Senaste kommentarerna i forumet

@Katten om natten
Tack för ditt svar 🙏
Ja, jag litar inte heller på honom. Och det är verkligen vårt största problem. Han dricker inte så att han blir tydligt berusad, jag tror inte att någon annan som inte vet om att han har problem skulle kunna se att han var påverkad. Men för mig är det så tydligt. När jag konfronterar honom förnekar han eller också säger att han tar bara någon öl. Han frågar mig om det är något problem och att jag kan ju inte klaga på honom när han inte gör något dumt.

Tack för svar 🙏 och ditt tips. Ska kika på den föreläsningen.
Hans pappa är död tyvärr...har dock pratat med hans mamma. Men får inte något ut hos henne. Jag sa till henne att jag såg honom ta sprit ut hennes skåp på festen. Fick bara till svar ”ja kanske”. Vet inte om hon skäms eller om dom två pratar med varandra redan om detta. De har väldig tät kontakt.
@Sisyfos

Nu är min son, och jag, hemma från sjukhuset efter en dramatisk vecka. Han hade blödande bråck i matstrupen och man opererade akut förra fredagen. Efter vård på sjukhuset med antibiotika, B-12, glucosdropp, mediciner för att blodkärlen inte ska ansträngas, magmedicin, kalium m m blev han utskriven idag. Men han känner att vrister och mage är lite svullna och känns obehagligt. Läkaren sa att det beror på att man efter alkoholmissbruk och dåligt näringsintag får lågt albumin vilket i sin tur gör så att kroppen kan samla på sig vätska när man slutar med alkoholen och börjar äta och dricka som vanligt. Han hade för några år sedan så mycket vätska att de fick tappa. Så nu är han rädd för det och jag också. Ska det aldrig ta slut. Han har ju skrumplever och det enda som nu hjälper framledes ett totalt alkoholstopp. Läkaren verkade inte alls orolig för vätskeansamligen. Han hade gått upp nästan 5 kg under sjukhusvistelsen men han har ju fått massor av vätska både genom dropp och att dricka samt att han börjat äta igen men jag är orolig ändå. Han verkar i alla fall äntligen ha förstått att det faktiskt måste bli så att det aldrig mer får intas så mycket som en droppe alkohol, har anmält sig själv för behandling i kommunens öppenvård. Nu vill jag bara att detta får ett slut, att han blir piggare och att det inte finns några symtom att oroa sig för. Jag avskyr alkohol, det är en livsfarlig drog som borde förbjudas. Önskar att alla vi anhöriga får lugn och ro någon gång.

@Orolig_nu
Hej
Undrar hur du har det och hur det går med dig?
Jag har varit i en liknande relation och för mig brast det en dag på jobbet.
Jag klarade inte att hålla ihop mig själv.
Jag hade tappat hår, minnet, mig själv och fungerade inte tillslut.
Min arbetskamrat sa till mig att ringa socialtjänsten och be om hjälp.
Dagen efter fick jag plats på ett skyddsboende. Det blev min räddning.
Du skriver att det är alkoholens fel och att han inte är så nykter, många gånger är det så men det förändrar inte något så länge han dricker.
Jag känner med dig och hoppas att du fortsätter skriva av dig här.
Kram

@Rosenlilja Jag tror det är så mycket vunnet om du berättar för honom! Jag kom på min sambo med att gömma spritflaskor efter en lång period av en stark känsla av att något var fel. Jag kände mig sviken och exkluderad, han kände skam och var helt 100% säker på att han klarade av att dölja sitt drickande för mig. Han tog tag i sitt problem, tog hjälp, slutade dricka och det har fungerat bra i ca 1,5 år. Trodde jag. Tills jag hittade nya flaskor gömda ... Nya tag hos ny terapeut och gruppsamtal för hans del, och nu handlar det mycket om hur han ska klara av att vara öppen och rak mot mig. Även om/när suget kommer igen. Att tillåta mig att vara en del av processen och att inte svika igen. Det är svårt, jättesvårt, att tro på honom och känna tillit. På ett sätt är det lättare för honom, som "bara" har sig själv att hålla koll på och hantera. Missförstå mig inte, jag undervärderar inte missbruket och beroendet, svårigheterna och hur han får kämpa. Men i frågan om tillit har han en räkmacka i jämförelse, jag finns där och står stadigt, jag ljuger inte och han vet var han har mig. För oss (mig) är det det största problemet, att finna tro på honom igen. Så utifrån det tror jag att du har allt att vinna på att vara så öppen som möjligt med dina problem. Våga lita på honom. Ge honom chansen att finnas där för dig. Ge honom möjligheten att välja vad han vill och kan vara för dig.

@Tröttiz Hej

Jag har inget svar på din fråga men jag kom och tänka på en sak som en tillnyktrad alkoholist sa till mig när jag lämnade relationen. "Försök inte förstå vansinnet för det går inte" det hjälpte mig att bara släppa allt och lägga den energin på annat istället.

Allt gott!

Tack för dina ord. Det är oerhört viktigt det du skriver. Jag har själv sökt hjälp först nu och väntar på ett första samtal och sedan förhoppningsvis deltagande i ett anhörigprogram. Oron, i mitt fall främst över att inte kunna lita på min sambo, tär och förstör. Vi har det bra på många sätt, men jag är livrädd att bli lurad och sviken igen. Just nu tror jag inte att han dricker, men jag känner att jag inte kan veta, kanske aldrig mer, och det är olustigt. Jag har så lätt för att låta mig vaggas in i de lugna vardagslunken, där vi har det bra och beroendet inte tar någon plats. Ändå vet jag att det kan pågå bakom min rygg och att förmågan att ljuga är väl utvecklad - det gäller inte bara alkoholen utan nyttjas när det så passar. Det är svårt att hantera, känslan av att inte veta vad som är verkligt och vad som är en låtsasvärld.

@Pernilla_pilla
Funderar på hur "kul semestern" är för dig med en partner på fyllan som du ständigt måste ta ansvar för. Men så tänker inte en aktiv alkoholis, på andra alltså.
Ibland verkar det som att konfrontationer bara tar ännu mer energier av en.
Inte bara ska man leva med en person som är totalt frånkopplad, man ska även ta hand om denne och sedan få skulden.
Jag kan säga att jag är så glad att jag, med hjälp, tillslut klarade av att lämna.
Det höll på att ta livet av mig.
Min hälsa höll på att krackelera, min ekonomi, ja allt.
Jag lämnade för att inte gå under.

@3RR
Hej.

Det är ingen lätt situation och inga små krafter man tampas med.
Varken som beroende eller medberoende.
För mig kokade frågan egentligen ner till när är jag beredd att lämna?
Det där " Jag älskar dig och kan inte leva utan dig" är klassiska och orden säger egentligen ingenting. Det enda som säger något är handlingarna.
Hur länge orkar du ha det så här?
I vissa fall finns det säkert hopp om förändring med kommunikation men i andra så är det bästa att bara lämna innan man går under tillslut.

@nycat Hjärnan tar ju mycket stryk av alkohol. Kan ju bidra till demens om man inte får i sig vitaminer man behöver. Om han är frånvarande och trög kan det ju hända att han kanske tar andra saker än bara alkohol.

Att avvika från sjukhuset är inte bra om din son vill ha frivillig vård. Det gör inte detta trovärdigt. LVM använder man ju när alla andra resurser är uttömda eller om man bedömer att samtycket till frivillig vård inte är trovärdigt. När jag läser vad du skriver så blir jag mycket tveksam till om din son klarar frivillig vård men det är ju något man brukar pröva i första hand och LVM är ju tvångsvård så det blir inte aktuellt om man samtycker till frivillig vård, såvida samtycket inte bedöms trovärdigt eller att man prövat insatser i öppenvård och det inte har fungerat. Jobbat mycket med detta. Ska din son överleva måste han bli nykter och ibland krävs tvångsvård tyvärr. Har också en son med asperger diagnos, ångest, social fobi m.m. och han klarade LVM vård alldeles utmärkt och man kan säga så. Vi mammor tror ofta att våra söner inte klarar någonting är min erfarehet. Jag är själv en sån mamma.

Något som jag funderat på.
Mitt ex smög inte med alkohol ...
Andra gör det. Jag tänker kanske för mycket, men då man öppet dricker har jag funderat på om man mer har kommit till tanken att "detta är som jag är" liksom, att det är svårare att sluta än de som gömmer för sin respektive? 🤨

Vi bröt för över 1 år sedan men ännu kommer vissa tankar över mig ... 😔

Har det för det mesta bra, har "bara" mig själv och sluppit oro och kaos i tillvaron. Men emellanåt kommer tankar ...

Sköt om er där ute. 🌹

@Sisyfos Jag såg ditt inlägg först nu. Tack! Han försöker förklara för mig och jag har frågat, vi pratar. Han dämpar någon slags ångest eller stress. Han dricker för att hantera känslor. Han tar hjälp, går på samtal och i grupp. Men vad det ger vet jag inte. Han berättar inte mycket längre, som han gjorde i början. Han behåller det för sig själv, vilket han ju har all rätt att göra. Men det ställer mig utanför och i något slags vänteläge. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte om han talar sanning och om det är verkligheten jag ser. Eller om jag återigen är på väg att blir lurad. Det är en svår situation, värre än vad jag trodde. Först var det viktiga att han inte drack. Nu är det tilliten som på något vis måste komma tillbaka. Allt handlar om honom. Varför han druckit, vad han gör, att han är duktig som slutat, tar tag i det. Vad han inte gör. Hur han mår, då, nu och i framtiden. Jag bara är där och ska lyckas samla ihop något slags förtroende igen. Med risken att återigen stå som ett fån med nya "fynd" och svek. Jag tycker att han är duktig, att han gör mycket rätt, att han arbetar med problemet och sig själv. Men jag kommer inte ifrån känslan av att det är en fasad han visar. Jag har inga bevis, inget konkret att peka på. Det kan lika gärna vara hjärnspöken hos mig.
Jag har sökt hjälp för egen del och får träffa psykolog till hösten. Jag hoppas att det ska hjälpa, att få möjlighet att reda ut känslor och agerande. För bådas skull. Jag tänker fortfarande att vi ska ta oss igenom det här tillsammans och hitta en fungerande framtid.

@Rosette
Tack snälla för ditt svar! Jag ska ringa till dem o höra rutinerna. Kanske det blir lättare att ”sälja” in idén om hjälp om vi vet vad som gäller. Oron är så stor från hans sida att han ska bli fast i någon LVM-situation.
Tack för omtanke om mig också.

Hej ENMAMMA och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Vill börja med att säga att jag redigerade bort orten i ditt inlägg då vi värnar om allas anonymitet, hoppas det ändå känns okej och att du ändå kan ta stöd av forumet.

Du har en son som mår mycket dåligt och som du skriver självmedicinerar med alkohol, han uttrycker både att han vill ha hjälp och att han inte vill det. Kan tänka mig att det spär på känslor av oro och kanske frustration, önskan om att han ska vilja ta emot hjälp. Kan tänka mig att detta pågått länge.

En idé vet inte alls om det är hjälpsamt men det är att ringa den mottagning du funderade över och höra med dem (behöver ju inte lämna personuppgifter så är det fortfarande anonymt), kanske kan de ge svar på lite av de funderingar du har kring hur rutiner ser ut. Det skulle ju också vara en idé att ge nummer och din son själv ringer såklart. Generellt är det ju så som du skriver, om han väljer att ta emot hjälp så behövs inget tvång, samtidigt är det svårt att helt säga hur det skulle vara då jag vet för lite om situationen.

Hur mår du i allt detta och hur ser ditt stöd ut för egen del är en fråga som dyker upp. Många gånger mår dem som är nära minst lika dåligt själva och kan behöva stöd för egen del, bra steg att du vänt dig hit, det krävs mod och kraft att vända sig utåt för stöd.

En tanke till jag får, hoppas det är okej att jag delar med mig, men det är om du skulle vilja prata med någon att testa att ringa Alkohollinjen (020-844448), det skulle även vara något att ge till din son om han skulle vilja ringa, där en kan vara anonym.

Hoppas du får flera svar och hittar mycket här inne som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Åh mamma-Julia vad jag känner med dig. Har en liiiite liknande situation med min dotter. Hon har inte AS men ett av mina andra barn har det, och kanske har hon drag (enligt hennes beroendeläkare, specialist i psykiatri)..Honär i alla fall väldigt känslig och har social fobi. Hur som helst så har jag också känt sån oro och rädsla för LVM men nu känner jag att det är det enda som eventuellt kan rädda henne. Ingenting kan ju vara värre än den här situationen. Vår botten är också nådd, liksom hennes.
Dock som jag förstått det, om man"trovärdigt" går med på frivillig vård och även genomför den så blir det inte LVM med SIS.hem.
Vi, hennes föräldrar, är helt förtvivlade nu. Hon hade kommit överens med socialen om avgiftning från ikväll, de skrev remiss. Men för några timmar sedan fick vi veta att hon avvikit från akuten (dit vi kört henne). Enligt henne tyckte läkaren inte att det var "nödvändigt" att hon var kvar. Hon är så sjuk, så sjuk. Vi hade hennes nycklar för att vi skulle ta hand om hennes katt under avgiftningen. Fick tag i henne till slut, min man lyckades möta upp henne och nu är han kvar där. Hon var enormt berusad, hade väl gått direkt ifrån akuten ut och druckit. Otaliga gånger har hon hamnat på sjukhus med ambulans eller polis på grund av att hon blir så extremt full, ofta medvetslös. Tror det var i måndags natt hon låg på sjukhuset hela natten med dålig syresättning och kateter pga att hon inte kunde kissa.
Det blir nytt samtal med soc i morgon och jag kan inte tänka mig något annat än akut LVM. Men det är ju inte jag som bestämmer det. Det handlar om att ge förutsättningar för att rädda hennes liv. Sen vet man ju inte hur och om det kommer att fungera.
Tänker på dig och önskar allt det bästa. Skönt ändå att inte misstanken om cancer bekräftades. Hade det funnits en stark misstanke hade de såklart agerat och opererat, tror jag absolut.
Vi orkar inte heller mer... Finns så mycket som hänt som jag inte orkar skriva just nu. Det här är helvetet. Stor kram till dig, jag tänker på er.

@mamma-julia Jag har svarat dig tidigare också och det finns ju tyvärr inga bra svar här. Varje gång känns det ju lite som att han börjar förstå allvaret, men sen faller han dit igen. Det blir som att du försöker hålla upp en bowlingkula i en sluttning. Du kan lägga all din kraft på att hålla det uppe men tappar du taget lite eller om klotet börjar rulla lite, så har du ingen chans att spjärna emot.

Har du haft kontakt med någon anhöriggrupp? Nu är jag inte själv anhörig så jag vet inte hur det går till, men det finns väl någon du kan kontakta och få stöd för det är ju inte meningen att du ska gå under av detta också.

Hej. Jag har skrivit här tidigare om min sons alkoholmissbruk, hans leversjukdom och fortsatta missbruk. Det har gjort mig till en slav under medberoende och ständig oro, att jag satt mitt liv åt sidan snart fullständigt. Efter flera års missbruk har han varit inlagd på sjukhus, gått på kontroller flera gånger. Trots detta har han fortsatt sitt missbruk. Efter att ha varit nykter i 5 månader i våras började han dricka igen, fick åka akut till sjukhus i samband med en provtagning för andra problem. Levervärdena var skyhöga. Man upptäckte på ultraljud fläckar på levern som senare efter en magnetkameraundersökning visade en liten fläck som det fortfarande är oklart vad det är, men misstanke om cancer finns. Ny magnetröntgen ska göras i september. Trots detta började han dricka igen, drack nog ca 10 liter ren sprit under 1 - 1,5 månad. I onsdags blev han så orkeslös så han åkte till akuten och de ville skicka honom på avgiftning, han gjorde dock inte det och det resulterade i att läkarna skrev LVM, det talade de om innan också. Han gick hem från akuten och fortsatte dricka. Fattar inte!. Två dagar senare väckte han mig mitt i natten med ambulansen väntande utanför, han börjad kräkas blod. Väl på akuten kräktes han massor av blod och blev i ilfart förd till intensiven och blev akut opererad för blödande bråck i matstrupen. De snörde av på fyra ställen. Nu ligger han på kirurgavdelning, han har själv ringt socialen och bett om hjälp och de skickade en snabbremiss så att han får börja behandling när han blivit utskriven. Men han oroar sig för LVM:et och är rädd att bli skickad till behandlingshem. Nu har hans absoluta botten blivit nådd och han verkar förstå att han aldrig mer får röra alkohol. Hans psykiska hälsa skulle nog inte orka med ett behandlingshem, han har fått höra så mycket negativt om sådana ställen. Men han har ju själv bett om hjälp nu, i öppenvården. Inte ska de väl behöva skicka iväg honom på behandlingshem nu bara för att han nekade att åka på avgiftning? Någon som varit med om liknande? Att vara mamma i det här läget är minst sagt påfrestande. Jag har varit med hela tiden på akuten, på avdelningen, är där från morgon till kväll som stöd. Det är meningen att han ska flyttas till sjukhuset i sin hemstad när de kan erbjuda plats där. Men han säger att han inte orkar vänta och vara kvar där han är tills dess utan tänker avvika om ingen plats erbjudits innan helgen. Vad händer då? Jag har sagt det förut, att jag inte orkar mer, men nu tror jag nästan att min absoluta botten också snart är nådd för vad jag orkar med. Han har Asperger och kan bli utagerande när det går honom emot. Vet inte vad jag ska göra. Hoppas på svar.

Det påminner lite om min historia med min sambo... Att gömma och dölja är tecken på att det inte står rätt till. Det är inte du som gör fel som letar och vill veta. Min sambo har tagit hjälp, han är medveten om sina problem och dricker inte nu, vad jag vet. Men jag litar inte på honom, jag vet hur lätt han har för att ljuga och det är nog det allra största problemet för oss. Jag hoppas att din man inser sitt problem och tar hjälp. Försök tänk på dig själv i första hand. Det är ett val varenda dag, att välja att leva med en alkoholist. Jag kommer efter sommaren att söka hjälp för egen del, jag behöver någon att prata med, om hans beteende, risker och hur jag kan hantera det för att må bra. Det är svårt. Känslorna går i vågor, vi har det bra för det mesta. Men det finns alltid en oro hos mig och det sliter på kärleken. Hoppas det ordnar sig för dig och din man!

Ja, han har problem. Troligtvis kan han inte alls dricka i lagom mängd (vad det nu är när man haft ett beroende). Han dricker dessutom starksprit vilket är att leka med elden ännu mer. Man snor inte sprit på kalas om man inte är beroende. Det finns många varningsklockor. Hans pappa var alkoholist - kan du prata med pappan?
Det är ganska bekvämt för honom nu at han kan dricka öppet inför dig (och fylla på i smyg samtidigt)om han vill fortsätta att dricka.
Alkohol är en farlig drog. Det finns en föreläsning på youtube som man kan titta på som handlar om hur hjärnan och atressysystemen påverkas av alkohol. Googla: Markus Heilig, Forskning i framkant-alkohol.
Jag kommer från beroendesidorna. Jag tänker att all instinkt ni som befinner er här på anhörigsidorna har oftast stämmer. Han förnekar sin sjukdom. Då finns det inget du kan göra. Du skäms för att du letar. Jag tycker att det är rätt naturligt att vilja ha svar, vilja veta. Han blir arg och skäller ut dig, ljuger. Alkohol i stora mängder påverkar personligheten. Det är en sak om man jobbar med beroendet, en helt annan om man förnekar och försöker lägga ansvaret hos någon annan. Hoppas det ordnar sig.

@Tröttiz Tack. Jo, jag har svar - och även "acceptabla" alternativ till dem eftersom jag har förståelse för komplexiteten. Jag har så enormt svårt för att vara obekväm när jag har en förklaring till beteendet. Min vara-till-lagsmentalitet är ett perfekt byte för alkoholhjärnan, o alltför ofta spelar det ingen roll att jag är medveten om det. Känns så inte jag att ställa ultimatum.

@3RR
Men .. om du vänder på det. Du önskar svar av honom, hans svar blir svävande. Vad har du för svar? 🌹 Jag tänker om du inom dig själv sätter upp en tidsram, att har inte läget ändrats till detta en given tid så lämnar jag. Att inte eventuellt gå och traggla på om samma saker en längre period. Att inte något destruktivt äter upp ens liv. En tanke bara. 🤔Att lägga upp svaren eller snarare beslut inom sig själv och inte vänta på den andra.
En förändring måste finnas inom den beroende. Och vilja.
💕

Tack, läser era resonemang o känner stöd. Jag orkar inte vara så aktiv här eftersom det på något sätt ger makten o energin till alkoholmonstret - vilket är precis vad jag förstår är dumt att göra. Emellanåt är det ändå bra att få lite boostar med argumenten som vi vet är sanna, men som blir svårt att upprätthålla. Just nu är jag en jävla häxa som vill ha raka svar i stället för "vi får se", vilket innebär att det som eventuellt ska hända alltid är beroende på hur mycket fest det har varit dagen före - o det går ju inte att styra... Har blockat Messenger o för första gången oxå telefon/sms o faktiskt- det är ganska skönt.

Hur går det för dig? Hur mår du?

@nycat Det är ju väldigt svårt om han inte är intresserad själv av att göra någonting åt saken. Jag är ledsen att det är som det är :/ Jag förstår att det tar emot att kontakta hans jobb, men även om har inte ser det själv så gör du ju honom faktiskt en tjänst och du ger ju också er son en chans till att kanske ha en far i sin uppväxt. Det är ju inte säkert att jobbet kan lösa problemen för honom heller, såklart. Någonstans måste han ju hitta en vilja och motivation själv också och kanske kan en påtryckning från jobbet bli det som gör det för honom. Men det går ju inte att säga.

Oförmågan att fokusera är ju ändå oroande i sig. I och med att han har ett aktivt missbruk så kan det ju vara så att det är det som förklarar saken, men svårigheter att koncentrera sig och ta in information är också ett tecken just på att levern börjar tröttna och som sagt, blodprov kan man ofta ha bra värden på ändå och är man samtidigt inte helt ärlig med läkaren så finns ju risken att man missar att bli diagnosticerad. Många förlitar sig tyvärr blint på blodprover och samtidigt så är man rädd att berätta för läkaren hur det egentligen ligger till, vilket är ett dubbelt problem.