Senaste kommentarerna i forumet

@Whiskey
Samtidigt får jag väl tänka att jag inte är i relationen mer, något kanske att vara lättad över. Att man inte är där i kaos och destruktivitet. Men tydligen uppstår ändå saker där man rubbar egna gränser ... 🤯Får väl försöka ta nya tag bara. 🙄

@Tröttiz: veka människor måste vara det sists vi är som gång på gång flyttar våra egna gränser och står ut med allt elände och försöker hitta hopp och klara av vardagen och finnas där tid och otid......

Så trött på mig själv. 🤯
Så går man emot sina egna gränser och ger efter.
Jag som trodde att jag hade kraft att hålla dem, att lyssna på mig själv. Känner mig som den mest veka människa i världen som inte klarar av något. Fy fy ...

@Självomhändertagande , så glad jag blir av att läsa ditt inlägg, det där låter bra! Och härligt. Glad för din skull!!
Kramar

@ Åsa M, vad härligt, ett nytt hem... Nya minnen! Jag har nog äntligen kanske börjat att sörja det som inte blev. Saknaden av en fin människa som jag tyckte så mycket om, sorgen över att han inte kommer finnas kvar i mitt liv. I början var jag så lyckorusig av att äntligen kunnat säga stopp, sen gick det över till att inte känna någonting och nu, när jag tar mig lugn och ro får jag sakta tid till en reflektion. Jag får distans och ser med annat perspektiv på kaoset, det är annat än att vara mitt i det. Då slår instinkterna till och jag ville bara bort från det, nu, nu ,nu...!
Jag har inte gråtit en enda tår över denna tragedi till skilsmässa. Bara gått vidare och suddat ut allt som påminner om honom. Det är som han inte finns längre. Som om vårt liv var något som hände för länge sedan, kanske för jag inte känner igen mig själv i det livet.
Ensam. Det är ok. Men åter ensam. Min dotter och jag kommer dock ännu närmare varann, hon är ju ung vuxen snart och så fin och så klok. Vi reflekterar och pratar, åt en god middag tillsammans ute i kväll. Glad för det. Kram till er alla!!

Vad jobbigt detta måste kännas, i mitt förhållande fick jag aldrig elaka saker på sms...

Bara plumpa onödiga saker och allt där emellan men aldrig genuint elaka saker, känner med er för även om man innerst inne vet så är det så svårt att inte ta det personligt.....

Jag upplever det inte alls så, jag flyttade ständigt gränserna för vad jag faktiskt accepterar.

Samtidigt som man vet hur fel det är så försökte jag även förstå personen som gjorde detta, vilken gjorde att mycket av min empati tog över.

Samtidigt så lämnade jag faktiskt mitt förhållande en dag när det var nog men personen var envis och ville träffas och jag gav med mig och sen var man tillbaka i den onda spiralen igen (dock flyttade jag aldrig in igen på samma sätt som innan) men jag har sjukt svårt för att bara titta bort och gå åt andra hållet och tillslut är det bara jag som är förloraren...

Vet precis hur svårt det är, kan bara önska att det går bra! För mig känns det som att hur man än gör så blir det fel...

När man har bestämt sig, då vet man. Så var det för mig i alla fall.
Jag tröttnade på kaoset, alla bortförklaringar och snedsteg följda av små presenter för att jag skulle glömma vad som hänt, alla tomglas och burkar överallt, alla konstiga samtal mitt i natten. Personen i fråga vägrade ta hjälp. Det var gå under tillsammans eller stänga dörren som gällde för mig.

För snart ett halvår sedan blev jag kär i en man. Jag kände honom sedan tidigare och jag vågade bli kär i honom. Han är bättre än jag vågat tro. Jag har aldrig varit med om att få sådan hjälp i vardagen tidigare. Det handlar om vardagliga saker. Men jag kan inte vara mer tacksam. Det är hållbart och det är kärleksfullt. Inget missbruk, inget tjafs.

Vardagar med bra rutiner och ett liv som ger balans. Det ger mig glädje.

Och idag har jag rensat alla gamla mejl från mitt ex. På 11 år hade det blivit en hel del. Jag har även rensat och kastat massvis av bilder. Känner inte för att spara något alls.

Jag har förstått att jag har lärt mig så oerhört mycket av mitt tidigare medberoende.

Jag vill vara i mitt här och nu. Och jag uppskattar varje sekund.

Hade lust att skriva det.

Att ofta känner jag av den där känslan av lycka, genom att känna mig uppskattad och omtyckt av en man som jag uppskattar mer än någonsin.

Den närheten jag alltid önskat. Den upplever jag nu. Och den är verklig. Jag andas med magen, med automatik. Nyper mig i armen då och då och förstår, att det lönade sig att kämpa.

Det gäller bara att fortsätta, tills det vänt. Det går att styra upp livet, precis som man vill ha det. Men det kan vara så, att man får ta en stund i taget.

När vet man att nu är det nog, nu blir det ingen mer chans?

Visst, det låter så enkelt - säg att nästa tillfälle är det sista och håll sedan fast vid det. Men, när nästa tillfälle kom och det som hände faktiskt verkar leda till en förändring, om än långsamt och tvekande?

Vilket fint forum jag har hittat. Tack för era svar.

Du måste känna efter vad som fungerar bäst för dig.
Jag försökte peppa och stötta när min kille tog ett rejält återfall. Det gick tyvärr inte att nå fram till honom.
Han avslutade abrupt vår relation för att han inte mådde bra och därefter blev det värre. Såg till att hans chef fick veta så hen kunde hjälpa till, annars vet jag inte hur långt det hade kunnat gå.

Skuldbelägga tror jag aldrig ha hjälpt någon. Tror du får se det som att återfall ingår för de flesta i tillfrisknandet. Frågan är väl vad du står ut med, hur du mår av det och vad som är bra för dig. Om det känns okej för dig så tycker jag du kan stötta honom när han försöker leva nyktert. Att spä på skulden och skammen underlättar ju inte för honom att hålla sig nykter.

@Ellenkaramellen
Jag har förvisso inte varit i samma situation som du. Mitt ex slutade aldrig dricka. Jag tänker som så att skuldbelägger man så kommer man ingen vart. Tror att det då kan spä på ännu mera skuld och skam.

Kanske att försöka få med personen på nyktra tillställningar, något personen gillar och inte gjort på länge?
Idé kanske att säga att man upplever att personen inte mår bra och vara rak och fråga hur man kan hjälpa/stöda personen bäst? Att ha dialog. Som anhörig kanske man ibland drar sig för det (been there done that), men kommunikation är jätteviktig.
Kram.
🌷

Du har nog väldigt mycket att sörja. Kanske inte ett alkoholiserat djävla svin, men allt som inte blev som du önskade. Alla drömmar, önskningar och förhoppningar man har som barn och som inte infriades. Ingen vill ju växa upp under de omständigheter du beskriver så du bär säkert på mycket besvikelser och mycket sorg. Håller med Nordäng om att du troligen behöver bearbeta din uppväxt så att så dina upplevelser från uppväxten inte fortsätter styra ditt liv. Olika former av terapi är ju bra så välj något som passar dig. Själv genomgick jag ett sorgebearbetningsprogram vilket gjorde att jag blev fri från plågsamma känslor från uppväxten och därmed blev friare att skapa det liv jag önskar.

@Zella
Hej. 🌹
Det har jag också många gånger undrat.
Minns att jag läste ett svar, att man innerst inne inte menar det men att det är beroendepersonen som pratar.
Att den mellan varven känner skam och skuld och beteer sig så för att under ett litet tag få känna sig lite bättre ...

Det är en del av sjukdomsbilden, är min erfarenhet. Det är som med vissa psykiska sjukdomar jag sett nära lida av - man förnekar sig blå, man förstår inte att andra förstår att man har problem. Man kan inte. Det är det tuffa som anhörig tycker jag. Man får en massa skit för att påtala problem man ser, som man vill hjälpa dem med, som man vill hjälpa dem att hjälpa sig själva med.
Jag vet inte, det är svårt. För mig blev det för jobbigt så jag tog avstånd helt och hållet. Jag vill inte ha såna konflikter i mitt liv. Jag vill ha lugn och ro.

Det är psykisk misshandel, har själv erfarenhet av det 😠

@Haga
Okej, men hade varit bra tror jag om det skulle komma från flera håll.
Klart att hon blir arg. Det gnälls ju över något hon inte vill avstå ifrån ...
Sköt om dig.

@Tröttiz Tack för dom orden. Har försökt lägga över en del på hennes mamma som själv sett detta och håller med om att hon har problem... Dock så säger hennes mamma att det är bättre om jag tar det då hon blir så arg om hon säger nåt (ren feghet skulle jag gissa)... Ska börja med att försöka prata och berätta hur saker ser ut och vad hon faktiskt åstadkommer genom att återigen börja om med drickandet... Tack för pepp

Hej och välkommen till oss Mor i skutan.

Du avslutar ditt inlägg med två frågor som många med dig ställt och ställer sig. Naturligtvis kan jag inte med säkerhet ge dig ett exakt svar. Det jag kan skriva är att du är i full rätt att bestämma vad som är okej och inte för dig. Om jag förstår dig rätt har du liksom försökt att samla bevis för det du redan vet. Utifrån de månader du beskriver gör du helt rätt i att lyfta detta med din partner. Du skriver att du tycker att det är obehagligt att lyfta frågan om alkohol, kanske för att du vet att det kan få stora konsekvenser? Det kan leda till separation. Att som vuxen "kräva" något av någon annan kan ta emot samtidigt gör det all skillnad då barn är inblandade. Om jag förstå dig rätt är det dina omsorg och ansvarskänsla som nu ger dig mod och kraft att ta upp detta. Du varken vill eller kan acceptera att ditt barn riskerar att vara ensam med en påverkad person.

Jag hoppas att du får fler svar här.

Ett tips om du vill ha är att initiera samtalet utifrån principerna i ett jag-budskap. Utgå från ditt perspektiv. Det du känner och vad du väljer och önskar. Att tillexempel inte lägga ett ultimatum i den andras kontroll utan i din. Typ:
"Om du väljer att .... så kommer jag ... jag säger inte detta som ett hot utan med respekt för dig. Så att du vet vad jag tänker och känner. Vad du väljer är ditt val. Detta är mitt."

Tystnad löser sällan något och du är modig som skriver och sätter ord på vad som faktiskt sker.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@oklarsanning
Bra ställe detta att få ur sig och diskutera med människor i liknande sits. Du är inte ensam. 🌹

Det jag tänker är att oavsett vilka krav man ställer fortsätter människor att dricka om de inte själva vill förändra sin situation. Något som bidra till att få henne att tänka efter att sluta tänker jag är t ex konsekvenser av olika slag och att man inte "städar upp" ... Kanske hon har minderåriga barnbarn ?
En konsekvens kunde då vara att förklara typ att vi far tillbaka hem om du dricker för vi upplever att du blir personlighetsförändrad, vi umgås gärna med dig då du inte dricker för då är du den riktiga du och vi alla har roligt. Att lugnt och bestämt förklara ens upplevelse kring alkohol men att samtidigt få fram vad personen betyder.

Ja, det finns alltid anledning att dricka för att man mår dåligt för att klara tillvaron, fint väder, dåligt väder, jag fick inte semester då jag önskade, datorjäveln krånglar ... Hur som så har man tappat kontrollen.

Att hon säger att hon provat allt kan vara hennes sjuka jag att få er att sluta "tjata" och att hon kan fortsätta dricka. Vad finns det mer att tjata om ifall man provat allt? Att hon försöker eliminera "hindret"?

Jag är inte så insatt, men om det går för långt kan tvångsintagning vara aktuellt? Orosanmälan?

Sköt om dig och de andra runt mamma, försök ta hand om er själva också. 💕
Som anhörig får man så många känslor, men man får inte glömma sig själv.

Min mamma har allvarliga problem med alkohol. Det började först när hon var runt 47 och pågick i ett par år, sen fick jobbet reda på det då hon dök upp full och blev hemskickad med krav på behandling. Efter denna omgång av behandling höll hon sig nykter i runt åtta år, men sen dess har det varit fram och tillbaka. Nyligen åkte hon fast för rattfylleri, och nu är någon typ av gräns nådd enligt oss.

Antabus, träffa psykolog varje vecka, gå på AA, olika läkemedel, inlagd på beroendeakut. Inget verkar ha haft en god effekt.

Ett annat stort problem är att hon inte går att lita på, givetvis en del av sjukdomen. Hon säger att hon dricker för att hon mår dåligt, men drickandet gör givetvis bara att hon mår ännu sämre. Hon säger att hon “testat allt” när det kommer till behandling, men det är svårt att veta om det är sant eller om hon inte vågar ta tag i sina underliggande problem.

Vad ska man göra? Vad kan man göra?

Mamma bor själv, så ingen kan agera polis. Har vi som närstående kanske inte ställt tillräckligt hårda krav på henne?

Vi som närstående är vilse.

Hej MiiiW och välkommen till Forumet! Bra att du har hittat hit och börjat skriva om dig själv. Jag ser mig också som ett maskrosbarn. Blir sorgsen i hjärtat när jag läser din berättelse och känner också igen mig mycket i dina känslor. Jag är uppvuxen med en psykiskt sjuk mamma som förutom det dricker, pappa alkoholist (nykter sen drygt ett år). För snart fem år sedan hittade jag hit till Forumet, läste andras berättelser, började skriva på en egen tråd. När jag sökte mig hit hade jag ett förhållande med en alkoholist som jag avslutade för fyra år sedan. Så småningom började jag inse att det är mig själv jag måste jobba med, jag har makten över mitt eget liv. Hoppas du känner att det är okej att jag gör några reflektioner över det du skrivit. Du skriver att du inte har bearbetat din fars död: jag undrar om du har bearbetat din uppväxt? Bearbetat med fokus på dig själv? Jag trodde för fem år sedan att jag hade bearbetat klart min uppväxt. Upptäckte dock att jag enbart hade ägnat mig åt att älta min uppväxt med fokus på all skit mina föräldrar orsakat mig. Nu har jag ägnat tid åt att verkligen titta på hur JAG hade det under min barndom. Jag har gått i KBT terapi och fått hjälp, haft otroligt mycket hjälp av detta forum och gjort mycket jobb också på egen hand. Idag tycker jag inte synd om mig själv utan känner mycket empati med mig själv som barn. Din sista mening "få den hjälp jag aldrig fått" känner jag igen mig i, så kände jag också tidigare. Varför såg ingen hur jag hade det? Varför fick jag ingen hjälp? Och mycket annat. För fem år sedan slutade jag att vänta på att jag skulle få hjälp, jag TOG hjälp istället. Om du inte redan har gått i terapi så kan jag varmt rekommendera dig att söka dit till det. Det har gett mig enormt mycket. Fortsätt skriv här så kan du följa dig själv. Se det som att din resa mot ett bättre liv började när du gjorde ditt inlägg. Finns mycket klokhet, värme och stöd här på Forumet. Stor kram från mig!

Hejsan! Ny för idag här på sidan. Jag har märkt sen kanske två månader tillbaka att min sambo och pappa till våran 10 månaders bebis att han, enligt mig, dricker för mycket. Grejen är den att han sköter det snyggt. Han är ganska duktig på att kontrollera sin berusning och känner man inte honom skulle man inget märka. Men han har i alla fall sen en månad tillbaka druckit 3-5 st 50cl öl på 6,9%. Alla dagar i veckan. Mer på helgen. Sista veckan har han druckit 3,5 vilket gjorde mig glad. Tills jag upptäckte att han faktiskt skåpsdricker whisky också. Igår köpte han ett nytt lock öl, denna gången 5,2, men fortsätter även att dricka starkspriten.
Jag snokar och fotograferar flaskan för att se hur den ändras och innehållet minskas. Har antecknat sen en månad tillbaka.
Han blir inte arg eller otrevlig eller någonting så han tror väl inte att jag märker något.
Nu till det som gör mest ont i mig… om en vecka ska han gå hem på föräldraledighet.
Jag är så feg och konflikträdd och har inte sagt något än. Men kommer ju såklart bli tvungen att ta upp detta i veckan. Han får välja, att vara hemma med dottern eller dricka alkohol. Väljer han alkoholen, får han ytterligare val. Alkoholen eller dottern och mig.

Är jag överkänslig? Eller har han problem?