Senaste kommentarerna i forumet

Semester med en sund kärlek. Har upplevt den bästa sommaren i hela mitt liv. Har fått precis det jag alltid önskat. Och då menar jag inget materiellt. Allt handlar om att vara och uppleva ett sunt liv, fysisk aktivitet, bra mat, god sömn, härliga skratt, omtänksamhet, varsamhet, görande och varande i nuet. Mindfulness, sol, moln, skugga, vatten, vinden, vinbär, jordgubbar, hallon, körsbär, krusbär, blåbär. Livet. Vi jordar oss i gräset, i sanden. Vi leker. Vi är vuxna tonåringar som ofta känner oss som barn. Vi vet båda hur det är att vara i klorna i en osund relation som höll på att förgöra och förgifta. Vi tog oss ur på varsitt håll. Vi har bearbetat på varsitt håll. Vi känner till varandra sedan länge. Och jag har tänkt, varför tog det sådan lång tid innan vi upptäckte varandra. Så bra vi passar för varandra.

Allt som behövdes var att bearbeta. Släppa alkoholisten. Gå vidare. Ge livet en framtid. Och att ge kärleken en chans. Det var allt som behövdes. Och det tar tid.

För min del så krävdes det en oerhörd stark lust och vilja att uppleva kärleken igen. Och den kärlek som jag upplever har gett mig ett helt nytt liv.

En hälsa som jag värderar i diamanter. Inget som jag tidigare upplevt förr, som kändes stort är i närheten av det jag upplever nu.

Friheten. Och kärleken. Det är en dans jag vågar släppa taget om på kvällen, för att somna gott och vakna utvilad. Då börjar dansen igen. Och den är balanserad och håller sig inom hälsans ramar. Jag behöver inte nypa mig. Jag känner allt så verkligt. Jag upplever livet. Jag upplever nyanserna. Han upplever mig. Och jag upplever honom.

Och jag har aldrig älskat livet så mycket som nu.

Och med mitt ex så upplevde jag en konstant stress i 11 år. Han jagade de stora pengarna. Och det materiella. Det jag aldrig själv jagat.

Jag är jordnära. Och jag övar på att vara medvetet närvarande. I varje ögonblick. Oftast njuter jag. Tackar mig själv, för att jag ville träffa en ny kärlek och för att jag vågade. Och träffade honom.

Andas In. Andas Ut. Är i kroppen. Känner hur det är att vara jag.

Jag tar hand om mig.

Ta hand om dig.

Livet är här. Du lever det.

Hur vill du leva.

Hur vill du känna.

Följ ditt hjärta.

Ta hjälp.

Och bli fri. Eller acceptera. Att inte bli det.

Oavsett.

Så går det att må bra!

Jag orkade och min bästa vän vaknade! Han har slutat dricka och sökt hjälp. Något han aldrig, aldrig, aldrig skulle göra om han inte bestämt sig. Känns som en solskenshistoria men det har varit oerhört tufft, vansinnigt tufft!
Jag har skrikit, gråtit, flyttat, kommit tillbaka och tillsist lämnat över hela ansvaret för hans mående på honom själv. Först då kraschade han, bröt ihop fullständigt och "vaknade". Flera år av elände med det senaste året i kris har det varit. Vägen är lång och tung uppåt men inget kan vara tyngre än vägen neråt. Så innerligt glad men egentligen mest en känsla av lättnad. Hans missbruk är inte mitt ansvar!!

Åh, det är så svårt! jag kämpar hela tiden med att våga lita på min sambo och å andra sidan att inte vara blåögd och naiv och gå på hans lögner igen. Jag är glad att min sambo tagit tag i sitt problem. Han nekade först, när jag konfronterade honom med vad jag hittat (tomma flaskor, undangömda) och först när jag skickade (han var bortrest när jag hittade dem) en bild på "fynden" erkände han. Sen kom ånger och panik och sen tog han hjälp, av läkare, psykolog och något AA-möte. Det fungerade 1,5 år, jag kände mig trygg och han verkade må bra. Sen hittade jag tomflaskor (många) igen och det var värre den här gången, värre för att jag inte märkt av det eller misstänkt något och för att han "valde" att dricka igen, bakom min rygg. Precis samma beteende från hans sida igen. Nekade tills bevisen var framför ögonen på honom, försökte bortförklara med att det var "ett test" och inte förrän jag flera gånger sagt att många flaskor sprit i mina ögon inte är ett test... Ny alkoholterapeut, nya gruppsamtal, den här gången med fokus på hans bakgrund. Vi får se vart det leder. Jag tror att han är nykter, jag tror att han verkligen vill sluta dricka och att han verkligen försöker. Men jag VET inte och mina känslor pendlar mellan tilltro och misstro. Mycket att hans arbete hos psykologen går ut på att våga vara öppen den dagen suget kommer tillbaka. Att han inte ska ljuga eller dölja sitt drickande. Jag vet inte om det fungerar, det får tiden utvisa. Jag hoppas din man kommer till insikt och gör ett ärligt försök att ändra sitt beteende. Det finns hjälp att få, men som så många skriver, det måste finnas en genuin vilja hos dem själva. Det är svårt att veta, om min sambo gör det för "min skull" eller om han verkligen försöker för att han VILL det själv.

Det jag har lärt mig som anhörig är:

1. Du kan aldrig lyckas med att dra någon annans gränser. Fokusera på dina egna och kommunicera dem tydligt.
2. Hota inte med konsekvenser om missbrukaren inte gör x eller y. Du bestämmer inte över dem. Bestäm istället vad som krävs för att du ska vidta åtgärder för din egen del, och genomför dem om du sagt att du ska göra det.
3. Ta hjälp för egen del.
4. Förstå att du är medberoende och varför. Det hjälper dig att undvika mönstret framöver.
5. Uppsök distans från missbruk. Det går inte att bearbeta det om man är mitt i det.
6. Lyssna på andras råd. Dela din börda.

Det låter som min exman... Vi levde tillsammans 12 år och han kunde vara otroligt elak verbalt, aldrig fysiskt. När han var full spårade det ur och var som du beskriver. Han hade så kallat dåligt ölsinne. Drack inte ofta, men blev så gott som alltid full på middagar och fester vi var iväg på. Kunde bli okontaktbar efter ett tag. Han drack alltid för mycket.
Vi är separerade sedan länge. Idag är han alkoholist, dricker ofta och mycket. Barnen (unga vuxna idag) berättar. Beteendet är detsamma, ilska och dricker tills han slocknar. Jag skulle absolut ta det som en stark varning. Acceptera inte att han är elak, låt honom stå för konsekvenserna ... Väljer han att dricka på en middag/fest framför att du är med skulle jag alvarligt fundera på hans värderingar och prioriteringar. Jag var ung och förstod inte hur fel det var. Idag kan jag fundera på hur det blivit om jag krävde en förändring, om vi tagit hjälp och om han fått någon annan som förklarat hans beteende för honom? Jag lever idag ihop med en annan man, alkolist även han. Men han blir inte arg och elak av alkoholen, lullig och fånig och kan också supa sig helt redlös. Han har tagit tag i sina problem och dricker inte alls, vad jag vet. Vi har mycket att jobba på, tilliten finns inte där från min sida. Jag är ändå lättad över att han inte beter sig på samma sätt som min exman, den där elakheten är så kränkande och nedvärderande och svår att värja sig emot. Min exman har också svårt att uttrycka känslor, kom från en besvärlig bakgrund och jag intalade mig länge att han verkligen behövde mig, att ingen annan skulle stå ut med honom. Den dagen jag gick ifrån honom var en enorm lättnad men också en stor sorg. I efterhand ångrar jag att jag inte lämnat honom långt tidigare. Han bröt ner mig och jag lät mig villigt brytas ner, jag älskade honom och hade valt honom att leva mitt liv med. Nu, många år senare, kan jag med säkerhet känna att det inte var värt det, jag hade aldrig en chans att ändra hans beteende och det fick mig att krympa och må allt sämre. Tänk på dig själv, stå upp för dig själv! Jag hoppas att ni hittar ett sätt, din man behöver inte vara som min exman.... Men låt inte åren gå, förminska inte dig själv eller det han gör/säger. Låt honom ta ansvar och sätt dina gränser! Stort, varmt lycka till, önskar dig allt gott!

Illamående och kraftiga svettningar är ganska vanliga abstinenssymtom för dom som druckit mycket en längre tid och sen slutar. Kemin i hjärnan blir helt störd när man blivit fysiskt beroende och då behövs promillen gå upp bara för att vara ”normal”. Hoppas han kommer till insikt med sina problem och tar hjälp. Jag själv är ”tillfrisknande” och min första riktiga insikt var när jag läste boken ”Skål ta mig fan”. Sen har jag stöd från AA och vården också.

@mamma-julia ibland kan jag tycka att det skulle behövas behandlingshem för medberoende. Vi behöver komma bort när vi är såninklistrade.
Det är såna krafter i detta att det är nästintill omöjligt att leva mitt i det och tänka på sig själv. Man sugs liksom in i att ta ansvar för det.
Jag är absolut inte en expert, bara en helt vanlig människa som upplevt medberoendet och det lidande som det innebär men det låter som du tar på dig lite för mkt ansvar när du säger att du hjälpt till missbruket.
Det måste vara väldigt svårt att sätta gränser när det gäller ens egna barn.
Var snäll mot dig själv, du har säkert gjort mer än vad du egentligen kunnat.
Tyvärr så är man som anhörig fullständigt maktlös inför andras missbruk och tyvärr är det sånatt oavsett om han fått nog eller ej så är allt detta en konsekvens av alkoholen.
Oavsett hur mkt du än gör så kommer han behöva ta konsekvenserna och ansvaret för sitt liv och missbruk.
Kan det vara en idé tror du att backa lite från att stötta i allt?

Styrkekram till dig

Då jag bara hört talas som alkolism och missbruk men helt saknar egen erfarenhet i ämnet så behöver jag hjälp. Vi börjar från början.
Min kille är ett maskrosbarn. Han är uppvuxen med en pappa som missbrukade alkohol och droger, och mamma med psykisk ohäl.
Han har själv testat droger och festat mycket tidigare, men slutade när han fick barn. Barnets mamma är tabletter missbrukare och med en del i det bagaget blev han tillslut ensamstående med sonen. Lika så många av hans vänner var eller är missbrukare. Vissa har redan gått bort, ändra har han väldigt lite kontakt med idag och träffas aldrig ( inte under den tid vi vart tillsammans iaf) så han har ett stort bagage av olika former av missbruk i sin omgivning.
Vi träffades för snart 2 år sedan och har en väldigt bra relation. Han har sagt att han har svårt att visa känslor, men kommer ofta och pussar mig i nacken när jag sysslar med något, han pillar mig jämnt i håret för att jag älskar det, han säger hur fantastisk jag är, att han älskar mig osv, så inget konstigt utan helt underbart.
Men ibland dyker beteenden upp som gör vår relation kämpigare.
Detta är när han är arg, uppstår oftatst i kombination med större mängd alkohol.
Han säger att han hatar tjafs, ändå känns det som att han söker bråk. Och när bråken är i gång, blir han kylig, säger elaka saker som att jag triggar honom, allt är fel på mig osv, vrider och vänder saker för att kunna uttrycka det som en anledningar till att vi inte passar ihop. Försöker jag komma till tals avbryter han, är jag tyst är han sur för det.
Dagen efter när min kille fortfarande är påverka eller bakis (vilket han lätt blir) är han fortfarande arg och fortsätter, han kan bortförklara sina handlingar eller säger att han gjort fel men han är som han är.
Det är lite som att vi måste nå toppen av isberget, för att han ska kunna lugna ner sig igen.
Han själv uttrycker när han är lugn att han inte vet varför det blir som det blir, att han fastnar i mörka tankar och har svårt att stoppa, utan äldas upp. Och att det då blir att han sårar dem som han älskar mest, fast att det är det sista han vill göra, bland annat mig.
Han blir ångerfull och/ eller uttrycker att jag inte förtjänar det här.
När bråket är löst är det superbra en tid, ca 3-4 månader.

Jag har flera gånger sagt att detta oftats sker när han blir full. Han kan hålla med, men säger inget om att ändra sina alkoholvanor. Senast sa han bara att vi då inte bör dricka ihop då jag tydligen är en trigger, han sa också att han då int bör ta med mig när det tex är födelsedagsmiddag. Jag frågade om alkoholen var viktigare, och jag fick svaret att han vill äta och kunna dricka gott till under sådana tillfällen.
Detta var när han var nykter men fortfarande arg, så vet inte allvaret bakom orden.
Hans 18åriga son har även 2 ggr nu gått emellan för att lugna sin pappa. Första gången, när vi vart själva en stund sa jag att han inte behöver, vi ska kunna lösa det själva, men han säger att han vill hjälpa till. Bad om ursäkt att han behöver uppleva detta, sonen svarar då att det är lugnt, han är van. Även om det är en fin handling av sonen känns det så fel. Han ska inte behöva känna att han behöver gå emellan,och orden "han är van" får mig att tolk att detta hänt tidigare. Även om min kille säger att han inte kan komma på att det vart så i tidigare relationer. "Isf har den flickvännen vart lika skadad som han så det inte vart lika märkbart som med oss" som han uttryckte.

Det finns en väldigt kärleksfull sida som kan komma när han är full också, där han uttryckt att han vill att vi skaffar barn, att vi en dag ska gifta oss, han har aldrig träffat någon som mig osv men de är tyvärr inte lika vanliga som ilskan.

Han dricker väldigt sällan så tror inte att man kan säga att han är alkolist, men är det ett missbruk? eller hans bagae som skapat dessa sidor,eller en kombination?
Vad gör man som anhörig? Jag kan så klart inte ändra på honom, men kan jag på nått sätt hjälpa han förstå hur negativt det hör påverkar, så han kan finna viljan att göra nått åt det. Även om det är en väldigt liten del av årets all dagar så är det jobbigt och sårar. Så inget jag vill blunda för.

@Snödroppen Hej. Det är på gränsen till att jag klappar ihop. Jag har varit medberoende så länge och gjort så många fel, jag har ju bidragit till resultatet av hans missbruk, skadad lever och alla möjliga problem. Nu när han kom hem från sjukhuset igår så hade han vätskeansamling. Läkaren sa att det beror på att han varit undernärd och att albuminet då blir lågt. Men vätska verkar öka och han vill inte till sjukvården igen. Hans Asperger och panikångest gör att han, som han själv säger, "fått nog". Jag tar ansvar för allt och gör allt och är med i alla svåra stunder och stöttar. Men nu vet jag inte vad jag ska göra, sa till honom att han får bestämma själv och att jag tyckte han skulle åka in till sjukvården igen men det gör han inte. Samtidigt beklagar han sig för att det är så besvärligt med vätska både i fötter och buk. Känns som om jag snart förlorar förståndet, hans resonemang blir ju så motsägelsefullt. Jag har haft stöd genom kurator, jag har skaffat en kontakt i anhörigstödet i kommunen. Men jag tycker inte att de når fram till själva problemet och jag kan inte bara göra som de säger, att tänka på mig själv. Det går inte när min son har sådana alkoholskador att det är farligt och inte går att prata med. Han mår bra i alla fall, äter och orkar mer och mer. Men vätskan i kroppen förstörde ju allt igen, nu är man åter igen i den här oron. Hur ska det gå, vad behöver göras?

@mamma-julia
Hej
Det måste vara tufft för dig. Hur mår du i allt detta?
Hoppas du får ro och vila och att du har stöd i det du går igenom.

Styrkekramar

Tack för era kommentarer! Betyder jättemycket för mig.
Det sista har jag börjat tänka mycket på om han i varje fall när han kom hem för ett tag sedan hade tagit nåt annat också, han var så annorlunda ”full” då, och helt plötsligt blev han extremt illamående och svettades, hjärtklappning och blev själv rädd, satt och ojjade sig och sa att han trodde han skulle dö.. jag frågade om han tagit nåt annat men nekade ju såklart. Först nu efter jag tänkt mycket på att det säkert kan varit annat inblandat den kvällen..
Men igår kom han ner (vi sover på olika våningar) sa inte ett ord till varken mig eller sonen, verkade helt borta och såg extremt ledsen ut. Jag hade gett sonen vatten som han spillde ut och jag stod med händerna fulla så jag sa till pappan att han kunde kanske se till så han inte halkar i vattnet ( i min värld torka upp det med handduken som låg precis brevid, alternativt hålla i honom) men han bara stod mitt framför honom och tittade i golvet och han halka mitt framför honom utan att han reagerar…, jag blev helt ställd och såklart slänger jag ur mig ”men jag sa ju till dig varför reagerar du inte?” Han tar upp honom och försöker trösta. Jag torkar vatten och får honom till mig. Varpå han byter om till arbetskläder 3 timmar innan han ska åka, men han tar bilen och bara åker utan ett ord, kom inte hem, inte hört ett ljud och jag är orolig för om han ens lever…, fruktansvärt detta. Han behöver hjälp innan det är försent och jag kan bara stå och se på..

Tack för ditt svar 🙏@nycat
Ja jag tror också att det handlar om det. Han har inte så stort kontaktnät så när han är berusad ringer han gamla klasskompisar osv.

@Katten om natten
Tack för ditt svar 🙏
Ja, jag litar inte heller på honom. Och det är verkligen vårt största problem. Han dricker inte så att han blir tydligt berusad, jag tror inte att någon annan som inte vet om att han har problem skulle kunna se att han var påverkad. Men för mig är det så tydligt. När jag konfronterar honom förnekar han eller också säger att han tar bara någon öl. Han frågar mig om det är något problem och att jag kan ju inte klaga på honom när han inte gör något dumt.

Tack för svar 🙏 och ditt tips. Ska kika på den föreläsningen.
Hans pappa är död tyvärr...har dock pratat med hans mamma. Men får inte något ut hos henne. Jag sa till henne att jag såg honom ta sprit ut hennes skåp på festen. Fick bara till svar ”ja kanske”. Vet inte om hon skäms eller om dom två pratar med varandra redan om detta. De har väldig tät kontakt.
@Sisyfos

Nu är min son, och jag, hemma från sjukhuset efter en dramatisk vecka. Han hade blödande bråck i matstrupen och man opererade akut förra fredagen. Efter vård på sjukhuset med antibiotika, B-12, glucosdropp, mediciner för att blodkärlen inte ska ansträngas, magmedicin, kalium m m blev han utskriven idag. Men han känner att vrister och mage är lite svullna och känns obehagligt. Läkaren sa att det beror på att man efter alkoholmissbruk och dåligt näringsintag får lågt albumin vilket i sin tur gör så att kroppen kan samla på sig vätska när man slutar med alkoholen och börjar äta och dricka som vanligt. Han hade för några år sedan så mycket vätska att de fick tappa. Så nu är han rädd för det och jag också. Ska det aldrig ta slut. Han har ju skrumplever och det enda som nu hjälper framledes ett totalt alkoholstopp. Läkaren verkade inte alls orolig för vätskeansamligen. Han hade gått upp nästan 5 kg under sjukhusvistelsen men han har ju fått massor av vätska både genom dropp och att dricka samt att han börjat äta igen men jag är orolig ändå. Han verkar i alla fall äntligen ha förstått att det faktiskt måste bli så att det aldrig mer får intas så mycket som en droppe alkohol, har anmält sig själv för behandling i kommunens öppenvård. Nu vill jag bara att detta får ett slut, att han blir piggare och att det inte finns några symtom att oroa sig för. Jag avskyr alkohol, det är en livsfarlig drog som borde förbjudas. Önskar att alla vi anhöriga får lugn och ro någon gång.

@Orolig_nu
Hej
Undrar hur du har det och hur det går med dig?
Jag har varit i en liknande relation och för mig brast det en dag på jobbet.
Jag klarade inte att hålla ihop mig själv.
Jag hade tappat hår, minnet, mig själv och fungerade inte tillslut.
Min arbetskamrat sa till mig att ringa socialtjänsten och be om hjälp.
Dagen efter fick jag plats på ett skyddsboende. Det blev min räddning.
Du skriver att det är alkoholens fel och att han inte är så nykter, många gånger är det så men det förändrar inte något så länge han dricker.
Jag känner med dig och hoppas att du fortsätter skriva av dig här.
Kram

@Rosenlilja Jag tror det är så mycket vunnet om du berättar för honom! Jag kom på min sambo med att gömma spritflaskor efter en lång period av en stark känsla av att något var fel. Jag kände mig sviken och exkluderad, han kände skam och var helt 100% säker på att han klarade av att dölja sitt drickande för mig. Han tog tag i sitt problem, tog hjälp, slutade dricka och det har fungerat bra i ca 1,5 år. Trodde jag. Tills jag hittade nya flaskor gömda ... Nya tag hos ny terapeut och gruppsamtal för hans del, och nu handlar det mycket om hur han ska klara av att vara öppen och rak mot mig. Även om/när suget kommer igen. Att tillåta mig att vara en del av processen och att inte svika igen. Det är svårt, jättesvårt, att tro på honom och känna tillit. På ett sätt är det lättare för honom, som "bara" har sig själv att hålla koll på och hantera. Missförstå mig inte, jag undervärderar inte missbruket och beroendet, svårigheterna och hur han får kämpa. Men i frågan om tillit har han en räkmacka i jämförelse, jag finns där och står stadigt, jag ljuger inte och han vet var han har mig. För oss (mig) är det det största problemet, att finna tro på honom igen. Så utifrån det tror jag att du har allt att vinna på att vara så öppen som möjligt med dina problem. Våga lita på honom. Ge honom chansen att finnas där för dig. Ge honom möjligheten att välja vad han vill och kan vara för dig.

@Tröttiz Hej

Jag har inget svar på din fråga men jag kom och tänka på en sak som en tillnyktrad alkoholist sa till mig när jag lämnade relationen. "Försök inte förstå vansinnet för det går inte" det hjälpte mig att bara släppa allt och lägga den energin på annat istället.

Allt gott!

Tack för dina ord. Det är oerhört viktigt det du skriver. Jag har själv sökt hjälp först nu och väntar på ett första samtal och sedan förhoppningsvis deltagande i ett anhörigprogram. Oron, i mitt fall främst över att inte kunna lita på min sambo, tär och förstör. Vi har det bra på många sätt, men jag är livrädd att bli lurad och sviken igen. Just nu tror jag inte att han dricker, men jag känner att jag inte kan veta, kanske aldrig mer, och det är olustigt. Jag har så lätt för att låta mig vaggas in i de lugna vardagslunken, där vi har det bra och beroendet inte tar någon plats. Ändå vet jag att det kan pågå bakom min rygg och att förmågan att ljuga är väl utvecklad - det gäller inte bara alkoholen utan nyttjas när det så passar. Det är svårt att hantera, känslan av att inte veta vad som är verkligt och vad som är en låtsasvärld.

@Pernilla_pilla
Funderar på hur "kul semestern" är för dig med en partner på fyllan som du ständigt måste ta ansvar för. Men så tänker inte en aktiv alkoholis, på andra alltså.
Ibland verkar det som att konfrontationer bara tar ännu mer energier av en.
Inte bara ska man leva med en person som är totalt frånkopplad, man ska även ta hand om denne och sedan få skulden.
Jag kan säga att jag är så glad att jag, med hjälp, tillslut klarade av att lämna.
Det höll på att ta livet av mig.
Min hälsa höll på att krackelera, min ekonomi, ja allt.
Jag lämnade för att inte gå under.

@3RR
Hej.

Det är ingen lätt situation och inga små krafter man tampas med.
Varken som beroende eller medberoende.
För mig kokade frågan egentligen ner till när är jag beredd att lämna?
Det där " Jag älskar dig och kan inte leva utan dig" är klassiska och orden säger egentligen ingenting. Det enda som säger något är handlingarna.
Hur länge orkar du ha det så här?
I vissa fall finns det säkert hopp om förändring med kommunikation men i andra så är det bästa att bara lämna innan man går under tillslut.

@nycat Hjärnan tar ju mycket stryk av alkohol. Kan ju bidra till demens om man inte får i sig vitaminer man behöver. Om han är frånvarande och trög kan det ju hända att han kanske tar andra saker än bara alkohol.

Att avvika från sjukhuset är inte bra om din son vill ha frivillig vård. Det gör inte detta trovärdigt. LVM använder man ju när alla andra resurser är uttömda eller om man bedömer att samtycket till frivillig vård inte är trovärdigt. När jag läser vad du skriver så blir jag mycket tveksam till om din son klarar frivillig vård men det är ju något man brukar pröva i första hand och LVM är ju tvångsvård så det blir inte aktuellt om man samtycker till frivillig vård, såvida samtycket inte bedöms trovärdigt eller att man prövat insatser i öppenvård och det inte har fungerat. Jobbat mycket med detta. Ska din son överleva måste han bli nykter och ibland krävs tvångsvård tyvärr. Har också en son med asperger diagnos, ångest, social fobi m.m. och han klarade LVM vård alldeles utmärkt och man kan säga så. Vi mammor tror ofta att våra söner inte klarar någonting är min erfarehet. Jag är själv en sån mamma.

Något som jag funderat på.
Mitt ex smög inte med alkohol ...
Andra gör det. Jag tänker kanske för mycket, men då man öppet dricker har jag funderat på om man mer har kommit till tanken att "detta är som jag är" liksom, att det är svårare att sluta än de som gömmer för sin respektive? 🤨

Vi bröt för över 1 år sedan men ännu kommer vissa tankar över mig ... 😔

Har det för det mesta bra, har "bara" mig själv och sluppit oro och kaos i tillvaron. Men emellanåt kommer tankar ...

Sköt om er där ute. 🌹

@Sisyfos Jag såg ditt inlägg först nu. Tack! Han försöker förklara för mig och jag har frågat, vi pratar. Han dämpar någon slags ångest eller stress. Han dricker för att hantera känslor. Han tar hjälp, går på samtal och i grupp. Men vad det ger vet jag inte. Han berättar inte mycket längre, som han gjorde i början. Han behåller det för sig själv, vilket han ju har all rätt att göra. Men det ställer mig utanför och i något slags vänteläge. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte om han talar sanning och om det är verkligheten jag ser. Eller om jag återigen är på väg att blir lurad. Det är en svår situation, värre än vad jag trodde. Först var det viktiga att han inte drack. Nu är det tilliten som på något vis måste komma tillbaka. Allt handlar om honom. Varför han druckit, vad han gör, att han är duktig som slutat, tar tag i det. Vad han inte gör. Hur han mår, då, nu och i framtiden. Jag bara är där och ska lyckas samla ihop något slags förtroende igen. Med risken att återigen stå som ett fån med nya "fynd" och svek. Jag tycker att han är duktig, att han gör mycket rätt, att han arbetar med problemet och sig själv. Men jag kommer inte ifrån känslan av att det är en fasad han visar. Jag har inga bevis, inget konkret att peka på. Det kan lika gärna vara hjärnspöken hos mig.
Jag har sökt hjälp för egen del och får träffa psykolog till hösten. Jag hoppas att det ska hjälpa, att få möjlighet att reda ut känslor och agerande. För bådas skull. Jag tänker fortfarande att vi ska ta oss igenom det här tillsammans och hitta en fungerande framtid.