Senaste kommentarerna i forumet

Min lillasyster, 35 år, har varit sjuk i ätstörning sedan hon var 17 år. Först anorexi och senare Bullimi. Runt 20 års ålder. Började hon även dricka och har gjort det sedan dess. De båda missbruken (matmissbruk & alkoholmissbruk) triggar hela tiden varandra. När den enda blir bättre blir den andra sämre och det är en cirkel hon aldrig kommer ur.
Sjukvård och stödenheter (samhället) har fortfarande inte kunnat hjälpa henne ur problemen. Hon vill, hon skriker efter hjälp. Men samtidigt så måste hon göra jobbet själv. I många år har jag väntat att få ett samtal om att hon är död. Men har endast fått samtal från akuten, mina föräldrar, okända människor som hittat henne och henne själv. Om självmordsförsök, förvirring på stan, beroendeakuten osv…. Jag och mina föräldrar kan inte hjälpa henne ur det här. Varför är det så svårt för samhället att hjälpa med profesionell hjälp?! Varför… 🥺

Känner bara att det här va så skönt! Så ickedömande men ändå att sätta krav på mig. Tack snälla!

Tack!
Ja det är svårt att bryta ett mönster utan stöd kanske.
Jag ska på anhörigträff på ett behandlingshem i nästa vecka så tänker att jag kanske kan få stöd då i vart man vänder sig.
Jag är helt med på att känslorna är mina och mitt ansvar att ta hand om.

@Rosenlilja
Före vi blev tillsammans visste jag att han dricker mycket, men inte till den grad han gjorde / gör det. Han var inte stolt över det och skämdes, och jag skämdes över att jag hade så svårt att ta upp hans beroende då vi var ett par ... Jag undrade varför han behöver alkohol, och var orolig att det skulle hända honom något m.m.

Jag har lyssnat en hel del på medberoendepodden.
Många tänkvärda och lyssningsvärda människor där.
Jag lyssnar på de som kommit längre i detta första och enkla (skitsvåra) budskap.
Att inte försöka påverka eller tycka kring hur andra människor lever sitt liv.
Just konsten att kunna ta till sig ett människoöde eller ett förtroende utan att bli triggad eller att truten börjar glappa.

Att förstå att mitt liv oavsett hur det ser ut är mitt att påverka.
Hur de yttre omständigheterna ser ut inte spelar någon som helst roll egentligen.
Utan mitt ansvar att göra vad jag kan för att mitt liv ska bli så bra som möjligt.
Om jag har en man som dricker, hur gör jag då för att det ska påverka mig och mitt mående så lite som möjligt.
Ska jag stanna eller gå?

Kan jag vidta åtgärder för att skydda mig?

Kan jag skapa nya rutiner runt mig för att mina behov ska bli åtminstone synliga för mig?
Och när de behoven blir synliga,kan jag se till att möta dom?
Ja det var dagens små frågor :-)
Och de går egentligen att lyfta in i livet oavsett om man lever med mågon som dricker eller inte.
Just att man som iaf jag är,medberoende.
Så hittar man ofta och gärna något annat att haka fast sig i.

Det behövs ingen drickande partner.
Vad som helst duger när man vill gå in i ett osunt förhållningssätt till någon annans problem.
I alla fall funkar jag så.

Jag håller med ovan. Att ha en relation med en missbrukare är ett val man själv gör och man behöver också hjälp för att hantera det, precis som missbrukaren. Du är medberoende. Det i sig är också något som går att behandla. Först och främst måste du lösgöra hans behov från dina. Vad behöver DU? Han behöver bearbeta sina demoner, som gör att han är i missbruk, och du behöver hantera ditt eget mående. Sedan behöver ni kanske också terapi timmsammans när han är på bättringsvägen, för relationen tar mycket stryk. Men börja med dig. Han får vård, men du måste fokusera på dig.

Nu trippar du på tå igen. Det är hans val hur hanterar en situation om han väljer att återgå i missbruk, men jag förstår dig så har jag också gjort. Man har ju så innerligt önskat att personen bli nykter.

Ditt dåliga mående är ditt ansvar. Kanske svårt att se men du gör också dina val och har trots allt, även om du tagit avstånd ibland, fortsatt ha en relation med mannen. Det är starka känslor man bär på som anhörig, ilska, hat, rädsla, skräck och en förfärlig maktlöshet. Själv gick jag anhörigprogram, besökte alanonmöte, men framför allt ett sorgebearbetningsprogram där jag kunde uttrycka alla " förbjudna" känslor. Låter kanske främmande när jag säger att det har inte med den andra personen att göra, känslorna är dina och du kan bli fri från dom utan din särbo. Mitt råd sök hjälp för egen del.

Det låter som om hon har avhänt sig ansvaret eftersom du tagit tag i det. Jag tror att det vore bra om du kunde få till en dialog om vad dina gränser är också. Att hon "bara" ska dricka i vissa sammanhang kan ju vara ett första steg, men det låter som om hon är lite förbi den gränsen om hon dricker sådana mängder. Ångest botas inte med alkohol, det bara dövar eller maskerar problemet. Vet hon varför hon har ångest? Kan hon sätta ord på det?
En person i aktivt missbruk tenderar att vara oerhört självisk, pga att sjukdomen tvingar dem att bara fokusera på sig själva. Vad gör du för dig själv i det här läget?

Tack igen för dina kloka ord. Jag ska be henne göra testet, det låter väldigt nyttigt.
Lycka till och fortsätt med du gör, för du verkar göra det riktigt bra. @Kennie

Hej,
Vad bra att hon verkar mottaglig. Ibland kan det räcka med ett ordentligt uppvaknande. Det finns ett test man kan göra på Alkoholhjälpen, för att få en uppfattning om hur starkt beroendet är, finns säkert på andra ställen också. För mig blev det en ögonöppnare att faktiskt hamna på beroende-delen av skalan. Och att läsa om tecken på beroende kan också vara bra. Att smygdricka är en stark indikation på att man har problem. Att stöddricka (ta ett extra glas som resten inte ser) under middagar, tex när man går in i köket för att fixa något är också vanligt... Kontrollförlust är också ett tecken på beroende, det vill säga att man har svårt att sluta efter ett par glas. Jag tror det vore bra för henne att läsa på och komma till insikt, finns mycket litteratur om beroende. Det är så många som tror att om de joggar, lagar bra mat och arbetar så kan de inte vara alkisar. Lätt att lura sig själv... Som du säkert fattat har jag sökt mig till Alkoholhjälpen för att bli av med mitt beroende, nu är det två år sedan. I början var det läskigt och kändes tomt att inte dricka, men ganska snabbt märkte jag hur mycket bättre jag mår nykter... Styrka till er, bra att ni pratar och involverar föräldrarna!

Tack för att du tar dig tid och svarar. Bara det hjälper massor. Det skulle jag kanske kunna göra, jag har ställt en annat ultimatum, det är att jag kommer lämna henne om hon fortsätter ha hemligheter och gömma drickandet för mig. Det har hon gått med på.

Hon går att prata med nykter, men är kanske inte helt mottaglig. Antar att hon måste smälta saker eftersom upptäckten av hennes drickande kom så plötsligt.
Hon tycker själv inte att det är ett stort problem, utan hon har gått med på att sluta dricka helt nu, även i sociala sammanhang. Hon har faktiskt till och med godkänt att jag pratar med hennes föräldrar, vilket känns bra. Hon vill inte ha utomstående hjälp, men fortsätter det som det har gjort kommer jag nog följa ditt råd att ställa något sådant ultimatum.

Det känns som vi redan gör framsteg, men jag vet att det kan vara en lång väg kvar att gå utifrån att ha läst andras upplevelser. @Kennie

Hej Squeza, för ett litet tag sedan startade du en tråd här med titeln "Behandlingshem", en gissning är att du söker tips på sådana eller kanske vill höra om någons erfarenheter kring det?

Berätta gärna lite mer om du vill så kan vi försöka vara ett stöd härifrån.

Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart då kan det vara en idé att skriva flera gånger.

Varma hälsningar,
Rosette
Anhörigstödet

Hej,
Vill bara säga att jag tycker du hanterar det här jättebra. Viktigt också att ha hennes föräldrar med i detta. Sen är det i slutändan hon som måste förstå att hon har ett problem och välja att ta tag i det. Och att hon ska dricka socialt tror jag blir svårt om man väl kommit till nivån att man smygdricker. Kan du ställa ett ultimatum att hon tar hjälp, att du gör en orosanmälan till socialen annars? Men det är ju svårt att tvinga någon, hon måste fatta själv.. Går det att prata med henne när hon är nykter?

Vi har bott ihop i över ett år och jag har vid vissa tillfällen misstänkt att hon varit berusad. Vid de tillfällena har hon sluddrat och distanserat sig från mig och sin dotter som bor med oss. Hennes egna föräldrar har varit misstänksamma sedan en tid tillbaks att hon dricker. Jag har själv nog inte riktigt viljat inse det.

Det var inte först när vi hälsade på min familj som poletten trillade ned för mig. Hon uppträdde uppenbart full och gjorde bort sig på alla möjliga sätt, men tvärnekade att hon var full eller påverkad av något då jag och mina föräldrar konfronterade henne. Hon påstod att det var ett ångestpåslag som härjade inombords. Vi bestämde oss för att åka hemåt och när vi packade bilen klirrade det till i hennes väska. Det var en öppnad flaska vodka. Jag letade igenom resten av väskan och hittade 4 spritflaskor till, alla öppnade och nästan tomma.
Enligt sambon hade flaskorna bara legat i bilen och hon tänkte att varför inte ta med dem till svärföräldrarna och dra igång ett partaj. Jag kände hur det luktade bullshit, men hon tryckte på att hon aldrig skulle ljuga för mig och smygdricka.

Efter ha kommit hem och varit hemma i ett par dagar märkte jag att det inte stod rätt till med sambon så jag letade och rotade i varenda vrå efter flaskor, utan nån lycka. De jag hade hittat i väskan fick jag självklart hälla ut för henne, det var inga problem.
Men, ikväll lyckades jag ta henne på bar gärning, jag hade gått och lagt mig och hon var ute i köket. Jag smög ut i köket och hastigt la hon in något i skåpet och förklarade att hon höll på med räkningar. Jag stod kvar utan att röra på mig och väntade på att hon skulle gå därifrån, då hittade jag en flaska vin och två spritflaskor, alla nästan tomma. Jag gick med flaskorna till henne och konfronterade henne direkt, först började hon bortförklara det men insåg äntligen att det inte var någon idé. Hon har hållt på att dricka i hemlighet i ungefär ett halvår. Mycket mer än så fick jag inte ur henne, men hon var ångerfull och ledsen och bad massa om ursäkt. Hon vill absolut inte ha hjälp utifrån, utan påstår att hon ska sluta helt från och med nu, bortsett från sociala sammanhang där andra dricker.

Jag känner mig tömd inombords. Jag vill tro att hon kan sluta, men jag tror inte på det. Det är såna stora mängder som kommit fram. Jag kommer prata med hennes föräldrar och ta hjälp av dem, även fast hon inte vill det. När jag berättade för henne att jag kommer avslöja det för hennes föräldrar om hon själv inte gör det, svarade hon med att hon ska åka till systemet och köpa en flaska för att dämpa den ångesten. Jag älskar henne och den fina lilla ungen jag har som förmån att få vara bonuspappa till. Har någon några kloka råd eller tips på vad jag kan ta mig till?

@EsterHanna
Ja jisses du har haft en lång resa ...
Men så härligt att se vart du har kommit. 🌹

@EsterHanna Mina gränser har förmedlats många gånger och inte respekterats dessvärre. Inte heller jag respekterar mina gränser eftersom jag flyttat på dom och låter dom överskridas. Det är en sanning i sig som behöver bejakas. Men det tar tid och gör ont. Vet vad nästa steg måste vara för att inte låta mina gränser överskridas och det är att lämna honom. Det är en process i sig men jag är på väg. Tack för dina ord och stöttning ❤️🙏

@Tomas_E Hur det slutar vet jag inte än, men jag känner gott hopp. Min sambo är alkoholist och har druckit sedan långt innan jag träffade honom. Vi började som särbos och han hade då lätt att dölja sitt drickande. Jag reagerade på att han ibland somnade ifrån våra samtal, men tänkte som du att han var trött. När vi flyttat ihop märkte jag att han ibland, allt oftare, blev väldigt berusad av bara nån öl till maten. En misstanke började gro och efter lång tid sökte jag igenom "hans" områden i hus och uthus och hittade snabbt utspridda tomflaskor och ett gömt lager med sprit. Jag konfronterade honom direkt och han tog tag i situationen, sökte hjälp och visade på alla sätt att han menade allvar. Beskrev det som en lättnad att jag kommit på honom, när den första ilskan och förvåningen lagt sig. Allt frid och fröjd 1,5 år. Sedan hittade jag, av en slump den här gången, tomflaskor igen. Frågade honom direkt om han drack igen och möttes av lögner. Först när han förstod att jag hittat "bevisen" erkände han. Det fanns inte i hans värld att jag skulle ha kommit på honom.
Så nu är vi inne på rond 2. Vi har hunnit flytta och han går nu hos en alkoholterapeut som verkar vara bra och har sökt sig till samtalsgrupper, inte bara AA utan även inriktade på annat han har i sitt bagage. Det känns som att han tar det på allvar och verkligen vill lyckas. Jag har fått mig en tankeställare och en påminnelse om att det är ett problem eller en risk som alltid kommer att finnas, som kommer att ta plats, tid och kraft. Oron kommer att finnas, inte ständigt men då och då. Jag kommer få jobba med att inte låta mig vaggas in i en känsla av trygghet (som jag så villigt gör) utan behålla medvetandet om situationen. Just nu känns det förhållandevis bra. Vi pratar och han gör mig delaktig, han förstår att lögnerna är ett av de största problemen för vår relation och han lär sig om sitt beteende och försöker hantera det. Jag tror inte att han dricker nu. Jag hoppas få tillbaka tilliten igen och också att han vågar prata med mig om han känner sig sugen eller om problem uppstår. Jag vill och tror att vi ska klara av det här tillsammans, på ett sätt som vi båda mår bra av.
Det är så mycket solskenshistoria som jag kan bjuda på just nu. Jag hoppas kunna återkomma längre fram och skriva att det fortfarande går bra.
Jag förstår din tvekan och skulle aldrig medvetet ge mig in i det igen, i en ny relation. Jag har idag inga planer på att lämna min sambo men vet att det alternativet finns i framtiden och att det alltid kommer att vara en risk för att det blir så. Vi har så mycket tillsammans (inga gemensamma barn) och vill ha den framtid vi tänkt oss ihop. Jag hoppas att det blir så.

Barnen ska inte behöva ha två fulla föräldrar skriver du, men det är så att barnen ska inte behöva ha en full förälder. När jag läser det du skriver så blir den spontana tanken, som utomstående, varför finner man sig i det här och det verkat har pågått mycket länge. Själv skriver du att du inte klarar dig utan barnen och förutsätter att barnen kommer att bo varannan vecka hos dig och varannan v3cka his sin pappa. Vi har ofta skräckscenarie inom oss. Min erfarenhet är att det enda man kan förutsäga är att det inte blir som man tänkt sig. Förr eller senare måste en förändring ske på något sätt är min uppfattning och mitt råd är ring socialförvaltningen och be om hjälp. Då tar du ditt föräldraransvar. Socialförvaltningen har kontroll möjligheter vi ett eventuellt umgånge eller boende hos pappa. Det krävs nykterhet för att han ska vara tillsammans med barnen. Nu vill jag inte skrämma dig men om det kommer till kännedom hos socialförvaltningen att barnen lever med en pappa som dricker en den omfattningen du beskriver så kommer man infråga dig varför du inte agerat och därmed tagit ditt föräldraransvar. Be om hjälp, berätta hur du kämpat för att barnen ska ha det bra, men att du klarar inte att se till att deras pappa är nykter och du vill inte att dina barn ska växa upp under såna omständigher. Det är mitt råd. Som jag ser det har du allt att vinna.

@Vilsenmamma Så jobbigt för dig. Fast tror nog du har tagit ett steg i och med att du faktiskt skriver här. Och det är inte hans gränser du ska sätta. Det är dina egna. Vad är dina gränser? Kan du hålla dom? Det är svåra frågor att svar på när gränser suddats ut och man accepterar saker och händelser man inte trodde man skulle göra. Du kommer aldrig få honom att sluta dricka om han själv inte bestämmer sig. Barnen och du är är inte den garantin. Tyvärr. Stor kram

Hej!
Jag behöver råd angående min partner sen 21 år tillbaka. De senaste två åren har mängden alkohol ökar drastiskt och nu finns det knappt en dag under en vecka när han inte dricker. Det är inte bara ett vinglas/kväll utan mycket mer. Det kan gå en stor tetra med vin i veckan. Säkert 20 öl och en whiskyflaska. Han gör saker som han sedan försöker förklara bort med att det var någon annan, som exempelvis satt sönder dörren. Han somnar på soffan och vaknar när det är dags för mig att stiga upp och få alla redo till skolan. Då får han till sovrummet och lägger sig. Sover sedan till kl 11 och har inte hjälpt mig med något morgonarbete.
Vi jobbar båda skift och han kan vara ledig uppemot en vecka i streck. De nätter jag jobbar är hemska eftersom jag inte vet vad som sker, om de är vakna i tid på morgonen osv. Många gånger kommer jag hem och får börja med att väcka upp alla 3 för att få dem till skolan som då börjar på 45 min. Det spelar ingen roll om han ska jobba eller inte förutom att han så försöker komma sig i säng tidigare. Dricker gör han ändå. Det är jag som skjutsar och hämtar till aktiviteter. Under sommaren är jag tränare i 2 av barnens lag samt lagledare i ett barns lag. På vintern är jag engagerad i deras vinteridrott. Det enda jag hör är att allt tar tid, man hinner aldrig något annat osv. Men jag orkar inget annat just nu. Jag flyr till detta eftersom jag inte vill vara hemma och se på drickandet. Känns aldrig som en liten speciell helg med ett vinglas till maten. Jag vill inte ha något alls, känner bara avsmak. Det känns inte roligt att hitta på något på högtider tillsammans med någon eftersom det bara blir en massa alkohol för honom. Jag vill finnas där för barnen, de ska inte behöva ha två fulla föräldrar vid sin sida. Jag har inga nära vänner att prata med detta om. Ingen familj att ta upp det med heller. Hade det inte varit för att jag inte klarar mig utan barnen varannan vecka hade jag ställt ultimatum att jag lämnar om du inte slutar. Barnen säger att jag är surare när pappa är hemma än när han inte är hemma. Men det är för att jag mår så dåligt när han är hemma och jag vet vad som väntar. Jag får aldrig uppskattning. Aldrig fått en sovmorgon sen vi fick barn (12 år sedan), aldrig fått en grej som är ”mig”. Inte fått ett morsdagskort eller blomma. Jag är inte otacksam, men jag får grejer som han o själv verket är mest intresserad av. Pengar gör han av med på en massa dyra köksprylar som jag egentligen inte tycker vi ska prioritera att ha råd med. Jag hade vela att vi sparade till en ny säng eftersom kg börjar få ont i ryggen av den vi har, men det är inte aktuellt. Det är bara svindyra knivar, pannor etc etc och alkohol. Mat är han duktig på att laga, om man får alkohol till.
Hjälp vd långt detta blev. Men jag har verkligen ingen att prata med och känner att jag har så mycket inom mig som aldrig fått luftas.
Hälsningar från Skåne

Meddelande

Så skönt att höra att du har hittat din väg! Njut! Så imponerad av din styrka. "Ta ingen skit!" som Grynet sa på tv när jag var tonåring. 🤗

Hej @gros19, tack för dina tankar ❤️
Det är nog precis som du säger, spelar ingen roll vad jag säger eller gör. Han kommer inte sluta dricka. Har förstått det och börjar mer och mer acceptera det. Förstår också att jag kommer behöva lämna honom, om jag vill leva ett liv som jag mår bra utav. Trots det är man ändå kvar och tvekar. Hur kan det vara så svårt att ta steget. En del av hjärnan säger lämna honom för mig och barnens skull. Men en del säger stanna för barnens skull. Han sköter sig ändå oftast när han dricker och märks inte så väl. Kanske kan jag skydda barnen ifrån att se det och ändå få växa upp i en kärnfamilj. Samtidigt som jag vet att det är en lögn. Barn ser och förstår mer än vad man tror. Samt dom får också en sliten mamma om jag stannar kvar i det. Men ångesten av att han ska ha barnen på halvtid tar död på mig. Barnen har mest varit med mig jämnt så gör ont i mig att behöva lämna dom till viss del. Har länge haft en fundering dra in socialen i det direkt eller försöka lita på att han är nykter när han har dom? Vet ändå att han kan ta hand om dom bra. Vet att han kommer bli väldigt vrång om jag drar in socialen och sätta sig på tvären med allt. Eller göra det smidigt och hoppas och tro att han kommer inse att han inte kommer kunna ha barnen på halvtid av flera anledningar, dels alkohol, barnen vill bara vara med mig men även hans nattarbete. Men framförallt att han skärper sig när han har barnen. Ja dessa val så lätt men ändå så svårt. Barnens bästa måste alltid vara i fokus iaf❤️

Du vet inte hur du ska lägga upp det eller vara för att försöka få honom att sluta dricka skriver du. Det spelar nog ingen roll hur du gör eller är - vill han dricka gör han det. Att inse maktlösheten är väldigt svårt men samtidigt befriande. Du har fått rådet att fokusera på ditt eget liv och hur du vill ha det och då handlar det ju om att sätta gränser. Om du förändras tvingas din partner även att förändra sig om ni ska fortsätta ha en relation. Vad han väljer att göra är hans beslut inget du kan påverka. Så ser jag det, men självfallet är det inte enkelt och gränserna har väl suddats ut under alla år detta pågått.

Hej @EsterHanna❤️
Ja jag mår inte bra i detta. Är också bra att hantera smärta och van vid att leva med det. Men vill inte ha det så längre. Tack för dina ord! Har satt gränser som han inte respekterar gång på gång. Han tycker det är hans ensak och ser inget problem i det hela. Tycker då det är så svårt att förhålla sig till hur man ska tänka och agera. Enligt min samtalskontakt från beroendeenheten i kommunen så var det igen idé att tjata eller säga något mer till min sambo eftersom han vägrar inse sitt problem eller hur det påverkar oss. Jag ska istället fokusera på mig själv, vad jag mår bra utav och hur jag skapar ett liv som jag trivs med. Tycker dock det är svårt att sätta gränser utan att vara tjatig? Vad är rimligt? Utan gränser så får du ju inga negativa konsekvenser heller och drickandet kan uppfattas som ok. Svårt att vet hur man ska lägga upp det eller vara för att försöka få honom att sluta dricka. Tycker barnen borde vara stor morot men han ser ändå inte dess negativa konsekvenser på dom. Han smyger inte med det direkt heller. Dricker framför grannar och barnen helt obrydd. Dricker oftast från ca kl 15 tills kvällen när han ska lägga sig. Det enda som hindrar han att inte dricka en kväll är att han ska jobba natten. Skola och dagsjobb hindrar inte. Så har alltså knappt umgåtts med han nykter någon kväll på flera år. Hemskt när jag tänker på det!

@Självomhändertagande Hej min vän, jag tänkte på dig här om veckan när jag avslutade en relation med en vän som tog så mycket energi av mig utan att ge något tillbaka. Gjorde ingen stor grej av det men städar bland mina relationer. Så skönt!! Hur mår du? Det låter som du har det bra!! Skön sommar!!!! Och kram!!!