Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz tack, du har rätt.
Jag insåg det igen igår. Det finns inget som stoppar, han klarar inte av det längre. Det har gått för långt. Helt i en annan verklighet som du skriver.
Jag behöver skydda mig själv från detta.
Det är verkligen ett sjunkande skepp.
Ett kaotiskt vansinne bara.

@Nora81
Och karusellen fortsätter ... 😔
Visst vill man någonstans finnas till hands men då du dras med ner bör du kliva av karusellen, ta dig bott från sjunkande skeppet. Bort från kaoset.
Ta hand om dig själv nu. Ni lever i olika verkligheter, hans verklighet är inte din. Man vill göra insats, man är frustrerad, men att hälla ut är inte din uppgift eller ansvar. Kanske ett sätt att försöka kontrollera, men det funkar ju inte.
Var snäll mot dig själv och försök hålla distans.
Kram. 🌹

@EsterHanna tack för dina ord.
Han växlar hela tiden, ena stunden vill han dricka och andra inte.
Så nu svarar jag bara inte.
Det finns hjälp att söka, professionell hjälp.
Det är inte mitt ansvar, jag vet.
Det är lättare att hålla o kontakt.

Poddar är ett bra tips.

Nora... Ha lite medkänsla med dig själv, det är inte lätt detta. Och det kommer kanske bli ännu svårare när du klarar av att släppa, för då kommer ännu mer kaos komma för att få dig indragen.
Du får lyssna på vad han säger, han vill helt enkelt dricka i fred. Om du kan, sluta diskutera. Sluta häll ut och rodda. Om du kan.
Försök fokusera på dig nu.
Skriv här.
Låna böcker om medberoende.
Hör av dig till kommunens anhörigstödjare, det finns i varje kommun och boka tid där.
Lyssna på poddar.
Läs.

Nu måste du fokusera på dig och ditt liv, om du inte vill ha kaos så kliv av karusellen.
Inte lätt men ta ett pyttesteg. Ta hand om dig. Bara dig nu.

Hjälp mig. Jag vet att jag ska hålla noll kontakt men han kom och ringde på.
Jag öppnar till slut och är ledsen och upprörd.
Vill bara att han ska gå, fattar att det inte är något sant av det han säger.
Pratar om hur han älskar mig osv. Och ska börja behandling och har ingen kontakt med den kvinnan.
Jag åker till honom för något känns galet och visst har han börjat supa igen.
Jag stannar och vädjar till att det får vara bra nu med drickat. När jag hällde ut för att han sa det så blir han tokig.
Han är labil och till slut orkar jag bara inte ha tålamod.
Vi bråkar och jag förstår att det är kört, han vill dricka och han bryr sig egentligen inte mer.
Sticker hem efter att ha bråkat och säger att han inte ska blanda sig in i mitt liv mer.
Kvinnan han träffat ringer mig och berättar att han sagt att jag är galen osv.
Hon tycker själv att han är sanslös.
Hela situationen är helt i kaos och så sjukt. Han är i behov av hjälp men verkar inte så intresserad av det.
Varför blandar jag mig in igen?
Jag vet inte längre.
Kaos, bara rent kaos.
Behöver verkligen stöd att hålla mig undan honom nu.
Vill inte bli indragen i mer problem och kaos.
Rena rama vansinnet egentligen.

@EsterHanna
Så det kan förändras hur man reagerar på saker och ting. Från att reagera till att föra över saker och ting på den andra och tänka vilka saker som hör till vems liv. 🤔 men som du säger, det är ju en väg dit. Inget som händer direkt.
Ja, när man skriver här upplever jag åtminstone för min del att jag stångas huvet i väggen länge och att ens mående börjat påverkas.
Vi är ju olika personer men jösses så jag känner igen mig och fått kraft.
Att människor man aldrig träffat kunde påverka ens mående till den grad som gjorts. 🌹

@Tuten Ja allvarsprat kan hjälpa. Eller inte. Eller så säger man helt sonika: Jag upplever som du dricker för mycket för att jag ska känna mig trygg med dig och vill inte köpa någon sommarstuga med dig tills jag känner mig trygg igen. Punkt.
Min man ringde i går och skriker i luren "Du har ju pistol (har tjänstevapen), du har ju pistol-kom och skjut mig, jag vil dö, kom och skjut mig!!"
Förut hade jag reagerat, agerat osv nu säger jag "det där får du ta hand om själv, hejdå!"
Men jösses vilken jäkla resa det varit innan man kom hit.
Min känsla är att när man skriver här inne-då har det redan gått för långt, det är redan för mycket osv-annars söker man sig inte hit... på något sätt. Sen finns det massor av stöd här, jag sa ju inget till familj och vänner heller, var helt ensam i allt och klarade det hela tack vare folk här inne. Är evigt tacksam! Kram

@Tuten heja dig, vi stöttar och lyssnar! Du är inte ensam.

@Tuten
Så här spontant kan jag känna att nya gemensamma projekt just nu kanske inte är det ultimata.
Kram.

@EsterHanna nej du har rätt, jag är inte där än. En tanke som gnagt mig lite är att om inte alltför länge är tanken att vi ska köpa min pappas sommarstuga, och det är frågan om det är så smart om vårt förhållande går åt fel håll. Då blir det väldigt mycket mer krångel om man senare känner att man behöver lämna. Det känns som att det kan komma ett ordentligt allvarsprat i anslutning till det.

Denna tråden gör gott för själen, tack och kram till allihop!

@EsterHanna
Jag har också tänkt att jag är en "stark" människa - och klok. Har tagit ett tag att ta in att jag trots det anpassat mig till galna grejer. Tänkte på det senast idag faktiskt ... om jag nu nånsin kan ta in det. Men detta är ju inga ovanligheter förstås när det gäller anhöriga.

@Tuten, När jag lämnade var när jag var klar att göra det. Allt går till en gräns. Jag försökte en gång 6 mån tidigare men backade pga kaoset som blev här hemma. Jag klarade det inte. Jag levde på halvfart och tänkte när tillfället kommer, då! Sen tog han ut pengar på mitt kort , jag sa ingenting, Körde honom till båten och lät honom gå. Han åkte sitt hemland för att gå till läkaren men söp såklart i stället. Då, när han var så långt bort, puttade jag igen dörren.
Det tog hus i helvete, den snälla, goa mannen var helt borta. Detta var mannen jag var gift med. Fullblodsalkoholisten!
Utan stödet här inne hade jag aldrig pallat.
Och jag har mitt hem, vi har inga barn och jag är en rätt "stark" människa. Trots det-det är hopplöst svårt, framförallt för jag flyttat mina gränser. I dag kan jag se tillbaka och undra "hur kunde jag", jag var en annan person då men ändå inte. Detta är så svårt.
Du kommer göra det som är rätt men du är kanske inte där ännu. Detta är en lång process, du har börjat reflektera och sätta tankar på pränt. Steg 1. Kram

@Tuten
Usch, sådant kaos och huvudlösa saker. Ja, man måste ju gå in och agera i sådana situationer.

@Åsa M Där har du nog rätt, och kanske har gubben också rätt. ”You thrive on conflict”, det kanske är precis det jag gör. Intressant, jag har inte tänkt på det så förut, men it makes sence. När jag ser tillbaka på dom val av partners jag haft tidigare så går mönstret igen. Alla har dom haft ett problematisk förhållande till alkohol, dom har allihop varit lite medelmåttigt struliga, festprissar plus+. Dom få som trotsat mönstret har blivit väldigt kortvariga relationer. Nästan så att jag ställt till det istället, eller bara tappat intresset väldigt fort.

Detta tål att tänkas på…

Min ganska starka känsla är att om du hellre sitter och funderar på nästa katastrof snarare än att fundera på hur livet ska kunna präglas av lugn och ro, bli som du vill ha det, för dig och barnen - då har dina gränser redan pushats till max. Kaos och drama är det normala. Bara det är inte normalt.

Vi som är här får inte glömma att vi i någon mån lever för att vara medberoende. Missbruket och att tassa runt det är normalt för oss. Den sjuke slipper undan eget ansvar för att vi också trivs med dramat, att vara den kloka i situationen, att ha hemska saker att berätta, absurda samtal att återge. För mig blev det en rejäl ögonöppnare att lära mig vilka mina mönster är, som gör att jag söker mig till folk som skapar kaos. Och sedan dess har jag aktivt jobbat på att gå därifrån. (Att jag är kvar här visar väl dock att jag inte kan släppa det helt, men det känns bra att kunna hjälpa andra när jag själv fått lugn och ro...)

Jag hoppas att du fortsätter skriva och reflektera här, det ger så mycket.

@Tröttiz Tack för ditt svar. Jag tror egentligen inte jag överdriver heller, jag tror vilken fru som helst hade reagerat likadant. Och inte vill jag rädda honom heller, men när han inte ser att han håller på att tex orsaka vattenskada på köksgolvet, då måste jag. Många tusenlappar som det skulle kosta att byta golv. Men jisses, vad arg han var på mig då den gången... Eller när han grillade och svedde altantaket så det smälte upp ett stort hål. Då är det jag som bara ”vill bråka”. ”You thrive on conflict” har han sagt några gånger.

Många är gångerna när jag har kollat på utbudet av hyreslägenheter i området, men steget är gigantiskt. Jag förlorar så mycket på det. Och då vet man ju inte alls hur han skulle hantera helgerna, skulle han hålla sig på mattan dom dagarna han skulle ha barnen? Jag vill tro det, han är inte dum i huvudet. Men man vet ju inte..

Vi har två vitrinskåp hemma. Två vanliga från Ikea. I det ena har vi fintallrikar, serviser, vinglas etc. Det andra är fyllt till bredden med startsprit av olika slag. Det är fler flaskor än på en pub. Det är så mycket pengar han lagt på sprit, som han tagit ur vår kassa givetvis utan att fråga. Jag börjar redan fundera på vilken typ av låsanordning som skulle funka när barnen blir tonåringar. Där finns ju ett ”endless supply”.

@Ledsen73
Det kan kännas så tungt att "blotta" sitt liv för någon. Men att säga det högt till någon som har tystnadsplikt är bra. När vi hör våra egna tankar börjar vi processa. Och det får ta den tid det tar. Vill påminna dig om att visa dig själv medkänsla när du möter svårigheter. Det påminner jag mig själv om varje dag. Det hjälper mig också att visa medkänsla om andra.
Ta hand om dig!

@Tuten
Hej.
Välkommen hit. 🌹 Gör mycket att prata med andra.

Jag har inga barn själv. Måste vara oerhört jobbigt då det finns barn med. Vill ändå gärna komma med mina tankar.
Jag var "bara" jag med mitt numera ex och försök att prata/träffas som vänner men även det är utmaning. I och med att jag gärna umgås då han är nykter, och han kraftigt opponerar sig emellanåt och försöker rucka på mina gränser. Det är mycket jag jag jag, det hör till beroendet men ack så jobbigt. Förståelse och respekt finns inte där.

Alkohol är ett jäkla elände och har sådan kraft. Den med beroende lägger gärna över ansvaret på andra har jag upplevt, ansvar man själv borde ha. Jag kan tänka att konsekvenser vore något, att inte städa upp efter, något bara det inte äventyrar barnens trygghet. Att ställer han till något får han själv ta det.
När det gäller separationer har jag vänner som uppgett att de önskat att föräldrarna hade separerat långt tidigare. De blev kvar i ett "Jävla kaos alltför länge " har de berättat om då jag berättat om min situation.

Som jag började se beroendet kände jag att så länge han inte gjorde något åt drickande skulle aldrig jag bli viktigare än alkohol för honom om suget sätter in. Tillsammans med detta ihop med att jag drogs med ner av beroendet, fick matstörningar och sömnsvårigheter samt ett citat av min kompis gjorde att jag kom fram till att jag behövde släppa taget. Smärtsamt men nödvändigt. "En sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag " sade min vän, då började jag gråta. Det var liksom stopp då. Jag var i det läget totalt dränerad på energi.
De med beroende slutar inte dricka för att vi ska må bra, missbruk funkar inte så ... En vilja till förändring måste komma inifrån.

Jag tänker att du inte överdriver. Du har den upplevelse du har, din upplevelse kan inte vara fel. Något som kanske vore bra är att ha plan med barnen. Om något blir totalt kaotiskt , att ha ett ställe att åka till. Kanske en väninna?

Varma tankar till dig.
💕

@EsterHanna tack tack tack! Och tack ni andra också. Man får se vad som händer i framtiden, men jag ser lite bättre på eländet nu. Jag är inte vid vägs ände ännu, och jag hoppas inte vi kommer dit. Det återstår att se hur jag reagerar nästa gång något händer.

Berätta gärna mer om hur det kändes när du tog beslutet att lämna. Om du vill.

@Tuten - nej, vi har inga barn i hop, vi levde med min dotter. Han har också en dotter, lika gammal som min. Det var med min dotters välmående jag till sist klarade att dra mig ur. Att hon ska få växa upp med en glad, trygg och lycklig mamma. Det var svårt. Är svårt. Han är ju så snäll, grät min dotter. När jag lämnade hennes pappa, var den liknande din situation. Jag gjorde våld på mig själv att skydda min dotter. Att arbeta långsiktigt att ge henne verktyg för att klara av att hantera sin pappa. Idag har hon valt själv att bryta all kontakt med sin pappa.
Det är inte bara att lämna när man har barn. Det är två vågskålar att väga.
Tror -utan att veta- är, att du måste backa och släpper ansvar för honom. Låt honom "fucka upp" (förlåt) ordentligt, se med dina friska ögon på vad som händer. Låt honom ställa till det för sig. Som kan vändas mot dig för han skäms. Så han en plan. Pengar till en taxi. Väska packad. Ta dina ungar och dra. Vandrarhem. Hotell? Kompis? Flytta dig och barnen ut ifrån hans missbruk. Så det blir tydligt att du tar avstånd. Du har rätt att sätta dina gränser och dina barns gränser. Att hota om att lämna och inte göra det är inte bra, men herregud-det har vi nog alla gjort. Typ 10.000 gånger!
Belys problemet så ska du se vem som kommer och hälsar på, det är den mannen du lever med.
Inte "mr nice guy" som super runt sin familj. Att dricka öl med sina brorsor, log för mig själv-samma här. Det är en betingad reflex, de har spriten i modersmjölken min vän....
Efter ett tag, detta är en process-kommer du till ett vägskäl- antingen blir det bra eller så ökar supandet, då kan du ta ett nytt beslut.
Sätt gränser. Hur vill du ha det? Hur vill du att dina barn ska ha det? Matchar hans svar det? Bryr han sig? Bryr han sig om hur hans barns mamma mår? Dina barn försöker säga dig något, utefter deras förmåga. Lyssna på dom!
Om du läser det du skrivit själv och tänk att en fin vän hade sagt detta till dig-vad hade du gett henne för svar? Du har skrivit här, du reagerar. Då är det inte ok och på tok för mycket.
När du belyser detta kanske han ser med andra ögon och förstår och minskar sitt drickande, eller så kanske ökar det: Du är ju såååå jobbig som tjatar.
Du kommer fixa detta, allt blir bra en dag, du har påbörjat något viktigt genom att skriva här. Herregud, vad hjälp jag fått här. Kramar, kramar, kramar!!!

@EsterHanna Tack så hemskt mycket för det svaret, du satte huvudet på spiken. Speciellt det sista, att det är fan så svårt bara för att han är en sån genuint generös person som nästan alltid sätter andra före sig själv. Förutom när det kommer till drickat. Det som gör det så vanskligt är att man inte vet hur det kommer bli för barnen om man lämnar. Väger det positiva upp att man splittrat familjen eller kommer dom få sår av det som är för djupa? Hur resonerar du där? Har ni barn ihop förresten?

@Faith läser ditt inlägg igen. Du har det tufft. Vänta inte på ett erkännande, det kommer inte komma. Säg vad du ser och sen vad din konsekvens är av det. Punkt.
När min man blev tagen av polis och hade 3,83 promille i blodet, han körde. Grov rattfylla går vid 1,0 så sa jag: "Herregud-att du kunde stå upp vid den promillehalten"... Han svarade: Jag har inte druckit.
Förnekelsen hör sjukdomen till.
Ta hand om dig och barnen, sänder mycket styrka till dig!!!

Hej! Jag är/ är inte -snart - varit gift med en man utanför sverige. Du kan läsa min process och jag har valt att lämna. Just detta med frågan inför kulturen tänker jag försöka svara dig på då jag brottades med samma fråga: Vi i sverige ligger ca 100 år FÖRE andra delar av europa/världen i alkoholsyn. För 100 år sedan söps det i sverige så illa att inte bara nykterhetsrörelsen satte fart, man införde ransonering och de systembolag osv.... Det är ett arv från supar-sverige. Vi har här sett vad det gör med barns uppväxt i miljö där alkohol finns på det sättet du beskriver vilket man inte har samma synsätt på i andra länder.
Där har man fortfarande i dag dagavlönare. Dvs du jobbar, får lite pengar när dagen är slut och det köper du bröd för, ger till frun och ett par öl till dig själv. I bästa fall.
För bara 10-15 år sedan FICK DU EN DEL AV DIN LÖN I SPRIT! Av staten. Alkoholister gör inte så mycket väsen av sig när regeringar ska styra, de har inte kraften.
Så du! Vi bor i sverige och din syn är rätt. Den är frisk. Och dina barn har dig som deras mamma. De du beskriver är på tok för mycket inte ok. Sen får han vara hur snäll som helst. Det var min man med. Världens snällaste. Och full. Världens mest omtyckta person av både mina vänner och min familj. Och full. När jag sen sa stopp så kom fullblodsalkisen fram, och han gick inte av för hackor. Så himla snäll var han inte utan försvarade sitt missbruk med all kraft.
Det var det som var så svårt, i början-att han var så snäll. Tack vare hjälpen här inne insåg jag att mina gränser var flyttade på tok för mycket. Det jag sa "det är ok" är ta mig tusan så långt ifrån ok man kan komma. Sätt på dig andra glasögon. Skriv, skriv här inne. Vad vill du dina barn ska minnas av sin barndom? Hur ser det ut om 10-15 år? 5 år?
Vad vill du?

Det är jag absolut, jag har noll behov av alkohol och har slutat dricka helt efter att mellandottern uttryckt oro för när ”dom dricker så mycket vuxendricka”. Dessutom började sonen tok-hälla i sig coca cola varje gång det var hockeymatch på tv:n, eftersom han såg att man alltid ska dricka när man kollar på sport. Varningsklockan ringer, så jag håller mig helt nykter.

Om du tycker det är för mycket så är det så, för dig. Det innebär inte att han måste dela din åsikt förstås. Men om du tycker hans drickande är jobbigt och stressande för dig så måste du hitta ett sätt att hantera det. Hans beroende är hans problem men går det ut över familjen måste ni hitta ett sätt att hantera det tillsammans - och går inte det så får du ta eget ansvar för dig och det liv som du vill leva. Jag tycker inte heller det är normalt att dricka starksprit flera gånger i veckan. Jag begriper inte varför vissa måste bli fulla varje gång de dricker. För mig är det obegripligt varför man inte kan begränsa sig. Jag mår bäst av att umgås med folk som kan hantera alkohol. Kanske du är likadan?