Senaste kommentarerna i forumet

@Snödroppen Ja, hopp finnes, och lycka till på din väg <3

@Tröttiz Tack själv, och ja, det finns hopp <3

@Hillevi så fint att läsa. Det gör mig riktigt glad.
Jag har gjort samma resa men det var ett halvår sedan och känner mig friare och gladare. Tack för att du delar med dig, det finns hopp ❤️

@Hillevi
Så fint du förklarar allt. 🌹
Härligt att du känner dig fri. Jag kollade din andra tråd, då skrev jag till dig i januari 2021. Då var jag tillsammans med en och undrade var gränsen går.
Men - nu kör jag också min egen bil. 😉Skönt, men faktiskt emellanåt ännu jobbigt. Vi gick isär för sent, jag har haft rätt jobbigt komma tillbaka. Men tids nog blir det bra. 🙏
Tack själv för dina inlägg. 💞

Nu är det över 1,5 år sedan jag bröt upp från mitt förhållande och samboskap med en alkoholist. Det har varit både extremt tufft och enormt skönt. Tufft eftersom medberoendet (bl.a.) gnagt så länge på mig att jag i stort sett tappat mig själv och måst hantera en depression. Men i alla fall något som hörde ihop med mig själv, och som därför gick att påverka och ta hjälp för. Vilket inte var fallet med ex-sambons alkoholism, psykiska ohälsa och ekonomiska kaos.

Men mest vill jag skriva de här raderna för att peppa, för även om mycket varit tufft, så har jag långsamt återfunnit mig själv, och sitter inte längre i baksätet och försöker köra medan någon annan sitter och somnar vid ratten, eller har gasen i botten. Utan kör mig egen bil. Och saker jag inte behöver hantera, och som ganska snabbt föll i glömska att jag hållit på med i nästan ett decennium: ingen oro inför (varje) helg eller ledighet. Kort sagt: ingen oro för sådant som långsamt filar ned en i skosulorna. Inget ständigt läckage av energi. Jag känner mig faktiskt fri. Det ville jag berätta. I läkning och fri, så känns det. Ja, det är min väg. Och jag vill tacka för att Alkoholhjälpen finns och er som svarat på mina inlägg i början av separationen. Tack. Och goda tankar till oss alla som kämpar.

@Hopp och förtvivlan
Det är starkt av dig att välja dig själv.
Det låter som att han ändå inte är helt i förnekelse då han ändå förstår att det är pga av honom.
Ta hand om dig och ta vara på ditt liv.

Starkt av dig att skapa avstånd till kaoset! Det är svårt att ens komma dit. Önskar dig all lycka framåt.

@evve
Känner så med dig och har på ett sätt samma erfarenhet.
Min man dig för ett och ett halvt år sedan.
Han var pappa till två barn som är i din ålder.
Det är så sorgligt att livet slutar på detta sättet men är nästan oundvikligt när de fastnat för djupt i alkoholens nät.
Det jag också upplever och samtidigt för mina barn är att vi har så lätt att minnas allt som var bra och alla fina minnen vi har från innan alkoholen ”flyttade in ”
Det är så skönt att bevara dessa minnen istället och vi känner att den sista tiden var det inte ” han ” utan väljer att tänka på honom som han var. Vacker, stark, snäll och ärlig.
Ville bara dela med mig våra känslor och hoppas att du kan vila i dina fina minnen från din pappa🧡Azalea

Lever tillsammans med make och våra två hemmaboende tonåringar på 19 och 17 år, den äldsta på 22 år har flyttat hemifrån. Makens alkoholberoende har successivt eskalerat under det senaste året till att den senaste veckan ha nått gränsen för vad jag mäktar med. Vi har nu pratat över en middag och jag har sagt att jag flyttar hemifrån under en månad för att fokusera på mitt eget välmående.
Han säger att det känns galet att det är jag som ska flytta ut när det är han som är problemet... Ja visst är det så. Jag sa till honom att det ju egentligen inte är han som är problemet utan alkoholen. Känns som att konkurrerar med alkoholen. Ibland vinner jag men oftast vinner alkoholen.

@Tröttiz jag förstår! Detta är som tur var ingenting jag lever med till vardags. Jag är väldigt tacksam att ha min egen lägenhet och att inte behöva bo med allt drickande.

@Tummetott tack för din kommentar! Jag försöker i detta nu komma fram till var mina gränser går och hur hård man kan vara. Det är ju en sjukdom men när det är en så nära anhörig är det svårt att inte agera utifrån känslor. Detta är också helt nytt för mig så jag vet liksom inte hur jag ska göra för att göra "rätt".

Jag och mina syskon funderar på att träffas och komma fram till hur vi ska göra och hur vi ska tänka. Jag är nästan aldrig hos mina föräldrar numera förutom när dom är barnvakt. Då är jag där i syfte att träffa mina syskonbarn mest och när dom åker hem gör jag det också. Det har egentligen inte varit planerat att göra så, det har mest blivit så pga att jag inte vill hälsa på ifall det dricks.

Tack för poddtips, jag ska ge det en lyssning!

@lost123
Jadu, det där med manual undrade jag också .. hur betee sig, när gå etc.
Men - en dag var det bara STOPP ...
Och den dagen insåg jag att jag inte vårdat mig själv dom jag borde, och tog ett tag komma vidare.
Att tidigare fråga sig hur mår jag i detta, hur vill jag ha mitt liv och hur nå dit.
💞

Vi är många som lever vårt liv med missbruk ständigt närvarande. Det förstör så otroligt mycket. Jag har levt med en man mer än 30 år där det långsamt gått utför. Insikten jag fått är att jag inte kan göra något för att han ska sluta. Egentligen insåg jag det för flera år sedan, men kunde ändå inte låta bli att försöka. Som man gör så provade jag med konfrontation, förståelse, uppmuntran, hot etc. Det är bara onödig energi som gått åt, utan att jag uppnådde något.

Så länge insikten inte finns hos missbrukaren så vill de inte ta emot hjälp. Det vi kan göra är att ta hand om oss själva och vara tydliga med var vår gräns går. Vill missbrukaren sluta kan vi erbjuda all hjälp, förståelse och kärlek. Men de måste först nå sin botten och be om hjälp, inse att de är hjälplösa. Alkoholister lever med en kidnappad hjärna. Jag tycker man kan likna det vid att bli radikaliserad in i en sekt. Uppenbara fakta biter inte. När det gäller umgänge med t ex en förälder som missbrukar tror jag man också behöver vara tydlig med var gränsen går. Kanske vara benhård att det inte blir några besök eller telefonsamtal om hen har druckit. Det kommer ju inte göra att alkoholisten slutar dricka, men kanske kan det ge något mer sinnesro för de anhöriga.

Jag önskar jag hade något tips att ge på vad man mer kan göra. Jag har inte det. Av någon anledning har det gett mig mycket att lyssna på nyktra alkoholister och deras berättelser och insikter. Inte för att jag tror att min sambo kommer bli nykter. Men det är ändå en tröst att vissa, men inte så många, kommer till insikt. Det är bra att veta hur sjukdomen fungerar. Ett tips är att lyssna på t ex Alkispodden eller 2 fyllon och 1 sanning. Ta hand om er!

Tack Rosette!
När jag försöker prata med min man om hans drickande, så är det som en bumerang. Det slår tillbaka på mig. Så jag har kommit fram till, att jag gör det bästa för mig. Tittar på serier, går promenader, lyssnar på böcker, städar, handlar. Min man lagar all mat medan han dricker. Vi gör bilturer tillsammans och då är han nykter. Vi har en sjöbod i en närliggande småbåtshamn, där vi kan sitta på vår brygga och dricka kaffe. Dit kör vi ofta. Men han orkar mindre och mindre. Det känns bra för mig, att skriva av mig lite här.

@ale ledsen att höra det. Man önskar att det fanns någon typ av manual som säger vad man ska göra/hur man ska bete sig. Vill inte att det ska bli värre men man vill inte heller bara stå vid sidan om och se på.

@ale
Hej.
Fint att du skriver här, skriv flera gånger. 💞 kan tänka mig att du blev upprörd. Man önskar ju äta middag trevligt i lugn och ro liksom. Att försöka förstå en beroendeperson är hopplöst, det går liksom inte tänker jag. Går inte att nå, speciellt inte om de är berusade. Och man vill ju heller inte bli illa behandlad. Och de med beroende kan inte förstå sin del, det blir kaos...

Prata med honom då han är nykter berätta ur ditt perspektiv hur du känner. Säg inte heller vad han ska göra, åtminstone är min erfarenhet att det inte blir bra ...

En sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag ... ♥️

Kram.

@lost123 min sambo flydde vår gemensamma lägenhet ikväll och jag tror inte han kommer tillbaka. Men jag har levt med hans alkoholism i över ett år så jag orkar inte heller längre. Jag vill, precis som du, att den jag älskar ska tillfriskna och bli sig själv men jag vet inte hur man når in till dem. De väljer alkoholen framför närstående.

@ale tack fina du för din kommentar. Det känns som en liten tröst att inte vara ensam åtminstone <3 Jag är glad att jag inte behöver bo med det här problemet hängande över mig dag ut och dag in som du. Det måste vara väldigt påfrestande och det önskar jag ingen.

Hej. Jag har en sambo som dricker. Jag har inga råd att ge, för jag är likt dig lost och vet inte vad jag ska göra, men jag känner igen mig. De är på ett ställe där man inte når dem och desto mer man försöker, desto argare blir de. Det är lönlöst och likväl så försöker man. Jag blir arg så det bubblar från tårna på mig när han dricker och jag kan inte hålla mun. De förstår inte själva att de behöver hjälp och jag vet inte hur man kommer igenom. Jag har inga bra råd att ge men ville bara att du skulle veta att du inte är ensam om det här.

Min sambo och jag ska bli särbo och det skulle vi bli från och med måndag. Veckan som gått har gått bra, han har varit nykter. I eftermiddags körde jag och handlade till middagen ikväll och när jag kommer hem så är han berusad. Jag lagar mat och försöker prata med honom. Prata skulle jag aldrig ha gjort för han blir gradvis argare och argare. Det slutar med att han står och skriker på mig i köket. Skriker att jag förstört hans liv. Skriker svordomar efter mig. Till slut tappar jag tålamodet (jag blev lite rädd för honom också) och ber honom att gå hem till sin lägenhet. Han stormar ut och lämnar nyckel. Han har nästan alla saker kvar i vår gemensamma lägenhet. Imorgon kommer han över och ska prata. Jag är väldigt nervös för hur han kommer att agera. Jag älskar honom fortfarande men inser att detta nog var spiken i kistan från hans sida när jag kastade ut honom. Jag orkar inte med hans skrikande och drickande men samtidigt är jag livrädd att förlora honom. Jag vet varken in eller ut. Vad ska jag göra? Hur ska jag tänka? Tänk om jag förlorar honom men samtidigt orkar jag inte med hur han behandlar mig. Jag är helt vilsen.

Du skriver att han ibland dricker mycket. Om han inte utvecklat ett beroende ännu, men är i ett risk/missbruk, kan han få utskrivet tabletter som hjälper mot kontrollförlusten. Naltrexon minskar alkoholsuget och kan vara en hjälp vid tex en fest. Det bästa är såklart att avstå alkoholen men om det inte är ett alternativ kan Naltrexon vara en hjälp mot kontrollförlust på en fest. Din partner kanske inte tycker det är toppen att inte få alkholkicken, men det kanske skulle ge dig lite lugn.

Läste igenom din tråd nu. Din pappa dog som ganska ung och du fick inte den förälder du skulle behövt och hade rätt till. Det är så tragiskt med missbruk som slår sönder våra liv redan som barn. Som förälder vet man att ens barn älskar en, även om de skriker att de hatar. Man bara vet och din pappa visste.

Tack @evve. Jag ska kolla upp ACA.
Dagarna går och mitt mående växlar som vädret. Jag lyssnar varje dag på medberoendepodden och bakomfasadenpodden. Det ger mig nästan lika mycket som att gå på Aalanonmöten. Jag bor på landet och har långt till närmsta stad. Utbudet på möten är minimalt och max 1 ggr/v. Med dagens dieselpriser är det inte så kul att åka 20 mil för ett möte.
Idag är en bra dag och jag har energi, lust och känner glädje. Min plan är att fixa lite hemma på fm och sen gå ut på en långpromenad. Brukar gå 1,5 timme ungefär, ibland längre. Särskilt om jag inte mår så bra, då är promenad det som hjälper mig bäst.

Jag har svårt att förstå varför den som kan hantera alkohol ansvarsfullt ska avstå för att den som inte kan ska klara sig igenom kvällen. Det kommer sannolikt vara en massa människor där som dricker alkohol. Varför skulle just ditt beteende vara avgörande för hans? Om han inte kan hantera det måste han själv ta ansvar: för att avstå att dricka (helt och hållet, eller stanna vid x glas, eller bara dricka alkoholfritt), eller inte gå på festen.

@minresamotlugnet
Stor igenkänning. Att få vara sårbar med en människa är det finaste som finns. När det är tillåtande. När man öppnar upp och känner att man får berätta.
Förtroenden. Att kunna lätta sitt hjärta och dela både glädje och svåra erfarenheter. Och att det är ok. Att ha en människa som lyssnar. Det är värdefullt. Mer än att tjäna mycket pengar. I alla fall i min värld.
Mitt ex och jag pratade om allt, om våra känsligheter och det var inte konstigt att vi uppskattade varandra. Mina "vänner" försvann när jag insjuknande i bipolariteten. Jag förstod inte och trodde att det var diagnosen och stigmat. Det är mer än 20 år sedan. Jag hade alltid ordnat med fest och det började med tebjudning som ungdom. Hade aldrig varit deprimerad innan 20 års ålder. Alltid glad, spontan och med ett stort socialt nätverk från skola, arbetsplatser, olika sporter och aktiviteter. En stressrelaterad ohälsa på en gubbig arbetsplats med mycket alkohol och gubbarna sa olämpligheten ledde till sömnstörning och sedan gick spiralen neråt.
Mina vänner försvann för att jag inte bjöd in längre. Det var de vännerna som kom när jag bjöd. Det insåg jag för bara ett par år sedan då jag skrev av mig mycket, rensade gamla brev och vykort. Jag är tacksam för att jag hade så stort nätverk som barn och ungdom. Och att alla försvann berodde inte alls på att jag blev sjuk och deprimerad, som jag trott i många år. Utan på att jag förändrade mig och ville inte vara med. Jag ville inte synas med mina överflödiga kilon från mediciner som gjorde mig tjock och apatisk.
Jag förstod ingenting. Hur kunde jag ensa hamna där. Jo, jag tog ett piller antidepressiva, som kickade igång en latent bipolaritet fick jag svar på många år senare, då jag behövde söka svar.
Och jag har påtalat en vän om detta att vara försiktig och uppmärksam då hon sattes in på den. Hon blev uppvarvad som jag. Hennes uppvärmning skedde 15 år efter min och jag var ett gott stöd till henne länge, tills jag insåg att jag inte hade lust att vara henne ventil. Jag hänvisade henne till vårdgivare om alla sina frågor och vet hur svårt det har varit när många psykiatriker slutar. Det är en lotterivinst att finna en som passar en själv.
Vad vill jag säga med det. Jo, att jag "behöll" mitt ex under många år, då jag kände att världen stängde ute mig, men det var jag som stängde ute världen. Och idag har jag stunder som jag känner mig som ett barn, ibland som vuxen och oftast som en tonåring. Och jag har insikt om mig själv. Och bromsar oftast, även om jag rör mig långsamt i livet.
Alla tankar om att andra ser på mig som samhället behandlar psykisk ohälsa är inte sann. Tankar är inte sanna. Jag har varit tokig och spenderat alldeles för mycket pengar på tokigheter, men det var en bra lärdom. Jag överlevde. Jag vet flera som inte gör det. Och det är så tufft att leva i denna värld.
Men det är nog lika svårt att leva med njurar som inte fungerar. Eller att få en påse på magen. Eller något annat som inte syns. Och som inte får ta plats under familjemiddagar, eller på återträffar med gamla vänner.
Alla människor går runt med tankar, som inte är sanna. Alla har sina tvivel, sina rädslor och sina problematiker.
Det som skulle hjälpa oss alla, är om vi behandlade andra som vi önskar att andra behandlar oss. Jag väljer medvetenheten och har sedan en tid börjat med ett experiment. Att inte längre prata om mina diagnoser, utan att vara den människa jag är. Och det är så intressant. Hur jag upptäcker skillnad. Men skillnaden sitter i hur jag ser på mig själv. Och jag vågar vara barn bland vuxna. Och det jag gör är att jag hoppar i vattenpölar med stövlar. Jag ser världen ur mitt barnperspektiv. För det var så jag kunde bli frisk. Genom att vara den som jag är och inte anpassa mig i världar där jag blev sjuk. Men jag kan föra mig. Och jag spelar spelet när det behövs. Jag ville bli skådespelare en gång i tiden och jag har övat på att vara mig själv. Och tänka att jag går in i roller, när jag behöver skydda mig. Men jag övar hela tiden. Och det är intressant. Att upptäcka, att vi är alla människor som verkligen behöver varandra.
Tyvärr har vår historia i detta land gjort oss rädda, avundsjuka och några är missunnsamma. Det är säkert därför många dricker. För att döva eller för att våga. Våga vara sig själva.
Du är en hjälte som låter ditt barn växa upp utan alkohol. Jag har aldrig sett mina föräldrar berusade. Jag har hört vänner som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar, hur det påverkat dem. Och du har räddat ett barn tänker jag. Ett barn som kommer växa upp i trygghet. Och din process att landa kan ta tid. Men jag hoppas att du landar väl snart. Du har kommit så långt. Det finns så fina människor där ute som behöver dig. Lika mycket som du behöver dem.
Ha en fin dag!