Senaste kommentarerna i forumet

@Humlans
Du verkar se din egna del och det är jättebra.
Tyvärr blir man ,I sjukdomen, utnyttjad anser jag.
Det som hjälpt mig är att vara ärlig mot mig själv och be om hjälp. Jag hade inte klarat det utan hjälp och jag får fortfarande hjälp.
Jag mår mycket bättre idag än vad jag trodde att jag skulle göra.
Ett annat råd är att bryta helt, man "sugs" lätt tillbaka till samma mönster igen.
Han behöver göra en omfattande förändring i sitt liv, låter det som.
Ta hand om dig, du är viktigast i ditt liv.
Kram

Jag har blivit medberoende och det har gått väldigt snabbt. Jag behöver nu ta hjälp. Han har ljugit miljoner gånger och svarar i telefonen när han vill och ringer oftast inte tillbaka. Känner mig utnyttjad. Har stöttat honom sååå mycket men till vilken nytta. Jag har fått ett kontrollbehov i ju med att han ljuger och inte svarar så mycket i telefonen. Det med att svara i telefonen såg jag från början var att alla kanske inte har tid att svara i telefonen men det har blivit ett mönster vilket också gör mig ledsen. Vad gör man åt detta?

Så bra att han har kommit så långt och hoppas att väntan inte blir så lång.
Vad han kan vänta sig beror väldigt mycket på honom själv och hur han tar till sig behandlingen. Man kan säga att bollen ligger hos honom att vara öppen och ta emot allt han kan.
Det slutar ju inte efter dessa veckor utan det stora jobbet för honom blir efteråt då han själv ska ta ansvar över sig själv och sin framtid. Att använda de verktyg och insikter han får på plats.
För dig så tänker jag att du kan använda tiden till dig själv och utforska något som du tycker om. Att stanna upp och reflektera över dig och dina känslor.
Ni har en varsin behandling/ läkning att utföra för er egen skull.

Kram 🧡Azalea

Jag har varit tillsammans med min kille i 5 månader med två veckors uppehåll. Han är alkoholist men sa i början av förhållandet att han var nykter alkoholist. Han kommer när han vill och ringer och svarar när han vill. Han visar ingen empati när jag säger att jag nog behöver gå på anhörigstöd. Han blir endast rädd och säger att man inte ska nämna hans namn. Han har börjat sitta framför mig och dricka och det är ju upp till honom om han vill dricka för han måste ha viljan först. Han har ljugit både högt och lågt. Jag känner mig bara utnyttjad och han säger att han älskar mig. Jag kan inte ta mig ur, har nu fått ett stort kontrollbehov. Är det någon som känner igen sig.

Hej @AkillesU,

Ursäkta att jag skriver i "fel" forum då jag inte är anhörig men jag har erfarenhet av missbrukarsidan av detta.

Jag har en lång historik av matmissbruk från tonåren (anorexi som blev bulimi och alkoholism) som jag kommit till rätta med till slut. Tyvärr utan mycket hjälp från vården. Idag är jag nykter från alkohol sedan lite mer än ett år och som sagt fri från matmissbruket. Jag vet att det inte går att jämföra med hur jobbigt din syster har det men är ändå ett inspel för att berätta hur det gick för mig.

Det behöver inte ta så lång tid som det gjorde för mig så visst finns det gott hopp. Men som du säger, din syster måste göra jobbet. Hon måste vara öppen för att lära om i vissa frågor som handlar om mat och hon måste vilja bli nykter från alkoholen för att hon själv vill, inte för att det krävs av henne eller för att någon annan vill det. Kanske måste hon också vara beredd att ta reda på och bearbeta varför hon började missbruka. Det finns nästan alltid en bakomliggande händelse eller orsak som drog igång allt. Troligen måste man fokusera på ta hand om ett missbruk i taget. Det låter jag vara osagt, men det är viktigt att vården är insatta i att det är dubbla diagnoser som behandlas på olika sätt men ursprungligen började de troligen på grund av samma orsak.

Jag levde med dessa två gissel som triggade varandra tills jag var runt 50 år. Detta eftersom vården inte kunde något alls om ätstörningar och alkohol i samband. Vården ger generellt fortfarande felaktiga råd för att släcka bränder och stävja antingen det ena eller det andra missbruket. När jag var på ett av landets mest kända behandlingshem mot min alkoholism hade jag tack och lov redan fått ordning på mitt matmissbruk efter över 30 år med bulimi och det var tur, för de hade ingen kunskap eller ens intresse att hantera ätstörningar trots att hälften av oss som var där hade dessa i grunden. Jag förstår inte hur de kan arbeta med sådant ointresse och okunskap!

Jag är för övrigt osäker på om psykvården heller är så bra eftersom man ofta behöver lära sig om kosten och hormonerna som styr signaler i hjärnan för att få hjälp med bulimin, och det gör man inte med deras lugnande piller och låsta dörrar. De har inte resurserna. De hindrar att en person tar livet av sig men sedan måste man fånga upp den som är sjuk med annan hjälp för att det inte ska dra iväg igen.

Min hjälp mot ätstörningarna kom via lågkolhydratskost. Jag skulle kunna skriva mycket detaljerat om det men vi kan ta det separat om ni vill veta mer. Lugnet tog i alla fall över vad gällde min mat när jag lärde mig äta utan rädsla för gå upp i vikt eller hetsäta/kräkas och hjärnan fick vila från det ursprungliga av de två ämnen jag knarkade på (1. snabba kolhydrater=socker och 2. alkohol) och som triggade mig.

Dock tog alkoholen senare över och här kan ni kanske få bättre hjälp än jag fick eftersom jag aldrig vågade kräva hjälp. Det fanns ingen som erbjöd stöd att bearbeta varför jag missbrukade. Jag kunde nu hantera maten men började öka drickandet för att självmedicinera mot ångesten som fortfarande fanns kvar obehandlad. När jag gick i missbruksbehandling i omgångar mot alkoholen så behandlade man som sagt bara de akuta symtomen, aldrig anledningen till drickandet. Lite som att sätta plåster över naveln på någon som har magsår.

Vi behöver inte gå in på min historik i övrigt eftersom jag alltså inte gått via vården sedan 2016 men nu har jag inte druckit alkohol på mer än ett år och jag tror det var 2015 jag senast hade ett skov av hetsätning.

Oavsett vad ni får ut av mitt inlägg så tycker jag att ni ska ställa krav. Jag lever och mår bra idag men det är inte vårdens förtjänst. Jag hade fått mer av mitt liv med hjälp i din systers ålder.

Kämpa för din syster! ❤️‍🩹❤️‍🩹❤️‍🩹

Lider med dig! Styrkekramar i din hemska situation (och alla andras på den här sidan). @Ragna 🫶

Ja det är maktlösheten som är värst!!!!! 😢😢😢😢 @Microduken

Är hennes sambo också missbrukare av alkohol eller annat? Annars är han nog den klassiska medberoende partnern. @Microduken
Har hon någon kontakt med socialen? Har du någon kontakt med de? Du skulle kunna göra en anonym orosanmälan till dem iallafall.

Hej på er! Min syster kom till behandlingshemmet i en annan stad av Sverige. Så hon kan inte åka hem så lätt, vilket är bra. Hon är fortfarande kvar där så det ger oss hopp!
Jag har inte varit i kontakt med henne, och inte mina föräldrar heller så mycket. Vi tänker att det är bättre att hon fokuserar där hon är nu. Och inte på världen utanför. Hoppas hoppas hoppas… (men är lika orolig varje gång mina föräldrar ringer mej)… vill knappt höra hur det går. För vill inte ha några dåliga besked om man säger så. Har skickat ett litet brev till henne med uppmuntran. Men som sagt vill mest låta henne vara ifred.

Hemska alkohol! Hon hamnade verkligen på botten och var nästan död innan hon hamnade på behandlingshem. Att det ska behöva gå så långt?!?! Vad är det för fel på vårat samhälle och fallskärmarna som ska hjälpa de som hamnat snett?!?!?!

@Lora 🙏🙏🙏⚘️🌷🖤❤T
Tack för dem orden

Att nå igenom skammen är inte lätt. Den lägger sig som en våt filt. Skammen kan träffa en varsomhelst ifrån. Det är lätt att triggas. Finns det någon ni känner som tagit sig ur problem som kan försöka prata med henne? Det kan ibland hjälpa. Då kan skammen läggas åt sidan och man får lättare att prata om hur det känns och ser ut på riktigt. Bakom alla skyddsmurar.

Beklagar verkligen sorgen. Är övertygad om att du gett din fru det allra bästa. Vissa vill bara inte skiljas från alkohol... Det är en vidrig process du tvingas igenom. All styrka. Dock fick hon vara som hon ville utan skuld från dig. Väldigt fint och värdigt. Tänk på allt fint ni haft och vad du gör belasta inte dig själv. Du gav henne så mycket frid man kan när alkoholen helt tagit över. Det går inte tvinga någon att sluta. Alkoholen är slugare än så. Den tar sig igenom minsta spricka och bara äger. Det var enbart hon själv som kunde fatta beslutet att sluta. Du gav henne allt och lite till oavsett att hon valde annan väg.

Ta hand om dig fina man. Du är beundransvärd och verkligen värd att leva utan denna drog ska jaga din vardag 🤗. Till din fru. Vila i frid. Äntligen kan flaskan läggas åt sidan och allt annat vackert som är du framträda.

Du har säkert fog för din oro om dina tentakler triggas. Oavsett det så är jag övertygad om att varje relation mår bäst om man inte bara lär känna sin partner utan även sig själv. Att man lär sig hantera sina känslor. I ditt fall oro.

Inga känslor är fel men jobbiga känslor är väl där för att signalera någon form av aktion så man kan ta sig till ett bättre läge? Då är man ju väldigt avhjälpt av att studera egna försvarsmekanismer och mönster. Detta så man kan hitta strategier att ta sig ifrån känslor som sänker en till att hantera dessa så man tar sig till en bättre plats. Tycker du ska syna rädslan med lupp och sedan fundera på hur du kan gå tillväga för att återfå god magkänsla igen. Sedan verkligen jobba på det. För visst är det så att man kan må bra även om ens partner dricker. Om man hittar strategier för att lösgöra sig från ens partners trista beteende i förhållande till alkohol.

Jag tänker så här. Du är uppvuxen i ett hem där alkoholen tog överhanden. Klart du triggas av det. Att han söker hjälp för sitt problem är bra. Söker du för ditt? Det sätter spår hos barn att växa upp så. Om man inte aktivt jobbar med det så finns det kvar. Det är inte rimligt att ditt obehag styr honom, precis som det inte är rimligt att hans sjukdom påverkar dig. Förstår du hur jag menar? Alla har en ryggsäck, liksom. Ibland är det bra att öppna sin egen och rota runt lite där. Det kan finnas saker som inte ska vara där. 🤗

@dagbok
Så sa mitt ex till mig med, att jag var överkänslig pga av mina tidigare erfarenheter. Han drack sig, innan jag lämnade honom, till psykoser, var på behandling men lyckades inte få bukt på sitt beroende. Så nog hade jag fog för att reagera, det hade inte med min barndom att göra, det var en naturlig reaktion på en sjuk situation.
Du reagerar helt adekvat och rimligt med oro, grämande och funderingar på det med barn. Han har ju någonstans förstått att alkoholen är ett problem han inte har kontroll över då han sökt hjälp för sitt beroende.
Alkoholism är en hemsk sjukdom och de flesta klarar inte av att komma ur missbruket, det är fakta.

Att du reagerar på att han "bara" tar 5 öl precis som många andra gör är ju att han är alkoholist, hans reaktion till alkoholen är helt annorlunda än en annan som inte är alkoholist.
Mitt ex blev totalt förändrad när han drack, beroendepersonligheten tog över och den jag trodde mig älska försvann.
Det är obehagligt.
Vad jag vill säga är att du överdriver inte, dina reaktioner är helt normala.
Ta hand om dig och låt dig inte manipuleras.

@medis69
Beklagar din förlust. Ta hand om dig ❤️

@medis69
Beklagar din förlust. Ta hand om dig!

Du har ju som jag medberoendet med dig ifrån uppväxten…

Hej! Igenkänning…är också uppväxt som du och det triggar nåt i mig när min sambo dricker. Har du själv gått någon behandling för medberoende eller så? (Ber om ursäkt ifall jag missade det i texten)

@gros19 Tack jag har kämpat men med facit i hand 🖤🖤🖤🖤

@Tröttiz Tack 🖤
Jag har ett lycklig ovetande barnbarn här som ger mig styrkan

Någon rättvusa i livet är svårt att hitta, men din fru förefaller ha haft en väldigt fin man. Ta hand om dig❤

@medis69
Beklagar sorgen. 💕 😔
Varma tankar till dig. 🌹

@Microduken Min älskade fru har kämpat färdigt 🖤 jag är så tom så orättvist snälla snälla försök förstå att ni som är sjuka gör ett försök i alla fall att få vård 😥

Jag var sån innan jag erkände för mig själv och min omgivning att jag hade problem. "Ingen ska tala om för mig" och jag blev lätt arg när folk lde sig i. Det fick hända en del tråkiga saker innan jag gav upp och lade korten på bordet. Inte det lättaste när det gäller en vuxen människa. Men nån gång kommer man till insikt, och då är man glad att det finns folk som bryr sig. Du har inte krängt henne. Bara varit orolig. Fösök få henne med dig på ett möte med någon expert på området. Be om en enda gång och lova att du inte ska smsa eller besvära henne så mycket sen. Jag var 40 när jag bröt från alkoholen. Minst 10 år försent. Men då orkade jag inte mer. Insikt och kanske få bort förnekandet kan hjälpa. Känner igen det på mig själv. Tyvärr förlorade jag mycket på vägen. Men har hon vänner du kan prata med så att hon inte känner sig övervakad av dig? Detta är inget ovanligt. Hon har bara inte erkännt för sig själv än. Då går det lättare, för man kan inte hålla den fasaden hur länge som helst.