Senaste kommentarerna i forumet

@Azalea du har så rätt kloka fina du.
Bamsekram tillbaka 🧡🧡

Tack alla för att ni bryr er, det värmer och jag inser själv att vad man säger i sån situation inte är så viktigt. Bara om man inte kommer med ord som,,nu ska vi vara positiva, under har skett förut osv. Jag skriver här i såna sitationer, pratar med en del vänner, men det som hjälpt mig mest är att prata med präster. Kamms som det här för stort för vanĺiga människor, inklusiva mig själv.

@gros19
Beklagar. 💕
Har inga barn själv och kommer inte ens i närheten hur detta känns ... 😥
Varm kram.

Åh, Gros19!
Känner din sorg. Vad kan man med ord säga för att stötta i detta forum?
Jag hoppas du får träffa honom snart . Kanske kan det göra er båda starkare . Att få träffas och kanske att ni framöver hittar nya sätt att umgås som ger er energi och glädje.
Ni har precis som övriga säger haft det så tungt under så lång tid .
Du är en krigare och så även din son.’och orättvist är det.
Varm kram och ta hand om dig ❤️

@Nora81
Så underbart att höra och vad glad jag blir.
Kul att du unnade dig själv ny outfit, roligt att shoppa när man kommer i stämning. Det var du så värd💗
Härligt att höra hur positiv du låter och se så lätt du fixar allt själv och det finns alltid hjälpande händer runt dig.
Så det finns ingen anledning att blanda in någon som bara ger dig dåliga känslor.
Du kan själv🧡🧡 Bamsekram Azalea

Hej gros19, beklagar verkligen detta, så så tungt och sorgligt. Vi finns här på det sätt vi kan över internet. Skriv om du vill direkt till oss på admin också om det är något du undrar eller vad som. På vilket sätt kan du få stöd nu, har du någon/några att vända dig till? Även om smärta och sorg kring detta inte går att få bort nu kan det vara en god idé att du ändå får stöd, sällskap, det du känner att du behöver.

Tänker på dig, ta hand om dig!

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Ledsen73 Känner så med dig! Har varit där du är nu. Med att försöka ruska in vett och sans i personen i fråga. Funkade inte här. Han ökade bara tempot i att förstöra allt och jag blev helt slut av allt ruskande. Vände på klacken och gick. Stängde dörren. Då blev det ätter värre och har nu varit tvungen att blocka. Den mannen jag levde med finns inte mer-hans riktiga alkoholist-jag kom fram när jag stängde dörren.
Det var jag, i mitt medberoende som höll den personen borta så gott det gick. Men när jag slutade med det fick den fritt spelrum...
Vad händer om du släpper helt?
Med helt menar jag att inte ens känna behovet av att ruska om?
Svårt när man är förtvivlad över att en fin människa väljer en sådan väg istället för den friska vägen...
Sänder dig en varm kram! Tänk på dig själv. Först.

Vaknade mycket tidigare än jag planerade. Ingen bra morgon. Ont i magen och frustration. Och en sorg att jag börjat se honom som en främling. Då jag ser "nyktra" foton känns allt märkligt. Och han tycker att jag lämnade honom. Skulle han sökt hjälp hade läget varit annat. Och så är jag den onda. Fastän jag vridit ut och in på mig.
Går annars ofta bra nu. Men emellanåt får jag dippar och snurrar in mig. 😞
Sköt om er därute. 🌺

Kram! Passa på att inreda din bildliga altan, gör den rofylld och mjuk. Tänd några ljus där, ha en doftande blomma, en skön fåtölj och en fotpall så du kan lägga upp fötterna. Där kan du ta det lugnt och där stör ingen dig.

@Azalea kloka du. Tack för ditt stöd.
Har haft en helt underbar dag idag.
Anhörigstödet i den nya staden visade sig vara väldigt bra.
Körde förbi en verkstad som var urtrevliga och ska hjälpa mig med bilen.
Shoppat nya kläder.
Det blev en fin dag. Hoppas detsamma fina fina du. 🧡
@Tröttiz du har så rätt. Tvära kast och två olika verkligheter.
Kram på er och ta väl hand om er och tack för att ni finns.

Jag trodde verkligen att hans krasch i december skulle bli början på något nytt. Nu har det snart gått två månader och nej, jag tror inte att han har druckit något. Det smärtar mig att jag misstror honom och ibland letar i skåpen. Jag trodde att han skulle ha fått ett uppvaknande och en liten gnista att klamra sig fast vid. Det där hoppet jag kände o de varma känslorna som återvände har sakta försvunnit igen.
Depressionen har honom i sitt våld. Jag försöker inte längre. Orkar knappt prata med honom för det känns som om han inte tar in det jag säger och då blir minsta vardagssak bara jobbig att berätta. När jag ser vad jag skriver blir jag så ledsen, men jag orkar inte längre.
Och så det här jävla viruset! Den här veckan har han fått boka av det efterlängtade besöket hos psykiatrin o ett på vårdcentralen! Nu blir det ny väntan. Jag skulle så gärna vilja följa med honom till psykologen och berätta vad jag ser, men jag vet att det inte fungerar så. Så jag försöker tänka på alla kloka råd jag fått här; att ta hand om mig själv, vara på min altan;). Ibland går det ok, men så sköljer det över mig och jag vill skrika åt honom, ruska om honom! Tvinga ut honom, få en reaktion. Jag biter ihop. Snart spricker jag.

@gros19 Så oerhört ledsamt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara i din situation så jag försöker inte. Jag konstaterar bara att ditt öde med din son berör mig och jag vet hur länge du har varit orolig och jag önskar att det kunde ljusna lite för dig i alla fall.

@Nora81
Kram till dig 💗 vill jag först säga.
Det är märkligt när man ser tillbaka hur gränserna för vad man accepterat flyttats bit för bit. Tror det ingår i vår medberoende sjukdom, och det är ju det vi har. Tror att det är ett stort framsteg när vi upptäcker hur vi har tappat bort oss själva i detta.
Där börjar vägen tillbaka till dig själv.

Det verkar som du fann ett lugn när du hade avstånd till honom och dit kommer du igen💗
Att hänga med i den beroende ord och svängningar är helt omöjligt och att resonera är precis lika svårt.

Hoppas att din kväll idag blev fin och kram 🧡Azalea

Idag är allt nattsvart. Idag väller sorgen över mig och det känns åter som jag befinner mig i en ond dröm som jag inte vaknar ur. Har fått veta att min son kommer troligen aldrig att kunna gå, han är totalt förlamad i halva sidan. Det bästa vi visste som vi gjorde tillsammans var att gå i naturen, en promenad i skogen på morgonen när han var hos mig och det kommer vi inte att kunna göra mer. Han brukade ringa till mig och fråga om vi inte kunde 0ka iväg och gå någonstans och så blir det troligen aldrig mer. Jag kommer inte att få se honom komma gående emot mig. En ung stark och frisk kropp är förstörd för all framtid. Så grymt livet känns och inte kan jag vara hos honom.

Idag är allt nattsvart. Idag väller sorgen över mig och det känns åter som jag befinner mig i en ond dröm som jag inte vaknar ur. Har fått veta att min son kommer troligen aldrig att kunna gå, han är totalt förlamad i halva sidan. Det bästa vi visste som vi gjorde tillsammans var att gå i naturen, en promenad i skogen på morgonen när han var hos mig och det kommer vi inte att kunna göra mer. Han brukade ringa till mig och fråga om vi inte kunde 0ka iväg och gå någonstans och så blir det troligen aldrig mer. Jag kommer inte att få se honom komma gående emot mig. En ung stark och frisk kropp är förstörd för all framtid. Så grymt livet känns och inte kan jag vara hos honom.

@Rätt trött
Ja, gör det som känns bra, rätt och riktigt för dig. Fortsätt i samma bana.

@Nora81
Så lätt att flyta med något då man är inne i det, tyvärr. Men nu vet du bättre.
Något jag försöker tänka på för egen del som jag dock själv har svårt att eftersträva är att leva i nuet, men det är också något jag önskar dig. Och sinnesro.

Ni ser saker på olika sätt.
Hans verklighet är inte din. Och sådana kast i det han sade, men hör kanske ofta till alkoholistmen.
Kram. 💕

Bra att du har fattat ett beslut som känns bra för dig! Skickar dig all styrka så du orkar hålla i.

Jag förstår. Jag hade gjort samma sak själv. Man gör våld på sig själv för att rädda sina barn. Tänk på att det finns hjälp att få om du upplever att det blir ohållbart.
Pengar till hotellrum dit du kan åka. En safe-zoon.
Att du har möjlighet att förflytta dig ut ur en icke önskvärd situation. Kortare semester. Möjlighet att flyga hem tidigare. Bo annanstans än hemma hos släkten om det blir för mycket spotta i glaset fest...

Så länge det förekommer ett missbruk är allt dömt att misslyckas är min upplevelse. Istället för att livet går framåt, blir bättre, det sker en utvecklning raseras allt gång på gång och det blir en nedåtgående spiral. Det är väl skillnaden mellan friskt och sjukt. Den skillnaden upplever jag tydligt idag, det blir ett framåtskridande istället saker blir bättre och det sker en utveckling. Dom åtgärder man vidtar leder till förbättring. Att göra något, att hjälpa skänker mig energi, glädje, hopp. Motsatsen är väl att känna vanmakt att inte kunna påverka en outhärdlig situation och där upplever jag tyvärr Ragna att du befinner dig just nu och har gjort länge, men du verkar förstå att det handlar idag om att du ska överleva.

Dearself så bra att det är lugnt men skört och svajigt samtidigt också en svår känsla att hantera. Oron du känner katastroftankarna du förmodligen har tala om dom, skriv ner vad du tänker och se om det stämmer med vad som sker eller hur det är. Jag gjorde så och det stämde aldrig. Som jag nog tidigare sagt att min son skulle få hjäninfarkter m.m. och inte kunna gå eller tala kunde jag ju inte föreställa mig. Vi har ingen nytta av våra katastroftankar.

Kom just hem från ett möte som gällde min son och hur han ska få den hjälp han behöver. Insåg skillnaden när jag kom hem från möten då han var aktiv i sitt missbruk. Rädslan, oron, vanmakten jag då kände tillsammans med ett litet hopp som jag knappt vågade erkänna för att inte bli besviken när allt raserades.

Fick idag besked om att i början av februari blir det en ny hjärnoperation då skallbenet ska sättas tillbaka och en ny sjukhusvistelse. Det finns något väldigt bra och det heter SIP samordnad individuell plan. Det kan jag sammankalla till och då väljer jag ut vilka som ska delta, i mitt fall läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut m.fl. Tre veckor innan ska kallelsen komma och det går inte att tacka nej. Kanske kan ni i någon situation ha nytta av detta då det ofta är svårt att nå berörda personer. I ert fall kan det kanske vara i första hand, sjukvård och social tjänst, men man väljer själv.

Tack för era kommentarer.
Jag håller med om att barn inte ska behöva vara med alkoholpåverkade/bakfulla föräldrar och det är det valet jag skulle välja om jag kunde. Men barnens pappa är alkoholist och jag kan inte styra över hur mycket han dricker.
Håller också med om att man alltid har ett val. Men det känns som att jag sitter i en rävsax där det inte finns några bra val. Så jag försöker göra det minst dåliga valet.
Att lämna min man känns som det sämsta valet, ur barnens synpunkt. Jag är rätt säker på att hans dryckesbeteende skulle bli värre om inte jag är där och "håller koll". Då skulle det också komma en dag då han vill ta med barnen till sitt hemland själv, utan mig, och det är otänkbart för mig. Och att säga till honom att jag och barnen inte ska åka dit alls, och därför inte få träffa pappans del av familjen, det skulle vara som att signa en skilsmässa...
Så den enda lösningen jag ser finns kvar är att hitta någon typ av kompromiss, där vi alla åker dit, men med någon plan för hur vi inte ska behöva stå ut med en hyperbakfull pappa. (Obs, han dricker inte sig jättefull när barnen är med utan väntar tills vi har gått och lagt oss. Fortfarande inte ok enligt mig dock.)
Att ta in på hotell var ett bra tips som jag ska ha i åtanke. Det är bra att skapa möjlighet till lite distans till de andra, så att jag och barnen kan dra oss undan när det passar oss. Kortare vistelse är också en bra idé faktiskt, då kanske det är lättare för min man att hålla sig i skinnet tills vi åker.
Tack återigen för era tips.
Jag tar gärna emot mer tips om någon annan har några knep på lager.

Vad tråkigt att höra Ragna!
Tyvärr stämmer ju vår magkänsla oftast, även om man alltid hoppas. Får hon ingen A-kassa pga uppsägning eller hur ser det ut? Vad säger hon själv? Kan hon gå vidarebehandling och få en sjukskrivning?
Tycker läkare på beroendecentrum brukar vara bra om hon har en sådan kontakt.
När man pratar med andra föräldrar så hr jag samma saker överallt. Förr kände jag mig ensam o tänkte att vi har det värst. Nu uppleverar jag att många har det likadant. Vuxna missbrukande barn som förlorar sina egna barn, sina hem. Föräldrar som valt att köpa lägenhet till sina vuxna pga att de inte kan få eget hyreskontrakt som de sedan förstör i psykoser eller som blir tillhåll för alla.
Vi är maktlösa. Får lite hopp, förlorar det, får lite hopp, tappar det igen. Våra barns mående styr vårt mående.
Även om det är lugnt hos oss för stunden finns det mycket jag tänker och oroar mig över. Det är väldigt skört, Hans mående svajar från dag till dag.
Hoppas hoppas ni hittar en vändning.
Och Gros, fint med de positiva sakerna du berättar om din son. Hoppas på mer framsteg för er och att ni kan ses snart igen.
Jag ska börja i en mindre föräldragrupp igen. Mest för att inte känna mig så ensam i detta. Går med en uppgiven känsla .

Kan ni prata om detta innan ni åker? Det är inte bara ditt ansvar. Ni är två föräldrar. Ni ska båda trivas och framför allt ska barnen inte fara illa!
Om du har försökt ta upp detta och det faller för döva öron så hade jag bokat in en kortare vistelse för dig och barnen, sett till att den är fullmatad med utflykter och att du är tydlig med att du vill åka hem i tid men att han gärna får stanna med sin familj.

Hej.
Barn ska inte behöva vara i omgivningar med alkoholpåverkade föräldrar/omgivning.
Om du läser din text igen, föreställ dig att en nära och kär vän frågar dig exakt detsamma.
Om du känner att du inte har något val (vilket du har) så se till att du har pengar till en taxi och pengar till hotellrum ett par nätter.
Alternativ pengar till flyg hem för dig och barnen om mannen du lever med inte kan hålla ett löfte om nykterhet för dig och dina barn. Att ha kapital och förmåga att snabbt kunna ta sig ur en situation som inte är bra för dig eller dina barn gör att du inte är maktlös och därmed tryggare.
Sedan skulle jag fundera på hur du vill ha din situation för dig och barnen. Hur vill du de ska minnas sin barndom?
Kramar

Hej alla ni som lever/har levt ihop med en alkoholist.

Jag undrar om det är någon av er som har kommit på någon bra lösning för att skydda sig själv och barnen från den drickande föräldern på semestern?

Min man kommer från ett annat land och vi åker regelbundet dit med barnen för att träffa hans familj. Min man är alkoholist och har tendens att dricka extra mycket när vi är där, antagligen beror det mycket på att nästan alla i hans familj är alkoholister. Det dricks mycket helt enkelt och han blir full, ibland väldigt full. Jag bryr mig inte så mycket om att de andra i hans familj dricker och jag kan lägga till att han inte blir aggressiv eller så, jag känner mig inte hotad. Men jag tycker ändå att det är riktigt jobbigt när han dricker. Det hela förstärks av att jag inte är på hemmaplan och kan inte bara ta barnen och dra iväg på någon utflykt. Dessutom finns det ingen där som förstår varför jag blir upprörd utan det känns som att alla tycker att jag är den arga frun vilket gör att jag känner mig extra utsatt.

Så till min fråga:
Hur gör jag för att kunna åka dit och samtidigt skydda mig själv och barnen från hans drickande? Är det någon i samma situation som har något tips? Hur gör ni?

Att låta honom åka dit själv med barnen är absolut inget alternativ.
Att inte åka dit med barnen alls känns heller inte som en bra lösning för att barnen då ej får träffa pappans del av släkten och dessutom skulle det skapa stora sår i vårt äktenskap.
Ställa ultimatum om att inte dricka alls? Nja, då hänger allt på att han håller det löftet...

Vad jag är ute efter är en konstruktiv lösning som alla kan känna sig bekväma med.
Jag kan lägga till att min man för övrigt är en bra pappa, bra man, bra vän. Det är bara drickandet som är problemet.

Mycket tacksam för era tankar och tips!