Senaste kommentarerna i forumet

@brittney
Hej, är oxå ny medlem här…har läst många inlägg tidigare i behov att förstå som du säger…”Är han alkoholist eller inte”
Och jag har fått svaret…ja!
Känner verkligen igen mig i det du skriver.
Att man behöver få samtala!!!
Vi har barn ihop. strax innan påsk uppdagades allt…hittade flaskor här å där…(han har dolt det väl, han har gått i ett rus mer eller mindre haka tiden)och det var så gravt att han behövde in på avgiftning!
I samma veva tog jag kontakt med socialtjänsten, eftersom vi har barn….har fått mycket hjälp hos dom.
Där igenom kommer jag få samtalsstöd (har ännu inte varit på det)
Går oxå på samtal på anhörigstöd, där det är mer som att prata med en utomstående medmänniska. Alltvdetta ligger under kommunen.

@Anie
Jag har vänt mig till en nykter alkoholist och en som levt i ett "alkoholförhållande" väldigt länge och tagit sig ut ur det.

(Jag har pratat med professionell på missbrukarvård men upplevde att de inre förstod problematiken på djupet.)

Jag har fått kontakt med psykolog på vårdcentralen och kan bolla mina funderingar med henne. Hon hjälper mig också med att fundera på hur jag ska komma vidare och inte fastna i ältande tankar.

@gros19 Hej! Jo jag har bra koll på det och hur det fungerar, därav jag hela tiden har kontakten. Är uttalat att om hon dricker så hon inte har koll så hämtar jag på en gång (bor 10 min ifrån). Däremot så var ju helgen lite speciell då jag var iväg på annan ort å kunde inte göra så mkt. Samt att hon nyligen "outade" sig med fängelse och fyllkörningen. Tror det var därför fler slog ihop ett plus ett i detta. Finns skrivet både till henne och i min dagbok helger, kvällar osv när jag tagit barnet pga att hon inte klarat det. Vill dock att hon ska få ha så mkt tid det är möjligt med vårt barn då det kanske kan vara den motivation hon behöver för att ta hand om detta till slut. Men självklart är det en oro om Socialen anser jag gjort tillräckligt eller om jag gjort fel.... Verkar ju vara lite av ett lotteri mellan varven vilken inställning dom har när man läser om det.

Vill egentligen bara säga en sak eftersom du verkar få stöd från olika håll. När en orosanmälan görs till socialen så kan man även ifrågasätta ditt föräldraransvar eftersom du låter ditt barn vara hos en förälder som du vet ha stora alkoholproblem. Därför viktigt du tar ställning och inte lämnar ert barn där även om hon dricker efter barnet lagt sig eller ordnar barnvakt mm.

Uppdatering, nu har maken sökt hjälp och varit hos läkare. Tagit en massa prover och väntar på nästa steg. Enligt honom har han"berätta allt "och det känns jobbigt. Han säger att jag skall vara delaktig men när han vet mera om behandling mm. Så jag känner mig fortfarande helt tom och stum och i nån sorts limbo. Är så arg på honom och så ledsen och så besviken. Vart vänder ni er? Jag behöver prata , inte bara skriva känner jag!

@Haga
Så bra att även andra ser och sätter gränser, och att flera trycker på. Att flera ifrågasätter hennes bana. Hon är verkligen på fel och farlig sådan. Det illa är ju att hon kan dra ner andra. Att det händer något tokigt. Jag upplever att du var ensam i det tidigare, bra att andra reagerar.

Jag fick höra att en tog tag i sitt drickande då fasaden rämnade då en anhörig kontaktade dens arbetsgivare.
Vad vet arbetsgivaren?

För mig går det upp och ner. Kan emellanåt ännu känna mig dissad på grund av alkohol, en himla märklig men frustrerande känsla. Men dissa mig då, men inte barnen ... 😔 Så tragiskt när det finns barn med. Vi har dock inte gemensamma barn - gudskelov.

Jag kommer aldrig fatta den där satans kraften i det flytande giftet. Väl bra det förstås, då hade vi väl själva problem.
🌺

@Tröttiz Hej!

Jodå det är nog rätt bra med mig. Situationen börjar dock spåra ur mer och mer. I helgen hade hon vårt barn. Fick samtal av en gemensam kompis på lördagen att hon hade ordnat barnvakt och kommit över till dom för att ta ett glas rosé. Hon var på eftermiddagen i fredags så full så dom inte vågade släppa henne till barnvakten för att hämta vårt barn. Är såklart extremt tragiskt men fördelen är att fler nu sett och börjar prata. Fler än jag som ser beteendet. Hon drack även i lördags (ensam hemma med vårt barn som somnat). Detta vet jag då hon ringde mig och sluddrade. Hämtade barnet i söndags och nu är allt som vanligt igen här hemma.

Förstår att detta låter väldigt tragiskt (villket det är) men jag väljer att se att äntligen så kommer sanningen ut, hennes fasad rasar och det är fler i hennes närhet som kommer "puscha" henne att faktiskt ta tag i det. Kompisarna skulle ringa henne idag (måndag) och prata med henne innan dom ev gör en egen orosanmälan till soc. Känns ärligt talat skrämmande men aningen befriande att jag inte står själv i detta längre.

@En stilla undran
Hoppas att du hittat eget boende.
Är, eller var i fasen att flytta ihop med min särbo efter att han varit nykter 18mån efter sin tredje behandling. På vägen hem efter sista provtagningen så åkte han till bolaget :(
Efter det har han tagit flera återfall och han blir riktigt vidrig när han druckit. Jag har tidigare (innan hans sista behandling ) varit väldigt mesig emot honom. Inte satt egna gränser mm.
Han skickar mig prospekt från Hemnet hela tiden och vill att vi flyttar ihop. Jag har inte sagt det rent ut, men jag kommer aldrig att bo under samma tak som honom. Var sjutton ska jag ta vägen när han dricker har jag tänkt.
Han bönar och ber mig komma till honom nykter som full. Jag åker aldrig dit numera när han är påverkad.
Samtidigt är det inte roligt att se att han upplevs gladare när jag åker därifrån (för då kan han dricka igen) än när jag kommer dit.
Nej, det blir inget samboliv för mig.
Har börjat gå på anhörigsamtal, vilket har varit en väckarklocka för mig. Även om mina vänner och anhöriga sagt till mig för längesedan att gå.
Har aldrig skällt eller bråkat eller gett honom dåligt samvete. Däremot har jag börjat sätta ner foten och tänka på mitt eget mående. Även om det vacklar ibland, så är jag på väg framåt.
Håller tummarna för dig med!!

Ibland är det bara så sorgligt. Som idag när jag var ute och körde med min son och vi kom till en ö där vi tidigare brukade gå. Jag blev så förvirrad och kom sen på att han kan ju inte gå längre. Det gjorde så ont och jag blev så ledsen och så kommer tankarna aldrig mer, inget blir nånsin som förut. Sen kommer overklighetskänslor för bara drygt ett halvår sedan var allt så annorlunda och att kunna gå var en självklarhet. Ingenting är längre en självklarhet.

Hej @Haga hur är det med dig? 🌹

Den här jäkla alkoholen. Hur kan den förstöra så mycket? Det är så sorgligt. Bra att hon "erkänner" men det räcker kanske inte hela vägen. Insikt kostar mer, är min erfarenhet.

Hur mår du? 🤗

@mamma-julia Så hemskt att få det beskedet. Jag beklagar verkligen, för oavsett om det som läkarna säger finns många alternativ till behandling, så är det ju ändå skrämmande. Jag förstår att det för dig är en oerhörd sorg och att du känner dig delaktig, men allt som har varit har varit och du älskar din son och har bara önskat det bästa för honom. Det har inte slagit så väl ut, men det är inte ditt fel. Jag tänker att du har ett behov att få prata med någon professionellt, kanske genom anhörigstöd eller direkt genom sjukvården.

När det då kommer till själva fyndet idag så känner jag ju till en massa människor som har leversjukdomar av olika slag. Ganska många av dem har förändringar i levern, vilket det ju ofta blir. En del har just cancer och där finns det ju en mängd olika behandlingssätt beroende på stadie o.s.v. men för ganska många så handlar det om godartade förändringar. Det får ju ingen behandling alls men kommer tillbaka med jämna intervall, tror 6 månader är ganska vanligt, för att hålla koll på det och jag vet några som har gått många år utan att det händer något mer överhuvudtaget.

Jag har ingen statistik på detta, om det nu ens finns, men trots beskedet borde han ändå ha stora möjligheter med att det antingen inte krävs någon behandling eller att det finns behandling som hjälper. Jag förstår att ovissheten ändå kommer ligga där som ett tungt tungt täcke över er båda, men försök att släppa på det lite och fokusera mer på det ni kan göra. Nämligen att ta hand om er själva och lev i nuet och låt läkarvården och tiden ta hand om resten.

@Therese74
Nu är det du ... 💕
Ta hand om dig.

Jag har skrivit innan och varit rädd för provsvar och svar på ultraljud för min sons räkning. Han har alkoholskadad lever och nu var leverproverna väldigt höga, lågt blodvärde och låg kalium. Läkaren skickade remiss för ultraljud och där var vi idag och trodde att han skulle läggas in. Allt såg ganska ljust ut tills läkaren kom in tillsammans med en annan läkare och skulle lämna svar på ultraljudet. Misstänkt levercancer fick vi till svar då de hittat två fläckar på levern. Så nu ska det bli magnetröntgen och snabb kallelse till någon specialist inom kirurgi. De sa flera gånger att det är en misstanke än så länge. Men med facit i hand på hans leverne de senaste åren så är jag rädd att det är det hemska. De sa också att om det nu är det så finns det mycket de kan göra, men det lugnar mig inte. Jag varken kan eller vill leva om det är något som inte går att göra något åt. Så många år av elände, så många negativa upplevelser och trauman han fått vara med om. Ska det nu sluta på det här viset? Då vill jag inte vara med längre. Vet inte om någon av er här på forumet varit med om liknande situation. Jag vill bara höra att det kan gå bra även vid sådana här besked. Sträcker mig efter alla halmstrån som finns, stöd, tröst, hopp. Det här är en hemsk dag, fredagen den 13:e på alla vis. Min rädsla var tydligen befogad. Känner skuld också eftersom jag så många gånger köpt hem alkohol när jag inte kunnat stå emot hans krav. Cancerrisken ökar ju vid levercirros som han har, kommer inte ihåg om jag talat om det för honom. Tänk om jag kunde sagt nej, om jag varit mer bestämd. Men jag var en ynklig liten fegis som inte kunde säga nej, och nu är vi i det här. Älskar honom, vill honom väl, önskar jag kunde göra något. Levt för honom hela hans liv, gjort allt även om en del saker blev väldigt fel. Han har Asperger och panikångest och så ska han sitta nu och vänta på det här beskedet. Jag vill göra något, få höra något som kan ge någon glimt av ljusning. Känner mig desperat och ber om hoppfulla ord och erfarenheter om någon har.

@ känner igen mig på pricken! Har äntligen lämnat, hoppas att mitt gamla jag kommer fram igen. Kram

@Snälla ni
Hej. Berätta gärna mer om din situation. 💕

Hej Snälla ni, varmt välkommen till forum för anhöriga!
Du har hittat hit och startat två trådar som beskriver att någon som är dig väldigt nära dricker alkohol på ett sätt som oroar dig. Otroligt mycket skriver du att han dricker. Sådant är minst sagt besvärligt att se och en kan känna att en vill tvinga in någon till hjälp, fast det är personen själv som först behöver ta emot den.
Fint att du vänder dig utåt för stöd i detta, många gånger behövs det för att få ventilera och veta att inte är ensam i detta. Kanske har du sett att vi har ett självhjälpsprogram också på vår sida, vet inte om det kan vara något för dig: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet

Vill också nämna att ibland kan det ta lite tid innan en får svar i sin tråd och det kan vara bra att skriva flera gånger för att en tråd ska få fart.

Igen, varmt välkommen hit!

Varma hälsningar,
Rosette
Anhörigstödet

@Haga
Jaa ... Man försöker kanske med allt, säger man sökt hjälp för att komma bort från tjat. På något sätt kan jag förstå tänket att byta kompiskrets som så att säga kör på i samma bana. 😔
Ledsamt och tragiskt att dricka bort så mycket i ens liv.
Jag har sällan hört att jag ska fara åt helvete, dock att jag är en helvetes tråkmåns ... Givet att jag inte dricker mig berusad med en som har alkoholbekymmer.

@LitenSkär om barnen inte fanns med i bilden hade jag stuckit för flera år sedan, helt klart! Men vill göra det rätta och finnas där för barnen, jag har alltid sett det som att så länge jag är där kan jag skydda dem. Men nu börjar jag fundera på om det verkligen är sant. Jag är den som är problemet och som hans ilska riktas mot när han dricker, det kan vara allt från något som hände för 20 år sedan till att där är för mycket mat i kylen, det finns alltid något att bli arg på över mig. Om jag inte finns där kanske han kan hitta sin egen väg, och barnen slipper se hans utfall. Sen finns alltid risken att han hittar någon annan att lägga ilskan på, och rädslan är att det blir barnen.
Jag har alltid fått höra att han är sjuk och han behöver hjälp, jag ska finnas där och ha förståelse. Men hur mycket elaka ord ska man behöva ta? Hur många gånger ska han slå i sönder saker innan man börjar tänka på sig själv? Som han själv säger händer hans stora utfall "bara" ca en gång om året, men det han inte förstår är att efterskalven hos mig och barnen sitter kvar länge. Minnena finns där och det räcker att han dricker lite så kommer rädslan upp att det ska hända igen, när han dricker försöker jag ta mig hemifrån med barnen eller hålla de underhållna för att inte märka något. Men de gånger han väljer att vara med oss och säger sina idiotiska kommentarer sitter jag och skakar konstant. Och då menar jag skakar, hela kroppen, och jag kämpar för att inte visa det. Jag känner mig så färdig med det, det enda svåra är att ta steget nu. Säga att man vill separera, bo kvar till huset är sålt? hur kommer han reagera, kommer han göra det till ett helvete för oss. Helst hade jag bara velat säga det och ta våra saker och flytta direkt till en lägenhet, men det går tyvärr inte så lätt.
Igår skrev han ett sms till mig på jobb och jag blev genast misstänksam, sjukt att det räcker med sättet han skriver på för att jag ska märka det, och mycket riktigt han hade druckit när jag kom hem. Höll sig undan hela kvällen men under natten satt han och lekte med hunden och fick den att börja skälla och jag låg bara vaken och tänkte men för fan, barnen sover! men snälla kom inte upp till mig!
Det tar på en också, jag har ett jobb som kräver mycket (men älskar det vilket också är en bra paus i allt), jag är själv med att ta hand om barnen och huset och trädgården. Att man sen inte får sova i heller för man ligger orolig över om han kommer komma upp och börja bråka eller vad han ska ha för sig, jag är så trött på allt!
Det är så skönt att läsa det du skriver och dina erfarenheter, det är svårt för någon som aldrig varit i situationen att förstå hur det är. Alla säger att man bara ska lämna, men man är så sönder manipulerad och splittrad i sina tankar. Men det jag vet är att jag vill inte dö och aldrig fått leva ett liv utan ångesten som sakta kväver en, en ångest som inte är pga av mig själv utan en annan person, som jag vet jag inte kommer ha om jag blir fri.

Hur har det gått med anmälan, har de kontaktat honom än?

@Tröttiz Ja sorgen över alkoholens kraft i ett missbruk är stor (bra formulerat).

Jag är inte ensam om att säga ifrån men hon bryter med alla andra som gör det. Hon "erkände" problemet för några veckor sen till familj, släkt och vänner. Dom allra flesta sa till henne att dom sett detta tidigare, rekommenderade att hon skulle söka hjälp och sluta dricka helt. Hon hävdar då till dessa att hon sökt hjälp (detta är inte sant), att hon nu bara dricker lite grann på fest så är ingen fara. Är vad jag vet två vänner som då sa att dom inte tror henne, att det låter som alkoholen som talar och att många innan henne kört med exakt samma ursäkter. Det enda det lett till är att hon skurit av dom, bett dom fara åt H-vete osv osv (ja du kan säkert den sången).

Bara dom senaste 3-5 månaderna har hon "bytt" ut vänner, har skaffat sig en ny krets som hon kan dricka med och som inte ifrågasätter ännu, eller så är dom i samma sits jag vet inte. Hennes "egna" familj har alltid brottats med missbruk tidigare och är sjukt nog dom som stöttar henne mest i att hon klarar av att dricka. Hon har alltid vart "guldbarnet" som haft jobb, boende, skött sig (utåt) osv. Med allt detta så går det väldigt enkelt för henne att hitta "medhjälpare" i missbruket som inte ifrågasätter och välja bort dom som är jobbiga. Hon har dock aldrig vart så illa som senaste året med fängelsedomar, rattfylla, fyllecell, pengar, fått sparken osv. Hon är smart i grunden och vet att allting rasar ordentligt runt henne, men ändå bara fortsätter hon. Man förvånas....

@Qiwi jag blir så glad att höra att du tar dina steg framåt mot att stå på dig och se verkligheten för vad den är. Jag tycker det låter som en jättebra idé att skriva ner alla dina upplevelser. Skriv en dagbok. Prata med någon du känner dig trygg med. Ju mer du pratar om det, tar ut det i ljuset liksom, ju lättare blir det att se det galna i situationen.
Hans reaktion som du berättar om, att han hotar med att säga till barnen ”hur det är” är ju både en fruktansvärd sak att säga både mot dig och mot barnen. Han drar ju in dem mellan er som en sköld. Väldigt empatibefriat. Inte okej.
Stå på dig! Som du säger, du förtjänar bättre. Du förtjänar ett bra liv. Dina barn också.
Och han måste börja ta ansvar för sitt drickande och konsekvenserna därav. Han har en lång väg framför sig och en separation kan ju också bli en chans för honom att ta tag i det ordentligt. Du är inte där och parerar och hjälper och om han vill att barnen ska VILJA vara med honom så måste han anstränga sig. För efter en separation är det inte givet längre.

Om barnen inte fanns med i bilden,
Skulle du ändå stannat då i den här relationen?

För mig vart svaret att jag skulle gått för länge sen. Då blev det uppenbart för mig att det inte längre fanns något kvar att kämpa för mellan oss så blev det lite lättre att ta nästa steg.

Det känns bra att kunna vara till hjälp Qiwi.
Det är inte alltid givet att en separation är rätt väg, men det måste finnas gränser på hur mycket man kan stå ut med innan nog får vara nog. Nuförtiden är en relation tack och lov inte helig och obrytbar längre. Vi värdesätter ett gott liv också. Och när man försökt med allt och behandlas så illa som du görs så känns det rimligt att säga stop.

När man är mitt i det så ser man inte fullt hur läget faktiskt är. Jag trodde jag såg allt tydligt men det var först när jag kom ur det och några veckor in i livet i min mya lägenhet som jag kände skillnaden i kroppen. Den där konstanta anspänningen. De där gamla oroliga beteendena som jag hade. Allt var borta. Jag märkte inte att de fanns där när jag var mitt i allt kaos. Med lättnaden som släppte när jag var ur det var nog den mest mäekbara förbättringen. Aldrig i livet stt jag skulle byta bort det lugnet nu.
Även om det fortfarande finns problem. Var annan vecka har jag i alla fall ett paradis. Och det är inte heller nödvändigtvis så att det är kris och kaos varje vecka barnen är med sin pappa. Den mesta tiden är ju faktiskt bra nu.
Bara vi lyckas ta oss över den här sprickan som kom.

@Haga
Jag känner mycket avsky över beteende men även en sorg över kraften i alkohol.

Och jo, håller med, då man är inne i något ser man inte klart. Det är först då man fått lite distans ser i backspegeln hur allt varit. Helgalet...
Verkar som att du är ensam om att säga ifrån gällande alkoholbruket, att de andra kör enligt hennes "önskemål". Det hjälper ju inte till. Hoppas någon annan också inser allvaret och hon möter på motstånd på flera plan.

@Haga Jag förstår, du verkar ha koll på dina gränser och hängde inte med att ni har barn i hop. Det måste vara oerhört svårt, man vill ju som du skriver att barnet ska få en frisk relation till den andra föräldern. Jag förvånas så ofta att min fd man inte valde åtminstone sitt barn före alkoholen men nej, det gjorde han inte. Tragiskt, svårt och sorligt.
Du måste ju på så sätt involvera mamman ... Och vara filtret för ditt barn. Det kostar i energi. Varma tankar till dig!