Senaste kommentarerna i forumet

Hej och välkommen hit! Jag kommer från beroendesidorna och tänkte att du kanske kan behöva kunna visa lite fördelar med att inte dricka.
Du har en jätteknepig situation eftersom han dricker med sina föräldrar. Om inte föräldrarna har några åsikter om att det inte är bra så är det ju ännu svårare att komma till insikt.
Det som många av oss som har slutat med alkohol upplever som positivt är att man har mycket mera ork, mycket större driv och mår mycket bättre utan alkohol. Du skriver inte mycket om hur han är i övrigt, men det låter som ett jäkla tråkigt liv att dricka sig berusad med mamma och pappa på helgen. Orkar han med ert barn? Har han några intressen som du skulle kunna putta honom mot istället? På beroendesidorna finns vi som insåg hur värdelöst och tråkigt livet blev av alkoholen. Vi rekommenderar 3 månaders avhållsamhet till en början, men många slutar därefter helt och det går nog inte att börja om med att dricka starksprit som din man dricker. Hans belöningssystem är helt satt ur spel av alkoholen. Man är så lurad på något sätt när man tror att alkohol tillför något positivt. Men man måste ju fatta det själv.
Kan du hitta på roliga saker att göra? Nu har du en ett-åring och är gravid, så du är troligtvis lite trött. Hur är han med er ettåring? Hur är han hemma? Ett sätt att ”förändra” någon är ju att ge positiv förstärkning. Att tala om för honom vad bra han är om han gör nåt bra. Eller gör något du blir glad för. Du överdriver inte! Det han har är ett riktigt skitliv! Han är så lurad av alkoholen och jag tänker att det blir ohållbart för er när era barn blir större om han fortsätter. Men du kan tyvärr inte göra så mycket åt det mer än sätta gränser runt dig och er. Och göra roliga saker själv som han missar. Börja för allt i världen inte dricka med dem du också. Det finns såna exempel inne på beroendesidorna. Och stort lycka till! Kanske går det att plantera tankar om att alkohol är trist för det är det.

@lollo535 Jobbigt 🤗 Den där förnekelsen. Att förringa problemet och skjuta över på andra. Det leder ju ingenstans. Första steget är väl någonstans att fatta att man har problem. Våga vända spegeln mot sig själv.

Tror som @Nora81. Se till att låta din sambo få ta konsekvenser. Underlätta inte drickande. Det är enkelt att trilla dit och spela med / städa undan. Sedan tror jag på att igen och igen påtala oron men utan att skuldbelägga. Om man skuldbelägger så kommer skammen sätta spjärn mot en förändringskurva. Då sätter nog snarare försvarsmekanismer igång för att sopa allt under mattan.

Skammen är som att hantera djävulen i början. Man måste förbi skammen och förnekelsen för att kunna hantera det riktiga problemet. Då blir det viktigt att inte öka skam genom att skuldbelägga. Man är proffs på att skambelägga sig själv i början och undvika kontakt. Därav måste man vara försiktig som närstående att inte lägga på mer skuld/skam för då låser det sig.

Jag tror på att sätta tydliga gränser som du klarar av att hålla. Tänk till på vad som är viktigt för dig och sätt de gränserna. Ex, lägg dig aldrig och sov bredvid mig om du är full. Fö oroväckande att någon blir så full att man spyr i sängen...

Att inte nämna något kommer troligtvis bara innebära att resan utför fortsätter. Alkoholberoende ökar ju snarare än minskar med tiden...
Se till att ha någon att prata med så du inte rullar in i medberoendefällan. Den brukar leda till att man missar sig själv och sitt eget värde / liv. Dit vill du inte 🤗

@lollo535
Välkommen hit.
Jag var "bara" ensam med mitt numera ex och kompis. Måste vara jobbigt då det finns barn med som i ditt fall.
Svårt säga vad du ska göra. Så här generellt tycker jag att det bästa är att diskutera alkohol då personen är nykter, men emellanåt funkar inte ens det. Och att säga hur man upplever en situation.
Gällande konsekvenser tycker jag lika som Nora81 att han får reda upp sitt eget. Att du inte tar hand om det han ställt till med.
Du överreagerar inte. Det är din upplevelse och den kan inte vara fel. 🌹

@lollo535 Tuff situation att vara i med barn och ett till på väg.
Fint att du har hittat hit. Här finns massor av stöd av oss som förstår och har varit/är i samma situation.
Det är inte lätt att nå fram till en person som inte vill höra och det finns nog inte något facit på hur man går tillväga.
Men jag vill gärna få fram att prata med någon om det så du inte känner dig ensam och lita på din känsla.
Det måste kännas urjobbigt att han spyr i sängen. Ett förslag som låter elakt men som kan hjälpa både dig och honom är att låta honom ta ansvar för konsekvenserna själv, gå och lägga dig i ett annat rum och låta honom få torka upp efter sig själv.
Det är dessvärre väldigt svårt att nå fram med att prata och argumentera om alkohol.

Hej @Tuten,

Tack för ditt svar. Det låter som att våra situationer är väldigt lika. Bed and breakfast var en bra idé. Det som jag tidigare gjort är att vi har bott hos hans enda familjemedlem som inte dricker. Det hjälpte till en början eftersom dricktillfällena blev färre men sen hade vi ändå en incident då han var ute med sin bror och kom tillbaka så full att han knappt kunde stå upp. Och prompt insisterade på att sova i samma rum som oss.
Så ett bed and breakfast där jag kan låsa dörren och bara släppa in honom om han är nykter borde lösa åtminstone det problemet.

@Azalea Skickar en stor kram till dig och hoppas att du har en fin helg <3
Så fint med allt stöd av er <3 det ger kraft. Tack!

@Nora81
Den där magkänslan den stämmer alltid utan undantag. Vi har utvecklat superantenner som gör att vi vet innan vi egentligen VET. Problemet är väl att man blivit så osäker på sig själv att man inte litar på instinkten.
Skönt för dig att du kan släppa nu och bara fokusera på dig själv nu🧡Azalea

@Tröttiz ja, allt för att slippa se sig själv.
Flykt,flykt,flykt.
Nu är det över med trötthet, ovisshet,osäkerhet och att vara helt frånkopplad sig själv.
Dags att åter komma till sig själv.
Det är liksom att leva i en ständig verklighetsförvrängning.

@Nora81
Tack. 🌹

Ja, de gör allt för att få som de vill. Manipulation. Och att lägga över mycket på andra.

@Åsa M
Ja. Jag är glad att jag inte är han.
Jag är så innerligt tacksam för att jag ändå träffade honom och gjorde vad jag gjorde, jag fick verkligen verkligheten i ansiktet.
Har varit i en chockfas senaste dygnet men inser att det var en mening med detta.
Det var för att frigöra mig från honom.
Känner ingen skuld, inget dåligt samvete och han kan verkligen inte dupera mig längre genom skuldkänslor, offermentalitet osv.
Jag är fri. Fri från allt han lagt på mig av ansvar för sina egna problem.
Har fått höra att jag överreagerar, har tillitsproblem, är svartsjuk osv osv.
Så skönt att han blev tagen på bar gärning, han kan inte manipulera mig mer.
När jag egentligen bara reagerat helt naturligt på ett skitstövelbeteende.
Får tilliten tillbaka till mig själv igen, min magkänsla har stämt.
Det är det värsta med lögnerna att man liksom till slut blir osäker på sig själv, börjar ifrågasätta sig själv.
Smärtsamt lättad och tacksam för att få sanningen till slut. Äntligen är jag fri.

Gros 19, tänker också på dig...
Förstår din stora sorg, livet kan vara så otroligt grymt. Det är svårt att finna ord. Många av oss här befinner oss i en mardröm, men din mardröm har blivit ännu värre, ännu mer verklig. Är själv i en djup grop just nu och har inte orkat skriva/läsa på ett tag. Men du ska veta att jag verkligen tänker på dig, på riktigt. Hoppas som Darself att du får träffa din son snart - kanske har du redan gjort det? Varmaste tankar till dig. Vill inte skriva något hurtigt som "under sker" och så vidare, som du nämner. Men önskar dig all styrka. Och bra att du söker dig till samtal som kan ge dig något. Kramar från Ragna

Fy, vilka lögner! Att de bara kan med att ljuga så mycket, både för sig själva och andra.

@jojo30 du är inte ensam.
Vi är många som upplever eller har upplevt detsamma. Vi finns här för varandra❤.
Allt det där med att tillslut tvivla på sig själv, känna skuld och tycka att man kanske överdriver är den aktiva missbrukarens förnekelse.
Hoppas du får en lugn och fin helg fast det är svårt i kaoset.
❤

@Tröttiz tack snälla ❤
Detsamma fina du ❤

@Nora81
Ta hand om dig. 💕

Hade verkligen ställt mig in på 0 kontakt.
Gick till slut med på att hjälpa med en sak. Alla möjliga kärleksförklaringar, vilja ha barn och så vidare. Lovordade sin rehabilitering.
Herregud vad han blev avslöjad.
Han har ägnat sig åt sitt missbruk och har visst hunnit skaffa en annan.
Han satt och ljög om att denna andra var kär i honom och typ förföljde honom.
Det visade sig vara på ett helt annat sätt.
Ännu en bekräftelse på att 0 kontakt är nödvändig.
Så tacksam ändå för att jag får bekräftat känslan jag har med lögner och duperande. Det gör det lättare att ta hand om sig själv, släppa skuldkänslor och inse att jag bara tar skada av människan.

Ha en fin helg ni med @Tröttiz och @Azalea!

@Azalea
Jag brottas också med det jag inte gjorde ... Sen kan ju andra ha åsikter om det, men då gärna att de gått "1 mil i mina skor" eller hur heter det. Andra kan ju inte till fullo veta och förstå hurdant kaos man levt i.

Tack Azalea. Fått mera att tänka på för fått corona. Det ena avlöser det andra tydligen. 🤯

Ha en fin helg du med. 💕

När jag läser vad ni skriver, rinner tårarna för man blir så tacksam att någon tar sig tid att svara. Någon som är i samma typ av situation förstår så mycket som människor utanför inte förstår, därför känns det så fint. Tack för det! <3

Kan det vara så att jag lurar mig själv att min situation inte är så farlig, eftersom det inte händer ofta? Som att man stöter bort att det är ett stort problem när man jämför med andra som har det på ett sätt varje dag? Jag vet ju att sjukdomen inte fungerar så, bara för att det inte sker varje dag så betyder det inte att det inte är ett problem när det väl ballar ur. Man pratar och pratar om det och att det ska ske förändring, men sen när det sker igen så är det ju löften som bryts. Tänker bara om det är därför man "står ut" längre? För att man får chansen att komma upp till ytan igen (som det känns iaf). Saken är ju den att det blir svårare och svårare och det är ju därför jag skriver här. Man har kämpat på, blundat för vissa saker och tänker att vi får köra på så här.. Men så händer något som gör att man verkligen ifrågasätter livet man lever. Han kan inte se att vi skulle lämna varandra, fast han vet att jag sagt att jag inte orkar mer till och från. Så man är liksom rädd för att ge honom en chock, men som någon skrev i en annan tråd. De har ju sårat gång på gång, varför är vi så rädda för att göra detsamma, varför är man inte arg och förbannad och känner de känslorna istället? Men det är ju den fina personen och minnena man inte vill lämna. Man tar liksom på sig deras mående och sitt eget - det är tungt att bära till slut.

I veckan hade jag samtal med samtalsterapeut. Jag vet inte vad jag tycker. Det känns jobbigt att prata med någon om hur jag har det, jobbigt att höra mig berätta om min hopplösa situation. Jag vet inte heller hur hon ska hjälpa mig, vad jag vill att hon ska säga. Jag vet att det bara är jag som kan förändra situationen, men det sitter så långt inne hos mig. Jag gör vad som helst för att undvika att ta tag i det, för detta är vad jag har och vet. Det är inte mycket till liv, men alternativet känns som en jordbävning.
Hur ska jag kunna fatta beslutet att lämna honom? Så fort jag försöker tänka tanken fullt ut knyter det sig i magen, samtidigt som jag vill slänga något hårt i väggen när jag kommer hem och ser att han sitter i soffan och stirrar på tvn. Jag skjuter upp, flyttar gränser. Väntar en vecka till….

@Tröttiz Ja vi gör allt vi kan under de förutsättningar som vi är i just då.
Dåliga eller bra beslut , det vet man inte just då.
Jag brottas jättemycket med ångest över vad jag gjorde men även över det jag inte gjorde nu efteråt.
Försöker hela tiden att tänka på att just då var det rätt.
Fast som du säger, tittar man i backspegeln så var det makalöst galet en del vilket inte gick att se själv då.

Hoppas din helg blir fin🧡Azalea

@Azalea
Ja, det där du säger att vi borde gjort ett eller annat ... Jag har hört på omvägar att jag borde ha agerat på annat sätt i olika situationer då andra var med. Men som du säger så är det kanske så att mitt omdöme grumlats, att just då såg jag inte klart. Med facit i hand och att se allt från ovanperspektiv inser jag NU det galna i mitt agerande. Men, då gjorde jag ju så gott jag kunde men det tänker inte alla på ...

Hej allihop❤
Medberoende är en så svår nöt att knäcka. Men det är väl för att vi bygger upp de under så lång tid, ofta flera år så då är det ju tyvärr inget man bara kan säga tack och hejdå till med en gång. Jag tycker och så att det var fint sagt om empati. Det är ju det vi har försökt att ge under hela tiden med hela hjärtat.
Det tråkiga är tycker jag att det finns så lite förståelse inför hur vi agerar genom hela processen. Det är så lätt för andra att " tycka " om vad vi gör eller har gjort men vårt omdöme har ju grumlats eftersom alla våra gränser har flyttats under en lång tid.
Hade önskat att Det funnits mer stöttning för alla de anhöriga av olika former som finns runt en beroende.
Läste någonstans att runt en beroende finns 5 anhöriga som påverkas och det blir ju en ofantligt massa människor som faktiskt mår dåligt.
Fram för mer öppenhet så att skammen och skulden kunde lättad lite för oss vid sidan om.
Jag är så glad för er skull att ni tagit beslut att sätta er själva i första rummet 🧡Azalea

@Tröttiz håller med dig till fullo.
❤

@EsterHanna @Nora81
Ja, detta med gränser. Vad man går med på. Försöker tänka att jag var så inne i det och inte såg. Tur att man vaknar till. I allt elände är det ändå betydelsefullt att det finns människor som förstår. 🌹

@Nora81 Håller med, gråzooner med många nyanser. Jag kan, idag inte förstå hur jag kunde gå med på vissa saker, ens gränser flyttas verkligen. Men ändå kan jag se mig själv med förlåtande ögon, stackars, stackars mig som levde i det där kaoset. Tacksam att jag hade kraft att förflytta mig ut från det och säga stop med stor kraft. Blir arg på mannen som gjort så mot mig och tänker ofta på att det var inte mitt fel. Jag gjorde så gott jag kunde i den situationen jag var i just då. Men den resan har tagit över ett år. Allt har sin tid. Kramar