Senaste kommentarerna i forumet

@Rosette
Tack snälla för ditt svar! Jag ska ringa till dem o höra rutinerna. Kanske det blir lättare att ”sälja” in idén om hjälp om vi vet vad som gäller. Oron är så stor från hans sida att han ska bli fast i någon LVM-situation.
Tack för omtanke om mig också.

Hej ENMAMMA och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Vill börja med att säga att jag redigerade bort orten i ditt inlägg då vi värnar om allas anonymitet, hoppas det ändå känns okej och att du ändå kan ta stöd av forumet.

Du har en son som mår mycket dåligt och som du skriver självmedicinerar med alkohol, han uttrycker både att han vill ha hjälp och att han inte vill det. Kan tänka mig att det spär på känslor av oro och kanske frustration, önskan om att han ska vilja ta emot hjälp. Kan tänka mig att detta pågått länge.

En idé vet inte alls om det är hjälpsamt men det är att ringa den mottagning du funderade över och höra med dem (behöver ju inte lämna personuppgifter så är det fortfarande anonymt), kanske kan de ge svar på lite av de funderingar du har kring hur rutiner ser ut. Det skulle ju också vara en idé att ge nummer och din son själv ringer såklart. Generellt är det ju så som du skriver, om han väljer att ta emot hjälp så behövs inget tvång, samtidigt är det svårt att helt säga hur det skulle vara då jag vet för lite om situationen.

Hur mår du i allt detta och hur ser ditt stöd ut för egen del är en fråga som dyker upp. Många gånger mår dem som är nära minst lika dåligt själva och kan behöva stöd för egen del, bra steg att du vänt dig hit, det krävs mod och kraft att vända sig utåt för stöd.

En tanke till jag får, hoppas det är okej att jag delar med mig, men det är om du skulle vilja prata med någon att testa att ringa Alkohollinjen (020-844448), det skulle även vara något att ge till din son om han skulle vilja ringa, där en kan vara anonym.

Hoppas du får flera svar och hittar mycket här inne som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Åh mamma-Julia vad jag känner med dig. Har en liiiite liknande situation med min dotter. Hon har inte AS men ett av mina andra barn har det, och kanske har hon drag (enligt hennes beroendeläkare, specialist i psykiatri)..Honär i alla fall väldigt känslig och har social fobi. Hur som helst så har jag också känt sån oro och rädsla för LVM men nu känner jag att det är det enda som eventuellt kan rädda henne. Ingenting kan ju vara värre än den här situationen. Vår botten är också nådd, liksom hennes.
Dock som jag förstått det, om man"trovärdigt" går med på frivillig vård och även genomför den så blir det inte LVM med SIS.hem.
Vi, hennes föräldrar, är helt förtvivlade nu. Hon hade kommit överens med socialen om avgiftning från ikväll, de skrev remiss. Men för några timmar sedan fick vi veta att hon avvikit från akuten (dit vi kört henne). Enligt henne tyckte läkaren inte att det var "nödvändigt" att hon var kvar. Hon är så sjuk, så sjuk. Vi hade hennes nycklar för att vi skulle ta hand om hennes katt under avgiftningen. Fick tag i henne till slut, min man lyckades möta upp henne och nu är han kvar där. Hon var enormt berusad, hade väl gått direkt ifrån akuten ut och druckit. Otaliga gånger har hon hamnat på sjukhus med ambulans eller polis på grund av att hon blir så extremt full, ofta medvetslös. Tror det var i måndags natt hon låg på sjukhuset hela natten med dålig syresättning och kateter pga att hon inte kunde kissa.
Det blir nytt samtal med soc i morgon och jag kan inte tänka mig något annat än akut LVM. Men det är ju inte jag som bestämmer det. Det handlar om att ge förutsättningar för att rädda hennes liv. Sen vet man ju inte hur och om det kommer att fungera.
Tänker på dig och önskar allt det bästa. Skönt ändå att inte misstanken om cancer bekräftades. Hade det funnits en stark misstanke hade de såklart agerat och opererat, tror jag absolut.
Vi orkar inte heller mer... Finns så mycket som hänt som jag inte orkar skriva just nu. Det här är helvetet. Stor kram till dig, jag tänker på er.

@mamma-julia Jag har svarat dig tidigare också och det finns ju tyvärr inga bra svar här. Varje gång känns det ju lite som att han börjar förstå allvaret, men sen faller han dit igen. Det blir som att du försöker hålla upp en bowlingkula i en sluttning. Du kan lägga all din kraft på att hålla det uppe men tappar du taget lite eller om klotet börjar rulla lite, så har du ingen chans att spjärna emot.

Har du haft kontakt med någon anhöriggrupp? Nu är jag inte själv anhörig så jag vet inte hur det går till, men det finns väl någon du kan kontakta och få stöd för det är ju inte meningen att du ska gå under av detta också.

Hej. Jag har skrivit här tidigare om min sons alkoholmissbruk, hans leversjukdom och fortsatta missbruk. Det har gjort mig till en slav under medberoende och ständig oro, att jag satt mitt liv åt sidan snart fullständigt. Efter flera års missbruk har han varit inlagd på sjukhus, gått på kontroller flera gånger. Trots detta har han fortsatt sitt missbruk. Efter att ha varit nykter i 5 månader i våras började han dricka igen, fick åka akut till sjukhus i samband med en provtagning för andra problem. Levervärdena var skyhöga. Man upptäckte på ultraljud fläckar på levern som senare efter en magnetkameraundersökning visade en liten fläck som det fortfarande är oklart vad det är, men misstanke om cancer finns. Ny magnetröntgen ska göras i september. Trots detta började han dricka igen, drack nog ca 10 liter ren sprit under 1 - 1,5 månad. I onsdags blev han så orkeslös så han åkte till akuten och de ville skicka honom på avgiftning, han gjorde dock inte det och det resulterade i att läkarna skrev LVM, det talade de om innan också. Han gick hem från akuten och fortsatte dricka. Fattar inte!. Två dagar senare väckte han mig mitt i natten med ambulansen väntande utanför, han börjad kräkas blod. Väl på akuten kräktes han massor av blod och blev i ilfart förd till intensiven och blev akut opererad för blödande bråck i matstrupen. De snörde av på fyra ställen. Nu ligger han på kirurgavdelning, han har själv ringt socialen och bett om hjälp och de skickade en snabbremiss så att han får börja behandling när han blivit utskriven. Men han oroar sig för LVM:et och är rädd att bli skickad till behandlingshem. Nu har hans absoluta botten blivit nådd och han verkar förstå att han aldrig mer får röra alkohol. Hans psykiska hälsa skulle nog inte orka med ett behandlingshem, han har fått höra så mycket negativt om sådana ställen. Men han har ju själv bett om hjälp nu, i öppenvården. Inte ska de väl behöva skicka iväg honom på behandlingshem nu bara för att han nekade att åka på avgiftning? Någon som varit med om liknande? Att vara mamma i det här läget är minst sagt påfrestande. Jag har varit med hela tiden på akuten, på avdelningen, är där från morgon till kväll som stöd. Det är meningen att han ska flyttas till sjukhuset i sin hemstad när de kan erbjuda plats där. Men han säger att han inte orkar vänta och vara kvar där han är tills dess utan tänker avvika om ingen plats erbjudits innan helgen. Vad händer då? Jag har sagt det förut, att jag inte orkar mer, men nu tror jag nästan att min absoluta botten också snart är nådd för vad jag orkar med. Han har Asperger och kan bli utagerande när det går honom emot. Vet inte vad jag ska göra. Hoppas på svar.

Det påminner lite om min historia med min sambo... Att gömma och dölja är tecken på att det inte står rätt till. Det är inte du som gör fel som letar och vill veta. Min sambo har tagit hjälp, han är medveten om sina problem och dricker inte nu, vad jag vet. Men jag litar inte på honom, jag vet hur lätt han har för att ljuga och det är nog det allra största problemet för oss. Jag hoppas att din man inser sitt problem och tar hjälp. Försök tänk på dig själv i första hand. Det är ett val varenda dag, att välja att leva med en alkoholist. Jag kommer efter sommaren att söka hjälp för egen del, jag behöver någon att prata med, om hans beteende, risker och hur jag kan hantera det för att må bra. Det är svårt. Känslorna går i vågor, vi har det bra för det mesta. Men det finns alltid en oro hos mig och det sliter på kärleken. Hoppas det ordnar sig för dig och din man!

Ja, han har problem. Troligtvis kan han inte alls dricka i lagom mängd (vad det nu är när man haft ett beroende). Han dricker dessutom starksprit vilket är att leka med elden ännu mer. Man snor inte sprit på kalas om man inte är beroende. Det finns många varningsklockor. Hans pappa var alkoholist - kan du prata med pappan?
Det är ganska bekvämt för honom nu at han kan dricka öppet inför dig (och fylla på i smyg samtidigt)om han vill fortsätta att dricka.
Alkohol är en farlig drog. Det finns en föreläsning på youtube som man kan titta på som handlar om hur hjärnan och atressysystemen påverkas av alkohol. Googla: Markus Heilig, Forskning i framkant-alkohol.
Jag kommer från beroendesidorna. Jag tänker att all instinkt ni som befinner er här på anhörigsidorna har oftast stämmer. Han förnekar sin sjukdom. Då finns det inget du kan göra. Du skäms för att du letar. Jag tycker att det är rätt naturligt att vilja ha svar, vilja veta. Han blir arg och skäller ut dig, ljuger. Alkohol i stora mängder påverkar personligheten. Det är en sak om man jobbar med beroendet, en helt annan om man förnekar och försöker lägga ansvaret hos någon annan. Hoppas det ordnar sig.

@Tröttiz Tack. Jo, jag har svar - och även "acceptabla" alternativ till dem eftersom jag har förståelse för komplexiteten. Jag har så enormt svårt för att vara obekväm när jag har en förklaring till beteendet. Min vara-till-lagsmentalitet är ett perfekt byte för alkoholhjärnan, o alltför ofta spelar det ingen roll att jag är medveten om det. Känns så inte jag att ställa ultimatum.

@3RR
Men .. om du vänder på det. Du önskar svar av honom, hans svar blir svävande. Vad har du för svar? 🌹 Jag tänker om du inom dig själv sätter upp en tidsram, att har inte läget ändrats till detta en given tid så lämnar jag. Att inte eventuellt gå och traggla på om samma saker en längre period. Att inte något destruktivt äter upp ens liv. En tanke bara. 🤔Att lägga upp svaren eller snarare beslut inom sig själv och inte vänta på den andra.
En förändring måste finnas inom den beroende. Och vilja.
💕

Tack, läser era resonemang o känner stöd. Jag orkar inte vara så aktiv här eftersom det på något sätt ger makten o energin till alkoholmonstret - vilket är precis vad jag förstår är dumt att göra. Emellanåt är det ändå bra att få lite boostar med argumenten som vi vet är sanna, men som blir svårt att upprätthålla. Just nu är jag en jävla häxa som vill ha raka svar i stället för "vi får se", vilket innebär att det som eventuellt ska hända alltid är beroende på hur mycket fest det har varit dagen före - o det går ju inte att styra... Har blockat Messenger o för första gången oxå telefon/sms o faktiskt- det är ganska skönt.

Hur går det för dig? Hur mår du?

@nycat Det är ju väldigt svårt om han inte är intresserad själv av att göra någonting åt saken. Jag är ledsen att det är som det är :/ Jag förstår att det tar emot att kontakta hans jobb, men även om har inte ser det själv så gör du ju honom faktiskt en tjänst och du ger ju också er son en chans till att kanske ha en far i sin uppväxt. Det är ju inte säkert att jobbet kan lösa problemen för honom heller, såklart. Någonstans måste han ju hitta en vilja och motivation själv också och kanske kan en påtryckning från jobbet bli det som gör det för honom. Men det går ju inte att säga.

Oförmågan att fokusera är ju ändå oroande i sig. I och med att han har ett aktivt missbruk så kan det ju vara så att det är det som förklarar saken, men svårigheter att koncentrera sig och ta in information är också ett tecken just på att levern börjar tröttna och som sagt, blodprov kan man ofta ha bra värden på ändå och är man samtidigt inte helt ärlig med läkaren så finns ju risken att man missar att bli diagnosticerad. Många förlitar sig tyvärr blint på blodprover och samtidigt så är man rädd att berätta för läkaren hur det egentligen ligger till, vilket är ett dubbelt problem.

Jobbet är skyldiga att hantera personalärenden med sekretess. Om du hör av dig med din oro får de inte sprida det. Känner du att du inte vill prata, så skriv ett brev - men jag tror det är enklare att prata. Jag bokade tid med hans chef så vi kunde prata i lugn och ro.

Det där med att ringa runt till folk känner jag igen, telefonen går varm hela kvällarna och nätterna när han är hemma och full. Söker nån typ av bekräftelse antar jag?

Tack för kommentar @Åsa M 🙏🏻
Jag har funderat så många gånger på att kontakta hans chef men har aldrig vågat steget ut, rädd att han blir arg på mig.
Jag har tidigare pratat med BVC om detta och dom har i sin tur pratat med honom flera ggr och erbjudit hjälp utan resultat. Men tänker att jobbet kanske kan ställa högre krav på honom.

Har du varit i kontakt med hans jobb? När jag först började skriva här fick jag så fina råd om hur jag skulle hantera mitt ex som var på väg utför snabbt, vi jobbar på samma arbetplats. Fick rådet att berätta för hans chef så han skulle få hjälp. Det fick han också, även om han var i förnekelse och troligen fortfarande är.
Att berätta för externa parter är ett sätt att dela bördan. Var inte rädd för att göra det. Arbetsgivaren har ett stort ansvar enligt lag för sina anställdas hälsa.

Bra att det kom ut, man måste lätta på trycket ibland.

@Sommar94
Fint att du får ur dig, skriv gärna mera. Tänker som Selma1 att frustration byggts upp.

Även jag har sagt "för" mycket och efteråt blev jag häpen över att jag tappade nerverna på det sättet och skämdes. För - det hjälpte ju inte honom eller mig.

Jag tänker att vi anhöriga har det också jobbigt , vi gör vårt bästa i ett kaos av känslor. Kanske inte det mest ultimata att tappa humöret och säga något vi kanske ångrar. Samtidigt är det högst förståeligt upplever jag och att vi inte ska vara så hårda mot oss själva. För jag tror att många av oss befinner sig i situationer där även vi behöver stöd och hjälp.

Kram. 🌹🌹

Tusen tack för dina svar@TappadIgen hjälper mig mycket i mina tankar.
Han dricker igen, han åker och ”lagar båten” direkt han kommer hem på fredagar, kommer hem söndagen och är så där odräglig och fortfarande full. När inte båten var i var det mycket ”städa garaget” komet in fyra på natten och försöker smyga upp i trappen, jag låtsas som jag sover.
Jag har gett upp hoppet men försöker få ihop lite mer pengar och ordna inför en flytt med våran pojke. Även att han aldrig får vara nära vårat barn när han är full så är ju inte pappa särskilt kul som bara sover och luktar..
det här med ofokuserad är nåt som jag märkt ett tag men som verkligen blivit extremt mycket värre det senaste halvåret, han känns helt borta hela tiden och inget man säger förstår han. Han förstår inte ens hur han ska sköta sitt barn…
Jag tänker att dom även borde notera detta på hans jobb men han säger ju inget till mig.
Detta med leverproverna är bara vad han sagt till mig, jag har inte varit med vid någon läkarkontakt.
Tusen tack för att du tagit dig tid att skriva,

Klandra inte dig själv för att de där orden kom. Din frustration har säkert byggts upp under lång tid. Kanske var det ändå bra att det kom till ett vägskäl. Kanske behövde hen detta för att kunna ta sig ur missbruket. Jag önskar dig allt gott!

@Backen123 tack för ditt svar! Du sätter fingret på det- det gör helvetets ONT- och med honom vill jag inte ta ut det. Vi samarbetar, gör saker, pratar, bearbetar men min egen sorg/ ilska varken vill eller kan jag ta där. Skall söka på det du ger råd om; alanon ,har de speciella anhörigträffar?
Tack och hoppas att det går bra för dig/er. Jag tror verkligen min man/ vi kommer fixa detta! God natt!

Anfall är bästa försvar. Han vet att han dricker och det stressar honom att du påpekar det och kritiserar. Om han inte varit djupt i missbruk hade han själv reagerat på sitt drickande men nu verkar han inte ha den förmågan. Acceptera inte att han lägger skulden på dig!

Menar att jag ifrågasätter inte mina egna upplevelser förrän jag eventuellt skulle bli motbevisad. Anar jag t.ex. att min anhörige är påverkad eller ljuger om något så tvivlar jag inte på vad jag känner och upplever.

Att bara vara ofokuserad kan ju ha väldigt många orsaker. Jag säger "bara" men det är klart att det inte är så bara för det kan vara ett svårt problem i vardagen. Vi kanske ändå ska börja med att konstatera att det kan ju finnas en lång rad med möjligheter på varför han är så ofokuserad, varav väldigt många inte har med alkoholen att göra alls, eller endast indirekt som t.ex. depression. Vi får väl också konstatera att vi inte kommer att kunna diagnosticera honom här, utan det måste han ju söka hjälp för i så fall, men vi skulle kunna spekulera kring några av möjligheterna om det är just alkoholen som orsakat oförmågan att fokusera. För som jag förstår det är det ändå en ny grej som du inte märkt av förut?

Först och främst, är du säker på att han är nykter numera? För det skulle ju kunna vara en förklaring, att han fortsatt döljer sitt drickande på något sätt annars.

Om han är nykter, hur länge har han varit det? För min egen del märkte jag på jobbet att det tog flera månader för mig innan jag lyckades komma tillbaka till samma fokus och då var det ju endast efter min upplevelse. Hade man objektivt kunnat mäta det så har det säkert tagit ett år innan jag hade samma fokus som innan jag började dricka. Det är många som vittnar om att det tar en lång tid innan man mentalt är på banan ingen när man slutar att dricka och det kanske ändå är det som vi får se som mest troligast är fallet med din sambo utan att egentligen veta något mer. Jag vet att fler på forumet har vittnat om samma sak och fler kan säkert fylla på med svar här till dig om hur lång tid det tog för dem. Man är kanske inte heller den bästa att avgöra sin egen förmåga. Tror du att din sambo själv är medveten om sin oförmåga att kunna fokusera på en uppgift?

Det sista är ju som sagt en leverpåverkan. Det tar ju dock väldigt lång tid innan man kommer dit, men vi kanske inte ska utesluta möjligheten. Nu vet vi ju inte vad det är för utredning han har fått och vi har väl ett litet dubbelt problem i att som jag förstår det har du endast andrahandsuppgifter på hans vårdkontakt, eller har du fått se något med egna ögon eller pratat med någon läkare själv? Har han själv uppgett vad han hade för värden på blodproven så kanske det inte är helt sanningsenligt och samtidigt om han bara har tagit blodprov så är de en inte helt tillförlitlig indikator på leverpåverkan. Man brukar göra en samlad bedömning och ofta har man bra resultat på blodproven, trots leverpåverkan, och då har ju läkaren kanske främst att gå på vad din man har berättat och han kanske inte är helt sanningsenlig med hur har mår eller hur hans konsumtion har varit. Men nu vet vi ju kanske inte fullt ut hur hans utredning har sett ut. Har han problem med förstoppning eller att han inte behöver gå på toaletten lika ofta som tidigare? Det skulle kunna vara en indikation som ofta sammanfaller med förvirring skapad av leverpåverkan.

Annars är det väl rätt svårt om han själv inte är villig att söka någon vård. Men har han nyligen avslutat sitt drickande är i så fall det bästa att se till att han inte återgår till drickandet och att han får tillräckligt med sömn och en god kost så har koncentrationen en möjlighet att komma tillbaka med tiden.

Leverproverna då sa han alltid var okej för dom kollade bara så dom inte blivit sämre, det skulle bevisa att han fortfarande drack förmycket? @nycat