Senaste kommentarerna i forumet

Igår lärde jag mig att ställa in så att jag slipper se aviseringar när blockerade nummer ringer, i min mobil.
Jag har stängt och låst dörren och kastat nyckeln, metaforiskt.
Jag förstår att mitt ex inte förstår. Han levde på mig i många år. 4 år senare så tror han att han kan ringa och få min uppmärksamhet. Det är patetiskt och sorgligt på samma gång.
Och kanske värre, att det gäller även mig. Att jag inte satte gränsen innan i höstas. För 8 månader sedan gjorde jag mig oanträffbar. Det värsta är att jag hade inte förstått hur illa det var, om jag inte träffat min nya friska pojkvän som ger mig ett liv att glädjas åt. Jag behövde bara skriva det här och för att synliggöra att det går att ta sig vidare, till ett liv man vill ha!
Och uppleva kärlek. Så glad att jag stod ut och överlevde de åren som jag kände hopplöshet och "fångad" i mitt eget hem. Hade tankar på att avsluta livet, då jag inte fick stöd någonstans, trots att jag letade i åratal. Som han manipulerade. Som han psykad, förstår jag nu.
Och jag har en stor STOPP skylt till allt som rör honom.
Livet blev fint igen.
Jag andas.
Och jag känner andetaget hela vägen ner i magen.
Jag känner hur lugnet sprider sig i hela kroppen.
Det parasympatiska nervsystemet gör sitt.
Amygdala går inte längre igång på ljudet av burkar som öppnas.
Stressen ökar inte, för det som jag förknippade med exets alkoholmissbruk.
Jag har släppt taget.
Och släpper inte in honom igen.
Det var inte vänskap, som jag trodde.
Vänner utnyttjar inte varandra.
Vänner lever inte på andra människor.
Han var som en parasit som jag behövde få ut ur mitt liv.
Alla år.
Anhöriga som teg.
En vän sa häromdagen, du borde kräva det han var skyldig.
Jag svarade inte. Jag tänkte.
Jag kunde ha köpt ett hus, mitt drömhus.
Istället lät jag honom leva på mig.
Och ändå är jag lyckligare nu.
För jag har sett allt och upplevt allt, som jag har behövt lära mig.
Jag behövde min resa, lärdom av motgångar. Och jag uppskattar hälsan över allt.
Jag säger nej, till allt som är dåligt.
Det är en stor färdighet, att kunna säga nej.
Och STOPP till allt jag vill säga stopp till.
Och jag antar att jag skulle inte kunna det, om det inte var för min erfarenhet.
Önskar alla er som kämpar mycket kraft. Ge inte upp.
Det går att få ett bättre liv. Man behöver bara ta ett steg i taget. Och vara snäll med sig själv.
Och våga tro, att det finns ett liv utan medberoende.
Ett liv med kärlek.
Och lugn.

Jag tror skam är svårt att undvika. Mitt ex skämdes massor när han erkände att han "haft alkoholproblem" och att erkänna att han fortfarande hade det klarade han alls inte av.
Det ÄR svårt att inte döma, tycker jag som anhörig. Men anledningen till att jag tycker det är att mitt ex, som är alkoholist, inte gjorde ett enda dugg för att söka eller ta emot hjälp. Jag tror jag hade resonerat annorlunda om han åtminstone hade försökt.
Om du visar en vilja att erkänna problemet, söka hjälp och stöd, och faktiskt försöka göra dig fri från sjukdomen, så tror jag du kommer mötas av mer förståelse än kritik.

Tack allihopa för kloka ord ❤️

Anhörigsidan ska det förstås stå.

Välkommen hit.
Som du skriver,hon måste göra jobbet själv.
Men det är fruktansvärt svårt att stå på sidan och se på.
Och kräver en styrka från henne själv som hon iaf just nu inte verkar ha.
Läs runt här på anhöriginvandring så ser du den fruktansvärt kamp och förtvivlan vi anhöriga känner.

Och också den långsamma insikten att inget kan göras om personen själv inte klarar eller vill komma ur sitt missbruk.

Blir berörd av det du skriver och du undrar varför det är så svårt att få hjälp. Verkar som du tvivlar på att den hjälp din syster behöver finns överhuvudtaget, eller är det så att hjälpen finns men din syster får inte ta del av den. Krävs mycket av en själv idag för att bli frisk är min uppfattning. Uteblir du från besök avskrivs man ofta eller om du återfaller i missbruk. Har din syster aldrig varit på något behandlingshem? Det kan man ju ansöka om både i psykiatrin och socialtjänsten. Ofta vill man pröva insatser på hemmaplan först men om det inte har önskvärd effekt så kan behandling på något behandlingshem beviljas.

I många år har du väntat på ett samtal där du får veta att din syster är död. En oehörd press att leva under och möjligheten finns ju att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Då är det socialtjänstens ansvar att se till att din syster inte avlider till följd av sitt missbruk. Skulle också råda er att söka anhörigstöd för egen del. Kan vara stöd som kommunen erbjuder, kurator, någon alanongrupp m.m.

@Orolig.se
Så bra att du skriver och får syn på dina funderingar. Jag insjuknade i en bipolaritet som ung vuxen. Det är väldigt länge sedan. Och jag upptäckte hur alkohol triggade skov, vilket gjorde att jag slutade dricka helt och hållet. Jag valde en sund livsstil för det är så jag ville ha det. Och jag trodde att jag skulle få min ex att sluta dricka. Han som var den fina unga mannen som accepterade mig med min diagnos, när andra inte gjorde det. Han som räddade mig i ett klimat då bipolär sjukdom var ett oerhört stigma, även om jag aldrig skämdes. Och jag ville rädda honom. Men det kunde jag inte.
Istället räddade jag mig själv. Från medberoende. Från ett osunt liv. Till ett liv som är sundheten själv.

Jag lever frisk, utan skov sedan många år och jag ville träffa en frisk man. Jag har ett nytt liv, som bara är friskt. Ett liv jag inte hade vågat tro på för 20 år sedan. Men jag skrev till mig själv, hur jag ville ha det, under alla dessa år. Och nu lever jag det livet som jag alltid önskat. Men jag har jobbat med mig själv mycket.

Hur vill du leva ditt liv?
Kanske det kan vara hjälpsamt att träffa andra med erfarenhet av psykisk ohälsa. För att höra hur andra gör, hur andra lever, hur andra hanterar anhörigas problematik.

Vad behöver du, för att ta reda på vad du behöver. Är det föreningsliv, egen samtalskontakt i vården eller ett liv utan alkohol och mer tid där du ägnar dig åt din hälsa?

Du väljer, hur du vill ha det, i ditt liv.

Allt gott!

Jag tror du behöver börja med att utgå från dig själv. Man kan inte ändra på människor. Om du tycker det är obehagligt med en ohejdad alkoholkonsumtion och har sagt det utan framgång, så har du två val. Antingen att fortsätta tala för döva öron, eller att börja sätta egna gränser för vad du accepterar. Man ska inte behöva må dåligt av val som ens partner gör. Vet du varför du låter det fortgå? Har du funderat på det?

@EsterHanna
Åh, hej min vän! Vad fint att höra om hur du "rensar". Det är så viktigt att ta hand om sig och lyssna på sig själv.
Jag mår bra. Jag har tänkt att min sommar ska bjuda mig på ögonblick med människor som jag trivs med och värdesätter.
Igår hörde mitt ex av sig. Han är i stan. Jag kunde läsa meddelandet fast det hamnade i blockerade listan. Han ville tala om vilket hotell han checkat in på. Jag raderade, släppte taget, lever mitt nya liv. Är medveten om att han kan söka upp mig och i så fall ska jag be honom gå. Jag vill inte ha någon relation med honom alls.
Tänker på dig. Hoppas att du får en underbar sommar!!
Kramar

Hej! Jag är i samma situation som du med syster och mamma.
Men det har hållt på i så många år att vi nu lärt oss acceptera och leva med att min syster har ett missbruk/beroende. Dock kämpar vi fortfarande med att lära oss när man är medberoende och inte. Och jag och min mamma jobbar på våran egen relation (där syster inte ska vara inblandad). Då vi bråkat väldigt mycket genom åren om just detta. Så att vår relation blivit dålig.
Men min syster har även själv erkänt att hon är alkoholist. Men hon kan inte ta sig ur det. Och tyvärr är soc/sjukvården/psykvården inga som har lyckats hjälpa min syster ännu.

Men för att börja i rätt ände för dig kan det kanske vara bra att börja med:
1. Din mamma måste förstå att hon är medberoende. Hon måste få upp ögonen för din systers missbruk och beroende. Och sedan börja lära sig vad man bör göra som medberoende och inte. Kanske att du kan ta fram fakta om hur man tänker som alkoholist, och visa på de likheter som din syster gör. (Tex när hon gömmer vin, mängden hon dricker mm.). Och kanske även få henne att tå och få stöd hos en kurator eller terapeut?
2. Din syster måste förstå och erkänna att hon har ett missbruk och beroende. Som både skadar henne själv och de i sin närhet.
Så länge som hon förnekar det kommer hon inte kunna ändra på sig eller förstå sitt beteende.
3. Du måste sluta ge dig själv skulden. Och själv sätta gränser och värdera vad som är rätt och fel gentemot dem. Och leva efter dina egna värderingar för din egen och dina barn/mans skull. Det är väldigt lätt att klanka ned på sig själv i den här situationen. Men ju starkare du blir i din egen självkänsla och övertygelse. Ju lättare är det att se din systers och mammas problem från distans. Utan alla känslor som överväldigar en själv.

Jag har en syster som är alkoholist och bullimiker.
Och så har jag en syster som är psykopat/narcissist med mental ohälsa.
Och så har jag själv missbrukat alkohol. (Dock inte så grovt. Men såpass att jag vill hålla mig nykter och gör det).

Min lillasyster, 35 år, har varit sjuk i ätstörning sedan hon var 17 år. Först anorexi och senare Bullimi. Runt 20 års ålder. Började hon även dricka och har gjort det sedan dess. De båda missbruken (matmissbruk & alkoholmissbruk) triggar hela tiden varandra. När den enda blir bättre blir den andra sämre och det är en cirkel hon aldrig kommer ur.
Sjukvård och stödenheter (samhället) har fortfarande inte kunnat hjälpa henne ur problemen. Hon vill, hon skriker efter hjälp. Men samtidigt så måste hon göra jobbet själv. I många år har jag väntat att få ett samtal om att hon är död. Men har endast fått samtal från akuten, mina föräldrar, okända människor som hittat henne och henne själv. Om självmordsförsök, förvirring på stan, beroendeakuten osv…. Jag och mina föräldrar kan inte hjälpa henne ur det här. Varför är det så svårt för samhället att hjälpa med profesionell hjälp?! Varför… 🥺

Känner bara att det här va så skönt! Så ickedömande men ändå att sätta krav på mig. Tack snälla!

Tack!
Ja det är svårt att bryta ett mönster utan stöd kanske.
Jag ska på anhörigträff på ett behandlingshem i nästa vecka så tänker att jag kanske kan få stöd då i vart man vänder sig.
Jag är helt med på att känslorna är mina och mitt ansvar att ta hand om.

@Rosenlilja
Före vi blev tillsammans visste jag att han dricker mycket, men inte till den grad han gjorde / gör det. Han var inte stolt över det och skämdes, och jag skämdes över att jag hade så svårt att ta upp hans beroende då vi var ett par ... Jag undrade varför han behöver alkohol, och var orolig att det skulle hända honom något m.m.

Jag har lyssnat en hel del på medberoendepodden.
Många tänkvärda och lyssningsvärda människor där.
Jag lyssnar på de som kommit längre i detta första och enkla (skitsvåra) budskap.
Att inte försöka påverka eller tycka kring hur andra människor lever sitt liv.
Just konsten att kunna ta till sig ett människoöde eller ett förtroende utan att bli triggad eller att truten börjar glappa.

Att förstå att mitt liv oavsett hur det ser ut är mitt att påverka.
Hur de yttre omständigheterna ser ut inte spelar någon som helst roll egentligen.
Utan mitt ansvar att göra vad jag kan för att mitt liv ska bli så bra som möjligt.
Om jag har en man som dricker, hur gör jag då för att det ska påverka mig och mitt mående så lite som möjligt.
Ska jag stanna eller gå?

Kan jag vidta åtgärder för att skydda mig?

Kan jag skapa nya rutiner runt mig för att mina behov ska bli åtminstone synliga för mig?
Och när de behoven blir synliga,kan jag se till att möta dom?
Ja det var dagens små frågor :-)
Och de går egentligen att lyfta in i livet oavsett om man lever med mågon som dricker eller inte.
Just att man som iaf jag är,medberoende.
Så hittar man ofta och gärna något annat att haka fast sig i.

Det behövs ingen drickande partner.
Vad som helst duger när man vill gå in i ett osunt förhållningssätt till någon annans problem.
I alla fall funkar jag så.

Jag håller med ovan. Att ha en relation med en missbrukare är ett val man själv gör och man behöver också hjälp för att hantera det, precis som missbrukaren. Du är medberoende. Det i sig är också något som går att behandla. Först och främst måste du lösgöra hans behov från dina. Vad behöver DU? Han behöver bearbeta sina demoner, som gör att han är i missbruk, och du behöver hantera ditt eget mående. Sedan behöver ni kanske också terapi timmsammans när han är på bättringsvägen, för relationen tar mycket stryk. Men börja med dig. Han får vård, men du måste fokusera på dig.

Nu trippar du på tå igen. Det är hans val hur hanterar en situation om han väljer att återgå i missbruk, men jag förstår dig så har jag också gjort. Man har ju så innerligt önskat att personen bli nykter.

Ditt dåliga mående är ditt ansvar. Kanske svårt att se men du gör också dina val och har trots allt, även om du tagit avstånd ibland, fortsatt ha en relation med mannen. Det är starka känslor man bär på som anhörig, ilska, hat, rädsla, skräck och en förfärlig maktlöshet. Själv gick jag anhörigprogram, besökte alanonmöte, men framför allt ett sorgebearbetningsprogram där jag kunde uttrycka alla " förbjudna" känslor. Låter kanske främmande när jag säger att det har inte med den andra personen att göra, känslorna är dina och du kan bli fri från dom utan din särbo. Mitt råd sök hjälp för egen del.

Det låter som om hon har avhänt sig ansvaret eftersom du tagit tag i det. Jag tror att det vore bra om du kunde få till en dialog om vad dina gränser är också. Att hon "bara" ska dricka i vissa sammanhang kan ju vara ett första steg, men det låter som om hon är lite förbi den gränsen om hon dricker sådana mängder. Ångest botas inte med alkohol, det bara dövar eller maskerar problemet. Vet hon varför hon har ångest? Kan hon sätta ord på det?
En person i aktivt missbruk tenderar att vara oerhört självisk, pga att sjukdomen tvingar dem att bara fokusera på sig själva. Vad gör du för dig själv i det här läget?

Tack igen för dina kloka ord. Jag ska be henne göra testet, det låter väldigt nyttigt.
Lycka till och fortsätt med du gör, för du verkar göra det riktigt bra. @Kennie

Hej,
Vad bra att hon verkar mottaglig. Ibland kan det räcka med ett ordentligt uppvaknande. Det finns ett test man kan göra på Alkoholhjälpen, för att få en uppfattning om hur starkt beroendet är, finns säkert på andra ställen också. För mig blev det en ögonöppnare att faktiskt hamna på beroende-delen av skalan. Och att läsa om tecken på beroende kan också vara bra. Att smygdricka är en stark indikation på att man har problem. Att stöddricka (ta ett extra glas som resten inte ser) under middagar, tex när man går in i köket för att fixa något är också vanligt... Kontrollförlust är också ett tecken på beroende, det vill säga att man har svårt att sluta efter ett par glas. Jag tror det vore bra för henne att läsa på och komma till insikt, finns mycket litteratur om beroende. Det är så många som tror att om de joggar, lagar bra mat och arbetar så kan de inte vara alkisar. Lätt att lura sig själv... Som du säkert fattat har jag sökt mig till Alkoholhjälpen för att bli av med mitt beroende, nu är det två år sedan. I början var det läskigt och kändes tomt att inte dricka, men ganska snabbt märkte jag hur mycket bättre jag mår nykter... Styrka till er, bra att ni pratar och involverar föräldrarna!

Tack för att du tar dig tid och svarar. Bara det hjälper massor. Det skulle jag kanske kunna göra, jag har ställt en annat ultimatum, det är att jag kommer lämna henne om hon fortsätter ha hemligheter och gömma drickandet för mig. Det har hon gått med på.

Hon går att prata med nykter, men är kanske inte helt mottaglig. Antar att hon måste smälta saker eftersom upptäckten av hennes drickande kom så plötsligt.
Hon tycker själv inte att det är ett stort problem, utan hon har gått med på att sluta dricka helt nu, även i sociala sammanhang. Hon har faktiskt till och med godkänt att jag pratar med hennes föräldrar, vilket känns bra. Hon vill inte ha utomstående hjälp, men fortsätter det som det har gjort kommer jag nog följa ditt råd att ställa något sådant ultimatum.

Det känns som vi redan gör framsteg, men jag vet att det kan vara en lång väg kvar att gå utifrån att ha läst andras upplevelser. @Kennie

Hej Squeza, för ett litet tag sedan startade du en tråd här med titeln "Behandlingshem", en gissning är att du söker tips på sådana eller kanske vill höra om någons erfarenheter kring det?

Berätta gärna lite mer om du vill så kan vi försöka vara ett stöd härifrån.

Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart då kan det vara en idé att skriva flera gånger.

Varma hälsningar,
Rosette
Anhörigstödet

Hej,
Vill bara säga att jag tycker du hanterar det här jättebra. Viktigt också att ha hennes föräldrar med i detta. Sen är det i slutändan hon som måste förstå att hon har ett problem och välja att ta tag i det. Och att hon ska dricka socialt tror jag blir svårt om man väl kommit till nivån att man smygdricker. Kan du ställa ett ultimatum att hon tar hjälp, att du gör en orosanmälan till socialen annars? Men det är ju svårt att tvinga någon, hon måste fatta själv.. Går det att prata med henne när hon är nykter?

Vi har bott ihop i över ett år och jag har vid vissa tillfällen misstänkt att hon varit berusad. Vid de tillfällena har hon sluddrat och distanserat sig från mig och sin dotter som bor med oss. Hennes egna föräldrar har varit misstänksamma sedan en tid tillbaks att hon dricker. Jag har själv nog inte riktigt viljat inse det.

Det var inte först när vi hälsade på min familj som poletten trillade ned för mig. Hon uppträdde uppenbart full och gjorde bort sig på alla möjliga sätt, men tvärnekade att hon var full eller påverkad av något då jag och mina föräldrar konfronterade henne. Hon påstod att det var ett ångestpåslag som härjade inombords. Vi bestämde oss för att åka hemåt och när vi packade bilen klirrade det till i hennes väska. Det var en öppnad flaska vodka. Jag letade igenom resten av väskan och hittade 4 spritflaskor till, alla öppnade och nästan tomma.
Enligt sambon hade flaskorna bara legat i bilen och hon tänkte att varför inte ta med dem till svärföräldrarna och dra igång ett partaj. Jag kände hur det luktade bullshit, men hon tryckte på att hon aldrig skulle ljuga för mig och smygdricka.

Efter ha kommit hem och varit hemma i ett par dagar märkte jag att det inte stod rätt till med sambon så jag letade och rotade i varenda vrå efter flaskor, utan nån lycka. De jag hade hittat i väskan fick jag självklart hälla ut för henne, det var inga problem.
Men, ikväll lyckades jag ta henne på bar gärning, jag hade gått och lagt mig och hon var ute i köket. Jag smög ut i köket och hastigt la hon in något i skåpet och förklarade att hon höll på med räkningar. Jag stod kvar utan att röra på mig och väntade på att hon skulle gå därifrån, då hittade jag en flaska vin och två spritflaskor, alla nästan tomma. Jag gick med flaskorna till henne och konfronterade henne direkt, först började hon bortförklara det men insåg äntligen att det inte var någon idé. Hon har hållt på att dricka i hemlighet i ungefär ett halvår. Mycket mer än så fick jag inte ur henne, men hon var ångerfull och ledsen och bad massa om ursäkt. Hon vill absolut inte ha hjälp utifrån, utan påstår att hon ska sluta helt från och med nu, bortsett från sociala sammanhang där andra dricker.

Jag känner mig tömd inombords. Jag vill tro att hon kan sluta, men jag tror inte på det. Det är såna stora mängder som kommit fram. Jag kommer prata med hennes föräldrar och ta hjälp av dem, även fast hon inte vill det. När jag berättade för henne att jag kommer avslöja det för hennes föräldrar om hon själv inte gör det, svarade hon med att hon ska åka till systemet och köpa en flaska för att dämpa den ångesten. Jag älskar henne och den fina lilla ungen jag har som förmån att få vara bonuspappa till. Har någon några kloka råd eller tips på vad jag kan ta mig till?

@EsterHanna
Ja jisses du har haft en lång resa ...
Men så härligt att se vart du har kommit. 🌹