Senaste kommentarerna i forumet

@EsterHanna Mina gränser har förmedlats många gånger och inte respekterats dessvärre. Inte heller jag respekterar mina gränser eftersom jag flyttat på dom och låter dom överskridas. Det är en sanning i sig som behöver bejakas. Men det tar tid och gör ont. Vet vad nästa steg måste vara för att inte låta mina gränser överskridas och det är att lämna honom. Det är en process i sig men jag är på väg. Tack för dina ord och stöttning ❤️🙏

@Tomas_E Hur det slutar vet jag inte än, men jag känner gott hopp. Min sambo är alkoholist och har druckit sedan långt innan jag träffade honom. Vi började som särbos och han hade då lätt att dölja sitt drickande. Jag reagerade på att han ibland somnade ifrån våra samtal, men tänkte som du att han var trött. När vi flyttat ihop märkte jag att han ibland, allt oftare, blev väldigt berusad av bara nån öl till maten. En misstanke började gro och efter lång tid sökte jag igenom "hans" områden i hus och uthus och hittade snabbt utspridda tomflaskor och ett gömt lager med sprit. Jag konfronterade honom direkt och han tog tag i situationen, sökte hjälp och visade på alla sätt att han menade allvar. Beskrev det som en lättnad att jag kommit på honom, när den första ilskan och förvåningen lagt sig. Allt frid och fröjd 1,5 år. Sedan hittade jag, av en slump den här gången, tomflaskor igen. Frågade honom direkt om han drack igen och möttes av lögner. Först när han förstod att jag hittat "bevisen" erkände han. Det fanns inte i hans värld att jag skulle ha kommit på honom.
Så nu är vi inne på rond 2. Vi har hunnit flytta och han går nu hos en alkoholterapeut som verkar vara bra och har sökt sig till samtalsgrupper, inte bara AA utan även inriktade på annat han har i sitt bagage. Det känns som att han tar det på allvar och verkligen vill lyckas. Jag har fått mig en tankeställare och en påminnelse om att det är ett problem eller en risk som alltid kommer att finnas, som kommer att ta plats, tid och kraft. Oron kommer att finnas, inte ständigt men då och då. Jag kommer få jobba med att inte låta mig vaggas in i en känsla av trygghet (som jag så villigt gör) utan behålla medvetandet om situationen. Just nu känns det förhållandevis bra. Vi pratar och han gör mig delaktig, han förstår att lögnerna är ett av de största problemen för vår relation och han lär sig om sitt beteende och försöker hantera det. Jag tror inte att han dricker nu. Jag hoppas få tillbaka tilliten igen och också att han vågar prata med mig om han känner sig sugen eller om problem uppstår. Jag vill och tror att vi ska klara av det här tillsammans, på ett sätt som vi båda mår bra av.
Det är så mycket solskenshistoria som jag kan bjuda på just nu. Jag hoppas kunna återkomma längre fram och skriva att det fortfarande går bra.
Jag förstår din tvekan och skulle aldrig medvetet ge mig in i det igen, i en ny relation. Jag har idag inga planer på att lämna min sambo men vet att det alternativet finns i framtiden och att det alltid kommer att vara en risk för att det blir så. Vi har så mycket tillsammans (inga gemensamma barn) och vill ha den framtid vi tänkt oss ihop. Jag hoppas att det blir så.

Barnen ska inte behöva ha två fulla föräldrar skriver du, men det är så att barnen ska inte behöva ha en full förälder. När jag läser det du skriver så blir den spontana tanken, som utomstående, varför finner man sig i det här och det verkat har pågått mycket länge. Själv skriver du att du inte klarar dig utan barnen och förutsätter att barnen kommer att bo varannan vecka hos dig och varannan v3cka his sin pappa. Vi har ofta skräckscenarie inom oss. Min erfarenhet är att det enda man kan förutsäga är att det inte blir som man tänkt sig. Förr eller senare måste en förändring ske på något sätt är min uppfattning och mitt råd är ring socialförvaltningen och be om hjälp. Då tar du ditt föräldraransvar. Socialförvaltningen har kontroll möjligheter vi ett eventuellt umgånge eller boende hos pappa. Det krävs nykterhet för att han ska vara tillsammans med barnen. Nu vill jag inte skrämma dig men om det kommer till kännedom hos socialförvaltningen att barnen lever med en pappa som dricker en den omfattningen du beskriver så kommer man infråga dig varför du inte agerat och därmed tagit ditt föräldraransvar. Be om hjälp, berätta hur du kämpat för att barnen ska ha det bra, men att du klarar inte att se till att deras pappa är nykter och du vill inte att dina barn ska växa upp under såna omständigher. Det är mitt råd. Som jag ser det har du allt att vinna.

@Vilsenmamma Så jobbigt för dig. Fast tror nog du har tagit ett steg i och med att du faktiskt skriver här. Och det är inte hans gränser du ska sätta. Det är dina egna. Vad är dina gränser? Kan du hålla dom? Det är svåra frågor att svar på när gränser suddats ut och man accepterar saker och händelser man inte trodde man skulle göra. Du kommer aldrig få honom att sluta dricka om han själv inte bestämmer sig. Barnen och du är är inte den garantin. Tyvärr. Stor kram

Hej!
Jag behöver råd angående min partner sen 21 år tillbaka. De senaste två åren har mängden alkohol ökar drastiskt och nu finns det knappt en dag under en vecka när han inte dricker. Det är inte bara ett vinglas/kväll utan mycket mer. Det kan gå en stor tetra med vin i veckan. Säkert 20 öl och en whiskyflaska. Han gör saker som han sedan försöker förklara bort med att det var någon annan, som exempelvis satt sönder dörren. Han somnar på soffan och vaknar när det är dags för mig att stiga upp och få alla redo till skolan. Då får han till sovrummet och lägger sig. Sover sedan till kl 11 och har inte hjälpt mig med något morgonarbete.
Vi jobbar båda skift och han kan vara ledig uppemot en vecka i streck. De nätter jag jobbar är hemska eftersom jag inte vet vad som sker, om de är vakna i tid på morgonen osv. Många gånger kommer jag hem och får börja med att väcka upp alla 3 för att få dem till skolan som då börjar på 45 min. Det spelar ingen roll om han ska jobba eller inte förutom att han så försöker komma sig i säng tidigare. Dricker gör han ändå. Det är jag som skjutsar och hämtar till aktiviteter. Under sommaren är jag tränare i 2 av barnens lag samt lagledare i ett barns lag. På vintern är jag engagerad i deras vinteridrott. Det enda jag hör är att allt tar tid, man hinner aldrig något annat osv. Men jag orkar inget annat just nu. Jag flyr till detta eftersom jag inte vill vara hemma och se på drickandet. Känns aldrig som en liten speciell helg med ett vinglas till maten. Jag vill inte ha något alls, känner bara avsmak. Det känns inte roligt att hitta på något på högtider tillsammans med någon eftersom det bara blir en massa alkohol för honom. Jag vill finnas där för barnen, de ska inte behöva ha två fulla föräldrar vid sin sida. Jag har inga nära vänner att prata med detta om. Ingen familj att ta upp det med heller. Hade det inte varit för att jag inte klarar mig utan barnen varannan vecka hade jag ställt ultimatum att jag lämnar om du inte slutar. Barnen säger att jag är surare när pappa är hemma än när han inte är hemma. Men det är för att jag mår så dåligt när han är hemma och jag vet vad som väntar. Jag får aldrig uppskattning. Aldrig fått en sovmorgon sen vi fick barn (12 år sedan), aldrig fått en grej som är ”mig”. Inte fått ett morsdagskort eller blomma. Jag är inte otacksam, men jag får grejer som han o själv verket är mest intresserad av. Pengar gör han av med på en massa dyra köksprylar som jag egentligen inte tycker vi ska prioritera att ha råd med. Jag hade vela att vi sparade till en ny säng eftersom kg börjar få ont i ryggen av den vi har, men det är inte aktuellt. Det är bara svindyra knivar, pannor etc etc och alkohol. Mat är han duktig på att laga, om man får alkohol till.
Hjälp vd långt detta blev. Men jag har verkligen ingen att prata med och känner att jag har så mycket inom mig som aldrig fått luftas.
Hälsningar från Skåne

Meddelande

Så skönt att höra att du har hittat din väg! Njut! Så imponerad av din styrka. "Ta ingen skit!" som Grynet sa på tv när jag var tonåring. 🤗

Hej @gros19, tack för dina tankar ❤️
Det är nog precis som du säger, spelar ingen roll vad jag säger eller gör. Han kommer inte sluta dricka. Har förstått det och börjar mer och mer acceptera det. Förstår också att jag kommer behöva lämna honom, om jag vill leva ett liv som jag mår bra utav. Trots det är man ändå kvar och tvekar. Hur kan det vara så svårt att ta steget. En del av hjärnan säger lämna honom för mig och barnens skull. Men en del säger stanna för barnens skull. Han sköter sig ändå oftast när han dricker och märks inte så väl. Kanske kan jag skydda barnen ifrån att se det och ändå få växa upp i en kärnfamilj. Samtidigt som jag vet att det är en lögn. Barn ser och förstår mer än vad man tror. Samt dom får också en sliten mamma om jag stannar kvar i det. Men ångesten av att han ska ha barnen på halvtid tar död på mig. Barnen har mest varit med mig jämnt så gör ont i mig att behöva lämna dom till viss del. Har länge haft en fundering dra in socialen i det direkt eller försöka lita på att han är nykter när han har dom? Vet ändå att han kan ta hand om dom bra. Vet att han kommer bli väldigt vrång om jag drar in socialen och sätta sig på tvären med allt. Eller göra det smidigt och hoppas och tro att han kommer inse att han inte kommer kunna ha barnen på halvtid av flera anledningar, dels alkohol, barnen vill bara vara med mig men även hans nattarbete. Men framförallt att han skärper sig när han har barnen. Ja dessa val så lätt men ändå så svårt. Barnens bästa måste alltid vara i fokus iaf❤️

Du vet inte hur du ska lägga upp det eller vara för att försöka få honom att sluta dricka skriver du. Det spelar nog ingen roll hur du gör eller är - vill han dricka gör han det. Att inse maktlösheten är väldigt svårt men samtidigt befriande. Du har fått rådet att fokusera på ditt eget liv och hur du vill ha det och då handlar det ju om att sätta gränser. Om du förändras tvingas din partner även att förändra sig om ni ska fortsätta ha en relation. Vad han väljer att göra är hans beslut inget du kan påverka. Så ser jag det, men självfallet är det inte enkelt och gränserna har väl suddats ut under alla år detta pågått.

Hej @EsterHanna❤️
Ja jag mår inte bra i detta. Är också bra att hantera smärta och van vid att leva med det. Men vill inte ha det så längre. Tack för dina ord! Har satt gränser som han inte respekterar gång på gång. Han tycker det är hans ensak och ser inget problem i det hela. Tycker då det är så svårt att förhålla sig till hur man ska tänka och agera. Enligt min samtalskontakt från beroendeenheten i kommunen så var det igen idé att tjata eller säga något mer till min sambo eftersom han vägrar inse sitt problem eller hur det påverkar oss. Jag ska istället fokusera på mig själv, vad jag mår bra utav och hur jag skapar ett liv som jag trivs med. Tycker dock det är svårt att sätta gränser utan att vara tjatig? Vad är rimligt? Utan gränser så får du ju inga negativa konsekvenser heller och drickandet kan uppfattas som ok. Svårt att vet hur man ska lägga upp det eller vara för att försöka få honom att sluta dricka. Tycker barnen borde vara stor morot men han ser ändå inte dess negativa konsekvenser på dom. Han smyger inte med det direkt heller. Dricker framför grannar och barnen helt obrydd. Dricker oftast från ca kl 15 tills kvällen när han ska lägga sig. Det enda som hindrar han att inte dricka en kväll är att han ska jobba natten. Skola och dagsjobb hindrar inte. Så har alltså knappt umgåtts med han nykter någon kväll på flera år. Hemskt när jag tänker på det!

@Självomhändertagande Hej min vän, jag tänkte på dig här om veckan när jag avslutade en relation med en vän som tog så mycket energi av mig utan att ge något tillbaka. Gjorde ingen stor grej av det men städar bland mina relationer. Så skönt!! Hur mår du? Det låter som du har det bra!! Skön sommar!!!! Och kram!!!

@Vilsenmamma Så jobbigt du måste ha det, men vad bra att du börjat skriva här. Att sätta ord på det som händer gör det verkligt och tydligt! Fortsätt skriva. Sätt gränser och försök hålla dom. Gör om igen om du misslyckas.
Stor kram!

Jag blir lite frustrerad när det där med sjukdom kommer upp... Folk inkl min mamma kan säga " ja men det är en sjukdom"...så låter det lite som en ursäkt för att bete sig som ett svin rent ut sagt. Jag brukar (numera) alltid fylla i..."som är behandlingsbar ja, OM personen verkligen vill".
Alkoholism är en sjukdom SOM är behandlingsbar OM personen själv vill.
Vill inte personen som dricker sluta dricka så är den inte behandlingsbar.

Hej Ni alla! Loggade in efter långt uppehåll, inte bara här. Livet lever bra. Jag kan sakna att bo med han som inte finns längre. Han som jag dansade i köket med. Han är borta och kvar finns han som stökar runt, i en neråtgående spiral men jag är inte med i den dansen längre. Klev av. Han som stökar prövade att stöka ännu mer och sen förvånades över att jag "var så kall". Han kör förbi här någon gång, jag ringer omedelbart polisen. Så det har han slutat med nu. Fortfarande skriven här, skatteverket gör ingenting åt det. Jag tillbakasänder all post även kallelser till polis och tingsrätt.
Har haft fest i dagarna tre med vänner som bott, levt och druckit bubbel. Underbart! Ingen rädsla och oro för vad som kan hända, ingen som ringer och ingen som gör konstiga saker.
Det är så lugnt och skönt, jag får en sådan energi samtidigt som jag är så trött. Jag hjälper ingen utom mig själv, min familj och min dotter. Jag låter ingen ta energi från mig. Jag vänder och går åt ett annat håll om jag anar fara.
Varit en lång resa. Ni är en stor del av den! Önskar Er en glad sommar!!!

Hej @BEATNGU
Tack för du delade med dig av din berättelse. Uppskattar det!❤️
Hoppas du mår någorlunda idag och inser att även du är värd ett liv mer än bara ölen. Det är komplext detta med missbruk. Ingen vinner utan finns bara förlorare. Men går ju vända och det är det man får kämpa för. Allt går att förändra, man har bara olika förutsättningar. Men som du säger så kan det nog ta tid för den som har ett missbruk att inse att man behöver förändra. Min sambo vet att han är nära på förlorar mig. Har även lämnat honom en gång för 5 år sen pga alkoholen. Blev då bättre och efter en tid isär så trodde jag på fortsatt positiv förändring. Dock kom det smygande tillbaka. Helt plötsligt så blev det normalt med stora mängder alkohol igen. Eftersom vi har två små barn på 4 år och 2 år. Så har jag gjort allt för att få honom att inse. Vill verkligen att barnen ska ha en frisk och närvarande pappa. Han ser verkligen inte problemet med alkoholen. Det är hans sätt att lyxa till livet. Ser inte att det påverkar andra. Trots att han är medveten om att jag tagit samtalskontakt med beroendenheten på kommunen m.m. för att jag mår så dåligt i detta. Jag har även gett ett sista seriöst ultimatum med konsekvens med att vi går isär. Han höll det inte länge. Inte heller jag höll det, fast att jag verkligen trodde att detta var det sista. Jag orkar inte mer. Men allt blir så mycket svårare att gå när man har barn. Man blir så kluven hur man ska ta nästa steg. Barnens bästa måste alltid vara i fokus. Men nu har jag nyligen fått en tillsvidareanställning efter en lång tid som föräldraledig, så nu har man den ekonomiska tryggheten iaf. Har väntat på den.
Jag önskar att min sambo hade insett för då har man något att arbeta på iaf. Men det blir stopp. Trodde barnen skulle vända hans tänk. Men vet av egen erfarenhet att missbruket alltid går före hur mycket man än älskar sina barn. Är själv uppväxt med en pappa som missbrukade narkotika och var kriminell. Världens bästa pappa men levde fel liv bara. Mycket pga sin uppväxt. Nu sitter jag i en likande situation som min mamma. Jag vägrar låta samma ske med mina barn!

Tack åter igen för att du delade med dig och för din stöttning! Jag önskar dig allt det goda i livet! ❤️🙏Livet är verkligen en lärdom. Gäller att vi tar vara på dessa lärdomar, för livet är till för upplevas och njutas av🙏

Hej på er,
Tack för era svar, uppskattar det❤️
Precis som ni säger försöker jag luta mig mot fakta och även känslan av hur jag och barnen mår i situationen. Har varit i denna situation länge och försökt få honom förstå och inse vilken inverkan detta har på mig och barnen samt honom. Han vet även att detta är extra tufft för mig att leva nära detta eftersom jag växt upp med en pappa som missbrukade narkotika och var kriminell. Älskade/älskar honom över allt annat. Men inte valet som min pappa gjorde. Inte han heller för den delen. Han är död idag, dog redan som 42-åring.
Jag VET hur jag absolut INTE vill leva och framförallt vet jag att jag inte vill utsätta mina barn för detta! Men ändå står jag där. Så många gånger redo att ta steget fast ändå tvekar. Finns så många sidor av allt. Låter som lätta val men svårt när man står där inför dilemmat. Hjärnan spökar till och man tvivlar på allt. Kanske är det jag som överdriver och missuppfattar. Ens egna hjärna är verkligen manipulativ! Ens värsta fiende men också bästa vän. Min sambo ser verkligen inget problem i detta och vägrar inse att detta leder till negativa konsekvenser. Jag vet att jag inte kan göra mer för honom, han måste förstå själv och vilja förändras. Fast en sak kan jag egentligen göra för att "hjälpa" honom och det är att lämna honom. Men ack så svårt detta kliv är.

Jag är också glad att det har fått ta lite tid. För inser att allt är mycket djupare än bara min sambos alkoholproblematik och vår relation. Genom att få genomlida detta har jag fått en djupare förståelse och insikt om min uppväxt och mina föräldrar. Trodde jag hade bearbetat det mesta men inser att jag inte har det. Dras fortfarande till killar med ohälsa och att leva i ständiga kriser och trauman. Min kropp och knopp är van med detta. Det otrygga känns ändå tryggt på något vis. Kanske måste man utsättas för vissa saker igen för att komma till en djupare insikt och acceptans. Först då kanske man läker inombords och blir fri från sitt lidande.
Ja så mycket man känner och vill säga fast ändå vill man bara kväva allt. Inga lätta val och tankar vi alla står inför!

Stor kram till er alla som både kämpar med anhöriga och som själva är beroende! Jag hoppas ert bästa ❤️🙏

Jag vill bara säga att jag betedde mig lakadant. Tyckte att jag drack normalt och hade rätt till lite egentid med öl. Idag mår jag dåligt när jag tänker på vad jag ställt till med. Jag förlorade mitt äktenskap och fick flytta från barnen. Han måste inse att det är nära att hända saker tack vare detta. För mig gick det fort utför när jag gav upp att minska drickandet. Man är en så jävla stor egoist när man har alkoholproblem. Man är villig att offra allt för att slippa ändra på sig. Jag fick ta mitt beteende den hårda vägen. Någon behöver få honom att lyssna. Jag önskar varje dag att jag kunde backa till 2019 och göra om och göra rätt. Detta är väldigt likt min situation där jag var den som svek barnen och min fru på detta sätt. Om jag kan hjälpa till med något så tveka inte. Vill kunna göra lite rätt i alla fel jag gjort och kanske hjälpa någon att förstå vad som kan hända.

Är i liknande situation, i mitt fall vuxen dotter. Känner igen mig i dina känslor och dilemmat. Vill bara tipsa om att det finns en tråd härinne som heter Föräldratråd, där vi är fler föräldrar som skriver (även gros19 som alltid har kloka synpunkter!). Nu har aktiviteten i tråden varit lite mindre ett tag, det kan ju gå lite upp och ner. Själv har jag helt enkelt mått så himla dåligt så att jag inte orkat skriva på ett tag - men jag brukar gå in och läsa. Och jag ska fortsätta skriva, vet ju att det faktiskt hjälper att ha kontakt med andra i liknande (vidriga) situationer. Kram

Tack för bra svar o innerst inne vill vi sluta engagera oss för det tar så mycket kraft o den vill vi ha till barnbarn o våra hundar som ger oss mycket tröst. Vi sitter inte hemma o funderar utan är mycket ute i naturen. Kan vara lugnt någon månad, men har lärt oss att det kommer nya fylleperioder . Vi dricker gärna ett glas vin i helgerna, men har en offknapp🤗😢

Jag är mamma o har gått i anhöriggrupp för c:à tio år sedan o då var det inte så illa som det är nu. Han är anmäld till Socialförvaltningen o haft bra kontakt med någon där, men ville ha lite trevligt nu några kvällar med 3 flaskor vodka. Undrar hur länge den glädjen varade? Vill hämta honom imorgon för lite mat, men vill inte.@gros19

Tycker absolut du ska göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Han utsätter sig ju för livsfara genom sitt drickande och behöver kanske tvångsomhändertas om han inte samtycker till frivillig vård. Antabus är en krycka men man måste själv vara motiverad att bli nykter.

För egen del tycker jag att ni som anhöriga ska söka upp någon alanongrupp eller genomgå något anhörigprogram så ni får lära att hantera situationen på ett konstruktivt sätt och förhoppningsfullt kunna må lite bättre. Vidrig sitation att befinna sig i som anhörig.

Hej Vilsenmamma
Jag tänker, du frågar om mängden och den är helt klart "onormal" men ska man vara riktigt, riktigt krass så är ju mängden egentligen ganska ointressant. För att utveckla; ditt egentliga problem är väl hur hans drickande börjat påverkar dig, er relation, barnen, hans eget psykiska mående, kanske ekonomiskt osv?
Jag antar bara med ditt inlägg att du vill kunna konfrontera honom på ett bra sätt och då skulle jag säga, lägga istället fram argument hur DU faktiskt upplever att hans drickande påverkar dig och ert liv. På vilket sätt du upplever att han förändras och att det inte kommer fungera om ni skall leva tillsammans. Att gå till attack och anklaga med t.ex ett argument att han faktiskt dricker si och så mycket si och så många dagar och försöka påvisa hur stor risk det har i teorin, det är inte konkreta problem för honom och kommer sannolikt leda till att han går i försvar och inte förstår de egentliga problemen.

Hjärnblödning för ett år sedan pga fallolycka då han var påverkad. Nu legat i flera dagar o knappt kontaktbar. Medvetslös sa han o kräkt massor. Vill inte ha hjälp. Tar inte sin antabus. Vi är maktlösa som föräldrar. Svarar inte när vi ringer o då får vi åka hem till misären. Vad ska man göra?
Med vänlig hälsning,
Förälder

Vuxen son som är svårt alkoholiserad o inte vill ha hjälp.

Hej Tomas_E och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Det var ett litet tag sedan du startade din tråd här, ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart och då kan det vara hjälpsamt att skriva flera gånger.

Du träffade en tjej i höstas som var tydlig med att hon har ett problem med alkoholen du förstod inte att detta var pågående och hon dolde detta för dig. När du sedan förstod hur det var tog du flera steg för att ta tag i det och hjälpa till. Både omtänksamt och handlingskraftigt hanterat av dig.

Du funderar långsiktigt på relationen, i förhållande till dig själv, vad du vill och kring hur du mår just nu. Ditt mående nu låter som du är inne på, att det kan vara påverkat av detta och många är då hjälpta av att börja ta hand om sig själva, oavsett hur det blir framåt med relationen. Det kan då vara lättare att ”veta” och ta beslut när en mår bättre.

Ibland kan en del vara hjälpta av att resonera muntligen med någon, ett tips, om du vill är att testa att ringa Alkohollinjen 020- 84 44 48.

Vill också säga att det såklart finns lyckliga slut samtidigt som du också är inne på något viktigt i att fundera på vad du behöver.

Hoppas något av detta blev hjälpsamt och att du hittar sådant här inne som blir hjälpsamt för dig längs vägen!

Varma hälsningar,

Rosette
Anhörigstödet

Åh vilket gripande inlägg!
Den bistra sanningen är att du ingenting kan göra om hon inte inser sitt problem… eller, du skriver om småsyskon - om de är minderåriga och hemmaboende kan du orosanmäla till socialtjänsten. Men de borde ha fått en anmälan när hon fick hjälp från Företagshälsan. Jobbar din mamma? För jobbet borde också kunna göra något.
Annars tycker jag att du kan ta dig ett ordentligt snack med henne. Det är inte lönt att vara arg och innerst inne är du nog mest ledsen, förtvivlad och orolig. Din kärlek till din mamma lyser igenom i inlägget och är en bra utgångspunkt för ett samtal. Ett samtal om oro, förtvivlan, oro för småsyskon, oro för henne. Fråga varför hon dricker och borra lite i det utan att bli arg. Visa henne ditt inlägg här och beroendesidorna härinne. Nu vet jag inte om hon tvingades till hjälp förra gången, men hon har försökt en gång i alla fall. Det tyder på viss insikt. På beroendesidorna och i det vidare livet finns vi som slutat med alkohol och insett att livet är så mycket bättre utan. Det kan ge henne lite hopp. Lycka till!