Senaste kommentarerna i forumet

@Backen123 Eller hur! Är inte rädd, han skulle aldrig göra mig fysiskt illa men otroligt obehagligt att han dräller runt här, bor mitt ute i ingenstans. Frågade i dag varför och han svarade att han saknar mig . Tragiskt. Stal mat. Men cigg och sprit det finns. Så less på det hela. Kram

@Backen123 Tack själv, har brottats med samma problem som du samt att jag jobbar med ungdomar i just denna ålder. Det är som du säger, det viktigaste är att man finns där, bryr sig och har regler. Investera i ungdomen fast man blir tokig i bland. Folk sa till mig att det går över, trodde dom knappt-men det gör det. Vänta 2-3 år så har du världens goaste kille tillbaka. Det man puttar in nu betalar sig då! Lovar !!

Hej igen,
Ja, det är nog som du säger, han kommer inte att förändras. Men hus går att sälja, det är ett problem som kommer gå att lösa om du bestämmer dig för att gå. Kan du inte prata med någon vän eller släkting? Berätta hur det är och be att få bo där någon vecka för att reda ut dina känslor?

Ja det gör ont, men förhoppningsvis går den känslan över snabbt 🙏
En alkoholterapeut jag gick till sa när jag berättade om min rädsla att han skulle träffa nån annan och börja må jättebra, att det blir samma där efter nåt år och förmodligen ännu värre. Det blev en tröst för mig, antingen ställer han till med samma kaos som med mig, eller så tillfrisknar han mirakulöst och då kommer han komma till insikt och hon får leva ett rätt tråkigt liv utan fest och vänner.

Han kom hem kl 4 på morgonen. Dyngfull.
Han hade sagt till mig att han inte ska dricka mycket. Men så gör han det ändå. Är så trött på den här besvikelsen.

Han medger att hans problem är att han blir för full men att det är hans enda problem.
Han säger även att jag är dramatisk, överdriver och att jag ska sova på natten och inte tänka på vad han gör.

Jag har aldrig varit såhär kontrollerande i tidigare relationer, de kunde gå ut och festa och jag var trygg med det. Visste att de kommer hem.
Men nu, även fast det gått lång tid mellan gångerna han varit ute på krogen så vet jag aldrig vad som väntar. Jag blir orolig innan han ens lämnat hemmet.
Jag vill inte heller följa med varje gång för jag ogillar att dricka alkohol.
Sen tycker jag inte om hur han blir när han dricker.

Vi har köpt hus nyligen så blir svårt att bara lämna nu,därav bara hot.
Önskar att jag aldrig hade flyttat ihop med honom.
Han kommer inte förändras.
Han älskar alkoholen för mycket.

Hm. Jaha. Det ante mig ... 🙄
Så visar det sig att han har dejtat en tjej rätt länge, fastän jag varit "klar" länge pga hans drickande känns det hela surt.
En tjej som också gillar alkohol men inte lika fullt som honom har jag hört ...
Är dock inte förvånad att han börjar hänga med en helt annan typ än mig,
jag som druckit väldigt lite. Får väl bara hoppas de inte drar ner varandra ...
🌹

Om du inte tycker att det är normalt, så är det så. Man ska inte acceptera att en relation orsakar sån oro, ångest och bråk. En relation ska bygga på ömsesidig respekt och omtanke. Om du inte trivs med hans beteende så bör du sluta hota med att gå och istället bara göra det. Du kan inte ändra hans beteende eller få honom att förstå om han inte vill. Tyvärr är överdriven alkoholkonsumtion väldigt normaliserat i vårt samhälle. Jag önskar dig ett liv där du kan välja bort personer som beter sig på ett sätt som du inte trivs med, och istället omger dig med människor som gör dig lycklig.

@sannisen jag håller med @kennie. Din sambos drickande är inte normalt. Det är du som reagerar normalt med din oro. Han dricker vin dagligen och festar på ett sätt som alltid slutar med att något illa händer. Fyllecell? Bara det borde få honom att lyssna och förstå din oro. Det förefaller som alkoholen har blivit viktigare än att respektera dig och din oro. Du har hotat med att lämna honom och blir det ingen förändring så stå på dig. Det sliter på dig att leva med ständig oro och brist på respekt. Prata med dina närmaste även om det känns svårt.
Hoppas din situation blir bättre. Fortsätt gärna att skriva här. Kram

Ja du, jag lider med dig, denna stress, att alltid behöva vara på sin vakt även fast du gjort allt du kan för att få lugn och ro. Hoppas verkligen inte att du behöver vara rädd för honom, att han ska göra dig illa 🙏 så sorgligt vad beroendet gör med dom och med oss.

Hej Sannisen,
Att dricka vin varje dag, bli självdestruktiv, hamna i fyllecell eller vara ute till morgonen är inte normalt. Det är inte att ni har olika syn på alkohol, det är att han har alkoholproblem och inte vill erkänna det. Och att han försöker få dig att tro att det är du som är kontrollerande är klassiskt missbrukarbeteende. Är förhållandet värt att stå ut med hans beteende? Så länge han inte tar ansvar och ser sitt problem är det svårt för dig att göra något. Ta hand om dig!

Ja helt rätt och jag drog kanske på lite för höga växlar igår, och som du skriver att lära sig om hur man blir vuxen.
Vi har alltid varit tight och det kan också vara en frigörelse process från mig, men när jag ser tillbaka så är det nåt som jag inte kan sätta fingret på. Vi hade ytterligare ett snack igår att det är härifrån och framåt. Och nu är han väldigt flat igen. Tack för ditt svar

Jag och min sambo har väldigt olika syn till alkohol.
Han kommer från en missbrukarfamilj där pappan är alkoholist.
Jag kommer från en familj där ingen av mina föräldrar drack.
Har dock släktingar som har alkoholproblem och jag har sett hur det har påverkat bl.a min mamma.
Nu sitter jag i en sits där min sambo kan dricka nått vinglas varje dag till att gå ut och festa med jämna mellanrum.
Han hittar alltid på ursäkter till att få dricka. Han blir ibland även väldigt destruktiv när han dricker, hotar t.ex med självmord eller att skada sig själv på något sätt.
Har pratat med han om det här flera gånger och han har väl skärpt till sig lite. Men han dricker fortfarande mer än vad jag tycker är ok.
Hans drickande har även utvecklat ett kontrollbehov hos mig, jag kan aldrig vara lugn när han går ut då det alltid skett något när han är ute. Antingen att han hamnar i fyllecell eller att han super långt in på morgonen och jag inte kan få tag i honom.
Så även fast han skött sig och inte gjort något galet på ett tag så blir jag ändå orolig varje gång han ska ut. Jag kan inte sova alls. Istället ligger jag vaken och liksom håller koll på honom. Så han inte ska göra något dumt.
Det här är såklart inget jag mår bra av alls och jag hatar verkligen att jag ska behöva må och känna såhär varje gång.
Han förstår inte mina känslor heller vilket gör att jag blir arg och hotar med att lämna honom.
Har ingen att prata med heller, min familj vet inget och jag känner mig skamsen som har hamnat i den här situationen.

I skrivande stund ligger jag vaken och kan inte sova pga att han är ute och festar med sin syster.
Jag tycker det är så fel men han är ju uppväxt på ett annat sätt än jag och har förmodligen en annan syn till alkohol än mig.
Jag vet inte vad som är normalt?
För mig är det inte normalt.

Vad tycker ni?

Ja obehagligt. Han har ingen nyckel men gården är svår att låsa, finns lite dörrar och portar överallt. Har aldrig låst. Men nu har jag köpt hänglås och kamera och skruvat upp i uthusen.
Ringde polis i morse och berättade allt med att han är skriven här osv, de visste inte hur de skulle se på det hela men ringde upp efter ett tag och sa att iom att jag anm till skatteverket, äger gården, han inte bott här på 8 mån samt skilsmässan om 4 veckor så begår han brott med att dels gå in men mest att stå skriven här då han ej har sin dygnsvila här. Ett ärendenummer finns.
Mannen stod utanför 7.30 och frågade vart han satt då han tappat sin mobil där. Samt om det var jag som hade ringt polis. Han var så full att han inte kom i håg något alls. Som han såg ut.
Pekade, och han vandrade i väg över åkrarna. Inte ens 40 fyllda... Han gick sen- lååångt att gå till närmsta by/buss.
Måste tagit flera timmar. Han har tagit mat/kött härifrån. Och mina vigselringar. De låg i en skål. Jaja...var väll symboliskt.
Vid 14 såg min dotter honom komma ut från systembolaget.

I dag om en månad kan jag lämna in om fullföljd av skilsmässa, 9 mån efter jag ansökte. Med detta som hände i går och idag så gjorde han det enkelt att lämna in det pappret. Tack för det!

Men så obehagligt, och så sorgligt. Ring låssmed och byt låsen, man ska kunna vara trygg i sitt eget hem!

Hm...nu har jag en dotter och det är lite annorlunda men ändå samma. Jag har mött hennes attityd som var exakt det du beskriver, näsan i vädret och lite arrogant/nedvärderande med ett stopp. Jag tror det är viktigt att möta men någonstans är det du beskriver just tonår och inte allt det du i ditt inlägg lägger på dig själv. Raka samtal där du punktmarkerar att den attityden är inte ok, du är en stark och bra mamma som faktiskt stod på dig för ett bättre liv för dig själv och dina barn. Bara det är värld all beundran.
Och att "bete sig" kan ha sina förklaringar, men "hit men inte längre" är också ok.
Visst är det trist när saker och ting misslyckas men slå inte på dig själv-den där attityden mins jag-och den är naturlig och hör tonåren till men inte okej.
Så var det hos mig i alla fall. Sedan fanns jag såklart där och fixade samtalsstöd när det behövdes men attityd mot någon, mamma, lärare osv är icke ok även om man är ledsen och så vidare. Det hör till att bli vuxen att kunna bete sig. Punkt.
Ta ett samtal. Upp med det på bordet.
Minns den tiden så väl, var inte lätt. Men jag känner så igen det. Det går över! Lovar! Kramar

Jag puffar upp en tråd jag började på för länge sen, och som jag behöver råd i. Det gäller samma son men som nu snart fyller 15. Han har en attityd mot mig som jag inte kan förklara, som inte bara är tonårstrulig. Kaxig, lite nedvärderande och idag slog mig tanken att det kanske handlar om skam, skam över mig som råkade ut för en missbrukare, att jag köpte hus gifte mig och sen packade ihop och drog från misären. En ilska över strulet en saknad av en familjemedlem, som kom in i vårat liv och som min son fick plastpappa känslor för och som kanske i hans ögon något hans mamma plockade bort eftersom dom inte såg nåt. Om nån känner igen, om nån tycker det låter logiskt så tipsa mig gärna om hur jag ska kunna lösa, eller nå fram till hans känslor för att se om det är så.

@EsterHanna
Oj nej, han är ju riktigt illa däran. 😔
att man kan gå ner sig så.
Vilken tur att du kom, han skulle säkert ha frusit ihjäl annars. Kan förstå att det känns overkligt och otryggt, jag har dock inte ens varit i närheten om det du varit/är med om ...
All styrka till dig. 💕

Livet rullar på. Har känt ett svagt obehag att någon är inne i mitt hem då och då. Märker på hunden att han vill säga mig något... Min Iphone-laddare är plötsligt borta, mat försvinner. Bor mitt ute på landet så inte så noga med att låsa överallt. Ska köra ett ärende vid 19-tiden. Då sitter min snart x-man i diket ca 500 m från mitt hem. Går ut ur bilen, han är knappt kontaktbar. Minusgrader. Har kissat på sig. Smutsig. Bredvid står en väska med lite verktyg, lite av min mat och spritflaskor.
Blir helt chockad. Sätter mig i bilen och ringer polis som kommer. Även ambulans. Men det blir polisen som tar med honom. LOB.
Känns overkligt och otryggt. Kan inte förstå att detta händer?

Hej
Jag är en av dom som gömmer flaskor. Ville bara skriva av mig lite här. Min sambo har nyligen hittat gömman och jag har nog aldrig känt mig så liten. Att komma till insikt att man skadar nära och kära i ens närhet är svårt. När man gör det så har man iaf kommit en liiiten bit på vägen. Som någon skrev här, att man hade lite dåligt samvete för att man letade efter flaskor, ha inte det! Det var isf det som fick mig att komma till insikt….

Känner igen mej så mycket,kommer hem från jobbet,han sover asberusad,vaknar kan inte stå på benen,säger han har ingen aning varför,hållt på iflera år,han gömmer jag letar,hittar alltid fast han lovat sluta,han blir jättearg när jag tar flaskorna,blir desperat,vet inte hur många gånger jag ringt ambulans för han supit sej medvetslös,förstört varenda semester med sitt supande,hur mycket ska man orka?Vi har det bra när han är nykter,men det är tydligen inte nog för honom

Tack själv omhändertagande, länge sen du skrev, men klokt och jag skulle ha svarat. Har inte varit här så mycket, försökt gå vidare och känner att jag har ofta lyckokänslor nu. Bara ligga i soffan och titta på tv och känna känslan av att det är bra nu 🙏 Ett sorgearbete har sina faser, i den fas jag går in i nu vet jag inte vad den bär med sig, en känsla av att har det verkligen hänt. Mannen är borta, inte hört ett ord sen i höstas, mina vänner har tagit bort honom från sina vänlistor och det känns otroligt skönt. Funderar hur han har det och vet att han nångång kommer ta kontakt. Ibland önskar jag han blivit sämre så hans nära får se, men samtidigt inte för hans barns skull och för att han är sjuk. Jag kan förlåta honom för han är sjuk, och under hans behandling och efter olyckan så stod jag vid hans sida, men det hände så mycket där innan vi gifte oss och ett år efter som jag inte kan förlåta. Man gör inte så mot en människa man älskar och som man står nära.

Ni är inte överkänsliga, ni har rätt att reagera som ni gör. Det låter som om de dricker kopiöst mycket och att det har normaliserats i deras vardag. Sådant är svårt att komma åt "utifrån". Jag förstår att de slåss för sin sprit om de ser den hotas. Det är så missbruket fungerar. Jag tror ni behöver lyfta frågan gemensamt. Skriv ett brev till dem, säg hur oroliga ni är. Skriv att det är ohållbart och att ni känner oro för deras hälsa och olust inför att träffa dem. Ge dem tid att bemöta det. Och fundera därefter på nästa steg. Kan ni orosanmäla? Mammas arbetsgivare, är det värt att ta kontakt för att se om de kan göra något? Vet ni vem deras läkare är?
Att bryta kontakten helt är ett alternativ och kanske det sista man prövar. När inget annat fungerat. Men känner ni så redan nu är det värt att vara tydlig med det.

@Åsa M
Just nu, när jag läser din kommentar, så blir jag väldigt glad. Det tar verkligen tid att lära sig att sätta gränser, men när man gör det, då bjuder livet på en framtid. Jag kan känna framtiden som jag längtade så efter. Jag känner det extra mycket då jag funnit gamla meningar i skrivböcker, som vittnar om misären jag levde i förr. Jag fortsätter rensa ut det jag kommer över. Jag behöver inte mina gamla skrivböcker, som beskriver hur det var. Sidor rivs ut och vissa skrivböcker går till pappersåtervinningen. Allt som har med mitt ex att göra åker ut. Och det blir plats för ny energi!
Många kramar till dig Åsa M! 🤗

Hej! Jag har problemet från flera håll. En pappa som var alkoholberoende, men nykter sina sista 16 år. En exman som dricker, och jag själv som är a-beroende men slutade för drygt 6 år sedan. Jag hade funderat länge på mitt och exmannens drickande. Vi båda jobbade så vi drack på ledig tid. Drickandet eskalerade år efter år. Det är så alla beroenden tar över våra hjärnor. Jag försökte ha vita perioder, svagare sorter osv. Det funkade ett tag, sen återgår hjärnan snabbt till det som den är van vid. Jag= Miss Lyckad ville inte dricka, utan det var min hjärna som ville ha substansen. Jag trodde knappt det var möjligt för mig att sluta dricka, framförallt gjorde jag och exmannen lite som era föräldrar, vi drack ihop, och triggade varandra till det. En av mina döttrar mailade min chef om situationen. Hon hade pratat med mig massor av gånger, och jag hade lovat att ta upp det med min chef framöver. Jag sköt på samtalet. Vi visste att arbetsgivaren har ett stort ansvar för medarbetares sjukdomsrehab. Alkoholberoende klassas som sjukdom. Efter att chefen berättat för mig om dotterns Mail, och vad jag hade för möjligheter till hjälp, så sa jag att jag skulle försöka själv först. Lyckas det inte så skulle vi se på andra lösningar. Exmannen var också nykter närmre ett år. Sen ville han ” socialdricka” vilket jag visste att det skulle gå åt skogen. Mycket riktigt det blev precis som innan, och värre med hans drickande. Då separerade vi. Jag ville inte riskera min nykterhet, och frihet fån alkoholen. Det går att leva ett fantastiskt liv, utan skuld och skam, vilket drickandet innebär. Det är bara att vi inte alltid förstår det. Mitt råd är att tala med någon på alkoholhjälpen eller liknande. Så kan ni få råd och stöd hur ni går vidare. Kommunen har också beroendecentrum ditt man kan höra av sig. Det går att leva nykter, men det går inte att få bort beroendet från hjärnan. Hoppas det går bra för er. 🍃

Skrev ett långt svar till Mikish som har liknande problem. Det verkar jobbigt när båda dricker för mycket och kan stötta och bekräfta varandra i drickandet. Du har konfronterat och orkar inte göra det mer. Jag tänker att du är rätt tydlig här med vad du ser och vad du känner. Om du ska prata med dem igen kanske du kan ha det utifrån ditt perspektiv. Det är möjligt att de inte minns alls vad som hände med dina svärföräldrar. De är totalt fokuserade på att dricka och kanske dricker så att de inte riktigt har en klar bild. Jag tror inte att du förvärrar drickande genom att prata klarspråk. Jag kommer från andra sidan. Tror inte någon av oss som har funderat över drickandet nånsin har skyllt på andra. Ja hon kanske tar illa upp och dricker för att hon är arg om du säger nåt, men jag tror att det är bra att du sår frön. Berätta om dina tveksamheter kring din dotter. Ett barnbarn är stort och borde verkligen betyda mer än alkohol.
Det finns förresten en massa tips om anhöriglinjen etc härinne. Jag tänker att det är bra att få ventilera problemet.