Senaste kommentarerna i forumet

Åh, det går inte att börja det här svaret med att förringa det han gjort även om jag verkligen försökte lägga fokus där det hör hemma, i att alkoholen orsakar dessa val.

Samtidigt förstår jag (och hade sagt samma till de som hade varningsflaggorna ute som i detta inlägg) men hade jag haft energi, mod, kraft och önskan om att bara snabbt lämna, hade jag liksom inte skrivit här.
Här skriver jag för att få
- stöd hos de som upplever liknande
- råd om det som jag har möjlighet att förändra
- jättegärna fler som berättar om sina upplevelser, både de med och utan utvägar. Känner mig så otroligt ensam och missförstådd

Åh, så stark du är som tagit steget. Bra jobbat! Det är så svårt att se klart när man är mitt i det. Som du säger, man "glömmer", man bagatelliserar och bortförklarar. Men till slut går det inte längre. Och det är då man börjar den långa resan mot att läka.

Håller med ovanstående, ring en vän och ta dig därifrån!

Du måste ta barnen och sticka därifrån. Han har släppt spärren att inte slå dig och efter det så kommer han passera den gränsen gång på gång. Skit i skammen ( som du inte borde ha ) och kontakta vänner, släkt ect så att dom kan hjälpa dig med tillfälligt boende och annat praktiskt.

Nu är han igång igen.
Jag har ingen energi att bry mig. Tappar lust, hår, ork. Hinner inte med att ta hand om mig, missar läkartider, men det är ingen som bryr sig (ursäkta min bitterhet, är såklart enbart mitt eget ansvar) .
Barnen går först, alltid först. De har allt de behöver, jag lämnar, hämtar, fixar mellis, mat, kläder, schema.
Meningen att han ska hämta men han liksom glömmer.

Och liksom dricker när han kommer hem.

Idag slog han mig med en stekspade i metall.
Jag hade en flaska vatten som jag försvarade mig med, hällde och slog med flaskan. Barnen såg det, hur jag öste vatten på pappa.
Försökte berätta för dem att det är som när kompisar bråkar, fast det gått fel, man får ALDRIG ha hälla vatten på någon eller slå någon med en pantflaska. Mamma gjorde fel.
Jag fick be om ursäkt men han tittade bara bort och tog en klunk till.
Jag ville bara visa dem hur man bör göra. Jag måste ta mig ur av det här nu.
Jag jobbar samtidigt så mycket jag bara kan, kommer inte ha råd med skiljsmässa, kommer inte ha boende för mig och barnen.
Och han är verkligen så bra pappa och make, när han inte dricker.
Det är inte förrän jag skriver här som jag ser hur det låter. Jag måste verkligen lämna. Jag fattae bara inte hur!
Jag arbetar för nära socialförvaltningen och hälso och sjukvård för att våga söka hjälp där.
Jag känner att trots att det blev lite tumult idag med några sår, är det ju inget som hänt tidigare.
Barnen är ju just nu så mycket tryggare nu än i en vårdnadstvist.

Jag önskar bara bort honom just nu.
Orkar inte vara med mer, men måste.

Hej, jag tror det är viktigt att du försöker ha en icke-dömande hållning till din mamma så att hon vågar öppna upp sig och inte dölja sitt drickande. Att hon vågar ringa dig om hjälp och stöd vid en ev nykterhetsperiod och framförallt vågar berätta om misslyckande.

Sedan så är det svårt att klara av alkoholproblem utan professionell hjälp.

Och tack Åsa och lavendelblom för att ni delar med er och skriver om era erfarenheter.
Det hjälper att höra att det finns andra som är i samma sits och våndas med samma tankar.
Hoppet är det sista som lämnar människan och det blir tydligare än någonsin när man lever med en missbrukare.
Precis som du säger Åsa, all hjälp man kan få är bra hjälp, idag har jag min första psykologhjälp. Har också bett om anhörigstöd på stället min man har börjat få hjälp ifrån

Hej igen,
att skriva på det här forumet var första steget i processen till ett slut.
Att tänka tillbaka på hur våra 12 år tillsammans faktiskt har sett ut har varit nyttigt. Ett uppvaknande!
Har glömt och förträngt mycket. För att orka och rättfärdiga att jag stannat i en relation med ett tydligt missbruk.

Innan vi skaffade barn så sa jag att jag inte ville det med honom om han inte styrde upp sitt alkoholproblem, det är just vad jag till ganska nyligen har kallat det, men har nu insett att han är sjuk, han är alkoholist.

Han styrde upp sig själv till stor del, var nykter under nästa hela första graviditeten. För att sen ta igen det med full kraft efter vår första son föddes.
Det var då han började gömma alkohol, ljuga om hur mycket han druckit, smet ut sent på kvällen när jag och vår son somnat för natten. Kom alltid hem så redlös att han knappt kunde stå upp, ett under att han lyckats ta sig hem.
Hans problem har aldrig varit att han dricker flera dagar i rad, inte ens två dagar i rad. Det är när han väl dricker som det ibland slår över. Kanske att 70% av gångerna går det bra och 30% går det dåligt. Slår över, blir för mycket.
Att inte veta när den nästa gången ska bli är en städig stress och oro. Det föder misstänksamhet och ett kontrollbehov från mig. Något jag inte alls känner igen mig i egentligen.

Efter 8 veckor där det har varit ett intensivt pendlande mellan hopp och förtvivlan, där han en gång i veckan varje vecka har valt alkoholen, ljugit, gömt, kommit hem redlös, pratat klokt, insiktsfullt, ångrat, lovat nykterhet och sen nästa vecka sviket igen. Jag har skickat in skilsmässoansökan 2 gånger, men sedan sköljts över av en sån intensiv ångest och hela min kropp har skrikit NEJ STOPP JAG VILL INTE! Så fick jag nog här om dagen.

Han hade första behandlingssamtalet där jag också var med, gick bra. Men efter samtalet ville han hellre gå hem till sin bror än att följa med och hämta barnen på förskolan och hitta på något kul. Jag anade oro, men sa inget. När han inte kommit hem när klockan var 22 så anade jag mer oro, mycket riktigt var dom ute på krogen. Ljög först att han drack alkoholfritt, tvingade sedan ur honom att erkänna att han visst drack. Det var droppen för mig.
Avbokade vår semester direkt. Hans och min kommande köpenhamnresa för att fira hans 40-årsdag och våra 2 veckor på gotland tillsammans med barnen. Skickade screen shots på avbokningarna, fick bara tummen upp tillbaka.
Dagen efter kom hans mamma upp så att vi tillsammans kunde prata med honom. Fick honom att signa skilsmässoansökan som nu är inskickad till domstolen. Han gick också med på att bo borta tills min semester börjar om 1,5 vecka. Jag behöver få vara ifred, jag behöver lugn, jag behöver låta mina känslor få ta plats.
Jag meddelade alla mina vänner och min familj om mitt beslut, för att göra det svårare för mig att ändra mitt beslut.
Jag hoppas att jag orkar rida ut det här hela vägen, även fast det gör så jävla jävla ont!

Hej Rooten och varmt välkommen till forum för anhöriga!

Du har pratat med din mamma om hennes alkoholvanor då du förstått att hon haft dessa problem under många år men hållit dem för sig själv. Samtalet landade väl som ni hade och hon har själv uttryckt att hon inte vill ha det så här med alkoholen.

Vad fint och omtänksamt av dig att prata med henne, sådant kan vara svårt, också skönt att hon som du skriver uppskattade det. Nu ligger bollen hos henne vad hon gör av det och det känns utmanade att lämna över ansvaret till henne.

Du funderade här på om du skulle stanna ett par dagar till eller åka hem, vet inte hur du gjorde till slut men oavsett kan jag tänka mig att det känns skönt att du tagit detta steg och pratat med henne.

Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart här inne och det kan vara bra att skriva flera gånger, så om du vill berätta gärna mer hur det går och hur du mår. Det som känns hjälpsamt för dig såklart.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej! Jag är i samma situation- min man dricker!
3 råd om Hjälp;
1 här under meny, stöd, anhörigstöd. Finns en online utbildn som hjälpt mig hitta mig och min roll lite mer. Även bra hjälp I kommunikation och förhållningssätt gentemot dem som missbrukar.
2 kommunen. I min kommun finns stöd att få, enskilt och i grupp. Jag väntar på plats under sommaren( allt är stängt i sommar Sverige!)
3 vårdcentralen . De har psykolog/ kurator anställd. Jag fick en tid inom 10 dagar, det är ändå okej.
Kramar till er som kämpar. ♡

Jag har också en särbo som dricker. Vi brukar träffas nästan varje helg men nu inför att vår semester så har vi hoppat över en helg. Då brukar det bli ganska mycket att dricka för honom med kommentarer som ”saknar ju dig” osv…jag vägrar att se det som min sak och tar inte på mig skulden. Han blir väldigt besviken på sig själv och undviker att ringa när han druckit han svarar heller inte när jag ringer. Det gör mig ledsen. Han säger att han känner sig dålig och förstår att han gör mig besviken. Jag tycker att det är väldigt svårt att veta hur jag ska agera. Jag blir ju ledsen och besviken, så är min känsla men jag tycker inte att han är en dålig person! Försöker att förklara det hela tiden att skilja på det. Det här blev en spretig och rörig kommentar men men. Hur gör ni för att hjälpa istället för att stjälpa utan att för den saken skull varken lägga skuld på den som dricker eller tappa bort er själva?

Hej Sofie98,

Du har tagit ett stort och modigt steg och vänt dig utåt för stöd, bra gjort!

Din pappa har haft alkoholproblem så länge du kan minnas och nu senaste året har det eskalerat. Han har också berättat för dig att han försökt att ta sitt liv. Du känner att du har svårt att lita på att han kommer att berätta för dig om han mår dåligt igen då han inte gjort det tidigare och du funderar på vad du kan göra vad som är rätt att göra och önskar få tips.

Till att börja med så fint att ni har varandra i familjen och att ni har försökt nå fram och prata med honom, han vet att ni finns där samtidigt som han själv behöver välja att söka hjälp och ta emot hjälp. Det finns inga fel och rätt när det kommer till vad som är rätt att göra tänker jag, däremot är en erfarenhet, som jag tror flera känner igen sig i här inne också att de som lever nära någon som mår som din pappa också själva många gånger mår mycket dåligt och kan behöva stöd för egen del, hitta sätt att ta hand om sig. Ett sätt är precis det du gör, skriva så här på ett forum och efterfråga stöd och erfarenheter från andra.

Om du skulle vilja finns också Alkohollinjen 020-84 44 48 att ringa för att få prata med någon. Du känner ju såklart själv vad som är mest hjälpsamt just nu.

Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart, skriv gärna igen och berätta mer, vi finns här.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Usch hemskt det här med avslag, man är så utelämnad i en sån här situation. Har bestämt mig han ska inte bo på ett äldreboende och blir beslutet att han inte får något boende kommer jag att gå till tidningen. Än så länge är det förslag till beslut. Ja det känns som ett brottmål det ska vara ställt utom allt tvivel att han blir bättre. Hur kan man jobba så? Ingen i hela världen kan säga något om hans rehabilitering och vilka framsteg han eventuellt kommer att göra.

Vad det gäller din dotter så kan socialnämnden göra ett omedelbart omhändertagande om man bedömer att vården inte kan avvaktas. Men då ska det vara fara för livet den dagen. Det värsta som kan hända är att förvaltningsrätten motsätter sig det, men då fortsätter ansökan om LVM vård som tidigare. Oehört frustrerande när det inte händer något. När min som var omhändertagen för LVM vård åkte jag på semester utan den oro man ständigt har med ett barn som lever så destruktivt. Hade i början en känsla av att jag glömt något. Det var oron som varit en trogen följeslagare under många år. Önskar dig lite ro Ragna ❤

S

Jag har erfarenhet av soc och den är inte positiv. I mitt fall var de nog inte beredda på en viljestark individ som dessutom är väldigt målmedveten. Har föreställningen om att de flesta lägger sig när de kommer dit och bara tar vad som kommer för att få allt överstökat... De blir inga balanserade ärliga samtal då som leder till resultat. Systemet är för förnedrande anser jag. Folk är för okunniga och det är alldeles för mycket byråkrati med för lite fokus på resultat. 3 mån utredningstid ex innan beslut fattas är åt skogen för lång tid när bollen är i rullning. Å vad är det att utreda? Säger en person att hon/han önskat hjälp så kör!

Hade önskat att de förstod sig på skuld och skam mycket bättre. Var mycket bättre på att fånga upp folk på ett sätt att man behåller folks värdighet. Då tror jag de skulle ha mycket större chans att hjälpa folk.

Det blir lätt att processen förminskar personen mef problem inför andra leder vilket inte till något positivt. Folk som kommit dit dras redan med massa skuld och skam vilken bedövas med sprit. Man måste hitta andra ingångar så att folks dignitet och även självkänsla stärks. Den behövs för att så småningom kunna frigöra sig och leva ett värdigt liv.

Jag tycker inte det låter som denna person fångats upp på ett bra sätt. Det låter som båda sidor har en osynlig barriär för att komma åt grundorsaken och hjälpa framåt. Frågan är om inte alla dessa turer bara gör att distansen växer? Någon måste komma igenom på riktigt. Annars får man nog avvakta tills personen är redo att förändra sin situation.

Vad är alkoholism vad är inte? Är det ens intressant? Om personen dricker så mycket att det påverkar livskvaliteten finns det ju bättre sätt att leva på. Jag undrar om inte en idag nykter person som genomgått slagfältet bäst skulle kunna vara bollplank till personen? Ett sätt är att tipsa om denna sida. Vill personen läsa in sig finns massor av klokskap här som skapar mer nyfikenhet att faktiskt utforska ett alternativt sätt att leva på.

Frågar du mig är soc fel instans. Har även träffat en person som bott på Nämdemannagården. Var nykter under tiden men tog återfall. Blev nykter med hjälp av ny flickvän som lyckades komma igenom skalet då hon på riktigt intresserade sig för personen bakom. De ansåg personen saknades på Nämdemannagården. Dvs att någon på riktigt tog sig tid att förstå personen. Det blev för ytligt vilket fungerade för stunden men inte på sikt.

OBS SKREV FEL. Kammarrätten avslog inte överklagandet som jag råkade skriva, utan de biföll det och gav socialnämnden rätt, menade jag förstås.

@gros19 Tack för svar Gros19, ja det ligger nog mycket i det du säger - och det handlar faktiskt om liv eller död nu, det är jag ganska säker på. Men nu vet jag inte hur det blir med ev LVM, under helgen nu har hon varit inne på avgiftning, soc skrev remiss, hon var ganska motvillig men har ändå gjort det. Hon upplever det som en hemsk miljö där (inte första gången hon är inne på avg). Hon blir utskriven i morgon. Jag och hennes pappa känner tyvärr att det nog inte kommer att gå så bra. Och soc känns lite tröga, även om jag tycker bra om hennes socsekreterare så känns det lite som om de inte förstår allvaret trots flera orosanmälningar nu, inte bara från oss utan också från vården/behandlingsenhet. Men vi får väl se vad som händer. Hur hemskt det än låter känns det lite som om jag har tappat hoppet nu. Fast det ligger väl nånstans därinne och gömmer sig.
När det gäller din son gläds jag över att läsa om "undret", trots det fruktansvärda som drabbat honom/er. Det låter helt absurt det här med hans boende. Menade du att det ska vara ställt bortom allt tvivel att han INTE kan bli bättre för att han ska få beviljat ett boende? Han måste väl ändå beviljas assistans - kan han få det om ni själva skulle ha möjlighet att ordna en lägenhet? Oj, nu kom jag ihåg att du redan svarat på den frågan ovan. Men med läkarintyg och ADL-bedömning måste man väl ha rätt till det även om man eventuellt kan bli bättre? Man blir mörkrädd när man hör hur krångligt det kan vara. Inte nog med de svåra, livsförändrande problemen - man måste slåss mot myndigheterna för att få hjälp också. Det hjälper inte ens alltid att tillhöra personkrets 1. En vän till mig har en son som tillhör den, förutom autismdiagnos har han dessutom flera andra diagnoser, bland annat psykossjukdom. Kommunen ville inte bevilja ett boende trots att andra insatser misslyckats helt. Jag var med henne i förvaltningsrätten och förvånande nog fick sonen rätt där (läste i sammanhanget att endast en bråkdel får det). Men socialnämnden överklagade, kammarrätten nekade muntlig förhandling och avslog överklagandet.
Tänker på er, och på alla andra här som kämpar. Kram

Mitt ex var alkoholist, det kröp fram efter några månader efter en hel massa konstigheter, han drack på tok för mycket och led av ångest. Vägrade söka hjälp. För egen del kan jag säga att jag hade inte orkat leva med honom, och det sa jag också till honom. En relation mår inte bra om en, eller båda, mår dåligt.
Du har tagit ett stort steg i att skriva här. Det är jättebra att du funderar och väger saker och ting mot varandra. Det tar tid att få rätsida på allt. All hjälp man kan få i att lista ut hur man ska hantera det är bra hjälp. Det här forumet har varit enormt värdefullt för mig och jag hoppas det blir det för dig också.

Detta med skam. En fruktansvärd känsla. Destruktiv.

Jag tror egentligen du redan är inne på rätt spår eftersom du börjar med att ta upp just skamkänslan. Hade inte den funnits i samhället gällande alkohol så hade det väl varit som att lägga upp alvedon på ICA när man handlar. En ickefråga som man med enkelhet kunde rådfråga andra om och få hjälp lite varstans eftersom högt dryckesintag ändå är så oerhört vanligt.

Det är ju inte så.
Vi smyger.

Det finns något som heter AA - Anonyma Alkoholister. Det säger väl allt? Gå till ett anonymt forum om du har problem så får du hjälp där...

Om man har detta i åtanke kanske det är lättare att tänka sig hur man ska komma igenom hos en person som har flera skyddslager och skygglappar för att undvika avslöjandet? Att slippa ertappas som den förtappade själ "alla" anser att man är för att man inte klarar hantera trolldrycker. Detta är ett heltidsjobb som beroende. En fotboja.

Var noga med att inte lägga över skuld och skam i sådant samtal. Se istället till att det framkommer att du bryr dig och vill hjälpa till att få bort baksidan av myntet gällande trolldrycker.

Personer som dricker har bedövat känslor under lång tid. De är inte i närvarande kontakt med egna känslor. Försök därför ha lite tålamod med just känslor och var närvarande för att hjälpa personen att sätta ord på känslor och reda ut desamma.

Känslor är där av en anledning. Jag kallar känslor kompass idag. Om man kommer ur balans snurrar kompassen. Då gäller det att hitta nya sätt att hålla kompassen så man går åt rätt håll. Tryck inte bort känslor. Se istället till att lära er hantera dem så ni får så god magkänsla som möjligt. Då slutar kompassen snurra å livet tar fart.

Jag har på senare tid insett att det är ofantligt många där ute med snurrande kompasser. Det är långt fler än de som intar trolldrycker. Det gäller även medberoende mm mm. Om man skulle ta känslor mer på allvar och på riktigt vara intresserad av andra människors känslor så skulle vi kunna leva så mycket rikare liv. Det gäller nog alla.

För att komma dit är ett väldigt bra första steg att vara genuint nyfiken på sin partner och sina medmänniskor samt släppa hörnflaggan och faktiskt våga prata öppet utan skyddsmurar ❤. Gör det utan att lägga över skuld och skam. Var istället nyfiken på vad motparten har att säga. Lägg inte ord i mun.

Under sker inte men,.........det känns så om jag läser lite tillbaka i tråden. Har min son hemma hos mig just nu och en kväll skulle han gå ut med sin käpp med fyra ben, fyrpunktsstöd. Han var arg, väldigt arg och skulle absolut gå ut själv, vilket han aldrig gjort tidigare. Var orolig för honom för han går väldigt illa så jag försökte genskjuta honom men han var försvunnen. Gick och körde runt på alla småvägar i skogen men han var borta och det började mörkna, Tvingades rings sos alarm och polisen skickade hundpatruller och även helikopter, men min son dök upp från skogen efter tre timmar och klockan var då tolv på natten. Hur han lyckats hålla sig på benen är ett under och skulle han ramla så är det mycket tveksamt om han skulle kunna resa sig. Förstår nu att han klarar mycket mer än vad jag tror men så är det väl med mammor.

Hej Josefin87

Jag känner så väl igen mig i ditt inlägg. Sitter i liknande situation själv. Inser att viljan att helt sluta dricka inte finns eller inte är tillräckligt stark hos honom. Trots att han fått samtalshjälp under våren.

Är less på oron. Är less på att ha ett äktenskap utan tillit där det ljugs och smusslas. Är less på att vara den negativa som påminner om löften både innan och efter de bryts. Och de bryts, gång på gång.

Våra barn är äldre, 9 och 11, men det är ändå ett stort steg att riva upp hela livet. Flytta till lägenhet. Ha barnen varannan vecka. Oron för hur de har det när jag inte är där. Men det här livet tär för mycket på mig. Och jag orkar inte tro på förbättring en gång till.

Så genom att skriva här så gör jag det lite mer verkligt för mig själv att det är dags nu. Vi har det bra när han är nykter och därför tar det emot. Men man kan ju inte ägna hela livet åt att vänta på något som aldrig kommer.

Nu tog jag din tråd, det var inte meningen. Jag har inga bra råd till dig tyvärr. Annat än att det nyktra, ’riktiga’ livet och kärleken till varandra också påverkas till slut om man inte får till en förändring. För oss i alla fall så har det blivit en obalans i förhållandet som inte är bra alls. Så på ett eller annat sätt så måste en förändring komma.

Hoppas det går bra för dig och er.

@AkillesU
Tusen tack för inspel och tips!
Så skönt att få bekräftat att jag inte gör fel eller tänker fel.

Ska snart ha en veckas semster hos min Mamma och ser inte fram emot att träffa min syster (hon bor hos Mamma så jag kommer inte undan). Min syster har nu börjat med att skära sig i armen, så nu är det fullt fokus på det (åker till sjukhuset nästa varje dag eftesom hon skurit sig).

Jag försöker läsa på så mycket jag kan och har satt mål för vad jag kan acceptera med mera. Känner att jag måste för att inte gå under.

Förstår din utmaning och hoppas att du och din Mamma får en fin relation och tack :-)!

Hej Josefin87, välkommen hit!

Ditt inlägg berör verkligen, och sätter fingret på något som så många brottas med - ambivalensen inför hur en ska hantera ens partners drickande. Att slitas mellan hopp och förtvivlan, att vilja lämna men samtidigt inte vilja. Verkligen komplext, precis som du skriver. Klokt av dig att skriva här, att få tankarna på pränt, det kan vara en viktig pusselbit i processen att komma fram till nästa steg. Finns det något annat du tror kan bli hjälpsamt för dig i den processen?

Oavsett får du gärna skriva mer och berätta hur du tänker och hur det går för dig. Ibland behöver en skriva några gånger innan ens tråd tar fart.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Det är möjligt men jag litar inte på dom för vi blev lovade boende efter 3- 4 månader men så blev det ju inte. Dom håller på med personkretsar inte människor och det ska vara ställt utom allt tvivel att han kan bli bättre för att beviljas boende. Ingen kan säga något om framtiden så det funkar ju inte, men en lägenhet med assistenter skulle nog fungera. Jag behöver skaffa lägenhet och min son har skuldsanering vilket inte är ett plus hos hyresvärden. Men tack för att du bryr dig och jag ska försöka ha lite koll på lägenheter.

@gros19 Bara en undran han har inte möjlighet få personliga assistenter beviljade så han kan bo i egen lägenhet med hjälp av dem?

@oldpaso71
Med "min" upplevde jag att det ena avlöste det andra ... Jag hann dock först tänka att "åh, han har dragit ner på drickande" men sedan då jag försökte se saken från ett ovanperspektiv insåg jag att han dragit ner på drickande men börjat spela i stället. 😔

En med beroendeproblematik borde inte dricka alls, det är min tanke. Tar man t ex en öl vet man inte var det slutar.
Han spelade och drack mindre, men efter ett tag blev det som en urladdning. Slutade med ohejdat drickande. Och med en tur till polisen ... Det kan se annorlunda ut, men så var det åtminstone för honom och mig.

"Min" har också en period brukat narkotika, vad jag vet inte nu. Nu är alkohol den största svårigheten. Viktigare än kontakt med barnen.

Kram. 🌹