Senaste kommentarerna i forumet

@nycat Hjärnan tar ju mycket stryk av alkohol. Kan ju bidra till demens om man inte får i sig vitaminer man behöver. Om han är frånvarande och trög kan det ju hända att han kanske tar andra saker än bara alkohol.

Att avvika från sjukhuset är inte bra om din son vill ha frivillig vård. Det gör inte detta trovärdigt. LVM använder man ju när alla andra resurser är uttömda eller om man bedömer att samtycket till frivillig vård inte är trovärdigt. När jag läser vad du skriver så blir jag mycket tveksam till om din son klarar frivillig vård men det är ju något man brukar pröva i första hand och LVM är ju tvångsvård så det blir inte aktuellt om man samtycker till frivillig vård, såvida samtycket inte bedöms trovärdigt eller att man prövat insatser i öppenvård och det inte har fungerat. Jobbat mycket med detta. Ska din son överleva måste han bli nykter och ibland krävs tvångsvård tyvärr. Har också en son med asperger diagnos, ångest, social fobi m.m. och han klarade LVM vård alldeles utmärkt och man kan säga så. Vi mammor tror ofta att våra söner inte klarar någonting är min erfarehet. Jag är själv en sån mamma.

Något som jag funderat på.
Mitt ex smög inte med alkohol ...
Andra gör det. Jag tänker kanske för mycket, men då man öppet dricker har jag funderat på om man mer har kommit till tanken att "detta är som jag är" liksom, att det är svårare att sluta än de som gömmer för sin respektive? 🤨

Vi bröt för över 1 år sedan men ännu kommer vissa tankar över mig ... 😔

Har det för det mesta bra, har "bara" mig själv och sluppit oro och kaos i tillvaron. Men emellanåt kommer tankar ...

Sköt om er där ute. 🌹

@Sisyfos Jag såg ditt inlägg först nu. Tack! Han försöker förklara för mig och jag har frågat, vi pratar. Han dämpar någon slags ångest eller stress. Han dricker för att hantera känslor. Han tar hjälp, går på samtal och i grupp. Men vad det ger vet jag inte. Han berättar inte mycket längre, som han gjorde i början. Han behåller det för sig själv, vilket han ju har all rätt att göra. Men det ställer mig utanför och i något slags vänteläge. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte om han talar sanning och om det är verkligheten jag ser. Eller om jag återigen är på väg att blir lurad. Det är en svår situation, värre än vad jag trodde. Först var det viktiga att han inte drack. Nu är det tilliten som på något vis måste komma tillbaka. Allt handlar om honom. Varför han druckit, vad han gör, att han är duktig som slutat, tar tag i det. Vad han inte gör. Hur han mår, då, nu och i framtiden. Jag bara är där och ska lyckas samla ihop något slags förtroende igen. Med risken att återigen stå som ett fån med nya "fynd" och svek. Jag tycker att han är duktig, att han gör mycket rätt, att han arbetar med problemet och sig själv. Men jag kommer inte ifrån känslan av att det är en fasad han visar. Jag har inga bevis, inget konkret att peka på. Det kan lika gärna vara hjärnspöken hos mig.
Jag har sökt hjälp för egen del och får träffa psykolog till hösten. Jag hoppas att det ska hjälpa, att få möjlighet att reda ut känslor och agerande. För bådas skull. Jag tänker fortfarande att vi ska ta oss igenom det här tillsammans och hitta en fungerande framtid.

@Rosette
Tack snälla för ditt svar! Jag ska ringa till dem o höra rutinerna. Kanske det blir lättare att ”sälja” in idén om hjälp om vi vet vad som gäller. Oron är så stor från hans sida att han ska bli fast i någon LVM-situation.
Tack för omtanke om mig också.

Hej ENMAMMA och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Vill börja med att säga att jag redigerade bort orten i ditt inlägg då vi värnar om allas anonymitet, hoppas det ändå känns okej och att du ändå kan ta stöd av forumet.

Du har en son som mår mycket dåligt och som du skriver självmedicinerar med alkohol, han uttrycker både att han vill ha hjälp och att han inte vill det. Kan tänka mig att det spär på känslor av oro och kanske frustration, önskan om att han ska vilja ta emot hjälp. Kan tänka mig att detta pågått länge.

En idé vet inte alls om det är hjälpsamt men det är att ringa den mottagning du funderade över och höra med dem (behöver ju inte lämna personuppgifter så är det fortfarande anonymt), kanske kan de ge svar på lite av de funderingar du har kring hur rutiner ser ut. Det skulle ju också vara en idé att ge nummer och din son själv ringer såklart. Generellt är det ju så som du skriver, om han väljer att ta emot hjälp så behövs inget tvång, samtidigt är det svårt att helt säga hur det skulle vara då jag vet för lite om situationen.

Hur mår du i allt detta och hur ser ditt stöd ut för egen del är en fråga som dyker upp. Många gånger mår dem som är nära minst lika dåligt själva och kan behöva stöd för egen del, bra steg att du vänt dig hit, det krävs mod och kraft att vända sig utåt för stöd.

En tanke till jag får, hoppas det är okej att jag delar med mig, men det är om du skulle vilja prata med någon att testa att ringa Alkohollinjen (020-844448), det skulle även vara något att ge till din son om han skulle vilja ringa, där en kan vara anonym.

Hoppas du får flera svar och hittar mycket här inne som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Åh mamma-Julia vad jag känner med dig. Har en liiiite liknande situation med min dotter. Hon har inte AS men ett av mina andra barn har det, och kanske har hon drag (enligt hennes beroendeläkare, specialist i psykiatri)..Honär i alla fall väldigt känslig och har social fobi. Hur som helst så har jag också känt sån oro och rädsla för LVM men nu känner jag att det är det enda som eventuellt kan rädda henne. Ingenting kan ju vara värre än den här situationen. Vår botten är också nådd, liksom hennes.
Dock som jag förstått det, om man"trovärdigt" går med på frivillig vård och även genomför den så blir det inte LVM med SIS.hem.
Vi, hennes föräldrar, är helt förtvivlade nu. Hon hade kommit överens med socialen om avgiftning från ikväll, de skrev remiss. Men för några timmar sedan fick vi veta att hon avvikit från akuten (dit vi kört henne). Enligt henne tyckte läkaren inte att det var "nödvändigt" att hon var kvar. Hon är så sjuk, så sjuk. Vi hade hennes nycklar för att vi skulle ta hand om hennes katt under avgiftningen. Fick tag i henne till slut, min man lyckades möta upp henne och nu är han kvar där. Hon var enormt berusad, hade väl gått direkt ifrån akuten ut och druckit. Otaliga gånger har hon hamnat på sjukhus med ambulans eller polis på grund av att hon blir så extremt full, ofta medvetslös. Tror det var i måndags natt hon låg på sjukhuset hela natten med dålig syresättning och kateter pga att hon inte kunde kissa.
Det blir nytt samtal med soc i morgon och jag kan inte tänka mig något annat än akut LVM. Men det är ju inte jag som bestämmer det. Det handlar om att ge förutsättningar för att rädda hennes liv. Sen vet man ju inte hur och om det kommer att fungera.
Tänker på dig och önskar allt det bästa. Skönt ändå att inte misstanken om cancer bekräftades. Hade det funnits en stark misstanke hade de såklart agerat och opererat, tror jag absolut.
Vi orkar inte heller mer... Finns så mycket som hänt som jag inte orkar skriva just nu. Det här är helvetet. Stor kram till dig, jag tänker på er.

@mamma-julia Jag har svarat dig tidigare också och det finns ju tyvärr inga bra svar här. Varje gång känns det ju lite som att han börjar förstå allvaret, men sen faller han dit igen. Det blir som att du försöker hålla upp en bowlingkula i en sluttning. Du kan lägga all din kraft på att hålla det uppe men tappar du taget lite eller om klotet börjar rulla lite, så har du ingen chans att spjärna emot.

Har du haft kontakt med någon anhöriggrupp? Nu är jag inte själv anhörig så jag vet inte hur det går till, men det finns väl någon du kan kontakta och få stöd för det är ju inte meningen att du ska gå under av detta också.

Hej. Jag har skrivit här tidigare om min sons alkoholmissbruk, hans leversjukdom och fortsatta missbruk. Det har gjort mig till en slav under medberoende och ständig oro, att jag satt mitt liv åt sidan snart fullständigt. Efter flera års missbruk har han varit inlagd på sjukhus, gått på kontroller flera gånger. Trots detta har han fortsatt sitt missbruk. Efter att ha varit nykter i 5 månader i våras började han dricka igen, fick åka akut till sjukhus i samband med en provtagning för andra problem. Levervärdena var skyhöga. Man upptäckte på ultraljud fläckar på levern som senare efter en magnetkameraundersökning visade en liten fläck som det fortfarande är oklart vad det är, men misstanke om cancer finns. Ny magnetröntgen ska göras i september. Trots detta började han dricka igen, drack nog ca 10 liter ren sprit under 1 - 1,5 månad. I onsdags blev han så orkeslös så han åkte till akuten och de ville skicka honom på avgiftning, han gjorde dock inte det och det resulterade i att läkarna skrev LVM, det talade de om innan också. Han gick hem från akuten och fortsatte dricka. Fattar inte!. Två dagar senare väckte han mig mitt i natten med ambulansen väntande utanför, han börjad kräkas blod. Väl på akuten kräktes han massor av blod och blev i ilfart förd till intensiven och blev akut opererad för blödande bråck i matstrupen. De snörde av på fyra ställen. Nu ligger han på kirurgavdelning, han har själv ringt socialen och bett om hjälp och de skickade en snabbremiss så att han får börja behandling när han blivit utskriven. Men han oroar sig för LVM:et och är rädd att bli skickad till behandlingshem. Nu har hans absoluta botten blivit nådd och han verkar förstå att han aldrig mer får röra alkohol. Hans psykiska hälsa skulle nog inte orka med ett behandlingshem, han har fått höra så mycket negativt om sådana ställen. Men han har ju själv bett om hjälp nu, i öppenvården. Inte ska de väl behöva skicka iväg honom på behandlingshem nu bara för att han nekade att åka på avgiftning? Någon som varit med om liknande? Att vara mamma i det här läget är minst sagt påfrestande. Jag har varit med hela tiden på akuten, på avdelningen, är där från morgon till kväll som stöd. Det är meningen att han ska flyttas till sjukhuset i sin hemstad när de kan erbjuda plats där. Men han säger att han inte orkar vänta och vara kvar där han är tills dess utan tänker avvika om ingen plats erbjudits innan helgen. Vad händer då? Jag har sagt det förut, att jag inte orkar mer, men nu tror jag nästan att min absoluta botten också snart är nådd för vad jag orkar med. Han har Asperger och kan bli utagerande när det går honom emot. Vet inte vad jag ska göra. Hoppas på svar.

Det påminner lite om min historia med min sambo... Att gömma och dölja är tecken på att det inte står rätt till. Det är inte du som gör fel som letar och vill veta. Min sambo har tagit hjälp, han är medveten om sina problem och dricker inte nu, vad jag vet. Men jag litar inte på honom, jag vet hur lätt han har för att ljuga och det är nog det allra största problemet för oss. Jag hoppas att din man inser sitt problem och tar hjälp. Försök tänk på dig själv i första hand. Det är ett val varenda dag, att välja att leva med en alkoholist. Jag kommer efter sommaren att söka hjälp för egen del, jag behöver någon att prata med, om hans beteende, risker och hur jag kan hantera det för att må bra. Det är svårt. Känslorna går i vågor, vi har det bra för det mesta. Men det finns alltid en oro hos mig och det sliter på kärleken. Hoppas det ordnar sig för dig och din man!

Ja, han har problem. Troligtvis kan han inte alls dricka i lagom mängd (vad det nu är när man haft ett beroende). Han dricker dessutom starksprit vilket är att leka med elden ännu mer. Man snor inte sprit på kalas om man inte är beroende. Det finns många varningsklockor. Hans pappa var alkoholist - kan du prata med pappan?
Det är ganska bekvämt för honom nu at han kan dricka öppet inför dig (och fylla på i smyg samtidigt)om han vill fortsätta att dricka.
Alkohol är en farlig drog. Det finns en föreläsning på youtube som man kan titta på som handlar om hur hjärnan och atressysystemen påverkas av alkohol. Googla: Markus Heilig, Forskning i framkant-alkohol.
Jag kommer från beroendesidorna. Jag tänker att all instinkt ni som befinner er här på anhörigsidorna har oftast stämmer. Han förnekar sin sjukdom. Då finns det inget du kan göra. Du skäms för att du letar. Jag tycker att det är rätt naturligt att vilja ha svar, vilja veta. Han blir arg och skäller ut dig, ljuger. Alkohol i stora mängder påverkar personligheten. Det är en sak om man jobbar med beroendet, en helt annan om man förnekar och försöker lägga ansvaret hos någon annan. Hoppas det ordnar sig.

@Tröttiz Tack. Jo, jag har svar - och även "acceptabla" alternativ till dem eftersom jag har förståelse för komplexiteten. Jag har så enormt svårt för att vara obekväm när jag har en förklaring till beteendet. Min vara-till-lagsmentalitet är ett perfekt byte för alkoholhjärnan, o alltför ofta spelar det ingen roll att jag är medveten om det. Känns så inte jag att ställa ultimatum.

@3RR
Men .. om du vänder på det. Du önskar svar av honom, hans svar blir svävande. Vad har du för svar? 🌹 Jag tänker om du inom dig själv sätter upp en tidsram, att har inte läget ändrats till detta en given tid så lämnar jag. Att inte eventuellt gå och traggla på om samma saker en längre period. Att inte något destruktivt äter upp ens liv. En tanke bara. 🤔Att lägga upp svaren eller snarare beslut inom sig själv och inte vänta på den andra.
En förändring måste finnas inom den beroende. Och vilja.
💕

Tack, läser era resonemang o känner stöd. Jag orkar inte vara så aktiv här eftersom det på något sätt ger makten o energin till alkoholmonstret - vilket är precis vad jag förstår är dumt att göra. Emellanåt är det ändå bra att få lite boostar med argumenten som vi vet är sanna, men som blir svårt att upprätthålla. Just nu är jag en jävla häxa som vill ha raka svar i stället för "vi får se", vilket innebär att det som eventuellt ska hända alltid är beroende på hur mycket fest det har varit dagen före - o det går ju inte att styra... Har blockat Messenger o för första gången oxå telefon/sms o faktiskt- det är ganska skönt.

Hur går det för dig? Hur mår du?

@nycat Det är ju väldigt svårt om han inte är intresserad själv av att göra någonting åt saken. Jag är ledsen att det är som det är :/ Jag förstår att det tar emot att kontakta hans jobb, men även om har inte ser det själv så gör du ju honom faktiskt en tjänst och du ger ju också er son en chans till att kanske ha en far i sin uppväxt. Det är ju inte säkert att jobbet kan lösa problemen för honom heller, såklart. Någonstans måste han ju hitta en vilja och motivation själv också och kanske kan en påtryckning från jobbet bli det som gör det för honom. Men det går ju inte att säga.

Oförmågan att fokusera är ju ändå oroande i sig. I och med att han har ett aktivt missbruk så kan det ju vara så att det är det som förklarar saken, men svårigheter att koncentrera sig och ta in information är också ett tecken just på att levern börjar tröttna och som sagt, blodprov kan man ofta ha bra värden på ändå och är man samtidigt inte helt ärlig med läkaren så finns ju risken att man missar att bli diagnosticerad. Många förlitar sig tyvärr blint på blodprover och samtidigt så är man rädd att berätta för läkaren hur det egentligen ligger till, vilket är ett dubbelt problem.

Jobbet är skyldiga att hantera personalärenden med sekretess. Om du hör av dig med din oro får de inte sprida det. Känner du att du inte vill prata, så skriv ett brev - men jag tror det är enklare att prata. Jag bokade tid med hans chef så vi kunde prata i lugn och ro.

Det där med att ringa runt till folk känner jag igen, telefonen går varm hela kvällarna och nätterna när han är hemma och full. Söker nån typ av bekräftelse antar jag?

Tack för kommentar @Åsa M 🙏🏻
Jag har funderat så många gånger på att kontakta hans chef men har aldrig vågat steget ut, rädd att han blir arg på mig.
Jag har tidigare pratat med BVC om detta och dom har i sin tur pratat med honom flera ggr och erbjudit hjälp utan resultat. Men tänker att jobbet kanske kan ställa högre krav på honom.

Har du varit i kontakt med hans jobb? När jag först började skriva här fick jag så fina råd om hur jag skulle hantera mitt ex som var på väg utför snabbt, vi jobbar på samma arbetplats. Fick rådet att berätta för hans chef så han skulle få hjälp. Det fick han också, även om han var i förnekelse och troligen fortfarande är.
Att berätta för externa parter är ett sätt att dela bördan. Var inte rädd för att göra det. Arbetsgivaren har ett stort ansvar enligt lag för sina anställdas hälsa.

Bra att det kom ut, man måste lätta på trycket ibland.

@Sommar94
Fint att du får ur dig, skriv gärna mera. Tänker som Selma1 att frustration byggts upp.

Även jag har sagt "för" mycket och efteråt blev jag häpen över att jag tappade nerverna på det sättet och skämdes. För - det hjälpte ju inte honom eller mig.

Jag tänker att vi anhöriga har det också jobbigt , vi gör vårt bästa i ett kaos av känslor. Kanske inte det mest ultimata att tappa humöret och säga något vi kanske ångrar. Samtidigt är det högst förståeligt upplever jag och att vi inte ska vara så hårda mot oss själva. För jag tror att många av oss befinner sig i situationer där även vi behöver stöd och hjälp.

Kram. 🌹🌹

Tusen tack för dina svar@TappadIgen hjälper mig mycket i mina tankar.
Han dricker igen, han åker och ”lagar båten” direkt han kommer hem på fredagar, kommer hem söndagen och är så där odräglig och fortfarande full. När inte båten var i var det mycket ”städa garaget” komet in fyra på natten och försöker smyga upp i trappen, jag låtsas som jag sover.
Jag har gett upp hoppet men försöker få ihop lite mer pengar och ordna inför en flytt med våran pojke. Även att han aldrig får vara nära vårat barn när han är full så är ju inte pappa särskilt kul som bara sover och luktar..
det här med ofokuserad är nåt som jag märkt ett tag men som verkligen blivit extremt mycket värre det senaste halvåret, han känns helt borta hela tiden och inget man säger förstår han. Han förstår inte ens hur han ska sköta sitt barn…
Jag tänker att dom även borde notera detta på hans jobb men han säger ju inget till mig.
Detta med leverproverna är bara vad han sagt till mig, jag har inte varit med vid någon läkarkontakt.
Tusen tack för att du tagit dig tid att skriva,

Klandra inte dig själv för att de där orden kom. Din frustration har säkert byggts upp under lång tid. Kanske var det ändå bra att det kom till ett vägskäl. Kanske behövde hen detta för att kunna ta sig ur missbruket. Jag önskar dig allt gott!

@Backen123 tack för ditt svar! Du sätter fingret på det- det gör helvetets ONT- och med honom vill jag inte ta ut det. Vi samarbetar, gör saker, pratar, bearbetar men min egen sorg/ ilska varken vill eller kan jag ta där. Skall söka på det du ger råd om; alanon ,har de speciella anhörigträffar?
Tack och hoppas att det går bra för dig/er. Jag tror verkligen min man/ vi kommer fixa detta! God natt!