Senaste kommentarerna i forumet

Det är svårt. Vägen till förbättring sker ju inte spikrakt. Återfall är ju mer regel än undantag. Min sambo tycker det är viktigt med komplimanger när hon är nykter. Tex. att jag säger ”Vad trevligt det var igår när vi gjorde lagade mat - det kändes som förr”. Samtidigt är alkoholister experter på att manipulera och ljuga. Det gäller att passa sig. Kanske kan är det bäst att inte lyssna på vad alkoholisten säger utan titta på vad den gör.
Gränssättning har varit a och o för mig. Främst för att jag ska må bra i relationen. Vad skulle du behöva för att må bra? Du kanske kan säga något i stil med ”Vad skönt att du känner du gör framsteg - men jag känner min semester blir tråkig/förstörd när du ljuger om ditt drickande. Jag vill gärna hitta på saker med dig nykter men väljer du att dricka inför nästa semester kommer jag välja att planera aktiviteter utan dig - jag behöver få vila under min semester”. Vad tänker du om det?

Hej alla kloka.

Jag vill höra om det är någon som vill bolla det här med bakslag med mig. Befinner mig nämligen bredvid ett sådant nu.

Sambo har bekymmer med självmedicinering med alkohol och har sedan en tid tagit hjälp hos psykolog för att reda i detta. Han säger att det blir bättre. Men nu är det semester och det innebar tydligen ett bakslag, gömd alkohol och lögner om att det inte dricks. Mina spröt är övade och jag är på helspänn så givetvis förstod jag vad som försiggick även om han inte kunde erkänna.

Jag har provat nya lärdomar nu, som att inte hjälpa och inte vara i närheten. Det gör absolut skillnad för mig men han kan inte se sin egen onda spiral.

Jag har lärt mig om gränssättning och nu försökt utöva detta. Typ för att detta ska fungera så behöver du göra a, annars händer b och jag behöver tänka på mig själv (osv osv.). Han kontrar med att det behöver ses långsiktigt och att han själv vet att han klarar saker bättre idag än för ett år sedan.

Men jag har så svårt för att se långsiktighet mitt i ett bakslag. Jag drömmer om den där jädra tryggheten och idag finns den inte här.

Har någon en klok tanke att dela med sig av?

Vännen, vad du har det tungt! Vad behöver du för att må bättre? Sommaren är snart slut och sen kommer en höst och vinter. Har du funderat på vad du skulle vilja bocka av, för egen del? Om du var projektet, så att säga, och inte han?

@washington så kan det absolut vara, eller så är det något annat. Mitt ex har psykisk ohälsa i botten (troligen bipolär) så där är det också självmedicinering. Problemet är ju dock att om man inte tar tag i det underliggande problemet så kan man inte ta tag i beroendet. Det blir ett moment-22 att tro att alkoholens uttåg skulle lösa något, om den inte är problemet i sig. Skulle han vara öppen för att utredas för något annat, tror du?

@Letlive tack för att du frågar. Jag ringde alkoholhjälpen igår och pratade länge. Fint stöd och jag fick miniguiden mejlad till mig så jag har precis läst igenom den och ska nu försöka formulera nått att säga till min sambo. Sen är det bara att samla modet och energin att ta upp det, samt något bättre tillfälle, det är ju nått jag ändå drar mig för, det är jobbigt att ta upp när det gjorts så många gånger tidigare utan förändring. Men jag tror att jag har bättre förutsättningar denna gång med alla tips och info jag fått.
Jag har dock svårt med att känna att det är rätt tillfälle så ofta. Jag tänker att han ska vara på relativt bra humör, att det finns gott om tid, att vi inte kan bli störda, att han är nykter och att även jag är i rätt sinnesstämning för det och den är svår att få in alla delar av. Framförallt eftersom hans humör oftast numera är ganska kasst fram till han börjat dricka.

@stöd När jag läser dina rader, är det som om det vore mina😢.
Min livskamrat sedan 23 år hade precis samma beroende och ingen visste trots att han mot slutet av vårt förhållande drack nästan en flaska sprit varje dag.
Vi provade olika saker efter att jag hotat med flytt…. Samtalsterapeut, antabus, andra mediciner utskrivna av beroende kliniker….. MEN min livskamrat gjorde det endast för mig skull och inte för sig själv, vilket resulterade i att beroende vann varje gång. Han förstod inte VARFÖR han behövde hjälp utan gjorde det för att jag skulle bli nöjd.
Efter 3 års aktivt kämpande har vi nu skilt oss och jag har flyttat….
Men han dricker fortfarande och det är absolut INGET jag kan göra innan han SJÄLV inser att han behöver hjälp….
Sååå ledsen, men denna sjukdom kan man inte fixa åt sin själsfrände, inte ens du❤️

Tack för svar! Ja, jag känner mig väldigt ensam och behöver verkligen prata/skriva av mig. Vet inte riktigt vad jag ska göra av mitt liv och det känns som om jag står i ett vägskäl. Jag är ledsen och känner mig besviken.

@Åsa M Han är så social & oblyg som person så jag förstår inte vad alkoholen fyller för funktion. Jag tror det är självmedicinering för odiagnostiserad adhd (min hobbyanalys). Allt för att komma ner i varv. Det måste gå att byta ut alkoholen tänker jag...

@washington Det är fruktansvärt att alkohol är så normaliserat att vissa inte kan tänka sig en semesterdag utan. Själv känner jag att ska jag ta ett glas vin är det på en fredag eller lördag, alla andra dagar känns liksom olämpliga på något sätt. Man måste hitta sitt eget sätt att hantera det, och man måste inse att andra kanske aldrig kommer hålla med. För mig ska alkohol inte diktera villkoren utan snarare sätta guldkant på vissa situationer. Med betoning på *vissa*. Men är man kan en relation med någon som är beroende så går det ju inte att resonera så. Då är alkoholen guldkant som ska has i VARJE situation, alltid. Det går inte att vinna i den diskussionen. Mitt ex konstaterade ibland lakoniskt "det har blivit för mycket senaste tiden" men han klarade inte av att trappa ner. Kunde inte sluta. Jag insåg att inget jag sa eller gjorde kunde någonsin påverka hans konsumtion. Och precis så blev det. Han fortsatte, jag klippte kontakten. Jag antar att han nu super ihjäl sig, och jag har förlikat mig med att inget jag gör eller säger kommer ändra på det. Jag hoppas att du också når den punkten att du inser var ni är och var du står. ❤️

AA har anhöriggrupper. Annars kan du ringa till Alkoholhjälpen eller kontakta din kommun för att få anhörigstöd. Sedan kan du ju skriva av dig här i forumet.
För min del hjälpte det att ta upp gamla hobbies och försöka planera in (nyktra) aktiviteter med vänner/familj.

Förstår det är rörigt. Att leva med någon som är beroende är ju att leva med ett kaos av lögner, anklagande och manipulation. Jag tycker du ska fråga dig vad som blir bäst för barnen. Kanske kan ni ha en intervention med din sambo. Det låter inte på din text som hon skulle vara mottaglig. Men då har ni iallafall försökt. Sedan om hon inte svarar på det borde du försöka få bort barnen från den miljön. Barn ska inte växa upp i missbruk! Lycka till

Hur har det gått @hoppfullsambo?

Hej alla

Min sambo sen 5 år tillbaka, har de senaste 2 åren börjat dricka allt mera. Nu med eftertanke så har hon förmodligen druckit ganska mycket hela tiden.
Hon har 3 barn sedan tidigare 6,14,16. Jag har 2 barn sedan tidigare 14,16.

Hon gömmer vin hemma, i garderoben, under sängen mm. Hon häller upp i vanliga dricksglas eller vattenflaskor för att det inte ska synas att hon dricker.
Hon kan t.om. dricka en hel dunk 3L själv på en kväll, har hänt ett par gånger, annars brukar det "bara" bli halva...
Hon kan gå å lägga sig i badkaret i flera timmar..(hon får vara ifred att dricka då)
Hon har tom. åkt fast för rattfylla med 2,3 promille.. Hon hade tur då hon stod stilla på en skogsväg å inte körde bilen, så hon fick bara samhällstjänst.

Problemet när hon dricker ´, blir hon inte "över glad" skrattar... etc. så blir hon istället elak, och vill gärna starta bråk och gräla om skitsaker.
Hon kan även bli lite elak mot barnen, framförallt hennes 14:n och mina två...
Till mig så blir det mera att allt ät mitt fel, å att jag aldrig gör något... etc
Mot barnen är det mera att hon kallar dem fula ord, och kan gräla på dem tex hon ber dem städa rummet.. om de då inte på en gång gör det hon begär så eskalerar det.. så pass att hon kan ställa sig å "övervaka" tills de gör det..

Mina två barn är inte vana att man gör så mot dem.. utan de vet att om man tex bett dem städa, så bara det blir gjort så är man nöjd. självklart har det hänt att man får stänga av dator, telefon etc.. men har aldrig gapat å skrikit på dem eller kallat dem fula ord för att de inte omedelbart gör det man säger..

Resultatet av detta är att framförallt min äldsta, inte accepterar detta, å det har i sin tur gett att hon tycker att han framförallt inte respekterar henne.
Samma lika har även min yngre börjat säga ifrån.

Det har gått så långt nu att bara för att mina två inte hoppar upp å gör vad hon säger på en gång, så vill hon nu inte ha dem i kring sig. enligt henne så "respekterar de inte henne" Och att allt strul och tjafs mellan oss är att mina barn inte kan "bete sig" enligt henne..

Mina två barn har börjat uttrycka att de inte längre tycker om henne "de tycker hon är elak"
å att de inte heller vill vara här.

Jag älskar fortfarande henne men jag älskar inte att hon dricker, detta har jag även sagt till henne. men så fort jag tar upp hennes drickande så byter hon ämne eller blir än mer arg/elak.

Jag har försökt att prata med henne men det har än så länge inte gett resultat, hon hävdar att allt strul och även hennes drickande har med "mina" barn att göra.

Hon lägger även allt på mig att lösa detta kaos, jag har då sagt att jag inte kan göra det själv, utan att vi behöver sätta oss att prata alla 4:a, hon håller inte med om det.
Jag har också sagt att stor del av problemet mellan henne och mina barn beror på att hon dricker. Det pratar hon ofta bort å återigen så ligger endast problemet hos mig..

Jag har försökt uppskatta hur mycket hon dricker per månad, det varierar med hur mycket pengar hon har.
Det är alltid värst i anslutning när barnbidrag och lön kommer, men jag uppskattar att det går mellan 1-2 dunkar i snitt per väcka och ibland mer. detta gör också att den ekonomiska situationen är väldigt stressad.
Jag själv har ganska dålig ekonomi sedan tidigare (något jag aktivt jobbar för att förbättra)
Det har till och med varit tillfällen då hon bråkat om att hon inte kan eller tänker "försörja" mina barn när de är hos oss, men samtidigt kan jag hitta en nyköpt dunk vin i garderoben..

Förlåt för ett långt inlägg, men behövde få ur mig lite av tankarna.
Håller på att bestämma mig för om jag ska fortsätta eller om jag ska avbryta förhållandet.

Hej jag vet inte vart jag ska vända mig eller hur jag ska göra. Har två väldigt bra vänner som har problem med alkoholen en av dom har haft ett hjärtstopp och dom dricker dagarna igenom är väldigt orolig o vet inte vart man ska vända mig ????

Min sambo har semester nu och det innebär drickande. Det dricks öl och drinkar varenda kväll. Mitt framför barnen vilket normaliserar ett konstant drickande och att alkohol är ett måste för att varva ner och slappna av. Han använder argument som "men jag blir inte full och odräglig" och "det är ju semester, det är bara en (2,3,4,5) öl" och vägrar inse att konsumtionen går till överdrift. Det tjatas på mig att dricka och han blir sedan sur när jag säger nej. Försöker jag prata förstånd med honom blir det bara bråk och jag får höra att jag trycker ner honom och förstör hans semester. Han gör allt för att flytta över ansvaret från sig själv och framställa sig själv som offer och mig som skurken. Framförallt inför barnen. Han sköter jobbet men innan semestern hände det att han drack på förmiddagen när han skulle åka och jobba på natten. Ingenting jag säger hjälper, han vet bäst och jag har fel. Han måste ju vara en så kallad periodare som måste dricka så fort det blir minsta lilla ledighet. Vad tusan gör jag?

Tack för ditt råd och kramar, där kommer vi hamna till slut men vad kan man göra innan man tar det steget. Finns det ingen som gått genom detta tidigare med olika erfarenhet. Vad ska man göra för att bibehålla respekten för varandra och ändå se om det är möjligt att komma ur sjukdomen. Har någon prövat antabus eller liknande, finns det professionell hjälp, att prata med någon utan att man riskerar att blotta hela sitt liv med risk för att det blir officiellt för människor runt oss?

Har en fru som jag älskar så innerligt men som inte lyckas få bukt med sitt beroende. Vi har haft det tufft under egentligen hela vårt samliv men alltid hittat tillbaka till kärleken. Hon betyder allt för mig och vi har kämpat med beroendet i 20 år. Jag har förstått att något är fel men vi gjorde verkligen en tuff resa tillsammans när vi startade eget och det har tagit väldigt mycket insats och tid, vilket gjort att man blundat för de mindre bra sakerna och trott att det blir bättre. Vi måste bara klara ett år till och så har det rullat på.. vi har pratat mycket om hennes beroende som gått i vågor men aldrig släppt greppet om henne. Jag har fått lite av en livskris som undrar om jag slängt bort livet då hennes prio fortfarande är lugnet som alkoholen ger henne. Hon har haft verkligen tufft i sin uppväxt med skilda föräldrar och sin mamma som gick bort alldeles för tidigt. Hon är stenhård och det är först de sista åren som hon öppnat upp sig lite mer och berättat om hennes uppväxt. Hon är rolig, vacker och omtänksam . Hon valde mig och glesbygden för att bygga något tillsammans och lämnade toppjobb och kompisar i storstan. Som sagt vi har pratat mycket men det hjälper inte, från vin så är det nu vodka och hon är inte ärlig. Tex så skulle hon för några veckor sedan hämta mig men kom inte fast jag ringt för 10 min sedan. Vi har iPhone och tillåter varandra att se position mest som en säkerhetsgrej och då finner jag henne på bolaget. Först så säger hon att hon glömde och jag pressar henne inte för att erkänna men till slut förstår hon att jag vet och plockar fram en liten tetra. Jag tänker inte berätta allt här men hon har varit duktig på att hålla sitt beroende privat för andra och så även mig. Jag förstår ju att detta är en sjukdom och vill inte lägga för mycket press på henne, vi har gräl i perioder men det blir alltid försoning. Mitt förtroende för henne och mitt självförtroende fick sig dock en rejäl törn efter detta (och en annan lögn som drogs helt naturligt fast vi precis pratat om ärlighet) och gjort att jag kommit helt ur balans. Man börjar tänka såsom: om hon ljuger så naturligt om detta ljuger hon även om andra saker? Jag kunde inte gå med dessa tankar så jag ställde frågan om otrohet då vi haltat lite på slutet med samlivet, vilket har varit fantastiskt bra. Dock har jag känt att det liksom blir lite gränslöst (på ett bra sätt) när vi tagit något glas tillsammans men att jag gärna hade sett det när vi är nyktra. Ja fy katten vad jag ogillar hur det blivit. Hon säger att på ett sätt blir hon triggad av beroendet ännu mer när jag tagit upp det till diskussion. Vi har ganska vuxna barn hemma så att prata om detta, ha ett samliv känns helt omöjligt, fast det gick en gång i tiden. Det ska sägas att vi är i en annan situation nu då hon har börjat jobba heltid på annat jobb för ekonomin och vi ses mindre. Jag blir bara så j-a orolig att när vi hittat en väg för bättre ekonomi så kommer hennes beroende komma fram och hela vår familj och tillvaro slås i spillror. Vi är rätt hårda bägge två och viker oss inte i första taget när det gäller att hugga i men det här beroendet börjar verkligen få mig att må dåligt . Det värsta är att jag kan inte vara mitt bästa jag för barnen, jobbet ,föräldrarna. Jag blir liksom avtrubbad och frånvarande och gräver ner mig i jobb och träning för att inte tänka på det. Finns det något sätt som kan göra att vi når fram och bryter detta beroende? Jag känner lite grann att det liksom inte är värdigt att leva så här längre fast hon är mitt livs kärlek och jag har svårt att se ett liv utan henne. Råd..

Semester... Första starkölen tar han kring 12. Sen fortsätter det. Vin till maten. Vill helst gå ut och äta varje kväll. Då hör öl, vin & Irish till. Ikväll lämnade jag honom på lokala restaurangen efter 4:e ölen & gick hem. Inte sur, inte osams men sorgsen. Det är inte kul

@TappadIgen bra kämpat, jag förstår att det nog inte alltid varit lätt.
Jag önskar och hoppas att min sambo kommer dit en dag han med och att jag fortfarande kan stå vid hans sida då.
Jag vill inte ställa krav eller ultimatum, jag vill stötta och finnas kvar men jag känner också att det pågått så länge nu och jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Det är därför jag vänt mig hit, kanske nån har en historia eller ett tips som jag inte testat och som skulle funka.
Jag är inte redo att ge upp på honom, jag är inte redo att säga att jag fått nog, att jag inte klarar mer. Men man blir förändrad av att leva i det här. Jag saknar så ofta min sambo fast att han sitter bredvid och det finns inget som smärtar mig mer.
Jag hoppas att jag kan nå fram, att jag kan få honom att förstå. Jag vill inte att han ska behöva vara ensam, att det ska behöva gå längre för att han ska inse.
Jag hoppas verkligen att jag kan göra alla rätt och att han då förstår.
Tack för att du delade med dig av en ändå mer solig historia, det ger mig mer hopp.

@Kevlarsjäl62 Tack för stöttning och tips vad jag ska vara förberedd på. Vi har haft samtal om alkoholen några gånger och hur det har tagits emot har alltid varit olika men han har oftast hållit med om att det har blivit mycket eller ofta på sista tiden och att han ska förbättra. Sen har det gått några veckor när det funkar ganska bra, då det bara blivit alkohol på helgerna och sen ökat stegvis tills det är i det dagliga och riktigt ordentligt varje helg. För en tid sen tog han upp samtalet med mig och sa att han har problem, att han trodde han kunde sluta men det var svårare än han trott, att han ville sluta men vill inte ta hjälp. Vi pratade om olika lösningar, planer att ha dagen efter, vad vi kan säga om vi är bortbjudna och nån erbjuder honom osv. 2-3 veckor alkoholfritt gick sen small det till ordentligt. Jag tog upp det men honom då och då hade han vänt, han ville inte sluta. Sen den dagen var det som att luften gick ur mig helt. Dels för att jag trodde på en vändpunkt innan och sen det var som att nån drog undan mattan under fötterna på mig. Därför kommer samtalet denna gång vara annorlunda, och därför måste jag känna mig förberedd och att jag gör allt rätt för i det här som det är nu, orkar jag inte allt för länge tyvärr och jag tror han är påväg till en väldigt mörk plats på den vägen han är nu. Det förtjänar han inte, sjuk eller inte så är han fantastisk och förtjänar att få må bra, jag vill få honom att förstå det.

@Åsa M tack för stödet, dina kloka ord och bra frågor som även får mig själv att tänka till och fundera. Jag känner mig lite mindre ensam nu och det hjälper mycket. Tack!

Jag drar mig för att skriva här. Jag är kanske rädd för att det inte hjälper. Att jag blottar mig för mycket utan att komma vidare.

Det var bråkigt igår. Jag vet inte vad som var hönan eller ägget. Till barnen säger jag att ”det nog är värmen”. En svarar ”och kanske jobbet”. Allt jag vet är att vad som var en mysig middag på terrassen blir något okontrollerat rörigt, där barnen flyr in med disken, en får nog och tar en långdusch. Han fortsätter att vara arg, upprepar lösryckta meningar, från olika sammanhang sista dagarna. Hur han är offret. Undrar om någon utomstående hade tyckt samma sak.

Allt jag har att hålla mig i är att inte dricka själv. Jag håller ihop bättre.
I lördags drack jag två glas rött till maten och jag känner mest att mitt tålamod försvinner så mycket snabbare när han han hakar upp sig, om jag har druckit alkohol. Istället dricker jag citronsaft, grönt te och svart kaffe. För att orka.

Hör mig själv säga, allt jag önskar är att han istället var en klippa. Ett nav. Ett ankare.

Känner mig vilsen. Har fått en tid hos min tidigare psykolog i slutet av augusti. Undrar vart de bokade minutrarna kommer att ta mig. Hur håller jag ut fram till dess.

Läser om hur man ställer ultimatum. Känner mig så liten. Läser om hur man ska prata om ”jag” och inte ”du”. Men han responderar ju inte längre till ”jag”. Jag går dialogen till mötes i förväg i mitt huvud och tänker hur det blir om jag säger ”jag känner mig …”. Att jag blir utskälld - för att det handlar om mig.

Jag känner så intuitivt att något kommer att hända. Som igår. Han lämnar grälet som han själv har skapat med en monolog som vi inte kan bemöta och försvinner ut med hunden. Jag målar upp så mycket tankar. Ramlar han? Skäller han ut någon? Somnar han? Hur länge orkar han? Kommer han nyktra till?
Vet de oskrivna reglerna, smsar jag så svarar han inte, så jag låter bli.
Sen kommer han. Han har druckit två öl på en bar bit bort. ”Träffat några mer trevliga”. Vi kommenterar inte kvällens bråk. Jag provar ett nytt te.

Hej!
Nyligen hemkommen från en kortare semesterresa med vänner. Min man blev som vanligt jättefull, sitter och hickar, somnar och beter sig allmänt konstigt. Börjar hinka öl vid 11 och sen bara fortsätter det i rasande takt. Han gjorde en gastric bypass för 12 år sen och det var då det började, han tål ingenting. Blir skitfull på 2 glas vin och sluddrar och svamlar. Han verkar inte ha kul utan det ser bara väldigt kämpigt ut och han kan sitta och tomstirra hur länge som helst.
Nu under resan var det en kvinna som frågade rätt ut om han var alkis och hade problem med alkoholen. Det hela blev väldigt pinsamt och JAG satt och kände skam och försökte avleda, hitta ursäkter och ALLT det där man gör som medberoende. Å ena sidan rasande inombords kring varför han gör så här typ hela tiden och å andra sidan förbannad över varför hon behövde ta upp det inför alla. Hade nog haft mer effekt om hon tagit det med honom när han var nykter. Själv mindes han inget idag. Jag har ont i magen, känner mig nedstämd och har slutat bjuda hem folk pga alkoholen.
Snälla, vad ska jag göra och vad kan jag göra? Min man är i total förnekelse och vill inte ändra på nåt. Jag fattar att den enda man kan ändra på är mig själv men vart söker jag hjälp och stöd för att få prata med någon kunnig?
Tack på förhand🙏🏼

Jag har precis genomfört en intervention för min pappa tillsammans med min familj. Det gick bra hoppas jag. Det kändes som att vi nådde fram. Men nu kommer styrkeprovet. Kommer det att hålla? Är vi viktigare än alkoholen? Jag är tyvärr van vid att det blir bättre ett tag och att det sedan blir det samma eller värre.
Det värsta är inte att jag oroar mig över mig själv. Jag kan stänga av mina känslor. Men min lillasyster har nått sin gräns. Jag är rädd för att hon inte mår bra av att fortsätta som vi gör. Jag har försökt skydda henne då samtidigt så har våra föräldrar haft en intensiv konflikt. Men det håller inte längre.
Jag vågar inte hoppas på att det ska hålla. Jag orkar inte med besvikelsen en gång till. Samtidigt så vill jag inte ge upp.

@hoppfullsambo Nu är ju inte alla alkoholister likadana, för det är såklart att alla är olika personer också. Däremot tror jag att vi har ganska mycket gemensamt. Jag har lärt mig från det här forumet när jag läst vad andra skriver att saker jag trodde jag var ensam om har andra gått igenom också.

Nu börjar jag närma mig 5 år som nykter, det är bara några få veckor kvar och alkohol har för mig numer blivit en ickefråga. Min fru dricker nästan aldrig men jag har varit och köpt en flaska vin till henne t.ex. på systembolaget och jag blir lika sugen på att köpa några öl till mig själv när jag är där som jag blir sugen på att köpa ett läppstift till mig själv när jag köper något till henne på Kicks, d.v.s. inte alls. Inte för att det är något fel på att män har läppstift, men jag funderar aldrig på att ha det själv. Det har alltså blivit till en sådan ickefråga att jag inte trodde att det var möjligt för fem år sedan.

En gång var jag i din sambos sits. Hur kommer man hit då? Ja, det är en väldigt bra fråga. Först måste man själv vilja ha en förändring. På något sätt var jag ju ganska längde medveten om att en förändring krävdes. Jag var inte den personen jag egentligen ville vara, men samtidigt var det otänkbart att få ihop ekvationen utan att alkohol skulle få vara med i bilden. Alkoholen var både den parameter som tvunget skulle få vara med och den parameter som gjorde att ekvationen inte hade någon lösning.

Min sambo då, vi gifte oss först ett par år efter jag blivit nykter, nämnde också att jag behövde en förändring. Jag är säker på att det var bra att hon tog upp det, men det är klart att jag då också felaktigt kände att hon överdrev och att det inte alls var så illa som det var för andra. Hon hade såklart rätt, men det är väldigt svårt att ta in. Till slut fick jag själv till stånd en förändring så jag vet inte hur det hade gått om hon hade ställt hårdare krav eller ultimatum. Helt klart är i alla fall att man på något sätt har intalat sig att det inte alls är så farligt så att när en sambo påtalar det så känner man någonstans därinne att man inte är den man vill vara och att det finns åtminstone en gnutta sanning i det som de säger, men det är svårt att erkänna det fullt ut, för det innebär ju att man måste få till stånd en förändring som skrämmer. Det kan vara ganska konfliktfullt däruppe i hjärnan och man kämpar för att få allt att gå ihop logiskt.

Jag vet inte om det hjälpte särskilt mycket. Det finns inte något egentligt bra svar och något magiskt trick som löser allting. Det kan vara bra att du stötar och det kan gå vägen, men det finns också många exempel där det inte hjälper och att man som anhörig istället bara dras ner och förlorar många år på det. Jag hoppas ju såklart att det går bra för er. Men förlora inte dig själv i kampen.