Senaste kommentarerna i forumet

@Nasjol Hej! Ilskan tar nog lång tid att släppa tror jag men det lär väl komma en dag det också. Men vad skönt att du tagit beslut och satsar på dig själv. Det är en otroligt skön känsla att våga släppa även om oron är kvar, men att inse att det inte är "mitt ansvar" längre är ett bra steg.

Var en mycket bra fråga faktiskt och jag har inget vettigt svar att ge. jag är den enda som vet om tex att hon snart ska avtjäna 3 månader bakom galler = 2 månaders fotboja (grov fyllekörning på arbete), jag är den enda som vet att hon står inför en ekonomisk kollaps och på väg ut på gatan, hennes alkoholproblem tror hon jag är den enda som sett men är fler i hennes närhet som förstått men ingen som vågar prata med henne. Tror det kanske bottnar i att jag själv skäms för att ens säga det högt inför mig själv, jag skäms för att ha levt i det, ursäktat det och inte sett det för vad det vart. Vi har båda under vår tid ihop vart ganska framåt i "samhället" om man nu kan säga så utan att det låter knasigt. Jag driver eget, tjänar bra, bor fint med båtar, bilar motorcykel osv osv, hon har haft bra jobb som hon utgett sig för att sköta (är såklart borta nu) osv osv. Att erkänna för mig själv att ena halvan av mitt liv vart en fasad under flera år tar emot. Å ja jag fattar att detta är något som pågår i många hem och det ska inte finnas en skam i det för den som står bredvid men det gör det. Är så enkelt att ge "råd" till andra men mycket svårare att själv följa dom tyvärr. Jag har under dom senaste 5-6 veckorna bearbetat mitt eget mående och tankar, börjat få in rutiner med jobb, barn, nöjen osv osv och har nog egentligen inte haft orken att börja svara på frågor från omgivningen därav jag helt enkelt täckt upp för henne och fortsatt ljuga (enkelt och jag slipper frågor jag inte är redo att ta med alla ännu). Sen finns det alltid ett "hot" från henne och det har hon vart tydlig med att OM jag berättar något så ska hon "ställa till det så mycket hon bara kan" och jag tror henne. Människor som inte har nåt kvar att förlora är farliga. Detta är hennes problem framöver och förr eller senare kommer allt fram och då är jag rustad att svara på frågorna.

Sen går man ju alltid på hoppet.... Att hon ska sluta dricka, ta ansvar och få ordning på allting. Inte för att vi någonsin kommer vara ett par igen men för att livet ska fungera i sin helhet. Tror inte det hjälper varken henne eller mig i det syftet att jag berättar vad hon borde berätta men väljer att inte göra.

Rörigt och luddigt svar men det bästa jag kan ge.

@Sisyfos @Haga Hej och tack. Ja jag är jättearg. Jag försöker förstå att det är en sjukdom men det är ju så svårt. Särskilt när han utsatte barnen. Jag har pratat med hans bror och närmaste vän och de har slutit upp. Tycker att vi har en bra balans mellan stödjande och hård. Jag har också släppt honom. Jag fattar att han slutar för att jag sa att han skulle sluta- så jag har sagt att han får dricka och ljuga hur mycket han vill, men inte med mig. Jag finns här om han vill men nu är han fri. Han bor hos sin pappa tillsvidare- inte optimalt då samma problematik finns där har det visat sig.

Jag känner också att detta är ett bra steg vidare. Mot ngt. Om 2 år tittar jag förhoppningsvis tillbaka och tänker "jaha, då var det fortfarande så där". Jag är på väg. Men just nu är barnen mitt fokus- fattar att jag har en rätt stor sak att ta tag i kring mig själv sen.

@Haga Får jag fråga varför du fortfarande skyddar henne? Varför håller du hennes fasad?

Hej Mimmi70

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.
Tuff sits ni sitter i på lite olika sätt. Om jag förstå dig rätt vill din man vara hjälpsam samtidigt som det går ut över er familj. Det är heller inte alltid lätt att skilja på att vilja vara hjälpsam och på att vara det. Trots det din man gör blir det inte bättre för personen och kanske finns det utrymme för att visa personen omtanke och värdighet än det han gör nu? Något som inte tär på din man och på er familj så som det gjort.
Det finns inget facit för vad som är rätt eller fel annat än det du gör nu, dvs funderar på hur detta påverkar dina barn oavsett ålder.

Jag hoppas att du får fler svar här och jag vill gärna uppmuntra din man att läsa här eller kanske ringa Alkohollinjen. Där kan ni vara anonyma och få tala med professionella rådgivare. Tel. 020 84 44 48.

Vi alla har ansvar för våra handlingar, personen som dricker, din man och du. Det kan då det vara skönt att få stöd, att inte vara ensam och kanske få nya perspektiv genom att be om råd.

Starkt av dig att sätta ord på det som pågår. Vad behöver du nu för att må bättre?

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej ensammaMig

Det hugger till i magen när jag läser ditt inlägg. Du beskriver så fint hur du som barn, med den lillas ögon försökte få ihop dynamiken och kanske då skapade begreppet Elaka mamma. Nu har du en vuxen kvinnas syn på saken och sätter istället ihop dina reaktioner med något annat, ditt nick. Du känner dig och är kanske ensam.

Vi finns här.

För att fortsätta nyansera bilden av det som är "Elaka mamman" och för att kunna göra annorlunda: Vad hade du velat att din mamma sa till dig? Vad hade du velat att hon skulle gjort? Vad behöver du nu och vad behöver ditt barn?

Du gör något stort nu, du vänder dig utåt, söker andra perspektiv än de du själv kanske erfarit. Jag ser att du svarat i en annan tråd också, Sells, och de råd jag ger där vill jag även ge dig.

Jag hoppas att du får fler svar och att du kommer trivas här.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Pr3cis som du skriver vissa saker triggar igång oss och då ligger det ju hos mig själv. Tror flykten handlar oftast åtminstone om en flykt från egna känslor man inte lärt sig härbärgera. Det har helt enkelt inte funnits någon som kunnat hjälpa oss med det. Du skriver också om att du tar på dig domarkappan ibland. Ett bekvämt sätt att känna sig lite bättre själv är min erfarenhet. Lite ogenomtänkta tankar men jag är på väg ut och gör allt för att slippa. Regnar och blåser men jag behöver min morgonpromenad.

Känner igen mig i det du skriver, @Sell. Det är otroligt tufft att leva som du gör över tid. Jag är själv mitt i en likadan situation. Varm kram till dig.

Ja, det är precis vad som har börjat hända. Har levt med min man i 8 år och han hade redan ett alkoholmissbruk när vi möttes. Vi har en underbar dotter på 7 år, ett fantastiskt nytt hus, nybyggt fritidshus, båt, bil, fina jobb och en väldigt blankpolerad yta.

Under ytan finns en man som dricker varje dag, ibland mer, ibland mindre. Han beter sig ofta irrationellt när han dricker, muckar gräl, blir otrevlig och ibland aggressiv. Missbruket har eskalerat under covid. Och jag har förvandlats till Elaka mamma. Elaka mamma skäller och bråkar ”för ingenting”, har kort stubin, är nedstämd och har svårt att fokusera på vänskapsrelationer och hobbies - all energi går åt att älta och må dåligt över mitt äktenskap. Detta går tyvärr också ut över min dotter.

Idag tex. Mannen skulle ta ”en öl” på puben och se lite på en fotbollsmatch men kom självklart hem två timmar senare än avtalat, ”glad och uppsluppen”. Jag fixar inte det och förvandlas till Elaka mamma som skäller. Vi har nu kommit till den punkten där min dotter upplever att mamma är dum mot stackars pappa som hon ju självklart inte ser har gjort nåt fel.

Jag växte själv upp med Elaka mamma och Stackars pappa. Jag fattade aldrig varför mamma alltid var så arg och kommer ihåg att jag tyckte synd om pappa som fick så oförtjänt mycket skäll. Minns inte hur gammal jag var när jag till slut förstod hur det faktiskt var.

Jag är bitter, arg och ofta ledsen. Och det går ut över mitt barn. Hur klarar ni andra som också har barn och lever med en missbrukare av att hantera situationen? Jag hade aldrig någonsin kunnat drömma om att jag skulle bli Elaka mamma precis som min egen mor var under många år.

@Orolig_nu, jag känner igen mig mycket i din berättelse. Vet precis hur tufft det är att vara mitt uppe i det, och att känna så ambivalenta känslor. Hur det går upp och ner och man slits mellan hopp och förtvivlan.

Jag har läst hela din tråd ikväll och jag tänker på dig.

Etiskt försvarbart att låta din son ta eget ansvar. Klart det är, vad ska du annars göra. Du har betalat för boende på vandrarhem under en vecka. Din son har då möjlighet att uppsöka socialförvaltningen och söka hjälp där. Om han väljer det är hans val, inget du kan påverka. Det finns möjlighet att göra en orosanmälan (även anonymt) till socialförvaltningen gällande missbruket. Din son är ung och på väg att förstöra sitt liv och förefaller behöva hjälp i någon form. Att låta honom bo hos dig och att ge honom pengar till öl och cigaretter gör inte att han får ordning på sitt liv utan det är att underlätta för honom att fortsätta sitt missbruk. Det är inte etiskt försvarbart däremot tycker jag. Mitt råd till dig är att sök hjälp, stöd för egen del, antingen kommunens anhörigstöd, någon kurator kanske eller alanon. Du kan leta på nätet efter lämplig grupp. Är själv mamma och vet att det är jättesvårt att säga till sitt barn, även sitt vuxna barn, att du får inte bo här längre. Oro, katastroftankar vad ska nu hända? Du har gjort helt rätt det enda du kan göra och det finns en möjlighet för din son att växa och ta eget ansvar. Det gör det inte så länge du försörjer honom.

@Qiwi Googla din kommun och anhörigstöd. Finns i alla kommuner. Ta hjälp!!

@annikack Du har precis gjort det svåraste som finns-men tyvärr det enda rätta. Han är en vuxen man som inte behöver ta ansvar för du möjliggör hans livsstil och missbruk. Det du nu har gjort gör att han dels kan välja en bättre väg då det blir mer kämpigt att behålla den livsstil han har nu utan någon som sponsrar den.
Detta förstår du säkert med ditt förnuft men hjärtat säger något annat, vi förstår. Sök stöd här inne. Finns mycket kunskap. Finns även en föräldratråd.
Sänder dig massor av styrka-du har satt en grän vilket kan vara hans räddning men förstår vad det kostat dig!
Stor kram

Jag har en son på 26 år som i stort sett bott hemma hela livet. Han har haft en del sporadiska inkomster och missbruk i perioder. Just nu dricker han en massa öl och ber mig om pengar till det och cig det hela dagarna. Jag har försökt hjälpa honom med behandling, kontakter på arbetsförmedling och socialen men han måste ju själv följ upp det vilket han inte gör. Vid ngt tillfälle har han blivit aggressiv och flippat ur men dock inte slagit mig. Jag mår mycket dåligt av allt detta men fortfarande älskar jag ju honom då han är min son. Vid tidigare missbruk har han försökt ta livet av sig.
Nu har jag sagt att han inte får bo hos mig längre och bokat ett vandrarhem en vecka och sedan sagt att han får fixa ngt annat. Jag har en massa ångest inför detta. Kan man göra så mot sitt om än stora barn? Vart går gränsen för föräldraansvaret? Till saken hör också att jag är pensionär och inte har råd med hans livsstil. Men det argumentet biter inte-jag tror att han egentligen skulle vilja att jag gick bort så att han fick ut sitt arv och fick supa ifred ett tag.
;Men jag har även andra barn som jag älskar och vill leva för och en livslust som gåt utöver det. Jag behöver råd rent etiskt om mitt agerande nu är försvarbart.

@Haga, hur lämnade du?
Kanske dum fråga men jag känner mig så fångad. Han dricker och allt skiter sig, han skriker elaka saker till en och man känner att man verkligen inte vill längre, skakar okontrollerat när det händer. Sedan ångrar han sig och precis som du skriver lovar ta hjälp mm. Samtidigt som jag känner att det räcker hör jag hans ord att det är pga mig att han dricker och jag borde hjälpa. När han är nykter funkar det ändå bra och barnen verkar glada.
Men om jag ska lämna, var tar jag vägen? Känner att jag måste lämna direkt för att inte fångas in i hans ånger och skuld igen. Hur kommer barnen ta det, är rädd att man förstör deras trygghet med hemmet samtidigt som jag vet att när han väl dricker är det ingen trygghet. Är splittrad och trött och vill inget annat än att ha ett lungt liv, men har så svårt att se det. Kanske för att jag alltid fått höra av sambon att jag inte kommer klara mig utan honom mm.
Vet att det låter dumt, kan höra hur hemskt vi har det med honom när han dricker men samtidigt är där en röst i huvudet som säger att det är mitt eget fel, stå ditt kast..

Länge sen sist och en liten uppdatering på sin plats.
Jag knogar på framåt och tar det i allmänhet lugnare nu vid konflikter eller situationer som triggar mig.
Tidigare gjorde jag mitt yttersta för att försöka bli i kontroll över situationen istället för att bara reda ut känslan som situationen gav mig.

Jag har upptäckt att jag ofta har springskorna på.
Redo att fly.
Från vad har jag inte riktigt fått kläm på.
Mig själv eller den situation som är runt mig.
Och när jag får lugna mig/vila/sova så kan jag ställa skorna på hyllan igen

För att jag skulle kunna ställa bort dom så skulle jag behöva leva i fullständig isolering.
Jag tar mig rätten att svepa om mig min domarkappa och dela ut böter till höger och vänster så fort jag blir triggad.
Med springskorna på..
Jobbigt.

Så jag måste hitta ett sätt att stoppa tidigare.
Hitta mjuka tofflor att dra på mig istället.
Denna resa/sjukdom tar nog aldrig slut tyvärr.
Den ligger bara och sover.
Tankar övningar och inställning till svårigheter måste hela tiden slipas på.

Är inte det "tips" du önskar kansle. Men spring så fort benen bär. Jag satt personligen med samma sak för en månad sen ca. Hon lovade, allt gick bra, nytt liv osv osv å allt var en lögn. Självklart drack hon när ingen såg, å ihop med barn ensam hemma... Vi gick isär pga just detta för ca 1,5 år sen och valde att vara särbos då hon skulle jobba med detta själv (tyckte det lät vettigt). Ingenting blev bättre, lögnerna blev bara värre och fyllorna tätare. Idag har jag sen 5 veckor inte mer kontakt än nödvändigt vilket är otroligt skönt. Men hon får mig fortfarande att "ljuga" för henne inför gemensamma vänner och familj. Jag ska bära hennes lögn och hålla hennes fasad uppe. Det enda du kan göra är att packa väskan och spring för livet är min erfarenhet, livet blir bättre jag lovar. Att sitta fast i det där är inget alternativ. Lögnerna kommer växa och förvandla dig till någon du inte vill vara om det inte redan hänt. Spring, spring för livet det är det enda smarta för din egen skull.

Går det att prata lite mer ingående med honom? Känner du någon annan som kan prata med honom? Jag kommer från beroendesidorna. Jag har varit tacksam för att min sambo inte outat mig, samtidigt så blir det då även sambons problem och det är inte rätt. Men rädslan för skammen är stor. Jag tycker inte att ni ska dölja för andra. Det är bekvämt för den som dricker, men inte rättvist mot er som döljer. Men sen kanske du inte behöver outa honom för alla vänner och familj. Om du gör det ska det ju ha nåt annat syfte. Och det är kanske inte det första steget att ta. Du och hans bror kanske kan sätta er ner tillsammans med honom och prata. Låt honom inte glida iväg. Det verkar på ditt inlägg som att du är jättearg på honom. Och jag förstår det. Samtidigt är det inte helt lätt att sluta med alkohol även om man vill. Du kan läsa på beroendesidorna om folk som kämpar med det. Nu vet man ju inte var din man befinner sig - om han vill sluta, eller om han gör det för dig och er. Det är en fråga att reda i lite. Lycka till nu!

Det går åt helvete med min man. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig helt maktlös, jättearg och ledsen.
Vi har hållit på i 13 år då jag misstänkt frågat och oroat mig. Först strax innan jul blev det "öppet" då jag tappade det och ställde honom mot väggen och han lovad att börja i behandling. Han drack (i hemlighet under julen och vi dansade samma dans). Sen började han i behandling och fick antabus. Han har långsamt börjat tala med några få vänner om detta, sin bror etc. Vi har varit på ngn middag och han har hävdat att det känns bra och att han mår bättre- känner sig befriad från ångest etc.

Jag har ju funderat på återfall, vad som händer då och hur mycket jag orkar.
Jag trodde verkligen att han var på gång och att han kände sig på rätt väg. Han sa så.
Hade långsamt börjat bygga upp ett väldigt litet förtroende.
Jag var borta i helgen och barnen ringde i lördags kväll om att en karmstol gått sönder-de ringde flera ggr och jag borde kanske anat att de ville ha så mycket kontakt av ngt skäl.

I tisdags opererades jag (en mindre) och vi var båda hemma på em. Jag tyckte att han var konstig och forcerad och fick en klump i magen, anade oråd.
Senare på kvällen låg min äldsta dotter som är 12 och jag i sängen. Jag märkte att hon tog sats. Det visade sig att hon sett 2 vinflaskor på golvet bredvid min man när stolen gått sönder.
Jag konfronterade honom och han sa bara ”nej nej nej nej-jag dricker inte” och kom sen med en helt vriden förklaring att han fått tips om att sitta och titta på vinflaskor som terapi”. Förutom att det är 150% orimligt så vore det ju isf lämpligt att inte utföra den typen av terapi med flaskorna på golvet i TV-rummet med barnen. Han valde alltså att antingen riska att dricka med antabus i kroppen ensam med barnen, eller att kröka ner sig med barnen vakna i samma rum.

Har nu fått fram att:
Han drack på antabus för 2 veckor sen.
Han drack i helgen. Jag misstänker att han testade för 2 v sen och sen la av med antabus för att kunna dricka nu i helgen när jag var borta.
Han fortsätter vara vag kring det och säger att han missat ngn tablett.
Han utsatte alltså barnen för detta när jag inte var hemma. Som såg, och då ljög han.
Min dotter förstod ju och blev såklart jätterädd eftersom hon vet att han inte ska dricka.
Jag vågar nu inte lämna honom med barnen. De är 12, 7 och 8. Vi pratade med dem så att de vet att det finns en problematik som pappa jobbar med.
Jag är så arg och så förtvivlad och vet inte vad jag ska göra.
Allt är så vagt och hemligt och förljuget. Aldrig någonsin har han förekommit och sagt ”du jag är så jävla sugen på alkohol nu.” Allt är bara toppen.

Jag har nu tagit bort varenda droppe vi har hemma och hällt ut all sprit-det var vatten i alla 3 spritflaskor.

Vad ska jag göra (på kort sikt)- ska jag prata med hans vänner, familj så att han blir outad- upplever att så mycket bara är locket på och att han låtsas och jag nästan måste avslöja honom (inte för att skada men för att han ska tvingas ta hjälp och ta itu med skammen). Jag vill som sagt inte lämna honom med barnen men jag närmar mig skilsmässa- detta är inget liv. Ljugandet dödar mig- jag tror ju inte ens på när han berättar vad han åt till lunch. Har ngn ngt handfast tips?

@En stilla undran glömde helt svara på frågorna.. han är 30 dagar nykter efter ett återfall efter 75 dagar. Jag har släppt kontrollen på grund av att jag insåg att det är större än mig och honom och när vi båda insåg det så föll det som en sten från oss. Oron är kvar som jag skrev att jag inte vill åka dit för jag är också skadad från förr men vi jobbar tillsammans nu. Ingen skäller eller ser ner på den andra och det gör det lättare.

@En stilla undran Vi är fortfarande tillsammans men jag bor på mitt håll och jag känner också varje helg att det är jobbigt, så pass jobbigt att jag oftast inte ens åker till honom IFALL han skulle vara full. Det har hänt otaliga gånger genom våra år ihop och det tog mycket energi och många år innan lyset gick upp för mig hur jag (och han) skulle tackla situationen. Min särbo blir inte heller elak men det spelar ingen roll. De är inte sig själva när sjukdomen tar tag i dem.
Vi kom helt enkelt till ett klimax (efter två återfall och DÅ trodde jag han skulle bli bättre men det blev inte så) när jag förstod hur sjuk han är och han faktiskt förstod det själv. Det är tyvärr enda sättet det kan bli bättre och det kommer inte från löften utan från en självinsikt från deras håll. Sen får man räkna mer återfall och man får vara beredd på att stötta men det kan inte vara på bekostnad på dig själv <3 du är också viktig.
Jag har inga barn själv så kan bara tänka mig hur jobbigt det känns för dig. Vågar du chansa på att han faktiskt kommer sköta sig när ni flyttar in? Vågar du lita på det löftet? Alkoholister lovar mycket för de vill verkligen själva uppnå sina löften så det är säkert genuint men de förstår ofta inte själva sin sjukdom och man kan faktiskt inte lova sånt som alkoholist. Man måste vilja och ta tag i det. Varje dag hela livet. Och även vi anhöriga om vi väljer ett liv med dem. Sätt dig själv och ditt barn först dock. Och prata med varandra, även barnet. Öppen dialog är jätteviktigt. Ursäkta så långa meddelanden jag hoppas det hjälper något! Känner så väl igen känslan du delar så blir en del text <3

@En stilla undran jag känner igen det du säger. Mitt ex köpte dyra presenter när han varit full och dum. Din karl renoverar. Men det är exakt samma grej - de vill avleda uppmärksamheten från spriten. Jag hade hellre köpt mun jäkla soundbar till tv:n själv men nu blev den en skamgåva från honom som jag använder dagligen. Man ska inte skåda given häst i munnen eller hur det nu låter, det gamla ordspråket, men jag hade hellre valt en karl som inte drack. Alls.

@Skogsduvan är ni fortfarande tillsammans och har han ändrat på sig, klarar man släppa kontrollen? Tror det hade varit lättare om han verkligen var ett as när han dricker men det är han inte.

Tack för era svar, aldrig trodde jag att detta skulle vara så svårt eller att jag skulle sätta mig i denna sitsen.
När jag pratade med honom förut menar han på att han kommer inte dricka när vi bor där men hur sjutton kan jag lita på det 😔
Kram på er ❤

@En stilla undran Jag känner igen mig 100% att man avskyr vem man själv är i den där sitsen men klart vi blir så när vi bryr oss och känner hela ansvaret på axlarna. Du är inte ensam om känslan men du är inte den som gör fel på något sätt. Förstår att du även har dåligt samvete när han fixar och donar för er men som någon annan skrev är det en klen tröst när ens partner dricker. Det är hans försvar för sitt dåliga samvete men han måste ändra sig, inte renovera..
Det är inte lätt detta och jag kan tänka mig att du har den där känslan i bröstet att du vet att du hellre vill hålla avstånd men att du också vill hålla koll? Det är så jag brukar känna i alla fall. Om du inte gjort det borde du säga till honom i lugn och ro utan att brusa upp och skrika eller gråta att du inte vill flytta in med ditt barn för det är inte en trygg miljö. Boende löser sig om du väljer att inte flytta in. Allt löser sig <3

Hej,
Jag tror du gör klokt i att ändra planer. Ett renoverat rum är en klen tröst mot att du och din 13-åring ska leva med en alkoholist. Förutsättningarna är inte de du trodde att de var när du ville flytta ihop, och det är han som är orsaken till det, det är inte du som är velig. Ditt barn har dessutom inget val utan måste följa ditt- det gör det ännu viktigare att välja klokt... Det är så klart jobbigt att ändra sig, men det blir ännu jobbigare när ni flyttat in.

@Dearself Jag tycker så synd om dig när jag läser ditt inlägg. Har själv en son som är alkis och känner så väl igen känslan av sorg och vanmakt kopplat till en stor trötthet och nästan en önskan om att allt bara ska få ett slut på ngt sätt. Hur ska man orka vidare? Har börjat leta stöd för medberoende och hittade detta forum. Har det hjälpt dig?