärnan utvecklas fram tills 25 års åldern. Om jag fick bestämma, då skulle man inte dricka före hjärnan är färdigutvecklad.
Jag känner en människa som stannade i sin utveckling, han är en känslig och fin människa, men han saknar förmåga att förstå hur hans alkoholmissbruk skadar sin omgivning, då han ber andra försörja honom. Jag såg det inte förrän en ungdomsvän hörde av sig. Han hade varit nykter i 6 månader och vi pratade en del. Han berättade det för mig, att hjärnan stannar i utvecklingen och jag hörde att han pratade på samma sätt som när han var tonåring. Det märktes inte att han var en pappa till tonåringar. Och så reflekterade jag över hur mitt liv var med ett. Jag upplevde att jag hade ett stort barn hemma.
Om jag fick prata med mitt yngre jag, så skulle jag helt och hållet ha avstått från alkohol. Det var bara slöseri med fel vänner och fel relationer.
Men utan att ha prövat, så vet man ju inte.
Du har provat. Det låter som att du vet.
Jag skulle satsa på att få en bra samtalskontakt och reflektera vidare.
Vad händer om du tar en paus från alkohol och observerar vad som händer då.
Hur vill du "krydda din pizza?" sa en psykolog till mig när jag pratade om val av en man.
För mig är hälsan allt. Så jag såg till att träffa en sund och frisk man.
Men jag behövde leva i misären med mitt ex, för att förstå att uppskatta varje ögonblick i mitt friska liv.
Och för att göra de medvetna valen.
Med närvaro.
Hoppas att du landar med en samtalskontakt.
Ta hand om dig!
Du är värdefull.
Och tack för att du skriver.

Idag har jag ÄNTLIGEN- HALLELUJA- fått prata med en egen psykolog , om mig och vad jag känner och hur jag har det! Väntat sedan juni, så kändes så skönt! Kände när vi pratade- hur mycket det betyder att bara få dela. Lite som här. Att bara få berätta lättast så mycket på"trycket". Ska gå 4 ggr till, sen får vi se.
Annars är det som det är, inget missbruk vad jag vet, men jag oroar mig. Känner att jag slits ner mentalt av oron, och fantasierna av hur det skulle kunna bli... behöver jobba med det, att inte hitta på hemska möjliga skeenden. Bara vara här och nu, där det är bra, just nu. Har tyvärr lite tecken på utbrändhet, som jag känner igen. Vet inte om jag ska försöka gå ner i tid på jobbet eller ta ut all resterande semester. Åka till landet och zooma ut. Har någon annan gjort nåt sådant?

Jag håller med ovan! Bra att du funderar och analyserar. Och bra att du resonerar så klokt kring vad du varit med om. Ta det med dig och använd det för att fatta beslut om ditt liv som gör dig starkare och fri från medberoende. Det finns bara fördelar med att dra styrka från erfarenheter och att ta kontroll över hur man vill att livet ska vara.

Om hon är så arg att hon hotar med polisen kanske du ska ge henne lite utrymme. Skriv ett vykort, att du tänker på henne. Att hon inte känner sig trängd kan kanske göra det lättare? Hon är vuxen och kan, på gott och ont, göra vad hon vill. Du kan prata med socialtjänsten och framföra din oro så de vet. Det är inte alltid lätt att nå fram men det finns flera vägar. Har hon jobb? Vänner? Någon som står henne nära? Kyrkan? Det behöver inte vara familjen som når fram, huvudsaken är att någon gör det.

Hej, fint att få höra din berättelse och att du mår bra idag även om en del saker tynger dig. Angående det du skriver om att festa av sig när man är ung så tror jag tyvärr inte att det funkar så.. Det blir snarare att man grundlägger vanan att allt ska firas med alkohol, och den är svår att bryta. Så om jag vore ung och hade haft chansen att lägga kloka vanor skulle jag vara noga med att inte alltid dricka när tillfälle gavs, utan gå på fest och middag nykter ibland. Sen skriver du klokt om relationer. Det är väl ofta så att man dras till personer som man känner igen sig i. Men som du är inne på så kan en person med beroendeproblem bli en stor risk för dig. Det enda sättet att undvika den risken är att undvika sådana personer. Du kan välja att inte träffa honom mer, även om det gör ont. Det tror jag är enda sättet att inte dras in i en relation igen. Du har makten över ditt liv nu, och ser klart och insiktsfullt på din situation. Jag tror också att du ser att ett stabilare liv är möjligt för dig, bara du undviker vissa faror, som att börja dricka för mycket eller bli medberoende till någon annan. Låt inte alkoholromantiken lura dig att ett stabilt liv utan droger och drama skulle vara tråkigare, det är det inte!
Har du fått något samtalsstöd kring allt du gått igenom som medberoende under din uppväxt? Kanske vore skönt? Vill avsluta med att säga att du är stark och klok och har ett härligt liv framför dig. Så ta din oro och funderingar på allvar och ha din kunskap om beroende med när du tar beslut om hur du vill leva.

Tack igen för era svar. Efterssom hon helt har brötit kontakten med mig för tillfället kan jag ju inte få med henne nånstans. Just nu är det bara hennes syster hon har lite kontakt med. Jag vet inte så mycket just nu. Det är fullständigt vidrigt att vara i denna förtvivlan. 😞

Tack för ditt svar @Åsa M

Hej igen, det var ett tag sedan… Skapade en tråd här för över 2 år sedan, när jag var 15 gällande att mina föräldrar drack för mycket. Snubblade över den för första gången på ett tag idag, och påmindes om hur mycket allas kommentarer och stöd hjälpte mitt 15 åriga jag, måste bara få tacka för det. Nu när jag ser tillbaka var hon ganska liten och vilse, fast det inte kändes så då. Det har egentligen enbart gått 2.5 år, men så mycket har hänt att det lika gärna kunde vara ett halvt liv.

Mina föräldrar dricker fortfarande för mycket, och min pappa har även erkänt det numera. Mamma var inlagd på sjukhuset i vintras då hon fick problem som med högsta sannolikhet beror på hennes alkoholkonsumtion. Men hon erkände inte så mycket mer för det. Resten av släkten super lika mycket som alltid och fortsätter skapa drama, men jag har på något sätt funnit mig i att det nästa alltid händer något. Och är det för ”lugnt” blir jag stressad och nästan saknar allt det dramatiska. Då bor jag inte ens hemma hela tiden längre, bor mestadels själv, vilket i sig också varit en stor omställning. Och stan, att numera omringas av mängder människor varje dag.

I min tråd från 2020 var jag bombsäker på att jag aldrig skulle dricka eller så i rädsla för att bli som mina föräldrar. Det funkade inte. Jag testade, av ren nyfikenhet. Kan numera säga att jag dricker precis som alla andra tonåringar, fast i måttliga mängder. Har av någon anledning fått för mig att om man gör sånt och lever något sorts ”festliv” när man är ung, så kommer man tröttna innan 25 och sedan vara en stabil vuxen. Kanske inte ens fungerar så, men kanske. Har dock inte alltid hållit det till en stabil nivå, imorgon är det 1 år sedan den 31 augusti 2021. Det var dagen en vän till mig ringde, efter att en annan vän hittat mig påverkad mitt på ljusa dagen och sa ”Tänk på vilka du kan bli som”. De orden snurrar fortfarande i huvudet på mig, ett år senare. Jag hade en väldigt mörk period förra hösten, vände mig till självdestruktiva beteenden, missade skolan och gjorde saker som rent allmänt inte ses som bra.

Men efter den perioden är jag evigt tacksam för de människorna som fanns där, finns särskilt tre av mina vänner som jag har att tacka för att jag ens lever idag. Även skolan fanns där, gjorde upp studieplaner efteråt för att få ihop allt, gav mig extra hjälp i matte i våras och lärarna frågade hur jag mådde.

De säger ju att man om man själv är omringad av problem eller har vissa problem själv så dras man till andra med det. I januari träffade jag vad jag tror var min första kärlek. Det var det mest magiska, men även något av det mest tragiska jag varit med om. Han var en riktigt fin kille, på alla sätt, brydde sig om mig på ett sätt få gjort innan. Vi firade till och med alla hjärtans dag tillsammans, ändå så kom vi aldrig längre än till att dejta, Men en tidig morgon fick jag ett samtal. Det var han, som satt på ett tågspår. Han var helt förstörd, verkligen, och anledningen till att han satt där var ganska tydlig. Jag lyckades efter en stund få honom bort därifrån, och sedan såg jag till att ambulansen kom dit.

Denna killen hade en en del problem med alkohol, och även tyngre saker. Vilket inte är så konstigt om man kollar på hans barndom. Men jag insåg att detta inte fungerade, inte pågrund av allt de där, utan för att jag inte var redo för något seriöst. Så det hela tog slut ett tag där efter. Det är ett av de svåraste besluten jag någonsin tagit. Men varken han eller jag var på någon stabil plats i livet. Dock vet jag att det verkar ha ordnat upp sig lite för honom nu. Men jag tänker fortfarande på honom, varje dag, efter 6 månader. Och har svårt att fastna för andra killar, för ser typ alla utan massa drama runt sig som ”tråkiga”, vilket de inte alls är egentligen.

Numera går jag sista året av gymnasiet, är juridiskt vuxen, bor själv, jobbar en hel del så har en bra egen inkomst, och försöker i allmänhet skilja mig lite från allt kring mina föräldrar och släkten. Även om det är jättesvårt. Har iallafall vänner som jag kan prata öppet om allt detta med, fler av dom har även liknande erfarenheter. Min lillebror fick även en autism diagnos, vilket förklarar saker och ting och han kan äntligen få den hjälpen i skolan han behöver. Har dock inte sökt något proffesionell hjälp för mitt ibland mindre bra mående, men tror inte jag vill göra det heller, blir obekväm v tanken.

Detta inlägget var väl mest för att jag vill skriva av mig och sammanfatta senaste tiden på något sätt. Men även påminna om att det inte alltid blir som man tänkt sig. Men sedan vill jag såklart tacka alla som fanns där för mitt 15 åriga jag, ni har betytt jättemycket. fick så mycket bra tips härifrån då, sn var jag inte här på ett tag när allt om emellan.

@lioness
Det är inte ditt fel. Utmaningen ligger hos honom.
Så här spontant, och inte det svar du nog önskar, är att du behöver stöd i att lämna det där destruktiva än stöd i att stanna kvar.
Kram, och sköt om Dig. 🌹

@Haga
Kan bara instämma.
Jag skulle dock inte vilja lyssna på ditt svar under den tiden det begav sig men det är den rå sanningen man behöver sen är valet upp till en själv.

Lider med dig! Många kramar.

Du ska helt klart markera att hans återfall inte har med dig att göra och att du inte accepterar att han försöker lägga skulden på dig. Hans sjukdom är inte ditt ansvar.

@lioness Hej! Otroligt tråkigt läge med barn inblandande. Självklart ska du säga till honom så rakt och tydligt du bara kan. Han kommer förneka, försöka skylla på dig eller någon annan omständighet osv osv men i grunden så vet han att det är hans problem. Du kan nog inte göra mer än att säga det till honom.

Ska jag vara synisk och utgå från egna erfarenheter (har just kommit ur en lång relation med en alkoholist). Hela eran relation är antagligen byggd på att du täcker upp för honom, du är den som balanserar på tråden och har antagligen ljugit för både nära och kära åt honom. Du är den som håller ihop honom och samtidigt möjliggör hans drickande. Bara det faktum att han "stjäl" från dig är ett sånt galet tecken på att han är aktiv och har ett stort missbruk som du nog inte kan göra något åt. Du är antagligen blind i detta precis som jag var, trodde det var normalt och jag förminskade problemen och vad jag såg och egentligen visste. Jag ursäktade, ljög och täckte upp för henne i flera år. Varje gång lovade hon förbättring, att åtgärda, söka hjälp med mera med allt bara fortsatte och jag köpte till slut tillvaron som att "livet ska nog va såhär".... Det bästa tipset jag kan ge dig även om du kanske inte vill höra det är att gå därifrån medans du kan. Ge inte din kärlek eller affektion och tid till någon som inte sätter dig först. Han kommer nämligen alltid att välja alkoholen före både dig och barn, varenda gång! Har han stulit från ditt hem en gång så lär det bli fler.

Sätt dig själv först och bli inte en del i hans problematik. Varken du eller han vinner på det tyvärr. Sorgligt men sant, alkoholen kommer alltid först och du kommer bli en bricka i det spelet oavsett vad du vill sålänge du är kvar.

Det är min högst personliga åsikt dock och behöver inte stämma in på just er så känn efter själv vad du vill.

Lycka till med allt!

Min partner tog ett återfall i torsdags och dricker fortfarande.
Vi är särbos och han är hemma hos sig då jag varit tydlig med att sätta gränsen att hemma hos mig accepterar jag inte alkohol.
Det respekterar han.
För två veckor sedan stal han den lilla mängd alkohol jag hade hemma hos mig i ett skåp. 2 flaskor cava jag fått i present i somras och 4 cider.
Han drog fort iväg hem till sig utan att jag visste han stulit alkoholen och svepte den på nolltid.
Då fick han ångest och skämdes.
Nu 2 veckor senare så valde han att själv köpa alkohol i torsdags och började dricka ohämmat trots att han hade sitt barn hemma den veckan.
Jag fick reda på det i lördags då det kröp fram från honom när vi talade i telefon.
Jag kontaktade då barnets mamma och barnet är nu hemma hos henne.
Han skickar långa meddelanden som jag inte svarat på och i dessa skyller han sitt återfall på mig, att jag gör allt fel, att jag är fel och att jag driver honom till alkoholen varvat med hur mycket han älskar mig.
Igår meddelade hans exfru honom att hon kommer ansöka om enskild vårdnad för barnet då hon sagt till honom vid hans återfall för ca ett år sedan att händer det igen så ansöker jag om enskild vårdnad.
Hon har nu bokat tid för gemensamt möte med familjerätten.
Jag tycker hon gör helt rätt.
Han skickade då ett meddelande till mig om detta. Att nu ska hon tydligen ta vårdnaden ifrån mig också det kan jag inte med. Inte ett ord om att han har någon insikt i att det här är en konsekvens av hans val att ta ett återfall och att det är det bästa för barnet.
Nej allt handlar om honom och han är som en trotsig 3-åring JAG JAG JAG. Full av självömkan.
Jag svarade bara, Jag förstår att du behöver få ur dig all skit så skriv tills du känner dig klar och när du är nykter och kan se klarsynt på saker och ting får du gärna ringa.
Jag älskar dig och har velat vara ett stöd men det betyder inte att du får säga eller bete dig hursomhelst.
Svaret kom i ett jättelångt meddelande där han återigen talar om hur fel jag är, att jag ska läsa och begrunda det han skriver varvat med hur mycket han älskar mig.
Inte någon som helst självinsikt än.

Min fråga är: Kommer han till självinsikt vad det lider?
Kan jag skriva till honom: Nej ditt återfall är inte pga mig eller mitt fel.
Ditt återfall och dess konsekvenser är ditt val och ditt ansvar.
När du är färdigdrucken för den här gången och kan se saker klarsynt stöttar jag dig i att söka hjälp för att inte ta återfall igen.

Det är första gången han tar återfall tillsammans med mig så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Jag levde i ett fruktansvärt destruktivt äktenskap med min exman med mycket psykiskt och fysiskt våld mot både mig och våra barn.
Jag har jobbat hårt för att ta mig ur medberoendet från det och har varit tydlig mot min partner att jag inte tänker bli så medberoende igen.
Så därför vill jag sätta ner foten redan nu och inte tillåta att han skyller sitt återfall på mig då han tagit återfall genom åren långt innan han ens visste att jag fanns.
Tacksam för om någon vill bolla lite tankar och idéer.

@Snödroppen
Tack för dina ord! Vad fint att du är tillbaka på forumet och delar med dig av din erfarenhet och klokhet. Mitt yngre jag dansar av tacksamhet. Tack!
❤️

@Backen123 ❤️

En sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag. 🌹

Så länge han inte tar ett aktivt beslut om drickande kommer det att vara viktigare. Han har rätt tydligt, enligt mig, visat vad han prioriterar.

Du kan inte ändra på honom, eller hans drickande men du kan agera enligt vad du tolererar och inte tolererar.
Vad behöver du? Är det något man inte tolererar eller inte får tillbaka ska man gå. Svårt att släppa, jag vet, men om det är ens välmående som står på spel är det mest kloka.

Sköt om dig , kram.

Nu är ju relationen relativt färsk som du skriver (5 månader). Om du redan efter den tiden ser och känner att det är såhär så är det garanterat så. Det kommer inte förändras och gör allt du kan för att lämna idag och bespara dig mycket huvudvärk och tråkigheter. Min erfarenhet är att ju snabbare man ser missbruket desto bättre. Mig tog det 6 år att ens se, och ytterligare 2 år att packa min väska. Spring nu och var glad att du enbart blev av med 5 månader så slipper du vakna upp om 6 år och undra varför du levt i det så länge...

Vad fint att läsa ❤️

@ självomhändertagande och @snödroppen

Ja, visst är det befriande med tillfrisknande och att satsa på sig själv. Att man är sin egen liksom. Och att få prata med er och många andra som förstår. 💞
Senaste helg drog jag iväg till annan stad, miljöombyte, men kom fram till att det låg mera bakom. Att hur bitarna faller på plats under helgen bestämmer JAG.
Haft en dipp nyligen, men att bestämma i en sådan här sak kändes så härligt.
🌹

@Självomhändertagande önskar dig detsamma fina du.
Har varit på forumet i under annat alias och fått fint stöd av dig innan där du delat med dig av ärliga, kloka och varma svar. Tack!
❤️

@Humlans
Har svarat dig i annan tråd.
Du beskriver din situation precis så som min relation till ex såg ut.
Man blir utnyttjad, nu när jag ser tillbaka på min tidigare relation så ser jag att det var en väldigt sjuk relation. Allt var på hans premisser och jag var egentligen bara någon som hjälpte honom. Jag gick så in i det så jag var glad för brödsmulor han gav mig.
Han ljög, var otrogen, tryckte ner mig, förnedrade mig, lade skulden på mig, förtalade mig och jag hjälpte honom.
Trodde jag. När han behövde hjälp så lät det annorlunda.
Jag var tvungen att lämna precis allt för att överleva, tvungen att låta det slå botten för att sätta mig själv först.
Jag bad om hjälp och hade aldrig klarat att må så bra om jag inte tagit till hjälp.
Jag ville inte mer och nu känner jag livslust och mening med livet igen.
Det är mitt liv och det har jag tagit åter tillbaka och sparkat ut medberoende fasonerna.
Den punkten är helt personlig verkar det som, när man bara fått nog och reser sig upp igen. Tar ansvar för sig själv och låter andra vuxna människor göra detsamma.
Ta hand om dig, du är viktigast i ditt liv.