Senaste kommentarerna i forumet

Tillägg.

Han vågar inte berätta för sina vänner hur han känner, så de vet inte om att han sökt hjälp och vill dra ner/sluta. Han är en heavy drinker och har alltid varit "den roliga" i gänget som aldrig säger nej. Han tänker att de inte skulle ta honom på allvar om han berättar att han vill sluta (vilket jag tyvärr också tror, men det säger jag inte högt).

Min kille har självmant och utan påtryckning sökt hjälp, men har ännu inte fått komma till ett bedömningssamtal. Väntetiden är ca 1 månad från dagens datum.

Hur ska jag agera till dess?

Han dricker fortfarande regelbundet tillsammans med kompisar, AW osv och det är ett stort inslag i livet. Det ger honom mycket, det är roligt och socialt, men han vet att det blir alldeles för mycket och att han mår dåligt av det. Han dricker även av ren vana och för ångestlindring. Av alla anledningar dvs.

Han får extremt mycket ångest, vet att det är fel och vill kunna må bra. Han försökte ett uppehåll nyligen, men trillade dit efter någon dag. Han är så ledsen, besviken, arg och hatar sig själv.

Jag har försökt vara stöttande, betonat att det är modigt av honom att söka hjälp och att det är ett stort steg på vägen. Att jag är stolt över honom att ens höra av sig till mottagningen.

Tänker mycket på att inte skuldbelägga och uppmuntrar honom att berätta för mig (vilket han gör) när det händer eller han mår dåligt. Är tydligt med att säga att jag uppskattar hans ärlighet och att han ska känna sig trygg med att berätta för mig. Att han inte är ensam.

Alkohol och umgänge på krogen osv är en stor del även i mitt liv, men är inte ett problem på samma sätt. Jag behöver inte alkohol för att umgås, dricker rimliga mängder, kan gå hem i tid och har inga problem med att ta en vit paus. Vi har många gemensamma vänner som vi umgås med, på detta sätt, tillsammans.

Nu när han verkligen vill sluta vill jag inte vara med och uppmuntra den formen av umgänge. Försöker föreslå andra aktiviteter, att göra saker med mig istället när han har ångest osv, men det blir nästan alltid att han hamnar med sina gamla kompisar på krogen.

Han är så otroligt ledsen över allt och hatar sig själv. Det skär så mycket i mitt hjärta att se honom så här. Har frågat honom hur jag kan stötta honom på bästa sätt, men han säger att han inte vet.

Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska agera. Ska jag se på och ”bara” stötta? Ska jag sätta krav? Ingenting?

@Självomhändertagande
Ja .. Att hamna in i annans karusell.
Men till slut fokusera på sig själv. Få den styrkan.

Du skriver så bra, och igenkänning är stor.
❤️

@Åsa M
Läste just ditt inlägg och fick upp en gammal bild från mitt kök. Mitt ex rökte i köket även om jag sa att jag inte ville det. Han "tog över" mitt hem på ett sätt. Och i mitt fina kök stod det tomma 3 liters kartonger staplade på varandra så man kunde tro att det var en återvinningsplats för de där 3 liters boxarna. Det var på den tiden som han hade pengar kvar. Sedan tog pengarna slut. Han lekte affärsman i flera år. Och levde på mig och så fick han sin pappa att föra över pengar. Då kunde han köpa billig sprit som han blandade ut med läsk. Eftersom han inte fick dricka i mitt hem längre, valde han att dricka på en vacker utsiktsplats och stå och halsa ur en halvliters spriteflaska. Efter att han flyttade berättade han att han drack överallt. Ur den där spriteflaskan.

Jag visste aldrig var han var, jag kunde laga middag och han lovade att komma hem. Men han kom oftast när jag somnat och det sista året som han levde i mitt hem minns jag inte att vi åt en måltid tillsammans.

Jag kan inte förstå att jag levde så. Varje kväll undrade jag var han var. Hade han dött. Hur kom det sig att han kunde konsumera alkohol utan pengar. Kände till hans ekonomi, där han gick från att vara ekonomiskt oberoende till personlig konkurs. Jag visste inte att pappan lät underhålla hans alkoholintag med pengar som han hade sagt att han behövde för mat.

Mat fick han av serverat av mig. Även om han sällan åt.

Jag behövde skriva av mig. Tänker nu att det är inte konstigt att jag inte hade energi för att ta hand om mig själv, som jag borde ha gjort. Jag är en engagerad och problemlösande människa som fastnade i ett ekorrhjul. Att pröva hjälpa honom från att dö.

Som medberoende kan man behöva hjälp att ta sig ur.

Jag hade flera i min omgivning som sa att jag var medberoende, men jag förstod inte vad det innebar då.
Det tog tid. Och genom detta forum har jag förstått vad ett medberoende verkligen handlar om.

Ekonomisk katastrof. Oceaner av tid och fokus på ett missbruk som jag aldrig kunde påverka. Han ville fortsätta dricka. Och jag vill inte veta mer om akutinläggningar då han ramlat och skadat sig allvarligt.

Jag var tvungen att bryta helt och stänga av. För att kunna gå vidare och få ett friskt liv. Och våga tro på kärleken igen.

Och nu har jag verkligen landat i den nya friska relationen. Men för att komma dit, så behövde jag fokusera på mig. Och jag övade i några år på att vara varsam med mig själv. Och ta reda på vad jag vill, vad jag behöver. Och göra det, efter min förmåga och efter mina behov.

Och vara inkännande med andra. Och jag vill aldrig mer "gå in och hjälpa" som jag gjorde. Men jag har också förstått varför jag gjorde det. Var det kommer ifrån. Och hur jag skulle släppa taget om det.

Och hjälpa mig själv.

Känner igen känslan. Jag kan inte stå ut med att se exets favoritboxvin i tidningsannonser ens.
Man måste jobba sig igenom det bara, och fokusera på sina egna behov, sina egna gränser. Sätt dem, håll dem.
För min del tog kärleken slut när jag märkte hur djupt i skiten han var och hur lite han brydde sig om vad hans sjukdom innebar för honom, för mig och för oss. Den som är sjuk tenderar att vara egoistisk. Suget ska ha sitt. Vi som är medberoende accepterar det för länge, för vi tror att vi måste det, för att det är snällt och omtänksamt. Det är det inte, tycker jag. Fokusera på dig!

@Haga
Härligt att höra att du hittat en tjej och att den relationen är sund. Fint att hon också förstår problematiken. 🥰

Jaa ... gamla vanor sitter i. I ett medberoende är man ju alltid redo för ett kaos, vad kan komma att gå fel. Man är så på sin vakt. Att aldrig kunna slappna av. Det går inte om av sig själv över natt.

Allt gott till dig 🌹

@Blomman 1234 jag lider med dig. Alkoholism är vidrigt, både för den som är sjuk och för den som är medberoende. Dra gränser och tänk på ditt eget mående, det kommer alkoholisten aldrig göra.

Hej panalee!

Du startade en tråd med en frågeställning som får mig att anta att du själv letar sätt att hantera livet med någon som har beroendeproblem. Även om det inte finns några enkla svar på den frågan så är det många som beskriver att det är hjälpsamt att inte gå ensam med tankarna utan söka stöd, precis som du gör här. Om du vill får du gärna skriva lite mer om din situation, så blir det lättare för andra att komma med tankar och erfarenheter. Ibland får en skriva några gånger för att tråden ska "komma igång".

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

@Sköldpadda12
Du har fått bra svar här. Det är alltid upp till den som missbrukar hur den vill göra. Idag ser jag klart på mitt tidigare liv och på alla mina försök att hjälpa mitt ex. Men jag förstår också att jag ville hjälpa mitt yngre jag. Jag har varit sjuk i en bipolaritet och alkoholen lirade aldrig bra för mig, så jag valde bort den. Jag trodde att jag kunde få mitt ex att göra samma resa att sluta med alkohol, då jag dessutom tog mig ur alla mediciner under vår tid tillsammans. Men det var då jag förstod att han var alkoholist. Och det var då jag förstod att han ville inte bli nykter. Han vägrade flytta och jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Så jag gick till en psykolog och lärde mig att sätta gränser. Nu "hjälper" jag ingen annan än mina föräldrar och nya friska pojkvän. Jag hjälper alltid mig själv i första taget. Men det tog mig flera år att komma dit.

I somras hittade jag ett brev som jag skrev till hans läkare med avsikt att överlämna, men som aldrig blev överlämnat. Jag vet att han ljög för sin läkare om livsstilen. Då jag berättade för min psykiater att jag tänkte lämna brevet till hans läkare sa hon att det är att gå bakom ryggen. Jag var förtvivlad. Brevet är skrivet för 5 år sedan. Det skulle inte lämnas över till hans läkare.

Jag skulle lära mig att sätta gränser. Så att han ville göra slut och flytta själv.

Idag har jag stängt dörren för all kontakt med honom. Jag gav honom allt. Och det var mycket. Men jag skulle verkligen lära mig, att hjälpa mig själv i första rummet. Då jag hjälpt alla som vänt sig till mig, i stort sett sedan jag var den snälla lilla flickan.

Och vad vill jag säga med detta. Att vi ska göra den resa vi ska göra. Vi lär oss av erfarenheter. Det är tufft på många sätt. Och en kamp.

Och det finns inget som hindrar en att hjälpa sig själv under denna resa. Om det bara handlar om att gå till gymmet ett par gånger i veckan, träffa vänner, eller göra annat som känns bra. För dig. Du är värd ett bra liv.

Ta hand om dig!

@gros19
Vilka otroliga nyheter! Kommer plötsligt att tänka på mellanstadiet, då orden tro, hopp och kärlek stod på många vykort som jag förknippar med en klasskamrat. I den åldern tänker man inte så mycket på innebörden, men under livets gång förstår man att det är ord som har betydelse. Och jag tror att kärleken är störst av allt. Jag tror att kärlek kan flytta berg när berg behöver flyttas. Kanske kampen inte behöver vara samma kamp längre. Jag hoppas att ni kan landa i dessa förändringar. Och bara stanna upp och känna tacksamhet för alla goda nyheter. Just nu. Det är så vackert. Och hoppfullt!

@Haga
Ja det har du rätt i, det är inte vad jag ville höra men behövde verkligen få höra det.
Jag har länge funderat på att lämnat honom men är så orolig vad som kommer att hända honom då. Kommer han att gå i botten och förlora jobbet...
Eller kommer han göra slag i sina hot att hänga sig...
Ja jag vet att det är bara han som kan ändra sitt beteende, jag kan inget göra, men jag älskar ju honom.
Nu har jag i allafall pratat med en av våra vänner om att det han gör /säger är hans åsikter inte mina och att han har problem. Hon förstod direkt att det var alkoholen som var problemet.
Sa också ifrån igår, gör du dumma saker så får du själv ta tjuren i hornen och reda upp det, blanda inte in mig. Du är vuxen och får ta konsekvenserna av ditt handlande.

@Haga
Det var ett kristallklart svar.
Hälsningar från en som lämnat och fått tillbaka livet.

@Självomhändertagande
Känslosamt inlägg .. 😣 det hade jag också önskat, att skriva till mitt yngre jag att ta hand om mig bättre. Det behöver man. Att tänka på vad man själv behöver i allt kaos. Märker nu att jag inte helt kommit från det förflutna. Sådan jäkla tid det tar.
🌹

@Sköldpadda12
Nära att tro det , som sagt kan det få olika följder. Men som sagt, den anhöriga i mitt fall hade provat allt. Arbetsgivaren var kvar att göra, och det funkade.
🌹

@tröttiz & @Åsa M, tack för att ni delar med er.
Jag ska fundera kring det faktiskt. Känns lite olustigt att bryta ett förtroende bara, hur ska hon kunna lita på mig om jag gör något mot hennes vilja, samtidigt - kanske är det knuffen som behövs för att hon ska ta hjälp på rikitgt!

@Lyckoslanten
Hej och välkommen hit. Så bra att du skriver här. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Idag är jag fri ifrån mitt medberoende, men det höll verkligen på att ta kål på mig.

Det jag vill lyfta i det du skriver är dina planer du har för dig själv. "Själv så ska jag börja promenera 30 min varje dag för det är det som jag behöver och efter en månad så ska jag promenera en timme." Fortsätt med att göra det som du behöver och ta hand om dig. Du är ansvarig för hur du vill leva ditt liv. Och att sätta mål för dig liksom att genomföra dem är en bra plan. Hur vill du mer ha det i ditt liv?

Kanske du kan söka ett stöd inom vården och fokusera på dig. I den meningen så skriver jag även till mitt yngre jag. Jag önskar att jag hade tagit hand om mig bättre tidigare, men jag förstår att jag behövde lära mig att sätta de gränser som jag satte till slut.

Fortsätt skriva här. Jag önskar dig allt gott. Du förtjänar att ha ett fint liv.

Tack för dom orden det betyder mycket för mig. Det är ju fortfarande en kamp. Det finns en sak till som hänt och det tyckte t.o.m. läkaren var otroligt. Min sons hjärta skadades av troligen en hjärtinfarkt som han hade när vi första gången besökte sjukhuset och blev hemskickade. Hjärtat hade p.g.a. skadan inte full kapacitet men med livslång medicinering skulle det nog ändå fungera tillfredställande. Detta besked fick vi för tre månader sedan. Vid senaste undersökningen för en vecka sedan hade hjärtat läkt och hade full kapacitet. Sånt behöver vi mycket av det skänker hopp.

@Kärringen
Hej!
Din katt kan vänja sig vid lägenheten men det kommer att bli en del "jam" ett tag att stå ut med.
Har du balkong så inhägna den, katten kommer att älska att få vara ute på den och kommer att nöja sig med det.
Du har ju en ungkatt, så köp sele och koppel men träna först med sele inomhus, så katten blir van. Så kan ni sedan gå ut på promenad.
PS: Åk absolut inte ut själv och hämta katten. Vad jag förstått så är din särbo inte vidare snäll. Det som är bra är ju ändå att ni har olika boenden.
Var försiktig! <3

@Blomman 1234 Hej! Ledsen att du sitter i detta...

Mitt svar är nog inte vad du kanske vill höra men är nog vad du behöver höra (utan att jag vet allt och abra utgår från vad du skriver).

Han är alkoholist utan tvekan. Allt du beskriver visar att alkoholen styr hans liv. Alkoholen är värd mer än dig, den är viktigare än dig och den kommer alltid gå först! Tragiskt men sant. Han kommer alltid välja alkoholen före dig och dina önskemål.

Det enda du kan göra (enligt mig) är att packa din väska och gå. Vill han nyktra till är det hans val och hans kamp, inte din! Du är antagligen den som idag möjliggör hans missbruk utan att du vet om det. Du täcker upp, stöttar och finns där. Jag gjorde samma sak, trodde jag hjälpte till att låta henne sluta dricka och prioritera mig och barn men det enda jag egentligen gjorde var att ge henne möjligheten att dricka på min bekostnad.

Packa väskan och gå, det är det enda som kommer ge dig sinnesfrid, alkoholisten är själv ansvarig för sina problem och får hitta sin väg själv. Låt dig inte dras med ner i träsket. Gå medans du kan!

Lycka till!

Jag är så trött, ledsen på min sambo. Han dricker dagligen och ser inget konstigt med det. Han konsumerar 30 folköl 3.5 och 24 starköl och oftast är det 50cl burkar i veckan.
Han är så egoistisk, frågar aldrig om jag kan köra utan tar det för givet, ifrågasätter jag detta så säger han, jag kan cykla. Han kan sällan köra en lördags eller söndagsmorgon. Aldrig hämta mig någonstans med bilen en kväll.
Och nu de sista åren har han blivit så bitter och elak, skäller ut vänner och min släkt i fyllan, gjort sig osams med vänner. Ser sig själv som en person som vågar säga vad han tycker, alla andra är mesar. Lyssnar inte på mig och drar in mig i hans diskutioner så vänner tar avstånd ifrån mig med.
Är jag borta några timmar en kväll så vet jag att han är irriterad på nått när jag kommer hem och full.
Jag har sett att det har försvunnit sprit ur barskåpet men när jag frågar så blir han arg.
Jag har ingen att prata med och vet inte vad jag ska göra.

@gros19
Åh, jag är så glad för din och din sons skull!
Varför säger vissa människor i vården att det inte går, att man inte kan, att vissa saker inte kommer att hända? Vilka är det som säger det. Jag tänker att det är människor som inte tror på sig själva. Och så tror jag att de saknar kärlek.

Att du kämpar för din son är ren kärlek. Det är så inspirerande att höra om eran resa! Tack för att du delar!

@Självomhändertagande
Tack kära du och inte minst detsamma ❤️
Ljus och värme

Att det är risk för psykisk ohälsa och utmattningssyndrom råder det väl inga tvivel om och ja, man försöker anpassa sig till något som inte är friskt och självklart blir man då sjuk själv också. Men sen är frågan varför gör vi det? Att det är ett otroligt lidande för anhöriga behöver man bara läsa här för att förstå, men vi har ju precis som den beroende ett val, men det känns inte så. Det är kanske det som är det sjuka?

En sak vill jag berätta självomhändertagande. Denna veckan lämnar vi tillbaka rullstolen. Min son som man bedömde aldrig skulle kunna gå behöver den inte längre. Han går nu.

@Snödroppen
Hej. Vi har skrivit i en annan tråd.
Heja dig. Heja din visdom, inspiration och tack för att du delar.
Så viktig tråd!
Ljus och värme!

@gros19 tack för ditt svar.
Tycker egentligen inte att uppfattningen om vem som har det värst ger något öht. Vad man däremot börjar fundera över är vad man vill säga med det?
Tack för att du sätter ord på det, det är självupptagenheten som gör mig förbannad.
Känslorna vill alltid säga något, nu hjälpte du mig att förstå så tack!

Ja, mitt liv fortsätter i ljuset och önskar jag dig med.
Ps: det låter som du deltagit i en givande anhörigvecka.
Ljus och värme!