Senaste kommentarerna i forumet

Den här jäkla alkoholen. Hur kan den förstöra så mycket? Det är så sorgligt. Bra att hon "erkänner" men det räcker kanske inte hela vägen. Insikt kostar mer, är min erfarenhet.

Hur mår du? 🤗

@mamma-julia Så hemskt att få det beskedet. Jag beklagar verkligen, för oavsett om det som läkarna säger finns många alternativ till behandling, så är det ju ändå skrämmande. Jag förstår att det för dig är en oerhörd sorg och att du känner dig delaktig, men allt som har varit har varit och du älskar din son och har bara önskat det bästa för honom. Det har inte slagit så väl ut, men det är inte ditt fel. Jag tänker att du har ett behov att få prata med någon professionellt, kanske genom anhörigstöd eller direkt genom sjukvården.

När det då kommer till själva fyndet idag så känner jag ju till en massa människor som har leversjukdomar av olika slag. Ganska många av dem har förändringar i levern, vilket det ju ofta blir. En del har just cancer och där finns det ju en mängd olika behandlingssätt beroende på stadie o.s.v. men för ganska många så handlar det om godartade förändringar. Det får ju ingen behandling alls men kommer tillbaka med jämna intervall, tror 6 månader är ganska vanligt, för att hålla koll på det och jag vet några som har gått många år utan att det händer något mer överhuvudtaget.

Jag har ingen statistik på detta, om det nu ens finns, men trots beskedet borde han ändå ha stora möjligheter med att det antingen inte krävs någon behandling eller att det finns behandling som hjälper. Jag förstår att ovissheten ändå kommer ligga där som ett tungt tungt täcke över er båda, men försök att släppa på det lite och fokusera mer på det ni kan göra. Nämligen att ta hand om er själva och lev i nuet och låt läkarvården och tiden ta hand om resten.

@Therese74
Nu är det du ... 💕
Ta hand om dig.

Jag har skrivit innan och varit rädd för provsvar och svar på ultraljud för min sons räkning. Han har alkoholskadad lever och nu var leverproverna väldigt höga, lågt blodvärde och låg kalium. Läkaren skickade remiss för ultraljud och där var vi idag och trodde att han skulle läggas in. Allt såg ganska ljust ut tills läkaren kom in tillsammans med en annan läkare och skulle lämna svar på ultraljudet. Misstänkt levercancer fick vi till svar då de hittat två fläckar på levern. Så nu ska det bli magnetröntgen och snabb kallelse till någon specialist inom kirurgi. De sa flera gånger att det är en misstanke än så länge. Men med facit i hand på hans leverne de senaste åren så är jag rädd att det är det hemska. De sa också att om det nu är det så finns det mycket de kan göra, men det lugnar mig inte. Jag varken kan eller vill leva om det är något som inte går att göra något åt. Så många år av elände, så många negativa upplevelser och trauman han fått vara med om. Ska det nu sluta på det här viset? Då vill jag inte vara med längre. Vet inte om någon av er här på forumet varit med om liknande situation. Jag vill bara höra att det kan gå bra även vid sådana här besked. Sträcker mig efter alla halmstrån som finns, stöd, tröst, hopp. Det här är en hemsk dag, fredagen den 13:e på alla vis. Min rädsla var tydligen befogad. Känner skuld också eftersom jag så många gånger köpt hem alkohol när jag inte kunnat stå emot hans krav. Cancerrisken ökar ju vid levercirros som han har, kommer inte ihåg om jag talat om det för honom. Tänk om jag kunde sagt nej, om jag varit mer bestämd. Men jag var en ynklig liten fegis som inte kunde säga nej, och nu är vi i det här. Älskar honom, vill honom väl, önskar jag kunde göra något. Levt för honom hela hans liv, gjort allt även om en del saker blev väldigt fel. Han har Asperger och panikångest och så ska han sitta nu och vänta på det här beskedet. Jag vill göra något, få höra något som kan ge någon glimt av ljusning. Känner mig desperat och ber om hoppfulla ord och erfarenheter om någon har.

@ känner igen mig på pricken! Har äntligen lämnat, hoppas att mitt gamla jag kommer fram igen. Kram

@Snälla ni
Hej. Berätta gärna mer om din situation. 💕

Hej Snälla ni, varmt välkommen till forum för anhöriga!
Du har hittat hit och startat två trådar som beskriver att någon som är dig väldigt nära dricker alkohol på ett sätt som oroar dig. Otroligt mycket skriver du att han dricker. Sådant är minst sagt besvärligt att se och en kan känna att en vill tvinga in någon till hjälp, fast det är personen själv som först behöver ta emot den.
Fint att du vänder dig utåt för stöd i detta, många gånger behövs det för att få ventilera och veta att inte är ensam i detta. Kanske har du sett att vi har ett självhjälpsprogram också på vår sida, vet inte om det kan vara något för dig: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet

Vill också nämna att ibland kan det ta lite tid innan en får svar i sin tråd och det kan vara bra att skriva flera gånger för att en tråd ska få fart.

Igen, varmt välkommen hit!

Varma hälsningar,
Rosette
Anhörigstödet

@Haga
Jaa ... Man försöker kanske med allt, säger man sökt hjälp för att komma bort från tjat. På något sätt kan jag förstå tänket att byta kompiskrets som så att säga kör på i samma bana. 😔
Ledsamt och tragiskt att dricka bort så mycket i ens liv.
Jag har sällan hört att jag ska fara åt helvete, dock att jag är en helvetes tråkmåns ... Givet att jag inte dricker mig berusad med en som har alkoholbekymmer.

@LitenSkär om barnen inte fanns med i bilden hade jag stuckit för flera år sedan, helt klart! Men vill göra det rätta och finnas där för barnen, jag har alltid sett det som att så länge jag är där kan jag skydda dem. Men nu börjar jag fundera på om det verkligen är sant. Jag är den som är problemet och som hans ilska riktas mot när han dricker, det kan vara allt från något som hände för 20 år sedan till att där är för mycket mat i kylen, det finns alltid något att bli arg på över mig. Om jag inte finns där kanske han kan hitta sin egen väg, och barnen slipper se hans utfall. Sen finns alltid risken att han hittar någon annan att lägga ilskan på, och rädslan är att det blir barnen.
Jag har alltid fått höra att han är sjuk och han behöver hjälp, jag ska finnas där och ha förståelse. Men hur mycket elaka ord ska man behöva ta? Hur många gånger ska han slå i sönder saker innan man börjar tänka på sig själv? Som han själv säger händer hans stora utfall "bara" ca en gång om året, men det han inte förstår är att efterskalven hos mig och barnen sitter kvar länge. Minnena finns där och det räcker att han dricker lite så kommer rädslan upp att det ska hända igen, när han dricker försöker jag ta mig hemifrån med barnen eller hålla de underhållna för att inte märka något. Men de gånger han väljer att vara med oss och säger sina idiotiska kommentarer sitter jag och skakar konstant. Och då menar jag skakar, hela kroppen, och jag kämpar för att inte visa det. Jag känner mig så färdig med det, det enda svåra är att ta steget nu. Säga att man vill separera, bo kvar till huset är sålt? hur kommer han reagera, kommer han göra det till ett helvete för oss. Helst hade jag bara velat säga det och ta våra saker och flytta direkt till en lägenhet, men det går tyvärr inte så lätt.
Igår skrev han ett sms till mig på jobb och jag blev genast misstänksam, sjukt att det räcker med sättet han skriver på för att jag ska märka det, och mycket riktigt han hade druckit när jag kom hem. Höll sig undan hela kvällen men under natten satt han och lekte med hunden och fick den att börja skälla och jag låg bara vaken och tänkte men för fan, barnen sover! men snälla kom inte upp till mig!
Det tar på en också, jag har ett jobb som kräver mycket (men älskar det vilket också är en bra paus i allt), jag är själv med att ta hand om barnen och huset och trädgården. Att man sen inte får sova i heller för man ligger orolig över om han kommer komma upp och börja bråka eller vad han ska ha för sig, jag är så trött på allt!
Det är så skönt att läsa det du skriver och dina erfarenheter, det är svårt för någon som aldrig varit i situationen att förstå hur det är. Alla säger att man bara ska lämna, men man är så sönder manipulerad och splittrad i sina tankar. Men det jag vet är att jag vill inte dö och aldrig fått leva ett liv utan ångesten som sakta kväver en, en ångest som inte är pga av mig själv utan en annan person, som jag vet jag inte kommer ha om jag blir fri.

Hur har det gått med anmälan, har de kontaktat honom än?

@Tröttiz Ja sorgen över alkoholens kraft i ett missbruk är stor (bra formulerat).

Jag är inte ensam om att säga ifrån men hon bryter med alla andra som gör det. Hon "erkände" problemet för några veckor sen till familj, släkt och vänner. Dom allra flesta sa till henne att dom sett detta tidigare, rekommenderade att hon skulle söka hjälp och sluta dricka helt. Hon hävdar då till dessa att hon sökt hjälp (detta är inte sant), att hon nu bara dricker lite grann på fest så är ingen fara. Är vad jag vet två vänner som då sa att dom inte tror henne, att det låter som alkoholen som talar och att många innan henne kört med exakt samma ursäkter. Det enda det lett till är att hon skurit av dom, bett dom fara åt H-vete osv osv (ja du kan säkert den sången).

Bara dom senaste 3-5 månaderna har hon "bytt" ut vänner, har skaffat sig en ny krets som hon kan dricka med och som inte ifrågasätter ännu, eller så är dom i samma sits jag vet inte. Hennes "egna" familj har alltid brottats med missbruk tidigare och är sjukt nog dom som stöttar henne mest i att hon klarar av att dricka. Hon har alltid vart "guldbarnet" som haft jobb, boende, skött sig (utåt) osv. Med allt detta så går det väldigt enkelt för henne att hitta "medhjälpare" i missbruket som inte ifrågasätter och välja bort dom som är jobbiga. Hon har dock aldrig vart så illa som senaste året med fängelsedomar, rattfylla, fyllecell, pengar, fått sparken osv. Hon är smart i grunden och vet att allting rasar ordentligt runt henne, men ändå bara fortsätter hon. Man förvånas....

@Qiwi jag blir så glad att höra att du tar dina steg framåt mot att stå på dig och se verkligheten för vad den är. Jag tycker det låter som en jättebra idé att skriva ner alla dina upplevelser. Skriv en dagbok. Prata med någon du känner dig trygg med. Ju mer du pratar om det, tar ut det i ljuset liksom, ju lättare blir det att se det galna i situationen.
Hans reaktion som du berättar om, att han hotar med att säga till barnen ”hur det är” är ju både en fruktansvärd sak att säga både mot dig och mot barnen. Han drar ju in dem mellan er som en sköld. Väldigt empatibefriat. Inte okej.
Stå på dig! Som du säger, du förtjänar bättre. Du förtjänar ett bra liv. Dina barn också.
Och han måste börja ta ansvar för sitt drickande och konsekvenserna därav. Han har en lång väg framför sig och en separation kan ju också bli en chans för honom att ta tag i det ordentligt. Du är inte där och parerar och hjälper och om han vill att barnen ska VILJA vara med honom så måste han anstränga sig. För efter en separation är det inte givet längre.

Om barnen inte fanns med i bilden,
Skulle du ändå stannat då i den här relationen?

För mig vart svaret att jag skulle gått för länge sen. Då blev det uppenbart för mig att det inte längre fanns något kvar att kämpa för mellan oss så blev det lite lättre att ta nästa steg.

Det känns bra att kunna vara till hjälp Qiwi.
Det är inte alltid givet att en separation är rätt väg, men det måste finnas gränser på hur mycket man kan stå ut med innan nog får vara nog. Nuförtiden är en relation tack och lov inte helig och obrytbar längre. Vi värdesätter ett gott liv också. Och när man försökt med allt och behandlas så illa som du görs så känns det rimligt att säga stop.

När man är mitt i det så ser man inte fullt hur läget faktiskt är. Jag trodde jag såg allt tydligt men det var först när jag kom ur det och några veckor in i livet i min mya lägenhet som jag kände skillnaden i kroppen. Den där konstanta anspänningen. De där gamla oroliga beteendena som jag hade. Allt var borta. Jag märkte inte att de fanns där när jag var mitt i allt kaos. Med lättnaden som släppte när jag var ur det var nog den mest mäekbara förbättringen. Aldrig i livet stt jag skulle byta bort det lugnet nu.
Även om det fortfarande finns problem. Var annan vecka har jag i alla fall ett paradis. Och det är inte heller nödvändigtvis så att det är kris och kaos varje vecka barnen är med sin pappa. Den mesta tiden är ju faktiskt bra nu.
Bara vi lyckas ta oss över den här sprickan som kom.

@Haga
Jag känner mycket avsky över beteende men även en sorg över kraften i alkohol.

Och jo, håller med, då man är inne i något ser man inte klart. Det är först då man fått lite distans ser i backspegeln hur allt varit. Helgalet...
Verkar som att du är ensam om att säga ifrån gällande alkoholbruket, att de andra kör enligt hennes "önskemål". Det hjälper ju inte till. Hoppas någon annan också inser allvaret och hon möter på motstånd på flera plan.

@Haga Jag förstår, du verkar ha koll på dina gränser och hängde inte med att ni har barn i hop. Det måste vara oerhört svårt, man vill ju som du skriver att barnet ska få en frisk relation till den andra föräldern. Jag förvånas så ofta att min fd man inte valde åtminstone sitt barn före alkoholen men nej, det gjorde han inte. Tragiskt, svårt och sorligt.
Du måste ju på så sätt involvera mamman ... Och vara filtret för ditt barn. Det kostar i energi. Varma tankar till dig!

Läser lite och och visst är det så att alla dricker pä en söndag förmiddag eller? Ursäkterna och uppfinningsrikedomen är oändlig och ibland även kul, som mannen som sa att han blivit lurad på systembolaget när han skulle köpa alkoholfritt. En annan man satt och gjorde skåror i tabletter inför semesterresan för så såg antabus ut och lugnade (lurade) på så sätt sina anhöriga. Bra du fokusera på dig själv det enda du kan förändra. Bra att även försöka finnas där som vän så länge du inte far illa av det. Ingen väljer alkoholrn utan man har helt enkelt inte hittat någon annan lösning på sina problem år min åsikt.

@LitenSkär det kändes så skönt att läsa ditt svar att trots allt har det varit värt det, det betydde så otroligt mycket för mig! Det kändes som en sten försvann från min axlar och vägen mot att lämna honom blev lite klarare.
Så starkt av dig att anmäla! Du gör ju det som är bäst för barnen! Men varför har man den skuldkänslan gentemot dem?? De behandlar en som skit och sedan vill man själv inte göra det värre för dem.
Mannen drack förra helgen och blev arg som vanligt och sa själv att vi borde separera och min första tanka var "Ja!!!" men sedan kom det, hans anklagelser om att allt var mitt fel, hans drickande är inte problemet utan mitt beteende. Han kommer berätta för barnen hur det är och förklara för dem hur mycket jag ljuger. Och hela jag kände hur jag föll ihop, matt och trött. Och man går tillbaka till att försöka hålla ihop, orkar inte bråka och få mer skit kastat på sig, för hur det än är får han alltid mig att tro att det är mitt fel där och då.
Han har inte druckit sedan dess (enligt honom, inget jag märkt men sett någon ölburk här och var) och man märker hur han anstränger sig att vara med barnen, ha en perfekt vardag. Vilket får mig att känna mig ännu mindre, för barnen ser lyckliga ut och allt flyter på.
Skillnaden jag känner denna gång är att jag försöker hålla kvar i de känslorna som kommer när han dricker, försöker inte trycka ner dem och gömma dem som jag brukar för att orka gå vidare. Jag känner hela tiden en liten ångest i mig som vill bli fri. Jag börjar inse att jag är värd ett annat liv, att jag måste ta steget oavsett, barnen kommer förhoppningsvis se det själva och förstå varför jag valde att lämna. Men att det ska vara så svårt! Hur man kan känna att man mår så dåligt och att detta inte är hur det ska vara i en relation, men samtidigt tynga ner sig själv med hans ord om att det är ens eget fel, det är jag som orsakar hans drickande. Det känns som en oändlig historia i huvudet som går upp och ner, men jag känner ändå en liten vinst att jag nu behåller känslan och minnena framme hur det är. Och hoppas verkligen att detta är min start att komma ifrån det. Jag känner att jag alltid förträngt allt som hänt för att orka gå vidare, men börjar fundera på om jag ska ta fram dessa minnen och förstå att de är riktiga och att de har hänt och hur sjukt det är. Kanske skriva ner allt för att påminna mig själv om allt som hänt, för att inte kunna trycka undan det..
Jag hoppas du får hjälp av socialen och håller dig stark oavsett hans beteende, du är en otroligt stark kvinna och förebild och du gör rätt!

@Tröttiz ja det där med att saker "inte" hänt eller att alla andra hittar på är ju en skrämmande förnekelse...

Vi har inte bott ihop på över ett år och jag har fått ordentligt med perspektiv under det året. Vi har vart särbos (var tanken) men jag har ju under detta året sett och hört såna sjuka saker från henne så finns inte en chans att det skulle fungera. Är lite lustigt hur man kan gå från att i stort sett vara beroende av en person som man älskar till att känna mer och mer avsky rent ut sagt för beteendet hon har. När man var mitt uppe i "kaoset" så såg man det inte, man tvivlade på sig själv, "är det verkligen så farligt", "hon dricker ju bara ibland" osv osv... Jag skrev dagbok, året som särbos så kom jag på henne med i stort sett "blackout" fyllor 47 gånger ensam då hon gömde sig och satt och drack. Problemet är att jag inte ens letade efter att komma på det, hon ringer, börjar bråka, åker i fyllecell, kör på fyllan osv som gjort att jag fått reda på alla gånger. Var med den insikten man började granska vad som egentligen hände under åren vi levde under samma tak ihop. Hur det i stort sett varje dag dracks någonting, alkohol som försvann, tomma flaskor dök upp, hon försvann några dagar här och var osv osv... Man ser det inte när man lever i det, men med lite avstånd så växer bilden fram otroligt tydligt.

Funderar på om man ska skriva en "citat-bok" kring allt man fått höra, kan va rätt spännande läsning för eftervärlden.

Även om jag inte är "direkt" drabbad i dagsläget så tar det ändå på krafterna. Kommer försöka finnas där för henne såklart som en vän, dock aldrig förneka eller glorifiera hennes missbruk så som hon försöker göra. Kanske kan det bidra med nåt positivt i hennes liv och kanske kan hon bli fri från alkoholen vem vet. Tills dess är det väldigt betryggande att höra att det finns fler som upplevt/upplever samma sak ;-)

@EsterHanna Jag är helt med på att hoppa av "cirkusen". Har ärligt talat gjort det också och detta tar inte upp allt för mkt energi. Jag är kvar då det är mamman till mitt barn, vill att det ska gå bra för henne helt enkelt. Ju bättre det går för henne (eller ju mindre dåligt kanske är mer rätt) desto lättare och bättre blir min och barnets tillvaro. Har alltså inget större syfte att ta samtalen eller försöka resonera med henne än att jag önskar hon ser det uppenbara i allting och faktiskt tar sig i kragen. Hon är duktig på att omge sig med människor som aldrig någonsin skulle säga till henne att sluta med alkoholen eller börja förändra sitt liv och någonstans så går nog orden in som jag säger då hon fortsätter bli arg och upprörd över det.

Är som sagt störande att hon svänger sådant och ena stunden är jag hennes bästa vän å hon vet om allt hon gjort och är ledsen. Nästa stund så är jag djävulen själv och ska inte berätta för henne om hon dricker eller inte då hon ju har koll på allting... Men kommer aldrig låta det bli mer än ett störande moment, hon är sitt eget problem å ingen annans. Är hon nykter och sköter vårt barn så kommer dom ha kontakt precis så mkt som hon önskar, missköter hon det så vet hon vad som gäller.

@Haga Ja, det kan du skriva upp! Och när jag inte trodde det kunde bli värre så blev det stråt vassare. Detta som du beskriver kan eskalera det vet både du och jag.
När jag skrev här inne frågade folk mig varför jag fortfarande tillät mig att utsättas för dessa samtal. Med all förståelse och all värme frågar jag nu dig detsamma?
Vad vill du ha för bevis tex att kompisen inte är där? Varför finns du som samtalspartner till en onykter människa som gapar och skriker? Osv osv.

Det tog och tar tid för mig att förstå att det var just den dansen jag var tvungen att hoppa av. Den tog för mycket kraft och jag har faktiskt ingen skyldighet att vara slasktratt för någons val.
Hur ser du på det?

@Haga
Oj gudars sådan cirkus. Beklagar att du är i allt detta.

Hon verkar verkligen djupt nere och då tror jag inte på vettiga resonemang av henne och att det inte går att tala förnuft med henne.

En nykter alkoholist sade till mig en gång då jag för mitt liv inte kunde förstå mig på min (dåvarande) pojkvän och mådde dåligt över det. Att jag inte kan förstå mig på en beroendeperson utan tänk på mig själv. Fokusera på mig och vad som ska prioriteras och är viktigast just nu - för mig. Att man inte fastnar i det där att man vill fatta sig på den andra liksom. Hm kanske flummigt, men kanske du förstår lite. Börjar bli trött ..
För din del gäller det ju att se till barnbiten kan jag tänka, barn finns bäl med, hur eventuellt lösa vissa saker där?

Jag har hört allt möjligt, jag har kontroll, jag har varit utan så länge så jag kan dricka , utskällningar och lovord. 🤯
I ett skede fick jag höra att det som hänt inte hade hänt ... "Överanalyseringar" av mig bara, mycket tror jag pga förnekelse. Men att höra sånt gjorde att jag själv började vackla. Låt dig inte manipuleras. Du tänker klart. Kanske jag levde i kaos för länge och blev i det närmaste utbränd.. vet inte men jag fick totalspader.

Lätt ibland, går till mig själv, att höja rösten men försök att inte låta dig tappa humöret. Det löser inget.

Man kan inte förändra någon annan och vad de gör men ens egna handlingar för vad man mäktar med. Sätt gränser vid behov, t ex blir telefonsamtal alltför jobbiga säg till att ringa nykter både verbalt och skriftligt vid risk för minnesluckor.
Kram. 💕

@EsterHanna
Håller med Li-lo, Tack för att DU finns.
Ja, du är över en tröskel nu. Du har haft en lång resa. Lev ditt eget liv nu, gör vad som gör dig gott och ger glädje.
På dina villkor. Om det är något du gillar att göra, men inte gjort på länge - boka in det.
Kram. 💜

Tack för att du finns @EsterHanna

Du är en av dem som gör detta forum. En av dem som ger och tar emot utifrån viljan att vilja väl.

Allt gott till dig,
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vill varna dig. Är en äldre kvinna som levat i helvetesdansen som särbo sambo en kort period sen särbo igen. Har varit förälskad i denna snälla man men med åren fått mer o mer oro och negativa känslor. Har gått igenom alla faser som ni beskriver här. Nu får jag följa honom för utredning av demens. Jag har undrat många gånger vad det är för fel på mig som varit i detta så länge och hoppats på en förändring.
Han ljuger fortfarande för mig.
Jag tror inte man kan sluta dricka så länge man ljuger.
Var rädd om dig.

@TappadIgen Tack för ditt svar. Ja, han har förstått nu och självbevarelsedriften sätter väl in. Total stopp på alkohol sedan en månad tillbaka och nu även helt stopp på Citodonen. Tycker och hoppas på att levervärdena kan gå ner. Ärrbildningen, cirrosen, finns väl kvar ja, bara hoppas att det inte gått för långt, det är min största rädsla. Han är trött men det låga blodvärdet och även lågt kalium ger ju trötthet. Hoppas nu att han går med på alla undersökningar som krävs och sen får den behandling som behövs. Så jobbigt att vänta och tänka alldeles för mycket. Jag kommer att skriva här sedan, hoppas det kan bli något positivt.

@te Tack för ditt svar. Din inställning till anhöriga och medberoende var bra för mig att läsa. Jag tycker ju att jag gjort så många fel som är en stor del i att han har fått alkoholskador. Det är som du skriver kärlek fast det blir fel. Men precis som du skriver så är det just det där att vara behövd och det har verkligen varit min livsuppgift att ge honom allt han behöver och som gör honom nöjd. Jag hoppas nu bara att det går att göra något åt hans sjukdomsbild, det är så skrämmande med de höga värdena. Dessutom lågt blodvärde/järn och lågt kalium. Rädd för svaren vi får på lasarettet men måste ju göras.