Senaste kommentarerna i forumet

Anfall är bästa försvar. Han vet att han dricker och det stressar honom att du påpekar det och kritiserar. Om han inte varit djupt i missbruk hade han själv reagerat på sitt drickande men nu verkar han inte ha den förmågan. Acceptera inte att han lägger skulden på dig!

Menar att jag ifrågasätter inte mina egna upplevelser förrän jag eventuellt skulle bli motbevisad. Anar jag t.ex. att min anhörige är påverkad eller ljuger om något så tvivlar jag inte på vad jag känner och upplever.

Att bara vara ofokuserad kan ju ha väldigt många orsaker. Jag säger "bara" men det är klart att det inte är så bara för det kan vara ett svårt problem i vardagen. Vi kanske ändå ska börja med att konstatera att det kan ju finnas en lång rad med möjligheter på varför han är så ofokuserad, varav väldigt många inte har med alkoholen att göra alls, eller endast indirekt som t.ex. depression. Vi får väl också konstatera att vi inte kommer att kunna diagnosticera honom här, utan det måste han ju söka hjälp för i så fall, men vi skulle kunna spekulera kring några av möjligheterna om det är just alkoholen som orsakat oförmågan att fokusera. För som jag förstår det är det ändå en ny grej som du inte märkt av förut?

Först och främst, är du säker på att han är nykter numera? För det skulle ju kunna vara en förklaring, att han fortsatt döljer sitt drickande på något sätt annars.

Om han är nykter, hur länge har han varit det? För min egen del märkte jag på jobbet att det tog flera månader för mig innan jag lyckades komma tillbaka till samma fokus och då var det ju endast efter min upplevelse. Hade man objektivt kunnat mäta det så har det säkert tagit ett år innan jag hade samma fokus som innan jag började dricka. Det är många som vittnar om att det tar en lång tid innan man mentalt är på banan ingen när man slutar att dricka och det kanske ändå är det som vi får se som mest troligast är fallet med din sambo utan att egentligen veta något mer. Jag vet att fler på forumet har vittnat om samma sak och fler kan säkert fylla på med svar här till dig om hur lång tid det tog för dem. Man är kanske inte heller den bästa att avgöra sin egen förmåga. Tror du att din sambo själv är medveten om sin oförmåga att kunna fokusera på en uppgift?

Det sista är ju som sagt en leverpåverkan. Det tar ju dock väldigt lång tid innan man kommer dit, men vi kanske inte ska utesluta möjligheten. Nu vet vi ju inte vad det är för utredning han har fått och vi har väl ett litet dubbelt problem i att som jag förstår det har du endast andrahandsuppgifter på hans vårdkontakt, eller har du fått se något med egna ögon eller pratat med någon läkare själv? Har han själv uppgett vad han hade för värden på blodproven så kanske det inte är helt sanningsenligt och samtidigt om han bara har tagit blodprov så är de en inte helt tillförlitlig indikator på leverpåverkan. Man brukar göra en samlad bedömning och ofta har man bra resultat på blodproven, trots leverpåverkan, och då har ju läkaren kanske främst att gå på vad din man har berättat och han kanske inte är helt sanningsenlig med hur har mår eller hur hans konsumtion har varit. Men nu vet vi ju kanske inte fullt ut hur hans utredning har sett ut. Har han problem med förstoppning eller att han inte behöver gå på toaletten lika ofta som tidigare? Det skulle kunna vara en indikation som ofta sammanfaller med förvirring skapad av leverpåverkan.

Annars är det väl rätt svårt om han själv inte är villig att söka någon vård. Men har han nyligen avslutat sitt drickande är i så fall det bästa att se till att han inte återgår till drickandet och att han får tillräckligt med sömn och en god kost så har koncentrationen en möjlighet att komma tillbaka med tiden.

Leverproverna då sa han alltid var okej för dom kollade bara så dom inte blivit sämre, det skulle bevisa att han fortfarande drack förmycket? @nycat

Tack för ditt svar 🙏🏻@TappadIgen
Han vill inte ta hjälp och har inte fått nån diagnos, men han har druckit väldigt mycket i 15 år, extremt mycket det senaste året. Både kroppsligt och som person har han förändrats väldigt mycket under våra fyra år. När vi träffades gick han och lämnade leverprov pga rattfylla tidigare så jag såg inte att han hade detta beroende fören allt gick snabbt utför igen efter han slutade med proverna…

Ett långvarigt missbruk kan ta lång tid att återhämta sig ifrån. Tiden det tar innan man mentalt fungerar som man ska kan vara ganska lång. Sen kan man såklart också ha påverkat leverns förmåga permanent att rensa ut ammonium från blodet och det i sin tur kan påverka förmågan att koncentrera sig. Men det är ju inte direkt alla som det har gått så långt för. Är han diagnosticerad med någon leversjukdom?

När man haft en långvarigt missbruk, blir man väldigt ofokuserad? Känner att sambon är extremt ofokuserad och känns liksom dum…, han förstår inte konsekvenser av något! Han förstår inte ens att om han inte fixar eluttagen så kan våran ettåring få stötar och dö… han känns bara helt lam liksom (nu har jag själv löst det provisoriskt genom att ställa en as tung bokhylla framför) det gör mig så arg. Han förstår inte att han måste hålla sig vaken när han tar hand om en klättrande ettåring så är på precis allt..
Blir hjärnan så förstörd av allt drickande så man inte förstår bättre? Han är liksom som ett litet barn.. (Han får aldrig längre vara ensam med vårat barn då jag inte kan lita på det)

Tack för ett klokt svar!

Jag förstår att du har rätt när det gäller att man är maktlös. Det är väl bara svårt att acceptera det, som du säger.

Jag undrar bara lite vad du menar när det gäller tvivlet. Ifrågasätter du inte dina egna upplevelser förrän du fått bevis, eller ifrågasätter du inte alkoholistens berättelse förrän du fått bevis?

Att ta sig ur det går självfallet, men det är säkert inte lätt. Behövs motivation och den ser ju olika ut för alla. Hot kontroll m.m. tror jag inte hjälper. Vi anhöriga är maktlösa och det är inte lätt att acceptera, men befriande när man väl gjort det är min uppkevelse.

Vad det gäller tvivel på sina upplevelser har jag lärt mig att inte ifrågasätta dessa förrän jag får bevis om motsatsen och det händer i princip aldrig. Att man tvivlar tror jag beror på att man vill inte se, det är så smärtsamt att se någon man bryr sig om rasera sitt liv.

@Pernilla_pilla
Fint att du skriver här, bra att skriva av sig.

Klart att han tycker du är gnällig, klagar .. du "hotar" ju det som är viktigt för honom. Och näjj! Det är inget fel på dig. 🌹
Han har ett beroende, inget fel på ditt omdöme. Dina upplevelser kan inte ha fel. Gå inte på det han försöker med, manipulation ...

Kram. 💕

@Vilsenmamma
Jag önskar dig all styrka på din väg. Och jag önskar dig medvind. Du har landat i ett beslut som kommer att ta dig dit du vill. Jag vill tipsa dig om att medveten andning kan vara hjälpsam vid oro och ångest. Andas med magen, det finns massor av fina videos på youtube, om du inte prövat. När man djupandas så aktiverar man det parasympatiska nervsystemet och det är en fördel att öva på det och göra det vid behov. Heja dig som tar ansvar för hur du vill ha det, i ditt liv.

@Tröttiz
Tack, ja, det är ingen mindful period i livet precis! Allt betyder plötsligt så mycket, och jag kommer på saker som hänt, som varit konstiga, och nu gissar jag att det var pga att han var påverkad /bakis. Har funderat på vad jag behöver, är inte så lätt att veta. Träning vore säkert superbra, få ut allt adrenalin , men orkar inte precis just nu. Om ett tag! Skulle behöva förlösa allt det ledsna men KAN inte gråta- konstigt nog! Det ARGA - men vart? Min man kämpar på- det går"bra" ,"bättre" och han är mera som förut. Vi pratar även om vi inte tagit upp de mest brännande sakerna. Vet inte om jag behöver veta"allt" bakåt, vad tjänar det till? Tänker framåt istället. Lite osammanhängande men- tack för att så skriver! Och jag väntar på kommunens insats, i sept. Finns personlig, par, grupp.

Det kommer en punkt då man känner att nu får det vara nog. Det verkar ta olika lång tid för oss men när man plötsligt är där blir Det lättare att göra det aktiva valet att tänka på sig sjölv6.
Jag har varit där och känner igen dina känslor men du är klok och stark och kommer att klara detta.
Kram Azalea🧡

@brittney
Hej, mycket upp och ner för dig. Håller tummarna. 💕
Har inte läst alla inlägg, så kanske du skrivit om det. Har du möjlighet att vara med i en anhöriggrupp om du skulle önska? Där finns flera som är i samma sits som en själv, vad gäller t ex känslor såsom hopp, förtvivlan, frustration ...

Det här med att sätta gränser och ställa ultimatum tror jag att gör man det ska man hålla dem. Och att man gör det för en själv, vad man mäktar med liksom. Att man inte begränsar den andra, åtminstone min erfarenhet är att säger man vad den andra ska göra blir det inget bra ... Exempelvis, du väljer att ringa mig, men gör du det onykter lägger jag på och förklarade också lugnt varför.

Under ett år hade jag kontakt med nykter alkoholist och fick ökad förståelse, samtidigt som jag skrev här och läste inlägg både från beroende- och anhörigsidorna. Stärkte mig.

Sköt om dig. 🌹🌹

@Tackohej
Nu "kapar" jag lite, besvarar även Brittney. Vill inflika att åtminstone jag uppskattat inlägg från "andra sidan" gör att kunna förstå lite mer. Har dock fått insikten att kunna förstå på djupet en missbrukate/alkoholist funkar inte, då man inte varit där själv.

Allt gott! 💕

Jag känner med dig och minns min egen känsla av panik när jag inte visste vad jag skulle göra med det som gjorde så förbannat ont. Och det råd jag kan ge dig är prata, skriv dagbok, skriv här. Läs på om sjukdomen, har du möjlighet så hitta en alkoholterapeut, privat är dyrt men jag gick 3 gånger tror jag och det var värt det. Jag sökte även upp alanon och köpte en bok där som man skulle läsa i varje dag, den hade 365 stycken och det var vilsamt. För mig var jobbet ett ställe jag behövde för annars tror jag att jag hade blivit galen, jag kunde stänga av för en stund.Stor kram, kämpa på och hoppas du får lite sinnesro för återhämtning. ❤️

Idag är det en tyngre dag igen. Prata med psykologen på VC men han tyckte jag "lät klok" och gjorde "allt rätt" så behövde inte honom, kanske skulle jag söka annat stöd , nån annan stans... jaha ja ,så borde jag ha skrikgråtit istället? Blir så trött och känner mig så ensam och så ledsen. Har ett stort stort hål inne i mig, som gör så ont, känner an min magkatarr och har svårt att fokusera på jobbet, sover dåligt osv.
Står i kö för kommunens stöd o råd,men tidigast september. Ingen rolig dag idag!

Hej igen Sofie,

Vad fint att höra att din pappa valt att söka hjälp, det väcker tankar om hur det ska gå för honom för dig och er runtomkring. Helt naturligt och såklart svårt att säga hur det kommer vara för honom samtidigt en sak säker han är igång nu och tar steg.

Så bra att du läser och skriver här då det verkar kännas hjälpsamt, jag blir ändå nyfiken om det finns mer för dig i allt detta som kan utgöra ett stöd för dig?

Detta du nämner om att ta steget att exempelvis ringa Alkohollinjen är du långt ifrån ensam om. Jag skulle gissa att den vanligaste saken en säger första gången en ringer dit är något åt det håll du formulerar, att inte veta riktigt vad en vill säga, fråga eller vart en ska börja. För de flesta tror jag detta släpper rätt fort när en väl ringt. Du gör ju såklart ändå det som känns bäst och mest hjälpsamt för dig.

Fortsätt såklart oavsett gärna att skriva och läsa här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack så mycket för svar Rosette!
Det känns bra att läsa andras trådar och få veta att man inte är ensam. Man vet ju såklart att många har själva eller någon i sin närhet som går igenom samma sak men det känns ändå bättre när man faktiskt får verkliga berättelser från folk. Min pappa har valt att söka hjälp nyligen och jag hoppas verkligen på förändring. Han har börjat prata om saker som han inte vågat prata om förut (kanske för att jag är äldre nu). Jag känner mig hoppfull men vill inte vara naiv heller. Ska man försöka tänka på att det inte är en rak pil uppåt i tillfrisknandet eller är det sunt att vara hoppfull? Jag vet inte riktigt.

Tack för tipset om alkohollinjen. Jag har slagit numret några gånger men klickat bort då det av någon anledning känns lite svårt att veta vart man ska börja eller vad man ska ta upp. Jag tror att det var därför jag vände mig till att skriva, men det känns skönt att veta att det finns olika sätt att få tips och prata av sig litegrann.

Kram,
Sofie

Jag befinner mig på landet med min pojkvän. Rör på kroppen. Springer, simmar och cyklar. Matar höns och sköter om ett land. Sköter om mig och ser min pojkvän sköta om sig. Vi har det bra. Livet är bra. Allt är bra.

Mitt ex kan inte nå mig längre. Han mejlar därför under min bästa semestervecka någonsin. Han vill berätta om något om en process som han vet att jag har varit intresserad av förr. Jag får information via en tidningsartikel. Och jag tänker på hur det är.

Jag läser inte artikeln när jag är på landet. Mitt ex ringer en av mina vänner och vill berätta hur en man som bedragit oss och många andra människor, sitter i ett fängelse utomlands. Jag har en kort sms dialog med min vän. Sa att jag inte bryr mig. Jag vill inte ha något med mitt ex att göra. Jag vill inte att hon ska medla.

Lugnet fortsätter infinna sig, men min PMS gör sig påmind. Jag går undan, är för mig själv. Mediterar och landar en stund. Jag behöver åka hem några dagar. Vara för mig själv. Träna och skriva. Ta hand om det som är. Det som dyker upp. Jag behöver vara ensam med mina tankar en stund. Jag behöver njuta av att jag kan bestämma hur jag vill leva mitt liv.

Min pojkvän tycker att jag är känslig. Jag är känslig när jag har PMS och det hjälper inte mig att höra att jag är känslig då. Jag har ju en NPF diagnos och min ADHD har lite svårt med valen av ord i vissa lägen. Så jag tar en paus och tar hand om det jag behöver. Det är ingen stor sak. Det är att lyssna på mina behov. Och att vara varsam med mig själv.

Jag sover bra. Läser artikeln när jag vaknar. Ser det gamla livet med människor som badar i pengar, de flesta på andra människors kostnad, förstås. Jag investerade själv en del och jag investerade tid med mitt ex. Och jag trodde att det skulle vända, men det vände aldrig. Istället vaknade jag och insåg att jag behövde göra mig fri. Fri från ett medberoende.

Att bli fri från medberoendet måste vara det högsta priset som jag har vunnit. Jag såg stora summor flyga iväg, som kunde trygga en framtid.

Men jag fick något bättre. Jag fick frid. Och jag uppskattar enkelheten före något annat. Kanske också för att jag har sett spelet som pågår bakom fasaderna.

Jag vet inte helt vart jag vill komma. Behövde skriva av mig. Det är intressant att mitt ex verkar tro att jag ska finnas tillgänglig igen för att han har nyheter.

Nyheter om ett gammalt liv som har hakat upp sig som en dålig film.

Jag har inte tid med dåliga filmer. Och jag lever för den sakens skull inte heller i en film. Jag lever det livet som är. Och njuter. Och så roas jag i efterhand av att jag har en alldeles underbar pojkvän som tycker att jag är för känslig ibland.

Jag bad honom läsa på om PMS och ADHD. Tror inte att han kommer att göra det. Men man kan ha större bekymmer än så. Och jag finner dialogen mycket roande. Den är intressant. Och den är alltid nykter. Och jag tackar mig själv som övar medveten närvaro i varje stund.

Mindfulness hjälper mig att förhålla mig till världen som den är. Den värld som är rå och ondskefull samtidigt som den är alldeles vacker och magisk. Jag väljer att inte fastna i det som inte är bra att fastna i. Och det kräver fortfarande att jag övar, hela tiden.

Sortera, prioritera, släppa taget, acceptera och njuta av de njutbara ögonblicken.

Hej @Orolig_nu hoppas det är okej att jag också tittar in här och skriver till dig då dina inlägg här om hur din och er situation hemma berör och väcker oro. Du har fått många tips här och flera som delar med sig av saker hur det är för dem, sådant jag förstår det som att du också efterfrågat. Du har själv mycket kunskap samtidigt oavsett hur mycket en själv kan och vet är det ju så att en ibland behöver hjälp och stöd att ta sig vidare. Så insiktsfullt och modigt att du vänder dig hit för stöd. Bra gjort verkligen.

Av de råd och tips du fått här, vad tror du just nu skulle kunna vara hjälpsamt för dig?

Den situation du beskriver där han var våldsam mot dig, du försvarar dig och barnen ser låter som ytterligare en gräns han gått över och som tog musten ur dig. Att prata om det med exempelvis Kvinnofridslinjen (020-505050) kanske kunde vara ett steg, om du skulle vilja, kunna dela detta och inte vara ensam i det. Allt stöd du kan få, som du vill ta emot är nog bra. Du har varit i detta länge och tillslut blir det svårt att vara själv och sortera i det.

Vill också igen tipsa om att du mer än gärna får kontakta oss på admin under stöd/frågor för att få stöd kring vart du kan vända dig och liknande, vi finns här.

Berätta gärna hur det går och hur du mår!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Vilsenmamma
Ser att du skrivit för ett år sedan i en annan tråd ...
Tänk på Dig själv nu. 💕🌹

@Vilsenmamma
Jag har inte barn med i bilden men jag förstår ändå. Lite åtminstone ...
Att lämna sådant som drar ner en.
En stor kram till dig. 🌹

Själv tampades jag länge med känslan att skulle det funnits ömsesidiga känslor så skulle jag ändå inte satsat eftersom flaskan var viktigare. Så länge han inte tagit ett aktivt beslut om drickande skulle jag aldrig bli viktigare än alkohol. En ledsam känsla.

Tänk på dig själv. Vad vill du och hur vill du ha det?

🌹🌹

Vad stark o klok du är!
Jag är säker på att du gör det rätta o kloka beslutet långsiktigt.
Stor styrkekram till dig❤️❤️ Jag ska tänka på dig!

Vad stark o klok du är!
Jag är säker på att du gör det rätta o kloka beslutet långsiktigt.
Stor styrkekram till dig❤️❤️ Jag ska tänka på dig!