Senaste kommentarerna i forumet

Det är nog så Ragna att just nu är LVM nödvändigt för att få stopp på drickandet, få lite nykter tid och få möjlighet att fundera i lugn och ro hur hon vill ha sitt liv. Både jag och Dearself har också uttryckt farhågor för våra känsliga barn och dom har klarat sig ändå eller tack vare det. LVM hemmen brukar vara avskräckande för personer som har sunda värderingar och det har säkert din dotter. Luta dig tillbaka Ragna (inte lätt) och låt det som sker ske. Kan det bli värre? Man får inte heller glömma att LVM vård för din dotter gör att även du får vila och känna hur livet egentligen ska vara.

För min del har jag just tagit hem min son från ett korttidsboende för äldre, där man placerat honom och hoppats på att han skulle stanna för evigt. Vet inte vad jag ska göra, tycker han behöver ett gruppboende en tid, men det man erbjuder är en lägenhet på ett äldreboende. Självklart en katastrof och dit ska han inte, men som sagt jag vet inte var han ska bo och hos mig ska han heller inte bo. För tillfället är det en dag i taget som gäller och det är det ju egentligen alltid och försöka känna tillit att allt löser sig på bästa sätt. Något vi behöver öva på.

Alkohol är en drog så det är klart dom hänger ihop. Ofta ersätter man en drog med en annan och alkoholen är ju laglig och därmed lättare att försvara. Har du utvecklat en beroendeproblematik så har du nog inga möjligheter till ett "normalt" drickande. Lita på ditt omdöme. Lätt att tvivla för man hoppas ju det man ser inte ska vara sant

@Fr3dd@n Det är i alla fall positivt att hon håller sig nykter när ni ses och barnen är med. Förstår problemet när ni bor så nära med att barnen vill gå dit och kommer att göra det själva framöver. Det är ju som du skriver oerhört svårt att konfrontera och prata med någon som dricker för mycket.

@Smörblomma Ja det tycker jag absolut låter rimligt! Problemet är bara att när vi bor så nära varandra vill mina barn gå dit lite då och då, och om inte allt för länge kommer dom till och med kunna gå dit själva. Då finns alltid en risk att hon har druckit, i och med att det inte var planerat att vi skulle komma förbi.

När vi har planerat att vi ska ses har hon än så länge alltid varit nykter, peppar peppar! Men man märker ibland att hon har väldigt bråttom hem, troligtvis är det för att hon ska hem och dricka…

Hej hoppar in här och välkomnar dig Zara Rose till Forum för anhöriga!

Vad fint att du hittat hit och att det känns hjälpsamt att läsa här på forumet.

Det du beskriver med din pappa låter tufft. Både hans mående och ditt eget mående, att alltid känna sig skyldig är det nog flera som kan känna igen sig i och att vända sig utåt för stöd såhär som du gör nu är en god ide för att försöka ta hand om dessa känslor. Bra gjort att du skrev här!

Jag såg att ditt meddelande nu hamnade i en ganska gammal tråd och tänkte tipsa dig om att starta en ny egen tråd, om du vill såklart!

igen Varmt välkommen,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej mia40 och välkommen till Forum för anhöriga!
Du skriver om något jag tror flera kan känna igen sig i här inne, när det kommer till närstående med alkoholproblem och att träffa barnen. Klokt att vända dig utåt för stöd, kanske har du läst runt här och hittat något som blir hjälpsamt. Ibland kan det ta lite tid innan ens tråd får fart då kan det vara bra att skriva flera gånger, om du vill få flera svar alltså, berätta gärna lite mer, om du vill så kan vi försöka vara ett stöd här utifrån.

Vet inte om det är något för dig men vi har också ett program för närstående, kanske skulle vara något annars för din sambo: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ps. Aldrig riktigt vågat konfrontera då han varit självmordsbenägen. Känner mig alltid skyldig utan att kunna sätta fingret på varför. Tack för era berättelser, ni har verkligen hjälpt mig ❤️

Kan ej ge några råd, bara säga att du inte är ensam. Din berättelse beskrev min pappa exakt. Tyvärr är jag enda barnet, klarat mig så bra (bra jobb, fin familj osv) tills för 6 månader sen då jag fick nån sorts sammanbrott o konstiga fysiska symptom. PTSD tror min läkare. Hur hanterar ni andra vuxna ensambarn m egen familj en sån här situation? Bor långt från pappa, i utlandet, 6 timmar m flyg- på gott och ont.

@Fr3dd@n Jag har inga råd men tycker det är rimligt att när man umgås med sina barnbarn ska man vara nykter, även om de är små. Jag dricker för mycket på helgerna (håller på med förändring där) men har aldrig druckit i samband med att jag umgåtts med barnbarnen. Det är väl ett ultimatum att fundera på att ställa att ska din mamma träffa sin barnbarn måste hon vara nykter.

Hej,

Jag är 30 år gammal och bor i ett hus som ligger väldigt nära mina föräldrars hus. Jag har alltid vetat om att min mamma inte har ett helt hälsosamt förhållande till alkohol, men sen jag flyttade till huset nära mina föräldrar är hennes drickande något jag verkligen mår dåligt över.

Hon säger att hon dricker varannan dag och att hon i princip inte kan sova om hon inte har druckit. När jag hälsar på hör jag ofta att hon sluddrar på rösten och att hon är påverkad, det behöver inte vara sent på kvällen utan det kan vara på eftermiddagarna. Det här kan inte vara ”normalt”? Är man alkoholist om man har ett sådant beteende?

Jag har barn som i dagsläget är små (äldsta är 2 år) och inte förstår men inom några år kommer dom kunna gå över till sin mormor och morfar själva och garanterat märka av att deras mormor inte är helt som vanligt. Det här får mig att må så dåligt, jag vill inte att mina barn ska påverkas av mammas drickande.

Den stora frågan jag har är om någon har några tips på hur jag kan ta det här vidare? Jag har pratat med henne om det här några gånger tidigare och det har bara slutat med KAOS, hon blir extremt ledsen och upprörd och jag vet att min pappa har haft det riktigt kämpigt efter det. Hon har bara gråtit och druckit ännu mer. Det får mig att dra mig ifrån att ta upp det igen…

Som jag känner nu finns det två alternativ - antingen så slutar hon dricka eller så kommer jag bli tvungen att ta med min familj och flytta. Skulle så uppskatta om någon har något tips på vad jag kan göra… 🙏🏼

Tycker nog att socialförvaltningen borde kunna erbjuda något form av stöd/behandling. Vet att psykiatrin ofta kräver nykterhet under en tid innan man får hjälp där. Tror inte man kan påverka det så mycket. Kanske kan din dotter i samband med att hon får antabus få någon form av sömnmedicin om hon behöver det. Sedan har vi ju detta forumet där hon kan få hjälp och ha kontakt med människor i samma situation. AA finns också om hon kan tänka sig gå dit. Hoppas något passar henne. Antabus är som jag ser det en "krycka". Hon behöver lära sig stå på egna ben och då är hjälp i någon form ofta en nödvändighet. Hoppas det går bra för din dotter.

Hej beigaväggen och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har redan fått ett par svar här men hoppas det är okej att jag också kikar in och välkomnar.
Jag instämmer här med föregående talare, vilka stora steg du tagit genom att du hittat hit, tar steg och visar verkligen att du menar allvar med detta, du har tidigare också försökt prata med hans föräldrar. Det hörs minst sagt att du försöker och du ger inte upp, du vill nu lämna och du vill hitta sätt att få stöd i allt detta.

Du är en skyddsfaktor för era gemensamma barn samtidig känner du att din ork minst sagt tryter och för att orka behöver du hjälp. Det har både handlat om alkohol och psykisk misshandel, detta har gått ut över dig och barnen. Han har varit våldsam mot saker och kallat dig saker detta också som jag förstår framför barnen.

Du är långt ifrån ensam om att det går tid innan en kan se sin situation lite utifrån, det låter som du gjort det längs vägen och försökt på de sätt du kunnat att påverka den, nu har du fått nog och tar större steg då inget annat har fungerat.

Jag fick lite tankar när du frågar om tips, dels gällande psykiska misshandeln (även fysisk med det materiella) Kvinnofridslinjen 020- 50 50 50 och om du skulle vilja ge honom ett nummer Välja att sluta 020-555 666 valattsluta.se. Jag tänker också att Alkohollinjen 020- 84 44 48 kanske skulle kunna vara hjälpsamt för dig som anhörig, om du vill prata med någon muntligen.

Utöver detta om du vill kan du kontakta din vårdcentral, eller en beroendemottagning (stöd kan finnas för anhöriga) och/eller kommunen som även den kan ha olika former av stöd för dig som anhörig, både gällande alkoholen och psykiska misshandeln och kring det faktum att ni har gemensamma barn.

Nu fick du väldigt många råd här du känner och vet ju själv just nu vilka nästa steg du vill ta och vad som kan vara mest hjälpsamt. Hoppas såklart också att du hittar mycket här inne som kan vara till hjälp för dig!

Igen varmt välkommen!
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej och varmt välkommen hit!

Du skriver om din brors ex som är mor till deras gemensamma två barn som haft alkoholproblem sedan 20-års åldern. Det är omtänksamt av dig att vända dig utåt för stöd, det blir lite å barnens vägnar också.

Din brors ex har fått hjälp för detta i omgångar och hon har fått mycket hjälp av alla omkring. Det har även varit mer akuta situationer som lett till flera orosanmälningar som i sin tur lett till utredningar. Du är fundersam över hur detta tas om hand av socialen då du och ni runtomkring har sett att exet kan ta återfall och dricka utan att detta ses som ett problem om jag förstår dig rätt.

En tanke jag får, vet inte alls om det är till hjälp men ibland behövs flera anmälningar för att mer ska göras så om ni är oroade att hon dricker på ett skadligt sätt kanske det skulle kännas bra att ringa själva. Samtidigt verkar det som socialtjänsten då redan har kännedom. En annan tanke är att ringa och prata med dem, kanske skulle det kännas bra för dig att ha fått tagit upp detta och kanske ställt några frågor till dem hur de arbetar i sådana här ärenden. Vet inte alls om det är aktuellt men om så kanske det känns något lättare att förstå när en har fått höra direkt från dem hur de generellt arbetar (om den möjligheten finns).

Du skriver också en fråga i din tråd angående vilka som anses ha problem och där tror jag socialtjänsten som flera som arbetar med dessa frågor vet att alkoholproblem kan se väldigt olika ut, både kring hur ofta någon dricker och även om en person är mer hjälpt av total alkoholfrihet eller om måttligt drickande kan fungera. Hjälpen för att lyckas ändra kan även den se mycket olika ut oavsett hur stora problemen tycks vara utifrån.

Nu blev det ett långt meddelande här. Ville titta in och välkomna och jag hoppas du också hittar mycket här inne som blir hjälpsamt för dig och skriv gärna mera här så får din tråd mera fart, kanske flera svar om du är hjälpt av det.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Majkan och varmt välkommen hit!

Du är oroad över din brors alkoholvanor, det har pågått länge och han har stöd via vården men verkar inte själv vara redo eller vilja göra en förändring just nu. Du och ni andra runtomkring påverkas mycket negativt av det här och det hörs att oron är stor och att mycket energi går åt till att försöka påverka honom att ta tag i detta. Det hörs att ni gjort och gör mycket samtidigt som han har kontakt med vården och hjälp finns för honom om han väljer att ta emot den.

Händelsen nu på midsommarafton låter tuff och det låter som att det verkligen gjorde så du fått nog av detta.

Vad bra att du tog mod till dig att vända dig utåt för stöd genom att skriva här. Det finns stöd och hjälp att få för dig och alla som är anhöriga, vi finns här, även ett anhörigprogram över internet som du hittar här; https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet

Sedan om du vill kan du testa att ringa Alkohollinjen 020-84 44 48 som har erfarna rådgivare som kan stötta även de som är anhöriga via telefon.

Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart, då kan det vara bra att skriva flera gånger, om du vill berätta gärna mer så försöker vi vara ett stöd här utifrån!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Min svärmor sårar min sambo med sitt drickande.Han vill ej hon ska få vara farmor åt vårt gemensamma barn.

Hej alla, puffar upp tråden lite. Precis som du Dearself har jag inte orkat vara aktiv och skriva på ett tag. Hoppas så att den lugnare situationen för er fortsatt. Och Gros, förstår så väl dina sorgkänslor. Och känner igen mig i att ingenting längre är en självklarhet.
För oss - dvs min dotter och därmed mig och övrig familj - har det tyvärr gått riktigt dåligt. Hennes alkoholberoende har bara blivit värre och värre. Detta trots div stödinsatser. På något vis tycks hon fortfarande för ambivalent, även om hon ofta är ledsen och gråter för att hon inte förmår sluta dricka, och mår jättejättedåligt när hon dricker. Jag är helt knäckt nu, min man som ändå inte varit/verkat lika psykiskt påverkad som jag har fått extremt högt blodtryck (och får nu behandling med täta koller). Jag har nästan gett upp hoppet och det är fruktansvärt. Har också fått mer tydligt insikten om det som alla säger och som jag med huvudet förstått länge - vi kan inte påverka hennes drickande. Har gjort ny socanmälan i dag och även en behandlare som hon har förtroende för och en hel del kontakt med skulle göra det. Behandlaren menar att det är läge för LVM. Och jag håller med. Samtidigt är jag lite rädd för det - kanske låter löjligt, men min dotter är så himla känslig, blyg och har social ångest (fanns tidigt) och är deprimerad (kan förstås ha mycket med alkoholen att göra). Men något måste ju ske, annars dricker hon ihjäl sig alternativt dör på annat sätt då hon alltid blir extremt berusad och ibland då går ut för att dricka mer och faller ihop. Det har hänt väldigt mycket, orkar inte berätta allt men det handlar om mycket blåljusingripanden, polis och ambulans.
Jag känner mig som om jag vore djupt nere i en brunn just nu, och när jag tror att det inte kan bli värre så blir det ännu värre...

Hej Sirapaed och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har hittat hit och startat en tråd, bra gjort. Du efterfrågar om det finns en klinik för inläggning och där en kan få hjälp med att reda ut orsaker till ångest, problem med alkohol om jag förstår rätt. Då du skriver här i forum för anhöriga misstänker jag att du skriver om en närstående du önskar ska få hjälp. Om du vill höra dig för åt personen går brukar en möjlighet vara att kontakta hemkommunen, se vad finns det för stöd och hjälp där. Om det skulle handla om behandlingshem är det ofta en prisfråga, i vissa kommuner om en person redan fått annan hjälp som inte fungerar kan möjlighet till inläggning finnas eller till exempel via sin arbetsgivare i bland.

Skriv gärna mer om du vill så kan vi försöka vara ett stöd här utifrån.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Mallapalla och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Det var ett litet tag sedan du startade en tråd här med titeln "Min särbo dricker". Berätta gärna lite mer om du vill så kan vi här försöka vara ett stöd utifrån. Hoppas du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Starkt gjort av dig och jag gjorde samma. Om du kan, känn in lugnet, släpp alla känslor av oro, vila, se till att du får i dig bra näring. Va snäll mot dig själv ❤️ träffa dom du tycker om. Jag gjorde alla dom här sakerna för det var dom tipsen jag fick härifrån, just då känns det rätt meningslös men efteråt så gjorde det nytta, jag blev snabbt starkare av distansen. Sen är resan lång, jag gick tillbaka en vända till innan det fick vara nog på riktigt. Det tog tid, sorgen är värst men jag vill aldrig tillbaka till oro och rädsla igen och barnen mår så mycket bättre med iaf en balanserad föräldrar. Ta hand om dig ❤️

Jag har ingen erfarenhet av socialtjänsten men jag har erfarenhet av de två alkoholister jag haft i mitt liv. Den ena, en vän till familjen, drack hela livet, förstörde sin familj totalt och allt slutade i en hemsk tragedi som båda döttrarna fortfarande lider av mer än 20 år senare. Den andra, mitt ex, är periodare som hela livet ut vägrat att ta hjälp. Sist ledde till att han blev tvångsinlagd.
Frågar du mig så är svaret nej, en alkoholist kan inte "sällskapsdricka". Beroendet sitter djupt och det blir man aldrig av med om man hela tiden tillför drogen.
Men det finns säkert andra här med andra erfarenheter.

Du har tagit ett stort steg i att skriva här. Och du har tagit ett stort steg i att prova att bo isär. Det är en hemsk situation du är i, och det låter som ett klokt beslut. Du och barnen behöver lugn och ro och en normal tillvaro. Du kan inte läka om du har galenskaperna runt dig hela tiden. Ta vara på tiden isär, och fundera på hur du vill ha det. Fundera på om du kan behöva stöd i att hantera ditt eget mående. Du har gjort allt du kan för honom och nu är det dags att du gör det även för dig själv. Han vill inte sluta dricka men du har ett val, och det är att acceptera det eller att gå. Många kramar!

Tack @gros19 för att du säger det. Att jag delar med mig av mina insikter. Jag är så tacksam för att du och många andra har påmint mig om det jag behövde påminnas om tidigare. Att inte dansa djävulsdansen. Jag är så tacksam. Det är verkligen här på forumet för anhöriga som jag fick de viktigaste insikterna.

Visst är det oerhört svårt att förändra beteenden, men om man vill förändra så går det. Och det kan behövas ett professionellt stöd.

Det är fint att höra att du och din son kämpar tillsammans. Hoppas också att ni kan dela stunder med tacksamhet. Och att njuta av det som ni kan, som det är, just nu.

Kram

Hej!
Jag vet inte hur detta fungerar, då jag nyss skapat kontot.
Men jag behöver hjälp.
Har behövt det länge. Men all energi och ork man har går åt till att försöka vara en bra mamma åt våra små, eller att försöka ta sig till jobbet och göra bra ifrån sig.

I flertalet år nu har min sambo påvisat att han har problem att dricka normala mängder.
Alltid fullast på fest, kan aldrig dricka ett glas hemma till maten utan att det spårar och övergår till fylla.

När han är onykter kallar han mig saker, berättar för mig hur värdelös jag är som person, vad jag gör för fel, vad jag INTE gör som är fel & hur jag försöker förändra honom.
Enda jag försöker förändra är alkoholkonsumtionen.
Eller vänta.
Jag har snarare ställt ultimatum att antingen lägger han av eller så lämnar jag honom.
I min värld är det en helt osund miljö för barnen att vistas i. Han är full trots att klockan är 16 dagen efter, han är arg när han är onykter och slår i saker så barnen blir rädda, han har hallucinerat vid ett tillfälle vilket gjorde mig rädd och orolig och jag låg vaken HELA natten. Varpå barnen hade en full pappa och en helt dödstrött mamma.
Han har även gjort barnen (iaf ett av dom) besviken vid vissa tillfällen då det lovats saker, men dom blir inte av för att han är onykter/bakfull fortfarande.
Jag har inte blivit firad på morsdag för att han fortfarande var full efter dagen innan. Inte ett grattis, inte en blomma. Ingenting för allt jag gör. Men ja. Alla dessa gånger uttalar han att det är mitt fel. Det är mitt fel att han dricker såna mängder för han får ju "aldrig göra något" = jag vill helst inte att han ska ut o dricka så fort jag inte har arbetshelg.
Jag vill vara en normal familj.

Nu har allting spårat. Han startar 9 av 10 ggr ett bråk för att ha en anledning att "fly" hemmet och åka o supa till det.
Till veckan ska jag prova bo isär. För första gången, men en väldigt sen första gången.
Han väljer att bo 12 mil ifrån mig och barnen. Visst säger det en del?

Jag är bara så jävla olycklig. Jag gråter dag ut och dag in. Gråter för att jag själv knappt vet vem jag är längre, över hur psykiskt misshandlad jag blivit, hur jag försökt söka hjälp av hans föräldrar men dom vägrar se att det ens finns en ynnest av problem där.
Hur går man vidare? Hur gör jag nu för att inte gå tillbaka?
Snälla ge mig råd och stöd.

Ja man har börjat tappa hoppet om samhällets hjälpmedel. Hon har varit på det mesta som finns inklusive behandlingshem och ätstörningsenheter och stödboende. Senast när hon var på en ätstörningsenhet fick hon knappt psykologhjälp. Dom tvingade mest henne gå upp i vikt innan hon skulle få slussad vidare till psykvården. Men de sista två kilona klarade hon inte så hon skrev ut sig själv. (Det är ingen tvångsvård).
Och när de väl kommer hem är det inte lätt att bibehålla den strikta livsstilen från olika behandlingshem. Att klara det på egen hand i hemmet. Där verkar det brista i vården. För tyvärr är det väldigt vanligt att man hamnar på ruta 1 igen.
Och man får inte vara på behandlingshem hur länge som helst heller för det finns inte plats till alla som behöver komma in. Väntetiderna är även väldigt långa.
Och även där är det inget tvång utan känner man att det blir för jobbigt kan man skriva ut sig själv.@gros19

Många orosanmälningar har gjorts, men även där är det socialen som sätter in vad de kan i form av möten.
Men de kan inte heller tvinga personen att komma på alla möten. Och är du riktigt dålig är det svårt att ta sig dit.
Dessutom byter de ofta personal, vissa personer som jobbar där är dåliga (liksom som på alla olika platser i samhället.). Det gäller att hitta den där eldsjälen som fortfarande älskar sitt jobb med att ta hand om trasiga själar och missbrukare.
Men tyvärr har jag inte mycket till övers för socialen. Och det tror jag många fler med mig kan intyga… de gör inte många knop.

Anhörigstöd har jag sökt mig till här inne. Det är därför jag skriver. Och jag tänkte läsa mer i andras trådar.
Min mamma brukar ringa anhöriglinjer.
Och som du skriver finns även möten.

Men jag tror generellt många anhöriga mest känner sig maktlösa… man går och väntar, hoppas, tror att det äntligen ska vända, att rätt hjälp äntligen kommer. Man stöttar och uppmuntrar. Men sen skiter sig allt igen för syster, och man tappar hoppet och kan inget göra…. Bara hoppas att hon inte dör.

Tack själomhändertagande för insikterna du låter oss på forumet ta del av. För oss som kanske ännu inte är där. Så värdefullt när man upplever som du skriver hopplöshet och att vara fångad i sitt hem. Du skänker hopp och utan det blir livet outhärdligt.

Du borde kräva det han är skyldig säger en vän till dig, men du fick något som var mycket mer värdefullt inget fint hus men en boning i dig själv. Ja du behövde dina erfarenheter och så ät det när vi motsätter oss förändringar, när vi inte släpper taget om det som är destruktivt för oss. Vi lever för att utvecklas och vårt bettende blir ofta ett hinder. Så tänker jag som för tillfllet kämpar väldigt mycket, men jag gör det tilosammans med min son och vi delar sorgen efter den han var. 🌹