Senaste kommentarerna i forumet

Alla ni kämpar som jag läser om här , ni som har varit här länge och ni som har nyss påbörjat resan resan till förändring. Det gör så ont i en att läsa om ni som längtar efter en förändring och där insikten sakta sjunker in att det är bara dom som kan skapa en förändring för sig själv, alkoholisten får göra sin. All denna kärlek den anhörige känner, all denna önskan om kärlek och respekt tillbaka, tilliten. Upptäckten av fler missbruk hos en och samma person. Det gör ju så ont. Vetskapen att alla känslor är ok, men vad hjälper det när ångesten är så svart så man nästan får paniken, eller uppmaningar och råd att göra något för en själv, när man bara vill göra dom sakerna med den medberoende. Ja vi som är förbi, vi vet.... Vi vet också att ja, det är skönt att tänka på sen att vi gjorde ju faktiskt den där utflykten, resan, det var inte bara bortkastad tid när bitterheten slår till.
Jag lever tillsammans med pappan till mina barn igen, efter 10 års ifrån, det är lugnt, skönt och vi vilar i det. Jag hamnade i djupa funderingar här i vår när vi just återförenats att nåt gnagde och det var just det som var så skönt med texten, vi får älska flera, även det som var och även fast vi inte vill dit igen. Det sköljer över som en sorg ofta. Jag är inte där att jag kan förlåta, och han har inte bett om förlåtelse, som är ett av stegen i tillfrisknandet. Och jag hatar inte, det är ju en sjukdom och jag vet att han och hans barn har fått tagit största smällen.
Det här en fantastisk sida, aldrig hårda eller dömande ord, alla som stöttar och jag är helt övertygad om att här blev jag hjälp mest. Alla er som blev som vänner och som man lidit med, din oro i kaoset som Azalea, Självomhändertagande som av alias beskriver så bra din resa och som skriver så klokt. Tröttiz som stark och insiktsfull reflekterar över livet sen och alla ni andra, inga nämna men heller inte glömda. Flera som jag skrev med här och som jag saknar och undrar hur gick det sen.❤️
Vi blev så vingklippta av den här sjukdomen och jag önskar att jag aldrig hade behövt uppleva den, en del säger att det har lärt en så mycket om en själv och etc, men jag ville verkligen ha sluppit, jag tycker lite av livsglädjen försvann av att vara i det där mörkret. Men samtidigt det har inte gått så lång tid.
Jag kommer återkomma att skriva fast min akuta resa är över, jag vill kunna gå tillbaka och påminnas om hur det var, och dom olika stegen ifrån.
Ännu en gång önskar jag en träff med alla er, några dygn på ett spahotell, gott att äta och dricka och kunna reflektera mera. Jag vet att tanken är att vi ska vara anonyma men det borde finnas en möjlighet för att kunna, ja ni förstår 😄

@Backen123
Tack för att du delar dina reflektioner!
Jag är så glad för att du upplever lugn. Och det där som gnager. Det som inte blev som det var tänkt. Dina visioner som din ex make inte delade. Och förändringar som du inte såg komma.
Igenkänning på det.
Jag tror det kallas livet.
Hoppas att du fortsätter ha det bra i din nygamla relation.
Som du förtjänar det!
Och DU inspirerar!
Kanske du ska skriva och/eller föreläsa en dag.
Kram ❤️

@dotter81
Vilken tuff sommar du har haft. Jag känner med dig och din mamma. Och du som önskat ta med dig barnen till dina föräldrar för att umgås. Och förstås att dina barn ska träffa sina mor- och farföräldrar. Jag kan inte föreställa mig förtvivlan, då jag inte har barn och du behöver förstås skydda barnen. Jag minns själv hur jag älskade att åka till min mormor som barn.

Både du, din mamma och dina barn fråntas de stunderna då din pappa dricker.
Tänker att din mamma har det väldigt tufft. Och hon är förtvivlad. Vart vänder hon sig med sin oro.
Det är bra att du sätter ord, skriver av dig och jag hoppas att du och din mamma kan stötta varandra med att söka stöd vidare, för eran skull.

Om din pappa inte vill söka hjälp, så ligger det på din mamma att söka när det är akut. Om han ramlar vid alkoholkonsumtion så finns risken att han slår sig och behöver vård. Är det möjligt att ringa en beroendeakut utan att han ramlar illa?

Mitt ex ramlade ofta när han bodde hos mig. Han kom inte in i hissen och han ringde och bad mig hjälpa honom upprepande gånger. Efter att vi separerade så fortsatte han att ramla och då ramlade han illa utomhus där andra larmade. Det blev för många samtal från honom, att han varit nära att dö, som jag kände att jag inte orkade höra på mer. Men jag bröt kontakten för att han fortsatte att dricka efter ett uppehåll. Han saknar insikt och han är kvar i sin tonårshjärna trots att han närmar sig 50.

Jag ville inte oro mig för att han skulle dö varje dag. Den som dricker flyr och den som stannar kvar i ett medberoende flyr också tänker jag. Man flyr från att leva sitt liv, då man tror att man ska rädda alkoholisten och "tvingas" ju rädda alkoholisten hela tiden, om man väljer det. Man kan välja att inte göra det.

Men det är svårt om man är rädd att han ska ramla och slå ihjäl sig. Då har man inte en chans att tänka på vad man själv önskar/behöver göra för sig själv.

Därför gick jag till en psykolog och fick hjälp med att sätta gränser. Jag ville att han skulle flytta ut, då han inte gjorde det när jag bad honom. Och jag hade inte mage att byta lås och kasta ut honom.

Det var en sådan tung resa, men jag såg det som en övning. Idag är jag bara så tacksam, för att jag lever mitt liv som jag vill.

Nu blev det långt.

Gränserna är viktiga. Och att se till att leva det liv man vill. Och inte stanna och städa upp, rädda eller vad det är man gör som man inte behöver göra. Man behöver ta hand om sig själv.

Kan du och din mamma göra något tillsammans med dina barn där ni inte träffas i deras hem?
Vad tycker ni om att göra? Gör det!

Ta hand om dig!

Fina Backen123 🙏
Jag är så glad att du hittat någon åt dela ditt liv med. Lugn och harmoni är en skön känsla och att hitta dit är fint.
All lycka till dig.
Jag förstår att känslorna kan spöka lite för dig, det är inget konstigt med det.
Min man gick ju bort för lite mer än ett år sedan och det har varit en jobbig tid på må gå sätt men jag har landat i mig själv rätt bra.
Kärleken är mysko och efter de hemska åren jag hade och så bitter och arg som jag var så väljer jag att inte leva kvar i dom utan jag minns och tänker på fina åren och allt som var bra istället. Jag mår bättre av det och det ger mer kraft än att fundera på det som gick fel.
Följ din nya stig och njut av nuet .
Kramar från Azalea🧡🧡

@Tröttiz
Du ställer så bra frågor och jag har inga svar.
Det jag märkt med mig själv och fått hjälp med är vara ärlig mot mig själv, först då kan jag finna en acceptans.
Om jag ger mina känslor plats och lyssnar på de, ger stöd till de och accepterar de så lugnar de sig.
Sorg finns ibland och det är ok, inget farligt.
Ångest kommer ibland och det är ok, inget farligt.
Jag ser idag att mitt ex inte är en person som jag tycker om, älskar och accepterar och försöker förstå mina egna mönster.

@Snödroppen och @Backen123 Tack. 💕

Jag önskar också få ro, en sådan som går på djupet ... Då jag hinner tänka att ja, nu är det äntligen bra! 🙏 , så kommer det förflutna och liksom knackar en på axeln ... 😔 Samtidigt försöker jag tänka på hur långt jag faktiskt kommit, hur mycket av t ex oro som släppt till förmån för nya planer för mig gällande framtid.

Eller är det kanske något som alltid finns inom en som man lär sig leva med samt hantera. ? 🤔
Kram.
🌹

@Backen123 ❤️
Det är fint när man bara finner en acceptans och får en ro.
Tack för att du delar med dig av klokheterna.

1 1/2 sedan det var över för oss på riktigt nu, han flyttade hem till sin stad och lämnade allt, jag fick sköta husförsäljning, tömma, städa hela förra sommaren. Jobbat med skammen och sorgen och en längtan efter oss, honom, han som jag gifte mig med. När jag bröt upp så kände jag en avsky inför den mannen jag svarade ja till året innan i kyrkan. Han förvandlades så fort från en fräsch trevlig man, till en aggressiv, en som inte brydde sig om sig själv eller mig.
Nu lever jag i en nygammal relation, vi känner varann och har det lugnt och bra. Men nåt gnager i mig, och jag förstår det är fortfarande längtan och sorgen och även över det kan jag klandra mig själv, hur kan jag överhuvudtaget känna så.... Men så läste jag en artikel idag, om en kvinna som bröt upp ifrån sin stora kärlek pga av otrohet, där dom hade kämpat men till slut fått ge upp. Idag föreläser hon om kärlek och att man fortfarande kan älska en person fast man vet att det aldrig blir vi, något mer. Det var så tröstrikt, så skönt att känna att det är ok, det får vara så och det blir bra ändå. Låta sorgen få blekna ifrån det fina som fanns så kanske minnena från kaoset och allt det där som gjorde så ont får ta mindre plats. Kram på er alla som kämpar på där ute, ni är starka och jag lovar en dag vänder det oavsett om ni går vidare eller blir kvar ❤️

Jag håller med vännerna ovan. Flytta fokus från honom till dig. Vad behöver du för att kunna orka med hans resa? Finns det saker redan nu som du saknar som han inte kan ge pga spriten och hans mående? Sätt ord på det, för din egen skull.
Jag var medberoende först åt min bästa vän i 20 år och sedan åt mitt ex. Jag kan bara råda dig till att ställa dig framför spegeln och intervjua dig själv om vad du behöver. Från en alkoholist med psykiska besvär får du inte svaren. Rädda dig själv. Först då kanske, kanske, du kan stötta honom. Men radera inte dig själv i processen. Det är vi medberoende experter på att göra och det sliter ut oss.

@wwkkk
Hej wwkkk! Jag säger också välkommen hit!
Det är bra att du har hittat hit! Och det är väldigt positivt att din kille har sökt hjälp.
Och precis som @Snödroppen och @Ullabulla skriver, tänker även jag att du skulle kunna fokusera på din egen resa.
Hur vill du spendera din fritid. Vad gör du för att må bra.
Vad behöver du i ditt liv.

Jag kan känna igen mig i att det är lätt att hänga på krogen med andra vänner som gärna hänger på krogen. Och med facit i min hand, så har jag noll kontakt med de jag har hängt med på krogen.
Och jag ville aldrig hänga där.

Jag valde att gå min egen väg och idag lever jag som jag önskar, men det har tagit oerhört mycket tid att komma dit.
Jag har också tagit hjälp av vården, för jag var så sjuk i mitt medberoende att jag hade förlorat mig själv.
Jag var hans vårdgivare, försörjare och hotell.
Genom vården fick jag så bra verktyg.

Och om du inte vet vilka behov som du har just nu, så är det inte så dumt att ta reda på det. Kanske genom yoga eller meditationer om du är nyfiken på att lyssna inåt.

Jag visste hela tiden att jag inte ville leva med en man som drack varje dag, men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det, eftersom han inte ville acceptera att flytta ut eller att jag gjorde slut.

Det var när jag satte tydliga gränser som han ville flytta ut och göra slut och jag var så tacksam. Jag hade väntat på den dagen i flera år.

Men för att komma fram till att jag behövde bryta, deltog jag i utbildning till mindfulnessinstruktör, mediterade i åratal och åkte på retreat. Jag lyssnade inåt och visste hela tiden vad jag behövde göra. Och det var just meditationerna som vägledde mig. Och stödet från en psykolog fick mig att våga prioritera mig själv.

Nu har jag landat och levt mitt liv som jag alltid velat. Fast den här långa resan hade ett pris. Jag önskade skaffa barn och det var just den här alkoholisten som jag valde då jag önskade bilda familj. Och när jag insåg hans problematik, då ville jag inte ha barn längre. Jag kämpade med honom i mer än 10 år.

Idag är jag ändå tacksam att mitt liv är som det är, utan barn. Jag behövde lära mig att sätta gränser. Det kunde jag inte alls bra innan. Och jag tänker att det är som det är. Man kan inte få allt. Jag uppskattar varje ögonblick av livet och jag njuter mer än någonsin.

Kanske för att jag vet hur det kändes av att vara fången i mitt eget hem.

Ta hand om dig.

@Ullabulla @Snödroppen

Tack för era svar! Det betyder mycket att höra från andra. Tycker inte ni är hårda, jag skriver här för att få lite perspektiv och hjälp :)

Hur vet jag vad jag behöver?

Jag får mycket stöd från honom också under mina sämre dagar (som ej är relaterade till hans alkoholanvändning). Självklart har hans tankar om detta påverkat oss, och mig. Vi har det bra annars, och det känns som att vi båda ger och tar i förhållandet. Att jag får mycket positivt av att vara med honom också.

Hade varit ”lättare” att lämna om det bara var dåligt, om jag kände att jag gav upp för mycket och att detta skapat bråk och tjafs. Nu får jag både det bra och dåliga.

Kommer aldrig kunna göra slut med honom. Vill bara att han ska må bra. Det här är så svårt ☹

@Haga
Lite i taget ... Du verkar ju ha god kommunikation till din nya om hennes problematik och det du varit i tidigare. En god kommunikation tror jag är A och O i detta, och annars också förstås.
En helt ny värld som du säger öppnas.

Var på middag häromdagen och hörde ett "ptsscch". "Åh nej, vi har ju inte ens börjat med middag", hann jag tänka.
Kändes som hjärtat började slå dubbelslag. Vissa situationer, ljud sätter igång stressreaktion. Hur ett ljud kan trigga i gång så mycket. Det visade sig att det "bara" var en läsk som öppnades. 🙄
Tid behövs ... Och däri tålamod.

Sköt om dig, och er! 😉
🌹

@Tröttiz Tack, ja är verkligen en ny ganska konstig känsla att inte gå omkring och oroa sig för när hon ska spåra ur, bli förbannad, när förändras hon osv osv. Nu kommer ju min alkoholist gäcka mig lång tid framöver då vi har barn ihop men är ändå en distans man får som är viktig.

Nu ska man bara jobba bort all oro och se till så man inte för över den till nästa person som absolut inte förtjänar det beteendet. Kommer säkert gå bra men är inte det lättaste att gå från att det normala är alkohol, konstanta bränder att släcka, explosioner och konstigheter om vartannat som man konstant ursäktar och mörkar. Till att det normala faktiskt är att veta att det inte är några explosioner, man kan dela en flaska vin utan katastrofer, man behöver inte oroa sig eller ursäkta osv... Som Alladin sa.... En helt ny värld :-)

@Tröttiz
Tack för att du säger det! ❤️
Visst är det skönt att känna igen sig.
Vi behöver det.

Hej
Jag förstår ditt engagemang och jag har själv varit där.
Min första spontana tanke och känsla är precis som @Ullabulla skriver att fokusera på din egna resa mer.
Det är jättesvårt men viktigt för dig, för honom och för att er.
Han är ansvarig för sin resa.
Vad jag glömde fundera över var vilka behov jag hade i relationen, vad en frisk relation egentligen innebär och vad jag själv faktiskt försakade.
Han verkar inte vara förmögen att ha en frisk relation och vägen dit verkar vara lång så ta hand om dig själv och fundera över var dina gränser går.
Allt gott!

Hej wwkkk och välkommen hit!
Att stå på sidan, vänta hoppas.
Kunna stötta/lyssna komma med förslag och "anpassa" sig så att den som dricker ska få det lättare att klara sin resa.
Allt det gör vi anhöriga så gärna i en ambition att det ska hjälpa.

Dessutom blir vi då mer delaktiga i problemet och får liksom ett finger med i spelet.
Och det vill man gärna ha som anhörig till någon som är sjuk.

Men om du backar lite och läser det du skrivit så kan det vara så att det är en lång väg kvar innan hållbar nykterhet kommer.
Det beror förstås på hur motiverad din kille är.

Men tänk om det skulle få bli hans resa,hans beslut och att du antar en mer passiv roll?
En där du fokuserar på dig och vad du behöver?
Stå på sidan och hejar på men gör inte så mycket mer.
Det är mitt råd.
Varför jag skriver så beror på min och många andra anhörigas upplevelse och liv kring en som dricker för mycket.
Läs runt härinne och ta till dig det som passar dig.
Återigen,välkommen hit och låt inte mitt kanske lite tuffa svar hindra dig att fortsätta läsa och skriva härinne.

Tillägg.

Han vågar inte berätta för sina vänner hur han känner, så de vet inte om att han sökt hjälp och vill dra ner/sluta. Han är en heavy drinker och har alltid varit "den roliga" i gänget som aldrig säger nej. Han tänker att de inte skulle ta honom på allvar om han berättar att han vill sluta (vilket jag tyvärr också tror, men det säger jag inte högt).

Min kille har självmant och utan påtryckning sökt hjälp, men har ännu inte fått komma till ett bedömningssamtal. Väntetiden är ca 1 månad från dagens datum.

Hur ska jag agera till dess?

Han dricker fortfarande regelbundet tillsammans med kompisar, AW osv och det är ett stort inslag i livet. Det ger honom mycket, det är roligt och socialt, men han vet att det blir alldeles för mycket och att han mår dåligt av det. Han dricker även av ren vana och för ångestlindring. Av alla anledningar dvs.

Han får extremt mycket ångest, vet att det är fel och vill kunna må bra. Han försökte ett uppehåll nyligen, men trillade dit efter någon dag. Han är så ledsen, besviken, arg och hatar sig själv.

Jag har försökt vara stöttande, betonat att det är modigt av honom att söka hjälp och att det är ett stort steg på vägen. Att jag är stolt över honom att ens höra av sig till mottagningen.

Tänker mycket på att inte skuldbelägga och uppmuntrar honom att berätta för mig (vilket han gör) när det händer eller han mår dåligt. Är tydligt med att säga att jag uppskattar hans ärlighet och att han ska känna sig trygg med att berätta för mig. Att han inte är ensam.

Alkohol och umgänge på krogen osv är en stor del även i mitt liv, men är inte ett problem på samma sätt. Jag behöver inte alkohol för att umgås, dricker rimliga mängder, kan gå hem i tid och har inga problem med att ta en vit paus. Vi har många gemensamma vänner som vi umgås med, på detta sätt, tillsammans.

Nu när han verkligen vill sluta vill jag inte vara med och uppmuntra den formen av umgänge. Försöker föreslå andra aktiviteter, att göra saker med mig istället när han har ångest osv, men det blir nästan alltid att han hamnar med sina gamla kompisar på krogen.

Han är så otroligt ledsen över allt och hatar sig själv. Det skär så mycket i mitt hjärta att se honom så här. Har frågat honom hur jag kan stötta honom på bästa sätt, men han säger att han inte vet.

Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska agera. Ska jag se på och ”bara” stötta? Ska jag sätta krav? Ingenting?

@Självomhändertagande
Ja .. Att hamna in i annans karusell.
Men till slut fokusera på sig själv. Få den styrkan.

Du skriver så bra, och igenkänning är stor.
❤️

@Åsa M
Läste just ditt inlägg och fick upp en gammal bild från mitt kök. Mitt ex rökte i köket även om jag sa att jag inte ville det. Han "tog över" mitt hem på ett sätt. Och i mitt fina kök stod det tomma 3 liters kartonger staplade på varandra så man kunde tro att det var en återvinningsplats för de där 3 liters boxarna. Det var på den tiden som han hade pengar kvar. Sedan tog pengarna slut. Han lekte affärsman i flera år. Och levde på mig och så fick han sin pappa att föra över pengar. Då kunde han köpa billig sprit som han blandade ut med läsk. Eftersom han inte fick dricka i mitt hem längre, valde han att dricka på en vacker utsiktsplats och stå och halsa ur en halvliters spriteflaska. Efter att han flyttade berättade han att han drack överallt. Ur den där spriteflaskan.

Jag visste aldrig var han var, jag kunde laga middag och han lovade att komma hem. Men han kom oftast när jag somnat och det sista året som han levde i mitt hem minns jag inte att vi åt en måltid tillsammans.

Jag kan inte förstå att jag levde så. Varje kväll undrade jag var han var. Hade han dött. Hur kom det sig att han kunde konsumera alkohol utan pengar. Kände till hans ekonomi, där han gick från att vara ekonomiskt oberoende till personlig konkurs. Jag visste inte att pappan lät underhålla hans alkoholintag med pengar som han hade sagt att han behövde för mat.

Mat fick han av serverat av mig. Även om han sällan åt.

Jag behövde skriva av mig. Tänker nu att det är inte konstigt att jag inte hade energi för att ta hand om mig själv, som jag borde ha gjort. Jag är en engagerad och problemlösande människa som fastnade i ett ekorrhjul. Att pröva hjälpa honom från att dö.

Som medberoende kan man behöva hjälp att ta sig ur.

Jag hade flera i min omgivning som sa att jag var medberoende, men jag förstod inte vad det innebar då.
Det tog tid. Och genom detta forum har jag förstått vad ett medberoende verkligen handlar om.

Ekonomisk katastrof. Oceaner av tid och fokus på ett missbruk som jag aldrig kunde påverka. Han ville fortsätta dricka. Och jag vill inte veta mer om akutinläggningar då han ramlat och skadat sig allvarligt.

Jag var tvungen att bryta helt och stänga av. För att kunna gå vidare och få ett friskt liv. Och våga tro på kärleken igen.

Och nu har jag verkligen landat i den nya friska relationen. Men för att komma dit, så behövde jag fokusera på mig. Och jag övade i några år på att vara varsam med mig själv. Och ta reda på vad jag vill, vad jag behöver. Och göra det, efter min förmåga och efter mina behov.

Och vara inkännande med andra. Och jag vill aldrig mer "gå in och hjälpa" som jag gjorde. Men jag har också förstått varför jag gjorde det. Var det kommer ifrån. Och hur jag skulle släppa taget om det.

Och hjälpa mig själv.

Känner igen känslan. Jag kan inte stå ut med att se exets favoritboxvin i tidningsannonser ens.
Man måste jobba sig igenom det bara, och fokusera på sina egna behov, sina egna gränser. Sätt dem, håll dem.
För min del tog kärleken slut när jag märkte hur djupt i skiten han var och hur lite han brydde sig om vad hans sjukdom innebar för honom, för mig och för oss. Den som är sjuk tenderar att vara egoistisk. Suget ska ha sitt. Vi som är medberoende accepterar det för länge, för vi tror att vi måste det, för att det är snällt och omtänksamt. Det är det inte, tycker jag. Fokusera på dig!

@Haga
Härligt att höra att du hittat en tjej och att den relationen är sund. Fint att hon också förstår problematiken. 🥰

Jaa ... gamla vanor sitter i. I ett medberoende är man ju alltid redo för ett kaos, vad kan komma att gå fel. Man är så på sin vakt. Att aldrig kunna slappna av. Det går inte om av sig själv över natt.

Allt gott till dig 🌹

@Blomman 1234 jag lider med dig. Alkoholism är vidrigt, både för den som är sjuk och för den som är medberoende. Dra gränser och tänk på ditt eget mående, det kommer alkoholisten aldrig göra.

Hej panalee!

Du startade en tråd med en frågeställning som får mig att anta att du själv letar sätt att hantera livet med någon som har beroendeproblem. Även om det inte finns några enkla svar på den frågan så är det många som beskriver att det är hjälpsamt att inte gå ensam med tankarna utan söka stöd, precis som du gör här. Om du vill får du gärna skriva lite mer om din situation, så blir det lättare för andra att komma med tankar och erfarenheter. Ibland får en skriva några gånger för att tråden ska "komma igång".

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

@Sköldpadda12
Du har fått bra svar här. Det är alltid upp till den som missbrukar hur den vill göra. Idag ser jag klart på mitt tidigare liv och på alla mina försök att hjälpa mitt ex. Men jag förstår också att jag ville hjälpa mitt yngre jag. Jag har varit sjuk i en bipolaritet och alkoholen lirade aldrig bra för mig, så jag valde bort den. Jag trodde att jag kunde få mitt ex att göra samma resa att sluta med alkohol, då jag dessutom tog mig ur alla mediciner under vår tid tillsammans. Men det var då jag förstod att han var alkoholist. Och det var då jag förstod att han ville inte bli nykter. Han vägrade flytta och jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Så jag gick till en psykolog och lärde mig att sätta gränser. Nu "hjälper" jag ingen annan än mina föräldrar och nya friska pojkvän. Jag hjälper alltid mig själv i första taget. Men det tog mig flera år att komma dit.

I somras hittade jag ett brev som jag skrev till hans läkare med avsikt att överlämna, men som aldrig blev överlämnat. Jag vet att han ljög för sin läkare om livsstilen. Då jag berättade för min psykiater att jag tänkte lämna brevet till hans läkare sa hon att det är att gå bakom ryggen. Jag var förtvivlad. Brevet är skrivet för 5 år sedan. Det skulle inte lämnas över till hans läkare.

Jag skulle lära mig att sätta gränser. Så att han ville göra slut och flytta själv.

Idag har jag stängt dörren för all kontakt med honom. Jag gav honom allt. Och det var mycket. Men jag skulle verkligen lära mig, att hjälpa mig själv i första rummet. Då jag hjälpt alla som vänt sig till mig, i stort sett sedan jag var den snälla lilla flickan.

Och vad vill jag säga med detta. Att vi ska göra den resa vi ska göra. Vi lär oss av erfarenheter. Det är tufft på många sätt. Och en kamp.

Och det finns inget som hindrar en att hjälpa sig själv under denna resa. Om det bara handlar om att gå till gymmet ett par gånger i veckan, träffa vänner, eller göra annat som känns bra. För dig. Du är värd ett bra liv.

Ta hand om dig!