Senaste kommentarerna i forumet

Kämpa på! Och njut av påsken 🤗

Hej Ljus framtid!

Ditt inlägg väcker omsorg och oro och du har fått några fina svar här. Det du beskriver är du långt ifrån ensam om om det är nog väldigt många som kan känna igen sig i det du beskriver. Detta har pågått länge och du har försökt på alla sätt du kan att påverka. Din man har kontakt med en psykolog och säger att han vill sköta detta själv. Du har tankar på att prata med psykologen om hur läget är.

Tankar jag får när jag läser är att det låter som att du behöver ta hand om dig. Du mår inte bra och märker att din kropp är på helspänn, oavsett vad din man gör eller inte är reaktionerna hos dig kvar och ditt mående är påverkat på flera sätt.
Din man har stöd nu och han håller på med sin process, hur det än just nu går så verkar han försöka.

Du har startat ett par trådar här, det är ett sätt att få stöd, samtidigt funderar jag ändå på ytterligare stöd för din del i detta, har du själv en tanke på vad det skulle kunna vara, om du själv vill det alltså?

Nu har vi fått igång vårt anhörigprogram kanske kan det vara något, en tanke? https://alkoholhjalpen.se/node/add/anhorigstodet_anmalan

Fortsätt såklart gärna skriva och läsa här i forumet, vi finns här!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för att du delger mig detta. Befinner mig just nu i en berg och dalbanan. Vissa dagar bättre vissa sämre. Försöker komma på hur jag bäst kan ta hand om mig, för de har jag fattat att jag måste. Försöker just nu läsa mkt om beroende.

Om jag vore du skulle jag skriva ett brev till hans psykolog och förklara att behandlingen inte verkar fungera som det var tänkt.
Felbehandling är vanligare än vad man tror. All vård bygger på att patienten talar sanning och har insikt om vad de själva måste göra för att må bättre. Om närstående lider av en anhörigs alkoholkonsumtion så fungerar inte behandlingen som tänkt. En sjukdom som drabbar andra, och som dessutom kan botas, ska tas på allvar.
Har du tänkt att prata med någon, själv, också? Det låter som om du haft det tufft länge.

@Ljus framtid Hej. Jag går igenom nåt väldigt liknande. Men det har nog inte pågått så länge. Jag har helt tappat suget för påsklov och helger. På vardagarna har jag ändå jobbet att gå till.

@Kennie ja lite så. Jag och min son har sagt att det är hans sista chans. Inga mer chanser. Jag ska vara med på samtalet med psykologen vid nästa tillfälle. Och hoppas då på att få berätta min bild av allt.

@Kennie ja lite så. Jag och min son har sagt att det är hans sista chans. Inga mer chanser. Jag ska vara med på samtalet med psykologen vid nästa tillfälle. Och hoppas då på att få berätta min bild av allt.

Mirakel sker ! Fint att höra.
Kram!

@Haga ps. jag har ringt kuratorn i skolan som pratat med mina barn (12, 9 och 7). jag var med hos henne igår och sa hej och sen gick jag och mellandottern (som håller mycket inom sig) stannade. Hon kom faktiskt utstudsande efter 40 min och sa "det gick bra!". Hon såg lättare ut och jag frågade inget mer, vet att de alla 3 har mig som är öppen och finns där men de "vaktar" också mig och scannar mitt humör och försöker skydda mig. <3
Med det sagt: fattar att det inte är lätt eller rätt att outa men för min del har jag känt att det är rätt för mig och barnen- med dem som står nära oss eller barnen behöver. Det kommer när det kommer men jag har bara mött stöd och vänlighet hittills.
Jag promotar INTE att du ska hänga ut henne utan att du har stöd att hämta. Det är inte ditt fel. Intalar mig själv samma och vet att det är så.

@Haga :) Det gjorde du inte- vi är ju på samma tema så att säga. Nej du har rätt, du behöver ju inte vara den som outar. Men, nu jämför jag med min situation med en vän OCH min man, tänker att du inte heller ska skydda henne när det kommer ut. Jag har hjälpt till och slätat över men nu när det börjar sippra ut (och jag också sagt "jag tänker inte skada dig men jag tänker inte heller fortsätta skydda dig, utan jag fokuserar på mig och barnen och håller det inte hemligt längre") är det faktiskt en rätt stor lättnad. Och han kan inte gömma sig på samma sätt.
Min familj (mamma pappa bror och syster) har också hört av sig till honom med stöd/snälla ord men är öppna att de vet. Han tycker att det är asjobbigt men fattar samtidigt att hans perfekta fasad måste lösas upp och att han MÅSTE (åtminstone BORDE :/) ta tag i SIG SJÄLV.

Hoppas att din fru nått botten snart och att det vänder. Och att ert barn är ok- tur att hen har dig.

Jag har gehomgått anhörigprogram på nämndemansgården. Det innebar att jag bott där under en vecka och fått "behandling" från morgon till sent på kvällen. Ovärderligt, men kommunen brukar också erbjuda anhörigprogram och så finns ju alanon på flera platser. Just nu genomgår jag ett sorgebearbetningsprogram, inte genom nämndemansgården men delvis personal därifrån. Det är ju mycket sorg förknippat med att ha ett barn som missbrukar droger i olika former.

Hej,
Jag förstår att du är slutkörd.. Och att minska drickandet på det sätt han gör nu är nog inget experter på alkohol avvänjning skulle rekommendera. Känns mer som att han nu kan säga att han jobbar på det, men egentligen fortsätter med alkoholberoendet. Är det dags att ställa ett ultimatum? Att han går i behandling annars får ni flytta isär, så kan ni ses de dagar han är nykter? Eller lämna helt, vad känner du inför det? Han verkar ju inte riktigt förstå hur beroende han är, eller vilja göra något åt det, så att vänta på förändring känns hopplöst.

Är det anhörig program via alkoholhjälpen eller något annat program du har tagit hjälp av?

@Backen123
Hej!
Åh, vad glad jag blev av ditt svar här! Tack! Och jag är så glad för din skull, att du träffar ditt ex, som är pappa till dina barn. Vad häftigt att få uppleva det du skriver med en man du redan känner. Jag kan tänka mig att du har mycket att landa i, liksom jag, att förstå hur ens ADHD är och har varit. Hur man kan förhålla sig till den. Jag går en kurs just nu, på en mottagning för ADHD. Det är en gruppbehandling med andra vuxna. Det är en KBT behandling utifrån Safren modellen. Kanske det finns en sådan där du går? Eller kan du önska en gruppbehandling? Jag stod i kö i 1,5 år och redan efter 7 veckor så har jag gjort enorma förändringar i mitt liv. Det finns hjälp att få, med verktyg. Det tar tyvärr bara lite tid. Och det ser säkert olika ut, beroende på var man bor. Lycka till!
Och ha en underbar påsk 😍!

Hej hej, Min man har druckit stora mängder alkohol dygnet runt i drygt 2 år. Det har varit helt fruktansvärda år, helt fruktansvärda... Jag har varit på helspänn dygnet runt. Ja det är mycket som har hänt. Han har gjort två försök att dricka mindre men det har inte fungerat.

Vår son och sonens flickvän är numera involverade och efter en fruktansvärd upplevelse när min man krävde att få köra en längre sträcka med barnbarn och familj i bilen, vilket han givetvis inte fick, har min man tagit hjälp utifrån, en psykolog.
Han bestämde först att ha en helnykter dag och i fredags att han ska två nyktra dagar dvs att bara dricka fem (!) dagar i veckan men mycket mindre mängd då. Veckan som varit har gått bra men han har druckit ca drygt 1 flaska vin och några öl dom dagarna. Det var en nykter dag i går och i dag ska han bara dricka några öl. (Jag ser vad det är jag skriver nu). Jag och min son vill att han söker hjälp på t ex Nämndemansgården men han hävdar att han kan sköta detta själv tillsammans med psykologen som han talar med varannan vecka och hon verkar vara nöjd med det.
Min man har en förmåga att dupera vem som helst och jag hoppas att han inte gör det.

Men jag är helt slutkörd nu, jag orkar verkligen ingenting, för varje dag som går blir jag tröttare och tröttare men jag vaknar som vanligt när han går upp mitt i natten eller går runt huset (han gömde flaskor överallt) han dricker inte i smyg längre men jag vaknar och är på helspänn nu som tidigare. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra, jag borde vara glad och lugnare men det är nästan tvärtom, bet t o m sönder två tänder häromnatten.
Är detta vanligt? Vad kan jag göra? Känner någon igen sig?

@Nasjol Hej, tackar! Känns som jag halvt tog över din tråd (var inte meningen) så du får uppdatera hur det går med allting.

Ja allt kommer på naturlig väg komma fram inom kort oavsett vad hon vill eller tycker, så för den extremt lilla fridens skull som finns så tänker jag att jag behöver inte vara den som "outar" henne.

Dock så har hon nog gått in i nåt sånt "sista fyllan läge" nu tyvärr. Den ena extremfyllan avlöser den andra, var hemma hos henne och hämtade vårt barn som hon hade i ett dygn. Kravbrev, kronofogden med mera i högar och 2 timmar efter jag åkt så ringde hon dyngrak. Hon ville inget utan bara prata så jag tackade snällt nej å bad henne ringa någon annan. Jag hoppas hon tar denna perioden som nån "sista färd mot nykterhet" eller dylikt innan hon får boja/fängelse verkställt. Kommer inte sluta bra om hon inte stannar upp snart.

Ska självklart vara ett barn, även vuxet barn, som missbrukar är beroende.

Det är väl dilemmat, man vet vad man bör göra men det känns inte rätt. Förstår du sett fram emot att fira din pension och att lusten kanske försvunnit. Som du säger hur ska jag kunna koppla av när du vet hur din son har det och när du är rädd för vad som kan hända. Svaret har du men jag förstår dig om du väljer att stanna hemma. Ett normalt liv fungerar inte med ett barn, gäller även ett vuxet barn, är min erfarenhet. Har en son i samma ålder och det som hjälpt mig är anhörigprogram, det har hjälpt mig släppa taget inse min maktlöshet och uppleva den sorg det innebär. Något av det mest smärtsamma man kan uppleva tror jag.

Kände för att skriva till dig, tänker du har skrivit så insiktsfullt och engagerat så många gånger och jag blir så glad över att läsa att du är med en man som du är lycklig med. Du och jag fick ju en diagnos att hantera, det har varit rätt tufft tycker jag. Först tänkte jag inte bry mig så mycket, men den pockar på och vill ha uppmärksamhet, ADHD har gett mig så mycket att rannsaka, men tyvärr inga verktyg förutom medicin. Läste att du har och rensat ut exet, rätt jobbig process der med men man kommer ut lite renare på andra sidan.
Jag träffar också en man, och vi planerar nästa steg. Han är mitt ex, pappa till mina barn och det känns häftigt, tryggt och väldigt märkligt. Ha nu en riktig härlig Påsk 😍

@Haga Tänker på dig. Ja det är faktiskt helt galet. Men det betyder att det alltså kommer komma fram-oavsett vad domen blir?
Herregud denna sjukdom.

@EsterHanna
Tänker på dig. Är inte här så mycket just nu. Men tänker på hur det är för alla oss som skriver här. Hur vi har det i livet, hur det går för oss, vad vi tar oss igenom. Vi utmanas. Några av oss orkar ta oss igenom, förbi och kommer vidare, ut på andra sidan. Jag är tacksam för mitt nya liv varje dag. Jag orkade! Och jag är så tacksam att jag stängde av kanalen för mitt ex att kontakta mig. Jag behövde blockera honom. Det har gått 6 månader insåg jag nu. Och jag undrar hur jag ens kunde ha kontakt med honom i 3,5 år sedan han flyttat ut. Räddningen var att träffa en sund och frisk man. Men att ens komma dit, att drömma, att fantisera, att vara realistisk. Och att tänka tanken. Och att våga. Det är nu jag lever det liv jag alltid skulle ha gjort. Som jag behövde förstå min ADHD. Hur jag fastnat. Nu säger jag nej till alla utanför min familj som behöver hjälp. Jag hjälper bara mig själv, min pojkvän och familjen.
Snart är du skild. Jag gläds med dig. Och jag önskar dig en fridfull påsk. Kram till dig!

Så skönt Dearself att du kan känna lugn och hopp inför framtiden. Att känna att det kan finnas ett annat liv. Så lätt mista hoppet, så rädd att bli besviken för det har man ju som anhörig blivit väldigt många gånger, alldeles för många. Vila i ditt lugn och din tillförsikt om att ett annat liv är möjligt.

Vad det gäller min son har nog nästan ett under skett. Jag har sett honom gå själv med käpp. Han kan flytta fram den "förlamade" foten och ta ett steg. Kunnat gå 10 meter. Det var jubel på ronden den dagen. Jag känner också lugn, men även sorg och glädje. Allt är bättre än den förfärliga oron man som förälder till ett missbrukande barn känner.

@Backen123 Jag förstår dig precis. Kan känna samma fast jag inte får vara "i fred", den mannen jag levde med finns inte. Längre. Vem är den riktiga? Antagligen den jag ser nu... Får en klump i magen-jag kämpade så länge-alldeles för länge. Att jag kom ur detta, herregud! Han är som ett barn, inte förmögen att ta reda på sitt bankkonto men värst av allt är totalt avsaknaden av att förstå att folk reagerar av hans handlingar.
Att släppa något om bara försvann är svårt. Din exman har nog detta system i sig, förmågan att bara lämna ouppklarade saker och poff-borta.
God och frisk omgivning är viktig. Nödvändig. Stor kram och glad påsk så här lite tidigt i påskveckan!
Kram

@EsterHanna ja jag kan tycka det har varit svårt att inte göra ett problem av det dom inte ser eller förstår, man vill på nåt vis rentvå sina handlingar, med flytt och uppbrott. Tur man har mycket klokt folk runt omkring som kan se lite klarare på allt som händer i vårat kaos 🙏 skönt att du kommit ytterligare steg bort, över fast du inte får vara i "fred", själv har jag inte hört nåt från exet på snart 1år. Lite konstigt är ju det också, och jag kanske skulle behöva det för att kunna stänga ner, att baravilja gå vidare. Som det är för mig så står jag med frågorna, vad var det som hände och har det verkligen hänt? Kram

Hej ensamma mig
Ja hur skulle du kunna känna och vara annorlunda?
Hur ska du vända om fokus och sluta hoppas på det "omöjliga"
Om du tittar bakåt så kommer din man troligen att fortsätta dricka så länge han själv inte väljer/klarar att göra annorlunda.

Men det kluriga är att du kan göra annorlunda.
Du kan välja att se det som faktiskt sker som något som är naturligt så länge som du väljer att vara kvar.
Inte jaga upp dig,skälla och förtvivla.

Utan acceptera hur det ser ut, låta det sjunka in och sen vända fokus till:
Vad kan jag förändra i mitt eget liv.
Runt min dotter,i vår vardag.
Skapa handlingsplaner som du följer till punkt och pricka.
Inte göra som du alltid gjort.
Utan något som stärker dig och som på sikt höjer din livskvalitet.

Vad det är och hur det skulle kunna se ut är ditt jobb att göra.
Så länge vi väljer att vara längst ut på repet och reagera på vad vår drickande partner gör så förändras sällan någonting.
Lycka till!