Senaste kommentarerna i forumet

Suck suck
Är fortfarande kvar hos min ”drog” och vet faktiskt inte varför jag skriver jag borde skämmas
Jag mår piss han är verkligen på nån form av botten nu men ändå kan jag inte släppa, det gör fysiskt ont i mig när jag försöker och förstår ju det är mitt medberoende!

Vi gjorde misstaget att skaffa en katt som nu är över året och min riktigt stora kärlek! Tyvärr går det inte att ha honom i min lägenhet i stan , han blir traumatiserad då särbon bor i skogen

Jag vill verkligen inte släppa katten men känns som jag inte har något val!

Min kropp har slagit bakut nu och egentligen vet jag att lämnar jag inte snart så går även mitt liv åt skogen !

Hej och varmt välkommen till forum för anhöriga!
Du är inte ensam om att beskriva en sådan här situation. Tufft oavsett om du inte är ensam om att ha det såhär såklart samtidigt bra att du hittat hit och vänt dig utåt för stöd. Det krävs mod och kraft att göra det, bra gjort!

Här finns flera med olika erfarenheter och att läsa runt och kanske få några tips kan förhoppningsvis vara hjälpsamt.

En fundering är om det skulle vara en idé att fundera lite över när och hur vill ni umgås med dem, en del är hjälpta av att kanske bestämma sig för att umgås kortare tid, försöka trycka på att det ska vara alkoholfritt, om det blir bråk lämna situationen och liknande. Du vet ju såklart bättre vad som passar och vad ni redan försökt. Det hörs att ni försökt att påverka dem flera gånger och valet att förändra sig ligger hos dem.

Ytterligare ett tips, om du vill, är att testa prata med en rådgivare på Alkohollinjen (020-844448). Ibland kan ett samtal hjälpa en att sortera lite i vad en kan göra och inte.

Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart så skriv gärna flera gånger, berätta mer hur dina tankar går så kanske du får flera svar här.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja det är verkligen helt sjukt ni vet ju båda att han dricker. Väldigt, väldigt vanligt att man tvivlar och vill ha bevis fast man redan vet och till 99,9 % har rätt. Tyvärr din kontroll hjälper inte honom att bli nykter och det vet du nog också. Det är smärtsamt att erkänna sin maktlöshet men nödvändigt. Vi anhöriga får nog vända blickarna mot oss själva och ifrågasätta vår del i det hela. Det är förmodligen inte så vi vill leva vår liv. Nej galen är du inte, men jag tänker att man tvivlar på sig själv för att det är en verklughet man önskar vore annorlunda.

@okunnig
Ja, vad gäller 1 och 2 så är det precis så jag menade :) Hot om konsekvenser som aldrig genomförs gör att missbrukaren aldrig får känna på några effekter av sitt beteende, och det gör en själv bara frustrerad att dra gräns efter gräns som inte respekteras. Man kan aldrig styra en annan människa,men man kan fundera igenom "Vad är min gräns? När får jag nog? Hur många gånger ska jag behöva säga detta? Hur måba gånger ska jag behöva bli besviken?" Att vara medberoende är att åka med på en bergochdalbana som man inte har valt att åka. Man måste skapa kontroll över det enda man kan, och det är sin egen situation. Missbrukaren kommer man inte åt.

Angående 3, det hjälper i alla fall mig mycket att skriva här och läsa hur andra gör. Många tar också hjälp av Alanon, socialtjänsten, alkoholrådgivare, parterapeuter, vänner, kollegor... Bördan att dela livet med en missbrukare är tung och skammen gör att många inte vågar prata om hur de har det. Våga det! Bryt tabut.

5 - ja, när man är mitt i det kaos du beskriver är det svårt att tänka klart. Kan du få mer egentid? Kan ni bo isär ibland så du slipper kaoset? Kan du tänka ut olika sätt att slippa bli indragen? Jag tror det finns många olika gränser som kan dras.
När min dåvarande kille (särbo) hade sina skov med alkohol och ångest sa jag till honom att jag inte ville att han skulle höra av sig till mig, jag satte telefonen på tyst läge kl 22-06 och han kunde inte nå mig då. Oftast ballade han ur vid 02-03. Sov jag över hos honom ballade han aldrig ur men när vi var isär hände det ofta. Det var mitt sätt att skapa distans till hans missbruk. Dagen efter, när han hade minneslucka eller ångest (eller båda) pratade vi om att han behövde hjälp, men han vågade aldrig göra slag i saken. Flaskan lockade mer.
Jag var tvungen att skapa sådana "frizoner" för mig själv så jag fick tid att bara vara jag, inte fokusera på hans problem jämt.

@Åsa M
Tack för dina tips! Uppskattar det otroligt mycket men har några följd frågor.
1 och 2
Tolkar jag dig rätt att jag ska sätta gränser, förmedla dem och vad konsekvensen blir om dessa gränser passeras (och självklart utföra der jag sagt om han passerar någon gräns) som Tex dricker du så går jag hem från middagen?
3. Ta hjälp för egen del.
Vad är det för typ av hjälp du menar? Och vart finner man den?
5. Uppsök distans från missbruk.
Kan du förtydliga hur du menar att man kan hålla distansen? Inte vara närvarande vid drickandet?

Kanske superdumma frågor, men har som sagt ingen aning om vad det är för nått jag hamnat i och hur jag ska/ bör agera.

@Katten om natten stort tack för att du delar med dig. Även om man innerst inne vet att man aldrig är ensam känner man sig ensam.
Efter varje tillfälle känns det som man städar undan efter en orkan själv. Man får aldrig riktigt bort all skit,utan sopar in det i garderoben. Är så energikrävande och ledsamt att öppna upp den där garderoben och se hur berget växer varje gång en ny orkan vart och man skyfflar in ny skit. Vill att han ska öppna upp dörren och se med egna ögon vad som samlas där inne. Men han verkar bara vilja hålla dörren stängd och blunda för vad som finns bakom. Vill bara slänga upp dörren så han fattar men vet inte hur jag ska få han att titta in.
Förstå att jag inte kan ändra på varken han eller hans beteende, utan att det är han som måste vilja och ta det till handling. Men är så frustrerande att känna man inte kan göra nått. Många gånger tänker man att det kanske skulle vara lättare att gå, men känns lättare att tänka tanken än att ta det till handling, när jag älskar honom så jäkla mycket, och marioteten av dagarna är bra.

Skönt att du hittat en man som är snäll mot dig, och jag hoppas att han fortsätter hålla sig nykter! Tack igen för att du dela med dig.

Känner igen det där mer svettningar. För mig (och fler vet jag) kunde dom komma både när man fyllde på med alkohol men även redan när promillen började gå ner i blodet. Även efter en tids nykterhet och jag tog återfall kunde svettningar komma.
Obs - har ju ingen aning hur det är för din man, kanske kan vara något helt annat, men när jag varit nykter en tid försvann alla typer av svettningar (förutom träning) Ja jag insåg att jag hade problem och att det gick snabbt utför för mig på slutet, men när jag läste just den boken trillade verkligen en polett ner. Den beskriver olika typer av ”problemdrickande”. För vissa är det kaosfyllor varje gång de dricker, för andra kan det vara dricka dagligen vara för att vara normala osv osv. Svarar gärna på frågor om det kan hjälpa någon annan, det är hemskt att vara/bli beroende och det måste vara ett helvete för närstående. För den missbrukande måste verkligen ur det själv (med hjälp kanske från vård/aa), men det är ju inte närståendes uppgift att hjälpa. Otroligt svårt att förstå sig på beroendet, jag har av nyfikenhet läst allt som finns i ämnet känns det som för att förstå den sjuka delen i mig själv.

Tack för kommentar @Tackohej 🙏🏻 svettningarna och illamåendet kom när han fortfarande var full vid det tillfället. Men i övrigt svettas han enormt mycket. Går man fråga hur det kommer sig att du började läsa boken? Kände du ändå att du hade problem?

@gros19 och @selma1.
Jag vill bara berätta att jag har samma erfarenhet som @gros19. Det är dessvärre oftast så att mina värsta aningar är mer överensstämmande med verkligheten än mina förhoppningar om att det inte är så illa. Det är säkert så att man som medberoende vant sig vid att tänka "äsch, jag överdriver bara" - det är väl en del av mönstret runt substansmissbruk.

Jag har lite ont om tid just nu men vill ändå säga något. Ring socialnämndens ordförande och säg att hon måste ohändertas NU. Min erfarenhet är att det brukar ha effekt när man vänder sig till politiker. Kommunens växel kan koppla dig. Vilket lidande du och din man genomgår.

@Ragna
Förstår verkligen att situationen känns förtvivlad för er som föräldrar.
Det svåraste som finns som anhörig är att acceptera att man är maktlös.
Det var en massa situationer som förvärrades med mitt ex som missbrukade och jag bannade över alla som utnyttjade honom till jag insåg att alla utnyttjar alla för att få sin drog.
Jag stängde av helt för jag insåg också att
1. Jag själv går under.
2. Det hjälper inte att jag finns där 24/7
Så jag stängde ner allt för att rädda mig själv och för att det inte var någon hjälp att jag fanns där.
Jag säger inte alls att det är lätt eller att alla borde göra det och det kanske är annorlunda om det gäller ens barn.

Nu kan det nog inte bli värre... förutom att hon dör.
Min dotters beroendesjukdom har accelererat allt mer... vilket ju är naturalförloppet om inget stoppar.
Den sista månaden har varit ett totalt helvete.
Förutom hennes långvariga alkoholberoende har hon nu kommit i kontakt med narkotika, genom "vänner" hon träffat i behandling,
Hon har framför allt börjat ta bensopreparat, en gång även amfetamin när hon var jätteberusxd, det reagerade hon dock väldigt negativt på och vill inte ha mer.
Hon är så naiv och fattar inte att hon blir utnyttjad. Det senaste är en äldre, gravt alkoholskadad man, både psykiskt och fysiskt, som hon tycker är så "snäll", de träffades när hon var inne på avgiftning, Det har varit så många turer så jag kan inte berätta allt, nämner bara det senaste: I går kväll pratade jag med henne ett antal ggr, hon var ynklig och ledsen, lät kanske lätt berusad men inte så mycket, skulle sova (hon ringer mycket till oss).
I dag på förmiddagen ringde hon och var jättefull, då var hon hos den här äldre mannen som bor i en förort till Stockholm. Hon mådde dåligt och jag och min man åkte direkt dit för att hämta henne (vi hade adressen pga att en man, "Micke", som tydligen bor hemma hos den äldre mannen hade ringt tidigare och sagt att han hade hennes mobiltelefon och jacka, Hon hade suttit med den äldre mannen i centrum, gått för att handla och - visade sig - blivit tagen av polisen pga berusning. Då åkte min man dit och hämtade hennes saker. Därför visste vi var hon var.)
Vi åkte alltså ut direkt, gick upp till lgh och knackade på, Det tog en stund, jag ropade att vi skulle ringa polisen om de inte öppnade, till slut kom "Micke" med henne och öppnade, hon var helt borta. Vi gick ner till bilen, då upptäckte jag att hennes väska inte var med, så jag gick tillbaka till lägenheten och knackade på. Blev insläppt av "Micke" igen som påstod att han letat efter hennes väska (med plånbok, kort osv). Jag sa att jag skulle leta själv, gick in i lgh där den äldre mannen, Roger, låg på en soffa halvt nedhasad på golvet, ölburkar överallt, en otrolig misär (och vi har inte särskilt fint hemma så jag är inte så känslig, men verkligen misär). "Micke" försvann i ett annat rum och stängde dörren. Jag gick in i vardagsrummet där Roger låg och sa att jag skulle leta efter min dotters väska. Då började han vråla otroligt högt och aggressivt; Jävla kärring, försvinn härifrån, annars dödar jag dig, jag slår ihjäl dig med mina kryckor" etc. Jag blev inte jätterädd men det var väldigt obehagligt så jag gick därifrån, Vi tog min dotter till Beroendeakuten här i Stockholm, vi fick komma med in och även träffa läkaren, och hon fick LPT till i morgon bitti pga av att hon uttryckt självmordstankar,
Förlåt detaljerad utläggning men detta är så fruktansvärt sjukt! Min dotter har haft ett långvarigt mycket svårt alkoholberoende, men den senaste månaden har hon även kommit i kontakt med narkotika, genom "vänner" hon mött på behandlingsenheter. Hon är naiv och blir glad när fik är "snälla", Den här äldre mannen Roger är så "snäll" liksom en langare hon kommit i kontakt med genom en annan "vän" från en öppenbehandling, som gett henne amfetamin när hon var jättefull (hon blev dålig och ville inte ha mer sen) och sedan olika illegala bensopreparat. Han är så "snäll" och har gett henne gratis... ja, ni fattar,,,'Ringt henne och erbjudit heroin och tramadol... På beroendeakuten i dag skulle hon gå på toaletten, den var tydligen bevakad, en sköterska sprang in,,, då hade hon benso i byxfickan, fick i sig en tablett men sköterskan tog kartan med resten ifrån henne.

Hjälp, vad ska vi göra? Socialtjänsten,,, har ringt dem varje dag i veckor nu. De har också fått orosanmälningar från hennes beroendecentrumenhet (som hon slutat gå till) och hennes tidigare öppenvård (de enda som fattar allvaret). De verkar inte förstå, Ska ringa i morgon bitti igen. Men allt känns hopplöst. Ska bi behöva se henne dö framför våra ögon? Min man är 81, jag själv snart 69, vi pallar inte längre snart, har båda blivit sjuka av detta.
Snälla ni som har erfarenhet och tankar, inte minst gros19, ge mig lite råd och kanske styrka. Vad i h-e ska vi göra?
Detta är skrivet i stor affekt så kanske inte så välformulerat. Men hoppas ni förstår. Det handlar om liv eller död nu.

@Självomhändertagande
Så underbart att läsa. Det vibrerar livslust mellan raderna.
Jag kan inget annat än att hålla med dig.

Det gäller att släppa alkoholisten och gå vidare.
Jag har gjort det nu och upplever frid, glädje i mötet med andra människor och livslust igen.
För ett år sedan var det kaos, ständig oro och ångest osv osv.
Glad för din skull och det krävs också styrka att jobba med sig själv, att våga gå framåt.

Semester med en sund kärlek. Har upplevt den bästa sommaren i hela mitt liv. Har fått precis det jag alltid önskat. Och då menar jag inget materiellt. Allt handlar om att vara och uppleva ett sunt liv, fysisk aktivitet, bra mat, god sömn, härliga skratt, omtänksamhet, varsamhet, görande och varande i nuet. Mindfulness, sol, moln, skugga, vatten, vinden, vinbär, jordgubbar, hallon, körsbär, krusbär, blåbär. Livet. Vi jordar oss i gräset, i sanden. Vi leker. Vi är vuxna tonåringar som ofta känner oss som barn. Vi vet båda hur det är att vara i klorna i en osund relation som höll på att förgöra och förgifta. Vi tog oss ur på varsitt håll. Vi har bearbetat på varsitt håll. Vi känner till varandra sedan länge. Och jag har tänkt, varför tog det sådan lång tid innan vi upptäckte varandra. Så bra vi passar för varandra.

Allt som behövdes var att bearbeta. Släppa alkoholisten. Gå vidare. Ge livet en framtid. Och att ge kärleken en chans. Det var allt som behövdes. Och det tar tid.

För min del så krävdes det en oerhörd stark lust och vilja att uppleva kärleken igen. Och den kärlek som jag upplever har gett mig ett helt nytt liv.

En hälsa som jag värderar i diamanter. Inget som jag tidigare upplevt förr, som kändes stort är i närheten av det jag upplever nu.

Friheten. Och kärleken. Det är en dans jag vågar släppa taget om på kvällen, för att somna gott och vakna utvilad. Då börjar dansen igen. Och den är balanserad och håller sig inom hälsans ramar. Jag behöver inte nypa mig. Jag känner allt så verkligt. Jag upplever livet. Jag upplever nyanserna. Han upplever mig. Och jag upplever honom.

Och jag har aldrig älskat livet så mycket som nu.

Och med mitt ex så upplevde jag en konstant stress i 11 år. Han jagade de stora pengarna. Och det materiella. Det jag aldrig själv jagat.

Jag är jordnära. Och jag övar på att vara medvetet närvarande. I varje ögonblick. Oftast njuter jag. Tackar mig själv, för att jag ville träffa en ny kärlek och för att jag vågade. Och träffade honom.

Andas In. Andas Ut. Är i kroppen. Känner hur det är att vara jag.

Jag tar hand om mig.

Ta hand om dig.

Livet är här. Du lever det.

Hur vill du leva.

Hur vill du känna.

Följ ditt hjärta.

Ta hjälp.

Och bli fri. Eller acceptera. Att inte bli det.

Oavsett.

Så går det att må bra!

Jag orkade och min bästa vän vaknade! Han har slutat dricka och sökt hjälp. Något han aldrig, aldrig, aldrig skulle göra om han inte bestämt sig. Känns som en solskenshistoria men det har varit oerhört tufft, vansinnigt tufft!
Jag har skrikit, gråtit, flyttat, kommit tillbaka och tillsist lämnat över hela ansvaret för hans mående på honom själv. Först då kraschade han, bröt ihop fullständigt och "vaknade". Flera år av elände med det senaste året i kris har det varit. Vägen är lång och tung uppåt men inget kan vara tyngre än vägen neråt. Så innerligt glad men egentligen mest en känsla av lättnad. Hans missbruk är inte mitt ansvar!!

Åh, det är så svårt! jag kämpar hela tiden med att våga lita på min sambo och å andra sidan att inte vara blåögd och naiv och gå på hans lögner igen. Jag är glad att min sambo tagit tag i sitt problem. Han nekade först, när jag konfronterade honom med vad jag hittat (tomma flaskor, undangömda) och först när jag skickade (han var bortrest när jag hittade dem) en bild på "fynden" erkände han. Sen kom ånger och panik och sen tog han hjälp, av läkare, psykolog och något AA-möte. Det fungerade 1,5 år, jag kände mig trygg och han verkade må bra. Sen hittade jag tomflaskor (många) igen och det var värre den här gången, värre för att jag inte märkt av det eller misstänkt något och för att han "valde" att dricka igen, bakom min rygg. Precis samma beteende från hans sida igen. Nekade tills bevisen var framför ögonen på honom, försökte bortförklara med att det var "ett test" och inte förrän jag flera gånger sagt att många flaskor sprit i mina ögon inte är ett test... Ny alkoholterapeut, nya gruppsamtal, den här gången med fokus på hans bakgrund. Vi får se vart det leder. Jag tror att han är nykter, jag tror att han verkligen vill sluta dricka och att han verkligen försöker. Men jag VET inte och mina känslor pendlar mellan tilltro och misstro. Mycket att hans arbete hos psykologen går ut på att våga vara öppen den dagen suget kommer tillbaka. Att han inte ska ljuga eller dölja sitt drickande. Jag vet inte om det fungerar, det får tiden utvisa. Jag hoppas din man kommer till insikt och gör ett ärligt försök att ändra sitt beteende. Det finns hjälp att få, men som så många skriver, det måste finnas en genuin vilja hos dem själva. Det är svårt att veta, om min sambo gör det för "min skull" eller om han verkligen försöker för att han VILL det själv.

Det jag har lärt mig som anhörig är:

1. Du kan aldrig lyckas med att dra någon annans gränser. Fokusera på dina egna och kommunicera dem tydligt.
2. Hota inte med konsekvenser om missbrukaren inte gör x eller y. Du bestämmer inte över dem. Bestäm istället vad som krävs för att du ska vidta åtgärder för din egen del, och genomför dem om du sagt att du ska göra det.
3. Ta hjälp för egen del.
4. Förstå att du är medberoende och varför. Det hjälper dig att undvika mönstret framöver.
5. Uppsök distans från missbruk. Det går inte att bearbeta det om man är mitt i det.
6. Lyssna på andras råd. Dela din börda.

Det låter som min exman... Vi levde tillsammans 12 år och han kunde vara otroligt elak verbalt, aldrig fysiskt. När han var full spårade det ur och var som du beskriver. Han hade så kallat dåligt ölsinne. Drack inte ofta, men blev så gott som alltid full på middagar och fester vi var iväg på. Kunde bli okontaktbar efter ett tag. Han drack alltid för mycket.
Vi är separerade sedan länge. Idag är han alkoholist, dricker ofta och mycket. Barnen (unga vuxna idag) berättar. Beteendet är detsamma, ilska och dricker tills han slocknar. Jag skulle absolut ta det som en stark varning. Acceptera inte att han är elak, låt honom stå för konsekvenserna ... Väljer han att dricka på en middag/fest framför att du är med skulle jag alvarligt fundera på hans värderingar och prioriteringar. Jag var ung och förstod inte hur fel det var. Idag kan jag fundera på hur det blivit om jag krävde en förändring, om vi tagit hjälp och om han fått någon annan som förklarat hans beteende för honom? Jag lever idag ihop med en annan man, alkolist även han. Men han blir inte arg och elak av alkoholen, lullig och fånig och kan också supa sig helt redlös. Han har tagit tag i sina problem och dricker inte alls, vad jag vet. Vi har mycket att jobba på, tilliten finns inte där från min sida. Jag är ändå lättad över att han inte beter sig på samma sätt som min exman, den där elakheten är så kränkande och nedvärderande och svår att värja sig emot. Min exman har också svårt att uttrycka känslor, kom från en besvärlig bakgrund och jag intalade mig länge att han verkligen behövde mig, att ingen annan skulle stå ut med honom. Den dagen jag gick ifrån honom var en enorm lättnad men också en stor sorg. I efterhand ångrar jag att jag inte lämnat honom långt tidigare. Han bröt ner mig och jag lät mig villigt brytas ner, jag älskade honom och hade valt honom att leva mitt liv med. Nu, många år senare, kan jag med säkerhet känna att det inte var värt det, jag hade aldrig en chans att ändra hans beteende och det fick mig att krympa och må allt sämre. Tänk på dig själv, stå upp för dig själv! Jag hoppas att ni hittar ett sätt, din man behöver inte vara som min exman.... Men låt inte åren gå, förminska inte dig själv eller det han gör/säger. Låt honom ta ansvar och sätt dina gränser! Stort, varmt lycka till, önskar dig allt gott!

Illamående och kraftiga svettningar är ganska vanliga abstinenssymtom för dom som druckit mycket en längre tid och sen slutar. Kemin i hjärnan blir helt störd när man blivit fysiskt beroende och då behövs promillen gå upp bara för att vara ”normal”. Hoppas han kommer till insikt med sina problem och tar hjälp. Jag själv är ”tillfrisknande” och min första riktiga insikt var när jag läste boken ”Skål ta mig fan”. Sen har jag stöd från AA och vården också.

@mamma-julia ibland kan jag tycka att det skulle behövas behandlingshem för medberoende. Vi behöver komma bort när vi är såninklistrade.
Det är såna krafter i detta att det är nästintill omöjligt att leva mitt i det och tänka på sig själv. Man sugs liksom in i att ta ansvar för det.
Jag är absolut inte en expert, bara en helt vanlig människa som upplevt medberoendet och det lidande som det innebär men det låter som du tar på dig lite för mkt ansvar när du säger att du hjälpt till missbruket.
Det måste vara väldigt svårt att sätta gränser när det gäller ens egna barn.
Var snäll mot dig själv, du har säkert gjort mer än vad du egentligen kunnat.
Tyvärr så är man som anhörig fullständigt maktlös inför andras missbruk och tyvärr är det sånatt oavsett om han fått nog eller ej så är allt detta en konsekvens av alkoholen.
Oavsett hur mkt du än gör så kommer han behöva ta konsekvenserna och ansvaret för sitt liv och missbruk.
Kan det vara en idé tror du att backa lite från att stötta i allt?

Styrkekram till dig

Då jag bara hört talas som alkolism och missbruk men helt saknar egen erfarenhet i ämnet så behöver jag hjälp. Vi börjar från början.
Min kille är ett maskrosbarn. Han är uppvuxen med en pappa som missbrukade alkohol och droger, och mamma med psykisk ohäl.
Han har själv testat droger och festat mycket tidigare, men slutade när han fick barn. Barnets mamma är tabletter missbrukare och med en del i det bagaget blev han tillslut ensamstående med sonen. Lika så många av hans vänner var eller är missbrukare. Vissa har redan gått bort, ändra har han väldigt lite kontakt med idag och träffas aldrig ( inte under den tid vi vart tillsammans iaf) så han har ett stort bagage av olika former av missbruk i sin omgivning.
Vi träffades för snart 2 år sedan och har en väldigt bra relation. Han har sagt att han har svårt att visa känslor, men kommer ofta och pussar mig i nacken när jag sysslar med något, han pillar mig jämnt i håret för att jag älskar det, han säger hur fantastisk jag är, att han älskar mig osv, så inget konstigt utan helt underbart.
Men ibland dyker beteenden upp som gör vår relation kämpigare.
Detta är när han är arg, uppstår oftatst i kombination med större mängd alkohol.
Han säger att han hatar tjafs, ändå känns det som att han söker bråk. Och när bråken är i gång, blir han kylig, säger elaka saker som att jag triggar honom, allt är fel på mig osv, vrider och vänder saker för att kunna uttrycka det som en anledningar till att vi inte passar ihop. Försöker jag komma till tals avbryter han, är jag tyst är han sur för det.
Dagen efter när min kille fortfarande är påverka eller bakis (vilket han lätt blir) är han fortfarande arg och fortsätter, han kan bortförklara sina handlingar eller säger att han gjort fel men han är som han är.
Det är lite som att vi måste nå toppen av isberget, för att han ska kunna lugna ner sig igen.
Han själv uttrycker när han är lugn att han inte vet varför det blir som det blir, att han fastnar i mörka tankar och har svårt att stoppa, utan äldas upp. Och att det då blir att han sårar dem som han älskar mest, fast att det är det sista han vill göra, bland annat mig.
Han blir ångerfull och/ eller uttrycker att jag inte förtjänar det här.
När bråket är löst är det superbra en tid, ca 3-4 månader.

Jag har flera gånger sagt att detta oftats sker när han blir full. Han kan hålla med, men säger inget om att ändra sina alkoholvanor. Senast sa han bara att vi då inte bör dricka ihop då jag tydligen är en trigger, han sa också att han då int bör ta med mig när det tex är födelsedagsmiddag. Jag frågade om alkoholen var viktigare, och jag fick svaret att han vill äta och kunna dricka gott till under sådana tillfällen.
Detta var när han var nykter men fortfarande arg, så vet inte allvaret bakom orden.
Hans 18åriga son har även 2 ggr nu gått emellan för att lugna sin pappa. Första gången, när vi vart själva en stund sa jag att han inte behöver, vi ska kunna lösa det själva, men han säger att han vill hjälpa till. Bad om ursäkt att han behöver uppleva detta, sonen svarar då att det är lugnt, han är van. Även om det är en fin handling av sonen känns det så fel. Han ska inte behöva känna att han behöver gå emellan,och orden "han är van" får mig att tolk att detta hänt tidigare. Även om min kille säger att han inte kan komma på att det vart så i tidigare relationer. "Isf har den flickvännen vart lika skadad som han så det inte vart lika märkbart som med oss" som han uttryckte.

Det finns en väldigt kärleksfull sida som kan komma när han är full också, där han uttryckt att han vill att vi skaffar barn, att vi en dag ska gifta oss, han har aldrig träffat någon som mig osv men de är tyvärr inte lika vanliga som ilskan.

Han dricker väldigt sällan så tror inte att man kan säga att han är alkolist, men är det ett missbruk? eller hans bagae som skapat dessa sidor,eller en kombination?
Vad gör man som anhörig? Jag kan så klart inte ändra på honom, men kan jag på nått sätt hjälpa han förstå hur negativt det hör påverkar, så han kan finna viljan att göra nått åt det. Även om det är en väldigt liten del av årets all dagar så är det jobbigt och sårar. Så inget jag vill blunda för.

@Snödroppen Hej. Det är på gränsen till att jag klappar ihop. Jag har varit medberoende så länge och gjort så många fel, jag har ju bidragit till resultatet av hans missbruk, skadad lever och alla möjliga problem. Nu när han kom hem från sjukhuset igår så hade han vätskeansamling. Läkaren sa att det beror på att han varit undernärd och att albuminet då blir lågt. Men vätska verkar öka och han vill inte till sjukvården igen. Hans Asperger och panikångest gör att han, som han själv säger, "fått nog". Jag tar ansvar för allt och gör allt och är med i alla svåra stunder och stöttar. Men nu vet jag inte vad jag ska göra, sa till honom att han får bestämma själv och att jag tyckte han skulle åka in till sjukvården igen men det gör han inte. Samtidigt beklagar han sig för att det är så besvärligt med vätska både i fötter och buk. Känns som om jag snart förlorar förståndet, hans resonemang blir ju så motsägelsefullt. Jag har haft stöd genom kurator, jag har skaffat en kontakt i anhörigstödet i kommunen. Men jag tycker inte att de når fram till själva problemet och jag kan inte bara göra som de säger, att tänka på mig själv. Det går inte när min son har sådana alkoholskador att det är farligt och inte går att prata med. Han mår bra i alla fall, äter och orkar mer och mer. Men vätskan i kroppen förstörde ju allt igen, nu är man åter igen i den här oron. Hur ska det gå, vad behöver göras?

@mamma-julia
Hej
Det måste vara tufft för dig. Hur mår du i allt detta?
Hoppas du får ro och vila och att du har stöd i det du går igenom.

Styrkekramar

Tack för era kommentarer! Betyder jättemycket för mig.
Det sista har jag börjat tänka mycket på om han i varje fall när han kom hem för ett tag sedan hade tagit nåt annat också, han var så annorlunda ”full” då, och helt plötsligt blev han extremt illamående och svettades, hjärtklappning och blev själv rädd, satt och ojjade sig och sa att han trodde han skulle dö.. jag frågade om han tagit nåt annat men nekade ju såklart. Först nu efter jag tänkt mycket på att det säkert kan varit annat inblandat den kvällen..
Men igår kom han ner (vi sover på olika våningar) sa inte ett ord till varken mig eller sonen, verkade helt borta och såg extremt ledsen ut. Jag hade gett sonen vatten som han spillde ut och jag stod med händerna fulla så jag sa till pappan att han kunde kanske se till så han inte halkar i vattnet ( i min värld torka upp det med handduken som låg precis brevid, alternativt hålla i honom) men han bara stod mitt framför honom och tittade i golvet och han halka mitt framför honom utan att han reagerar…, jag blev helt ställd och såklart slänger jag ur mig ”men jag sa ju till dig varför reagerar du inte?” Han tar upp honom och försöker trösta. Jag torkar vatten och får honom till mig. Varpå han byter om till arbetskläder 3 timmar innan han ska åka, men han tar bilen och bara åker utan ett ord, kom inte hem, inte hört ett ljud och jag är orolig för om han ens lever…, fruktansvärt detta. Han behöver hjälp innan det är försent och jag kan bara stå och se på..

Tack för ditt svar 🙏@nycat
Ja jag tror också att det handlar om det. Han har inte så stort kontaktnät så när han är berusad ringer han gamla klasskompisar osv.