Senaste kommentarerna i forumet

@jojo30 så himla svårt och inte alls lätt att sätta gränser.
Det är så himla svajigt hela tiden att man inte vet vad man ska förhålla sig till.
Jag och säkert fler här känner väl igen mig I att man låtit sina gränser passeras för längesedan. Det är en sjukdom som är djävulsk lurig och lika djävulsk att leva vid sidan av för oss anhöriga.
Jag kan bara säga att jag känner med dig och du är inte ensam. Det är jättelätt att tänka vad man bör göra rent logiskt men känslorna säger annat.
Försök att stiga ur hans värld och in i din egna för att höra dina egna känslor och tankar.
Kram

@EsterHanna
Lite svårt ibland att verkligen definiera medberoende, finns liksom gråzoner Tycker jag.
Stor kram tillbaka

Usch vilken jobbig situation du är i nu ❤ Jag tänkte såhär i min början av att fatta ett beslut hur jag skulle göra. Fick tipset härifrån och det var så vilsamt, jag funderade över hur jag ville leva, hur mitt liv och hem skulle vara utan denna oro för kaoset och stressen med att leva med en beroendesjuk. Jag fick kraft i dom drömmarna, kraft att förändra min situation. Sen kom tipset att pausa relationen, att leva som särbos under en period, tills insikter trillat ner hos mannen. För att leva i den där gröten du gör nu, kommer nog bara dränera dig på energi.. Så börja drömma om nåt gott, gör bra saker för dig själv, träffa vänner. Även om det känns jättejobbigt och trist att försöka hitta på saker för dig själv, så kommer det stärka dig. Och jag pratade med mina vänner om det som hände i hemmet, det är också bra för då hör man själv och man får ofta så kloka fina råd och stöd av sin nära. Och fortsätt skriva, så skönt att kunna gå tillbaka och se, hur var det då. Kram på dig ❤

Nora81, så långt du har kommit på din resa!
Backen. jag reagerade också på det hon sa, att medberoende och empati är hårfin. Kändes bra på något sätt, empati vill vi ju alla visa, jag råkade bara tippa över lite åt ena hållet på något sätt... Empati utan att gå in i det, Personlig men inte privat. Professionell. Funkar ju inte i ett förhållande och det är ju där medberoende uppstår.
Tänker jag. Tror jag. :)
Kram till Er!

@Självomhändertagande : Paus är ett bra ledord lite då och då. Jag lägger golv. Bygger om och ändrar. Boar in mig i mitt eget igen. River ut och slänger det som inte är jag. Hade min mans arbetsgivare här i ett ärende. De sa inte ett ljud, av respekt för mig. Har känt dom i 20 år. De var som förut, korrekta och vänliga. Kändes så skönt. När de kom tillbaka fråga jag, inte av att behovet av att veta fanns utan mer av någon sorts omtanke om dom. Han har inget jobb där mer. Full på jobbet. När hennes man skulle hämta nycklar så ringde de honom, inget svar så han åkte dit. Han låg halvt medvetslös i soffan, spritflaskor i hela huset. Han märkte inte ens att han var där.
Hon la ingen värdering på mig, hon sa: Vi försökte hjälpa honom och ge honom jobb men det funkar inte.

Har känt att det var sista spiken i kistan på något sätt.
Mitt hem är som det var före han kom in. Inte ett enda spår kvar. Som han aldrig bott här, som en främling. Han finns inte längre... Så märkligt.
Jag tittade på ett foto från vårt bröllop och känner absolut ingenting.
Jag har inte heller Instagram eller facebook, har inget behov alls av det.
Stor kram på dig-hoppas jag "springer på er alla" i verkliga livet någon gång!
Stor kram!

Kändes lugnare ett tag men nu snurrar det på igen... Jag är liksom trött på att tänka så mycket. Tänker ibland att det vore så skönt att sluta tänka och älta, bara vara nöjd med det som är bra och leva med det som är sämre.. För alla har ju sina problem i en relation... Men sen vill jag inte känna mig dum och att jag faktiskt öppnar ögonen och ser saker för vad de är. Det är som att det är parallella liv, ett där allt flyter på och ser så bra ut och ett där man är ensam. Tänker att det så klart inte ska vara så att man känner sig ensam. Men ibland känns det nästan som att jag letar fel för att det ska kännas mer verkligt. Men då samtidigt känns det som att jag helt glömmer bort att se och uppskatta det fina. Ja ni hör ju, blandade känslor..

Om jag tänker tanken att det räcker, nu är min gräns nådd så känns det orättvist. Att inte ge det en till chans. Varför känner man så när man stått ut med så mycket? Tänker att min gräns varit nådd så många gånger men ändå är jag inte stark nog att göra någon förändring. De som vet om situationen kan ibland säga att man måste vara tydlig med sina gränser, som att det är det enklaste i världen och som att man inte har försökt. Men kanske inte så mycket så det blivit större skillnad.. det har de ju rätt i. Medan andra kan säga att man får ta det goda med det dåliga och det kommer vara som det är, att jag har valt det. Sant på ett sätt men jag känner inte att jag valt det fullt ut, eftersom jag pratar om det och säger att jag inte accepterar det. Men jag gör ju inget åt det heller..

Ja det är skönt att skriva av sig med er alla här dom här extra tankarna som dyker upp ibland. 🙏
Anhörigas sorg, jag tänker ofta på dom anhöriga som är "kvar", när vi tackat för oss, åldrande föräldrar och barn som blir "ensamma" med den missbrukande föräldern och som automatiskt tar över medberoenderollen. Ser det hos exet:s äldsta son som nu fyller 18, så sorgligt.
Ang medberoende så sa Annika Jankell att skillnaden mellan medberoende och empati är hårfin, skönt så kan åtminstone jag vila ifrån att även jag är sjuk, jag/vi är kanske bara snäll 😅❤

@Backen123 ❤🙏
Jag tycker inte att det låter inte klyschigt alls.
Hela havet stormar med psykisk misshandel, traumatiska upplevelser av olika sorter och sedan förnekelse på det.
Känner igen mig i dig, man känner med och sedan känner jag sånt etiskt avståndstagande till hans beteende.
Jag tänker på de anhörigas sorg och ångest och förtvivlan som aldrig blir sedda.
Läste nånstans att medberoendet är som att leva i skuggan av andra och det är en sån träffande beskrivning.
Det är smärtsamt med allt, personlighetsförändringen, uppbrott, hopplösheten. Så overkligt på något sätt.
Kram fina backen med hopp om färre och färre dippar ❤

1 steg tillbaka för att läka men 2 steg framåt, jag hade för egen del tänkt att bara allt är över så lättar det men livet med en beroendesjuk gör så mycket med en så det tar tid, låter klyschigt. Jag blev så besviken att jag fortfarande tänkte så mycket på exet som jag gjorde efter allt sen, jag vill ju verkligen inte ha tillbaka honom, han förändrades ju så mycket och så fort så på slutet var jag tom lite äcklad av honom. Men ändå så finns den där empatiska känslan för honom, funderingar hur han har det, hans sorg och ångest, vem hjälper honom nu och hur ska det sluta. Mystiskt.
Samtidigt är det som du skriver, att jag har också insett mitt värde, jag känner mig stolt att jag tog mig ur skiten och det har fått mig att växa. Och jag tar ingen skit mer, utan nu är det fördigjamsat på nåt vis.
Och är du inte på banan i morgon så är du det ännu nästa dag, för är det något vi vet nu, dippar kommer men dom blir kortare kortare ❤🙏

@marrelito
Jo jag läste allt. 😉

Vilken jobbig situation, lider med dig/dem. Min situation skiljer sig från din men vill gärna komma med mina tankar.

Du och din övriga familj mår dåligt, den familj han har där borta mår dåligt och hot förekommer. Det jag funderar på är att jag ser det viktigt att barnens mamma har en plan, vart kan de åka om läget kräver? En trygghetsåtgärd alltså. 💕
Mitt ex blev som en demon
man kunde någon gång inte känna igen honom. Han blev totalt oresonlig. Din bror verkar vara rejält i träsket och blir aggressiv. Kanske han självmedicinerar sin depression med alkohol? Hårt, men man kan inte "få någon att förstå" att sluta dricka, det måste komma inifrån. En vilja. Jag vet, det är jobbigt att se någon gå ner sig så, att leva så destruktivt.

Med alkohol har jag upplevt att så länge personen inte tar ett aktivt beslut att söka hjälp kommer man aldrig att bli viktigare än alkohol ... Man måste fastän det tar emot försöka hitta sätt ge omsorg till sig själv i allt elände och inte ge allt krut till den man bryr sig om.
Men superbra att du satt gräns gällande telefonsamtal!
🌹

Sjönk igår och det var en tuff dag. Kände en hopplöshet i allt.
Idag känns det tungt men bättre. Mycket drömmar, hackad sömn och oro.
Förstår att kroppen och sinnet behöver bearbeta jobbiga upplevelser.
Mediterade och fick till mig 3 saker imorse:
Jag är fri
Jag är jag
Jag tänker inte längre gömma vem jag är
Ska återuppta ADHD utredning, ska påbörja ett program som heter CRAFT för anhöriga genom kommunen och tänker fortsätta sätta mig själv I första rummet.
Fick ett långt sms med kärleksförklaring från A igår där jag tidigare reagerat förlåtande och kännt med men inte längre.
Känner fortfarande att han gått över alla mina gränser och gjort mig illa om och om igen. För mig är mina känslor i första rummet, inte hans och inte någon annans . Det är mina och så kommer det att förbli.
Vet inte var ifrån kraften kommer för jag har känt mig så förtvivlat ensam, övergiven och avvisad så långt jag kan minnas men jag är oerhört tacksam för att känna så ändå.
Vill bryta hela den här medberoendesjukdomen som fråntar mig min frihet, möjlighet att leva mitt liv fullt ut och som ger andra som inte bearbetat sitt belasta mig med. Jag vill inte leva så en dag till och skyddet mot det är att sätta mina känslor först, lyssna på mina egna känslor och förmedla vad de säger.
Det är mitt ansvar och hur andra reagerar och är deras ansvar.
Är så tacksam för forumet och den fina gemenskap som finns med stöd, erfarenhet och kunskap. Det har verkligen hjälpt mig.
2/2 2022, det har tagit sin tid att förstå det och jag är tacksam att jag förstår idag.
Hoppas jag förstår detta imorgon med.
Ta vara på er dag och er själva.

@marrelito det måste verkligen vara en svår situation för dig och det är väldigt svårt att säga vad du ska göra.
Du skriver att han har en partner och en dotter som han är våldsam mot onykter som gör det ännu svårare så kan det medföra långvariga känslomässiga skador på de i synnerhet barnet framtid liv.
Det finns nog inget enkelt eller rätt svar men förstår det som att han inte har några avsikter att sluta dricka. Kanske kan vara en hjälp i att stötta partnern och barnet.
Känner med dig i din svåra situation. Glöm inte att ta hand om dig själv också.
🧡

Jag menar att jag inte ska överdriva. Orden skrivs i all hast. Är på språng. Ville skriva en kommentar.

@gros19
Jag tänker på dig. känner så mycket med dig. Jag får upp en tanke som jag har funderat på. Kan ni skapa en ny plats i ett rum, där ni delar er upplevelse av skogen. Kan du ta in skogen till det rummet. Ta med kottar, renlav, mossa och annat, och sätt upp en affisch med träd. Och jag hoppas ändå att ni kommer ut till skogs tillsammans, men tills dess, går det att skapa lite skog där ni är.
Jag önskar dig allt gott. Fortsätt prata vidare med präster. Det tycker jag också har fungerat bra. Det brukar bli ett väldigt mänskligt samtal och som vi behöver dessa mänskliga samtal i fysiska möten, i en värld som är så utmanande.
Jag fortsätter att öva på att vara i nuet och det blir enklare för mig att leva då. Och så tänker jag på Tom Hanks i filmen Forrest Gump, hur han sprang när han inte kunde. Hur humlan flyger fast den inte kan. Men jag ska överdriva. Det är som det är. Men vem vet att det egentligen alltid ska vara så. Därför väljer jag att öva på att vara i nuet. För man vet ju aldrig hur framtiden blir.

@Ledsen73 Nu blev jag glad. Det stärker mig att du blir inspirerad och jag hoppas verkligen att du gör det med, sätter dig själv i första rummet.
Önskar dig all ljus och värme på din väg <3

@Nora81 @självomhändertagande, fastnade också för orden att ”leva långsamt”, det låter fantastiskt skönt😊.
Har läst din tråd @Nora81 och blir både imponerad och inspirerad utav dig. Du har verkligen insett vikten av att ta hand om dig och att se till vad som är bra för dig! Efter att dagligen brottas med tankar om vad som verkligen vore det bästa för mig, vet jag hur svårt det är och vad mycket mod det krävs, för att verkligen göra det! Önskar dig all lycka💕

@Självomhändertagande så intressant.
Tanken att "leva långsamt" ger ro I själen.
Tack för inspirationen. 🧡

@Nora81
Vad fint att höra, att du är så stark med dina gränser. Och det är bra att sätta ord för tacksamheten.
Jag klarar mig utan medicin, men jag lever också med en bipolaritet sedan 20 år, varav de senaste 9 åren utan medicin. Jag har lagt mycket tid och ekonomi på att hitta ett sätt att leva utan att medicinera. Det tog mig många år att landa i en livsstil som skiljer sig från mitt umgänge. Jag festar aldrig, lever långsamt, stressar minimalt, och jag utbildade mig inom mindfulness för att förhålla mig till omvärlden. Hur andra har sett på mig före och efter diagnoser. Och idag känner jag mig frisk på alla sätt. För att jag är det och för att jag tar hand om mig.
Så gott jag kan, just nu.
Ha en fin kväll du med! 🧡

@Backen123
Tack för ditt fina svar! Det är så intressant som du skriver. Jag tror att vissa män attraheras av dig, som jag vet att en del har attraherats av mig. Att förstå hur ens ADHD uppträder kan vara hjälpsamt. Jag har tidigare i livet blivit vald av killar/män som vetat att jag är rätt för dem, utan att förstå det själv. I min ungdom blev jag uppvaktad av unga män som satte mig på en slags piedestal. Det funkade inte alls för mig. Men ändå lät jag mig bli vald. Idag förstår jag hur min ADHD har uppträtt och fått mig att fastna som flickvän, som fisken fångas i nät.
Och jag förstod att jag behövde välja, vem jag vill ha vid min sida, i livet.
Tack, jag är frisk nu, efter några veckor med Covid. Nu är jag tacksam för minsta lilla sak.
Jag hoppas att du finner en lust, i att utforska, vilken man som passar in i din värld! Det kan ta lång tid att komma dit, men när man väl är där. Att känna sig nyfiken på en man. Den känslan är underbar. Och den blir bättre, när man är medveten om vad man själv behöver. För att det ska bli hållbart. Bara det i sig, kan vara en intressant upptäcktsresa.
Kram

@Självomhändertagande Tack för dina uppmuntrande ord ❤.
Suger åt mig allt positivt.
Fint att du fått hjälp och diagnos. Tar du medicin? Blir inspirerad av dig med som kommit igång med träning och mindfullness.
Tror nämligen jag har drag av det med.
Jo, jag är tacksam.
Jag har efter några dagars attackerade över hur vansinnigt fel allt är på mig från a, satt en för mig viktig gräns.
A bad mig om hjälp och jag var ganska tydlig med vad jag behövde i mitt liv och att a inte riktigt är där än. Jag var tydlig med att jag inte vill leva i medberoende och att vi därmed inte kan ha kontakt.
DET är jag tacksam för, att jag faktiskt satte mig själv i första rummet och tog ansvar för mig själv.
Jag är tacksam över fikat hos kollegan.
Jag är tacksam över att jag har tak över huvudet och en dörr jag kan stänga efter mig och som är mitt, bara mitt. Jag gör precis vad som känns bra för mig eller inte men det är mitt val.
Jag har ännu inte pratat med en präst.
Ha en fin kväll 🧡

@Nora81
Läser att du funderar på att prata med en präst. Har du träffat någon som du kan prata med? Jag pratade med en präst under en period som jag hade ett behov av att prata med en människa som inte kände mig sedan tidigare. Det var hjälpsamt.
Jag hoppas att du finner flera meningar i din nya tillvaro. Det tar tid att landa, att finna ett umgänge och att sätta bra rutiner.
Du skrev om en arbetskamrat som bjöd hem dig på fika en dag. Så fint.
Du skrev "Jag försöker känna tacksamhet över det jag har men det känns omöjligt just nu." Kan du skriva en lista på vad du är tacksam för just nu? För din egen skull. Kan du skriva en sak, eller flera?
Jag själv skulle säga att jag är tacksam för att jag blivit frisk från covid och kan och orkar springa igen. Det får mig att må riktigt bra. Fysisk aktivitet är min behandling för att förebygga psykisk ohälsa. Dessutom har jag nyligen fått en ADHD diagnos och löpningen/mindfulnessträningen är min behandling för min ADHD. Det gör att jag känner mig oerhört tacksam, just i detta nu.
Jag önskar dig allt gott. Du inspirerar mig!
Genom att börja om i ny stad, nytt jobb och du verkar ta tag i saker.

@EsterHanna
Jag läste lite här igår kväll via min telefon då min dator är kvar hemma och jag är på annan ort. Blev så glad att läsa " Jag ser mig med en man, som står vid en vedspis. Som har en husbil. Vet inte varför, men sedan du tog upp det för några inlägg sedan är det det jag ser.
Eget liv. Egen ekonomi. Eget hem. Egen familj. Eget jobb. Egen passion. Eget driv. Egen livslust." och så blev jag glad att läsa att du provat en meditation.
Idag var jag ute och sprang i skogen själv. Jag behövde känna vinden. Och jag omfamnade mig all den snö, som yrde runt, som ett dansande moln med öppna armar. Jag sprang in på en djup stig och kände tacksamhet i varenda steg. Äntligen kan jag springa igen, efter en längre sjukperiod med covid. Jag har flera meditationsplatser i den här skogen. Jag hälsade på mina träd och stenar. Kände på mossan, barken och stod still länge och kramade ett träd, för att byta till ett annat. Och jag leker vidare med tanken, att det skulle vara magiskt att träffa forumvänner i skogen och bara vara i stillhet i naturen. Dricka något varmt och dela meningar ur livet med varandra, om det vi gör för oss själva, för att må bra. En paus från allt som har med medberoende att göra.
Grattis till att du gjort dig av med din gamla säng och skaffat en ny.
Jag har raderat mitt instagram helt och hållet. Likaså Facebook. Jag insåg att min ADHD triggas av en del saker och jag vill ha en paus från allt som inte är hållbart i mitt liv.
Paus är mitt bästa ord just nu. Det är inget som behöver vara för evigt. Jag väljer en paus just nu och jag väljer vad den pausen innebär för mig, med en medvetenhet varje dag. Jag tänker att jag får formulera hur jag vill ha min paus. Och så övar jag på att få det så, som jag vill ha det.
Och nästa dag så kanske pausen ser annorlunda ut. Och det är intressant, att upptäcka, att den där pausen kan skilja sig väldigt mycket från dag till dag. Och det är just meditationen som guidar mig till vad jag behöver just nu.
Njut av dina pälslingar och missar!
Kram

Känner igen mig i det du skriver. En person som är mycket väl fungerande överallt, omtyckt på jobbet, bland släkt och vänner, inte otrevlig när han dricker, men… alla helger och ledigheter ska drickas på. Ljudet av klirrande is i ett glas lördag kl 15… Alla extremt korkade beslut som jag varit tvungen att rädda honom ifrån, avsaknad av konsekvenstänk. (Räddad köksgolvet från vattenskada, sprucken spishäll, smält altantak efter grillning, fyllecell, kompisars fyllekörning etc.). Det har fått mig att avsky helgerna. Jag vill inte vara i närheten av honom då. Barnen är fortfarande relativt små, men dom äldsta har börjar fråga varför ”pappa dricker så mycket vuxendricka”.

Vi har bara varit gifta i 6 år, tillsammans i 11 år. Barnen älskar sin pappa, men jag är orolig för vad han lär barnen om alkohol. (Att se på sport är direkt kopplat till drickande t.ex) Hur blir det t.ex när barnen blir tonåringar och kompisar runt omkring dom gör alkoholdebut?

Ts, ni som varit tillsammans så länge, var det värt det? Eller med facit i hand, hade du önskat att du gått i från honom när barnen var yngre?

Hej. Vi sitter i samma dilemma som du. Att inte åka är inget alternativ. Maken är skötsam men alkoholen är ändå ett problem. Förra gången vi åkte hem däckade han redan kl 20 första kvällen. Vi gör så att vi bor på ett bed & breakfast i hemstaden istället för hos släktingar. Då kan jag ta barnen och åka hem när det börjar bli för mycket, och han får ta sig hem bäst han kan. Jag vill inte sova där festerna är, kommer inte på fråga. Bakfyllan får han lösa, vi ställer inte in aktiviteter för att han mår dåligt.

@EsterHanna, känner igen det där att det blir motsatt effekt av att försöka ruska om dem. Trotsiga som små barn. Jag vet inte vad som skulle hända om jag släppte helt. Men jag tror du har helt rätt i att det är det jag skulle behöva göra för att inte ens känna något behov av att ruska om eller kontrollera.
Han fick nej på ytterligare ett jobbsök igår. Det drar ner hans självförtroende ytterligare ett snäpp.
Hoppas ni haft en fin lördagskväll allihop💕