Senaste kommentarerna i forumet

Tycker nog att socialförvaltningen borde kunna erbjuda något form av stöd/behandling. Vet att psykiatrin ofta kräver nykterhet under en tid innan man får hjälp där. Tror inte man kan påverka det så mycket. Kanske kan din dotter i samband med att hon får antabus få någon form av sömnmedicin om hon behöver det. Sedan har vi ju detta forumet där hon kan få hjälp och ha kontakt med människor i samma situation. AA finns också om hon kan tänka sig gå dit. Hoppas något passar henne. Antabus är som jag ser det en "krycka". Hon behöver lära sig stå på egna ben och då är hjälp i någon form ofta en nödvändighet. Hoppas det går bra för din dotter.

Hej beigaväggen och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har redan fått ett par svar här men hoppas det är okej att jag också kikar in och välkomnar.
Jag instämmer här med föregående talare, vilka stora steg du tagit genom att du hittat hit, tar steg och visar verkligen att du menar allvar med detta, du har tidigare också försökt prata med hans föräldrar. Det hörs minst sagt att du försöker och du ger inte upp, du vill nu lämna och du vill hitta sätt att få stöd i allt detta.

Du är en skyddsfaktor för era gemensamma barn samtidig känner du att din ork minst sagt tryter och för att orka behöver du hjälp. Det har både handlat om alkohol och psykisk misshandel, detta har gått ut över dig och barnen. Han har varit våldsam mot saker och kallat dig saker detta också som jag förstår framför barnen.

Du är långt ifrån ensam om att det går tid innan en kan se sin situation lite utifrån, det låter som du gjort det längs vägen och försökt på de sätt du kunnat att påverka den, nu har du fått nog och tar större steg då inget annat har fungerat.

Jag fick lite tankar när du frågar om tips, dels gällande psykiska misshandeln (även fysisk med det materiella) Kvinnofridslinjen 020- 50 50 50 och om du skulle vilja ge honom ett nummer Välja att sluta 020-555 666 valattsluta.se. Jag tänker också att Alkohollinjen 020- 84 44 48 kanske skulle kunna vara hjälpsamt för dig som anhörig, om du vill prata med någon muntligen.

Utöver detta om du vill kan du kontakta din vårdcentral, eller en beroendemottagning (stöd kan finnas för anhöriga) och/eller kommunen som även den kan ha olika former av stöd för dig som anhörig, både gällande alkoholen och psykiska misshandeln och kring det faktum att ni har gemensamma barn.

Nu fick du väldigt många råd här du känner och vet ju själv just nu vilka nästa steg du vill ta och vad som kan vara mest hjälpsamt. Hoppas såklart också att du hittar mycket här inne som kan vara till hjälp för dig!

Igen varmt välkommen!
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej och varmt välkommen hit!

Du skriver om din brors ex som är mor till deras gemensamma två barn som haft alkoholproblem sedan 20-års åldern. Det är omtänksamt av dig att vända dig utåt för stöd, det blir lite å barnens vägnar också.

Din brors ex har fått hjälp för detta i omgångar och hon har fått mycket hjälp av alla omkring. Det har även varit mer akuta situationer som lett till flera orosanmälningar som i sin tur lett till utredningar. Du är fundersam över hur detta tas om hand av socialen då du och ni runtomkring har sett att exet kan ta återfall och dricka utan att detta ses som ett problem om jag förstår dig rätt.

En tanke jag får, vet inte alls om det är till hjälp men ibland behövs flera anmälningar för att mer ska göras så om ni är oroade att hon dricker på ett skadligt sätt kanske det skulle kännas bra att ringa själva. Samtidigt verkar det som socialtjänsten då redan har kännedom. En annan tanke är att ringa och prata med dem, kanske skulle det kännas bra för dig att ha fått tagit upp detta och kanske ställt några frågor till dem hur de arbetar i sådana här ärenden. Vet inte alls om det är aktuellt men om så kanske det känns något lättare att förstå när en har fått höra direkt från dem hur de generellt arbetar (om den möjligheten finns).

Du skriver också en fråga i din tråd angående vilka som anses ha problem och där tror jag socialtjänsten som flera som arbetar med dessa frågor vet att alkoholproblem kan se väldigt olika ut, både kring hur ofta någon dricker och även om en person är mer hjälpt av total alkoholfrihet eller om måttligt drickande kan fungera. Hjälpen för att lyckas ändra kan även den se mycket olika ut oavsett hur stora problemen tycks vara utifrån.

Nu blev det ett långt meddelande här. Ville titta in och välkomna och jag hoppas du också hittar mycket här inne som blir hjälpsamt för dig och skriv gärna mera här så får din tråd mera fart, kanske flera svar om du är hjälpt av det.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Majkan och varmt välkommen hit!

Du är oroad över din brors alkoholvanor, det har pågått länge och han har stöd via vården men verkar inte själv vara redo eller vilja göra en förändring just nu. Du och ni andra runtomkring påverkas mycket negativt av det här och det hörs att oron är stor och att mycket energi går åt till att försöka påverka honom att ta tag i detta. Det hörs att ni gjort och gör mycket samtidigt som han har kontakt med vården och hjälp finns för honom om han väljer att ta emot den.

Händelsen nu på midsommarafton låter tuff och det låter som att det verkligen gjorde så du fått nog av detta.

Vad bra att du tog mod till dig att vända dig utåt för stöd genom att skriva här. Det finns stöd och hjälp att få för dig och alla som är anhöriga, vi finns här, även ett anhörigprogram över internet som du hittar här; https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet

Sedan om du vill kan du testa att ringa Alkohollinjen 020-84 44 48 som har erfarna rådgivare som kan stötta även de som är anhöriga via telefon.

Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart, då kan det vara bra att skriva flera gånger, om du vill berätta gärna mer så försöker vi vara ett stöd här utifrån!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Min svärmor sårar min sambo med sitt drickande.Han vill ej hon ska få vara farmor åt vårt gemensamma barn.

Hej alla, puffar upp tråden lite. Precis som du Dearself har jag inte orkat vara aktiv och skriva på ett tag. Hoppas så att den lugnare situationen för er fortsatt. Och Gros, förstår så väl dina sorgkänslor. Och känner igen mig i att ingenting längre är en självklarhet.
För oss - dvs min dotter och därmed mig och övrig familj - har det tyvärr gått riktigt dåligt. Hennes alkoholberoende har bara blivit värre och värre. Detta trots div stödinsatser. På något vis tycks hon fortfarande för ambivalent, även om hon ofta är ledsen och gråter för att hon inte förmår sluta dricka, och mår jättejättedåligt när hon dricker. Jag är helt knäckt nu, min man som ändå inte varit/verkat lika psykiskt påverkad som jag har fått extremt högt blodtryck (och får nu behandling med täta koller). Jag har nästan gett upp hoppet och det är fruktansvärt. Har också fått mer tydligt insikten om det som alla säger och som jag med huvudet förstått länge - vi kan inte påverka hennes drickande. Har gjort ny socanmälan i dag och även en behandlare som hon har förtroende för och en hel del kontakt med skulle göra det. Behandlaren menar att det är läge för LVM. Och jag håller med. Samtidigt är jag lite rädd för det - kanske låter löjligt, men min dotter är så himla känslig, blyg och har social ångest (fanns tidigt) och är deprimerad (kan förstås ha mycket med alkoholen att göra). Men något måste ju ske, annars dricker hon ihjäl sig alternativt dör på annat sätt då hon alltid blir extremt berusad och ibland då går ut för att dricka mer och faller ihop. Det har hänt väldigt mycket, orkar inte berätta allt men det handlar om mycket blåljusingripanden, polis och ambulans.
Jag känner mig som om jag vore djupt nere i en brunn just nu, och när jag tror att det inte kan bli värre så blir det ännu värre...

Hej Sirapaed och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Du har hittat hit och startat en tråd, bra gjort. Du efterfrågar om det finns en klinik för inläggning och där en kan få hjälp med att reda ut orsaker till ångest, problem med alkohol om jag förstår rätt. Då du skriver här i forum för anhöriga misstänker jag att du skriver om en närstående du önskar ska få hjälp. Om du vill höra dig för åt personen går brukar en möjlighet vara att kontakta hemkommunen, se vad finns det för stöd och hjälp där. Om det skulle handla om behandlingshem är det ofta en prisfråga, i vissa kommuner om en person redan fått annan hjälp som inte fungerar kan möjlighet till inläggning finnas eller till exempel via sin arbetsgivare i bland.

Skriv gärna mer om du vill så kan vi försöka vara ett stöd här utifrån.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Mallapalla och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Det var ett litet tag sedan du startade en tråd här med titeln "Min särbo dricker". Berätta gärna lite mer om du vill så kan vi här försöka vara ett stöd utifrån. Hoppas du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Starkt gjort av dig och jag gjorde samma. Om du kan, känn in lugnet, släpp alla känslor av oro, vila, se till att du får i dig bra näring. Va snäll mot dig själv ❤️ träffa dom du tycker om. Jag gjorde alla dom här sakerna för det var dom tipsen jag fick härifrån, just då känns det rätt meningslös men efteråt så gjorde det nytta, jag blev snabbt starkare av distansen. Sen är resan lång, jag gick tillbaka en vända till innan det fick vara nog på riktigt. Det tog tid, sorgen är värst men jag vill aldrig tillbaka till oro och rädsla igen och barnen mår så mycket bättre med iaf en balanserad föräldrar. Ta hand om dig ❤️

Jag har ingen erfarenhet av socialtjänsten men jag har erfarenhet av de två alkoholister jag haft i mitt liv. Den ena, en vän till familjen, drack hela livet, förstörde sin familj totalt och allt slutade i en hemsk tragedi som båda döttrarna fortfarande lider av mer än 20 år senare. Den andra, mitt ex, är periodare som hela livet ut vägrat att ta hjälp. Sist ledde till att han blev tvångsinlagd.
Frågar du mig så är svaret nej, en alkoholist kan inte "sällskapsdricka". Beroendet sitter djupt och det blir man aldrig av med om man hela tiden tillför drogen.
Men det finns säkert andra här med andra erfarenheter.

Du har tagit ett stort steg i att skriva här. Och du har tagit ett stort steg i att prova att bo isär. Det är en hemsk situation du är i, och det låter som ett klokt beslut. Du och barnen behöver lugn och ro och en normal tillvaro. Du kan inte läka om du har galenskaperna runt dig hela tiden. Ta vara på tiden isär, och fundera på hur du vill ha det. Fundera på om du kan behöva stöd i att hantera ditt eget mående. Du har gjort allt du kan för honom och nu är det dags att du gör det även för dig själv. Han vill inte sluta dricka men du har ett val, och det är att acceptera det eller att gå. Många kramar!

Tack @gros19 för att du säger det. Att jag delar med mig av mina insikter. Jag är så tacksam för att du och många andra har påmint mig om det jag behövde påminnas om tidigare. Att inte dansa djävulsdansen. Jag är så tacksam. Det är verkligen här på forumet för anhöriga som jag fick de viktigaste insikterna.

Visst är det oerhört svårt att förändra beteenden, men om man vill förändra så går det. Och det kan behövas ett professionellt stöd.

Det är fint att höra att du och din son kämpar tillsammans. Hoppas också att ni kan dela stunder med tacksamhet. Och att njuta av det som ni kan, som det är, just nu.

Kram

Hej!
Jag vet inte hur detta fungerar, då jag nyss skapat kontot.
Men jag behöver hjälp.
Har behövt det länge. Men all energi och ork man har går åt till att försöka vara en bra mamma åt våra små, eller att försöka ta sig till jobbet och göra bra ifrån sig.

I flertalet år nu har min sambo påvisat att han har problem att dricka normala mängder.
Alltid fullast på fest, kan aldrig dricka ett glas hemma till maten utan att det spårar och övergår till fylla.

När han är onykter kallar han mig saker, berättar för mig hur värdelös jag är som person, vad jag gör för fel, vad jag INTE gör som är fel & hur jag försöker förändra honom.
Enda jag försöker förändra är alkoholkonsumtionen.
Eller vänta.
Jag har snarare ställt ultimatum att antingen lägger han av eller så lämnar jag honom.
I min värld är det en helt osund miljö för barnen att vistas i. Han är full trots att klockan är 16 dagen efter, han är arg när han är onykter och slår i saker så barnen blir rädda, han har hallucinerat vid ett tillfälle vilket gjorde mig rädd och orolig och jag låg vaken HELA natten. Varpå barnen hade en full pappa och en helt dödstrött mamma.
Han har även gjort barnen (iaf ett av dom) besviken vid vissa tillfällen då det lovats saker, men dom blir inte av för att han är onykter/bakfull fortfarande.
Jag har inte blivit firad på morsdag för att han fortfarande var full efter dagen innan. Inte ett grattis, inte en blomma. Ingenting för allt jag gör. Men ja. Alla dessa gånger uttalar han att det är mitt fel. Det är mitt fel att han dricker såna mängder för han får ju "aldrig göra något" = jag vill helst inte att han ska ut o dricka så fort jag inte har arbetshelg.
Jag vill vara en normal familj.

Nu har allting spårat. Han startar 9 av 10 ggr ett bråk för att ha en anledning att "fly" hemmet och åka o supa till det.
Till veckan ska jag prova bo isär. För första gången, men en väldigt sen första gången.
Han väljer att bo 12 mil ifrån mig och barnen. Visst säger det en del?

Jag är bara så jävla olycklig. Jag gråter dag ut och dag in. Gråter för att jag själv knappt vet vem jag är längre, över hur psykiskt misshandlad jag blivit, hur jag försökt söka hjälp av hans föräldrar men dom vägrar se att det ens finns en ynnest av problem där.
Hur går man vidare? Hur gör jag nu för att inte gå tillbaka?
Snälla ge mig råd och stöd.

Ja man har börjat tappa hoppet om samhällets hjälpmedel. Hon har varit på det mesta som finns inklusive behandlingshem och ätstörningsenheter och stödboende. Senast när hon var på en ätstörningsenhet fick hon knappt psykologhjälp. Dom tvingade mest henne gå upp i vikt innan hon skulle få slussad vidare till psykvården. Men de sista två kilona klarade hon inte så hon skrev ut sig själv. (Det är ingen tvångsvård).
Och när de väl kommer hem är det inte lätt att bibehålla den strikta livsstilen från olika behandlingshem. Att klara det på egen hand i hemmet. Där verkar det brista i vården. För tyvärr är det väldigt vanligt att man hamnar på ruta 1 igen.
Och man får inte vara på behandlingshem hur länge som helst heller för det finns inte plats till alla som behöver komma in. Väntetiderna är även väldigt långa.
Och även där är det inget tvång utan känner man att det blir för jobbigt kan man skriva ut sig själv.@gros19

Många orosanmälningar har gjorts, men även där är det socialen som sätter in vad de kan i form av möten.
Men de kan inte heller tvinga personen att komma på alla möten. Och är du riktigt dålig är det svårt att ta sig dit.
Dessutom byter de ofta personal, vissa personer som jobbar där är dåliga (liksom som på alla olika platser i samhället.). Det gäller att hitta den där eldsjälen som fortfarande älskar sitt jobb med att ta hand om trasiga själar och missbrukare.
Men tyvärr har jag inte mycket till övers för socialen. Och det tror jag många fler med mig kan intyga… de gör inte många knop.

Anhörigstöd har jag sökt mig till här inne. Det är därför jag skriver. Och jag tänkte läsa mer i andras trådar.
Min mamma brukar ringa anhöriglinjer.
Och som du skriver finns även möten.

Men jag tror generellt många anhöriga mest känner sig maktlösa… man går och väntar, hoppas, tror att det äntligen ska vända, att rätt hjälp äntligen kommer. Man stöttar och uppmuntrar. Men sen skiter sig allt igen för syster, och man tappar hoppet och kan inget göra…. Bara hoppas att hon inte dör.

Tack själomhändertagande för insikterna du låter oss på forumet ta del av. För oss som kanske ännu inte är där. Så värdefullt när man upplever som du skriver hopplöshet och att vara fångad i sitt hem. Du skänker hopp och utan det blir livet outhärdligt.

Du borde kräva det han är skyldig säger en vän till dig, men du fick något som var mycket mer värdefullt inget fint hus men en boning i dig själv. Ja du behövde dina erfarenheter och så ät det när vi motsätter oss förändringar, när vi inte släpper taget om det som är destruktivt för oss. Vi lever för att utvecklas och vårt bettende blir ofta ett hinder. Så tänker jag som för tillfllet kämpar väldigt mycket, men jag gör det tilosammans med min son och vi delar sorgen efter den han var. 🌹

Igår lärde jag mig att ställa in så att jag slipper se aviseringar när blockerade nummer ringer, i min mobil.
Jag har stängt och låst dörren och kastat nyckeln, metaforiskt.
Jag förstår att mitt ex inte förstår. Han levde på mig i många år. 4 år senare så tror han att han kan ringa och få min uppmärksamhet. Det är patetiskt och sorgligt på samma gång.
Och kanske värre, att det gäller även mig. Att jag inte satte gränsen innan i höstas. För 8 månader sedan gjorde jag mig oanträffbar. Det värsta är att jag hade inte förstått hur illa det var, om jag inte träffat min nya friska pojkvän som ger mig ett liv att glädjas åt. Jag behövde bara skriva det här och för att synliggöra att det går att ta sig vidare, till ett liv man vill ha!
Och uppleva kärlek. Så glad att jag stod ut och överlevde de åren som jag kände hopplöshet och "fångad" i mitt eget hem. Hade tankar på att avsluta livet, då jag inte fick stöd någonstans, trots att jag letade i åratal. Som han manipulerade. Som han psykad, förstår jag nu.
Och jag har en stor STOPP skylt till allt som rör honom.
Livet blev fint igen.
Jag andas.
Och jag känner andetaget hela vägen ner i magen.
Jag känner hur lugnet sprider sig i hela kroppen.
Det parasympatiska nervsystemet gör sitt.
Amygdala går inte längre igång på ljudet av burkar som öppnas.
Stressen ökar inte, för det som jag förknippade med exets alkoholmissbruk.
Jag har släppt taget.
Och släpper inte in honom igen.
Det var inte vänskap, som jag trodde.
Vänner utnyttjar inte varandra.
Vänner lever inte på andra människor.
Han var som en parasit som jag behövde få ut ur mitt liv.
Alla år.
Anhöriga som teg.
En vän sa häromdagen, du borde kräva det han var skyldig.
Jag svarade inte. Jag tänkte.
Jag kunde ha köpt ett hus, mitt drömhus.
Istället lät jag honom leva på mig.
Och ändå är jag lyckligare nu.
För jag har sett allt och upplevt allt, som jag har behövt lära mig.
Jag behövde min resa, lärdom av motgångar. Och jag uppskattar hälsan över allt.
Jag säger nej, till allt som är dåligt.
Det är en stor färdighet, att kunna säga nej.
Och STOPP till allt jag vill säga stopp till.
Och jag antar att jag skulle inte kunna det, om det inte var för min erfarenhet.
Önskar alla er som kämpar mycket kraft. Ge inte upp.
Det går att få ett bättre liv. Man behöver bara ta ett steg i taget. Och vara snäll med sig själv.
Och våga tro, att det finns ett liv utan medberoende.
Ett liv med kärlek.
Och lugn.

Jag tror skam är svårt att undvika. Mitt ex skämdes massor när han erkände att han "haft alkoholproblem" och att erkänna att han fortfarande hade det klarade han alls inte av.
Det ÄR svårt att inte döma, tycker jag som anhörig. Men anledningen till att jag tycker det är att mitt ex, som är alkoholist, inte gjorde ett enda dugg för att söka eller ta emot hjälp. Jag tror jag hade resonerat annorlunda om han åtminstone hade försökt.
Om du visar en vilja att erkänna problemet, söka hjälp och stöd, och faktiskt försöka göra dig fri från sjukdomen, så tror jag du kommer mötas av mer förståelse än kritik.

Tack allihopa för kloka ord ❤️

Anhörigsidan ska det förstås stå.

Välkommen hit.
Som du skriver,hon måste göra jobbet själv.
Men det är fruktansvärt svårt att stå på sidan och se på.
Och kräver en styrka från henne själv som hon iaf just nu inte verkar ha.
Läs runt här på anhöriginvandring så ser du den fruktansvärt kamp och förtvivlan vi anhöriga känner.

Och också den långsamma insikten att inget kan göras om personen själv inte klarar eller vill komma ur sitt missbruk.

Blir berörd av det du skriver och du undrar varför det är så svårt att få hjälp. Verkar som du tvivlar på att den hjälp din syster behöver finns överhuvudtaget, eller är det så att hjälpen finns men din syster får inte ta del av den. Krävs mycket av en själv idag för att bli frisk är min uppfattning. Uteblir du från besök avskrivs man ofta eller om du återfaller i missbruk. Har din syster aldrig varit på något behandlingshem? Det kan man ju ansöka om både i psykiatrin och socialtjänsten. Ofta vill man pröva insatser på hemmaplan först men om det inte har önskvärd effekt så kan behandling på något behandlingshem beviljas.

I många år har du väntat på ett samtal där du får veta att din syster är död. En oehörd press att leva under och möjligheten finns ju att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Då är det socialtjänstens ansvar att se till att din syster inte avlider till följd av sitt missbruk. Skulle också råda er att söka anhörigstöd för egen del. Kan vara stöd som kommunen erbjuder, kurator, någon alanongrupp m.m.

@Orolig.se
Så bra att du skriver och får syn på dina funderingar. Jag insjuknade i en bipolaritet som ung vuxen. Det är väldigt länge sedan. Och jag upptäckte hur alkohol triggade skov, vilket gjorde att jag slutade dricka helt och hållet. Jag valde en sund livsstil för det är så jag ville ha det. Och jag trodde att jag skulle få min ex att sluta dricka. Han som var den fina unga mannen som accepterade mig med min diagnos, när andra inte gjorde det. Han som räddade mig i ett klimat då bipolär sjukdom var ett oerhört stigma, även om jag aldrig skämdes. Och jag ville rädda honom. Men det kunde jag inte.
Istället räddade jag mig själv. Från medberoende. Från ett osunt liv. Till ett liv som är sundheten själv.

Jag lever frisk, utan skov sedan många år och jag ville träffa en frisk man. Jag har ett nytt liv, som bara är friskt. Ett liv jag inte hade vågat tro på för 20 år sedan. Men jag skrev till mig själv, hur jag ville ha det, under alla dessa år. Och nu lever jag det livet som jag alltid önskat. Men jag har jobbat med mig själv mycket.

Hur vill du leva ditt liv?
Kanske det kan vara hjälpsamt att träffa andra med erfarenhet av psykisk ohälsa. För att höra hur andra gör, hur andra lever, hur andra hanterar anhörigas problematik.

Vad behöver du, för att ta reda på vad du behöver. Är det föreningsliv, egen samtalskontakt i vården eller ett liv utan alkohol och mer tid där du ägnar dig åt din hälsa?

Du väljer, hur du vill ha det, i ditt liv.

Allt gott!

Jag tror du behöver börja med att utgå från dig själv. Man kan inte ändra på människor. Om du tycker det är obehagligt med en ohejdad alkoholkonsumtion och har sagt det utan framgång, så har du två val. Antingen att fortsätta tala för döva öron, eller att börja sätta egna gränser för vad du accepterar. Man ska inte behöva må dåligt av val som ens partner gör. Vet du varför du låter det fortgå? Har du funderat på det?

@EsterHanna
Åh, hej min vän! Vad fint att höra om hur du "rensar". Det är så viktigt att ta hand om sig och lyssna på sig själv.
Jag mår bra. Jag har tänkt att min sommar ska bjuda mig på ögonblick med människor som jag trivs med och värdesätter.
Igår hörde mitt ex av sig. Han är i stan. Jag kunde läsa meddelandet fast det hamnade i blockerade listan. Han ville tala om vilket hotell han checkat in på. Jag raderade, släppte taget, lever mitt nya liv. Är medveten om att han kan söka upp mig och i så fall ska jag be honom gå. Jag vill inte ha någon relation med honom alls.
Tänker på dig. Hoppas att du får en underbar sommar!!
Kramar

Hej! Jag är i samma situation som du med syster och mamma.
Men det har hållt på i så många år att vi nu lärt oss acceptera och leva med att min syster har ett missbruk/beroende. Dock kämpar vi fortfarande med att lära oss när man är medberoende och inte. Och jag och min mamma jobbar på våran egen relation (där syster inte ska vara inblandad). Då vi bråkat väldigt mycket genom åren om just detta. Så att vår relation blivit dålig.
Men min syster har även själv erkänt att hon är alkoholist. Men hon kan inte ta sig ur det. Och tyvärr är soc/sjukvården/psykvården inga som har lyckats hjälpa min syster ännu.

Men för att börja i rätt ände för dig kan det kanske vara bra att börja med:
1. Din mamma måste förstå att hon är medberoende. Hon måste få upp ögonen för din systers missbruk och beroende. Och sedan börja lära sig vad man bör göra som medberoende och inte. Kanske att du kan ta fram fakta om hur man tänker som alkoholist, och visa på de likheter som din syster gör. (Tex när hon gömmer vin, mängden hon dricker mm.). Och kanske även få henne att tå och få stöd hos en kurator eller terapeut?
2. Din syster måste förstå och erkänna att hon har ett missbruk och beroende. Som både skadar henne själv och de i sin närhet.
Så länge som hon förnekar det kommer hon inte kunna ändra på sig eller förstå sitt beteende.
3. Du måste sluta ge dig själv skulden. Och själv sätta gränser och värdera vad som är rätt och fel gentemot dem. Och leva efter dina egna värderingar för din egen och dina barn/mans skull. Det är väldigt lätt att klanka ned på sig själv i den här situationen. Men ju starkare du blir i din egen självkänsla och övertygelse. Ju lättare är det att se din systers och mammas problem från distans. Utan alla känslor som överväldigar en själv.

Jag har en syster som är alkoholist och bullimiker.
Och så har jag en syster som är psykopat/narcissist med mental ohälsa.
Och så har jag själv missbrukat alkohol. (Dock inte så grovt. Men såpass att jag vill hålla mig nykter och gör det).