Senaste kommentarerna i forumet

Jag gick första gången till en mottagning med min dåvarande fru hos en socionom. Sen var det alla möjliga ställen, men jag vile inte sluta på riktigt då. Öppenvården var det som räddade mig tillslut. Skrev in mig och dom lägger upp en plan efter dina behov och önskemål. Kostar inget och man kan välja när man vill gå dit på veckoträff tex. Friskvård finns om man vill. Ingen behöver veta att du är där. Om det ska vara inskrivning för behandling så kanske man kan prata med läkaren om sekretess och få det till utbrändhet eller liknande. Jag ska själv börja på öppenvården igen och be om en remiss för utredning på mig själv via vårdcentral. då kostar det bara som ett vanligt läkare besök. Men jag är ingen expert på just behandlingshem. Men prata med en läkare på VC först om det går att få det genom en remiss därifrån. Då borde det inte kosta mycket.

@tomhaba Hej! Jag är i exakt samma situation som du beskriver! Smygdrickande, inga stora mängder men dagligen, och ljuger/nekar. Har konfronterat flera gånger men det blir ingen skillnad även om det verkar så när vi pratar om det. Har du fått hjälp för din egen del via kommunen eller bådas?
Vet inte hur man ska gå vidare just nu, vill inte heller ha det såhär!
Du är inte ensam, kram.

Min man gick på vårdcentral i ett halvår men det gick inte framåt. För en vecka sedan var han på socialen och pratade med dem och på dessa få dagar har det gått väldigt mycket framåt. Hade jag/vi vetat det så hade vi sökt hjälp där mycket tidigare.

@Azalea Har via socialen fått hjälp och väntar på plats på behandlingshem. Vad kan man förvänta dig händer på 5 veckor?

Min partner är på samtalsterapi. Det går bra men långsamt. Hen tappar sugen. Väldigt små framsteg, nästan. Vill gärna in på något behandlingshem. Hur finansierar man det? Privat?
Problem: hen vill inte berätta för arbetsgivaren. Hen vill inte gå via kommunen, socialen. (Började med det för något år sedan).
Samtalsterapi är genom 1177.
Det går inte att sjukskriva sig på något enkelt sätt.
Hen vill gärna in på ett hem, den tid som krävs, men vill helst inte berätta för någon om sina problem. (Hens barn vet en del men långt ifrån allt). Hen "skäms" över sin sjukdom och vill helst klara av att bli nykter själv. Ett antal försök har gjorts men efter 1-2 dagar utan alkohol så ger hen upp. Det skylls alltid på något "externt" för då slipper hen ta eget ansvar och ta sig vidare. Att hen kommer att lösa detta på egen hand känns inte troligt, tyvärr.
Vi tar tacksamt emot tips och idéer på vilka vägar man kan ta sig vidare.

@medis69 Käraste du. Ja, jag började gråta när jag läste ditt inlägg nyss, det är en så sorglig och vidrig sjukdom, som "staten" tillåter, finansierar, och tjänar skattepengar på. Det är en så vidrig paradox, som stinker dubbelmoral lång väg. Har själv en vuxen dotter som nu är så långt i sitt missbruk, att jag befarar det allra värsta. Min älskade lilla dotter. Hur jag har sett denna vackra, glada, intelligenta, roliga, underbara unga människan, bara på några år, förvandlas till ett "vrak" som endast klara av att "piggna till" så pass, så hon orkar ta sig ut för att köpa mera sprit. Annars har allt annat försvunnit från hennes personlighet. Hon avvisar mig, vill vara ifred med sitt missbruk. Jag lider verkligen med dig, in mitt djupaste. Så mycket spill av liv. 😢😢😢

Ja, hon är min älskade "unge", men ochså en vuxen kvinna på snart 40 år. Har jag kanske kränkt henne? 😞

@Kärringen Åhh, Det var därför att hon blev så "förbannat" på mig, för att jag bad henne om att omedelbart låta sig inlägga/ ta emot behandling m.m. Hon har försökt, men avviker alltid, och faller snabbt tillbaka i ett eskalerande missbruk. Nu går det snabbt, då hon helt har övergått till sprit. Jag förstår ju att hon går i "försvarsposition" för att få vara i fred och fortsätta. Jag har aldrig "klandrat" henne, utan bara bedyrar min oro och kärlek till henne. Kan jag ha gett henne skuldkänslor fast det är det är jag som har det? Åhh det är så fruktansvärt och jag får gråtatacker dagligen. Det är nu sen jag skrev förra inlägget, ca. 4 veckor som hon blev så arg. 😞 Dock har hon haft kontakt med sin syster för drygt en vecka sen, därför vet jag lite om henne just nu. Ja, detta är så trist, och jag vill inget hellre än att hjälpa och stötta henne, som hon behövde för, men nu när det har gått så långt, avvisar hon mig totalt. 😢

Jag är i en liknande situation. Min partner har nyligen börjat få samtalsstöd. Det blir långsamt små steg i hens förhållningssätt/medvetenhet till drickandet. Behövs sannolikt mer hjälp än så men det är en bit kvar på hens resa.
Jag behöver hitta min plats i livet. Är glad att svaren du fått ger såna ledtrådar som även jag kan ha nytta av. Jag glömmer mig själv väldigt ofta. Dags att ändra på det för min egen skull.
Tänker absolut inte ge upp eller svika hen. Vi har det bra tillsammans!

Mycket funderingar och oro du har. Mitt råd är att vänd dig till socialförvaltningen. Börja med råd och stöd vad det gäller ert gemensamma barn. Hittar du inte rätt så ring kommunens vöxel och framför ditt ärende. Socialförvaltningen gör vårdnadsutredningar vid separationer. Du kan helt anonymt be om råd inledningsvis om du vill. Socialförvaltningen kan erbjuda försörjningsstöd och är ansvariga för missbruksvården,om du vill kan du berätta det för din sambo. Ett samtal till kommunens växel börja där är mitt råd.

Barnet måste inte växelbo. Och barnets önskan är en del av utredningen. Liksom hans missbruk.

Hej "Konstant limbo"!

Vilken tuff situation du beskriver. Det är inte konstigt att du är förbannad och känner dig ensam, när din partner gör ert gemensamma ansvar för hem och barn till bara ditt och väljer att dricka alkohol istället. Klokt av dig att skriva här och be om andras erfarenheter!

Du hjälper redan dina barn otroligt mycket genom att se till att deras rutiner med läggning etc. upprätthålls trots att din sambo inte alltid tar det ansvaret. Tror du att det skulle vara hjälpsamt att också hitta ett sätt att prata med barnen och berätta för dem att det inte är deras fel att pappa är annorlunda/konstig, eller att du är förbannad? Jag frågar detta utifrån vår erfarenhet av att barn ofta märker mer än vad vi vuxna tror, och att (särskilt yngre) barn har en tendens att tro att de är orsaken till saker som händer omkring dem. Nu vet jag ju inte hur gamla dina barn är, och oavsett är det självklart du som förälder som i slutändan får avgöra vad som blir bäst att säga eller inte säga till just dina barn.

Som sagt, klokt av dig att bryta ensamheten och skriva här. Om du skulle vara hjälpt av att bolla tankar kring situationen i telefon vill jag tipsa om att ringa vår telefonlinje Alkohollinjen på 020-84 44 48. Där kan du anonymt få stöd av en erfaren rådgivare.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Hej Sopprot!

Här startade du en tråd med en rubrik som tyder på att du tagit ett beslut som betytt en stor förändring i ditt liv. Kanske ångrade du dig och ville inte skriva mer, kanske kom annat ivägen. Oavsett får du gärna, när du är redo, ta upp tråden och skriva mer om hur du har det och vad du tänker!

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Hej tomhaba!

Välkommen hit till forumet. Du och din sambo har hamnat i ett mönster där det är allt annat än öppen kommunikation kring hans drickande. Han har olika strategier för att försöka dölja det för dig, men trots att han nekar så vet du att detta pågår. Det är fullt förståeligt att du känner att situationen inte är hållbar!

Du är klok som söker hjälp för din egen del, jag hoppas att du får tid hos kommunen snart. Särskilt eftersom du har varit hjälpt av det tidigare! Du får gärna använda det här forumet som ett sätt att skriva av dig och bolla tankar om du vill. Här finns mycket erfarenheter och klokskap att ta del av från andra som är/varit med om liknande situationer som du.

Varma hälsningar,
Kristoffer

@Åsa M @Tröttiz
Att skriva är att läka. Att skriva av sig. Det är därför det här forumet fungerar så bra!
Jag gick en skrivkurs där jag skrev terapeutiskt. Jag var lite tveksam till att göra det i början. Och funderade på om det innebar att jag skulle tvingas möta allt jobbigt igen?
Det visade sig vara tvärtom. Jag hade en professionell kontakt ifall jag skulle behöva ett stöd, men jag behövde inte det, då. Har bearbetat det mesta tidigare och kände mig bearbetad.
Skrivandet hjälpte mig istället att formulera min framtid. Jag var redo. Och jag började formulera hur jag vill leva, vilket också ledde till att jag började skapa den värld som jag vill ha.
Jag behövde våga leva mitt liv och släppa taget om mitt ex och den så kallade vänskapen som vi hade. Som han tyckte att vi hade. Som jag idag inte ser som en vänskap. Han behövde mig. Men jag behövde inte honom. Och så kunde jag öppna upp för att möta en ny kärlek. Och innan dess pratade jag med en psykolog om vad jag behövde tänka på för att inte fastna i samma mönster. Och så sa hon att jag skulle fundera på hur jag ville "krydda min pizza". När jag gjorde det arbetet så insåg jag att jag har aldrig träffat den man som jag önskat. Jag uppskattar enkelhet, natur, träning och mycket annat som inte sticker ut. Jag har blivit vald tidigare. Och de som jag haft relationer med har alla haft ett enormt behov av det materiella och att synas och höras. När jag förstod att det var min ADHD som gjorde att jag fastnade i relationer där jag egentligen visste att värderingarna om livet gick isär, så fastnade jag i en vardaglig problemlösning. Och i min förra relation så fastnade jag som medberoende i en fjärdedel av mitt liv.
Men nu ser jag bara min erfarenhet som en mycket viktig påminnelse.
Och jag har tagit kontroll över livet. Med hjälp av att jag har skrivit till mig själv sedan tonåren. Och det är intressant att få syn på min egen utveckling och mognad.
Varje ögonblick är ett nytt ögonblick. Varje erfarenhet påverkar en. Vi vet inte vad som händer idag. Kanske något inträffar som förändrar hela livet.
Och jag tror, att om vi önskar en förändring, oavsett vad, då behöver vi formulera den. Och det är ju det vi gör här, men det kan vara så svårt att ta sig ur det.
För mig blev en skrivarkurs för många år sedan en ögonöppnare för mig. Det blev en hobby som idag fungerar som ett reflekterande och ett sätt att koppla av.
En skrivlärare tyckte att jag skulle publicer några noveller, men de handlar alla om mitt ex, hur vi levde. Och hur jag tog mig ur misären. Jag är inte säker på om jag vill det. Jag behövde bara skriva av mig. Jag fick däremot feedback från en annan deltagare och det räckte för mig. Hon skrev så fint, att hon visste vad jag skrev om. Att resan att ta sig ur var en riktig jävla kamp. Och även hon var på en bra plats nu.
Jag fick höra att texten är hoppfull från andra deltagare, men om jag skulle publicera den i mitt namn, då skulle jag ödelägga för hans familj. Och det vill jag inte. Jag orkar inte skriva om den, inte nu. Jag vill faktiskt aldrig mer skriva något om mitt ex i någon text.
Jag vill bara skriva min framtid.
Och då tänker jag, hur vill ni skriva er framtid idag? En övning att göra för er själva, om ni vill.
Ta hand om er.
Kramar.

@Åsa M
Ja, kanske börja skriva dagbok. Och mindfulness gjorde jag för flera år sen före kaos, kanske återuppta det. 😃
Känns bättre idag.
Tack. 🌹

För mig hjälper det att skriva dagbok. Har gjort det hela livet. Det kanske är något? Det är skönt att skriva av sig.

Går också mycket promenader och fokuserar ofta på mindfulness. Njuta i stunden.

Tänker jag för mycket på allt strul låser jag mig och det blir tankemässig rundgång som suger en massa energi.

@Tröttiz
Det är så intressant. Jag skrev ett långt inlägg som jag raderade, då jag insåg att det handlade så mycket om mig. Jag har skogen att tacka för så mycket. Hoppas att du kom ut i den. Eller kommer ut i den.
Jag går ofta ut i den, springer eller skogsbadar, lyssnar, tittar, känner, smakar och doftar. Det var så jag orkade ta tag i mitt medberoende och ta mig ur. Så jag ser skogen som en nära vän. Där jag hämtade kraft. Och det är där jag fyller på, så ofta jag behöver det.

Tack, ha en bra dag du med! 🌺

@Självomhändertagande
Tack för omtanken 🌹 fick sådär en sex timmars sömn. Helt okej, men jobbigt att vara ända till kl. 3 utan att somna.
Tur att jag är ledig idag ...

Bygga upp ja, tur att jag har vänner som finns där. Vet inte vad göra annars.
Idag ska jag ta en lång skogspromenad, har inte riktigt lust men tror det är en mycket klok idé att lite pusha sig med bra saker och inte bara bli inne. Jag är ju i botten en friluftsmänniska.

Ha en bra dag. 🌺

@Tröttiz
God morgon. Hoppas att du somnade och fick sova igår. Läste denna tråd nu på morgonen och tycker att du sätter bra ord på hur en alkoholist ofta svarar. De bryter ner. Och när de gör det, så försvinner en del av den kraft vi har inom oss. Att äntligen bli fri, få leva själv och bestämma över sitt eget liv är inte bara enkelt.
Många av oss behöver bygga upp oss igen. Hur gör man det?
Kanske du behöver en professionell att prata med.
Om sömnen är ostabil så rekommenderar jag dig att söka för den. Jag vet en del som har deltagit i sömnskola.
Ta hand om dig!

Mår inte bra nu ... 😔
Har sådan stor inre oro, sömnen påverkas. Känns ibland som hjärtklappning och kommer mig inte för mycket här hemma. Tänker inte på något speciellt, men förstås funderar jag på om tidigare liv påverkar.

Vet inte hur jag ska gå vidare. Vet ju inte vad felet är. Det känns ju ofta bra, men nu faller jag liksom.
🌺

@Åsa M så fint att äntligen hitta fram till sig själv och sin makt över sitt egna liv.

@Självomhändertagande
Ja, det är jätteintressant.
Det är en övning varje dag, på jobbet, privat osv. Det utmanar hela min felaktiga grunduppfattning om jag behöver ge något för att bli älskad.
Jag värdesätter mig själv tillräckligt för att sätta gränser, ett helt annat perspektiv.

@Backen123 tack detsamma!
Gick in och läste ditt första inlägg om hur du upplevde att du skulle anpassa dig då han gick på behandling. Det är ju sjukt vad som förväntades av anhöriga att tåla.
Det är fint att se dina framsteg med, känner en stark igenkänning och också hopp.
Det kan bli bra livet även om det inte blir som man förväntar sig ibland.
Kram ❤️

@Snödroppen har inte reflekterat över det ens 😅 härligt att läsa alla dina steg framåt ❤️

Tyvärr inga ord eller handlingar hjälper det är det som gör det så svårt. Missbruk handlar ju inte om logik utan enbart känslor. Inga hot, ingen kontroll gör att den beroende blir nykter. Som anhörig är man maktlös och ju snabbare du kan inse det ju bättre kommer du att må, men det är inte lätt att acceptera. Självklart ät det oehört smärtsamt att se någon man bryr sig om förstöra sitt liv. Du kan ju berätta för din pappa vad du uppkever och känner, men försök att inte skapa skuld för det har han nog tillräckligt av.

Lev ditt liv så bra du kan och sök gärna hjälp för egen del. Kanske anhörigprogram eller alanon.