Senaste kommentarerna i forumet

@gros19 Hej och tack för ditt svar. Det är inte lätt med denna tunga skuldkänsla. Och rädslan att förlora honom äter upp mig varje stund. Nu ska han i alla fall läggas in på lasarettet, han vill det själv. Det är bra men samtidigt är jag så rädd när han är någonstans där jag inte har kontroll, livrädd att telefonen ska ringa och något är fel. Men den rädslan går jag med nästan konstant. Jag funderar på alanon, ska kolla vad som finns här där jag bor. Han har Asperger också och panikångest, vet hur det var när han låg inne förra gången, jag fick vara med på alla undersökningar m m. Jag behöver någon, har inga syskon och min sambo håller sig liksom utanför det hela så Alanon kanske är ett bra ställe att vända sig till. Försöker hålla mig lugn för hans skull men ångesten och rädslan jag känner är så jobbig. Hopp är vad jag vill ha, så rädd för vad ultraljudet ska visa och vad läkaren ska säga sen. Men är väl bara att gå igenom det, bara det finns hopp.

Du undrar om du ska våga hoppas på att det går bra för din son. Du hoppas nog vare sig du vill det eller inte. Det är ju ditt barn. Upplever att vi anhöriga tror vi kan skydda oss från besvikelser genom att inte hoppas. Funkar inte enligt mig.

Det är illa nu för din son och skuldkänslor hjälper varken dig eller honom. Om du känner behov av att prata om det du gjort och inte gjort är mitt råd sök professionell hjälp eller kanske någon alanongrupp där du kan känna trygghet. Att ta tag i egna problem gynnar din son.

Din son verkar ha insett allvaret och du kan inte påverka situationen. Försök ha det så bra det går tillsammans. Var i den situationen att jag riskerade att mista min son och jag tänkte då att vi har i alla fall haft en väldigt fin sista tid. Det var den trösten som fanns det enda som betydde något, men han återhämtar sig lite i taget och idag känner jag hopp.

Så underbart att du är på andra sidan! Nu vänder det! 🤗

@mamma-julia
Hej!
Jag är i början av mitt tillfrisknande från alkoholism och nu när jag funderar och inventerar mitt liv upptäcker jag har några av min närstående varit medberoende. Jag har aldrig tänkt på dem som svaga, har alltid sett att det var deras kärlek till mig som möjliggjorde mycket av mina dåliga val. Även när jag var som sjukast såg jag det som kärlek. Mina närstående vittnar om att det också gav dem en djup känsla av att vara behövda av mig, en 24/7 livsuppgift, en del av deras identitet. Som om allt annat kändes grått i livet kunde de i alla fall säga till sig själva att de inte svek mig. Nu i efterhand förstår vi alla att det var precis tvärtom. Deras resa under mitt tillfrisknande är i många stycken faktiskt svårare än min. All respekt och kärlek till dig! ❤️
PS Det positiva är att din son fortfarande lever och att både beroende och medberoende går att behandla. Hoppas det är något ni kan göra tillsammans. 🙏🏻

@mamma-julia Jag har full förståelse för att du bara vill din son väl och att det kan vara så oerhört svårt att vara medberoende.

När det kommer till leverskador så låter det ju oroväckande med det du beskriver. Med det sagt så är alla väldigt individuella. Jag har skrivit om det lite tidigare, bland annat i mina egna trådar, att det finns en del solskenshistorier när det kommer till begynnande leverskador och att återhämta sig. Dock är det ju så att det alla solskenshistorier har gemensamt är att de slutade dricka. Ärrbildningen kommer ju alltid att vara kvar, men det finns ju de som hämtar sig tillräckligt att de kan leva resten av livet och till slut dö med och inte av leversjukdom. Men samtidigt låter det ju på det som du beskriver att om det inte blir ett alkoholstopp nu så är det bara en tidsfråga. Så jag hoppas verkligen att han har förstått allvaret denna gång, men det låter ju som att han har gjort det.

Har skrivit här förut, känns bra att kunna skriva av sig sin oro för människor som förstår. Min son, nu 45 år, har missbrukat alkohol många många år. För några år sedan hade han leversvikt och man konstaterade även början på levercirros samt bråck i matstrupen. Han var nykter länge men sen tillät han sig att dricka ibland, och ibland blev till månader i taget. Nu var han och tog prover och levervärdena var höga, GT var 18 och ska vara under 3 samt lågt blodvärde. Han har haft blödningar från magen tidigare. Som mamma blir man ju livrädd även om jag varit medberoende så länge så det blivit en livsstil. Har tappat bort mig själv och mitt liv nästan helt, är 68 år och börjar bli något sliten. Han är remitterad till medicinmottagningen och till ultraljud lever och gallvägar. Jag är så rädd att det gått för långt och känner mig så fylld av ångest för det. Jag kan bara hoppas att levervärdena går tillbaka, han har varit helt nykter en månad och nu säger han själv att han inte har något annat val än att fortsätta vara nykter. Han har även fått utskrivet Citodon i flera år och det är ju inte heller bra men nu är det helt stopp på att få recept på det, när läkaren såg provsvaren drog han in Citodonen omedelbart. Min son säger att det känns som en lättnad att slippa jaga efter alkohol och tabletter men är så klart orolig för abstinensen av Citodonen nu. Alkoholabstinensen kände han inte av när han slutade denna gång. Jag får säga att jag har dåligt samvete för min medverkan till allt det här, i mitt medberoende har jag blundat och hjälpt till. Det känns för bedrövligt att jag varit så svag. Jag vill nu bara att han blir bättre, vågar man hoppas på det? Hoppas någon vill skriva till mig så jag kanske kan få känna en gnutta hopp i alla fall.

Jag är skild, JAG ÄR SKILD!! IDAG!
Väntat i 10 månader på det. Blandade känslor, grät i bilen på väg hem från jobbet. Jag fick mail med domen, gick igenom idag. En sorg. Kan sakna. Finns inte mer. Borta. " Jag sörjer honom som han vore död" säger min mamma.
Mannen har trillat från tak och krossat foten. Påverkad såklart. Väntar på nästa "grova rattfylla-dom" så fängelsedomen förlängs nog. Jag har blockat sedan 5 dagar tillbaka. Nu när foten är sönder kan han inte komma hit, jag tänker inte blocka av nu. Orkar inte mer. Orkar inte höra hans sorg och självförakt, inte hans förtvivlan när han är så pass nykter. Inte hans ord när han är full.

Jag är fri. Varit medlem här 1 år och 8 månader. Ni , mina vänner-ni har följt mig på hela resan. Från de första frågorna: Är jag för mycket som inte pallar det här? Hur ska jag bevisa för honom att han dricker?

Herregud, inte konstigt man är helt slut!

Tack för alla svar! Tack för ert stöd!! Tack för att denna sidan finns!!!
Känns som jag är över världens största tröskel. Men en sorg kom över mig, som en dimma. Den får vara där ett tag men sen kommer jag kliva vidare!
Kramar till Er alla!!!!

❤️@Åsa M

@jojo301 Jag vill inte kapa någon tråd, det är första gången jag skriver här, men du uttrycker så bra det jag känner just nu, vanmakten, hjälplösheten, tvivlet, logiken vs hjärtat. Hoppet… hoppet att de ska inse, hoppet att det aldrig händer igen, hur tacklar man det?
Vill bara säga tack
Jag förstår att jag, att vi inte är ensamma även om jag önskar att ingen annan skulle få uppleva det här bergochdalbanan

Jag har levt med min man i 21 år och vi har två barn tillsammans ”jag har också 2 sen innan” men när vi träffades så tränade han otroligt mycket med olika sporter, så snygg o snäll, ödmjuk, god lyssnare. Ja allt det goda, men ganska snabbt såg jag ju att det vart mycket dricka någon gång på helgen, varje helg, så han stupade, kunde inte ens gå, jag fick hjälpa till oftast och jag är inte så lång men han är det dubbla för mig. Jag hade mina känningar o aningar om att det vart mycket dricka när han typ fick dricka. ”Jag hade en pappa som var alkoholist och kände igen beteendet” jag själv dricker lagom 2 ggr om året ca pga det” men vilket fall, sen slutade han med en sport eftersom ett knä fallerade, men han gjorde många andra. Vi fick vårt första barn. Jag själv tyckte min man började dricka minst 2 dagar i veckan också med att dricka så klockorna stannade. Fick bädda på golvet ofta. Jag konfronterade bör han var nykter, men då var det fel på mig istället och hittade på saker som jag gjorde att jag inte var bättre än han. Mitt självförtroende började sjunka, jag hade tre barn o ta hand om eftersom jag hade två innan. Jag sa ofta att jag inte mådde bra av hans drickande och då sa han att om jag inte mådde bra så kunde jag lämna honom. Men eftersom självförtroendet inte var bra, så vart jag osäker o kände att jag inte klarar mig själv med tre barn. Blev kvar. Vi fick efter 5 år det andra barnet. Så fyra barn o självförtroende på 0 så har detta eskalerat o nu när vi sålt hus o flyttat till lgh, 2 barn utflugna o två stora barn hemma. Men det har blivit de senaste 12 åren att han gömmer öl o vin o dricker upp till 5 dagar i veckan. Jag konfronterar, o han nekar, o när jag visar bevisen så är det mig det är fel på, när han blir full så kastar han skit o grova ord på mig, jag kastar tillbaka, tror jag är stark att jag vågar säga något tillbaka, men jag är orolig, ledsen, arg, besviken, alla känslor på honom, samtidigt som jag tror att jag har känslor för honom, men jag vet inte, ärligt talat. Han var borta 1 vecka nyligen, och jag har aldrig känt mig så avslappnad, mått superbra. Han gömmer öl i väskor nere i förrådet, går ofta ut med sopor, jag har konfronterat, o han vet inte att jag hittat även här att han gömmer alkohol, han har lovat mig att han slutat med det, så jag har tyvärr ingen tillit till honom längre. Vi har inte ens nära ”umgänge” med varandra, sen säkert 12 år. Han luktar alltid alkohol o är trött o jag har tröttnat. Men ändå är jag så jäkla osäker med om jag klarar mig själv ekonomiskt, ”har jobb” men kommer inte kunna unna mig själv saker att göra. Lång historia kort. Saknar tillit😢 när han är nykter är han super pappa o trevlig o mån om att jag får göra saker om jag vill. Men räcker det när han alltid ljuger om alkoholen, men ljuger han om något mer?? Ingen aning🤔😢

Helt rätt av dig att göra orosanmälan. Och det är verkligen inte du som "saboterar". Han har en sjukdom som går att behandla, och som går ut över andra än honom själv. Det är bara naturligt att ta hjälp utanför familjen. För barnen skull, om inte annat, men även för din egen, och i slutändan också för hans. Så många liv förstörs av alkohol. Det är så fruktansvärt onödigt.

Idag gjorde jag en orosanmälan. Även om jag visste att jag behövde det så var det svårt. Pappan sa tillsut att hsn inte skulle klara det att sitta i rummet med mig.
Han bad så mycket om ursäkt för allt och försäkrade mig att jag inte behöver vara orolig längre. Han tar min oro på största allvar.
Han sa allt jag ville höra. Problemet är bara att jag inte tror på honom. Att han säger allt detta nu känns mer som en sätt att försöka stoppa mig från att göra en orosanmälan. Han säger det han vet att jag vill höra. Så har det varit tidigare också men sen har det visat aig att han inte alls tyckte så eller gjort det som lovades. Fötroendet är förbrukat och det är så jäkla sorgligt.
Samtidigt som jag könde att jag behövde göra anmälan, för att någon ska få insyn, så kände jag mig så himla dum. Som att jag sviker honom och saboterar. Om det nu går utför för honom så kommer jag få skulden för det. För att jag anmälde honom, fast det nu (enligt honom) går hur bra som helst.
Socialen bekräftade att det var jättebra att jag ringde och att jag har ett ansvar som förälder stt göra det. Så nu väntar jag på att de ska ringa honom och att helvetet börjar.

@Tofu på besök
Och detta med att hitta anledningar för att legitimera det liksom. Fint/dåligt väder, glad/ledsen, ont i foten, det är helg ... Kanske inte riktigt det det handlar om.. 🙄

@Tröttiz Hej! Gillar verkligen resonemanget att bevisen mer blir som statistik för dig själv. Kan bara hålla med men har nog inte hittat orden för det. Har 2 år av dagböcker skrivit, sista året har jag 47ggr setat och ihop med henne där hon supit sig så full så hon inte minns nåt. Är oräkneliga rader skrivna, oräkneliga flaskor hittade, polis med mera med mera i allt detta men ändå så är "problemet" enligt henne inte så farligt å hon ska nog få kontroll som du skriver. Är kanske bättre att se att allt det är mitt sätt att veta, å statistik för just mig själv att se då hon ändå aldrig kommer se det.

Jag låter henne köra sitt race nu med att berätta "sin" version av det, hon erkänner ju i alla fall ett problem å det är ju en framgång.

@Tofu på besök, Är lite så jag resonerar också. Jag tror inte på att "spela med", men ser heller ingen vinning för någon i att eventuellt säga till henne att hon berättar långt ifrån hela sanningen. Nånstans vill jag ju tro att hon faktiskt vet om att hon förskönar saker, eller det kanske hon inte gör?

Tänker inte göra en grej av det dock då jag är trött på att gång på gång bevisa saker för någon som inte vill se det. Sen är ju den stora frågan om hon någonsin hade berättat det om jag inte "pushat" henne till det. Ska man då sluta "pusha" och vara den jobbiga nu när hon äntligen börjar gå framåt. Förstår att man inte ska agera "dömmande" även om jag nog gör det ibland. Är en svår balansgång och jag gläds över att hon börjat "erkänna" problemet men blir samtidigt lite rädd över att hon gör det så litet och fortfarande hittar "ursäkter" för att ett glas hit eller dit ska nog va ok.

@selas vilken jobbig situation för oss båda. Jag har också kommit fram till att jag inte kan hjälpa honom, hur mycket jag än försöker, så länge han inte vill. Det jag tycker är jobbigt att handskas med är känslorna av förtvivlan, besvikelse och att vara ständigt orolig för pappa. Just nu är jag föräldraledig, jag behöver ta hand om min son, och inte oroa mig för pappa. Likt förbannat gör jag det. Jag tänker och tänker och tänker. Det gör även mina syskon. Jag tror att min mamma kommer lämna, det är bara en tidsfråga. Men då kommer ju oron för: hur ska han klara sig på egen hand? Dricka kommer han fortsätta med. Jag vet att jag inte kan ta ansvar för han liv och handlingar, samtidigt är det så jäävla svårt att sluta oroa sig o fokusera på annat.

Hur tänker du kring det här med den ständiga oron? Hur ser din kontakt med din pappa ut? Känner du också behov av att ha koll?

@Anche52 hej, tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är så tragiskt alltihop. Att se en person man älskar gå ner sig på det här viset. Jag tänker att det du och dina barn gjorde var det rätta att göra. Flyttade ni isär och att han gick ner sig i samband med det för att sedan bli bättre?

Min pappa har idag suttit hela natten och druckit. Han går och letar alkohol hemma. Han ringde min syster kl 02 inatt och bad om pengar, även min bror ringde han kl 05 för samma sak. Helt snurrig. Nu ligger han o sover. Han har inga pengar nu eftersom han förde över allt till mamma när han fick dom, men istället tar han hennes kort o köper alkohol med. Gömmer i garaget.

Jag har inte haft orken eller viljan att säga upp kontakten med honom. Jag vill ändå kunna ha koll på han och stötta det jag kan om han ex kommer bo ensam när mamma lämnar. Typ handla mat åt honom så man vet att han har, istället för att ge pengar som han ändå köper alkohol för. Men, som du skriver, så kanske han behövde en riktig konsekvens för att förstå allvaret. Jag vet bara inte om jag är stark nog att göra det..

@maleng Hej,
Har levt precis ett sådant liv som du beskriver under drygt 15 års tid med min förra man. Idag finns han inte kvar i livet utan hans dagar slutade efter allt för mycket drickande. Från att ha varit egen företagare under drygt 15 år, dessförinnan högt uppsatt banktjänsteman, slutade tyvärr livet som vi alla befarade. Jag stöttade under många år, men man orkar inte själv att klara av sitt egna arbete som avdelningschef med personalansvar för 20 personer, och sedan en man som prioriterar sitt drickande.
Jag satte ner foten ordentligt tillsammans med våra två barn, idag son 47 år och dotter 43 år. Antingen tar du hjälp och vi stöttar dig fullt ut, annars klipper vi av här och nu. Och det var det bästa vi kunde gjort. Han insåg då att vi menade allvar alla tre som stod honom närmast. Han gick först ner sig ordentligt, men därefter vände det och han fick några bra år tillsammans med sina barn och barnbarn.
Mitt tips; Beslutet är hans att sluta dricka, om han inte gör det, så lämnar vi tyvärr dig, valet är ditt pappa .

@Haga
Hej.
Vill svara utifrån mina egna erfarenheter. Jag har lärt mig att sålla lite i det jag får berättat för mig. Att höra att "jag kan kontrollera" har jag hört, det stämde inte ... Då jag fick "bevis" sade jag inte det alla gånger , blev mera som "statistik " för mig själv. Han visste ju vad jag ansåg.

Samtidigt upplever jag det bra hon börjat prata, men hur mycket insikt hon har i sitt beroende vet man ju inte. Att säga något som indikerar på att man inte tror henne kunde man kanske undvika, då kanske hon sluter sig?
Kram. 🌹

@selas @selas ja, min mamma ät ju som sagt medberoende. Hon säger att hon dricker för att "orka med honom". Nu är hon sjukskriven sedan två veckor tillbaka på grund av allt det här. Hon blev erbjuden psykologsamtal via jobbet men har bara gått på 1 samtal hittills. Hon dricker själv fortsatt varje dag. Pappa har, tro det eller ej, hållt sig från att vara dyngrak i två veckor (typ tagit 2-3 öl) ända fram tills i helgen då ha söp till igen.

Min mamma säger alltid när hon druckit att hon inte orkar med honom, att hon ska lämna, men dagen efter är allt "som vanligt" igen. Hon tar sig inte för någonting. Jag tycker hon dricker bort sin sjukskrivning. Hon pratar på att hon vill tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen på 50 procent. Men jag tror ingen förändring kommer ha skett tills dess. Jag försöker motivera henne att lämna, det gör även alla hennes 4 syskon. Men jag antar att hon måste komma fram till beslutet själv, ingen annan kan ju ta det åt henne. Bara tragiskt att hon är så "tafatt" och inte gör något åt situationen för hon tänker ändå mycket på det här.

@Backen123
Tack för dina ord. 🌹
Sköt om dig. Kram.

Hej Tröttiz. Facit för mig är 1 år efter separation/inlämnade av skilsmässopapperna. Alla dom känslor som du beskriver kommer och som jag ser det nu måste få komma. Nån klok sa eller om det var här någon skrev, att våga vara i känslorna för dom ebbar ut och är en del I läkningsprocessen. Jag trodde aldrig det skulle ebba ut många gånger men för var dag så lyfter man lite på blicken. Jag tänker dagligen/ofta på det som hände och hur det var men det gör inte ont på det viset längre, har tom börjat komma ihåg det fina med lite sorg och vemod men även med en tanke att det var då. Jag tror inte vi är densamma som innan, blir lite skador men kanske hos mig ett lugn och en ödmjukhet för det vi har kvar. Stor kram till dig och kämpa vidare

Kört fast ... Vad göra med alla känslor som emellanåt ploppar upp? ilska, sorg, oro, frustration m.m. Blir galen.
Det går bra, jag gör betydelsefulla saker för mig men sedan är det liksom mitt i allt stopp och jag översköljs av allt möjligt i känsloväg. Var ju länge sen vi bröt ... 😔 När ska det släppa.
Kram på er därute. 🌹

@Qiwi, allt du beskrev som du vill kunna ha, alla drömmar du har om hur ditt liv borde vara, precis så kan det vara när du är ute på andra sidan. För mig blev det så. Först då märkte jag av att den där dagliga oron och spänningen inte fanns där längre. För första gången på flera år hade jag ett lugn inom mig. Och mitt hem är min fridfulla plats där han inte får vara. Som någon här sa längre upp, att oavsett hur och när barnen är med honom, så kan du garantera barnen en trygg lugn plats när de är med dig.
Och i ditt fall, med allt du berättat om hur ni har det och att socialen redan varit involverade 2 gånger, så finns det faktiskt inget som säger att du måste gå med på att barnen är med pappan 50% av tiden. Du kan börja med att kräva att de ska bo med dig på heltid, men att pappan får umgås med barnen under säkrare former, som ni kan komma överens om. Du har all anledning att oroa dig över att barnen inte får det bra hos pappan. Börja med ett samarbetssamtal, efter att du tagit steget mot att separera. Om han inte går med på dina "krav" som handlar om att se till att barnen är trygga, så kan du anlita en familjerättsjurist. Jag vet att det kan vara energikrävande men det kan också vara helt värt det. Känn inte att du behöver gå med på 50%. Han har ju som du beskriver somnat pga fyllan när han haft barnen. Din oro är legitim. Även om socialen inte vill hjälpa (vilket är ju helt absurt!!) så kan en familjerättsjurist ha en helt annan uppfattning och perspektiv.

Så som han behandlar dig och barnen är inte okej. Du och barnen förtjänar bättre. Det är svårt att ta steget att separera, jag vet, men det låter som att du också nått en gräns. Och du är inte dum som inte redan gjort det.
Man blir så himla manipulerad och förvrängd i huvudet. Helt galna situationer normaliseras och gränserna för vad som är okej förflyttas rejält. Men jag kan lova dig att när du kommer ut på andra sidan av det, och får uppelva allt det där du listade tidigare, så kommer du äntligen känna dig levande igen och så oerhört glad att du tog dig och barnen ur det.
Om dina barn är lite äldre också så får ju faktiskt de också komma till tals. Om de inte vill bo hos pappan så ska de inte behöva göra det, men de sak ha möjlighet att träffa sin pappa. Det är så lagen är skriven. Barnen har rätt till sina föräldrar. Det är inte föräldrarna som har rätt till sina barn. Så han kan inte kräva något alls faktiskt.

Jag ångrar inte en sekund att jag lämnade. Inte en sekund. Även om lögnerna nu fortsätter. Jag tänker att nu, när jag inte finns där som en trygg punkt, när barnen är hos honom, så kan jag göra något. Nu ligger ansvaret på honom att vara en bra pappa och på mig att agera om jag märker att barnen far illa. Jag vet inte än vad som kommer ur denna process men jag kan bara hoppas att det blir något bra.
Pappan ville ha betänketid på om han vill komma till samtalet eller inte. Han har inte hört av sig och imorgon ska barnen till honom. Där känner jag en oro. Samtidigt försöker jag ta det dag för dag nu. Om jag inte får tag på honom imorgon under dagen så får jag nog göra en orosanmälan ändå. jag hoppas ju att det kommer bli ett samtal och att vi ska komma fram till något bra. Om man bortser från att alkoholen har börjar krypa sig tillbaka igen så verkar ju allt allt går hur bra som helst. Han är verkligen en jättebra pappa och barnen älskar honom. Kanske därför att jag blir ännu mer upprörd på att han vågar riskera att ta in alkohol igen i bilden.

Klok lillebror du har! Acceptera inte hot. Avblockera inte. Dra och håll gränsen!