Senaste kommentarerna i forumet

Klok lillebror du har! Acceptera inte hot. Avblockera inte. Dra och håll gränsen!

Du skriver Nordäng mycket tänkvärt och om att känna sina känslor oavsett vad det är för känsla. Känslorna är vägledande tycker jag och förnuftet är rodret sa någon. Det stämmer för mig och vad gör man utan känslorna, hur ska man då veta var man ska ta vägen.

Jag är inte speciellt intresserad av alkoholen däremot sötsaker och dom är verkligen sinnesförändrande. Minns en gång när min son varit försvunnen och när jag efter flera dagar fick kontakt (på hans födelsedag). Vi kom överens om att jag skulle hämta honom och jag väntade i timmar men han dök aldrig upp. Jag mådde fruktansvärt dåligt och på hemvägen köpte jag en påse godis. Efter att jag ätit den mådde jag inte dåligt, mådde inte bra utan jag mådde ingenting och det var väldigt obehagligt. Detta bär jag med mig men har därför inte slutat helt med sötsaker.

Det är väl fint att du inte vill att din mamma ska falla ända ner i avgrunden. Förmodligen kan du hantera det bättre än dina syskon. Vill inte säga att du är stark för det är för mig inget bra ord. Att vara sårbar är att vara stark tycker jag. Lycka till på vägen du valt.

(Fick skapa nytt användarnamn)

Veckorna har gått... Både bra stunder och jobbiga stunder. Känslan av att vara maktlös när det inte blir som man tänker sig. Även andra saker än just som är kopplade till alkoholen (eller är det precis det de är?). Det kan ha varit lugnt ett tag men då kommer det andra saker man funderar på och hur relationen är egentligen. Vi trampar vatten, planerar inte framåt, gör saker på egen hand. Orken finns inte. Sen glimrar det till andra dagar och då känner jag glädje, vill prata framtid och så. Sen ligger det som en påminnelse i huvudet att jag inte ska glömma saker som skett. Tänker och förstår att det inte kan vara så man lever, hela tiden på sin vakt och på helspänn och frågande till om man vet allt eller om sanningen hela tiden är svävande för oss. Jag delar upp det som att jag lever med två personer, men hur man än vänder och vrider på det så är ju en person en person. Med allt vad det innebär. Funderar på hur man verkligen jobbar med sig själv som alla så klokt skriver. Hur man går in på djupet och verkligen vågar se sina egna brister och fel också och verkligen vågar stå kvar i en känsla av vad som är rätt och fel för just mig som människa. Varför tappar man bort sig själv i relationer och blir osäker, när man i andra situationer är bestämd och vet vad man vill? Det är som att jag vill tänka rätt och fel på en logisk nivå mer än på en känslomässig nivå. Hur hamnade man där och hur kommer man ur det och blir mer ärlig mot sig själv...?

@Tröttiz Det förstår jag. Tänk vad tiden går och vad mkt som händer. Känns nu efteråt att jag var gift med en så snäll man som dolde något helt annat. Kramar till dig!

Åh ni fina! Tack gode gud för ni finns.
Inget från Tingsrätten ännu. Väntar och väntar på denna skilsmässa.
Den 24 april var min man i rätten och fick sin fängelsedom för grov rattfylla. I dag slår jag upp lokaltidningen. Rubriken säger att föraren var för full att förhöras. Andra trafikanter hade följt efter bilen och filmat. Polisen kom. Misstänkt för grov rattfylla och olovlig körning. Igen. En vecka efter rättegången.
Är detta ett skämt? Han börjar spam-ringa min dotter, hon får blocka. Pratar med honom kort för tre dagar sedan och ha säger att han kan inte sluta dricka och sen att han sluter om han får komma hem. Mer och mer otrevlig från en desperat man utan självinsikt. Arg på mig. Arg på poliserna. Stackars Sate!
Ja herregud. Hoppas han inte kör ihjäl någon.
Min kloka lillebror tycker precis som du Åsa M att jag ska ansöka om kontaktförbud. Han hotar. " Nej, kommer aldrig låta dig vara i fred", "Vänta ska du få se vad som händer"... "Jag hämtar hunden en dag". osv osv.

Jag blockar honom efter samtalet och har ej blockat av. Nu räcker det. Orkar inte mer. Jag gör som du säger, Självomhändertagande : Mannen med vedspisen och husbilen kommer när det är dax, tills dess tänker jag inte slösa en enda dag på andra människors val som skadar. Slut på det. Finito. Kapitulerar till fullo: Jag kan inte göra något för att hjälpa eller förändra. Nu väljer jag livet. Punkt.
Kramar till er !!!

Måste bara inflika ... så skönt att "fira" denna helg på mina egna villkor. 😊
Sköt om er. 🌹

@EsterHanna
Du har kommit så långt i din resa! Du boar, inreder och skapar ditt hem som du vill ha det. Jag får till mig orden, som acceptans, att det är ett möjligt förhållningssätt till det du inte kan styra, just nu. Du kan få precis det liv som du önskar ha och det är mycket man ska landa i. Mannen vid vedspisen med husvagn kanske är närmare i tid och avstånd än du tror. Om och när du är redo, så finner du honom. Eller så finner han dig. Men först, bara ta hand om dig själv och dottern. Njut av allt fint som ni verkar ha tillsammans. Och lev!
Allt gott!

Hej al3xandra

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Det är en dryg vecka sedan du startade tråden. Du får gärna berätta lite mer om din situation så att vi kan ge dig stöd. Återfall, avbrott i nykterhet är ofta tungt för alla inblandade. Hur mår du idag?

Vi finns här,
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Sisyfos tack så jättemycket för svar/ kommentar. Uppskattar att du tar dig tid.
Bra input till mig, jag fattar att det inte är mitt ansvar men visst är jag en del, i hans liv. Kan se saker bakåt, som jag inte fattat.
Tror att han är rädd att mista mig/ barnen också. Är nog ett jobbigt läge för honom, och jag är klart påverkad med- trött och liksom tom. Men jag hoppas han är redo att ta hjälp och jobba för livet!

@Tofu på besök tack så jättemycket för svar- jag uppskattar verkligen det! Jag tänker också att (vi) han , har en möjlighet att klara detta. Tack för tips om kommunikation. Jag läser Skål ta mig fan just nu och den ger också insikter. Ska be min man läsa den också. Tack än en gång!

Ja du det är en sån stor sorg som bara vi som levt med en beroendesjuk kan veta. Därför vi vet innerst inne att dom är sjuka, så när det vänder och är lugnt några dagar så behöver vi få vila från kaoset och sen rullar det på. I mitt fall så gick jag från chock, ledsen, sårad till att känna avsmak för honom även när han var nykter. Vi har en annan historia, en kortare och det gjorde det lättare att säga nej tack. Jag sa också att det blir vi igen när du tillfrisknat och varit nykter 1år, det blev inte så och det är en sorg i livet, en dröm som sprack. Kämpa på, som sagt din process är igång och ja jag lovar dig att känslan att få komma hem till sitt, där ingen oro, ångest finns är obeskrivligt skönt. En dag i taget och bara du vet hur det ska bli, är du inte mogen nu så kommer det säkert tid sen.

@Åsa M
Jag blev också dumpad av "min".
En del av mig tror det blev så att han inte fick ut något av mig mera, drack mig inte onykter, gav namn åt honom om han ville söka hjälp, jag vred ut och in.
Min största farhåga är att han hittar någon som är lika honom själv, då ligger han nog i graven snart.

@Hallonpaj
Känner igen mig lite ... saknar honom men inte alkoholen och vätskan.
Och kan känna många känslor, bland annat sorg att han lever som han gör men även faktiskt en frustration att bli bortvald, fastän jag samtidigt vet att det är jobbigt att dra sig bort från alkohol.
🌹

Du är inte ensam om att vara i det läge du är nu men det är en hemskt tuff plats.
Alkoholen vinner alltid. Bra att påminna sig om är att det har med hjärnans belöningssystem att göra. Den kick som alkohol ger en beroende hjärna kan inte kemiskt trumfas av den starkaste kärlek.
Lämna! Om hen väljer att bli nykter finns kanske ett liv tillsammans om ett par år igen.
Kraft till dig❤️

Var tänkvärt att läsa, tack🙏

Fina ni!! När jag läser ’gör så att det går över’ rinner tårarna. Att det ska ta så lång tid, först att få mannen ur ens liv och sen ur hjärtat. Jag är färdig med min alkoholist men saknar honom varje dag. Som den han var när det var bra.
Lycka till med inredningen @EsterHanna☀️

Reflektion....
Kanske är jag för första gången i mitt liv helt i kontakt med mig själv, mina känslor och mitt inre. Under hela mitt liv har jag ägnat mig åt andras problem och att försökt läka, hjälpa och förändra dom. Då slipper man vara i kontakt med sig själv. Sen slutade jag med att ägna mig åt andras problem. Då började jag att dricka för mycket. Att dricka för mycket dövar och gör också att man slipper känna fullt ut. Nu har jag inte druckit en droppe på fyra månader och känner massor. Känner mig klar i knoppen och kroppen. Det är inte odelat positivt hela tiden ska ju tilläggas men ändå en skön känsla, en känsla av renhet. När man är ledsen är man ledsen och när man är glad är man glad och man bara ÄR i tillståndet. Håller på att sortera bakåt, får än en gång gå igenom saker. Känner att jag gör det på ett bättre eller kanske annorlunda sätt nu. När det gäller min ursprungliga familj: jag är det enda syskonen av fyra som stöttar min psykiskt sjuka och alkoholiserade mamma. Har haft perioder av ilska riktade mot mina syskon som dumpar saker på mig. Efter det hade jag perioder av förståelse (modell religiös) av att dom har rätt att sätta sina egna gränser precis som jag har rätt att sätta mina. Nu känner jag att bägge tillstånden (både ilska och förståelse) är ganska naturliga och befogade. Man HAR rätt att sätta sina gränser och man HAR rätt att känna sig sviken om man är den enda personen av fyra som lämnar lite plats för sin mamma som inte klarar sig själv. Delar man på jobbet så skapar det gemenskap och en lättare börda att bära tillsammans. Vi har ett samhälle fullt med hjälpinsatser men det funkar tyvärr inte alltid i praktiken. Det förutsätter att man ber om hjälp och tar emot den. Det gör inte min mamma. Och jag vill inte att hon skall falla ända ner i avgrunden. Jag svävar allt längre bort från min ursprungliga familj och allt som varit. Dom som betyder något i ens liv är ju dom som verkligen finns i ens liv. Inte dom som en gång har funnits i ens liv. I många familjer stärks banden av svåra saker. I vår familj är det (tyvärr) motsatsen. Vi har splittrats, vilket är en sorg, och banden mellan oss finns inte längre. Jag har känt att det typ finns osynliga band som binder oss samman, går man för långt bort håller dessa band tillbaka en. Försöker känna och förstå att dessa band faktiskt inte finns. Band mellan människor är något man tillsammans skapar genom handlingar.
En lite summering av hur mitt liv är just nu.

@Azalea TACK för din kommentar! Har inte varit inne här på ett tag! Hoppas allt är bra med dig! Blev glad av att läsa din kommentar! Kram 🥰

@Backen123 vad skönt att du tagit dig ur det, hoppas verkligen du och dina barn mår bättre nu <3 Även om man lämnar så kommer man nog inte ifrån mannen helt, speciellt om man har barn ihop eller om barnen fått en relation till mannen. Men tänker, kan man andas och få lugn och ro så har man kanske mer ork att hantera det och kanske ser tydligare hur fel det är? Hur har det gått för din son?
Ju mer jag pratar med andra desto mer börjar jag drömma om ett liv framåt i tiden, jag hör hur andra har det och hur onormal min tillvaro är och tänker att jag vill också har det, lugnet, livet.
Jag har börjat fundera på hur jag vill leva, detta var inte det liv jag ville ha, så mycket vet jag. Jag går förbi lägenheter och kan se bilder framför mig av mig och barnen, utan oron, slappnar av och kan ha mysigt och roligt. Där man kan äta en måltid, spela ett spel, gå och lägga sig utan oron eller ständiga tanken på om det blir idag han dricker eller kommer det bli bråk. Där jag inte behöver tysta barnen från att säga något som jag vet kommer provisera honom eller väcka honom när han däckat. Det låter kanske inte så mycket men min dröm är att kunna leva ett vanligt liv, kunna äta middag, frukost, umgås och skratta med barnen utan oron, kunna gå till lekplatsen utan att behöva fundera på om han börjar dricka när man är iväg eller om han passar på att åka och handla alkohol. Kunna säga till min familj, kom ni hit nu om ni vill!! Det har jag aldrig kunnat, allt måste planeras.
Jag hoppas barnen ska kunna ha en relation till sin pappa, för han är en bra pappa när han är nykter och orkar vara med dem, men känner inte att han är villig till att bli frisk och då kommer det nog aldrig bli bättre. Kanske om jag kommer ifrån så kan jag andas och ge barnen stunder utan oron.
Nu tycker mannen att det är jag som förstör vårt förhållande, att jag är avvisande mot honom. Förklarat hundra gånger att det är för han dricker och ljuger och varje gång skjuter han mig ifrån sig lite. Men enligt honom är det inte alls pga det utan jag som förstör för att jag utan anledning avisar honom. Så nu känner jag bara, jaha, men nej jag har inte fel för mig! Jag är nog rädd för att han ska skylla allt på mig om jag lämnar, men det är nog oundvikligt. Efter han haft sina perioder och alkoholintaget har toppats, har han alltid fruktansvärd ångest efteråt och då förstår han vad som är fel och hur det påverkar barnen. Men en vecka efter så förstår han inte alls det och nu har han inte druckit på en vecka så då kan jag inte klaga på något. Enligt honom kan jag inte lämna honom för något som hände för 1 år sedan eller att han tog en öl för mycket i helgen, han gjorde ju inget dumt den gången.
Måste besluta mig för vad jag ska göra och ta konsekvenserna och våga stå upp för det jag vill ha..

@Tofu på besök Ja, det tar all ork, när man redan är trött av att sköta allt med hem, skola, barn och jobb samtidigt.
Jag har börjat inse att jag nog inte hjälper honom genom mitt beteende utan snarare underlättar för honom att fortsätta. När han skriker och är arg orkar/vill jag inte ens försvara mig längre för att jag vet att när jag väl pratar emot kommer det eskalera och han slår i sönder saker eller hotar. Jag gör det för att skydda barnen från det men inser att de ser också att det är okej att bete sig som han gör mot en annan människa. Ja, jag behöver nog bolla det med någon.

Åh vad känner med dig, du beskriver det så bra hur det är att leva med en beroendesjuk. Jag har gjort det och lämnat, det tar tid och det gör ont. Du gör helt rätt med att ta reda på allt runt omkring men som du skriver, det kostar för dig och dina barn och ni har hamnat i denna djävulsdans. Han kommer inte börja resan mot tillfrisknande förrän han är redo om någonsin.
Mina råd är, fundera hur du vill leva, om nu inte mannen tar sitt ansvar mot tillfrisknande. Hur vill du bo, hur skulle det bli för dig och barnen. Måla upp en bild och börja drömma, starta en process hos dig själv. Ta kontakt med beroendestöd hos din kommun, i vår kommun har man träffar för anhöriga. Man kan bara sitta och lyssna. Börja klättra, gör saker för dig själv, med barnen. Ta timme out, flytta ut för en period, säg till mannen vi kommer tillbaka när du mår bra igen, börja om. En alkoholterapeut sa, ett års time out utan alkohol för honom, finns kärleken så kommer det bli bra. Det är så ofantligt jobbigt men det kommer hända saker med dig själv. Och skriv här och prata ur dig,som du skrev det kan tom vara skönt för andra som bär på hemligheter. Jag började prata och berätta för barnen, jag har själv en tråd här inne om att berätta för 12 årig son och jag fick fina tips.
Du kommer klara det här ❤

Du är verkligen inte ensam!
Själv undrade jag i början om jag var en dålig flickvän på något sätt, stöttade jag honom för mycket, blev det någon press på honom? Borde jag inte tjatat om att han skulle söka hjälp? Kunde jag ha stannat hos honom när ångesten blev för svår? Borde jag ha gjort slut innan han dumpade mig?

Det är meningslöst att stånga sig blodig för att få svar. Det kommer inga. Inte från det hållet. Jag fick jobba med mig själv istället, lista ut varför jag lät honom behandla mig så, och lita på att den jag berättade för om hans mående hjälpte honom.
Nu ser jag att han härjar runt i sociala medier, glad och obrydd som en speleman på konsert - letar vänner till vandringsturer, som han påstod att han föredrog att göra själv. Vandringar som han sa sig behöva för att hantera suget efter att dricka. Kaoset fortgår...

Jag tror att om du lägger mer fokus på dig så kommer du automatiskt må bättre. Välj dig. 🤗

Jag har letat efter anledningar och försökt att förstå. Jag har letat efter alla möjliga anledningar till hens känslomässiga berg och dalbana. Jag har ändrat mitt beteende, gått till psykolog och känt att det är mig det är fel på. Men efter att ha läst alla inlägg här så förstår jag att hen är alkoholist. Alla andra har förstått det men jag har inte velat ge upp. Inte kunnat lämna. Lämnat när hen bettet sig illa och ber hen att komma tillbaka. För när hen är nykter är hen bäst av alla.

Men när hen super så kommer den elakaste människan fram. Nu är det slut igen och jag känner mig förnedrad över att en människa väljer alkoholen framför mig. Hur ska man komma över det?
Vi har fortfarande saker att ta tag i men jag orkar inte. Samtidigt som att jag borde för att få det överstökat. Men jag orkar inte. Dels för att jag inte ville ha kontakt med hen och därför att om jag löser allt så kommer hen inte att finnas mer. Så märkligt. Hur kan man älska någon som sårar medvetet? Som tär på en?
Och alla planer...och jag slår på mig själv för att jag tillät det här.

Jag tror som du. Man måste sätta en gräns och hålla den. Bestämma sig för att gå, och verkligen gå. Det är det enda som får slut på kaoset.

@Tofu på besök jag ser till att de har något att göra, vi dukar upp till picknick i sängen, har spelkväll, eller åker iväg och hittar på något och hoppas han ska ha somnat när vi kommer hem igen. Allt för att de inte ska tänka på hur pappa är. Men den äldsta märker det nu när hon blivit äldre på hans tonfall och sett, det gör inte de minsta än.
Men skulle de vara ensama med honom vet jag inte vad som skett, kanske hade han druckit mindre när han vet att han måste ta ansvar. Kanske hade han druckit vad han tycker är lagom med dem och somnat ifrån dem som han gjort när han passat dem tidigare, med mat i ugnen..
Jag upplever att jag gör en skillnad, socialen har kommit fram till att de mindre barnen inte märkt av problemet så mycket mer än att pappa är sjuk ibland, mycket tack vare att jag håller igång dem. Ofta så håller han sig på sitt håll i huset i några dagar när han dricker och har ingen direkt kontakt med oss. Men då vill jag hålla barnen från att störra honom då jag vet att han kan lätt bli arg för mista lilla, då säger jag ofta att han mår dåligt. Och även om han håller sig på håll går det inte att undvika att mötas i sitt hus, och så länge vi gör något tänker de kanske inte på att han sluddrar eller har ett konstigt beteende. Men ju äldre de blir, desto mer förstår det. Och ja kanske 50% är bättre med lugn och ro, men att lämna de själva till det liv jag själv inte vill vara del av, känns fel..