Senaste kommentarerna i forumet

@Tofu på besök
Ja, det är mycket skam och skuld.
Hur gör man för att kunna pratat om detta när syster inte vill och anser att hon inte behöver hjälp eller bara dricker lagom. Mamma vill inte prata alls för hon tycker att det är så pinsamt och vill inte pratat med någon?
Hur gjorde ni?

@Självomhändertagande
Tusen tack för ditt svar och inspel!
Har nått en gräns där jag känner att jag inte kan acceptera detta, men jag bor inte med min syster och jag förstår att mamma har det tufft.
Ja, det stämmer säkert, mamma är väldigt medberoende. Hon vill inte be om hjälp och tror inte att det går att göra något. Mamma betyder mycket för mig men jag måste också säga "stop".
Skönt att allt löst sig för dig och att du nu lever det liv du vill och hittat kärleken.
Tack för din omtanke!

@AnnaLena73 Jag skulle börja prata om skammen. Hur dålig skamkänsla är för att komma vidare.

Saken är ju den att allt går att förändra. Precis allt bara man är beredd att byta angreppssätt mot ett snällare mot sig själv och andra. Skam är en ful känsla. Den förgör och förvrider människor. Innesluter folk och man blir ensam. Då dalar möjligheter att faktiskt hitta alternativa vägar framåt och man gräver snarare en grop för sig själv. Skuld å skam måste bort!

Din mamma känner säkert skam. Att hon är dålig mamma och vill bevara den hemligheten. Anser att hennes straff blir att ta ansvar för din syster. En fotboja. Din syster anklagar säkert sig själv och har säkert även svårt att se koppling mellan eget mående och alkohol. Ångest ex, det blir ju rejäla påslag med det pga alkoholen. När man slutar dricka släpper det och man märker hur stor inverkan alkohol faktiskt har på egna måendet.

Börja vara nyfikna på varandras känslor. Låt alla prata utan skam. Denna resa tar tid. Prata om skam och inte skuldbelägga densamma har hjälpt mig och min familj. Det är en resa i självutveckling. Den ger massor om man vågar ta sig an den. Skapar massa ahaupplevelser och möjligheter. Därmed inte enbart jobbig. Väldigt helande och inspirerande med 🤗.

@AnnaLena73
Vad bra att du har hittat hit! Och att du skriver. Genom att sätta ord, liksom att säga orden högt synliggör problematiken. Och du kan fundera på hur du ska förhålla dig till hur det är. Och fundera över vilken relation du vill ha till din mamma och syster. Som det är, just nu.
Jag levde med en alkoholist i 11 år och kämpade för att få han att flytta från mitt hem. Vilket jag kom i mål med, tack vare stöd av en psykolog, som jag fick verktyg av. Och jag övade. Men jag kämpade i min ensamhet i flera år. Provade prata med hans pappa och jag fick tystnad till svar, när jag sa att hans son inte kunde bo hos mig längre. Jag försörjde honom och det var svårt att leva det liv jag önskade. Jag blev ordentligt manipulerad och när jag läser din text, då tänker jag på din mamma. Jag tänker också på hur ledsen, förtvivlad och nedbruten jag var som inte orkade ta tag i mitt liv, som jag önskade. Då jag fastnade i ett medberoende som jag inte visste något om.
Vården erbjuder stödsamtal. Jag gissar att din mamma är omkring 70 års åldern och jag tänker att den generationen inte har lika enkelt att be om hjälp. Mina föräldrar är 75 och 80 och de har lidit då jag led. Nu lever jag det liv jag alltid önskat. I en relation med en sund man. Och jag väljer att vårda min relation till mina föräldrar, då de betyder allt för mig.
Det tar tid. Och det behöver ta tid. Jag utbildade mig till mindfulnessinstruktör för att jag behövde lära mig att stanna upp. Och hantera det viktigaste först.
Hur jag ville leva mitt liv. Och det tog mig 5 år att öva, sätta gränser och prioritera att hjälpa mig själv för att det skulle bli möjligt.
Acceptans, tålamod och att släppa taget kan vi alla öva på. Och att träna mindfulness hjälper mig att se och uppleva livet som det är.
Det är som det är. Och förändringar tar tid. Om man är villig att förändra.
Jag tänker, att din mor kan behöva din kärlek. Att du lyssnar på henne. Om hon vill prata. Hon vet inte hur hon ska bli fri från sitt medberoende. En mamma sätter nog alltid sina barn i första hand. Jag har inga barn, men jag har en mamma som satte mig före henne. Och din mamma vill säkert komma till dig, men hon vet förmodligen inte hur det ska gå till. Det är en bedrövlig situation hon är i. Medberoende är en hemsk sjukdom. Precis som alkoholism. Och man måste vilja bli frisk själv.
Jag hoppas att min erfarenhet kan ge dig en ökad förståelse.
Jag hoppas att du ska får många bra svar här, som kan vara hjälpsamma.
Ta hand om dig! Och andas med magen.

@Sisyfos
Tack för inspel och råd.
Mamma tycker att hon dricker för mycket och vill att hon ska sluta. Hon vet att min syster har problem men hon tycker att det är "pinsamt" att det är hennes fel att hon inte kunnat hjälpt systern. Hon tror inte att det går att göra något.
Min syster hade problem redan innan sin operation men efter kunde hon inte dricka lika mycket som innan utan att det märktes. Innan kunde hon dricka nästa hur mycket som helst utan att det märktes direkt.
Vet inte hur man ska bemöta detta, hur hittar man rätt strategi?

Det är nog ingen som är nöjd och situationen men det är ett infekterat ämne och mamma och syster vill inte pratat om det utan det lovas bättring och då är mamma nöjd för tillfället.
Jag tror också att det är mamma som måste bestämma hur hon vill ha det med stöd självklart. Syster kommer aldrig att vilja gå iväg och få hjälp, vart vänder man sig för att få hjälp?
Är inte säker på att jag skulle få mamma att söka hjälp. Finns det onliemöte man kan vara med i som anhörig.
Tack för stöttning och tips!

Usch vilken jobbig situation. Jag förstår att du är både arg, orolig och ledsen över den här situationen.
Vad anser din mamma om din systers drickande?
Det är relativt vanligt det du beskriver om att få problem med alkohol när man har gjort en GBP-operation. Det finns flera härinne som har skrivit att det blir helt annorlunda när man dricker och särskilt de som hade problem innan. Lätt att hamna i missbruk. Jag tror nu att man måste visa sig nykter på några ställen innan de utför ett sånt ingrepp.
Att prata om sånt här med en person som är berusad är helt omöjligt. Skulle det gå att prata med din syster när hon är nykter? Med utgångspunkt i att hennes operation också har påverkar att hon är i den här situationen. Hon kan ju inte fortsätta att dricka. Ilska och bitterhet lönar inte för dig, du måste byta strategi. Jag tror egentligen att både din mamma och din syster är lika ledsna över det här som du. Det är ingen av dem heller som vet hur man tar sig ur det. Det är den frustrationen som du får ta tror jag. En närstående att projicera på.
Jag tror egentligen ingen av dem tycker att du är ”the bad guy ” möjligtvis din syster eftersom hon inte får dricka ifred, men inte din mamma.
Det går att orosanmäla till soc. Du skriver att din mamma sa i helgen att det inte går längre. Hon är en möjliggörare just nu. Din syster tas om hand trots att hon är vuxen och måste inte ta tag i sina problem. Fortsätter hon att dricka får hon hjärnskador av alkoholen. En del i att det har blivit som det blivit är att hon har gjort operationen. Och jag tror inte alls det är bra att dricka då, det blir alldeles för hög alkoholkoncentration.
Tyvärr är det nog din mamma som måste sätta ner foten och uppmana din syster att söka hjälp för alkoholproblemen. Kan du stötta henne i det? Ta reda på hur de ska gå tillväga? Ta reda på telefonnummer och besökstider till beroendemottagningar?
Jag fattar att du känner dig bortprioriterad men det är kanske tyvärr också en ganska naturlig föräldrareaktion. ”Ta han om den svagaste” - i det här fallet är det dock helt fel och gör situationen värre. Men det är svårt att se det tror jag när man lever i situationen. Kanske kan du gå och prata med någon för att få inspel, uppmana din mamma att gå och prata med någon.
Du kanske kan hänvisa din syster till beroendesidorna härinne. Här kan hon kanske få stöd att ta itu med sina alkoholproblem. Tänker att det är svårt om hon inte ser någon ljusning i tunneln.
Lycka till nu!

@Tofu på besök,
Tack, för inspel.
Helt rätt jag är så frustrerad, besviken och arg. Känner mig hjälplös och hur jag än gör kommer det inte att bli bra.

Jag får fungera över hur jag ska gå vidare. Känner dock att det "låst" sig och är tacksam för inspel från utomstående och andra som kanske varit i liknade situation.
Gällande mamma har vi tyvärr ingen som kan ”avlasta”. Och mamma är inte längre så öppen för hjälp, säger att ingen kan göra något och min syster har ännu en gång lovat att bättra sig.
@Tofu på besök

@AnnaLena73 Vilken besvärlig situation du är i. Kanske är det svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget med din syster? Kanske är det svårt att få bukt med drickat om man inte får hanterat psykiska problemen samtidigt?

Det låter som ilskan dränerar dig. Jag förstår att du blir arg och besviken. Den energin du lägger på det går dock upp i rök utan att du ser positiv effekt av det. Därmed tycker jag du ska fundera över om du kan hantera situationen på något sätt så du själv mår bättre? Din syster lär fortsätta slå bakut om du ryter ifrån. Det ser du ju redan att hon gör när du sätter ner foten. Därmed viktigt att fundera på vad i allt detta du kan förändra i ditt sätt att respondera/agera för din egen skull och ditt mående. Vad vill du uppnå med din situation? Vad är målet? Fundera över det och försök fundera ut steg så du tar dig mot det målet via sätt som du faktiskt tror leder framåt för din egen skull.

Även den diskussionen hade jag fört med din mamma. Kan ni gemensamt hitta ett sätt så hon kan hälsa på dig där din mamman oro för syrran även kan hanteras samtidigt? Kan någon annan hjälpa till så din mamma får kopplas fri en helg ex? Ta diskussionen utan frustration och anklagelser. Den är skitsvår jag vet. Speciellt när det är så nära relationer. Jag tror dock enbart frustration och tillrättavisningar kommer fortsätta generera låsningar så viktigt att fundera på hur du kan undvika detta så du kommer framåt.

Hej, jag är helt ny här.

Har kommit till en gräns där jag inte vet om jag orkar med detta längre...
Min syster 44 år flyttade hem till mina föräldrar för 8 år sedan när hennes kille gjorde slut. Min syster hade redan då utmaningar med alkohol, Hon kunde dricka 3 liter vin på två dagar mm. Sedan fick hon en magoperation och förminskade sin magsäck (pga övervikt) efter det kunde hon inte dricka mycket utan blev skitfull rent ut. Detta hade vi sett flertalet gånger innan dagen för 8 år sedan.
Under dessa 8 åren har inte mina föräldrar kunna åka i väg och hälsa på mig och min familj, barnbarn. Jag bor 45 mil bort. Det har allt varit att om inte min syster vill åka med kan dom inte åka. När vi varit och hälsat på har hon blivit rejält onykter. Hon åkte dit för grovratfylla för drygt 5 år sedan, har gömt vin på sitt rum så mina föräldrar har fått kolla hennes väskor mm. Hon skulle träffa en kille över en helg och när hon åkte hem drack hon på tåget så hon gick på fel tåg, blev av med plånboken och hamnade i samma stad jag bor i (45 mil fel). Jag fick åka mitt i natten och hämta henne.
Vi har hela familjen i Portugal och firade att pappa och min man fyllde jämt. Min syster drack och blandade tabletter och var helt borta på kvällarna, smyg drag på dagarna, skar sig själv mm.
För 2 år sedan gick vår pappa hastigt bort efter det har min syster fortsatt sitt drickande och har spårat ut på massa olika sätt varje gång jag hälsat på mamma. Nu sist (förra helgen) var det helt extremt, vaknade på torsdagsmorgonen 04.15 av att det är bråk nere i köket, hör min syster och mamma skrika. Jag går upp när jag hör min syster stänga dörren till sitt rum, frågar mamma vad som hänt, hon är helt förstörd och vill inte svara. Får till slut ut att min syster tagit en lite vinflaska ner i köket som ska vara till vinsåsen och att hon är full. Jag går upp på hennes rum och frågar vad hon håller på med och vart vinflaskan är. Får slita vinflaskan hur händerna min syster som är helt galen. Mamma kommer också dit och vi börjat leta efter mer vin i rummet. Vi hittar en 3 liters påsken (min syster har tagit ut påsken ut paket för att kunna gömma den). Hon blir helt galen när vi hittat den för troligen hade hon letat efter den själv men inte hittat den, där av den illa vinflaskan. Min mamma låste in vinet och jag hindrar min syster ifrån att komma ifatt min mamma. Min syster skriker är helt galen och håller på så hela dagen. Dagen efter åker hon i väg och när hon kommer hem vill hon ha sitt vin, vi säger nej men då tänker hon åka i väg och vara borta så hon kan dricka, lovar att "bara ta två glas och hon ska visa att hon kan det". Min mamma blir förtvivlad och rätt att hon ska åka och det slutar med att hon får sitt vin. Hon dricker och många hårda ord utväxlas, jag är så förbannad på min syster och jag talar om för henne som tidigare att hon har alkoholproblem och är alkoholist. Givetvis blir det inte bara 2 glas utan allt dricks upp.
Dagen efter när vi ska åka hem pratar hon inte med oss.

Tillsaken hör att hon inte har betalat hemma under dessa 8 år. Mamma som är pensionär får knapp ihop det men det skiter hon i.
Och när vi var i Portugal brast det för mig när vi varit där i 5 dagar och jag blev arg för pappa gav henne mer vin så hon skulle bli tyst och gå och lägga sig. Jag hällde ut vin och var arg. Efter sedan blev mamma sur på mig och vill inte prata om det. Min syster förstörde vår resa men det var jag som fick skulden. Nu i helgen sa mamma att det här går inte längre mm. Nu när jag pratade med henne igår har min syster manipulerat henne igen och det är så synd om henne för hon mår så dåligt psykiskt och hon vet inte varför det blev så här. Min syster är så ledsen och tog så illa vid sig att jag kallade henne alkoholist och min man sa att hon var som en periodare, så nu är jag igen "the bad guy".
Ska tillägga att min syster har psykiskt problem och legat inne på psyket äter starka mediciner.
Blev ett långt inlägg men nu till min fråga, har någon samma utmaning? Jag accepterar inte min syster beteende längre, min son vill inte åka dit längre, jag har så dåligt samvete för min mamma. Vet inte hur jag ska göra, jag kan inte längre stötta min syster för hon vill inte ha hjälp. Jag har erbjudet henne hjälp, stöttat mm men det hjälper inte.
Blir även besviken och ledsen på mamma som accepterar, mörkar, ljuger åt syrran. Jag kommer aldrig att få visa vårt hus för mamma, det kommer alltid var vi som får åka till henne och hälsa på.
Vad gör man?

@Åsa M
Visst är det härligt att hjälpa andra. Vi mår ju bra själva när vi hjälper andra. Det handlar om att hjälpa sig själv i första taget, sen kan man hjälpa andra. Och man kan hjälpa på många sätt, utan att bli indragen. Men det är en konst som man kan behöva öva på. Att hitta en sund balans. Och sätta gränserna. Att hjälpa behöver inte vara så stort. Det kan räcka med att lyssna på någon. Och bekräfta att man hört på den människan.
Visst är det sunt att kroppen säger till, backa nu. Och med mycket övning, kanske man inte ens behöver komma dit. Men det beror också på hur man vill ha det. Och vad man prioriterar. Jag har just läst klart boken Häslogåtan och jag tog verkligen till mig att vårda goda relationer. Det tänker jag ägna mig åt där närmaste tiden och se vad jag upptäcker!
Ha en fin helg!

Bli inte manipulerad igen. Du har hittat din styrka och din vilja, låt honom inte få dig att tveka nu. Jag tror precis som du, nykter blir man inte för någon ammas skull ytan bara för sin egen. Där verkar han inte vara ännu.

Jag har gett honom chans på chans men han fortsätter dricka, varje gång har han tryckt ner mig och bort mig. Nu, när jag faktiskt informerat honom att jag inte orkar mer och vill separera, då säger han att han äntligen förstår hur alvarligt det är och att han aldrig mer ska dricka. Han ska göra allt för att jag ska stanna kvar hos honom, men problemet är att jag känner att det är för sent.
Hur kan han inte förstått att jag inte vill leva med detta när jag sagt det till honom flera gånger, och hur kan han inte förstå hur allvarligt det varit med de händelser som hänt som skrämt både mig och barnen??? De sårande och nertryckande orden som han slänger mot mig, hur kan han ha trott att det inte betytt något??
Jag känner mig så splittrad nu.. jag känner i mig att jag är klar och att jag inte kan se att han helt plötsligt skulle klara ta sig ur det, men samtidigt tänker jag på familjen och barnen som han säger kommer ha det bättre om vi håller ihop.
Jag har sagt till honom att oavsett om vi håller ihop eller inte måste han ta tag i sitt problem för sin egen skull och barnens! Nu gör han det för mig och jag tror inte det kommer hålla i längden, det kommer bli en ilska som byggs upp i honom och en dag kommer brista. För även om han nu säger att han förstår mig och mina känslor vet jag att han känner att jag har en stor skuld till hans problem, och de tankarna kan inte bara försvinna. Det har hänt innan, samma vissa om och om igen. Är rädd att nu försöker han större och då kommer även fallet bli större när han inte längre kan stå emot.
Så splittrad.. stanna kvar och känna att jag bara väntar på nästa fall, eller lämna för att fokusera på att själv må bra och vara den jag är för en gång skull... hur många chanser kan man få och är det okej att känna att det är för sent nu?

Vilken härlig insikt! Jag hoppas jag har arbetat mig dit också. Tränar på att inte bli indragen men gillar ju att hjälpa andra, så jag måste dra tydliga gränser för engagemanget. Så fort någon verkar livnära sig på min energi får jag automatiskt stresspåslag och backar. Tror det är sunt.

Om du vet vem hennes läkare är borde du kontakta denne. Om hen inte vet att patienten missbrukar sitt läkemedel kan hen inte agera. Vet hen, så ska hen bli av med sin legitimation om hen fortsätter skriva ut preparatet. Din mamma behöver hjälp. Ta all hjälp du kan.

Jag har just avslutat en terminslång kurs i KBT för min ADHD. Jag har jobbat så bra och bara bestämt mig för att göra det jag kan för att förändra. Och att stanna vid good enough. Det har varit så hjälpsamt och jag har fått större insikter om mina tidigare symtom och besvär. Idag har jag så mycket kunskap, att jag skulle aldrig ens fastna i en dialog med en människa som har så mycket problem som mitt ex. Jag fastnar inte med någon som har ett "hjälp mig!" Och jag finner det oerhört intressant. Hur vissa lärdomar faller på plats och jag kan fokusera på att hjälpa mig själv att få det jag behöver. Det är som två helt olika liv. Jag uppskattar verkligen mitt nya liv där jag inte längre är medberoende. Och jag förstår att jag behövde vilja och våga tro att mitt liv är värdefullt. Och så behövde jag förstås stöd. Får man inte stödet, så får man be om det eller i värsta fall, tjata om det. För stöd finns. Och det finns ett liv utanför livet som medberoende. Det går att komma vidare. Med acceptans. Och att leva det liv man vill. Så får andras liv vara som de vill. Tänker jag.

Ja, man kan lämna någon i sjukdom. Det är inte värt det att förstöra sitt eget liv samtidigt som de förstör sitt eget.

Hej och välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Det låter som att du vill vara hjälpsam för din bror och de runt honom. Du har redan haft modet att lyfta frågan om alkohol och nu funderar du på om det skulle vara hjälpsamt att samlas. Om jag förstår dig rätt så önskar hans familj stöd. Kanske känner de att de gjort vad de kan.

Spontant tänker jag att ordet konfrontera sätter en tuff agenda det kan få motsatt effekt då vi nästen ber den andre om att hålla upp en garde. Mänskligt. Att använda sig av jag-budskap är ett fint sätt att förhålla sig. Inte bara den för en vill hjälpa utan även för en själv.

Om du vill får du gärna läsa texten här på sidan som handlar om kommunikation och att initiera ett samtal som kan vara svårt för alla inblandade. Jag lägger länken här:

https://alkoholhjalpen.se/kompis

Vi erbjuder även ett program för anhöriga, om du är nyfiken eller vill tipsa din brors partner?

Skriv gärna igen,
varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Qiwi skrev:"Men som andra skriver, det är en sjukdom, kan men lämna någon i den?"

Min spontana kommentar är att det stämmer att det är en sjukdom. Jag vet att det finns de som menar på att det inte är det, men där är jag ändå övertygad om att det är en sjukdom det handlar om. På många plan är den annorlunda än konventionella sjukdomar givetvis, men fortfarande en sorts sjukdom.

Kan man lämna någon som har en sjukdom? Jag tycker att om denne någon inte önskar bli frisk från sin sjukdom så är svaret alldeles tydligt ja. Sjukdomen går ut över alla som personen lever med och har den ingen önskan om att bli frisk så finns ju bara valen att lämna eller gå med ner i fördärvet. Har man då barn också så får man ju ta deras välmående i beaktande också.

Om personen istället önskar att bli frisk och är beredd att göra uppoffringar för att bli frisk, så är det ett helt annat läge, anser jag. Men då måste önskan vara genuin och inte något man bara säger.

Vill veta detsamma... För någon vecka sedan , efter år av problem, händelser, lögner, nertryckning kände jag att jag förklarade för honom att det var sista chansen, jag orkar inte mer. Nu drack han igen och mår så dåligt, älskar mig och vill inte att jag lämnar, en till chans för nu förstår han hur dåligt jag mår av det. Det sa han även sist att han gjorde men menar nu att han inte riktigt förstod det då. Jag vill komma ifrån det för jag känner att jag tappat mig själv helt, mår skit. Men som andra skriver, det är en sjukdom, kan men lämna någon i den? och det är också anledningen jag får av honom, det är en sjukdom, om du har lite känslor för mig så kan du inte lämna då. Och fast det i mig skriker "LÄMNA", så kan jag inte göra det..

@sushen
Hej. Jag funderade mycket på vad skriva. Det är länge sen jag hade någon nära omkring mig som drack mycket ...

Jag har svårt att få insikt i vad som skulle vara det bästa för din bror. Men går till mig själv och numera ex ...

Skulle vi haft en sådan konfrontation känner jag att det inte hade gjort till eller från, tyvärr för han var så inne i sitt beroende. Han har problem ännu. Möjligen skulle han ha upplevt att vi var jobbiga samt uppfattat att vi tycker han är dålig. Det skulle nog inte ha fått det utfallet vi önskade. Tyvärr. Kanske rentav spett på hans redan dåliga självkänsla. Vet som sagt inte hur din bror skulle reagera.

Det vi omkring i stället gjorde var att försöka värna om egna gränser och se till barnen, till exempel lägga på om han ringer onykter, inte låna ut pengar, ha plan A, B med tanke på att det fanns/finns barn med i bilden. Vi tog upp enskilt drickande med honom, hur vi upplevde det.

Nog inte riktigt det svar du önskade, men ville gärna ge någon respons.

Sköt om dig. 🌹

3 månader senare kan jag konstatera att förändringen föll. Igen. Den här gången inga nya löften, utan bara mer luddigt snack. Trots att jag ser detta och mår bättre med avstånd klarar jag inte att kapa helt. Kortet med " jag mår så dåligt, jag klarar mig inte utan dig, du är mitt allt" spelas lika flitigt som likgiltigheten. Misstänker att det inte bara är ett beroende, men hjälpen hos psykvården har varit under all kritik. Offerkoftan har lyckats manipulera även dem. Ja, jag vet, jag ser, ge upp - jag vill o kan inte vara Florence Nightingale.

Du kan bara hjälpa din mamma om hon själv vill ha hjälp. De du kan göra är tex att göra en orosanmälan till socialtjänsten men de kan inte heller göra så mycket om hon inte själv vill. Stillnoct är en insomningstablett som är väldigt beroendeframkallande och dessutom narkotikaklassad och tyvärr vanlig medicin att missbruka. Förstår du vill hjälpa din mamma.

@Maya3
Med mig är det 2 saker, hatar att förlora
kontrollen och att jag sett det elände alkohol för med sig ... Glorifieringen av alkohol är väldigt trist, tjo och tjim ... 😔

Hej Maya3

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Det låter som att du stannat upp och funderar på vilken "alkoholkultur" du vill ha i ditt liv samtidigt som du tar hänsyn till och tänker att du kanske har en genetisk sårbarhet. För att utveckla ett beroende behöver en dricka sig till det och om jag har förstått dig rätt var du måttlig då du drack. Att leva ett liv fritt från alkohol är ett allt mer attraktivt val för många.

Skriv gärna mer om du vill. Det kan ta lite tid att få igång en ny tråd. Kanske har du erfarenheter du skulle vilja reda lite i utöver din egen rädsla? Att vara barn till någon med problematiska alkoholvanor kan vara tufft. Starkt av dig att skriva här.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad som motiverar din mamma till att inse sina problem och att göra något åt det vet vi ju inte, men ofta är det negativa konsekvenser som leder till förändring. Din bror tar avstånd och du vill finnas där. Ett annat alternativ är att finnas där när hon är vill7g till att göra en förändring. Har väldigt svårt att se vad du kan göra i dagsläget förutom att "städa upp" efter din mamma och det är inget som leder till förändring. Ett eventuellt spelmissbruk kan ju rasera det mesta och skapa mycket ångest och självklart dålig ekonomi. Finns det dessutom ett beroende vilket det verkar göra eftersom din mamma överdoserar sin medicin. Svår situation men för att få en möjlighet att få ordning på sitt liv behöver hon börja med sitt missbruk. Hon verkar inte förneka detta men ännu förefaller det inte haft så negativa följder att hon blivit motiverad att försöka bli fri från sitt missbruk. Risken finns att du underlättar för din mamma att fortsätta sitt missbruk t.ex. genom att hjälpa henne ekonomiskt eller på andra sätt. Det är svårt att se på när någon man bryr sig om raserar sitt liv. Svårt att uppleva hur maktlös man är. Det är nog så att varken du eller din bror kan påverka din mamma till en förändring. Tycker du ska börja med dig själv, kanske gå något anhörigprogram eller söka upp någon anhöriggrupp. Lycka till ingen lätt situation att befinna sig i.