Senaste kommentarerna i forumet

Knepigt det här. De är två som förnekar och legitimerar varandra. Nu är ni två personer som har startat trådar med liknande problematik här på anhörigsidan. Det känns väldigt sorgligt det du beskriver och du överdriver inte problemet tror jag om de dricker de mängder du beskriver. Jag kommer från andra sidan. Alkoholism är ett laddat ord och förenat med många ”bilder” som kan vara svårt att identifiera sig med. Det du beskriver är helt klart ett beroende i alla fall och alkoholkonsumtionen har sannolikt ökat.
Kanske kan ni få dem att vakna om ni ger de lite siffror: 5-6 glas vin + 10 cl calvados motsvarar en halv flaska sprit (en liten flaska vodka). Tar rätt många timmar att förbränna. Risken är stor att de faktiskt är påverkade konstant.
Om du läser lite i Det vidare livet härinne finns alla vi som druckit för mycket och som slutat med alkohol. Det finns stora vinster att göra med det. Mer energi, livslust, känslor. Mer äkta. Man blir galet avtrubbad av alkohol och det är säkert det ni reagerar på gentemot era föräldrar.
Kanske kan ni tipsa om den här sidan, kanske kan ni beskriva, utan att anklaga, hur ni upplever det. 9 standardglas per vecka för kvinnor… 14 för män för att hålla sig under riskbruk. De ligger på 35… kanske mer. Det är klart att det får stora konsekvenser. Alkohol påverkar brett.
Om de skulle komma hit till forumet Förändra sitt drickande, så skulle de få svaret att de absolut dricker för mycket och de skulle rekommenderas en period utan alkohol, gärna 3 månader. Fortsätter de som de gör nu, flyttar gränser etc så har ni snart ingen glädje av dem. Att din mamma somnar sittande på golvet är ett varningstecken. Med den alkoholkonsumtion ni beskriver får man också troligtvis brister av olika slag. B-vitamin, järn etc och det förvärrar saker ytterligare.
Hoppas ni kan få dem att se för det du beskriver låter inte bra. Lycka till!

@mickish
Hej, bra att skriva här och få ur sig.

Alkohol är ett beroende, och kanske man ibland inser att man dricker mycket men inte vill sluta eller ha hjälp. Då blir anhöriga bara jobbiga hinder ... Man kan tyvärr inte få någon att sluta om den själv inte vill. 😔

Ni är inte överkänsliga, era upplevelser över tillvaron kan inte vara fel. Ni upplever det Ni upplever.

💕

Oj vart ska jag börja? Under hela min uppväxt har jag haft ett minnen av att mina föräldrar har druckit alkohol men när jag var väldigt liten uppfattade jag aldrig att jag var tillbaka dragen eller reagerade negativt på hur de dracks utan jag minns min uppväxt som något väldigt positivt och väldigt kärleksfull. Men ju äldre jag och min bror blev så blev drickandet från våra föräldrar värre och värre. Med värre menar jag att dom började dricka större mängder och mer okontrollerat, också på något vis självmedicinerat med alkohol då de båda har värk och dylikt. De är iaf så som jag upplevet de. Flera insidenter som har satt spår i mitt liv och som jag aldrig kommer glömma har lett till att både jag och min bror konfronterat våra föräldrar och har i mellan åt fått respons och fått att de kommer inte hända igen men självklart.händer de igen i varje fall. De händer också att vi konfronterat och nästa dag är de precis som ingenting har hänt.
Till saken hör att under hela mitt liv har mina föräldrar beroende varit som en hemlighet för mig, jag pratar öppet med min sambo och har pratat med 1vän som jag inte längre har kontakt med.
Jag orkar inte bördan av att låtsas som att inget är fel att de dom håller på med är normalt.. en av händelserna var att min mamma skämde ut sig så mycket för mina svärföräldrar, hon krossade 3vinglas på 1kväll brast ut i gråt och spillde vin över min svärmors platta, min pappa smög ut i bilen mer än en gång och drack ren sprit (för att han inte tyckte att han fick nog mycket alkohol som bjöds på redan?) Och istället för att be om ursäkt dagen efter satte dom sig i bilen och bara for hem. Insidenten har lett till att mina svärföräldrar tycker de är väldigt stelt och jobbigt att träffa mina föräldrar för att de känns påtvingat och inte alls naturligt.
Min föräldrar har bara låtsas som att ingenting har hänt och vill alltid träffa dom men jag säger jämt att dom aldrig kan. De är alltså bara en av många händelser. Jag svarar ogärna i telefonen när den ringer på helger överlag för att jag vet att även fast de är tidigt på morgonen så kan de vara onykter.
Nu medans dom båda jobbar är de nykter på veckorna så vitt jag vet i verja fall. Men de dricker KONSTANT i smyg och de är de som är de absolut värsta inser man inte själv att man har ett problem om man ständigt mörkar att man dricker? Jag orkar inte konferera mina föräldrar mera då jag har svårt för de i allmänhet men när jag väl gör de blir jag bara ignorerad och de känns så himla respektlöst. Jag vet att sjukdomen får dom att göra mycket men ibland tror jag också att dom mörkar för varandra hur mycket dom dricker.
Och så en sak till som tär är att jag har en dotter på 1,5år och jag skulle ALDRIG väga lämna henne med mina föräldrar som de är nu, men min mamma är så himla känslig eftersom hon dessutom fått en stroke så jag vill inte "förvärra" hennes drickande med att säga de rätt ut, varje gång de är någon som helst motgång tenderas de att söka tröst i flaskan.
Jag vill verkligen att mitt barn ska få vara med hennes mor och farföräldrar men jag skulle helt ärligt inte lita på att dom klarar av att ta hand om henne då dom inte ens kan hålla sig från att dricka majoriteten av gånger då vi är där.
Ojoj vad detta blev rörigt hoppas man förstår och att jag inte hoppar allt för mycket så de bara bli en enda röra. Mvh väldigt less anhörig som inte vet vad jag ska ta mig till.

bobbon5, ett varmt välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Du har det tufft. Det låter som att du länge försökt hantera din mammas alkoholproblem på fler fronter. Inte konstigt att du känner dig uppgiven. Du är inte ensam om något av det du beskriver. Tvärtom. Och i allt detta har du handlingskraft och mod att be om stöd.

Det finns saker du kan göra. För dig och i relation till din mamma. Redan nu har du kunskap om vad som inte fungerat. Om jag förstår dig rätt står du på tröskeln till ditt eget liv och du funderar på vad som egentligen är ditt ansvar i allt detta. Att du skriver här, söker stöd och vägledning är ett fint tecken på att du tar ansvar för dig. För ditt mående. Att vara tydlig med sina gränser kan såklart vara smärtsamt om andra förminskar dem samtidigt är det ofta stärkande i längden. Att till exempel säga till din mor att du endast vill umgås utan alkohol är ett sätt att värna dig. Det är så att säga inte ett ultimatum till henne utan till dig. från dig. Det du gör är att du visar respekt och hänsyn genom att berätta. Eller hur tänker du?

Jag hoppas att du får fler svar här från andra användare, det kan ta lite tid ibland.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det tror jag också - jag som har lärt mig säga nej först de senaste två åren kan bara hålla med. Helt uppenbart behövde jag lära mig att sätta, och hålla, gränser.
Många kramar till dig Självomhändertagande och fortsätt på den inslagna vägen! 🤗

@gros19
Ja, visst kan det vara så. Att vi attraherar det som vi behöver för att utvecklas. Det var väldigt bra formulerat. 🙏
@Azalea
Tack för att du säger det. 🙏
Kramar till er

Hej basim

Ett varmt välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Börjar med att säga att du gör helt rätt som söker stöd. Blir glad att höra tt du har en syster du kan tala med. Du är en av många anhöriga där ute som kämpar och har kämpat länge. Du har provat att försöka påverka din partner att inte dricka men det har inte hjälpt och nu funderar du på vad du vill göra. Vad du kan göra.

Du berättar att du länge försökt hålla problemen inom familjen, det är vanligt att inte vilja visa utåt. Att du nu gör det är ett steg i rätt riktning. Jag undrar lite hur din partner reagerar på det. Här är du anonym men hur blir det om du tillexempel söker hjälp inom kommunen? Antingen gör en anmälan eller om du ansöker om stöd som anhörig. För dig eller för dina barn? Vad händer den dag (om det inte redan hänt) barnen berättar för andra? Barn är ofta tysta i lojalitet för sina föräldrar fast de verkligen behöver få tala om det.

Finns risk för våld?

Många föräldrar vill inte oroa sina barn och låter därför bli att berätta om hur saker ligger till. Vår erfarenhet är däremot att barn kan oroa sig mer om de lämnas till sina egna tankar och fantasier om vad som pågår. Vi brukar uppmuntra till att prata uppriktigt (som du så modigt gör här) med barnen. Kanske gör du redan det. Barn behöver känna att de kan lita på och våga prata med dig som vuxen. Den nyktra föräldern kan säga saker som:

"Pappa har en sjukdom som gör att han dricker för mycket alkohol. Alkohol kan göra att människor beter sig på ett konstigt sätt (t.ex. pratar mer, somnar, blir flamsiga). Det är inte ditt fel!"

Om du bor i Sverige så finns hjälp. Alla kommuner erbjuder stöd till anhöriga. Det är verkligen bra att du vill och kan skriva om det som hänt. Det gör mig ont att du har det så svårt.

Du är inte ensam.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

God morgon 🙏 Oj, vad sorglig historia om mamman och hennes son. Det ger perspektiv om hur man har det själv.
Att ta en dag i taget och känna glädje över små framsteg eller bara över att solen skiner är viktigt. Det är så lätt att fastna i katastroftankarna och då får det inte plats för det som faktiskt kan vara fint.
Jag försöker leva i nuet och inte oroa mig för morgondagen, den kommer och jag kan inte göra något åt det utan ta den dagen som den blir och oftast blir den bra nog.
Min son har ju mycket ångest, Tourette och det har gett mig mycket oro men tänker nu att det lönar sig inte att stressa upp mig över vad som kanske händer utan hellre leva på hoppet att det löser sig nog. Mår bättre av det och har då mer kraft ifall något spårar ur att hjälpa honom.
Jag jobbar inom medicinteknik och främst rullstolar och sängar. Det finns så mycket hjälpmedel och att komma ut i skogen kommer ni fortfarande att kunna göra 🌳🌳 Skogen och naturen läker och hoppas på att nu snart in komma ut till naturen igen.
Stor kram Azalea

Tack Azalea, jo det går framåt vilket är ovant när man är van vid att allt raseras hela tiden, som jag upplevt när han missbrukade. Idag kände jag mig lycklig, tyckte vi hade det fantastiskt bra och så är det när jag tar en dag i sänder och inte låta katastroftankarna styra.

Min son är nu på ett rehabsjukhus där man jobbar med rehabilitering hela dagen. En tavla där jag kan följa vad man gör och vad man ska göra. Idag var det hans arm och man ger botoxsprutor först, med andra ord man kan det här.

Idag var vi för första gången ute där han nu befinner sig, det var vår, sol och alldeles vindstilla. Gick en runda med rullstolen och satt i solen och drack kaffe - så skönt. Tänkte på hur bra vi hade det och kände väldig tacksamhet. Han är på ett ställe där man hjälper honom att återfå rörelseförmågan, man ger honom god och nyttig mat, alla är snälla och gör allt man kan för att han ska må bra. Jag har bil, tid och råd att i stort sätt hälsa på varje dag.

Tänkte på en dokumentär jag sett om en rysk kvinna och hennes sjuttonåriga son som drack en del på helgerna och ofta kom i bråk. En gång gick det så illa att den han slog avled. Sonen dömdes till livstidsfängelse och hamnade i Sibirien. Hans mamma sparade pengar för att kunna hälsa på honom, det var en lång resa. När hon kom till fängelset fick hon se sin son bakom en glasruta och tala med honom i en lur. Sonen försökte övertyga mamman om att han hade det bra, men hon såg något annat bl.a. var alla hans tänder utslagna. När hon gick därifrån sa hon att jag kommer nog aldrig mer att ha råd att besöka min son. Vad ska jag klaga på, vilket land vi lever !

Hans körkort återkallat för rattfylleri . Han var ledsen . Jag sa att det var sista gången han skulle dricka. Men igår han drack igen.

1-0 är bra. Vi tar det. Imorgon är en ny dag. Andas, hitta styrka!

@EsterHanna
Den där karusellen bara fortsätter. 😠Vilket jävla elände denna alkohol.
Kram. Håll ut. 💕
Jag gav vika för mina gränser förra veckan, känns inte bra.

@Åsa M Tack. Blev värre och värre så blockade igen. Det var nära att jag gav efter, nära. Men jag gjorde det INTE!!!
1-0 idag.

Usch vad jobbigt. Känner med dig. Förstår helt och hållet känslan men tycker du gör rätt. Kram!

@Azalea: ja det är verkligen hemskt, var går gränsen ? När har det gått för lång och precis som du känner tänker jag med (man lämnar ingen som är sjuk) hade personen i fråga haft "cancer/invaliditet" etc så hade det varit självklart (till en gräns då, och denna verkar alla fightas med)..

Nu på morgonen kommer sms om att låna 200 kr. Till mat. Jag säger nej. Så svårt. Känner skuld, som att lämna någon att svälta i hjäl när man själv har mat. Förstår med mitt förnuft men det är något annat som tickar in. Nej, nej, nej. Inte-aldrig mer-låna ut pengar. Nej. Måste få in det i skallen.

@Nordäng67 Så starkt att bryta när du kände att det inte var hälsosamt 🙏
Det finns bara vinster av att hoppa över det och då få energi till att göra saker man mår väl av.
Kram Azalea🧡

@Nordäng67 Så starkt att bryta när du kände att det inte var hälsosamt 🙏
Det finns bara vinster av att hoppa över det och då få energi till att göra saker man mår väl av.
Kram Azalea🧡

@gros19 Tänker på dig och hoppas att det går framåt men rehabiliteringen.
Stor kram från Azalea 🧡

Jag flyttade mina gränser under 10 år och det blev bara värre med åren.
Tänkte ofta på att lämna men hade så svårt eftersom det är klassat som en sjukdom och man lämnar inte någon som är sjuk........
Men till slut var jag helt slutkörd och all min energi hade tagit slut.
Det var då och tack vare samtal hos psykolog som jag insåg att jag tappat bort mig själv. Så med det och rädslan för att förlora mina barn som är vuxna gjorde att jag bara en dag kände att jag behövde hitta tillbaka till mig själv och ta hand om mig för att kunna finnas för mina barn. Jag höll på att gå sönder av ilska, sorg, oro och alla andra känslor.
Det var det jag kunde förändra för den beroende kan man aldrig förändra utan den resan måste de själva göra.
Ta hand om dig🧡Azalea

@Självomhändertagande Så underbart🙏 Tänk att du äntligen kan vila och få njuta av stunden. Jag är så glad för din skull. 🙏
Skönt att få rensat ut alla tråkigheter från innan och börja på ditt nya fräscha blad🧡🧡Stor kram Azalea

Jag har förstått och lärt mig så oehört av mitt tidigare medberoende skriver du. Kanske var det t.o.m. nödvändigt för att bli den du är idag? Verkar som ditt liv är som det ska vara när allt är friskt och sunt. Tyvärr är vi många som inte växer upp med möjligheterna till ett sånt liv och kanske behöver vi ibland gå omvägen via medberoende. Inte vet jag men kanske attraherar vi de omständigheter vi behöver för att utvecklas. Du verkar vara på rätt spår självomhändertagande.

@EsterHanna
Tack!! Jag hade gärna läst ett brev från mig själv i framtiden, som berättar om att allt kämpande ger resultat.
Kramar

@Nordäng67 nä jag har inte bearbetat min uppväxt, har hoppat bland olika psykologer och fick reda på depression, ångest och ptsd för typ 2-3 år sen, men har så svårt att prata eller komma ihåg. Allt känns bara inbakat i en enda stor knut så känns svårt att be om hjälp när det enda jag vet är att jag står och stampar och hatar allt och alla runt om mig. Jag är glad att du fått den hjälpen för att ta dig vidare från barndomen, den sätter så jävla djupa sår i en.
Kram till dig med!

@gros19 jag har alltid bara grävt ner saker och aldrig sörjt min barndom eller tagit tag i känslor, vet knappt vad känslor är eller hur dom tar sig i uttryck. Har träffat lite olika psykologer men är så dålig på att prata så står bara och stampar, men ja, jag behöver hjälp att ta mig ifrån barndomen så jag kan få ett riktigt liv!